Copyright © Hans Högman 2020-06-24
Sjukdomar och sjukvård
förr
Inledning
Nedan finns en beskrivning av de stora farsoterna
som under århundradenas lopp drabbat Sverige.
Farsoter
Pesten
Pesten är den sjukdom som människor har fruktat
allra mest. Från mitten av 1300-talet till början av
1700-talet dog fler människor av pesten än alla
världshistoriens krig tillsammans. Den mest kända
epidemin var Digerdöden under 1300-talet då 25 %
av Europas invånare, cirka 25 miljoner människor,
avled. I Sverige beräknas att digerdöden skördade
200.000 människoliv. Sverige hade vid denna tid
drygt 500.000 invånare.
Digerdöden kom till Europa från Krim i Svarta havet.
Via ett italienskt skepp, som varit i Krim, fördes
smittan till staden Messina på Sicilien hösten 1347.
Därefter vandrade Digerdöden norrut och våren
1348 drabbades Florens. Samma år spreds pesten
vidare över större delen av Europa. Exempelvis
drabbades Paris mycket hårt.
Pesten kom till Skandinavien 1349 med ett Hansa
skepp, som drev i land vid Bergen, Norge. Under de
kommande 6 månaderna förlorade Norge ca: 30 %
av befolkningen. Följande år, 1350, drabbades
Sverige lika hårt.
Pesten kallades hos oss för Digerdöden (diger = stor).
Ett annat namn var Svarta döden.
Pesten drabbade alla samhällsklasser, men de
fattiga drabbades allra värst. Dålig hygien, trånga,
smutsiga bostäder, dåligt med mat etc. var viktiga
orsaker. Mesta drabbades barnen. Smittämnet
överfördes från människa till människa, t.ex. vid
samtal eller besök hos en insjuknad. Till och med
kunde smittan spridas genom beröring av föremål
som tillhört en pestsmittad.
Smittämnet finns hos råttor och överförs till
människan genom loppor. Inkubationstiden är 3-7
dagar, och sjukdomen börjar med hög feber,
frossbrytningar och huvudvärk. Det utvecklas först
en lokal sårinfektion på platsen för ett loppbett,
varefter smittämnet sprids och orsakar en
lymfkörtelsvullnad (böld);
De drabbade fick stora bölder under armarna, på
halsen och i ljumskarna, hög feber,
andningssvårigheter, blodhosta och en vidrig
andedräkt. Beroende på hur de sjuka drabbades
kallades pesten för böldpest, blodpest eller lungpest.
De böldpest drabbade hade ca: 50% chans att
överleva, för de övriga typerna av pest var
dödligheten så gott som 100%. Byar och trakter
kunde helt ödeläggas.
På Sicilien infördes 1465 karantänsbestämmelser för
inkommande fartyg som misstänktes medföra
smitta. Ordet karantän kommer från det italienska
ordet quaranta som betyder fyrtio. De
smittmisstänkta fartygen fick nämligen ankra upp en
bra bit utanför hamnen och ligga där i 40 dagar i
väntan på om pest skulle bryta ut bland
besättningen eller inte. För resande på land
utfärdade man särskilda brev som garanterade att
de kom från ett icke pestdrabbat område. Med
dessa brev i handen kunde den resande passera
stadsporten (passer par la porte på franska). Från
detta ord har vi fått passeport, dvs. pass.
Den bakterie som orsakar pesten, Yersinia pestis,
upptäcktes 1894. Denna bakterie sprids bla genom
den svarta råttan, Rattus rattus. Egentligen är det
bakteriens värddjur, pestloppan (Xenopsylla cheopis),
som sprids med den svarta råttan.
Pesten har även drabbat Sverige även under 1400-
och 1500-talen samt 1600-talets första hälft. Enbart
under 1500-talet drabbades Sverige av ett dussintal
epidemier. Runt 1640 infördes bestämmelser i
Stockholm att pestdrabbade måste anmäla detta i
god tid så de kunde föras till ett särskilt pesthus.
Underlåtenhet att göra detta medförde straff och
förvisning ut ur staden.
Den sista stora epidemin härjade åren 1710-1713.
Den började i Stockholm hösten 1710 därefter
spreds den vidare i landet. I Stockholm beräknas
22.000 personer ha avlidit, en knapp tredjedel av
stadens befolkning. Detta var den största katastrof
som någonsin drabbat staden. När den härjade som
värst i oktober 1710 dog 1.600 personer under en
och samma vecka.
Efter denna tid blev det sällsynt med pestepidemier i
Europa. En av anledningarna var att den bruna
råttans utbredning trängde undan den svarta råttan.
