Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-07-20

Bakgrund

Förr föddes alla barn i hemmet med hjälp av någon kunnig kvinna på orten. Hon kallades jordemor och var den tidens barnmorska. Men att föda barn och barnsjukdomar var inte utan problem, speciellt då någon läkarvård inte kunde fås. Läkare fanns tidigt i Sverige men de bodde i städerna och var för de rika. Vidare var deras kunskaper mycket begränsade med våra ögon sätt samt några effektiva mediciner som antibiotika fanns ej. Landsbygden saknade i stort sett kompetenta läkarkrafter. Bara i undantagsfall kunde man förmå någon stadskirurg eller fältskär att företa en besvärlig och kostsam resa till någon sjuk i byn. I bondesamhället fick man i stället lita till gamla huskurer som ofta var uppblandat med en stor portion vidskepelse. Det blev i regel sockenprästen eller hans hustru som fick rycka ut vid sjukbud, och i sadelfickan hade prästen lämpliga medikamenter vid sidan av nattvardskärlen, avsedda för den sjuke på dödsbädden. De första provinsialläkarna började sin verksamhet i slutet av 1600-talet. 1774 förstatligades denna verksamhet. Det fanns då 32 provinsialläkare, alla placerade i städerna. 1732, när Linné reset på sin lappländska resa, passerade han i Gävle det nordligaste apoteket och den siste provinsialläkaren norrut. Norden första sjukhus öppnades i Uppsala 1717. 1752 invigdes Serafimerlasarettet i Stockholm. Det var det första undervisningssjukhuset i landet. Då effektiv behandling ofta saknades kunde ofta sjukdomar som idag lätt kan behandlas leda till döden. Många sjukdomar berodde på dålig hygien ofta kombinerad med stora folksamlingar. När soldaterna drogs samman till arméer dog i regel fler soldater i sjukdomar än av bataljerna. Detta beroende på att man ej viste hur sjukdomar smittades och i vilken miljö de frodades i. Gustav Vasa gjorde ett första försök att få ett ordnat medicinalväsende i Sverige. Han kallade in läkare och apotekare från utlandet. Första apoteket fick sitt tillstånd i Stockholm år 1575. År 1675 fanns 6 apotek i staden. Apoteksnamn har avApotek vid sekelskiftet tradition hämtats från djurriket i Sverige. Följande tabell visar utvecklingen av apotek i Sverige mellan år 1700 och 1900.

Sjukdomar och sjukvård förr

Farsoter

Pesten

Pesten är den sjukdom som människor fruktat allra mest. Från mitten av 1300-talet till början av 1700-talet dog fler människor av pesten än alla världshistoriens krig tillsammans. Den mest kända epidemin var digerdöden under 1300-talet då 25% av Europas invånare, cirka 25 miljoner människor, omkom. I Sverige beräknas att digerdöden dödade 200.000 människor. Sverige hade vid denna tid drygt 500.000 invånare. Digerdöden kom till Europa från Krim i Svarta havet. Via ett italienskt skepp från Krim fördes smittan till staden Messina på Sicilien hösten 1347. Därefter vandrade digerdöden norrut och våren 1348 drabbades Florens. Samma år spreds pesten vidare över större delen av Europa. Paris drabbades mycket hårt. Pesten kom till Skandinavien 1349 med ett Hansa skepp, som drev i land vid Bergen, Norge. Under de kommande 6 månaderna förlorade Norge ca: 30% av befolkningen. Följande år, 1350, drabbades Sverige lika hårt. Pesten kallades hos oss för digerdöden (diger = stor). Annat namn var svarta döden. Pesten drabbade alla samhällsklasser, men de fattiga drabbades allra värst. Dålig hygien, trånga, smutsiga bostäder, dåligt med mat etc. var viktiga orsaker. Mesta drabbades barnen. Smittämnet överfördes från människa till människa, t.ex. vid samtal eller besök hos en insjuknad. Till och med kunde smittan spridas genom beröring av föremål som tillhört en pestsmittad. Smittämnet finns hos råttor och överförs till människan genom loppor. Inkubationstiden är 3-7 dagar, och sjukdomen börjar med hög feber, frossbrytningar och huvudvärk. Det utvecklas först en lokal sårinfektion på platsen för ett loppbett, varefter smittämnet sprids och orsakar en lymfkörtelsvullnad (böld); De drabbade fick stora bölder under armarna, på halsen och i ljumskarna, hög feber, andningssvårigheter, blodhosta och en vidrig andedräkt. Beroende på hur de sjuka drabbades kallades pesten för böldpest, blodpest eller lungpest. De böldpest drabbade hade ca: 50% chans att överleva, för de övriga typerna av pest var dödligheten så gott som 100%. Byar och trakter kunde helt ödeläggas. På Sicilien infördes 1465 karantänsbestämmelser för inkommande fartyg som misstänktes medföra smitta. Ordet karantän kommer från det italienska ordet quaranta som betyder fyrtio. De smittmisstänkta fartygen fick nämligen ankra upp en bra bit utanför hamnen och ligga där i 40 dagar i väntan på om pest skulle bryta ut bland besättningen eller inte. För resande på land utfärdade man särskilda brev som garanterade att de kom från ett icke pestdrabbat område. Med dessa brev i handen kunde den resande passera stadsporten (passer par la porte på franska). Från detta ord har vi fått passeport, dvs. pass. Den bakterie som orsakar pesten, Yersinia pestis, upptäcktes 1894. Denna bakterie sprids bla genom den svarta råttan, Rattus rattus. Egentligen är det bakteriens värddjur, pestloppan (Xenopsylla cheopis), som sprids med den svarta råttan. Pesten har även drabbat Sverige även under 1400- och 1500-talen samt 1600-talets första hälft. Enbart under 1500-talet drabbades Sverige av ett dussintal epidemier. Runt 1640 infördes bestämmelser i Stockholm att pestdrabbade måste anmäla detta i god tid så de kunde föras till ett särskilt pesthus. Underlåtenhet att göra detta medförde straff och förvisning ut ur staden. Den sista stora epidemin härjade åren 1710-1713. Den började i Stockholm hösten 1710 därefter spreds den vidare i landet. I Stockholm beräknas 22.000 personer ha avlidit, en knapp tredjedel av stadens befolkning. Detta var den största katastrof som någonsin drabbat staden. När den härjade som värst i oktober 1710 dog 1.600 personer under en och samma vecka. Efter denna tid blev det sällsynt med pestepidemier i Europa. En av anledningarna var att den bruna råttans utbredning trängde undan den svarta råttan.

Rödsot/dysenteri

En annan fruktad sjukdom var rödsot eller dysenteri som den kallas idag. Rödsot är den dåliga hygienens oskiljaktiga följeslagare. Våldsamma rödsotsepidemier rasade i Sverige under Gustav IIIs tid. Åren 1773 - 1784 avled ca: 15.000 personer per år i rödsot. Ett annan stor epidemi härjande under åren 1808 - 1813 med 50.000 döda och under tioårsperioden 1851 - 1860 avled 26.000. Först 1898 upptäcktes dysenteribacillen.Sjuksal slutet av 1800-talet Dysenteri är en tarminflammation som orsakar blödningar i tarmen. Dysenteri kan orsakas av bakterier tillhörande släktet Shigella (shigellos) eller av en encellig parasit, Entamoeba histolytica  (amöbadysenteri). Organismerna sprids via livsmedel eller vatten som förorenats av avföring. Infektion med shigellabakterier angriper tarmväggen och kännetecknas av feber, kraftiga knipsmärtor i buken samt ofta blodiga eller slemmiga avföringar.

