Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-07-20

Bakgrund

Hur skickade man brev förr? Hur var postgången, hur lång tid tog det för brevet att nå fram? Skickade allmänheten brev? Man kan ställa många frågor om hur man tog kontakt med släktingar som bodde långt borta eller hur myndigheter kommunicerade. Nedan följer en sammanfattning om postbefordran förr.

Medeltid

Under medeltiden började postgången att utvecklas. Mellan städer och olika myndigheter användes postbud. Dessa postbud var dock ej till för allmänheten. Det vanligaste sättet för allmänheten var att skicka brev med någon som skulle resa åt "rätt håll". En förutsättning för att skicka brev var att både avsändaren och mottagaren kunde läsa och skriva. Därför var det i under denna tid ett privilegium för den övre klassen att skicka brev. Kungliga kurirer red runt med statsmaktens meddelanden. En särställning i det europeiska postväsendets historia intar den taxisska posten, så kallad eftersom den i flera århundraden innehades i form av ett statligt privilegium av ätten Thurn und Taxis. Medlemmar av denna ätt skötte redan från mitten av 1400-talet det habsburgska väldets postbefordran. Den taxisska posten fick snabbt ett rikt förgrenat nät över de olika tyska staterna och deras närmaste grannländer. Den taxisska posten blev förebilden för de nationella postverk som under 1600-talets lopp i statlig regi inrättades i de flesta av Europas länder. Frankrike fick sitt postverk 1622, Danmark 1624, England 1635, Sverige 1636 och Ryssland 1663. Alla som reste i Sverige under 1500- och 1600-talet hade rätt att mot ersättning erhålla skjuts, mat och övernattning hos bönderna. Alla som reste i kronans ärenden hade rätt att kräva denna tjänst gratis av bönderna. Det var framför allt bönderna längs de stora vägarna som drabbades av detta. Kurirbricka Skjutsfriheten för de som reste i kronans tjänst missbrukades av andra. Man gjorde vissa försök att komma till rätta med detta. Bland annat infördes ett bevis på man färdades i offentlig tjänst. Det var ett tjänstetecken med kungens och rikets vapen inpräglat. Dessa tjänstetecken förfalskades dock och missbruket fortsatte. Till höger syns en kurirbricka från slutet av 1500-talet. Det dröjde ända till 1649, gästgiveriförordningen kom, innan problemet löstes. Då skulle gästgiverier anordnas längs vägarna och de fick nu överta kravet om skjutsning, mat och logi från bönderna. Skjutsningen skedde dock fortfarande med böndernas hästar. I samband med att skjutsväsendet organiserades och reglerades i gästgiveriförordningen 1649 gjorde man även en uppmätning av vägarna. Man satte då upp sk. milstolpar eller milstenar längs vägarna. De bestod av en stolpe av trä eller av en tavla av sten eller järn uppsatt i ett stenröse. Milstolparna angav antingen en hel-, halv- eller kvartsmil. Bilden till vänster visar en milstolpe markerande en ¼ mil. Foto: Hans Högman

Posten under 1600-talet

Under 1600-talet blev kravet på en regelbunden postgång allt större. Sverige blev nu en stormakt. Krig och oroligheter på kontinenten gjorde att behovet av snabba rapporter ökade. Detta gjorde att en postgång med statsanställda kurirer upprättades mellan Sverige och kontinenten. Denna postlinje var dock enbart avsedd för stadsmakten. De kungliga kurirerna kan ses som förelöpare till Postverket. Kurirerna red med statsmaktens viktiga meddelanden. Den mycket gamla seden att sända budkavle bildade mönster för Postverket. Likt budkavlesystemet organiserades postverket efter ett stafettsystem. På samma sätt som det var allmänhetens plikt att föra en budkavle vidare var det postbondens skyldighet att se till att posten fördes vidare.  

Postverket grundas

Det svenska postverket grundades 1636 på initiativ av rikskansler Axel Oxenstierna. Den 20 februari 1636 utfärdar rådsregeringen förordningen om Postbådhen, den första förordningen om en allmän och regelbunden postgång. Förordningen innebar att posthemman längs landets huvudvägar, på två till tre mils avstånd från varandra, skulle användas. Bönderna längs de allmänna vägarna utnämndes till postbönder. Bonden på gården skulle helst kunna läsa och skriva och fick i uppdrag att mot viss ersättning se till att den post som kom till hans gård transporterades vidare. Han skulle ha en eller två drängar till sin hjälp.Drängarna skulle löpa med breven till nästa posthemman i en hastighet av en mil på två timmar, annars hotades de med en veckas fängelse på vatten och bröd. Postdrängarna skulle vara utrustade med ett spjut samt ett posthorn. När postdrängen närmade sig en postgård skulle han blåsa i hornet så att den som skulle föra posten vidare kunde göra sig redo att föra den vidare.Postbönderna fick som kompensation  befrielse från skjutsnings- och gästnigningsplikten. Vidare fick de befrielse från utskrivning till krigstjänst och dagsverken. Detta frihetsbrev utfärdades den 26 februari 1636. År 1646 bestämdes att den löpande posten skulle ersättas med ridande. Detta gällde framför allt på linjen Stockholm och Halmstad där utrikesposten fördes.Postböndernas skyldighet att nu hålla med häst gjorde att postbondetjänsten blev allt mer impopulär. Kravet var nämligen att dräng och häst måste hållas i beredskap i posttid i stället för att ta hem dräng och häst från jordbruket först då en postbefordran kom. I de viktigare orterna upprättades speciella posthus, ett slags tidiga postkontor. I dessa posthus fanns en postförvaltare. Han blev medelpunkten på orten. Här fanns information om både lokala och nationella nyheter samt påbud från stadsmakterna. Det var hit man gick för att se om det fanns någon post att hämta samt ta del av nyheterna. Postförvaltarna kallades även postmästare. De hade också till uppgift att övervaka postbönderna.Postmästaren i en residensstad kallades för postinspektor. Det var postinspektorn som utbetalade lönerna till postbönderna. Under perioden 1636 - 1644 inrättades 29 postanstalter i Sverige. 1688 fanns det postkontor i nästan samtliga svenska städer samt på vissa håll även på landsbygden, totalt 78 st. Postiljoner började anställas på av 1670-talet. De fick rida på böndernas hästar och skulle ta hand om postföringen på linjer där den fungerat dåligt eller där det förekommit många rån och överfall. De hade uniform och var beväpnade. Se bild till höger. De hade också som uppgift att hålla efter postbönderna.  Postiljonerna ingick i något som kallades  Kungliga Post Companiet. Postkontoret i Stockholm intog en särställning. Postmästaren i Stockholm var även rikspostmästare. Han hade befogenhet att tillsätta och avskeda postmästare och postbönder. En annan viktig uppgift han hade var underrättelsetjänsten. Han hade till uppgift att hålla ombud i utlandet som rapporterade fortlöpande vad som hände i dessa länder. Alla postförvaltare var dessutom skyldiga att rapportera vad som hände på respektive ort i Sverige.  Dessa händelser gavs också ut i en tidning i postverkets regi. Tidningen hette Ordinarie Post Tijdender började att utkomma 1645. Namnet på tidningen har växlat genom tiderna. Åren 1645 - 1791 stod Postverkets chef som utgivare men därefter överfördes ansvaret till Svenska Akademin. Tidningen ges ut än i dag och heter nu Post- och Inrikes Tidningar. Posttidningen är den äldsta ännu existerande tidningen i världen.

