Sjukvård förr

Barnafödande och barnmorskor

Förr föddes alla barn i hemmet med hjälp av någon kunnig kvinna på orten. Hon kallades jordemor och var den tidens barnmorska. En jordemor hade ingen formell medicinsk utbildning, utan var en äldre "klok gumma" med erfarenhet av och kunskap om förlossningar, kunskap som ofta gick i arv från mor till dotter. Barnafödande och barnsjukdomar var inte utan problem, speciellt då någon läkarvård inte kunde fås. Det var inte så ovanligt att den gravida kvinnan dog i barnsäng, dvs dog i samband med förlossningen. En orsak till detta var havandeskapsförgiftning som ledde till högt blodtryck och äggvita i urinen vilket var allvarligt. Andra komplikationer var bäckenträngsel och förblödningar. Efter förlösningen var infektioner som barnsängsfeber ett problem. År 1750 dog 1% av de förlösta kvinnorna medan siffran var nere i 0,5% år 1850. Redan 1708 startades en form av barnmorskeutbildning i Stockholm av läkaren Johan von Hoorn och cirka 1711 bildades ett barnmorskeskrå. Men, före öppnandet av Serafimerlasarettet 1752 kunde en barnmorska endast få examen som lärling till en yrkeskollega. Enligt stockholmsreglementet från 1711 skulle den blivande barnmorskan gå minst två år som lärling, därefter anmäla sig hos en läkare och av honom bedömas om hon befanns "tienlig och skickelig". Efter lärlingstiden examinerades hon av Collegium Medicum. Städerna uppmanades år 1750 att hålla minst 1 utbildad barnmorska. Utbildningen skulle ske i Stockholm. Licenstvånget för landsbygdens barnmorskor avskaffades dock på begäran av bondeståndet redan tre år senare eftersom landsbygdens socknar inte ville bekosta en resa till Stockholm för sina barnmorskor. I Göteborg och Lund tillkom barnmorskeutbildningar i slutet av 1700-talet. I Stockholm öppnade Barnbördshuset Pro Patria 1774 och Allmänna Barnbördshuset 1775, i Göteborg öppnade Sahlgrenska sjukhuset 1782 med en förlossningsavdelning. Barnbördshusen (BB) fungerade samtidigt som utbildningsenheter för både läkare och barnmorskor. Efterförlossningen skulle modern vila upp sig och kyrktagning av den förlösta kvinnan kunde ske först efter 6 veckor. Då ansågs hon som “ren” efter barnafödandet och kunde åter upptas i församlingen. Barnsängsfeber var en bakteriell infektion som kunde angripa nyförlösta kvinnor, oftast orsakad av dålig hygien vid förlösningen, såsom orena händer och instrument. Den drabbade kvinnan fick blodförgiftning med hög feber och snabbt försämrat allmäntillstånd. Dödligheten var hög. När insikten att högre hygien vid barnafödande var av högsta vikt minskade risken av barnsängsfeber påtagligt. I mitten av 1800-talet gjorde flera upptäckter som pekade på vikten av renlighet vid barnafödande, bl.a. i Österrike. I Sverige bekräftade år 1870 läkaren Wilhelm Netzel vid Allmänna Barnbördshuset i Stockholm att feber spreds av barnmorskor och läkare som bar runt på organiska ämnen på orena instrument. De hygieniska rutiner han införde hade god effekt. År 1879 skärptes rutinerna och barnmorskorna skulle tvätta händerna i karbolsyrelösning innan ingrepp. Under större delen av 1800-talet var vetenskapen medveten om att bakterier orsakar många sjukdomar. Trots det fanns det inte anti-bakteriella behandlingar tillgängliga. Engelsmannen Joseph Lister publicerade 1867 en artikel om antiseptisk sårbehandling i tidskriften The Lancet. Barnadödligheten var hög. I mitten av 1700-talet dog cirka en tredjedel av alla barn före 5-års ålder. Vid mitten av 1800-talet var dock siffran nere i en fjärdedel, men som fortfarande måste betraktas som hög. En övergripande orsak var näringsbrist och dålig näringsstatus (ofta proteinbrist). Missväxtår var detta påtagligt. Lunginflammation och diarrésjukdomar var vanliga dödsorsaker. Diarréer orsakade vätskebrist. Rödsot (dysenteri) var en bakteriell tarminfektion som orsakade kraftiga blodiga diarréer. Undernäring i kombination med banala infektioner kunde vara förödande för barnen. Mässling är en virusinfektion som i normala fall sällan är farlig men som tillsammans med undernäring och dåligt immunförsvar kunde leda till döden. Innan antibiotika fanns kunde scharlakansfeber leda till allvarliga infektioner med dödlig utgång.