Smittkopporna

1700-talet var smittkoppornas århundrade i Sverige. Åren 1749 - 1800 dog 270.000 personer av sjukdomen. Smittkoppor var en infektionssjukdom orsakad av variolavirus. Det var i första hand barnen som angreps. I Europa beräknas cirka 60 miljoner människor ha omkommit i smittkoppor under 1700-talet . Smittkoppor var en oerhört smittsam sjukdom. I smittsamhet har den endast sin like i mässlingen som den ofta förväxlades med ännu långt in på 1700-talet. Då smittkoppor var så smittsamt, viruset bokstavligen yrde runt den sjuke, räckte det att vistas i samma rum som den sjuke för att bli infekterad, dock inte nödvändigtvis sjuk. Inkubationstiden är på 10 - 14 dagar och börjar därefter med influensaliknade symptom som huvudvärk, feber, ryggont, kräkningar och diarré. På andra dagen efter insjuknandet fick patienterna rodnader i huden och på tredje dagen utslagen. Dessa utslag utvecklades till vätskefyllda blåsor, senare fyllda med var. Klarade patienten de två första veckorna överlevde han i regel, dock ofta blind, döv eller skallig och för resten av livet plågad av de framträdande kopparärren. Utvecklades svarta koppor (inre blödningar) dog praktiskt taget alla patienter. Viruset var tämligen miljöokänsligt vilket gjorde det mycket svårstoppat. Myndigheterna och politikerna betraktade smittkopporna som det stora hotet mot välståndsutvecklingen och sökte förtvivlat efter botemedel. Man börjande först att bekämpa sjukdomen med ympning eller variolisation. Variolisation var en tidig metod att framkalla immunologiskt skydd mot smittkoppor. Detta skedde genom att införa var från koppor genom huden eller nässlemhinnan på en frisk person och på så sätt sökte framkalla en lindrig form av sjukdomen. Variolisationen härstammar från orientalisk folkmedicin och blev känd och delvis accepterad i Europa i början på 1700-talet genom engelskan Lady Montague. Koppympningen (inokulation) introducerades i Sverige 1756 och 1769 påbörjades ympning mot smittkoppor och i större skala från år 1799. Koppympning var ett riskfyllt hantverk som krävde stor skicklighet och extrem försiktighet. Den första ympningen gjordes i England. Den engelske "läkaren" Edward Jenner framställde ett smittkoppsvaccinet som kunde användas som förebyggande behandling (det är dock oklart hur man fick sin läkartitel). Mjölkerskor som smittats av kokoppor klarade sig undan att bli sjuka av smittkoppor. Från lymfan från en kokoppsmittad mjölkerska tillverkade han en vätska som han kallade vaccin (av latinets vacca = ko). Den första vaccineringen gjorde Jenner den 14 maj 1796. Då vaccination var betydligt mindre riskfyllt än koppympning blev den snabbt accepterad. Den första vaccinationen i Sverige gjordes den 23 oktober 1801. De svenska myndigheterna var tidigt ute när det gällde att dra nytta av Jenners upptäckt. År 1816 lagstiftade Sverige som första land i världen att alla barn under två års ålder skulle vaccineras mot smittkoppor. Det visade sig dock att vaccination, till skillnad från inokulation, inte gav livslång immunitet. År 1839 utfärdade Sundhetskollegiet (dåtidens Socialstyrelse) bestämmelser om återkommande vaccinationer. Idag räknas smittkoppor som en utrotad sjukdom.

Kolera

Koleran var 1800-talets "pest". Kolera är en magsjukdom med diarré och kräkningar, orsakad av en liten böjd bakterie, Vibrio cholerae. Den sprids med vatten och livsmedel. Under perioden 1834–73 drabbades Sverige av nio epidemier. Vid den största av dessa, 1834, insjuknade mer än 25.000 personer, av vilka drygt hälften dog. Kolerasymtomen är mycket frekventa tarmtömningar med diarré men ingen eller obetydlig feber och oftast inga kräkningar. Diarrén orsakas av ett av bakterierna utsöndrat toxin, som påverkar tarmens celler så att utströmningen av vätska till tarmen ökar. Om sjukdomen inte behandlas kan den uttorkning av kroppen som är en följd av diarrén leda till döden. Till följd av den kraftiga uttorkningen kunde den sjuke krympa ihop till en vrångbild av sig själv. Människor drabbades praktiskt taget utan förvarning. Efter några timmar kunde de vara döda. Normal inkubationstid är 2 - 3 dagar, men ibland enbart ett par timmar. Den är mycket smittsam men är känslig för uttorkning och sprids knappast alls i luft. Första gången Sverige drabbades av en kolera epidemi var 1834. Detta år dog 3.500 personer i kolera i Stockholm. På 1860-talet härjade koleran även i Norrland. Värts grasserade koleran under 1850-talet. Före 1817 var den helt okänd i vår världsdel. När koleran kom 1834 var det i Göteborg. Det första fallet var en 52-årig sjöman, Anders Rydberg, och inträffade den 30 juli. Sedan spreds koleran norrut. En av de svenska städer som drabbades allra värst var Jönköping. Av stadens 3.300 invånare insjuknade var tredje och var sjätte dog. Som vanligt var det de fattigaste och mest nedslitna stadsdelarna som angreps värst, i Jönköping var det Båtsmansbacken. Den 19 augusti drabbades Stockholm av koleran. Då insjuknade tullvaktmästaren Emanuel Malmberg i kolera. I Stockholm var det det fattiga Katarina församling på Söder som drabbades extra hårt. Speciella kolera kyrkogårdar inrättades för att ta hand om alla döda. Ingen visste hur sjukdomen spreds. Först 1884 upptäcktes kolerabacillen av Robert Koch. Om bacillen kommer i en vattentäkt kan kolera spridas explosionsartat. I större städer öppnades speciella kolerasjukhus. Misstron mot sjukhusen var dock stor man låg hellre hemma och väntade på döden än att låta sig intas på sjukhus. Misstron var väl befogad då läkarna själva inte visste vad farsoten berodde på eller hur den skulle botas. Att kolera hade med dålig hygien att göra gissade nog många men man trodde i första hand att det var den dåliga luften som var boven snarare än förorenat vatten.Apotek från början av 1900-talet, Linköping Siste stora utbrottet var 1873, men då var det bara Skåne som drabbades. Bilden till höger visar interiören från ett apotek i Linköping i början av 1900-talet. Foto Hans Högman, 2004.

Tuberkulos, TBC (lungsot)

Tuberkulos eller TBC var en annan besvärlig sjukdom. Den drabbade andningsvägarna. TBC är en infektionssjukdom och orsakas av mykobakterier. Den upptäcktes 1882 av Robert Koch. Bakterien kan överföras från nötkreatur till människor bl.a. genom smittad mjölk. Den kallades också lungsot, tvinsot eller vita pesten. Under mitten av 1800-talet dog 4 miljoner människor per år i Europa av tuberkulos. Tuberkulos är den farsot som krävt flest dödsoffer genom historien, pesten inräknad. Smittan sprids vanligen med upphostningar och drabbar främst äldre personer och personer med dåligt näringstillstånd. Infektionen angriper främst lungor och lungsäckar. Den kan via blodet spridas till andra organ som kan bli översållade med små infektionshärdar, ett livshotande tillstånd som benämns miliartuberkulos. Då symtomen i inledningsskedet är lindriga, kan den sjuke sprida smitta utan att vara medveten om detta. Lungtuberkulosen kulminerade som dödsorsak i Sverige kring 1875 och var då, liksom långt tidigare, vanligast i mälarlandskapen.  Tuberkulos var då, med mer än vart tionde dödsfall, alltjämt den vanligaste dödsorsaken i Sverige näst efter ålderssjukdomarna. Så sent som på 1930-talet dog årligen nära 10.000 personer i lungtuberkulos. Bland tidiga behandlingsmetoder kan nämnas italienaren Carlo Forlaninis pneumothoraxbehandling ("gasbehandling", "lungkollaps"), som han föreslog redan 1882 och som kom att tillämpas långt fram i tiden som en metod att påskynda läkning. I slutet på 1800-talet byggdes det första sanatoriet i Sverige, närmare bestämt 1896 i Mörsil, Jämtland. Därefter inrättades ett stort antal sanatorier, bl.a. Österåsen, norr om Sollefteå (Y). Sanatorierna förlades alltid i naturskön miljö med hälsosamt klimat, gärna i bergstrakter nära skog och sjö. Slutligen lyckades man på 1920-talet framställa ett vaccin mot tuberkulosbakterien, BCG-vaccinet. Man injicerar levande men försvagade bakterier, BCG, Bacille Calmette-Guérin. Det kallades även calmettevaccin. Vaccinationen ger ett visst skydd, men inte fullständigt. I Sverige vaccinerades alla nyfödda barn från 1940-talet till 1975. Många kommer säkert ihåg det årligen återkommande tuberkulinprovet i skolan. Man fick en spruta i armen som sedan förväntades ge en rodnad som tecken på att på att eleven hade ett fullgott skydd mot tbc. Var resultatet negativt blev det vaccinering, calmettevaccinering.

