Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman, granskad 2016-11-05

Änglamakerskor

En änglamakerska var en kvinna som mot ersättning tog hand om fosterbarn, barn som vanligen var födda utom äktenskapet. Det fanns många kvinnor som tog emot fosterbarn mot ersättning men änglamakerskorna var enbart intresserade av ersättningen och hade inte för avsikt att ta hand om barnen. Genom vanvård gjorde de barnen till "änglar", vilket innebar att de skötte om dem så illa att de dog. Det kunde exempelvis göras genom misshandel, svält eller rent av genom mord. Ersättningarna var ofta ett engångsbelopp men också en periodiskt återkommande summa kunde förekomma. Änglamakerskornas verksamhet gick ut på att ta emot spädbarn mot betalning, vanligen mot en engångssumma som var tänkt att täcka barnets omkostnader under deras uppväxt, för att sen göra vinst när barnen dog. Vinsten blev större ju tidigare barnet dog. En förutsättning för att änglamakerskornas verksamhet skulle kunna hålla fortgå var att detta ofta var en ljusskygg verksamhet med exempelvis oäkta barn som fötts av bättre förmedlade personer som ville undvika skandal. Ofta födde kvinnorna de oäkta barnen i hemlighet och många av dessa nyfödda barn lämnades till kvinnor som tog emot barnen mot ersättning. På så sätt blev många av barnen bortlämnade utan att vara registrerade någonstans. Några av de kvinnor som tog emot ett barn på detta sätt var de så kallade änglamakerskorna. Det var främst fattiga kvinnor som blev änglamakerskor. För dessa kvinnor var minsta tillskott i kassan var välkommet. Att på ett legalt sätt ta hand om någon annans barn som sitt eget, dvs adoption, fanns inte i Sverige förrän 1917. Innan dess var fosterbarn enda möjligheten.

Betalningen fick behållas

Många kvinnor, både ensamstående och gifta, kom att försörja sig som mottagare av just fosterbarn. Fosterbarnsnämnden kunde betala dem en summa pengar för att de skulle ta hand om barnen. En del skrupelösa fosterbarnsmottagare kom snart till insikt att det var ekonomiskt mer lönsamt att låta en del av de här barnen dö i förtid genom utdragen svält och vanskötsel, då den erhållna summan ändå fick behållas. Detta underlättades av att den biologiska modern sällan eller aldrig ville besöka sitt barn eller ställa frågor om hur det mådde. I de fall där dessa barn inte fanns registrerade i kyrkan eller fosterbarnsnämnden, kunde de därför inte heller saknas av myndigheterna. Detta i sin tur ledde till att en del änglamakerskor gick så långt, att de aktivt lät döda barnen.

Ökning av antalet fosterbarn efter 1778

År 1778 blev det tillåtet för kvinnor att föda barn anonymt. Anledningen till detta var att myndigheterna ville få bukt med den höga spädbarnsdödligheten, vilken delvis berodde på att ogifta kvinnor lämnade sina nyfödda barn att dö. Det ansågs nämligen vara en stor skam att leva som ensamstående mor. Som ett resultat av 1778-års lag blev det vanligare att ogifta mödrars barn lämnades bort till speciella kvinnor, vilka mot en summa pengar lovade att ta hand om barnen och sörja för deras uppväxt. Detta skedde ofta anonymit och därmed blev varken prästen eller fosterbarnsnämnden informerad om alla barnfödslar. I slutet av 1800-talet fanns det officiellt drygt 40 000 fosterbarn i Sverige. Det motsvarade cirka åtta fosterbarn per 1 000 invånare. Men mörkertalet var stort så antalet var säkert mycket högre än så. Nyfödda spädbarn lämnades bort till fostermottagare både i "finare" familjer som bland fattigt folk. I de ”finare” familjerna ofta för att bevara familjens goda rykte. Bland de fattiga var det snarare så att den ensamstående modern eller hennes anhöriga saknade ekonomiska medel att sörja för barnets uppväxt.