Läkare

Läkare är den person som har avlagt läkarexamen vid universitet efter genomgånget yrkesprogram. Därefter kan den examinerade anställas som läkare. I början av 1800-talet fanns det cirka 200 läkare i Sverige. Läkare fanns tidigt i Sverige men de bodde i städerna och var för de rika. Vidare var deras kunskaper mycket begränsade med våra ögon sett samt några effektiva mediciner som antibiotika fanns ej. Landsbygden saknade i stort sett kompetenta läkarkrafter. Bara i undantagsfall kunde man förmå någon stadskirurg eller fältskär att företa en besvärlig och kostsam resa till någon sjuk i byn. I bondesamhället fick man i stället lita till gamla huskurer som ofta var uppblandat med en stor portion vidskepelse. Det blev i regel sockenprästen eller hans hustru som fick rycka ut vid sjukbud, och i sadelfickan hade prästen lämpliga medikamenter vid sidan av nattvardskärlen, avsedda för den sjuke på dödsbädden. De första provinsialläkarna började sin verksamhet i slutet av 1600-talet. 1774 förstatligades denna verksamhet. Det fanns då 32 provinsialläkare, alla placerade i städerna. 1732, när Linné reset på sin lappländska resa, passerade han i Gävle det nordligaste apoteket och den siste provinsialläkaren norrut. Provinsialläkare var en tjänst för läkare som fungerade som distriktsläkare. Titeln har använts från 1600-talet för statliga, särskilt inrättade läkartjänster. En instruktion för provinsialläkare utfärdades 1744, men tjänsterna fick fast struktur först genom 1773 års medicinalstat. Antalet provinsialläkare var då 32. Sådana tjänster fanns då (med vissa undantag) i samtliga residensstäder. År 1890 fanns i Sverige 211 provinsialläkartjänster och 73 s.k. distriktsläkartjänster (ej statliga). Provinsialläkare hade alltså en bestämd station (stationeringsort) och tjänstgöringsdistrikt.Uppgiften var att biträda allmänheten med enskild sjukvård. Extra provinsialläkare hade samma tjänstgöringsskyldighet som ordinarie provinsialläkare, men var helt eller delvis avlönade av kommuner. I varje län fanns dessutom en av staten avlönad förste provinsialläkare med ett övergripande ansvar för länets allmänna sjuk- och hälsovård. År 1973 ersattes benämningen provinsialläkare av distriktsläkare.

Sjuksköterskor

Sjuksköterskeutbildning började år 1884 på Sophiahemmet i Stockholm. Sophiahemmet öppnade den 1 oktober 1889 på Östermalm i Stockholm. Byggnationen av sjukhuset blev möjligt efter en donation av kung Oscar II och hans gemål drottning Sophia och sjukhuset uppkallades efter drottning Sophia. Sophiahemmet blev då Sveriges första privata sjukhus med totalt 60–70 sängplatser. Hemmet innehöll rum för 40–50 sköterskor. Sophiahemmets verksamhet går tillbaka till grundandet av stiftelsen “Hemmet för sjuksköterskor” som invigdes av drottning Sophia den 1 januari 1884. Syftet var att utbilda sjuksköteskor. Bilden till höger visar Sophiahemmet 2006. Wikipedia. En sjuksköterska utbildad på Sophiahemmet kallas "Sophiasyster" och de är välkända för att bibehålla en etablerad uniform, som inkluderar förkläde och hätta. Sjuksköterskeutbildningens längd har historiskt varierat mellan ett och ett halvt och tre år. I Sverige infördes 1960 yrkeslegitimation för sjuksköterskor och yrkestiteln blev då legitimerad sjuksköterska. Bilden till vänster visar en sophiasyster någon gång mellan 1889 och 1915. Wikipedia. En sjuksköterska som gjort stort intryck i historien är engelska Florence Nightingale (1820 – 1910). Hon är känd för sina insatser under Krimkriget (1853 – 1856) där hon arbetade vid en sjukstuga. Hon lyckades sänka dödligheten vid militärsjukhusen i Krim från cirka 42% till 2% genom att förbättra de ohygieniska förhållandena på sjukhusen. År 1860 grundade hon skolan Nightingale School of Nursing för sjuksköterskor i London. Hennes verk kom att påverka arbetet för sjuksköterskor runt om i världen.