Spanska sjukan

Spanska sjukan är benämningen på den svåra influensaepidemi som svepte över världen 1918–19 och som bedöms ha orsakat ca 20 milj. människors död. Orsaken var en variant av influensavirus typ A. Epidemin fick sitt namn genom att den först rapporterades från Spanien. Det var i slutet av maj 1918. Under slutet av första världskriget spreds denna svåra influensaepidemi över hela världen. På mindre än 12 månader dog fler i Spanska sjukan än vad som hade stupat på slagfälten under det första värlskriget. Symtomen var hög feber, hosta, smärta i ögonen, öronen och korsryggen, ömhet i huvudet och svalget, beläggning på tungan, illamående samt svag och oregelbunden puls. Vid månadsskiftet juni-juli 1918 kom den till Sverige. De första fallen inträffade i Hyllinge utanför Helsingborg. I Sverige dog under den egentliga epidemin 1918–19 ca 35.000 personer och under 1920 ytterligare ca 3000. Här liksom i den övriga världen var dödligheten högst bland personer mellan 20 och 40 år. Den nya influensavarianten ledde ofta till lunginflammation med häftigt och riskfyllt förlopp. Enbart under andra hälften av 1918 anmäldes 516.013 fall i Sverige. Antalet dödsfall bland dessa var 27.379. Antalet invånare i Sverige vid denna tid var 5.700.000. Under 1919 insjuknade 200.000 personer men dödstalet sjunk till 9.000. I USA beräknas ca: 500.000 personer ha dött i spanska sjukan. I Sveriges nordligaste glesbygder slog spanska sjukan särskilt hårt. I Arjeplog avled på några få veckor i februari och mars 1920 nära 3% av socknens invånare.

Bedövningsmedel

När det gäller bedövningsmedel fanns inte mycket att tillgå förr. Eter började användas först 1846 och året efter kloroform. På 1860- talet började man få upp ögonen för antiseptik, dvs. renlighet, sterilisering av operationsverktyg etc. i sjukvård. Sjuksköterskeutbildning började år 1884 på Sophiahemmet i Stockholm. Röntgen började användas efter 1895.

Tandvård

Organiserad tandvård började komma under 1800-talet. Tandvård har funnits länge via barberarna. Men nu kom utbildade tandläkare. Det var dock dyrt att gå till tandläkare och det var ett "nöje" förbihållet de besuttna. Det bedövningsmedel som användes var alkohol. De borrmaskiner som användes i slutet av 1800-talet var trampdrivna. Först efter sekelskiftet kom de första el-drivna tandborrarna. Det fanns även kringresande tandläkare runt sekelskiftet. första skoltandkliniken fanns i Stockholm år 1907.

Medelpad

Någon kvalificerad sjukvård fanns inte i Medelpad före 1726. Då anställdes fältskärsgesällen Dietrich Theodorus Reineck som stadskirurg i Sundsvall. Han var även kunnig i jordmästarekonsten (barnmorska). Reineck slutade dock redan 1731, missnöjd med lönen. Först 12 år senare, 1743 anställdes Sundsvalls nästa fältskärmästare, regementsfältskären vid Björneborgs regemente, Addeus Adde. Denna tjänst innehade han till 1766 då hans son Fredrik Adde tog över som stadskirurg. Fredrik Adde  hade denna tjänst fram till 1775 då han fick en liknande tjänst i Hudiksvall. I Gävle hade en stadskirurg funnits sen slutet av 1600-talet. Denna tjänst innehade Carl Pelt mellan 1709 och 1743. Vid denna tid var han den ena utbildade läkaren från Gävle och norrut och ned till Åbo på den finska sidan. Efter 1775, då Adde slutat, var Gävle åter den närmsta stad där det fanns läkare att tillgå för medelpadingarna. Carl Pelt slog sig ned efter 1743 som bruksägare på Åvike bruk i Medelpad. Bruket hade han delvis ärvt efter sin svärfar. Han får väl betraktas som den förste bosatte läkaren i Medelpad. Redan i "Medicalordningen" av 1668 hade det beslutats att det skulle finnas en provinsialläkare i alla län. Bristen på läkare i Norrland  hade tagits upp under riksdagen 1743 och man beslöt då att "Logices lectorn vid Härnösands Gymnasium alltid borde vara Medicus och Physicus Lector samt prov Medicus".  1744 utsågs Dr Nils Gissler till denna tjänst som "Provincial-Medicus för Norra Wester-Norrland" som fram till 1762 omfattade Gästrikland, Hälsingland, Jämtland, Härjedalen, Medelpad och Ångermanland. Gissler var född i Torps socken i Medelpad. Gissler organiserade en medhjälparkår genom att lära socknarnas klockare i enklare sjukvård och åderlåtning. Det var även vanligt vid denna tid att prästerna hade viss sjukvårdutbildning. Carl Pelt lär ha varit Gissler till hjälp med organisationen av sjukvården i länet. Några år efter Gisslers tillträde fick Härnösand sitt första apotek. Sundsvalls första apotek inrättades 1763. Detta första apotek var "Gripen".  Ett andra apotek öppnades 1891 i Sundsvall, "Lejonet". 1839 inrättades en apoteksfilial i Fränsta för att betjäna befolkningen i västra Medelpad. När Västernorrland delades 1762 och bestod länet av Medelpad, Ångermanland och Jämtland. Gissler fick nu officiell fullmakt som provinsialläkare i Medelpad och Ångermanland. Sundsvalls stad anställde 1770 med dr J Sahlberg som stadsläkare och året därefter utnämndes han till provinsialläkare för hela Västernorrland då Gissler avlidit.