Hur vanligt var det med änglamakerskor?

Det är svårt att bedöma hur utbrett systemet med änglamakerskor var. Antagligen var de mer beryktade än vanliga. Det finns inte så många fall där änglamakerskor faktiskt blev åtalade. En läkare, Richard Wavrinsky, undersökte i slutet av 1800-talet 160 fosterhem och kunde enbart påvisa sex säkra fall av änglamakeri. Övriga dödsfall som förekommit bland barnen hos fosterföräldrarna bedömde Wavrinsky vara orsakade av fattigdom, dåliga sanitära förhållanden eller allmän okunskap om barnavård. Möjligen var änglamakeri en viktig orsak till den höga dödligheten bland barn födda utom äktenskapet. Den sista änglamakerskan som blev dömd till döden i Sverige var Hilda Nilsson. Hon dömdes 1917 för mord på sammanlagt åtta fosterbarn. Se nedan.

Änglamakerskan Hilda Nilsson, Helsingborg

Hilda Nilsson var född 1876 på landsbygden i Skåne och kom som 17-årig piga till Helsingborg där hon bodde fram till sin död 1917. Hon blev känd som "änglamakerskan på Bruksgatan". År 1917 dömdes hon till döden för att ha dödat 8 barn mellan 1915 och 1917. Endast två av de fosterbarn som hon tog i sin vård fick leva. Hilda var gift med Gustaf Nilsson och paret hade stora skulder och riskerade att bli vräkta från deras bostad på Bruksgatan 5 i Helsingborg. För att dryga ut parets inkomster började Hilda Nilsson att ta emot fosterbarn födda utom äktenskapet mot ersättning (engångssumma). Bilden till höger visar Hilda Nilsson och togs 1917 av polisen då hon häktats. Det första barnet var en fem-månader gammal flicka som skrikande höll Hilda vaken om nätterna. Den lilla summa som hon erhöll räckte inte till för att vårda ett barn och Hilda Nilsson började då en makaber verksamhet där hon tog emot barn för att sedan ta deras liv strax efter hon erhållit betalningen. I vissa fall direkt efter mottagandet, så att varken maken Gustaf eller grannarna fick reda på barnens existens. Detta var möjligt då myndigheterna sällan eller aldrig kände till barnets existens och då mödrarna ofta inte ville träffa sina bortlämnade barn. När det första barnet var ”borta” sa Hilda till sin man att ett fint par kommit och hämtat barnet. Det sätt hon dödade barnen på var att lägga dem i en tvättbalja med vatten och sedan placera en tvättbräda som lock och som i sin tur tyngdes ned av en kolhink. Bilden till vänster visar zinkbaljan, tvättbrädan och kolhinken som Hilda Nilsson använde när hon dränkte barnen. Hilda lämnade sedan rummet och återvände ett par timmar senare för att då finna barnet dött. Hon brände därefter barnets kropp i den kolugn som värmde vattnet i tvättstugan. Vid några tillfällen då hon inte hade tid att bränna kroppen grävde hon istället ner den. Hilda Nilsson tog emot ett stort antal barn på detta sätt utan att bli avslöjad. Det som skilde Hilda från de flesta andra änglamakerskor var att hon aktivt tog livet av sina fosterbarn. De flesta andra änglamakerskor lät enbart barnen leva i misär och svält och på så sätt lät dem dö. Detta gjorde att många mödrar tvekade att lämna bort sina barn till dessa miserabla förhållanden och änglamakerskorna avslöjades relativt fort. Men Hilda Nilsson hem var fint och rent och utan andra barn och de som lämnade sina barn till henne trodde att deras barn skulle få en god uppväxt hos Nilssons varför Hildas verksamhet kunde pågå länge. Ingen utom Hilda själv visste något om vad hon sysslade med i tvättstugan. Till och med maken Gustaf och de överlevande 2 fosterbarnen lyckades hon hålla helt utanför. Hilda Nilssons makabra verksamhet avslöjades tillslut när Blenda Henricsson, en mor som trots skammen av att ha fött ett oäkta barn, Gunnar, ville ha kontakt med sitt bortlämnade barn. När hon inte fick det började Hilda Nilssons verksamhet att avslöjas. Blenda Henricsson kontaktade fosterbarnsnämnden som lämnade över ärendet till polisen och snart rullades tragedin upp. Rättegången mot Hilda Nilsson väckte stor uppmärksamhet när den genomfördes i rådhusrätten i Helsingborg 1917. Hovrätten fastställde sedan domen. Hilda Nilsson dömdes till döden för sju mord och ett dråp men innan straffet hann verkställas tog hon sitt eget liv genom att hänga sig i cellen på kronohäktet Citadellet i Landskrona. Hilda var då 41 år gammal. Samma dag hade dock domstolen i enlighet med ny praxis valt att omvandla dödsstraffet till livstids fängelse, något som Hilda Nilsson ironiskt nog inte kände till vid den tidpunkt hon tog sitt liv i fängelset.