Posten under 1700-talet

Karl XII:s reform

I februari 1718 utfärdade Karl XII en förordning i syfte att reformera postföringen. Den stora förändringen var att postsysslorna i fortsättningen skulle skötas vid gästgiverierna runt om i landet. Det var stort motstånd mot reformen och många av de gamla postmästarna avgick då de inte ansåg sig kunna sköta en gästgiverirörelse. Och andra sidan var gästgivarna ofta inte kompetenta att sköta poströrelsen. Reformen hann aldrig genomföras i sin helhet förrän Karl Xll stupade i november samma år. Då beslutade man att dra tillbaka förordningen. Den 13 februari stadgades åter om postböndernas gamla friheter och beskydd. Det belades med dödsstraff att överfalla och skada en postbonde och hans drängar under deras tjänsteutövning.

Posten under 1800-talet

Den 30 juli 1683 öppnade postverket i egen regi en regelbunden sjöförbindelse för post, gods och passagerare mellan Sverige och kontinenten. Linjen gick mellan Ystad och Stralsund och gick med en tur i veckan. Redan 1684 skaffade postverket egna segelfartyg för detta ändamål. Under 1800-talet kom ångbåtar att användas. Nu kunde man mer exakt ange hur lång tid resan tog. Resorna gick snabbare och man var ej längre beroende av väder och vind. Postbefordran med egna fartyg upphörde 1869.

Ökat antal postförsändelser

Under 1800-talet fanns postkontor på de flesta orter. Den allmänna läs- och skrivkunnigheten började bli vanlig även i de lägre klasserna varvid brevskrivandet ökade betydligt. Allmän skolplikt kom 1842. År 1850 fanns 302 poststationer, 1875 fanns 1648. År 1850 skickades 7.078.730 postförsändelser, år 1870 19.690.400 st och år 1885 hela 88.318.022 st. Någon brevutdelning förekom inte utan man fick bege sig till postkontoret för att se om det fanns något brev som väntade. På väggen utanför kontoret satte postmästaren upp en lista på brev som kommit. Vidare blåste postförarna i sitt horn när de anlände och på så sätt fick även folk reda på att posten kommit. Brev skulle lämnas in 2 - 3 timmar innan postens avgång. Ämbetsbrev hade alltid företräde. Normala öppethållande tider var enligt 1707-års förordning 8.00 - 12.00 och 14.00 - 17.00.

Frimärken

Frimärken och enhetsporto började användas år 1855 för inrikes brev. Internationellt kvarstod emellertid många problem då det gällde posttaxorna och samordningen. För att reglera förhållandena samlades 1874 på tyskt initiativ i Bern en internationell postkongress. Där fastställdes rätten att föra post från ett land till ett annat och även genom tredje land, och regler uppställdes för hur detta skulle ske samt hur ersättningsfrågan skulle lösas. Vidare bestämde man sig för ett enhetligt internationellt brevporto. Innan frimärkena började användas i Sverige stämplades breven med B- eller F-stämplar. B innebar att man betalt för befordran av brevet och F innebar att det var ett fribrev (tjänstepost från myndigheter). Avgiften för B-brev baserades dels på brevets vikt samt hur långt det skulle skickas. De första egentliga frimärkena utkom i Storbritannien 1840. Därefter följde närmast Brasilien 1843 och de schweiziska kantonerna Genève (1843) och Basel (1845). I Danmark infördes frimärken 1851, i Sverige och Norge1855, i Finland 1856 och i Island 1873. De första svenska frimärkena avbildade i mittfältet riksvapnet, och valörerna var 3, 4, 6, 8 och 24 skilling banco. De avlöstes 1858 av frimärken av liknande typ men med valörer i öre. Det första svenska porträttfrimärket utkom 1885 och avbildade Oskar II. Redan de första frimärkena utformades efter konstnärliga principer med monarkens bild (England) eller t ex landets vapen (Sverige). Tre skilling banco, det gula feltrycket, är världens dyraste frimärke. Detta svenska frimärke såldes för 15 milj kr på auktion i Zürich i november 1996. Den riktiga treskillingen är grön. Feltrycket uppstod när man 1857 skulle trycka en ny upplaga av de gula 8- skillingmärkena i samma serie. En kliché var skadad och måste ersättas. Av misstag sattes en treskilling in bland 8-skillingarna i trycksatsen. Sannolikt upptäcktes misstaget snabbt, det verkar nu i efterhand som att bara ett enda ark trycktes och av detta har alltså bara ett enda frimärke överlevt. I och med frimärkenas tillkomst började man sätta upp brevlådor vid postkontoren, på diligenser, ångbåtar etc. Folk kunde nu själva frankera sina brev och lägga dem på lådan när de ville i stället för att gå till postkontoret när det hade öppet.