Lasarett i Sundsvall

Under Sahlbergs tid inrättades 1776 ett mindre lasarett i Sundsvall med 2 - 3 vårdplatser. Lasarettet stängdes dock 1783 då Sahlberg fick Gisslers gamla lektorstjänst vid Härnösands gymnasium. Inventarierna flyttades till Härnösand där ett nytt sjukhus invigdes 1788. Under krigsåren 1808 - 1809 fick Sundsvall order om att upprätta ett fältlasarett. Alla tillgängliga utrymmen kom att tas i anspråk för lasarettet. Situationen var svår i Sundsvall då halva staden brunnit ned några år tidigare (1803) och staden var långt ifrån uppbyggd igen. Fältsjukhuset hade flest patienter hösten 1809 då över 800 sårade soldater anlände från Västerbotten. Även stora mängder soldater var förlagda i Sundsvall på grund av stadens strategiska läge. Bland dessa soldater härjade dessutom fältsjukan. Vissa förband reducerades till hälften. Först den 1 januari 1844 invigdes ett permanent lasarett i Sundsvall. Sjukhuset låg på Holmgatan var var en träbyggnad i två våningar. Sjukhuset var dessutom en kuranstalt för veneriskt sjuka. Under perioden 1861 - 1875 varierade antalet vårdplatser mellan 12 och 28. Totalt behandlades cirka 80 patienter per år. Sågverksindustrins blomstring gjorde att trycket ökade på lasarettet och därmed behov av större vårdresurser. Ett nytt lasarett uppfördes på Norrmalm 1875. Här fanns kapacitet för 90 vårdplatser. I strid mot Sundhetskollegiets föreskrifter uppfördes denna trevåningsbyggnad av timmer på stenfot. Lasarettet blev nu ett länslasarett. Under 1880-talet hade man cirka 400 patienter per år och en läkare. 1890 hade patientantalet ökat till 650 per år och ytterligare en läkartjänst inrättades. Överläkare vid denna tid var Adolf Christierin. 1890-91 gjordes omfattande förbättringar och reparationer av lasarettet. Antalet sängplatser ökades till 120. 1902 installerades elektricitet. Vid en inspektion som medicinalstyrelsen gjorde 1902 beskrevs lasarettet som: "en stor träbyggnad, dåligt ljudisolerad, eldfarlig, svår att evakuera och med väggohyra som ej kunnat utrotas." 1905 påbörjades byggnation av ett nytt lasarett. Det invigdes i den 6 mars 1908 och låg strax öster om det gamlaOperationssal från början av 1900-talet lasarettet.. På det nya lasarettet fanns 200 sängar varav 15 sängar för veneriskt sjuka. 1920 var antalet vårdplatser uppe i 255. Ett nytt BB med 20 platser invigdes 1927. 1956 var antalet vårdplatser på lasarettet uppe i 714. Sjukhuset fanns kvar här till 1975 då ett nytt sjukhus stod klart i Bosvedjan. Till de gamla sjukhusbyggnaderna flyttade därefter Sundsvalls kommunala  förvaltning. I Sundsvall fanns sedan 1853 även en vattenkuranstalt som låg ungefär där nuvarande Badhusparken ligger. Stadsfältskärämbetet från 1726 indrogs 1900 och den siste "barberaren" i Sundsvall var Bror Ulric Andersson. Han lär även ha varit den siste i Sverige.

Mentalvård

I en friliggande byggnad intill det lasarett som byggdes 1875 fanns en vårdinrättning för sinnessjuka. Från början fanns enbart 2 vårdplatser,  på 1890-talet 6 platser och 1912 åtta  platser. År 1918 omvandlades denna byggnad till BB varvid de intagna sinnessjuka fick överföras till andra ställen, bla Frösö sinnessjukhus. I en notis i tidningen Nya Samhället år 1910 berättar en konsulent från Svenska fattigvårdsförbundet om ett besök på Sköns fattiggård. Där förvarades 11 "dårar", för vilka lämpligare vistelseort ej kunde beredas. Gösta Sundqvist skriver i boken "Allt var inte bättre förr ....." (sid 32) "...har med egna ögon sett dessa beklagansvärda varelser i sina träburar vid flera tillfällen ....". 1943 invigdes Sidsjöns sinnessjukhus i Sundsvall. Från 1930 hade staten tagit ansvaret för vården av de sinnessjuka. Sundsvalls stad drev också ett kommunalt sinnessjukhus från 1916 i Västhagens sjukhus. Efter 1967 överfördes det till landstinget för att användas som sjukhem.

Epidemier i Medelpad

 Sundsvall var en sjöfartsstad. I Sjöfartstäder fanns det alltid risk för att farsoter kunde bryta ut. 1812 erhöll staden dessutom stapelrätt (rättighet att handla direkt med utlandet). Detta innebar samtidigt att risken för farsoter ökade. Men det var inte enbart via fartyg som anlände till Sundsvall som smitta kunde spridas utan även via den norska atlantkusten. Under slutet av 1700-talet överförde jämtländska forbönder veneriska sjukdomar från norska hamnstäder. I slutet av medeltiden kom kopporna till Sverige och en epidemi är känd från 1528. Stora utbrott förekom till och från i Sverige och hela Europa under 1700 och 1800-talen. Under en epidemi 1753 avled tre av dr Gisslers barn. Den första koppympningen i Västernorrland utfördes av dr Gissler 1761 på 20 barn med lyckat resultat. 1785 härjade en svår rödsotepidemi (dysenteri) i hela Norrland. Åren 1825, 1833 och 1858 drabbades Medelpad av smittkoppsepidemier. Skyddskoppympning blev obligatorisk 1816. Det blev en uppgift för främst för klockare och barnmorskor. År 1862 drabbades Sundsvall av en difteriepidemi. 1831 befarade man en koleraepidemi och en karantänsbefälhavare utsågs i Sundsvall. I slutet av 1830-talet uppfördes en provisorisk karantänsstation på Tjuvholmen. Epidemin uteblev den gången i Sundsvall men på 1850-talet kom koleran i flera omgångar. I denna epidemi avled ett 50-tal personer. 1893 skrevs en kungörelse att särskilda sjukstugor skulle upprättas i vissa socknar som beredskap mot koleran. I Sköns socken i norra Sundsvall inrättades en kolerabarack vid Kabben längs den gamla kustvägen. I Granloholm fanns Sundsvalls kolerasjukstuga. I det sk. Petersénska huset, väster om Büsowska tjärnen upprättades 1873 Sundsvalls första epidemisjukhus. Detta hus kom därefter att kallas kopphuset. Sjukhuset fanns kvar här fram till 1909 då ett nytt epidemisjukhus stod klart på Ludvigbergsvägen. 1908 då det nya lasarettet stod klart beslöts att det gamla lasarettet skulle få användas av Medelpads tuberkulosförening för vård av tuberkulospatienter. Denna träbyggnad flyttades 1911 till sanatorieområdet vid Balders Hage på Norra Berget. Byggnaden blev långt senare en skola. Tuberkulossjukhemmet hade 100 vårdplatser. En barnpaviljong invigdes 1931. Enligt statistik från perioden 1895 - 1900 kan noteras att olika sjukdomar i andningsorganen var den vanligaste dödsorsaken i Sundsvall. 1918 spreds en svår influensaepidemi över hela världen. Det var Spanska sjukan. Vid månadsskiftet juni-juli 1918 kom den till Sverige. Under 1919 insjuknade 200.000 personer men dödstalet sjunk till 9.000. Även Sundsvall drabbades och i september 1918 nådde det sin topp då 727 fall rapporterades. Dödsfall inträffade varje dag. Något direkt botemedel fanns ej. Livsmedelsbrist under kriget, undernäring (speciellt hos stadsbefolkningen) och därmed låg motståndskraft bidrog till det snabba sjukdomsförloppet. Symptomen för den Spanska sjukan var bla värk i korsryggen, hög feber, halsont, svåra och snabbt utvecklande lunginflammationer och även hjärtförlamning. Många av de epidemier som drabbat befolkningen berodde till stor del på dålig hygienen och bristande renlighet. Gaturenhållningen ordnades i Sundsvall från och med 1874. från början hade stadsfogdens folk denna uppgift men från 1881 kontrakterades detta till en åkare. Bortforslingen av sopor och latrin från gårdarna ordnades så att åkaren stod för transporten på fastighetsägarnas bekostnad. En vattentunna på hjul inskaffades också för vattenbegjutning av gatorna vid gatusopningen. År 1879 hade Sundsvall fått sitt vatten- och avloppssystem utbyggt. Några år senare, 1887, kom de första privata vattenklosetterna i bruk.