Nils Poppe överlevde

En person som lämnades till en änglamakerska men överlevde är den kände skådespelaren och artisten Nils Poppe. Han föddes den 31 maj 1908 som oäkta barn i S:t Pauli församling på Möllevången i Malmö. Hans namn var då Nils Ejnar Jönson och som oönskat barn lämnades han till en dansk änglamakerska i Malmö. Nils överlevde dock äventyret bland annat genom en diet av bröd doppat i öl, enligt egen utsago. Han hade dock turen att bli utköpt från änglamakerskan för 40 kr av nya fosterföräldrar. Han var då två år gammal. De nya fosterföräldrarna var Anders och Amanda Jönsson på Möllevången i Malmö. Även det nya hemmet var fattigt men här fick han den kärlek och omvårdnad han behövde.

Änglamakerskan Amelia Dyer, England

Den värsta seriemördaren någonsin i Storbritannien är den viktorianska änglamakerskan Amelia Elisabeth Dyer som mördade upp mot 400 spädbarn. Hon fick smeknamnet ”Angel Maker” i Brittisk press. Amelia Dyer försörjde sig på att ta emot fosterbarn mot ersättning från fattiga ogifta mödrar som betalade henne för att sköta om deras oäkta barn med en naiv tro om att Dyer skulle ge dem en kärleksfull uppfostran. Istället tog Dyer girigt emot deras pengar för att sen strypa de hjälplösa spädbarnen med tejp för att sen dumpa barnen i floden Themsen. I närmare 30 år lyckades Amelia Dyer dölja sin vidriga verksamhet utan att avslöjas. Amelia föddes år 1837 i den lilla byn Pyle Marsh, strax öster om Bristol i sydvästra England och var det yngsta barnet av fem syskon. Föräldrar var skomakarmästaren Samuel Hobley och hans hustru Sarah Hobley (född Weymouth). Bilden till höger visar Amelia Dyer och togs av polisen vid häktningen 1896. Amelia Dyer hade bestämt sig för att på ett mycket skrämmande sätt försörja sig på sin fostertjänst. Hon började sin makabra verksamhet i slutet av 1860-talet i Bristol genom att erbjuda sig ta hand om fosterbarn mot betalning. Efter ett tag beslöt hon att istället för att vanvårda och svälta fosterbarnen till döds helt enkelt döda dem direkt efter att hon mottagit dem. Hon tog bl.a. livet av spädbarnen bl.a. genom att droga dem med opiumdroppar (laudanum). Dyer häktades 1879 efter att den läkare, som attesterat dödsfallen på hennes fosterbarn, blev misstänksam på de många dödsfallen och kopplade in polis. Dyer åtalades dock inte för mord eller dråp utan för varnvård av barnen och dömdes enbart till 6 månaders straffarbete. Efter frisläppande fortsatt Dyer sin makabra verksamhet men nu förstod hon bättre än att involvera läkare för dödsattester utan började istället att själv göra sig av med kropparna. Vidare flyttade hon ett stort antal gånger för att undgå upptäckt. Den 30 mars 1896 upptäckte en pråmskeppare kroppen av ett spädbarn i Themsen intill Reading väster om London. Kroppen var ett flickebarn och hon identifierades senare som Helena Fry. Detta ledde slutligen polisen till Amelia Dyer och den 3 april gjordes en husrannsakan hemma hon henne. Påföljande dag, 4 april, häktades Amelia och åtalades för mord. Under april draggade polisen Themsen och ytterligare 6 barnkroppar påträffades. Varje spädbarn var strypta med vit tejp vilket Amelia Dryer senare medgav till polisen var det sätt som hon tog livet av sina fosterbarn på. Den 22 maj 1896 stod rättegången mot Dyer på Old Bailey men hon erkände enbart mordet på ett barn, Doris Marmon. Det är oklart hur många barn som Amelia Dyer verkligen mördade. Förhör med mödrar, vittnesmål från vittnen, bevismaterial från hennes hem bl.a. brev från de biologiska mammorna, barnkläder mm gav dock vid handen att Dyer mördat ett mycket stort antal barn. Amelia Dyer dömdes till döden för att ha mördat ett barn men det framkom att hon kanske mördat så många som 400 barn. Amelia Dyer hängdes i fängelset Newgate Gaol, intill Old Bailey i London, den 10 juni 1896. Hon var då 58 år gammal. Newgate Gaol var ett fängelse vid korsningen Newgate Street - Old Bailey i London, England. Det var i bruk åren 1188 - 1902 och revs 1902. Den centrala brottmålsdomstolen i England, vanligen kallad Old Bailey efter den gata på vilken den ligger, är en domstol i London och en av flera byggnader som hyser Crown Court. Reading är en stad i Berkshire i England och ligger vid Themsen cirka 5 - 6 mil väster om London.