Sjukhus

Ett sjukhus är en inrättning för i första hand sluten vård. En äldre benämning är lasarett. Sveriges tidigaste, klosteranknutna, sjukhus kallades helgeandshus eller hospital och var vanligen en gemensam samlingsplats för fattiga och krymplingar såväl som både psykiskt och somatiskt sjuka av alla slag. Genom kungliga brev 1765 och 1776 förordnades att länslasarett skulle inrättas i hela riket i kombination med särskilda kurhusavdelningar (behandling av könssjukdomar). Bilden till höger visar en sjukhussal från förr. Foto Hans Högman, 1998. Medicinhistoriska museet, Stockholm. Norden första sjukhus, Akademiska sjukhuset, öppnades i Uppsala 1708. På 1750-talet fanns 6 vårdplatser, och framåt sekelskiftet 1800 klarade man att ta 10 patienter för klinisk vård. År 1752 invigdes Serafimerlasarettet på Kungsholmen i Stockholm. Sjukhuset var den första egentliga inrättningen i Sverige, avsedd uteslutande för botande av sjukdomar. Det var också det första undervisningssjukhuset i landet. Sjukhuset, som till en början endast hade åtta sängar, men 1765 hade sängantalet vuxit till 44. I Stockholm öppnade Allmänna Barnbördshuset 1775. Barnbördshuset hade vid invigningen 17 platser. Barnbördshusen (BB) fungerade samtidigt som utbildningsenheter för både läkare och barnmorskor. I Göteborg öppnade Sahlgrenska sjukhuset 1782 (grundades 1772 men öppnade först 1782). I Sverige har landstingens sjukhus kallats för "länslasarett", medan övriga sjukvårdsinrättningar kallades "sjukhus", till exempel Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm, Akademiska sjukhuset i Uppsala, Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och Allmänna sjukhuset i Malmö. I fältläkarreglementet 1808 talas om arméns "sjukhus", inte om dess "lasarett". År 1907 fanns i Sverige 75 lasarett med totalt 8 631 vårdplatser. Vid dessa sjukhus hade det under 1907 vårdats 79 372 patienter. Vidare, vid samma tid fanns 73 mindre sjukhus och sjukstugor i städer och på landsbygden med sammanlagt 999 vård platser. Inget län saknade år 1907 lasarett, de flesta hade flera sådana. Bilden till vänster visar en pågående behandling av en patient på Serafimerlasarettet 1898. Wikipedia. Då effektiv behandling ofta saknades kunde ofta sjukdomar som idag lätt kan behandlas leda till döden. Många sjukdomar berodde på dålig hygien ofta kombinerad med stora folksamlingar. När soldaterna drogs samman till arméer dog i regel fler soldater i sjukdomar än av bataljerna. Detta beroende på att man ej viste hur sjukdomar smittades och i vilken miljö de frodades i. Se vidare Svensk sjukhushistoria.

Apotek

Gustav Vasa gjorde ett första försök att få ett ordnat medicinalväsende i Sverige. Han kallade in läkare och apotekare från utlandet. Första apoteket fick sitt tillstånd i Stockholm år 1575. År 1675 fanns 6 apotek i staden. Apoteksnamn har av tradition hämtats från djurriket i Sverige. Bilden till höger visar interiören från ett apotek i Linköping i början av 1900-talet. Foto Hans Högman, 2004. Följande tabell visar utvecklingen av antalet apotek i Sverige mellan år 1700 och 1900.