Referenslitteratur

"Svenska sjukdomsnamn i gångna tider" av Gunnar Lagerkrantz, tredje upplagan 1988, utgiven av Sveriges släktforskarförbund. "Vår Svenska Historia" av Alf Åberg, fjärde upplagan, 1978 (sid 319-321). "Hembygdsforska! steg för steg" av Per Clemensson och Per Andersson, 1990, (sid 123). "Allt var inte bättre förr .....", Om hälsovård och sjukvård i Medelpad efter 1700 av Gösta Sundqvist, 1994 Skriften "Sundsvallsbygden" nr 15, årgång 14/97, artikel "Historiska fakta och berättad familjehistoria i Sundsvallsområdet" sid 21 av Barbro Andersson. Skräckens tid, farsoternas historia av Berndt Tallerud, Prisma 1999. NE, uppslagsverk Överst på sidan
xxxxxxxx Hist xxxxxxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-07-20

Bakgrund

Förr föddes alla barn i hemmet med hjälp av någon kunnig kvinna på orten. Hon kallades jordemor och var den tidens barnmorska. Men att föda barn och barnsjukdomar var inte utan problem, speciellt då någon läkarvård inte kunde fås. Läkare fanns tidigt i Sverige men de bodde i städerna och var för de rika. Vidare var deras kunskaper mycket begränsade med våra ögon sätt samt några effektiva mediciner som antibiotika fanns ej. Landsbygden saknade i stort sett kompetenta läkarkrafter. Bara i undantagsfall kunde man förmå någon stadskirurg eller fältskär att företa en besvärlig och kostsam resa till någon sjuk i byn. I bondesamhället fick man i stället lita till gamla huskurer som ofta var uppblandat med en stor portion vidskepelse. Det blev i regel sockenprästen eller hans hustru som fick rycka ut vid sjukbud, och i sadelfickan hade prästen lämpliga medikamenter vid sidan av nattvardskärlen, avsedda för den sjuke på dödsbädden. De första provinsialläkarna började sin verksamhet i slutet av 1600-talet. 1774 förstatligades denna verksamhet. Det fanns då 32 provinsialläkare, alla placerade i städerna. 1732, när Linné reset på sin lappländska resa, passerade han i Gävle det nordligaste apoteket och den siste provinsialläkaren norrut. Norden första sjukhus öppnades i Uppsala 1717. 1752 invigdes Serafimerlasarettet i Stockholm. Det var det första undervisningssjukhuset i landet. Då effektiv behandling ofta saknades kunde ofta sjukdomar som idag lätt kan behandlas leda till döden. Många sjukdomar berodde på dålig hygien ofta kombinerad med stora folksamlingar. När soldaterna drogs samman till arméer dog i regel fler soldater i sjukdomar än av bataljerna. Detta beroende på att man ej viste hur sjukdomar smittades och i vilken miljö de frodades i. Gustav Vasa gjorde ett första försök att få ett ordnat medicinalväsende i Sverige. Han kallade in läkare och apotekare från utlandet. Första apoteket  fick sitt tillstånd i Stockholm år 1575. År 1675 fanns 6 apotek i staden. Apoteksnamn har avApotek vid sekelskiftet tradition hämtats från djurriket i Sverige. Följande tabell visar utvecklingen av apotek i Sverige mellan år 1700 och 1900.

Sjukdomar och sjukvård

förr

Farsoter

Pesten

Pesten är den sjukdom som människor fruktat allra mest. Från mitten av 1300-talet till början av 1700- talet dog fler människor av pesten än alla världshistoriens krig tillsammans. Den mest kända epidemin var digerdöden under 1300-talet då 25% av Europas invånare, cirka 25 miljoner människor, omkom. I Sverige beräknas att digerdöden dödade 200.000 människor. Sverige hade vid denna tid drygt 500.000 invånare. Digerdöden kom till Europa från Krim i Svarta havet. Via ett italienskt skepp från Krim fördes smittan till staden Messina på Sicilien hösten 1347. Därefter vandrade digerdöden norrut och våren 1348 drabbades Florens. Samma år spreds pesten vidare över större delen av Europa. Paris drabbades mycket hårt. Pesten kom till Skandinavien 1349 med ett Hansa skepp, som drev i land vid Bergen, Norge. Under de kommande 6 månaderna förlorade Norge ca: 30% av befolkningen. Följande år, 1350, drabbades Sverige lika hårt. Pesten kallades hos oss för digerdöden (diger = stor). Annat namn var svarta döden. Pesten drabbade alla samhällsklasser, men de fattiga drabbades allra värst. Dålig hygien, trånga, smutsiga bostäder, dåligt med mat etc. var viktiga orsaker. Mesta drabbades barnen. Smittämnet överfördes från människa till människa, t.ex. vid samtal eller besök hos en insjuknad. Till och med kunde smittan spridas genom beröring av föremål som tillhört en pestsmittad. Smittämnet finns hos råttor och överförs till människan genom loppor. Inkubationstiden är 3-7 dagar, och sjukdomen börjar med hög feber, frossbrytningar och huvudvärk. Det utvecklas först en lokal sårinfektion på platsen för ett loppbett, varefter smittämnet sprids och orsakar en lymfkörtelsvullnad (böld); De drabbade fick stora bölder under armarna, på halsen och i ljumskarna, hög feber, andningssvårigheter, blodhosta och en vidrig andedräkt. Beroende på hur de sjuka drabbades kallades pesten för böldpest, blodpest eller lungpest. De böldpest drabbade hade ca: 50% chans att överleva, för de övriga typerna av pest var dödligheten så gott som 100%. Byar och trakter kunde helt ödeläggas. På Sicilien infördes 1465 karantänsbestämmelser för inkommande fartyg som misstänktes medföra smitta. Ordet karantän kommer från det italienska ordet quaranta som betyder fyrtio. De smittmisstänkta fartygen fick nämligen ankra upp en bra bit utanför hamnen och ligga där i 40 dagar i väntan på om pest skulle bryta ut bland besättningen eller inte. För resande på land utfärdade man särskilda brev som garanterade att de kom från ett icke pestdrabbat område. Med dessa brev i handen kunde den resande passera stadsporten (passer par la porte på franska). Från detta ord har vi fått passeport, dvs. pass. Den bakterie som orsakar pesten, Yersinia pestis, upptäcktes 1894. Denna bakterie sprids bla genom den svarta råttan, Rattus rattus. Egentligen är det bakteriens värddjur, pestloppan (Xenopsylla cheopis), som sprids med den svarta råttan. Pesten har även drabbat Sverige även under 1400- och 1500-talen samt 1600-talets första hälft. Enbart under 1500-talet drabbades Sverige av ett dussintal epidemier. Runt 1640 infördes bestämmelser i Stockholm att pestdrabbade måste anmäla detta i god tid så de kunde föras till ett särskilt pesthus. Underlåtenhet att göra detta medförde straff och förvisning ut ur staden. Den sista stora epidemin härjade åren 1710-1713. Den började i Stockholm hösten 1710 därefter spreds den vidare i landet. I Stockholm beräknas 22.000 personer ha avlidit, en knapp tredjedel av stadens befolkning. Detta var den största katastrof som någonsin drabbat staden. När den härjade som värst i oktober 1710 dog 1.600 personer under en och samma vecka. Efter denna tid blev det sällsynt med pestepidemier i Europa. En av anledningarna var att den bruna råttans utbredning trängde undan den svarta råttan.

Rödsot/dysenteri

En annan fruktad sjukdom var rödsot eller dysenteri som den kallas idag. Rödsot är den dåliga hygienens oskiljaktiga följeslagare. Våldsamma rödsotsepidemier rasade i Sverige under Gustav IIIs tid. Åren 1773 - 1784 avled ca: 15.000 personer per år i rödsot. Ett annan stor epidemi härjande under åren 1808 - 1813 med 50.000 döda och under tioårsperioden 1851 - 1860 avled 26.000. Först 1898 upptäcktes dysenteribacillen.Sjuksal slutet av 1800-talet Dysenteri är en tarminflammation som orsakar blödningar i tarmen. Dysenteri kan orsakas av bakterier tillhörande släktet Shigella (shigellos) eller av en encellig parasit, Entamoeba histolytica  (amöbadysenteri). Organismerna sprids via livsmedel eller vatten som förorenats av avföring. Infektion med shigellabakterier angriper tarmväggen och kännetecknas av feber, kraftiga knipsmärtor i buken samt ofta blodiga eller slemmiga avföringar.