Källor

Wikipedia

Änglamakerskor

xxxxxxxx Hist xxxxxxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Släktforskning Hans Högman
Copyright © Hans Högman, granskat 2016-11-05

Änglamakerskor

En änglamakerska var en kvinna som mot ersättning tog hand om fosterbarn, barn som vanligen var födda utom äktenskapet. Det fanns många kvinnor som tog emot fosterbarn mot ersättning men änglamakerskorna var enbart intresserade av ersättningen och hade inte för avsikt att ta hand om barnen. Genom vanvård gjorde de barnen till "änglar", vilket innebar att de skötte om dem så illa att de dog. Det kunde exempelvis göras genom misshandel, svält eller rent av genom mord. Ersättningarna var ofta ett engångsbelopp men också en periodiskt återkommande summa kunde förekomma. Änglamakerskornas verksamhet gick ut på att ta emot spädbarn mot betalning, vanligen mot en engångssumma som var tänkt att täcka barnets omkostnader under deras uppväxt, för att sen göra vinst när barnen dog. Vinsten blev större ju tidigare barnet dog. En förutsättning för att änglamakerskornas verksamhet skulle kunna hålla fortgå var att detta ofta var en ljusskygg verksamhet med exempelvis oäkta barn som fötts av bättre förmedlade personer som ville undvika skandal. Ofta födde kvinnorna de oäkta barnen i hemlighet och många av dessa nyfödda barn lämnades till kvinnor som tog emot barnen mot ersättning. På så sätt blev många av barnen bortlämnade utan att vara registrerade någonstans. Några av de kvinnor som tog emot ett barn på detta sätt var de så kallade änglamakerskorna. Det var främst fattiga kvinnor som blev änglamakerskor. För dessa kvinnor var minsta tillskott i kassan var välkommet. Att på ett legalt sätt ta hand om någon annans barn som sitt eget, dvs adoption, fanns inte i Sverige förrän 1917. Innan dess var fosterbarn enda möjligheten.

