Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman, granskad 2016-11-05

Lärlingar och gesäller

Lärling

När en person började sin bana som hantverkare var det som lärling hos en mästare. Villkoren för lärlingsutbildningen, exempelvis lärlingstiden, reglerades av skråordningarna och varierade mellan olika yrken. Enbart pojkar antogs som lärlingar. De fick inte vara född utanför äktenskapet, dvs de fick inte vara oäkta barn. Enligt 1720 års skråordning skulle lärlingarna vara fyllda 14 år och lärotiden var mellan 3 till 5 år. Lärlingarna bodde hemma hos mästaren och kunde användas till allehanda uppgifter i hushållet. De var även tvungen att passa upp på gesällerna. Ingen eller endast en obetydlig ersättning utgick till lärlingarna för det arbete de utförde. Det hände även att mästaren tog ut en avgift för att utbilda lärlingar, en sk. lärpenning.

Gesäll

Efter lärotiden blev lärlingen gesäll. Det var först på slutet av skråtiden som det blev krav att han först skulle avlägga gesällprov. I gesällprovet skulle lärlingen tillverka någon vara inom sitt område, exempelvis en möbel. Detta bedömdes sen av olika mästare och varan måste bli godkänd för att lärlingen skulle bli upptagen som gesäll, dvs en slags examen. Upptagandet som gesäll följde en rituell  invigningsceremoni. Ett bevis att lärlingen nu var gesäll var gesällbrevet. En tidig benämning på gesäller var svenner. Gesällerna var ett sätt att tillförsäkra mästarna arbetskraft. Gesällerna var nästan alltid ogifta och bodde i mästarens hushåll. Det var vanligt att gesällerna gav sig ut på vandringar, sk gesällvandringar. Genom att arbeta hos olika mästare lärde de sig yrket på bästa möjliga sätt och kunde därmed bygga upp en egen yrkesskicklighet. Dessa vandringar kunde även ske till utlandet. På engelska heter gesäll journeyman vilket betyder en man som vandrar/reser. Mot slutet av skråtiden blev det allt vanligare att gesällerna gifte sig och bildade eget hushåll. Då boendegemenskapen luckrades upp försvagades även den starka sammanhållningen mellan gesällerna. Gesällens vardag var omgärdat av många regler och bestämmelser. Att bryta mot någon av dessa regler kunde medför att gesällen skymfades av sina kamrater. Det ansågs att den skymfade gesällen förlorat sin ställning och andra gesäller vägrade då att arbeta med honom. En skymfning kunde även riktas mot en mästare om de ansåg att han förbrutit sig mot någon gesäll.

Mästare

För att bli mästare och kunna arbeta i egen regi var gesällen först tvungen att bli mästare. För att bli mästare måste de avlägga ett mästarprov. Mästare var benämningen på hantverkare med den största hantverksskickligheten. Mästarna hade rätt att självständigt utöva sitt yrke och därmed anställa lärlingar och gesäller. Mästarbrevet var en hantverkares bevis på att han var en mästerhantverkare och verkligen kunde sitt yrke. Endast de av skråna godkända mästarna fick utöva yrket. Som mästare kunde han i sin tur lära upp nya gesäller. Skråordningarna reglerade villkoren för att bli mästare och varierade mellan de olika hantverksyrkena. Han var tvungen att uppvisa sin yrkesskicklighet genom mästarprovet. Även andra villkor kunde tillkomma, exempelvis viss förmögenhet, egna verktyg etc. Dessa bestämmelser användes även för att begränsa konkurrensen inom ett hantverk. Mästaren var vanligen gift med eget hushåll. Detta var nästan nödvändigt för att kunna ta sig an lärlingar och gesäller. För att kunna verka inom sitt yrke var mästaren även tvingen att vinna burskap i staden. Se Burskap vidare längre ned. Då den nya näringsfrihetsförordningen trädde i kraft 1864 försvann även kravet på att avlägga mästarprov. Det fanns vissa möjligheter att som mästare utöva sitt yrke även utanför skråväsendet enligt manufakturlagstiftningen (hallordningen) eller som frimästare. Med hallordning menas en äldre förordning som reglerade hantverks- och fabrikstillverkning som stod utanför skråordningarna. Den första hallordningen utfärdades år 1722. Med frimästare avses hantverkare som hade rätt att utöva sitt yrke utanför skåväsendet. Det förekom frimästare redan på 1600-talet. Förordningar för frimästare utfärdades 1719 och 1724. De mötte dock hårt motstånd från skråhantverkarna och antalet frimästare var få. Inga nya frimästare fick utnämnas efter 1731.