Smittkopporna

1700-talet var smittkoppornas århundrade i Sverige. Åren 1749 - 1800 dog 270.000 personer av sjukdomen. Smittkoppor var en infektionssjukdom orsakad av variolavirus. Det var i första hand barnen som angreps. I Europa beräknas cirka 60 miljoner människor ha omkommit i smittkoppor under 1700-talet . Smittkoppor var en oerhört smittsam sjukdom. I smittsamhet har den endast sin like i mässlingen som den ofta förväxlades med ännu långt in på 1700-talet. Då smittkoppor var så smittsamt, viruset bokstavligen yrde runt den sjuke, räckte det att vistas i samma rum som den sjuke för att bli infekterad, dock inte nödvändigtvis sjuk. Inkubationstiden är på 10 - 14 dagar och börjar därefter med influensaliknade symptom som huvudvärk, feber, ryggont, kräkningar och diarré. På andra dagen efter insjuknandet fick patienterna rodnader i huden och på tredje dagen utslagen. Dessa utslag utvecklades till vätskefyllda blåsor, senare fyllda med var. Klarade patienten de två första veckorna överlevde han i regel, dock ofta blind, döv eller skallig och för resten av livet plågad av de framträdande kopparärren. Utvecklades svarta koppor (inre blödningar) dog praktiskt taget alla patienter. Viruset var tämligen miljöokänsligt vilket gjorde det mycket svårstoppat. Myndigheterna och politikerna betraktade smittkopporna som det stora hotet mot välståndsutvecklingen och sökte förtvivlat efter botemedel. Man börjande först att bekämpa sjukdomen med ympning eller variolisation. Variolisation var en tidig metod att framkalla immunologiskt skydd mot smittkoppor. Detta skedde genom att införa var från koppor genom huden eller nässlemhinnan på en frisk person och på så sätt sökte framkalla en lindrig form av sjukdomen. Variolisationen härstammar från orientalisk folkmedicin och blev känd och delvis accepterad i Europa i början på 1700-talet genom engelskan Lady Montague. Koppympningen (inokulation) introducerades i Sverige 1756 och 1769 påbörjades ympning mot smittkoppor och i större skala från år 1799. Koppympning var ett riskfyllt hantverk som krävde stor skicklighet och extrem försiktighet. Den första ympningen gjordes i England. Den engelske "läkaren" Edward Jenner framställde ett smittkoppsvaccinet som kunde användas som förebyggande behandling (det är dock oklart hur man fick sin läkartitel). Mjölkerskor som smittats av kokoppor klarade sig undan att bli sjuka av smittkoppor. Från lymfan från en kokoppsmittad mjölkerska tillverkade han en vätska som han kallade vaccin (av latinets vacca = ko). Den första vaccineringen gjorde Jenner den 14 maj 1796. Då vaccination var betydligt mindre riskfyllt än koppympning blev den snabbt accepterad. Den första vaccinationen i Sverige gjordes den 23 oktober 1801. De svenska myndigheterna var tidigt ute när det gällde att dra nytta av Jenners upptäckt. År 1816 lagstiftade Sverige som första land i världen att alla barn under två års ålder skulle vaccineras mot smittkoppor. Det visade sig dock att vaccination, till skillnad från inokulation, inte gav livslång immunitet. År 1839 utfärdade Sundhetskollegiet (dåtidens Socialstyrelse) bestämmelser om återkommande vaccinationer. Idag räknas smittkoppor som en utrotad sjukdom.

Kolera

Koleran var 1800-talets "pest". Kolera är en magsjukdom med diarré och kräkningar, orsakad av en liten böjd bakterie, Vibrio cholerae. Den sprids med vatten och livsmedel. Under perioden 1834–73 drabbades Sverige av nio epidemier. Vid den största av dessa, 1834, insjuknade mer än 25.000 personer, av vilka drygt hälften dog. Kolerasymtomen är mycket frekventa tarmtömningar med diarré men ingen eller obetydlig feber och oftast inga kräkningar. Diarrén orsakas av ett av bakterierna utsöndrat toxin, som påverkar tarmens celler så att utströmningen av vätska till tarmen ökar. Om sjukdomen inte behandlas kan den uttorkning av kroppen som är en följd av diarrén leda till döden. Till följd av den kraftiga uttorkningen kunde den sjuke krympa ihop till en vrångbild av sig själv. Människor drabbades praktiskt taget utan förvarning. Efter några timmar kunde de vara döda. Normal inkubationstid är 2 - 3 dagar, men ibland enbart ett par timmar. Den är mycket smittsam men är känslig för uttorkning och sprids knappast alls i luft. Första gången Sverige drabbades av en kolera epidemi var 1834. Detta år dog 3.500 personer i kolera i Stockholm. På 1860-talet härjade koleran även i Norrland. Värts grasserade koleran under 1850-talet. Före 1817 var den helt okänd i vår världsdel. När koleran kom 1834 var det i Göteborg. Det första fallet var en 52-årig sjöman, Anders Rydberg, och inträffade den 30 juli. Sedan spreds koleran norrut. En av de svenska städer som drabbades allra värst var Jönköping. Av stadens 3.300 invånare insjuknade var tredje och var sjätte dog. Som vanligt var det de fattigaste och mest nedslitna stadsdelarna som angreps värst, i Jönköping var det Båtsmansbacken. Den 19 augusti drabbades Stockholm av koleran. Då insjuknade tullvaktmästaren Emanuel Malmberg i kolera. I Stockholm var det det fattiga Katarina församling på Söder som drabbades extra hårt. Speciella kolera kyrkogårdar inrättades för att ta hand om alla döda. Ingen visste hur sjukdomen spreds. Först 1884 upptäcktes kolerabacillen av Robert Koch. Om bacillen kommer i en vattentäkt kan kolera spridas explosionsartat. I större städer öppnades speciella kolerasjukhus. Misstron mot sjukhusen var dock stor man låg hellre hemma och väntade på döden än att låta sig intas på sjukhus. Misstron var väl befogad då läkarna själva inte visste vad farsoten berodde på eller hur den skulle botas. Att kolera hade med dålig hygien att göra gissade nog många men man trodde i första hand att det var den dåliga luften som var boven snarare än förorenat vatten.Apotek från början av 1900-talet, Linköping Siste stora utbrottet var 1873, men då var det bara Skåne som drabbades. Bilden till höger visar interiören från ett apotek i Linköping i början av 1900-talet. Foto Hans Högman, 2004.

Tuberkulos, TBC (lungsot)

Tuberkulos eller TBC var en annan besvärlig sjukdom. Den drabbade andningsvägarna. TBC är en infektionssjukdom och orsakas av mykobakterier. Den upptäcktes 1882 av Robert Koch. Bakterien kan överföras från nötkreatur till människor bl.a. genom smittad mjölk. Den kallades också lungsot, tvinsot eller vita pesten. Under mitten av 1800-talet dog 4 miljoner människor per år i Europa av tuberkulos. Tuberkulos är den farsot som krävt flest dödsoffer genom historien, pesten inräknad. Smittan sprids vanligen med upphostningar och drabbar främst äldre personer och personer med dåligt näringstillstånd. Infektionen angriper främst lungor och lungsäckar. Den kan via blodet spridas till andra organ som kan bli översållade med små infektionshärdar, ett livshotande tillstånd som benämns miliartuberkulos. Då symtomen i inledningsskedet är lindriga, kan den sjuke sprida smitta utan att vara medveten om detta. Lungtuberkulosen kulminerade som dödsorsak i Sverige kring 1875 och var då, liksom långt tidigare, vanligast i mälarlandskapen.  Tuberkulos var då, med mer än vart tionde dödsfall, alltjämt den vanligaste dödsorsaken i Sverige näst efter ålderssjukdomarna. Så sent som på 1930-talet dog årligen nära 10.000 personer i lungtuberkulos. Bland tidiga behandlingsmetoder kan nämnas italienaren Carlo Forlaninis pneumothoraxbehandling ("gasbehandling", "lungkollaps"), som han föreslog redan 1882 och som kom att tillämpas långt fram i tiden som en metod att påskynda läkning. I slutet på 1800-talet byggdes det första sanatoriet i Sverige, närmare bestämt 1896 i Mörsil, Jämtland. Därefter inrättades ett stort antal sanatorier, bl.a. Österåsen, norr om Sollefteå (Y). Sanatorierna förlades alltid i naturskön miljö med hälsosamt klimat, gärna i bergstrakter nära skog och sjö. Slutligen lyckades man på 1920-talet framställa ett vaccin mot tuberkulosbakterien, BCG-vaccinet. Man injicerar levande men försvagade bakterier, BCG, Bacille Calmette-Guérin. Det kallades även calmettevaccin. Vaccinationen ger ett visst skydd, men inte fullständigt. I Sverige vaccinerades alla nyfödda barn från 1940-talet till 1975. Många kommer säkert ihåg det årligen återkommande tuberkulinprovet i skolan. Man fick en spruta i armen som sedan förväntades ge en rodnad som tecken på att på att eleven hade ett fullgott skydd mot tbc. Var resultatet negativt blev det vaccinering, calmettevaccinering.