Betalningen fick behållas

Många kvinnor, både ensamstående och gifta, kom att försörja sig som mottagare av just fosterbarn. Fosterbarnsnämnden kunde betala dem en summa pengar för att de skulle ta hand om barnen. En del skrupelösa fosterbarnsmottagare kom snart till insikt att det var ekonomiskt mer lönsamt att låta en del av de här barnen dö i förtid genom utdragen svält och vanskötsel, då den erhållna summan ändå fick behållas. Detta underlättades av att den biologiska modern sällan eller aldrig ville besöka sitt barn eller ställa frågor om hur det mådde. I de fall där dessa barn inte fanns registrerade i kyrkan eller fosterbarnsnämnden, kunde de därför inte heller saknas av myndigheterna. Detta i sin tur ledde till att en del änglamakerskor gick så långt, att de aktivt lät döda barnen.

Ökning av antalet fosterbarn

efter 1778

År 1778 blev det tillåtet för kvinnor att föda barn anonymt. Anledningen till detta var att myndigheterna ville få bukt med den höga spädbarnsdödligheten, vilken delvis berodde på att ogifta kvinnor lämnade sina nyfödda barn att dö. Det ansågs nämligen vara en stor skam att leva som ensamstående mor. Som ett resultat av 1778-års lag blev det vanligare att ogifta mödrars barn lämnades bort till speciella kvinnor, vilka mot en summa pengar lovade att ta hand om barnen och sörja för deras uppväxt. Detta skedde ofta anonymit och därmed blev varken prästen eller fosterbarnsnämnden informerad om alla barnfödslar. I slutet av 1800-talet fanns det officiellt drygt 40 000 fosterbarn i Sverige. Det motsvarade cirka åtta fosterbarn per 1 000 invånare. Men mörkertalet var stort så antalet var säkert mycket högre än så. Nyfödda spädbarn lämnades bort till fostermottagare både i "finare" familjer som bland fattigt folk. I de ”finare” familjerna ofta för att bevara familjens goda rykte. Bland de fattiga var det snarare så att den ensamstående modern eller hennes anhöriga saknade ekonomiska medel att sörja för barnets uppväxt.

Hur vanligt var det med

änglamakerskor?

Det är svårt att bedöma hur utbrett systemet med änglamakerskor var. Antagligen var de mer beryktade än vanliga. Det finns inte så många fall där änglamakerskor faktiskt blev åtalade. En läkare, Richard Wavrinsky, undersökte i slutet av 1800-talet 160 fosterhem och kunde enbart påvisa sex säkra fall av änglamakeri. Övriga dödsfall som förekommit bland barnen hos fosterföräldrarna bedömde Wavrinsky vara orsakade av fattigdom, dåliga sanitära förhållanden eller allmän okunskap om barnavård. Möjligen var änglamakeri en viktig orsak till den höga dödligheten bland barn födda utom äktenskapet. Den sista änglamakerskan som blev dömd till döden i Sverige var Hilda Nilsson. Hon dömdes 1917 för mord på sammanlagt åtta fosterbarn. Se nedan.

