Copyright © Hans Högman 2020-06-24
Lärlingar och gesäller
Lärling
När en person började sin bana som hantverkare
var det som lärling hos en mästare. Villkoren för
lärlingsutbildningen, exempelvis lärlingstiden,
reglerades av skråordningarna och varierade
mellan olika yrken. Enbart pojkar antogs som
lärlingar. De fick inte vara född utanför
äktenskapet, dvs de fick inte vara oäkta barn.
Enligt 1720 års skråordning skulle lärlingarna vara
fyllda 14 år och lärotiden var mellan 3 till 5 år.
Lärlingarna bodde hemma hos mästaren och
kunde användas till allehanda uppgifter i hushållet.
De var även tvungen att passa upp på gesällerna.
Ingen eller endast en obetydlig ersättning utgick till
lärlingarna för det arbete de utförde. Det hände
även att mästaren tog ut en avgift för att utbilda
lärlingar, en sk. lärpenning.
Gesäll
Efter lärotiden blev lärlingen gesäll. Det var först på
slutet av skråtiden som det blev krav att han först
skulle avlägga gesällprov. I gesällprovet skulle
lärlingen tillverka någon vara inom sitt område,
exempelvis en möbel. Detta bedömdes sen av olika
mästare och varan måste bli godkänd för att
lärlingen skulle bli upptagen som gesäll, dvs en
slags examen. Upptagandet som gesäll följde en
rituell invigningsceremoni. Ett bevis att lärlingen nu
var gesäll var gesällbrevet.
En tidig benämning på gesäller var svenner.
Gesällerna var ett sätt att tillförsäkra mästarna
arbetskraft. Gesällerna var nästan alltid ogifta och
bodde i mästarens hushåll.
Det var vanligt att gesällerna gav sig ut på
vandringar, sk gesällvandringar. Genom att arbeta
hos olika mästare lärde de sig yrket på bästa
möjliga sätt och kunde därmed bygga upp en egen
yrkesskicklighet. Dessa vandringar kunde även ske
till utlandet. På engelska heter gesäll journeyman
vilket betyder en man som vandrar/reser.
Mot slutet av skråtiden blev det allt vanligare att
gesällerna gifte sig och bildade eget hushåll. Då
boendegemenskapen luckrades upp försvagades
även den starka sammanhållningen mellan
gesällerna.
Gesällens vardag var omgärdat av många regler
och bestämmelser. Att bryta mot någon av dessa
regler kunde medför att gesällen skymfades av sina
kamrater. Det ansågs att den
skymfade gesällen förlorat sin
ställning och andra gesäller
vägrade då att arbeta med
honom. En skymfning kunde även
riktas mot en mästare om de
ansåg att han förbrutit sig mot
någon gesäll.
Bilden föreställer en vandrande
gesäll, 1860-tal. Foto Hans
Högman, 2017. Repslagarmuseet,
Gamla Linköping.
Mästare
För att bli mästare och kunna arbeta i egen regi var
gesällen först tvungen att bli mästare. För att bli
mästare måste de avlägga ett mästarprov.
Mästare var benämningen på hantverkare med den
största hantverksskickligheten. Mästarna hade rätt
att självständigt utöva sitt yrke och därmed anställa
lärlingar och gesäller.
Mästarbrevet var en hantverkares bevis på att han
var en mästerhantverkare och verkligen kunde sitt
yrke. Endast de av skråna godkända mästarna fick
utöva yrket. Som mästare kunde han i sin tur lära
upp nya gesäller.
Skråordningarna reglerade villkoren för att bli
mästare och varierade mellan de olika
hantverksyrkena. Han var tvungen att uppvisa sin
yrkesskicklighet genom mästarprovet. Även andra
villkor kunde tillkomma, exempelvis viss
förmögenhet, egna verktyg etc. Dessa
bestämmelser användes även för att begränsa
konkurrensen inom ett hantverk.
Mästaren var vanligen gift med eget hushåll. Detta
var nästan nödvändigt för att kunna ta sig an
lärlingar och gesäller. För att kunna verka inom sitt
yrke var mästaren även tvingen att vinna burskap i
staden. Se Burskap vidare längre ned.
Då den nya näringsfrihetsförordningen trädde i
kraft 1864 försvann även kravet på att avlägga
mästarprov.
Det fanns vissa möjligheter att som mästare utöva
sitt yrke även utanför skråväsendet enligt
manufakturlagstiftningen (hallordningen) eller
som frimästare.