Spanska sjukan

Spanska sjukan är benämningen på den svåra influensaepidemi som svepte över världen 1918–19 och som bedöms ha orsakat ca 20 milj. människors död. Orsaken var en variant av influensavirus typ A. Epidemin fick sitt namn genom att den först rapporterades från Spanien. Det var i slutet av maj 1918. Under slutet av första världskriget spreds denna svåra influensaepidemi över hela världen. På mindre än 12 månader dog fler i Spanska sjukan än vad som hade stupat på slagfälten under det första värlskriget. Symtomen var hög feber, hosta, smärta i ögonen, öronen och korsryggen, ömhet i huvudet och svalget, beläggning på tungan, illamående samt svag och oregelbunden puls. Vid månadsskiftet juni-juli 1918 kom den till Sverige. De första fallen inträffade i Hyllinge utanför Helsingborg. I Sverige dog under den egentliga epidemin 1918–19 ca 35.000 personer och under 1920 ytterligare ca 3000. Här liksom i den övriga världen var dödligheten högst bland personer mellan 20 och 40 år. Den nya influensavarianten ledde ofta till lunginflammation med häftigt och riskfyllt förlopp. Enbart under andra hälften av 1918 anmäldes 516.013 fall i Sverige. Antalet dödsfall bland dessa var 27.379. Antalet invånare i Sverige vid denna tid var 5.700.000. Under 1919 insjuknade 200.000 personer men dödstalet sjunk till 9.000. I USA beräknas ca: 500.000 personer ha dött i spanska sjukan. I Sveriges nordligaste glesbygder slog spanska sjukan särskilt hårt. I Arjeplog avled på några få veckor i februari och mars 1920 nära 3% av socknens invånare.

Bedövningsmedel

När det gäller bedövningsmedel fanns inte mycket att tillgå förr. Eter började användas först 1846 och året efter kloroform. På 1860-talet började man få upp ögonen för antiseptik, dvs. renlighet, sterilisering av operationsverktyg etc. i sjukvård. Sjuksköterskeutbildning började år 1884 på Sophiahemmet i Stockholm. Röntgen började användas efter 1895.

Tandvård

Organiserad tandvård började komma under 1800-talet. Tandvård har funnits länge via barberarna. Men nu kom utbildade tandläkare. Det var dock dyrt att gå till tandläkare och det var ett "nöje" förbihållet de besuttna. Det bedövningsmedel som användes var alkohol. De borrmaskiner som användes i slutet av 1800-talet var trampdrivna. Först efter sekelskiftet kom de första el-drivna tandborrarna. Det fanns även kringresande tandläkare runt sekelskiftet. första skoltandkliniken fanns i Stockholm år 1907.

Medelpad

Någon kvalificerad sjukvård fanns inte i Medelpad före 1726. Då anställdes fältskärsgesällen Dietrich Theodorus Reineck som stadskirurg i Sundsvall. Han var även kunnig i jordmästarekonsten (barnmorska). Reineck slutade dock redan 1731, missnöjd med lönen. Först 12 år senare, 1743 anställdes Sundsvalls nästa fältskärmästare, regementsfältskären vid Björneborgs regemente, Addeus Adde. Denna tjänst innehade han till 1766 då hans son Fredrik Adde tog över som stadskirurg. Fredrik Adde  hade denna tjänst fram till 1775 då han fick en liknande tjänst i Hudiksvall. I Gävle hade en stadskirurg funnits sen slutet av 1600-talet. Denna tjänst innehade Carl Pelt mellan 1709 och 1743. Vid denna tid var han den ena utbildade läkaren från Gävle och norrut och ned till Åbo på den finska sidan. Efter 1775, då Adde slutat, var Gävle åter den närmsta stad där det fanns läkare att tillgå för medelpadingarna. Carl Pelt slog sig ned efter 1743 som bruksägare på Åvike bruk i Medelpad. Bruket hade han delvis ärvt efter sin svärfar. Han får väl betraktas som den förste bosatte läkaren i Medelpad. Redan i "Medicalordningen" av 1668 hade det beslutats att det skulle finnas en provinsialläkare i alla län. Bristen på läkare i Norrland  hade tagits upp under riksdagen 1743 och man beslöt då att "Logices lectorn vid Härnösands Gymnasium alltid borde vara Medicus och Physicus Lector samt prov Medicus".  1744 utsågs Dr Nils Gissler till denna tjänst som "Provincial-Medicus för Norra Wester-Norrland" som fram till 1762 omfattade Gästrikland, Hälsingland, Jämtland, Härjedalen, Medelpad och Ångermanland. Gissler var född i Torps socken i Medelpad. Gissler organiserade en medhjälparkår genom att lära socknarnas klockare i enklare sjukvård och åderlåtning. Det var även vanligt vid denna tid att prästerna hade viss sjukvårdutbildning. Carl Pelt lär ha varit Gissler till hjälp med organisationen av sjukvården i länet. Några år efter Gisslers tillträde fick Härnösand sitt första apotek. Sundsvalls första apotek inrättades 1763. Detta första apotek var "Gripen".  Ett andra apotek öppnades 1891 i Sundsvall, "Lejonet". 1839 inrättades en apoteksfilial i Fränsta för att betjäna befolkningen i västra Medelpad. När Västernorrland delades 1762 och bestod länet av Medelpad, Ångermanland och Jämtland. Gissler fick nu officiell fullmakt som provinsialläkare i Medelpad och Ångermanland. Sundsvalls stad anställde 1770 med dr J Sahlberg som stadsläkare och året därefter utnämndes han till provinsialläkare för hela Västernorrland då Gissler avlidit.