Änglamakerskan Hilda Nilsson,

Helsingborg

Hilda Nilsson var född 1876 på landsbygden i Skåne och kom som 17-årig piga till Helsingborg där hon bodde fram till sin död 1917. Hon blev känd som "änglamakerskan på Bruksgatan". År 1917 dömdes hon till döden för att ha dödat 8 barn mellan 1915 och 1917. Endast två av de fosterbarn som hon tog i sin vård fick leva. Hilda var gift med Gustaf Nilsson och paret hade stora skulder och riskerade att bli vräkta från deras bostad på Bruksgatan 5 i Helsingborg. För att dryga ut parets inkomster började Hilda Nilsson att ta emot fosterbarn födda utom äktenskapet mot ersättning (engångssumma). Bilden till höger visar Hilda Nilsson och togs 1917 av polisen då hon häktats. Det första barnet var en fem-månader gammal flicka som skrikande höll Hilda vaken om nätterna. Den lilla summa som hon erhöll räckte inte till för att vårda ett barn och Hilda Nilsson började då en makaber verksamhet där hon tog emot barn för att sedan ta deras liv strax efter hon erhållit betalningen. I vissa fall direkt efter mottagandet, så att varken maken Gustaf eller grannarna fick reda på barnens existens. Detta var möjligt då myndigheterna sällan eller aldrig kände till barnets existens och då mödrarna ofta inte ville träffa sina bortlämnade barn. När det första barnet var ”borta” sa Hilda till sin man att ett fint par kommit och hämtat barnet. Det sätt hon dödade barnen på var att lägga dem i en tvättbalja med vatten och sedan placera en tvättbräda som lock och som i sin tur tyngdes ned av en kolhink. Bilden till vänster visar zinkbaljan, tvättbrädan och kolhinken som Hilda Nilsson använde när hon dränkte barnen. Hilda lämnade sedan rummet och återvände ett par timmar senare för att då finna barnet dött. Hon brände därefter barnets kropp i den kolugn som värmde vattnet i tvättstugan. Vid några tillfällen då hon inte hade tid att bränna kroppen grävde hon istället ner den. Hilda Nilsson tog emot ett stort antal barn på detta sätt utan att bli avslöjad. Det som skilde Hilda från de flesta andra änglamakerskor var att hon aktivt tog livet av sina fosterbarn. De flesta andra änglamakerskor lät enbart barnen leva i misär och svält och på så sätt lät dem dö. Detta gjorde att många mödrar tvekade att lämna bort sina barn till dessa miserabla förhållanden och änglamakerskorna avslöjades relativt fort. Men Hilda Nilsson hem var fint och rent och utan andra barn och de som lämnade sina barn till henne trodde att deras barn skulle få en god uppväxt hos Nilssons varför Hildas verksamhet kunde pågå länge. Ingen utom Hilda själv visste något om vad hon sysslade med i tvättstugan. Till och med maken Gustaf och de överlevande 2 fosterbarnen lyckades hon hålla helt utanför. Hilda Nilssons makabra verksamhet avslöjades tillslut när Blenda Henricsson, en mor som trots skammen av att ha fött ett oäkta barn, Gunnar, ville ha kontakt med sitt bortlämnade barn. När hon inte fick det började Hilda Nilssons verksamhet att avslöjas. Blenda Henricsson kontaktade fosterbarnsnämnden som lämnade över ärendet till polisen och snart rullades tragedin upp. Rättegången mot Hilda Nilsson väckte stor uppmärksamhet när den genomfördes i rådhusrätten i Helsingborg 1917. Hovrätten fastställde sedan domen. Hilda Nilsson dömdes till döden för sju mord och ett dråp men innan straffet hann verkställas tog hon sitt eget liv genom att hänga sig i cellen på kronohäktet Citadellet i Landskrona. Hilda var då 41 år gammal. Samma dag hade dock domstolen i enlighet med ny praxis valt att omvandla dödsstraffet till livstids fängelse, något som Hilda Nilsson ironiskt nog inte kände till vid den tidpunkt hon tog sitt liv i fängelset.

Nils Poppe överlevde

En person som lämnades till en änglamakerska men överlevde är den kände skådespelaren och artisten Nils Poppe. Han föddes den 31 maj 1908 som oäkta barn i S:t Pauli församling på Möllevången i Malmö. Hans namn var då Nils Ejnar Jönson och som oönskat barn lämnades han till en dansk änglamakerska i Malmö. Nils överlevde dock äventyret bland annat genom en diet av bröd doppat i öl, enligt egen utsago. Han hade dock turen att bli utköpt från änglamakerskan för 40 kr av nya fosterföräldrar. Han var då två år gammal. De nya fosterföräldrarna var Anders och Amanda Jönsson på Möllevången i Malmö. Även det nya hemmet var fattigt men här fick han den kärlek och omvårdnad han behövde.