Med hallordning menas en äldre förordning som
reglerade hantverks- och fabrikstillverkning som
stod utanför skråordningarna. Den första
hallordningen utfärdades år 1722.
Med frimästare avses hantverkare som hade rätt att
utöva sitt yrke utanför skåväsendet. Det förekom
frimästare redan på 1600-talet. Förordningar för
frimästare utfärdades 1719 och 1724. De mötte
dock hårt motstånd från skråhantverkarna och
antalet frimästare var få. Inga nya frimästare fick
utnämnas efter 1731.
Mästarstämpeln
Mästarstämpeln var en stämpel som mästaren
satte på sin vara som en garanti för god kvalitet.
Möbeltillverkarna hade skyldighet att förse sina
beställda varor med mästarstämpel. Inom guld-,
silver- och tenntillverkningen användes till en
början enbart ett bomärke som stämpel. Det kunde
även förekomma att mästarna angav initialerna
istället för bomärke, ibland med tillägg av
tillverkningsort. På 1700-talet förekom även
förnamnsinitial plus efternamnet. Även på koppar
och mässingsföremål förekom mästarstämplingar
även om de inte var skyldiga att stämpla dessa
metaller.
På möbler var mästarstämpelmärket oftast
mästarens initialer. Initialerna var vanligen
handskrivna eller tryckta på papper som limmades
fast. Från 1700-talets mitt användes även
metallstämplar där märket då brändes fast i
möbeln. Senare blev kallstämpeln vanligast.
Kallstämpeln slogs in med hammare i möbeln.
Förutom mästarstämpeln förekom även sk.
korporativa stämplar. De var ämbetsstämplar
som användes tillsammans med mästarstämplarna
som ett bevis på att det aktuella skråämbetet hade
kontrollerat och godkänt arbetet i fråga. De
användes framförallt av möbel- och
snickeriämbetena. Stämpeln användes av
Stockholms stolmakarämbete från 1765 och av
Stockholms snickarämbete från 1768.
Skråväsendet
Skråämbetena var olika sammanslutningar för
hantverkare inom ett visst hantverksyrke och
reglerade interna förhållanden. Man kan säga att
de var olika branschorganisationer och
fackföreningar i ett och hade stor makt. Skrånas
maktställning ökade 1621.
En hantverkare måste tillhöra ett skrå. Allt
hantverk och handel utanför skråsystemet förbjöds
1621. Skrånas monopolställning gällde enbart
städerna, inte landsbygden.
Skråna fungerade som karteller och kunde på så
sätt kontrollera priser, tillverkningsmetoder, kvalitet
och råvaror. De hade även monopol på
tillsättandet av nya mästare.
De första beläggen för skåämbeten i Sverige är från
1356, då skräddarna i Stockholm fick monopol på
sin yrkesutövning. Det finns bevarade
skråordningar från 1400-talet. Från början fanns
enbart ett mer utvecklat skråväsende i Stockholm.
Sedan utvidgades de till de större städerna i
Sverige. Först under 1700-talet blev de allmänt
förekommande i alla svenska städer.
Inom vissa skråordningar fanns begränsningar
avseende antal gesäller en mästare hade rätt att
ha. En skomakarmästare fick inte ha fler än tre
gesäller och en lärling, såvida inte alla
skomakarmästare i staden redan hade minst en
gesäll. En guldsmed fick ha två gesäller,
köttmånglare en gesäll. Gesällerna hade rätt att
tjäna den mästare de själva valde. Förordningarna i
en del skrån reglerade även den mängd arbete en
gesäll behövde utföra. En skomakargesäll, till
exempel, fick inte barka mer än en hud varje halvår,
en skinnargesäll fick inte beta mer än 30 skinn per
år.
Dessa uppgifter avser de förordningar som fanns
mellan 1400 och 1600.
Skråna ansågs dock som ekonomiskt ineffektiva
och ett hinder för naturlig näringsfrihet och under
1700-talet utsattes de alltmer för kritik.
Först 1846 avskaffades skråsystemet. Full
näringsfrihet infördes 1864. Efter detta år kunde
vem som helst fritt praktisera ett hantverksyrke.
Skråväsendet avskaffades i Frankrike redan 1791
och övriga länder i Europa följde efter under 1800-
talet.
Även efter att skråämbetna avskaffades 1846
fortsatte mästarna att ta sig an lärlingar och
gesäller. Det fanns naturligtvis fortfarande behov av
utbildning. Gesälltiteln försvann dock 1864 när alla
fick rätt att utöva hantverksyrket.