Landsvägspost

Att resa förr var både tids- och kostnadskrävande. Först runt 1850 då både ångbåtar och järnväg kom  blev förhållandena bättre. Reshastigheten var bestämd av myndigheterna. Mellan 1809 och 1911 var den satt till 1,5 timme på milen, dvs ungefär en hastighet av 7 km/h. På goda vägar och om man ej reste med alltför tunga fordon kunde man köra 1 mil per timme (10 km/h). Det var dock vägarnas beskaffenhet som styrde farten. De kunde vara i mycket dåligt skick. Sommarvägar var tvungen att följa fast mark ofta efter höjdsträckningar och rullstensåsar. De blev därför slingriga och backiga. Det var i allmänhet enklare att färdas på vintern över frusna och snötäckta vägar och vattendrag. Därmed blev också vintervägarna både rakare och kortare. I slutet av 1600-talet blev det vanligt med hästdiligenser på kontinenten. Den förste att starta diligenstrafik i Sverige var Jakob Wallrave år 1722. Han ordnade posttrafik med diligenser som också tog passagerare. Trafiken började mellan Stockholm och Uppsala men utsträcktes efter ett tag till Gävle. Wallrave ville utnyttja postböndernas hästar men förslaget avslogs av bondeståndet i Rikets Ständer 1723. Wallrave varPostdiligens därför tvungen att upphöra med verksamheten hösten 1723. Det dröjde nu drygt 100 år innan en ny privat postdiligenstrafik återupptogs. Denna gång var det åter sträckan Stockholm - Uppsala som trafiken började på. Denna trafik pågick ända till 1866. Även på sträckan Stockholm - Linköping inrättades 1831 postdiligenstrafik. Trafiken utsträckes snart till Jönköping. Snart täcktes större delen av landet in av diligenstrafik. Även postverket självt startade diligenstrafik 1831. Denna startade på linjen Stockholm - Ystad. Man körde en avgång per vecka i båda riktningarna. Hästarna fick anskaffas per entreprenad och fick användas i högst tre mil innan de byttes. Hela sträckan var på 56 mil. Resan startade i Stockholm kl 6 på lördag kväll och var framme i Ystad på torsdag eftermiddag. Man övernattade i Nyköping, Linköping, Jönköping, Växjö och Kristianstad. Det var dock inte alltid man var framme på torsdag eftermiddag i synnerhet då det regnade mycket och väglaget var uruselt. Då kunde resan ta en vecka eller mer. Konkuransen på passagerarsidan var stor från de privata diligenslinjerna som hade betydligt bekvämare vagnar. 1834 upphörde därför passagerartrafiken på postverkets linje. Först 1850 återupptog postverket passagerarbefordran. Sin största blomstring hade diligenstrafiken mellan 1861 och 1875. Detta var bland annat för att ersätta den från 1860 successivt indragna postbondeinstutionen. Antalet postbondehemman uppgick 1859 till 746 st. År 1866 hade de minskat till 314 st och år 1870 var de helt borta. Beslutet att postbönderna skulle avvecklas och ersättas med diligenstrafik togs på 1860-års riksdag.

Järnvägen

Diligensens storhetstid sammanföll med järnvägens utbyggnad. Järnvägen övertog nu allt mer postdistrubitionen. År 1888 drogs den sista diligenstrafiken in. Med tåg kunde man nu resa mellan Stockholm och Göteborg på 12 timmar mot en vecka med hästdiligens. Den första svenska järnvägslinjen invigdes 1856. Den största expansionen hade järnvägen under 1870-talet då de flesta orter i mellan och syd Sverige bands samman med järnvägen. Därefter byggdes de norrländska linjerna ut. Staten byggde de bredspåriga stambanorna och privata företag de smalspåriga linjerna. Stambanorna skulle binda samman de olika landsdelarna och de privata linjerna inom en landsdel. Denna uppdelning fanns kvar till 1930-talet. Postverket började nu att använda järnvägen som transportmedel. Efter ett par år började man även att sortera posten ombord på tågen i särskilda postvagnar. De första postvagnarna började att användas 1861. I norrland där järnvägen inte var lika utbyggd kom man att använda speciella postbussar. Postbusslinjerna ökade i antal. De band samman järnvägslinjerna på den norrländska landsbygden.