Änglamakerskan Amelia Dyer,

England

Den värsta seriemördaren någonsin i Storbritannien är den viktorianska änglamakerskan Amelia Elisabeth Dyer som mördade upp mot 400 spädbarn. Hon fick smeknamnet ”Angel Maker” i Brittisk press. Amelia Dyer försörjde sig på att ta emot fosterbarn mot ersättning från fattiga ogifta mödrar som betalade henne för att sköta om deras oäkta barn med en naiv tro om att Dyer skulle ge dem en kärleksfull uppfostran. Istället tog Dyer girigt emot deras pengar för att sen strypa de hjälplösa spädbarnen med tejp för att sen dumpa barnen i floden Themsen. I närmare 30 år lyckades Amelia Dyer dölja sin vidriga verksamhet utan att avslöjas. Amelia föddes år 1837 i den lilla byn Pyle Marsh, strax öster om Bristol i sydvästra England och var det yngsta barnet av fem syskon. Föräldrar var skomakarmästaren Samuel Hobley och hans hustru Sarah Hobley (född Weymouth). Bilden till höger visar Amelia Dyer och togs av polisen vid häktningen 1896. Amelia Dyer hade bestämt sig för att på ett mycket skrämmande sätt försörja sig på sin fostertjänst. Hon började sin makabra verksamhet i slutet av 1860- talet i Bristol genom att erbjuda sig ta hand om fosterbarn mot betalning. Efter ett tag beslöt hon att istället för att vanvårda och svälta fosterbarnen till döds helt enkelt döda dem direkt efter att hon mottagit dem. Hon tog bl.a. livet av spädbarnen bl.a. genom att droga dem med opiumdroppar (laudanum). Dyer häktades 1879 efter att den läkare, som attesterat dödsfallen på hennes fosterbarn, blev misstänksam på de många dödsfallen och kopplade in polis. Dyer åtalades dock inte för mord eller dråp utan för varnvård av barnen och dömdes enbart till 6 månaders straffarbete. Efter frisläppande fortsatt Dyer sin makabra verksamhet men nu förstod hon bättre än att involvera läkare för dödsattester utan började istället att själv göra sig av med kropparna. Vidare flyttade hon ett stort antal gånger för att undgå upptäckt. Den 30 mars 1896 upptäckte en pråmskeppare kroppen av ett spädbarn i Themsen intill Reading väster om London. Kroppen var ett flickebarn och hon identifierades senare som Helena Fry. Detta ledde slutligen polisen till Amelia Dyer och den 3 april gjordes en husrannsakan hemma hon henne. Påföljande dag, 4 april, häktades Amelia och åtalades för mord. Under april draggade polisen Themsen och ytterligare 6 barnkroppar påträffades. Varje spädbarn var strypta med vit tejp vilket Amelia Dryer senare medgav till polisen var det sätt som hon tog livet av sina fosterbarn på. Den 22 maj 1896 stod rättegången mot Dyer på Old Bailey men hon erkände enbart mordet på ett barn, Doris Marmon. Det är oklart hur många barn som Amelia Dyer verkligen mördade. Förhör med mödrar, vittnesmål från vittnen, bevismaterial från hennes hem bl.a. brev från de biologiska mammorna, barnkläder mm gav dock vid handen att Dyer mördat ett mycket stort antal barn. Amelia Dyer dömdes till döden för att ha mördat ett barn men det framkom att hon kanske mördat så många som 400 barn. Amelia Dyer hängdes i fängelset Newgate Gaol, intill Old Bailey i London, den 10 juni 1896. Hon var då 58 år gammal. Newgate Gaol var ett fängelse vid korsningen Newgate Street - Old Bailey i London, England. Det var i bruk åren 1188 - 1902 och revs 1902. Den centrala brottmålsdomstolen i England, vanligen kallad Old Bailey efter den gata på vilken den ligger, är en domstol i London och en av flera byggnader som hyser Crown Court. Reading är en stad i Berkshire i England och ligger vid Themsen cirka 5 - 6 mil väster om London.

Källor

Wikipedia

Änglamakerskor