Mästarstämpeln

Mästarstämpeln var en stämpel som mästaren satte på sin vara som en garanti för god kvalitet. Möbeltillverkarna hade skyldighet att förse sina beställda varor med mästarstämpel. Inom guld-, silver- och tenntillverkningen användes till en början enbart ett bomärke som stämpel. Det kunde även förekomma att mästarna angav initialerna istället för bomärke, ibland med tillägg av tillverkningsort. På 1700-talet förekom även förnamnsinitial plus efternamnet. Även på koppar och mässingsföremål förekom mästarstämplingar även om de inte var skyldiga att stämpla dessa metaller. På möbler var mästarstämpelmärket oftast mästarens initialer. Initialerna var vanligen handskrivna eller tryckta på papper som limmades fast. Från 1700-talets mitt användes även metallstämplar där märket då brändes fast i möbeln. Senare blev kallstämpeln vanligast. Kallstämpeln slogs in med hammare i möbeln. Förutom mästarstämpeln förekom även sk. korporativa stämplar. De var ämbetsstämplar som användes tillsammans med mästarstämplarna som ett bevis på att det aktuella skråämbetet hade kontrollerat och godkänt arbetet i fråga. De användes framförallt av möbel- och snickeriämbetena. Stämpeln användes av Stockholms stolmakarämbete från 1765 och av Stockholms snickarämbete från 1768.

Skråväsendet

Skråämbetena var olika sammanslutningar för hantverkare inom ett visst hantverksyrke och reglerade interna förhållanden. Man kan säga att de var olika branschorganisationer och fackföreningar i ett och hade stor makt. Skrånas maktställning ökade 1621. En hantverkare måste tillhöra ett skrå. Allt hantverk och handel utanför skråsystemet förbjöds 1621. Skrånas monopolställning gällde enbart städerna, inte landsbygden. Skråna fungerade som karteller och kunde på så sätt kontrollera priser, tillverkningsmetoder, kvalitet och råvaror. De hade även monopol på tillsättandet av nya mästare. De första beläggen för skåämbeten i Sverige är från 1356, då skräddarna i Stockholm fick monopol på sin yrkesutövning. Det finns bevarade skråordningar från 1400-talet. Från början fanns enbart ett mer utvecklat skråväsende i Stockholm. Sedan utvidgades de till de större städerna i Sverige. Först under 1700-talet blev de allmänt förekommande i alla svenska städer. Inom vissa skråordningar fanns begränsningar avseende antal gesäller en mästare hade rätt att ha. En skomakarmästare fick inte ha fler än tre gesäller och en lärling, såvida inte alla skomakarmästare i staden redan hade minst en gesäll. En guldsmed fick ha två gesäller, köttmånglare en gesäll. Gesällerna hade rätt att tjäna den mästare de själva valde. Förordningarna i en del skrån reglerade även den mängd arbete en gesäll behövde utföra. En skomakargesäll, till exempel, fick inte barka mer än en hud varje halvår, en skinnargesäll fick inte beta mer än 30 skinn per år. Dessa uppgifter avser de förordningar som fanns mellan 1400 och 1600. Skråna ansågs dock som ekonomiskt ineffektiva och ett hinder för naturlig näringsfrihet och under 1700-talet utsattes de alltmer för kritik. Först 1846 avskaffades skråsystemet. Full näringsfrihet infördes 1864. Efter detta år kunde vem som helst fritt praktisera ett hantverksyrke. Skråväsendet avskaffades i Frankrike redan 1791 och övriga länder i Europa följde efter under 1800-talet. Även efter att skråämbetna avskaffades 1846 fortsatte mästarna att ta sig an lärlingar och gesäller. Det fanns naturligtvis fortfarande behov av utbildning. Gesälltiteln försvann dock 1864 när alla fick rätt att utöva hantverksyrket. Hantverksföreningarna fortsatte dock även efter 1864 att utfärda gesällbrev. Också gesällvandringarna för att arbeta hos olika mästare fortsatte men avtog runt sekelskiftet 1900.