Utdelning av post med brevbärare

Lantbrevbärare

Parallellt med den ordinarie posten befordrades myndighetsbrev och kungörelser med den sk. kronobrevbäringen. Kronobrevbäringen innebar en skyldighet för vissa skatte-, krono- och frälsehemman att ombesörja denna postgång. År 1873 fick postverket överta kronobrevbäringen enligt beslut i Riksdagen. Som ersättning för denna inrättades 1874 ett stort antal postgångar, alla på entrepenad. Samtidigt inrättades på dessa linjer nya poststationer. Fram till 1877 då postverket helt övertagit kronobrevbäringen öppnades 1.300 poststationer. Kvar utanför postverket återstod nu endast den sk. klockarposten. Det var krykans post inom stiftet, kontraktet eller pastoratet. Det var oftast klockarens uppgift att befordra dessa brev. Även denna postgång övertogs av postverket. Detta skedde 1888. Övertagningen av kronobrevbäringen var en tung ekonomisk belastning för postverket. För att komma till rätta med detta beslöt Generalpoststyrelsen den 25/9 1876 att  lantbrevbäring skulle inrättas. Detta innebar att många poststationer drogs in och att lantbrevbäring ersatte dessa. Lantbrevbärarna fick även rätt att ta emot brev på turen. Den första lantbrevbärarlinjerna inrättades inom Kalmar- Blekinge- och Gotlands län, januari 1878. I slutet av 1879 fanns 232 linjer. Vid sekelskiftet ökade utbyggnadstakten och var som störst 1931 då det fanns 3.224 linjer. De första lantbrevbärarna anställdes på kontrakt. Anbud infodrades och den som gav det lägsta budet fick tjänsten. De som tog dessa arbeten hade det ofta som en bisyssla. De vanligaste yrkena var torpare, soldat och lantbrukare. Den första kvinnliga lantbrevbäraren anställdes 1917. När lantbrevbäraren skulle ut på sin brevbärningstur måste han följa en tidtabell. Där angavs dag och tid han skulle utgå från postanstalten samt vilka orter han skulle besöka och när. Det beräknades att han hade tre timmar på sig per mil. Tjänstepost till myndigheter och prästskapet delades ut direkt till mottagarna. Detta gällde även de som bodde i anslutning till linjen. Övrig post lämnades till ett kommunombud. Dessa kommunombud ersatte i praktiken de indragna poststationerna. Postlådor: Postlådor där lantbrevbäraren kund lämna sin post började användas 1909. Detta spred sig dock långsamt för 1925 uppmanade postverket kunderna att sätta upp postlådor för att göra utdelningen snabbare. Lantbrevbärare Från början var all lantbrevbäring gående. Använde lantbrevbäraren exempelvis häst och vagn fick han själv stå för dessa kostnadner. Cyklar började användas efter sekelskiftet. 1915 användes den första bilen på några enstaka linjer. Från början var alla linjer sk. återgångslinjer, dvs lantbrevbäraren gick tillbaka samma väg som han delat ut posten. Så småningom började sk. ringlinjer att användas. Lantbrevbäraren hade sitt posthorn samt bar postemblemet i mössan. Han var också beväpnad med pistol.

Stadsbrevbärare

I ett kungligt brev från 1861 bestämdes att postverket skulle anställa brevbärare i städer där det fanns behov av lokal brevbäring samt på de orter det det fodrades biträden för transporter. Tidigare hade allmänheten själva fått hämta posten på postkontoren. Stockholm var lite speciell i detta avseende. Redan på 1600- och 1700-talen fanns där brevbärare som delade ut brev som inte hämtats på postkontoret. Post bars även ut till de som begärt detta. Lokala brev som skickades inom en och samma ort delades ut i vissa större städer av privata företag. Brevbäraren skulle lämna breven direkt till mottagaren eller om det ej gick, till någon vuxen person i familjen eller till tjänstefolket. Om detta ej lyckades skulle brevbäraren ta med sig brevet och försöka vid nästa tur. Mottagaren skulle betala brevbäraren 3 öre för varje mottaget brev, den sk. brevbärarskillingen. Detta var från början brevbärarens viktigaste inkomst. År 1885 fick de fast lön i stället . År 1855 infördes den samlade benämningen postvaktsbetjänte för alla postiljoner, brevbärare och vaktmästare. Den kom senare att förkortas till postbetjänte. 1920 återinfördes brevbärartiteln. Före 1890 var alla sön- och helgdagar arbetsdagar. Antal postutdelningar per dag: På 1880-talet gjordes 6 utdelningsturer per dag. På 1890-talet minskades det till 5 turer per dag 1917 slopades den femte turen 1921 slopades den fjärde turen 1931 återinfördes den fjärde turen 1940 slopades åter den fjärde turen Idag återstår endast en tur per dag och det enbart på vardagar.

Flygpost

Den första postflygningen i Sverige gjordes 1921 i Eslöv. Europas första reguljära postflyglinje startade i Tyskland 1919. Linjen gick mellan Berlin och Weimar. En linje mellan London och Paris öppnade samma år. Under 1920 och 1921 öppnades linjer mellan Sverige och Tyskland samt Estland. När ABA, AB Aerotransport startade 1924 blev det mer regelbundet postflyg till utlandet. I Stockholm användes Lindarängens sjöflyghamn. 1928 öppnades en linje för nattpostflyg från Stockholm till London. Rutten gick via Malmö, Hamburg, Bremen och Amsterdam. Under kriget körde ABA kurirflyg till Skottland. 1924 invigdes Bulltofta flygplats i Malmö och 1936 Bromma flygplats i Stockholm. 1944 gick första flyget till Sydamerika. Efter kriget ökade andvändningen av det inhemska postflyget. Sedan 1986 har posten ett eget flygbolag, Falcon.

Postnummer

År 1968 infördes postnummer i Sverige. Det innebar en betydande rationalisering av posthanteringen, framförallt sorteringen. Postnummer finns i de flesta länder idag. Vårt system är speciellt avpassat för våra förhållanden. Landet delades upp i ett antal postområden. Inom ett område sprids posten och samlas upp till vissa större orter. Den 12 maj 1968 var systemet med postnummer i bruk.