Lasarett i Sundsvall

Under Sahlbergs tid inrättades 1776 ett mindre lasarett i Sundsvall med 2 - 3 vårdplatser. Lasarettet stängdes dock 1783 då Sahlberg fick Gisslers gamla lektorstjänst vid Härnösands gymnasium. Inventarierna flyttades till Härnösand där ett nytt sjukhus invigdes 1788. Under krigsåren 1808 - 1809 fick Sundsvall order om att upprätta ett fältlasarett. Alla tillgängliga utrymmen kom att tas i anspråk för lasarettet. Situationen var svår i Sundsvall då halva staden brunnit ned några år tidigare (1803) och staden var långt ifrån uppbyggd igen. Fältsjukhuset hade flest patienter hösten 1809 då över 800 sårade soldater anlände från Västerbotten. Även stora mängder soldater var förlagda i Sundsvall på grund av stadens strategiska läge. Bland dessa soldater härjade dessutom fältsjukan. Vissa förband reducerades till hälften. Först den 1 januari 1844 invigdes ett permanent lasarett i Sundsvall. Sjukhuset låg på Holmgatan var var en träbyggnad i två våningar. Sjukhuset var dessutom en kuranstalt för veneriskt sjuka. Under perioden 1861 - 1875 varierade antalet vårdplatser mellan 12 och 28. Totalt behandlades cirka 80 patienter per år. Sågverksindustrins blomstring gjorde att trycket ökade på lasarettet och därmed behov av större vårdresurser. Ett nytt lasarett uppfördes på Norrmalm 1875. Här fanns kapacitet för 90 vårdplatser. I strid mot Sundhetskollegiets föreskrifter uppfördes denna trevåningsbyggnad av timmer på stenfot. Lasarettet blev nu ett länslasarett. Under 1880-talet hade man cirka 400 patienter per år och en läkare. 1890 hade patientantalet ökat till 650 per år och ytterligare en läkartjänst inrättades. Överläkare vid denna tid var Adolf Christierin. 1890-91 gjordes omfattande förbättringar och reparationer av lasarettet. Antalet sängplatser ökades till 120. 1902 installerades elektricitet. Vid en inspektion som medicinalstyrelsen gjorde 1902 beskrevs lasarettet som: "en stor träbyggnad, dåligt ljudisolerad, eldfarlig, svår att evakuera och med väggohyra som ej kunnat utrotas." 1905 påbörjades byggnation av ett nytt lasarett. Det invigdes i den 6 mars 1908 och låg strax öster om det gamlaOperationssal från början av 1900- talet lasarettet.. På det nya lasarettet fanns 200 sängar varav 15 sängar för veneriskt sjuka. 1920 var antalet vårdplatser uppe i 255. Ett nytt BB med 20 platser invigdes 1927. 1956 var antalet vårdplatser på lasarettet uppe i 714. Sjukhuset fanns kvar här till 1975 då ett nytt sjukhus stod klart i Bosvedjan. Till de gamla sjukhusbyggnaderna flyttade därefter Sundsvalls kommunala  förvaltning. I Sundsvall fanns sedan 1853 även en vattenkuranstalt som låg ungefär där nuvarande Badhusparken ligger. Stadsfältskärämbetet från 1726 indrogs 1900 och den siste "barberaren" i Sundsvall var Bror Ulric Andersson. Han lär även ha varit den siste i Sverige.

Mentalvård

I en friliggande byggnad intill det lasarett som byggdes 1875 fanns en vårdinrättning för sinnessjuka. Från början fanns enbart 2 vårdplatser,  på 1890-talet 6 platser och 1912 åtta  platser. År 1918 omvandlades denna byggnad till BB varvid de intagna sinnessjuka fick överföras till andra ställen, bla Frösö sinnessjukhus. I en notis i tidningen Nya Samhället år 1910 berättar en konsulent från Svenska fattigvårdsförbundet om ett besök på Sköns fattiggård. Där förvarades 11 "dårar", för vilka lämpligare vistelseort ej kunde beredas. Gösta Sundqvist skriver i boken "Allt var inte bättre förr ....." (sid 32) "...har med egna ögon sett dessa beklagansvärda varelser i sina träburar vid flera tillfällen ....". 1943 invigdes Sidsjöns sinnessjukhus i Sundsvall. Från 1930 hade staten tagit ansvaret för vården av de sinnessjuka. Sundsvalls stad drev också ett kommunalt sinnessjukhus från 1916 i Västhagens sjukhus. Efter 1967 överfördes det till landstinget för att användas som sjukhem.

Epidemier i Medelpad

 Sundsvall var en sjöfartsstad. I Sjöfartstäder fanns det alltid risk för att farsoter kunde bryta ut. 1812 erhöll staden dessutom stapelrätt (rättighet att handla direkt med utlandet). Detta innebar samtidigt att risken för farsoter ökade. Men det var inte enbart via fartyg som anlände till Sundsvall som smitta kunde spridas utan även via den norska atlantkusten. Under slutet av 1700-talet överförde jämtländska forbönder veneriska sjukdomar från norska hamnstäder. I slutet av medeltiden kom kopporna till Sverige och en epidemi är känd från 1528. Stora utbrott förekom till och från i Sverige och hela Europa under 1700 och 1800-talen. Under en epidemi 1753 avled tre av dr Gisslers barn. Den första koppympningen i Västernorrland utfördes av dr Gissler 1761 på 20 barn med lyckat resultat. 1785 härjade en svår rödsotepidemi (dysenteri) i hela Norrland. Åren 1825, 1833 och 1858 drabbades Medelpad av smittkoppsepidemier. Skyddskoppympning blev obligatorisk 1816. Det blev en uppgift för främst för klockare och barnmorskor. År 1862 drabbades Sundsvall av en difteriepidemi. 1831 befarade man en koleraepidemi och en karantänsbefälhavare utsågs i Sundsvall. I slutet av 1830-talet uppfördes en provisorisk karantänsstation på Tjuvholmen. Epidemin uteblev den gången i Sundsvall men på 1850-talet kom koleran i flera omgångar. I denna epidemi avled ett 50-tal personer. 1893 skrevs en kungörelse att särskilda sjukstugor skulle upprättas i vissa socknar som beredskap mot koleran. I Sköns socken i norra Sundsvall inrättades en kolerabarack vid Kabben längs den gamla kustvägen. I Granloholm fanns Sundsvalls kolerasjukstuga. I det sk. Petersénska huset, väster om Büsowska tjärnen upprättades 1873 Sundsvalls första epidemisjukhus. Detta hus kom därefter att kallas kopphuset. Sjukhuset fanns kvar här fram till 1909 då ett nytt epidemisjukhus stod klart på Ludvigbergsvägen. 1908 då det nya lasarettet stod klart beslöts att det gamla lasarettet skulle få användas av Medelpads tuberkulosförening för vård av tuberkulospatienter. Denna träbyggnad flyttades 1911 till sanatorieområdet vid Balders Hage på Norra Berget. Byggnaden blev långt senare en skola. Tuberkulossjukhemmet hade 100 vårdplatser. En barnpaviljong invigdes 1931. Enligt statistik från perioden 1895 - 1900 kan noteras att olika sjukdomar i andningsorganen var den vanligaste dödsorsaken i Sundsvall. 1918 spreds en svår influensaepidemi över hela världen. Det var Spanska sjukan. Vid månadsskiftet juni-juli 1918 kom den till Sverige. Under 1919 insjuknade 200.000 personer men dödstalet sjunk till 9.000. Även Sundsvall drabbades och i september 1918 nådde det sin topp då 727 fall rapporterades. Dödsfall inträffade varje dag. Något direkt botemedel fanns ej. Livsmedelsbrist under kriget, undernäring (speciellt hos stadsbefolkningen) och därmed låg motståndskraft bidrog till det snabba sjukdomsförloppet. Symptomen för den Spanska sjukan var bla värk i korsryggen, hög feber, halsont, svåra och snabbt utvecklande lunginflammationer och även hjärtförlamning. Många av de epidemier som drabbat befolkningen berodde till stor del på dålig hygienen och bristande renlighet. Gaturenhållningen ordnades i Sundsvall från och med 1874. från början hade stadsfogdens folk denna uppgift men från 1881 kontrakterades detta till en åkare. Bortforslingen av sopor och latrin från gårdarna ordnades så att åkaren stod för transporten på fastighetsägarnas bekostnad. En vattentunna på hjul inskaffades också för vattenbegjutning av gatorna vid gatusopningen. År 1879 hade Sundsvall fått sitt vatten- och avloppssystem utbyggt. Några år senare, 1887, kom de första privata vattenklosetterna i bruk.

Referenslitteratur

"Svenska sjukdomsnamn i gångna tider" av Gunnar Lagerkrantz, tredje upplagan 1988, utgiven av Sveriges släktforskarförbund. "Vår Svenska Historia" av Alf Åberg, fjärde upplagan, 1978 (sid 319-321). "Hembygdsforska! steg för steg" av Per Clemensson och Per Andersson, 1990, (sid 123). "Allt var inte bättre förr .....", Om hälsovård och sjukvård i Medelpad efter 1700 av Gösta Sundqvist, 1994 Skriften "Sundsvallsbygden" nr 15, årgång 14/97, artikel "Historiska fakta och berättad familjehistoria i Sundsvallsområdet" sid 21 av Barbro Andersson. Skräckens tid, farsoternas historia av Berndt Tallerud, Prisma 1999. NE, uppslagsverk Överst på sidan