Burskap

Hantverkare kunde enbart utföra sitt yrke i städerna. För att kunna göra detta måste de även ha en tillstånd från staden, dvs de måste söka om burskap. Burskapet beviljades genom att stadens magistrat utfärdade burbrev. Genom att erhålla burskap blev man också antagen som borgare i staden med de rättigheter detta medförde. Med borgare menas med andra ord de hantverkare och handelsmän som bodde och verkade i städerna. Enbart borgare kunde ingå i städernas styrelser. Stad: En stad var en större ort med "rätt" utöva handel och hantverk. Stadsrättigheter eller stadsprivilegier kunde enbart delas ut av kungen. Normalt omgärdades en stad av en stadsmur med ett antal bevakade stadsportar. För att kunna föra handelsvaror in till en stad var man tvungen att erlägga en tullavgift. Denna tullavgift infördes 1622 och avskaffades 1810. Stadstullen var en avgift som togs ut på alla varor som fördes in i städerna för försäljning. I städerna växte ett antal tullstationer upp vid stadsportarna där tullen erlades. I Stockholm finns fortfarande namnen kvar på tullstationerna; Norrtull, Roslagstull, Danvikstull, Skanstull och Hornstull. En indelning av de svenska städerna i stapelstäder och uppstäder infördes på 1610-talet, men de förras särställning reducerades stegvis fr.o.m. 1765. En stapelstad var en stad med rätt till handel och sjöfart med utlandet och en uppstad var en stad som endast hade rätt att bedriva handel och sjöfart inom landet. I och med näringsfrihetsförordningen av 1846 inskränktes borgarnas företrädesrätt till utövande av hantverk och handel. Med kommunallagarna av 1862 avskaffades borgarnas särskilda rättigheter i stadsstyret och med 1864-års näringsfrihetsreform avskaffades helt och hållet kravet på burskap för utövande av hantverk och handel i städerna. Borgerskapets särställning som en privilegierad grupp i samhället försvann därmed.

Hantverk på landsbygden

Handel och hantverk accepterades inte på landsbygden, så hantverkare och handelsmän höll till i städerna. Bönderna höll dock på med hantverk, inte minst för husbehov, och till en viss del handel även på landsbygden (saluslöjd). I vissa områden var saluslöjden mycket omfattande. På 1680-talet fick i begränsad utsträckning några yrkeskategorier rätt att slå sig ner på landsbygden för att utförs sitt yrke. Det var framförallt skräddare, smeder och skomakare. De kallades sockenhantverkare och hade enbart tillstånd att verka inom "sin" socken. Det var sockenstämman som utsåg vilka som fick verka som sockenhantverkare i den aktuella socknen. Även adeln kunde anställa egna hantverkare. Under 1700-talet utökades antalet yrken. I näringsfrihetsförordningen från 1846 fick alla typer av hantverkare rätt att slå sig ner på landsbygden och där utöva sitt yrke. Sockenhantverkarna var inte anslutna till något skrå som var fallet med hantverkarna i städerna och det fanns heller inga krav på at de skulle ha kvalifikationer i form av gesällbrev. Sockenhantverkarna kallades även gärningsmän. Skräddarna och skomakarna ambulerade mellan gårdarna, där bönderna själva tillhandahöll materialet, oftast egen produktion av textilier, skinn och läder. Betalningen bestod främst av kost och logi under tiden arbetet pågick. Smeden däremot, som var beroende av större verktygsutrustning, arbetade i sin smedja. Ofta tillhandahöll han själv råvaran, och detta, i förening med de större kraven på utrustning samt en högre yrkeskompetens, innebar att smeden var mera av egen företagare med högre ekonomisk och social status än övriga sockenhantverkare och därmed stod de skråbundna yrkesbröderna närmare.