Källor

Brevet - en resa genom sekler, Postmuseum, 1992 FOCUS 98,   Norstedts Överst på sidan

Postbefordran förr

xxxxxxxx Hist xxxxxxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-07-20

Bakgrund

Hur skickade man brev förr? Hur var postgången, hur lång tid tog det för brevet att nå fram? Skickade allmänheten brev? Man kan ställa många frågor om hur man tog kontakt med släktingar som bodde långt borta eller hur myndigheter kommunicerade. Nedan följer en sammanfattning om postbefordran förr.

Medeltid

Under medeltiden började postgången att utvecklas. Mellan städer och olika myndigheter användes postbud. Dessa postbud var dock ej till för allmänheten. Det vanligaste sättet för allmänheten var att skicka brev med någon som skulle resa åt "rätt håll". En förutsättning för att skicka brev var att både avsändaren och mottagaren kunde läsa och skriva. Därför var det i under denna tid ett privilegium för den övre klassen att skicka brev. Kungliga kurirer red runt med statsmaktens meddelanden. En särställning i det europeiska postväsendets historia intar den taxisska posten, så kallad eftersom den i flera århundraden innehades i form av ett statligt privilegium av ätten Thurn und Taxis. Medlemmar av denna ätt skötte redan från mitten av 1400-talet det habsburgska väldets postbefordran. Den taxisska posten fick snabbt ett rikt förgrenat nät över de olika tyska staterna och deras närmaste grannländer. Den taxisska posten blev förebilden för de nationella postverk som under 1600-talets lopp i statlig regi inrättades i de flesta av Europas länder. Frankrike fick sitt postverk 1622, Danmark 1624, England 1635, Sverige 1636 och Ryssland 1663. Alla som reste i Sverige under 1500- och 1600-talet hade rätt att mot ersättning erhålla skjuts, mat och övernattning hos bönderna. Alla som reste i kronans ärenden hade rätt att kräva denna tjänst gratis av bönderna. Det var framför allt bönderna längs de stora vägarna som drabbades av detta. Kurirbricka Skjutsfriheten för de som reste i kronans tjänst missbrukades av andra. Man gjorde vissa försök att komma till rätta med detta. Bland annat infördes ett bevis på man färdades i offentlig tjänst. Det var ett tjänstetecken med kungens och rikets vapen inpräglat. Dessa tjänstetecken förfalskades dock och missbruket fortsatte. Till höger syns en kurirbricka från slutet av 1500-talet. Det dröjde ända till 1649, gästgiveriförordningen kom, innan problemet löstes. Då skulle gästgiverier anordnas längs vägarna och de fick nu överta kravet om skjutsning, mat och logi från bönderna. Skjutsningen skedde dock fortfarande med böndernas hästar. I samband med att skjutsväsendet organiserades och reglerades i gästgiveriförordningen 1649 gjorde man även en uppmätning av vägarna. Man satte då upp sk. milstolpar eller milstenar längs vägarna. De bestod av en stolpe av trä eller av en tavla av sten eller järn uppsatt i ett stenröse. Milstolparna angav antingen en hel-, halv- eller kvartsmil. Bilden till vänster visar en milstolpe markerande en ¼ mil. Foto: Hans Högman

Posten under 1600-talet

Under 1600-talet blev kravet på en regelbunden postgång allt större. Sverige blev nu en stormakt. Krig och oroligheter på kontinenten gjorde att behovet av snabba rapporter ökade. Detta gjorde att en postgång med statsanställda kurirer upprättades mellan Sverige och kontinenten. Denna postlinje var dock enbart avsedd för stadsmakten. De kungliga kurirerna kan ses som förelöpare till Postverket. Kurirerna red med statsmaktens viktiga meddelanden. Den mycket gamla seden att sända budkavle bildade mönster för Postverket. Likt budkavlesystemet organiserades postverket efter ett stafettsystem. På samma sätt som det var allmänhetens plikt att föra en budkavle vidare var det postbondens skyldighet att se till att posten fördes vidare.  

Postverket grundas

Det svenska postverket grundades 1636 på initiativ av rikskansler Axel Oxenstierna. Den 20 februari 1636 utfärdar rådsregeringen förordningen om  Postbådhen, den första förordningen om en allmän och regelbunden postgång. Förordningen innebar att posthemman längs landets huvudvägar, på två till tre mils avstånd från varandra, skulle användas. Bönderna längs de allmänna vägarna utnämndes till postbönder. Bonden på gården skulle helst kunna läsa och skriva och fick i uppdrag att mot viss ersättning se till att den post som kom till hans gård transporterades vidare. Han skulle ha en eller två drängar till sin hjälp.Drängarna skulle löpa med breven till nästa posthemman i en hastighet av en mil på två timmar, annars hotades de med en veckas fängelse på vatten och bröd. Postdrängarna skulle vara utrustade med ett spjut samt ett posthorn. När postdrängen närmade sig en postgård skulle han blåsa i hornet så att den som skulle föra posten vidare kunde göra sig redo att föra den vidare.Postbönderna fick som kompensation befrielse från skjutsnings- och  gästnigningsplikten. Vidare fick de befrielse från utskrivning till krigstjänst och dagsverken. Detta frihetsbrev utfärdades den 26 februari 1636. År 1646 bestämdes att den löpande posten skulle ersättas med ridande. Detta gällde framför allt på linjen Stockholm och Halmstad där utrikesposten fördes.Postböndernas skyldighet att nu hålla med häst gjorde att postbondetjänsten blev allt mer impopulär. Kravet var nämligen att dräng och häst måste hållas i beredskap i posttid i stället för att ta hem dräng och häst från jordbruket först då en postbefordran kom. I de viktigare orterna upprättades speciella  posthus, ett slags tidiga postkontor. I dessa posthus fanns en postförvaltare. Han blev medelpunkten på orten. Här fanns information om både lokala och nationella nyheter samt påbud från stadsmakterna. Det var hit man gick för att se om det fanns någon post att hämta samt ta del av nyheterna. Postförvaltarna kallades även postmästare. De hade också till uppgift att övervaka postbönderna.Postmästaren i en residensstad kallades för postinspektor. Det var postinspektorn som utbetalade lönerna till postbönderna. Under perioden 1636 - 1644 inrättades 29 postanstalter i Sverige. 1688 fanns det postkontor i nästan samtliga svenska städer samt på vissa håll även på landsbygden, totalt 78 st. Postiljoner började anställas på av 1670-talet. De fick rida på böndernas hästar och skulle ta hand om postföringen på linjer där den fungerat dåligt eller där det förekommit många rån och överfall. De hade uniform och var beväpnade. Se bild till höger. De hade också som uppgift att hålla efter postbönderna.  Postiljonerna ingick i något som kallades Kungliga Post Companiet. Postkontoret i Stockholm intog en särställning. Postmästaren i Stockholm var även  rikspostmästare. Han hade befogenhet att tillsätta och avskeda postmästare och postbönder. En annan viktig uppgift han hade var  underrättelsetjänsten. Han hade till uppgift att hålla ombud i utlandet som rapporterade fortlöpande vad som hände i dessa länder. Alla postförvaltare var dessutom skyldiga att rapportera vad som hände på respektive ort i Sverige.  Dessa händelser gavs också ut i en tidning i postverkets regi. Tidningen hette Ordinarie Post Tijdender började att utkomma 1645. Namnet på tidningen har växlat genom tiderna. Åren 1645 - 1791 stod Postverkets chef som utgivare men därefter överfördes ansvaret till Svenska Akademin. Tidningen ges ut än i dag och heter nu Post- och Inrikes Tidningar. Posttidningen är den äldsta ännu existerande tidningen i världen.