Medicinhistoria - Medelpad

Någon kvalificerad sjukvård fanns inte i Medelpad före 1726. Då anställdes fältskärsgesällen Dietrich Theodorus Reineck som stadskirurg i Sundsvall. Han var även kunnig i jordmästarekonsten (barnmorska). Reineck slutade dock redan 1731, missnöjd med lönen. Först 12 år senare, 1743 anställdes Sundsvalls nästa fältskärmästare, regementsfältskären vid Björneborgs regemente, Addeus Adde. Denna tjänst innehade han till 1766 då hans son Fredrik Adde tog över som stadskirurg. Fredrik Adde hade denna tjänst fram till 1775 då han fick en liknande tjänst i Hudiksvall. I Gävle hade en stadskirurg funnits sen slutet av 1600-talet. Denna tjänst innehade Carl Pelt mellan 1709 och 1743. Vid denna tid var han den ena utbildade läkaren från Gävle och norrut och ned till Åbo på den finska sidan. Efter 1775, då Adde slutat, var Gävle åter den närmsta stad där det fanns läkare att tillgå för medelpadingarna. Carl Pelt slog sig ned efter 1743 som bruksägare på Åvike bruk i Medelpad. Bruket hade han delvis ärvt efter sin svärfar. Han får väl betraktas som den förste bosatte läkaren i Medelpad. Redan i "Medicalordningen" av 1668 hade det beslutats att det skulle finnas en provinsialläkare i alla län. Bristen på läkare i Norrland hade tagits upp under riksdagen 1743 och man beslöt då att "Logices lectorn vid Härnösands Gymnasium alltid borde vara Medicus och Physicus Lector samt prov Medicus". 1744 utsågs Dr Nils Gissler till denna tjänst som "Provincial- Medicus för Norra Wester-Norrland" som fram till 1762 omfattade Gästrikland, Hälsingland, Jämtland, Härjedalen, Medelpad och Ångermanland. Gissler var född i Torps socken i Medelpad. Gissler organiserade en medhjälparkår genom att lära socknarnas klockare i enklare sjukvård och åderlåtning. Det var även vanligt vid denna tid att prästerna hade viss sjukvårdutbildning. Carl Pelt lär ha varit Gissler till hjälp med organisationen av sjukvården i länet. Några år efter Gisslers tillträde fick Härnösand sitt första apotek. Sundsvalls första apotek inrättades 1763. Detta första apotek var "Gripen". Ett andra apotek öppnades 1891 i Sundsvall, "Lejonet". 1839 inrättades en apoteksfilial i Fränsta för att betjäna befolkningen i västra Medelpad. När Västernorrland delades 1762 och bestod länet av Medelpad, Ångermanland och Jämtland. Gissler fick nu officiell fullmakt som provinsialläkare i Medelpad och Ångermanland. Sundsvalls stad anställde 1770 med dr J Sahlberg som stadsläkare och året därefter utnämndes han till provinsialläkare för hela Västernorrland då Gissler avlidit.

Lasarett i Sundsvall

Under Sahlbergs tid inrättades 1776 ett mindre lasarett i Sundsvall med 2 - 3 vårdplatser. Lasarettet stängdes dock 1783 då Sahlberg fick Gisslers gamla lektorstjänst vid Härnösands gymnasium. Inventarierna flyttades till Härnösand där ett nytt sjukhus invigdes 1788. Under krigsåren 1808 - 1809 fick Sundsvall order om att upprätta ett fältlasarett. Alla tillgängliga utrymmen kom att tas i anspråk för lasarettet. Situationen var svår i Sundsvall då halva staden brunnit ned några år tidigare (1803) och staden var långt ifrån uppbyggd igen. Fältsjukhuset hade flest patienter hösten 1809 då över 800 sårade soldater anlände från Västerbotten. Även stora mängder soldater var förlagda i Sundsvall på grund av stadens strategiska läge. Bland dessa soldater härjade dessutom fältsjukan. Vissa förband reducerades till hälften. Blden till höger visar en sjukhussal från förr. Foto Hans Högman, 1998. Medicinhistoriska museet, Stockholm. Först den 1 januari 1844 invigdes ett permanent lasarett i Sundsvall. Sjukhuset låg på Holmgatan var var en träbyggnad i två våningar. Sjukhuset var dessutom en kuranstalt för veneriskt sjuka. Under perioden 1861 - 1875 varierade antalet vårdplatser mellan 12 och 28. Totalt behandlades cirka 80 patienter per år. Sågverksindustrins blomstring gjorde att trycket ökade på lasarettet och därmed behov av större vårdresurser. Ett nytt lasarett uppfördes på Norrmalm 1875. Här fanns kapacitet för 90 vårdplatser. I strid mot Sundhetskollegiets föreskrifter uppfördes denna trevåningsbyggnad av timmer på stenfot. Lasarettet blev nu ett länslasarett. Under 1880-talet hade man cirka 400 patienter per år och en läkare. 1890 hade patientantalet ökat till 650 per år och ytterligare en läkartjänst inrättades. Överläkare vid denna tid var Adolf Christierin. 1890-91 gjordes omfattande förbättringar och reparationer av lasarettet. Antalet sängplatser ökades till 120. 1902 installerades elektricitet. Vid en inspektion som medicinalstyrelsen gjorde 1902 beskrevs lasarettet som: "en stor träbyggnad, dåligt ljudisolerad, eldfarlig, svår att evakuera och med väggohyra som ej kunnat utrotas." 1905 påbörjades byggnation av ett nytt lasarett. Det invigdes i den 6 mars 1908 och låg strax öster om det gamlaOperationssal från början av 1900-talet lasarettet.. På det nya lasarettet fanns 200 sängar varav 15 sängar för veneriskt sjuka. 1920 var antalet vårdplatser uppe i 255. Ett nytt BB med 20 platser invigdes 1927. 1956 var antalet vårdplatser på lasarettet uppe i 714. Sjukhuset fanns kvar här till 1975 då ett nytt sjukhus stod klart i Bosvedjan. Till de gamla sjukhusbyggnaderna flyttade därefter Sundsvalls kommunala förvaltning. I Sundsvall fanns sedan 1853 även en vattenkuranstalt som låg ungefär där nuvarande Badhusparken ligger. Stadsfältskärämbetet från 1726 indrogs 1900 och den siste "barberaren" i Sundsvall var Bror Ulric Andersson. Han lär även ha varit den siste i Sverige.