Källor

Mästarna och deras gesäller, Stockholm 1400 - 1600,  Dag Lindström Lärling - gesäll - mästare, Lars Edgren, 1987. Nationalencyklopedin

Lärlingar, Gesäller och Mästare - Skråväsendet

xxxxxxxx Hist xxxxxxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Släktforskning Hans Högman
Copyright © Hans Högman, granskat 2016-11-05

Lärlingar och gesäller

Lärling

När en person började sin bana som hantverkare var det som lärling hos en mästare. Villkoren för lärlingsutbildningen, exempelvis lärlingstiden, reglerades av skråordningarna och varierade mellan olika yrken. Enbart pojkar antogs som lärlingar. De fick inte vara född utanför äktenskapet, dvs de fick inte vara oäkta barn. Enligt 1720 års skråordning skulle lärlingarna vara fyllda 14 år och lärotiden var mellan 3 till 5 år. Lärlingarna bodde hemma hos mästaren och kunde användas till allehanda uppgifter i hushållet. De var även tvungen att passa upp på gesällerna. Ingen eller endast en obetydlig ersättning utgick till lärlingarna för det arbete de utförde. Det hände även att mästaren tog ut en avgift för att utbilda lärlingar, en sk. lärpenning.

Gesäll

Efter lärotiden blev lärlingen gesäll. Det var först på slutet av skråtiden som det blev krav att han först skulle avlägga gesällprov. I gesällprovet skulle lärlingen tillverka någon vara inom sitt område, exempelvis en möbel. Detta bedömdes sen av olika mästare och varan måste bli godkänd för att lärlingen skulle bli upptagen som gesäll, dvs en slags examen. Upptagandet som gesäll följde en rituell  invigningsceremoni. Ett bevis att lärlingen nu var gesäll var gesällbrevet. En tidig benämning på gesäller var svenner. Gesällerna var ett sätt att tillförsäkra mästarna arbetskraft. Gesällerna var nästan alltid ogifta och bodde i mästarens hushåll. Det var vanligt att gesällerna gav sig ut på vandringar, sk gesällvandringar. Genom att arbeta hos olika mästare lärde de sig yrket på bästa möjliga sätt och kunde därmed bygga upp en egen yrkesskicklighet. Dessa vandringar kunde även ske till utlandet. På engelska heter gesäll journeyman vilket betyder en man som vandrar/reser. Mot slutet av skråtiden blev det allt vanligare att gesällerna gifte sig och bildade eget hushåll. Då boendegemenskapen luckrades upp försvagades även den starka sammanhållningen mellan gesällerna. Gesällens vardag var omgärdat av många regler och bestämmelser. Att bryta mot någon av dessa regler kunde medför att gesällen skymfades av sina kamrater. Det ansågs att den skymfade gesällen förlorat sin ställning och andra gesäller vägrade då att arbeta med honom. En skymfning kunde även riktas mot en mästare om de ansåg att han förbrutit sig mot någon gesäll.

Mästare

För att bli mästare och kunna arbeta i egen regi var gesällen först tvungen att bli mästare. För att bli mästare måste de avlägga ett mästarprov. Mästare var benämningen på hantverkare med den största hantverksskickligheten. Mästarna hade rätt att självständigt utöva sitt yrke och därmed anställa lärlingar och gesäller. Mästarbrevet var en hantverkares bevis på att han var en mästerhantverkare och verkligen kunde sitt yrke. Endast de av skråna godkända mästarna fick utöva yrket. Som mästare kunde han i sin tur lära upp nya gesäller. Skråordningarna reglerade villkoren för att bli mästare och varierade mellan de olika hantverksyrkena. Han var tvungen att uppvisa sin yrkesskicklighet genom mästarprovet. Även andra villkor kunde tillkomma, exempelvis viss förmögenhet, egna verktyg etc. Dessa bestämmelser användes även för att begränsa konkurrensen inom ett hantverk. Mästaren var vanligen gift med eget hushåll. Detta var nästan nödvändigt för att kunna ta sig an lärlingar och gesäller. För att kunna verka inom sitt yrke var mästaren även tvingen att vinna burskap i staden. Se Burskap vidare längre ned. Då den nya näringsfrihetsförordningen trädde i kraft 1864 försvann även kravet på att avlägga mästarprov. Det fanns vissa möjligheter att som mästare utöva sitt yrke även utanför skråväsendet enligt manufakturlagstiftningen (hallordningen) eller som frimästare. Med hallordning menas en äldre förordning som reglerade hantverks- och fabrikstillverkning som stod utanför skråordningarna. Den första hallordningen utfärdades år 1722. Med frimästare avses hantverkare som hade rätt att utöva sitt yrke utanför skåväsendet. Det förekom frimästare redan på 1600-talet. Förordningar för frimästare utfärdades 1719 och 1724. De mötte dock hårt motstånd från skråhantverkarna och antalet frimästare var få. Inga nya frimästare fick utnämnas efter 1731.