Posten under 1700-talet

Karl XII:s reform

I februari 1718 utfärdade Karl XII en förordning i syfte att reformera postföringen. Den stora förändringen var att postsysslorna i fortsättningen skulle skötas vid gästgiverierna runt om i landet. Det var stort motstånd mot reformen och många av de gamla postmästarna avgick då de inte ansåg sig kunna sköta en gästgiverirörelse. Och andra sidan var gästgivarna ofta inte kompetenta att sköta poströrelsen. Reformen hann aldrig genomföras i sin helhet förrän Karl Xll stupade i november samma år. Då beslutade man att dra tillbaka förordningen. Den 13 februari stadgades åter om postböndernas gamla friheter och beskydd. Det belades med dödsstraff att överfalla och skada en postbonde och hans drängar under deras tjänsteutövning.

Posten under 1800-talet

Den 30 juli 1683 öppnade postverket i egen regi en regelbunden sjöförbindelse för post, gods och passagerare mellan Sverige och kontinenten. Linjen gick mellan Ystad och Stralsund och gick med en tur i veckan. Redan 1684 skaffade postverket egna segelfartyg för detta ändamål. Under 1800-talet kom ångbåtar att användas. Nu kunde man mer exakt ange hur lång tid resan tog. Resorna gick snabbare och man var ej längre beroende av väder och vind. Postbefordran med egna fartyg upphörde 1869.

Ökat antal postförsändelser

Under 1800-talet fanns postkontor på de flesta orter. Den allmänna läs- och skrivkunnigheten började bli vanlig även i de lägre klasserna varvid brevskrivandet ökade betydligt. Allmän skolplikt kom 1842. År 1850 fanns 302 poststationer, 1875 fanns 1648. År 1850 skickades 7.078.730 postförsändelser, år 1870 19.690.400 st och år 1885 hela 88.318.022 st. Någon brevutdelning förekom inte utan man fick bege sig till postkontoret för att se om det fanns något brev som väntade. På väggen utanför kontoret satte postmästaren upp en lista på brev som kommit. Vidare blåste postförarna i sitt horn när de anlände och på så sätt fick även folk reda på att posten kommit. Brev skulle lämnas in 2 - 3 timmar innan postens avgång. Ämbetsbrev hade alltid företräde. Normala öppethållande tider var enligt 1707-års förordning 8.00 - 12.00 och 14.00 - 17.00.

Frimärken

Frimärken och enhetsporto började användas år 1855 för inrikes brev. Internationellt kvarstod emellertid många problem då det gällde posttaxorna och samordningen. För att reglera förhållandena samlades 1874 på tyskt initiativ i Bern en internationell postkongress. Där fastställdes rätten att föra post från ett land till ett annat och även genom tredje land, och regler uppställdes för hur detta skulle ske samt hur ersättningsfrågan skulle lösas. Vidare bestämde man sig för ett enhetligt internationellt brevporto. Innan frimärkena började användas i Sverige stämplades breven med B- eller F-stämplar. B  innebar att man betalt för befordran av brevet och F innebar att det var ett fribrev (tjänstepost från myndigheter). Avgiften för B-brev baserades dels på brevets vikt samt hur långt det skulle skickas. De första egentliga frimärkena utkom i Storbritannien 1840. Därefter följde närmast Brasilien 1843 och de schweiziska kantonerna Genève (1843) och Basel (1845). I Danmark infördes frimärken 1851, i Sverige och Norge1855, i Finland 1856 och i Island 1873. De första svenska frimärkena avbildade i mittfältet riksvapnet, och valörerna var 3, 4, 6, 8 och 24 skilling banco. De avlöstes 1858 av frimärken av liknande typ men med valörer i öre. Det första svenska porträttfrimärket utkom 1885 och avbildade Oskar II. Redan de första frimärkena utformades efter konstnärliga principer med monarkens bild (England) eller t ex landets vapen (Sverige). Tre skilling banco, det gula feltrycket, är världens dyraste frimärke. Detta svenska frimärke såldes för 15 milj kr på auktion i Zürich i november 1996. Den riktiga treskillingen är grön. Feltrycket uppstod när man 1857 skulle trycka en ny upplaga av de gula 8- skillingmärkena i samma serie. En kliché var skadad och måste ersättas. Av misstag sattes en treskilling in bland 8-skillingarna i trycksatsen. Sannolikt upptäcktes misstaget snabbt, det verkar nu i efterhand som att bara ett enda ark trycktes och av detta har alltså bara ett enda frimärke överlevt. I och med frimärkenas tillkomst började man sätta upp brevlådor vid postkontoren, på diligenser, ångbåtar etc. Folk kunde nu själva frankera sina brev och lägga dem på lådan när de ville i stället för att gå till postkontoret när det hade öppet.