Mentalvård

I en friliggande byggnad intill det lasarett som byggdes 1875 fanns en vårdinrättning för sinnessjuka. Från början fanns enbart 2 vårdplatser, på 1890- talet 6 platser och 1912 åtta platser. År 1918 omvandlades denna byggnad till BB varvid de intagna sinnessjuka fick överföras till andra ställen, bla Frösö sinnessjukhus. I en notis i tidningen Nya Samhället år 1910 berättar en konsulent från Svenska fattigvårdsförbundet om ett besök på Sköns fattiggård. Där förvarades 11 "dårar", för vilka lämpligare vistelseort ej kunde beredas. Gösta Sundqvist skriver i boken "Allt var inte bättre förr ....." (sid 32) "...har med egna ögon sett dessa beklagansvärda varelser i sina träburar vid flera tillfällen ....". 1943 invigdes Sidsjöns sinnessjukhus i Sundsvall. Från 1930 hade staten tagit ansvaret för vården av de sinnessjuka. Sundsvalls stad drev också ett kommunalt sinnessjukhus från 1916 i Västhagens sjukhus. Efter 1967 överfördes det till landstinget för att användas som sjukhem.

Epidemier i Medelpad

Sundsvall var en sjöfartsstad. I Sjöfartstäder fanns det alltid risk för att farsoter kunde bryta ut. 1812 erhöll staden dessutom stapelrätt (rättighet att handla direkt med utlandet). Detta innebar samtidigt att risken för farsoter ökade. Men det var inte enbart via fartyg som anlände till Sundsvall som smitta kunde spridas utan även via den norska atlantkusten. Under slutet av 1700-talet överförde jämtländska forbönder veneriska sjukdomar från norska hamnstäder. I slutet av medeltiden kom kopporna till Sverige och en epidemi är känd från 1528. Stora utbrott förekom till och från i Sverige och hela Europa under 1700 och 1800-talen. Under en epidemi 1753 avled tre av dr Gisslers barn. Den första koppympningen i Västernorrland utfördes av dr Gissler 1761 på 20 barn med lyckat resultat. 1785 härjade en svår rödsotepidemi (dysenteri) i hela Norrland. Åren 1825, 1833 och 1858 drabbades Medelpad av smittkoppsepidemier. Skyddskoppympning blev obligatorisk 1816. Det blev en uppgift för främst för klockare och barnmorskor. År 1862 drabbades Sundsvall av en difteriepidemi. 1831 befarade man en koleraepidemi och en karantänsbefälhavare utsågs i Sundsvall. I slutet av 1830-talet uppfördes en provisorisk karantänsstation på Tjuvholmen. Epidemin uteblev den gången i Sundsvall men på 1850-talet kom koleran i flera omgångar. I denna epidemi avled ett 50-tal personer. 1893 skrevs en kungörelse att särskilda sjukstugor skulle upprättas i vissa socknar som beredskap mot koleran. I Sköns socken i norra Sundsvall inrättades en kolerabarack vid Kabben längs den gamla kustvägen. I Granloholm fanns Sundsvalls kolerasjukstuga. I det sk. Petersénska huset, väster om Büsowska tjärnen upprättades 1873 Sundsvalls första epidemisjukhus. Detta hus kom därefter att kallas kopphuset. Sjukhuset fanns kvar här fram till 1909 då ett nytt epidemisjukhus stod klart på Ludvigbergsvägen. 1908 då det nya lasarettet stod klart beslöts att det gamla lasarettet skulle få användas av Medelpads tuberkulosförening för vård av tuberkulospatienter. Denna träbyggnad flyttades 1911 till sanatorieområdet vid Balders Hage på Norra Berget. Byggnaden blev långt senare en skola. Tuberkulossjukhemmet hade 100 vårdplatser. En barnpaviljong invigdes 1931. Enligt statistik från perioden 1895 - 1900 kan noteras att olika sjukdomar i andningsorganen var den vanligaste dödsorsaken i Sundsvall. 1918 spreds en svår influensaepidemi över hela världen. Det var Spanska sjukan. Vid månadsskiftet juni-juli 1918 kom den till Sverige. Under 1919 insjuknade 200.000 personer men dödstalet sjunk till 9.000. Även Sundsvall drabbades och i september 1918 nådde det sin topp då 727 fall rapporterades. Dödsfall inträffade varje dag. Något direkt botemedel fanns ej. Livsmedelsbrist under kriget, undernäring (speciellt hos stadsbefolkningen) och därmed låg motståndskraft bidrog till det snabba sjukdomsförloppet. Symptomen för den Spanska sjukan var bla värk i korsryggen, hög feber, halsont, svåra och snabbt utvecklande lunginflammationer och även hjärtförlamning. Många av de epidemier som drabbat befolkningen berodde till stor del på dålig hygienen och bristande renlighet. Gaturenhållningen ordnades i Sundsvall från och med 1874. från början hade stadsfogdens folk denna uppgift men från 1881 kontrakterades detta till en åkare. Bortforslingen av sopor och latrin från gårdarna ordnades så att åkaren stod för transporten på fastighetsägarnas bekostnad. En vattentunna på hjul inskaffades också för vattenbegjutning av gatorna vid gatusopningen. År 1879 hade Sundsvall fått sitt vatten- och avloppssystem utbyggt. Några år senare, 1887, kom de första privata vattenklosetterna i bruk.