Mästarstämpeln

Mästarstämpeln var en stämpel som mästaren satte på sin vara som en garanti för god kvalitet. Möbeltillverkarna hade skyldighet att förse sina beställda varor med mästarstämpel. Inom guld-, silver- och tenntillverkningen användes till en början enbart ett bomärke som stämpel. Det kunde även förekomma att mästarna angav initialerna istället för bomärke, ibland med tillägg av tillverkningsort. På 1700-talet förekom även förnamnsinitial plus efternamnet. Även på koppar och mässingsföremål förekom mästarstämplingar även om de inte var skyldiga att stämpla dessa metaller. På möbler var mästarstämpelmärket oftast mästarens initialer. Initialerna var vanligen handskrivna eller tryckta på papper som limmades fast. Från 1700-talets mitt användes även metallstämplar där märket då brändes fast i möbeln. Senare blev kallstämpeln vanligast. Kallstämpeln slogs in med hammare i möbeln. Förutom mästarstämpeln förekom även sk. korporativa stämplar. De var ämbetsstämplar som användes tillsammans med mästarstämplarna som ett bevis på att det aktuella skråämbetet hade kontrollerat och godkänt arbetet i fråga. De användes framförallt av möbel- och snickeriämbetena. Stämpeln användes av Stockholms stolmakarämbete från 1765 och av Stockholms snickarämbete från 1768.

Skråväsendet

Skråämbetena var olika sammanslutningar för hantverkare inom ett visst hantverksyrke och reglerade interna förhållanden. Man kan säga att de var olika branschorganisationer och fackföreningar i ett och hade stor makt. Skrånas maktställning ökade 1621. En hantverkare måste tillhöra ett skrå. Allt hantverk och handel utanför skråsystemet förbjöds 1621. Skrånas monopolställning gällde enbart städerna, inte landsbygden. Skråna fungerade som karteller och kunde på så sätt kontrollera priser, tillverkningsmetoder, kvalitet och råvaror. De hade även monopol på tillsättandet av nya mästare. De första beläggen för skåämbeten i Sverige är från 1356, då skräddarna i Stockholm fick monopol på sin yrkesutövning. Det finns bevarade skråordningar från 1400-talet. Från början fanns enbart ett mer utvecklat skråväsende i Stockholm. Sedan utvidgades de till de större städerna i Sverige. Först under 1700-talet blev de allmänt förekommande i alla svenska städer. Inom vissa skråordningar fanns begränsningar avseende antal gesäller en mästare hade rätt att ha. En skomakarmästare fick inte ha fler än tre gesäller och en lärling, såvida inte alla skomakarmästare i staden redan hade minst en gesäll. En guldsmed fick ha två gesäller, köttmånglare en gesäll. Gesällerna hade rätt att tjäna den mästare de själva valde. Förordningarna i en del skrån reglerade även den mängd arbete en gesäll behövde utföra. En skomakargesäll, till exempel, fick inte barka mer än en hud varje halvår, en skinnargesäll fick inte beta mer än 30 skinn per år. Dessa uppgifter avser de förordningar som fanns mellan 1400 och 1600. Skråna ansågs dock som ekonomiskt ineffektiva och ett hinder för naturlig näringsfrihet och under 1700-talet utsattes de alltmer för kritik. Först 1846 avskaffades skråsystemet. Full näringsfrihet infördes 1864. Efter detta år kunde vem som helst fritt praktisera ett hantverksyrke. Skråväsendet avskaffades i Frankrike redan 1791 och övriga länder i Europa följde efter under 1800- talet. Även efter att skråämbetna avskaffades 1846 fortsatte mästarna att ta sig an lärlingar och gesäller. Det fanns naturligtvis fortfarande behov av utbildning. Gesälltiteln försvann dock 1864 när alla fick rätt att utöva hantverksyrket. Hantverksföreningarna fortsatte dock även efter 1864 att utfärda gesällbrev. Också gesällvandringarna för att arbeta hos olika mästare fortsatte men avtog runt sekelskiftet 1900.