Landsvägspost

Att resa förr var både tids- och kostnadskrävande. Först runt 1850 då både ångbåtar och järnväg kom  blev förhållandena bättre. Reshastigheten var bestämd av myndigheterna. Mellan 1809 och 1911 var den satt till 1,5 timme på milen, dvs ungefär en hastighet av 7 km/h. På goda vägar och om man ej reste med alltför tunga fordon kunde man köra 1 mil per timme (10 km/h). Det var dock vägarnas beskaffenhet som styrde farten. De kunde vara i mycket dåligt skick. Sommarvägar var tvungen att följa fast mark ofta efter höjdsträckningar och rullstensåsar. De blev därför slingriga och backiga. Det var i allmänhet enklare att färdas på vintern över frusna och snötäckta vägar och vattendrag. Därmed blev också vintervägarna både rakare och kortare. I slutet av 1600-talet blev det vanligt med hästdiligenser på kontinenten. Den förste att starta diligenstrafik i Sverige var Jakob Wallrave år 1722. Han ordnade posttrafik med diligenser som också tog passagerare. Trafiken började mellan Stockholm och Uppsala men utsträcktes efter ett tag till Gävle. Wallrave ville utnyttja postböndernas hästar men förslaget avslogs av bondeståndet i Rikets Ständer 1723. Wallrave varPostdiligens därför tvungen att upphöra med verksamheten hösten 1723. Det dröjde nu drygt 100 år innan en ny privat postdiligenstrafik återupptogs. Denna gång var det åter sträckan Stockholm - Uppsala som trafiken började på. Denna trafik pågick ända till 1866. Även på sträckan Stockholm - Linköping inrättades 1831 postdiligenstrafik. Trafiken utsträckes snart till Jönköping. Snart täcktes större delen av landet in av diligenstrafik. Även postverket självt startade diligenstrafik 1831. Denna startade på linjen Stockholm - Ystad. Man körde en avgång per vecka i båda riktningarna. Hästarna fick anskaffas per entreprenad och fick användas i högst tre mil innan de byttes. Hela sträckan var på 56 mil. Resan startade i Stockholm kl 6 på lördag kväll och var framme i Ystad på torsdag eftermiddag. Man övernattade i Nyköping, Linköping, Jönköping, Växjö och Kristianstad. Det var dock inte alltid man var framme på torsdag eftermiddag i synnerhet då det regnade mycket och väglaget var uruselt. Då kunde resan ta en vecka eller mer. Konkuransen på passagerarsidan var stor från de privata diligenslinjerna som hade betydligt bekvämare vagnar. 1834 upphörde därför passagerartrafiken på postverkets linje. Först 1850 återupptog postverket passagerarbefordran. Sin största blomstring hade diligenstrafiken mellan 1861 och 1875. Detta var bland annat för att ersätta den från 1860 successivt indragna postbondeinstutionen. Antalet postbondehemman uppgick 1859 till 746 st. År 1866 hade de minskat till 314 st och år 1870 var de helt borta. Beslutet att postbönderna skulle avvecklas och ersättas med diligenstrafik togs på 1860-års riksdag.

Järnvägen

Diligensens storhetstid sammanföll med järnvägens utbyggnad. Järnvägen övertog nu allt mer postdistrubitionen. År 1888 drogs den sista diligenstrafiken in. Med tåg kunde man nu resa mellan Stockholm och Göteborg på 12 timmar mot en vecka med hästdiligens. Den första svenska järnvägslinjen invigdes 1856. Den största expansionen hade järnvägen under 1870-talet då de flesta orter i mellan och syd Sverige bands samman med järnvägen. Därefter byggdes de norrländska linjerna ut. Staten byggde de bredspåriga stambanorna och privata företag de smalspåriga linjerna. Stambanorna skulle binda samman de olika landsdelarna och de privata linjerna inom en landsdel. Denna uppdelning fanns kvar till 1930-talet. Postverket började nu att använda järnvägen som transportmedel. Efter ett par år började man även att sortera posten ombord på tågen i särskilda postvagnar. De första postvagnarna började att användas 1861. I norrland där järnvägen inte var lika utbyggd kom man att använda speciella postbussar. Postbusslinjerna ökade i antal. De band samman järnvägslinjerna på den norrländska landsbygden.