Relaterade länkar

• Farsoter • Namn på sjukdomar förr • Svensk sjukhushistoria

Referenslitteratur

• "Svenska sjukdomsnamn i gångna tider" av Gunnar Lagerkrantz, tredje upplagan 1988, utgiven av Sveriges släktforskarförbund. • "Vår Svenska Historia" av Alf Åberg, fjärde upplagan, 1978 (sid 319-321). • "Hembygdsforska! steg för steg" av Per Clemensson och Per Andersson, 1990, (sid 123). • "Allt var inte bättre förr .....", Om hälsovård och sjukvård i Medelpad efter 1700 av Gösta Sundqvist, 1994 • Skriften "Sundsvallsbygden" nr 15, årgång 14/97, artikel "Historiska fakta och berättad familjehistoria i Sundsvallsområdet" sid 21 av Barbro Andersson. • Skräckens tid, farsoternas historia av Berndt Tallerud, Prisma 1999. • Gamla tiders sjukdomsnamn, Olof Cronberg, 2018. • Wikipedia • NE, uppslagsverk Överst på sidan

Fram till 1970 drevs de svenska apoteken av enskilda apotekare, som hade särskilda privilegiebrev från kronan (apoteksprivilegium), vilka var ärftliga men brukade överlåtas genom köp (privilegiehandel). Därefter förstatligades hela apoteksrörelsen och Apoteksbolaget (numera Apoteket AB) tog över verksamheten. Apoteksmonopolet upphörde under hösten 2009, och i slutet av januari 2010 började de flesta apotek som avreglerades att skylta om.

Behandlingar

Åderlåtning

Åderlåtning är en gammal medicinsk behandlingsform. Med hjälp av en sk. koppa tappades blod ur kroppen vilket skulle få "det sjuka" att komma ut genom blodet och därmed kurera personen. Man använde även blodiglar till åderlåtning. Under 1850-talet minskade kraftigt användningen av åderlåtning som behandlingsmetod. Bilden till höger visar en pågående åderlåtning i Värmland 1922. Wikipedia. Nordiska museet. Bilden till vänster visar det instrument som man “slog ådern” med. Enligt mycket gamla teorier innehöll kroppen fyra vätskor; blod, slem, gul galla och svart galla. För bra hälsa var dessa vätskor tvungen att vara i balans med varandra och att sjukdom uppstod när någon av dessa fanns i för liten eller stor mängd. Teorin baserades på uttappat blods egenskaper. Vätskorna ansågs ha hemvist i olika organ i kroppen, där de bildades och lagrades och tillfördes blodet. Den gula gallans hemvist var levern, slemmet hjärnan, svarta gallan mjälten och det röda kallades blodet. Samtliga vätskor skulle ingå i blodet i rätt mängd och styrka. Det var främst slemmet som ansågs orsaka sjukdomar. Oberoende av vad som var upphovet till en sjukdom så betraktade man åderlåtning som det bästa sättet att bota den sjuke genom att tappa ut det sjuka blodet med dess slem från det onda stället på kroppen. Innan man kände till kroppens blodcirkulation var uppfattningen att blodet var lokalt bundet i avgränsade områden och där blodet kunde bli dåligt av slemanhopning. Frossa ansågs vara ett sätt för kroppen att motverka detta och att feber förhindrade att slemmet stelnade och därigenom kunde driva ut det genom svettning. Mycket skrock har varit förbundet med åderlåtning. I gamla almanackor kunde det finnas noggranna föreskrifter om vilken kroppsdel, som styrdes av olika konstellationer i Zodiaken som därför var lämpligast, eller olämpliga, att vid en viss tidpunkt tappa blod från för en viss åkomma. Drag av signaturläran spelade också in. Exempelvis skulle åderlåtning på unga män helst göras vid nymåne, medan äldre män skulle åderlåtas när månen stod i nedan. Hur mycket blod som skulle tappas berodde på patientens ålder, storlek, hälsa och sjukdom. Enligt en medeltida anvisning skulle man: Från en stark man ska ta så mycket blod som en törstig person kan svälja i en klunk. Från en svag person så mycket blod som ryms i ett vanligt ägg. Det var vanligast att slå åder i armarna. Man hade där tre ådror från vilka man tappade blod. Från den översta ådran slog man dels i förebyggande syfte och dels för att bota huvudvärk. Den mellersta ådran tappades för att bota hjärt- och lungsjukdomar. Den nedersta åderläts mot värk och sjukdomar i levern, njuren och mjälten.