Burskap

Hantverkare kunde enbart utföra sitt yrke i städerna. För att kunna göra detta måste de även ha en tillstånd från staden, dvs de måste söka om burskap. Burskapet beviljades genom att stadens magistrat utfärdade burbrev. Genom att erhålla burskap blev man också antagen som borgare i staden med de rättigheter detta medförde. Med borgare menas med andra ord de hantverkare och handelsmän som bodde och verkade i städerna. Enbart borgare kunde ingå i städernas styrelser. Stad: En stad var en större ort med "rätt" utöva handel och hantverk. Stadsrättigheter eller stadsprivilegier kunde enbart delas ut av kungen. Normalt omgärdades en stad av en stadsmur med ett antal bevakade stadsportar. För att kunna föra handelsvaror in till en stad var man tvungen att erlägga en tullavgift. Denna tullavgift infördes 1622 och avskaffades 1810. Stadstullen var en avgift som togs ut på alla varor som fördes in i städerna för försäljning. I städerna växte ett antal tullstationer upp vid stadsportarna där tullen erlades. I Stockholm finns fortfarande namnen kvar på tullstationerna; Norrtull, Roslagstull, Danvikstull, Skanstull och Hornstull. En indelning av de svenska städerna i stapelstäder och uppstäder infördes på 1610-talet, men de förras särställning reducerades stegvis fr.o.m. 1765. En stapelstad var en stad med rätt till handel och sjöfart med utlandet och en uppstad var en stad som endast hade rätt att bedriva handel och sjöfart inom landet. I och med näringsfrihetsförordningen av 1846 inskränktes borgarnas företrädesrätt till utövande av hantverk och handel. Med kommunallagarna av 1862 avskaffades borgarnas särskilda rättigheter i stadsstyret och med 1864-års näringsfrihetsreform avskaffades helt och hållet kravet på burskap för utövande av hantverk och handel i städerna. Borgerskapets särställning som en privilegierad grupp i samhället försvann därmed.

Hantverk på landsbygden

Handel och hantverk accepterades inte på landsbygden, så hantverkare och handelsmän höll till i städerna. Bönderna höll dock på med hantverk, inte minst för husbehov, och till en viss del handel även på landsbygden (saluslöjd). I vissa områden var saluslöjden mycket omfattande. På 1680-talet fick i begränsad utsträckning några yrkeskategorier rätt att slå sig ner på landsbygden för att utförs sitt yrke. Det var framförallt skräddare, smeder och skomakare. De kallades sockenhantverkare och hade enbart tillstånd att verka inom "sin" socken. Det var sockenstämman som utsåg vilka som fick verka som sockenhantverkare i den aktuella socknen. Även adeln kunde anställa egna hantverkare. Under 1700-talet utökades antalet yrken. I näringsfrihetsförordningen från 1846 fick alla typer av hantverkare rätt att slå sig ner på landsbygden och där utöva sitt yrke. Sockenhantverkarna var inte anslutna till något skrå som var fallet med hantverkarna i städerna och det fanns heller inga krav på at de skulle ha kvalifikationer i form av gesällbrev. Sockenhantverkarna kallades även gärningsmän. Skräddarna och skomakarna ambulerade mellan gårdarna, där bönderna själva tillhandahöll materialet, oftast egen produktion av textilier, skinn och läder. Betalningen bestod främst av kost och logi under tiden arbetet pågick. Smeden däremot, som var beroende av större verktygsutrustning, arbetade i sin smedja. Ofta tillhandahöll han själv råvaran, och detta, i förening med de större kraven på utrustning samt en högre yrkeskompetens, innebar att smeden var mera av egen företagare med högre ekonomisk och social status än övriga sockenhantverkare och därmed stod de skråbundna yrkesbröderna närmare.

Källor

Mästarna och deras gesäller, Stockholm 1400 - 1600,  Dag Lindström Lärling - gesäll - mästare, Lars Edgren, 1987. Nationalencyklopedin

Lärlingar, Gesäller och

Mästare - Skråväsendet