Hantverksföreningarna fortsatte dock även efter
1864 att utfärda gesällbrev. Också
gesällvandringarna för att arbeta hos olika mästare
fortsatte men avtog runt sekelskiftet 1900.
Burskap
Hantverkare kunde enbart utföra sitt yrke i
städerna. För att kunna göra detta måste de även
ha en tillstånd från staden, dvs de måste söka om
burskap. Burskapet beviljades genom att stadens
magistrat utfärdade burbrev. Genom att erhålla
burskap blev man också antagen som borgare i
staden med de rättigheter detta medförde. Med
borgare menas med andra ord de hantverkare och
handelsmän som bodde och verkade i städerna.
Enbart borgare kunde ingå i städernas styrelser.
Stad:
En stad var en större ort med "rätt" utöva handel
och hantverk. Stadsrättigheter eller stadsprivilegier
kunde enbart delas ut av kungen. Normalt
omgärdades en stad av en stadsmur med ett antal
bevakade stadsportar. För att kunna föra
handelsvaror in till en stad var man tvungen att
erlägga en tullavgift. Denna tullavgift infördes
1622 och avskaffades 1810.
Stadstullen var en avgift som togs ut på alla varor
som fördes in i städerna för försäljning. I städerna
växte ett antal tullstationer upp vid stadsportarna
där tullen erlades. I Stockholm finns fortfarande
namnen kvar på tullstationerna; Norrtull,
Roslagstull, Danvikstull, Skanstull och Hornstull.
En indelning av de svenska städerna i stapelstäder
och uppstäder infördes på 1610-talet, men de
förras särställning reducerades stegvis fr.o.m. 1765.
En stapelstad var en stad med rätt till handel och
sjöfart med utlandet och en uppstad var en stad
som endast hade rätt att bedriva handel och sjöfart
inom landet.
I och med näringsfrihetsförordningen av 1846
inskränktes borgarnas företrädesrätt till utövande
av hantverk och handel. Med kommunallagarna av
1862 avskaffades borgarnas särskilda rättigheter i
stadsstyret och med 1864-års näringsfrihetsreform
avskaffades helt och hållet kravet på burskap för
utövande av hantverk och handel i städerna.
Borgerskapets särställning som en privilegierad
grupp i samhället försvann därmed.
Hantverk på landsbygden
Handel och hantverk accepterades inte på
landsbygden, så hantverkare och handelsmän höll
till i städerna. Bönderna höll dock på med hantverk,
inte minst för husbehov, och till en viss del handel
även på landsbygden (saluslöjd). I vissa områden
var saluslöjden mycket omfattande.
På 1680-talet fick i begränsad utsträckning några
yrkeskategorier rätt att slå sig ner på landsbygden
för att utförs sitt yrke. Det var framförallt
skräddare, smeder och skomakare. De kallades
sockenhantverkare och hade enbart tillstånd att
verka inom "sin" socken. Det var sockenstämman
som utsåg vilka som fick verka som
sockenhantverkare i den aktuella socknen. Även
adeln kunde anställa egna hantverkare.
Under 1700-talet utökades antalet yrken. I
näringsfrihetsförordningen från 1846 fick alla typer
av hantverkare rätt att slå sig ner på landsbygden
och där utöva sitt yrke.
Sockenhantverkarna var inte anslutna till något
skrå som var fallet med hantverkarna i städerna
och det fanns heller inga krav på at de skulle ha
kvalifikationer i form av gesällbrev.
Sockenhantverkarna kallades även gärningsmän.
Skräddarna och skomakarna ambulerade mellan
gårdarna, där bönderna själva tillhandahöll
materialet, oftast egen produktion av textilier, skinn
och läder. Betalningen bestod främst av kost och
logi under tiden arbetet pågick. Smeden däremot,
som var beroende av större verktygsutrustning,
arbetade i sin smedja.
Ofta tillhandahöll han själv råvaran, och detta, i
förening med de större kraven på utrustning samt
en högre yrkeskompetens, innebar att smeden var
mera av egen företagare med högre ekonomisk och
social status än övriga sockenhantverkare och
därmed stod de skråbundna yrkesbröderna
närmare.
Källor
•
Mästarna och deras gesäller, Stockholm 1400 -
1600, Dag Lindström
•
Lärling - gesäll - mästare, Lars Edgren, 1987.
•
Nationalencyklopedin
Lärlingar, Gesäller och
Mästare - Skråväsendet