Febertermometern

Febertermometern och febertemperaturkurvor är hjälpmedel vid sjukvård. Först på 1870-talet kom i de i regelbundet bruk, främst genom den tyske klinikern Carl August Wunderlich (1815 - 1877). Genom fortlöpande mätning av kroppstemperaturen kunde han fastställa att temperaturkurvorna hade olika utseende beroende på sjukdom. Tidigare hade man trott att feber var en självständig sjukdom. Nu kunde man konstatera att feber endast är ett symptom vilket var till en stor hjälp till diagnostiken. Läkaren Magnus Huss införde bruket av regelbundna mätningar av de sjukas temperaturer år 1838 på Serafimerlasarettet i Stockholm. Det är inte känt när febertermometrar regelbundet började att användas i Sverige men på lasarettet i Västerås inköptes år 1870 åtta febertermometrar. Mätningarna av kroppstemperaturen förenklades betydligt när min/max termometrarna kom. I Sverige skedde detta i början av 1880-talet. Svensk tillverkning av min/max febertermometrar påbörjades år 1895.

Stetoskopet

Stetoskop är ett instrument för att fortplanta ljud från ett munstycke till användarens öron och kan bland annat användas för att lyssna på hjärta, lungor och tarmar. Det första stetoskopet uppfanns 1816 av den franska läkaren René Laënnec och bestod då av ett monofont trärör. Den första versionen av ett stetoskop bestod av ett cirka 30 cm långt trärör med en diameter på ungefär 3–5 cm. Bilden till höger visar stetoskop i trä från slutet av 1800-talet. Wikipedia.

Bedövningsmedel

När det gäller bedövningsmedel fanns inte mycket att tillgå förr. Eter var ett av de första narkosmedlen och började användas inhalerat som kirurgisk bedövning år 1846 i USA och året efter kloroform. Eter är en klar, färglös, mycket flyktig, lättantändlig vätska med säregen doft och brännande smak. Kloroform är ett av de äldsta bedövningsmedlen vid operationer. Det ansågs ha flera fördelar i jämförelse med eter. Den var inte brandfarlig som eter och har dessutom en behagligare doft. Mot slutet av 1800-talet insåg man dock att kloroform hade en tendens att orsaka leverskador samt hjärtarytmier och eter blev det dominerande narkosmedlet. Verkan av kloroform är inte omedelbar; det tar minst fem minuter innan personen tappar medvetandet. Anestesiologi är läran om sövning/narkos och olika bedövningsmetoder. Anestesi är ett annat ord för bedövning. Ordet anestesi används inte så ofta i det svenska vardagsspråket, betydligt mer förekommande är ordet narkos och en anestesiolog benämns oftast narkosläkare. Narkos innebär kontrollerad nedsövning tillsammans med smärtstillande läkemedel