Utdelning av post med

brevbärare

Lantbrevbärare

Parallellt med den ordinarie posten befordrades myndighetsbrev och kungörelser med den sk. kronobrevbäringen. Kronobrevbäringen innebar en skyldighet för vissa skatte-, krono- och frälsehemman att ombesörja denna postgång. År 1873 fick postverket överta kronobrevbäringen enligt beslut i Riksdagen. Som ersättning för denna inrättades 1874 ett stort antal postgångar, alla på entrepenad. Samtidigt inrättades på dessa linjer nya poststationer. Fram till 1877 då postverket helt övertagit kronobrevbäringen öppnades 1.300 poststationer. Kvar utanför postverket återstod nu endast den sk. klockarposten. Det var krykans post inom stiftet, kontraktet eller pastoratet. Det var oftast klockarens uppgift att befordra dessa brev. Även denna postgång övertogs av postverket. Detta skedde 1888. Övertagningen av kronobrevbäringen var en tung ekonomisk belastning för postverket. För att komma till rätta med detta beslöt Generalpoststyrelsen den 25/9 1876 att  lantbrevbäring skulle inrättas. Detta innebar att många poststationer drogs in och att lantbrevbäring ersatte dessa. Lantbrevbärarna fick även rätt att ta emot brev på turen. Den första lantbrevbärarlinjerna inrättades inom Kalmar- Blekinge- och Gotlands län, januari 1878. I slutet av 1879 fanns 232 linjer. Vid sekelskiftet ökade utbyggnadstakten och var som störst 1931 då det fanns 3.224 linjer. De första lantbrevbärarna anställdes på kontrakt. Anbud infodrades och den som gav det lägsta budet fick tjänsten. De som tog dessa arbeten hade det ofta som en bisyssla. De vanligaste yrkena var torpare, soldat och lantbrukare. Den första kvinnliga lantbrevbäraren anställdes 1917. När lantbrevbäraren skulle ut på sin brevbärningstur måste han följa en tidtabell. Där angavs dag och tid han skulle utgå från postanstalten samt vilka orter han skulle besöka och när. Det beräknades att han hade tre timmar på sig per mil. Tjänstepost till myndigheter och prästskapet delades ut direkt till mottagarna. Detta gällde även de som bodde i anslutning till linjen. Övrig post lämnades till ett kommunombud. Dessa kommunombud ersatte i praktiken de indragna poststationerna. Postlådor: Postlådor där lantbrevbäraren kund lämna sin post började användas 1909. Detta spred sig dock långsamt för 1925 uppmanade postverket kunderna att sätta upp postlådor för att göra utdelningen snabbare. Lantbrevbärare Från början var all lantbrevbäring gående. Använde lantbrevbäraren exempelvis häst och vagn fick han själv stå för dessa kostnadner. Cyklar började användas efter sekelskiftet. 1915 användes den första bilen på några enstaka linjer. Från början var alla linjer sk. återgångslinjer, dvs lantbrevbäraren gick tillbaka samma väg som han delat ut posten. Så småningom började sk. ringlinjer att användas. Lantbrevbäraren hade sitt posthorn samt bar postemblemet i mössan. Han var också beväpnad med pistol.

Stadsbrevbärare

I ett kungligt brev från 1861 bestämdes att postverket skulle anställa brevbärare i städer där det fanns behov av lokal brevbäring samt på de orter det det fodrades biträden för transporter. Tidigare hade allmänheten själva fått hämta posten på postkontoren. Stockholm var lite speciell i detta avseende. Redan på 1600- och 1700-talen fanns där brevbärare som delade ut brev som inte hämtats på postkontoret. Post bars även ut till de som begärt detta. Lokala brev som skickades inom en och samma ort delades ut i vissa större städer av privata företag. Brevbäraren skulle lämna breven direkt till mottagaren eller om det ej gick, till någon vuxen person i familjen eller till tjänstefolket. Om detta ej lyckades skulle brevbäraren ta med sig brevet och försöka vid nästa tur. Mottagaren skulle betala brevbäraren 3 öre för varje mottaget brev, den sk. brevbärarskillingen. Detta var från början brevbärarens viktigaste inkomst. År 1885 fick de fast lön i stället . År 1855 infördes den samlade benämningen postvaktsbetjänte för alla postiljoner, brevbärare och vaktmästare. Den kom senare att förkortas till postbetjänte. 1920 återinfördes brevbärartiteln. Före 1890 var alla sön- och helgdagar arbetsdagar. Antal postutdelningar per dag: På 1880-talet gjordes 6 utdelningsturer per dag. På 1890-talet minskades det till 5 turer per dag 1917 slopades den femte turen 1921 slopades den fjärde turen 1931 återinfördes den fjärde turen 1940 slopades åter den fjärde turen Idag återstår endast en tur per dag och det enbart på vardagar.

Flygpost

Den första postflygningen i Sverige gjordes 1921 i Eslöv. Europas första reguljära postflyglinje startade i Tyskland 1919. Linjen gick mellan Berlin och Weimar. En linje mellan London och Paris öppnade samma år. Under 1920 och 1921 öppnades linjer mellan Sverige och Tyskland samt Estland. När ABA, AB Aerotransport startade 1924 blev det mer regelbundet postflyg till utlandet. I Stockholm användes Lindarängens sjöflyghamn. 1928 öppnades en linje för nattpostflyg från Stockholm till London. Rutten gick via Malmö, Hamburg, Bremen och Amsterdam. Under kriget körde ABA kurirflyg till Skottland. 1924 invigdes Bulltofta flygplats i Malmö och 1936 Bromma flygplats i Stockholm. 1944 gick första flyget till Sydamerika. Efter kriget ökade andvändningen av det inhemska postflyget. Sedan 1986 har posten ett eget flygbolag, Falcon.

Postnummer

År 1968 infördes postnummer i Sverige. Det innebar en betydande rationalisering av posthanteringen, framförallt sorteringen. Postnummer finns i de flesta länder idag. Vårt system är speciellt avpassat för våra förhållanden. Landet delades upp i ett antal postområden. Inom ett område sprids posten och samlas upp till vissa större orter. Den 12 maj 1968 var systemet med postnummer i bruk.

Källor

Brevet - en resa genom sekler, Postmuseum, 1992 FOCUS 98,   Norstedts Överst på sidan

Postbefordran förr