Antiseptik

På 1860-talet började man få upp ögonen för antiseptik, dvs. renlighet, sterilisering av operationsverktyg etc. i sjukvård. Ett antiseptiskt medel eller antiseptikum är en germicid som används på en kroppsyta för att döda eller hämma tillväxten av mikroorganismer såsom bakterier, svampar, parasiter, och virus. Fenol (karbolsyra) användes medicinskt förr som desinfektionsmedel i utspädd lösning, karbolsyrelösning eller karbolvatten. När insikten att högre hygien vid barnafödande var av högsta vikt minskade risken av barnsängsfeber påtagligt. År 1870 lyckades läkaren Wilhelm Netzel vid Allmänna Barnbördshuset i Stockholm slå fast att feber spreds av barnmorskor och läkare som bar runt på organiska ämnen på orena instrument. De hygieniska rutiner han införde hade god effekt. År 1879 skärptes rutinerna och barnmorskorna skulle tvätta händerna i karbolsyrelösning innan ingrepp. I dagligt tal används ofta antiseptika och desinfektionsmedel synonymt. Desinfektionsmedel omfattar dock även medel som används för att döda mikroorganismer på objekt som bord, golv, byggnader, etc. Antiseptik syftar till att bekämpa redan befintliga mikroorganismer, till skillnad från aseptik, som syftar till att förhindra uppkomsten av mikroorganismer, till exempel genom rengöring och sterilisering.

Röntgen

En röntgenundersökning är en undersökning av kroppens benstomme eller inre organ med hjälp av röntgenstrålning. Efter framkallning framträder eventuella skador eller förändringar på röntgenfotot. Röntgenfotot kallades tidigare också radiogram. Wilhelm Conrad Röntgen (1845 - 1923) var en tysk fysiker och den som upptäckte röntgenstrålningen. Röntgen började användas efter 1895.

Penicillinets historia

Egyptierna använde mögel från bröd eller gröt som antibiotika redan för tusentals år sedan. I den svenska bondepraktikan finns grötomslag angivet och om ett sådant fick vara på en längre tid började det att mögla. År 1928 upptäckte Alexander Fleming (1881-1955) att mögelsvampen Penicillium notatum alstrade ett bakteriadödande ämne. Han kallade det penicillin. År 1939 började Ernst Boris Chain och Howard Walter Florey försök att framställa större mängder penicillin ur buljongkulturer. Dess bakteriedödande effekt bekräftades i stora kliniska försök 1942. Massproduktion kom snart igång i USA och räddade tiotusentals allierade soldaters liv under andra världskriget. Den första behandlingen med penicillin i Sverige ägde rum på Sabbatsbergs sjukhus 1944. Antibiotika Antibiotikum (plural: antibiotika) betyder för biologer ämnen som producerats av levande organismer i syfte att hålla andra organismer borta. Exempelvis lever både bakterier, och svampar antingen som parasiter eller på att bryta ned dött material. Eftersom båda har samma födokälla försöker de förgifta varandra genom att utsöndra ämnen som de andra inte tål. Exempelvis producerar penselmögel penicillin för att hålla bakterier borta, medan aktinobakterier producerar amfotericin för att hålla svampar borta. De antibiotika som blivit kända är sådana som kan användas som läkemedel. När man pratar om antibiotika i dagligt tal syftar man på läkemedel mot bakterier i allmänhet. Läkemedlen kan vara antingen baktericida (avdödande) eller bakteriostatiska (tillväxthämmande). Det första antibakteriella läkemedlet var kvicksilver som användes mot syfilis redan på 1500-talet. Detta var dock mycket farligt för patienten. I folkmedicinen har sedan gammalt mögel använts som botemedel vid olika sjukdomar. Den första vetenskapliga observationen över antgonism mellan olika mikroorganismer gjordes av Louis Pasteur (1822-1895) och Joubert, vilka redan 1877 iakttog att vissa aeroba bakterier hämmade tillväxten av mjältbrandsbakterier.

Tandvård

Sedan 1797 har det varit ett krav med examen för att få utöva tandläkaryrket i Sverige. Organiserad tandvård började också komma under 1800-talet. Tandvård har funnits länge via barberarna. Men nu kom utbildade tandläkare. Det var dock dyrt att gå till tandläkare och det var ett "nöje" förbihållet de besuttna. Det bedövningsmedel som användes var alkohol. De borrmaskiner som användes i slutet av 1800-talet var trampdrivna. Först efter sekelskiftet kom de första el-drivna tandborrarna. Det fanns även kringresande tandläkare runt sekelskiftet. Första skoltandkliniken fanns i Stockholm år 1907. Sedan 1797 har det varit ett krav med examen för att få utöva tandläkaryrket i Sverige. Folktandvården kallas den tandvård i Sverige som från 1938 drivs i offentlig landstingsregi. Inledningsvis omfattade Folktandvården bara barntandvård, men har under åren byggts ut till såväl vuxen- som specialisttandvård.