Rödsot/dysenteri
En annan fruktad sjukdom var rödsot eller
dysenteri som den kallas idag. Rödsot är den dåliga
hygienens oskiljaktiga följeslagare. Våldsamma
rödsotsepidemier rasade i Sverige under Gustav IIIs
tid. Åren 1773 - 1784 avled ca: 15.000 personer per
år i rödsot. Ett annan stor epidemi härjande under
åren 1808 - 1813 med 50.000
döda och under
tioårsperioden 1851 - 1860
avled 26.000.
Först 1898 upptäcktes
dysenteribacillen.
Bilden till höger visar en
sjukhussal vid slutet av 1800-
talet. Foto Hans Högman.
Dysenteri är en tarminflammation som orsakar
blödningar i tarmen. Dysenteri kan orsakas av
bakterier tillhörande släktet Shigella (shigellos) eller
av en encellig parasit, Entamoeba histolytica
(amöbadysenteri). Organismerna sprids via
livsmedel eller vatten som förorenats av avföring.
Infektion med shigellabakterier angriper tarmväggen
och kännetecknas av feber, kraftiga knipsmärtor i
buken samt ofta blodiga eller slemmiga avföringar.
Smittkopporna
1700-talet var smittkoppornas århundrade i Sverige.
Åren 1749 - 1800 dog 270.000 personer av
sjukdomen. Smittkoppor var en infektionssjukdom
orsakad av variolavirus. Det var i första hand barnen
som angreps.
I Europa beräknas cirka 60 miljoner människor ha
omkommit i smittkoppor under 1700-talet .
Smittkoppor var en oerhört smittsam sjukdom. I
smittsamhet har den endast sin like i mässlingen
som den ofta förväxlades med ännu långt in på
1700-talet.
Då smittkoppor var så smittsamt, viruset
bokstavligen yrde runt den sjuke, räckte det att
vistas i samma rum som den sjuke för att bli
infekterad, dock inte nödvändigtvis sjuk.
Inkubationstiden är på 10 - 14 dagar och börjar
därefter med influensaliknade symptom som
huvudvärk, feber, ryggont, kräkningar och diarré. På
andra dagen efter insjuknandet fick patienterna
rodnader i huden och på tredje dagen utslagen.
Dessa utslag utvecklades till vätskefyllda blåsor,
senare fyllda med var. Klarade patienten de två
första veckorna överlevde han i regel, dock ofta
blind, döv eller skallig och för resten av livet plågad
av de framträdande kopparärren. Utvecklades svarta
koppor (inre blödningar) dog praktiskt taget alla
patienter.
Viruset var tämligen miljöokänsligt vilket gjorde det
mycket svårstoppat.
Myndigheterna och politikerna betraktade
smittkopporna som det stora hotet mot
välståndsutvecklingen och sökte förtvivlat efter
botemedel. Man börjande först att bekämpa
sjukdomen med ympning eller variolisation.
Variolisation var en tidig metod att framkalla
immunologiskt skydd mot smittkoppor. Detta
skedde genom att införa var från koppor genom
huden eller nässlemhinnan på en frisk person och
på så sätt sökte framkalla en lindrig form av
sjukdomen. Variolisationen härstammar från
orientalisk folkmedicin och blev känd och delvis
accepterad i Europa i början på 1700-talet genom
engelskan Lady Montague.
Koppympningen (inokulation) introducerades i
Sverige 1756 och 1769 påbörjades ympning mot
smittkoppor och i större skala från år 1799.
Koppympning var ett riskfyllt hantverk som krävde
stor skicklighet och extrem försiktighet. Den första
ympningen gjordes i England.
Den engelske "läkaren" Edward Jenner framställde
ett smittkoppsvaccin som kunde användas som
förebyggande behandling (det är dock oklart hur
han fick sin läkartitel).
Mjölkerskor som smittats av kokoppor klarade sig
undan att bli sjuka av smittkoppor. Från lymfan från
en kokoppsmittad mjölkerska tillverkade han en
vätska som han kallade vaccin (av latinets vacca =
ko). Den första vaccineringen gjorde Jenner den 14
maj 1796. Då vaccination var betydligt mindre
riskfyllt än koppympning blev den snabbt
accepterad.
Den första vaccinationen i Sverige gjordes den 23
oktober 1801. De svenska myndigheterna var tidigt
ute när det gällde att dra nytta av Jenners upptäckt.
År 1816 lagstiftade Sverige som första land i
världen att alla barn under två års ålder skulle
vaccineras mot smittkoppor. Vaccinationerna
utfördes till en början av präster och klockare men
senare av särskilda vaccinatörer. Prästerna hade
även skyldighet att registrera vilka i församlingen
som vaccinerats och vilka som inte var det. Detta
gjordes i särskild kolumn i husförhörslängden.
Videre noterades detta i flyttningsbetygen.
Det visade sig dock att vaccination, till skillnad från
inokulation, inte gav livslång immunitet. År 1839
utfärdade Sundhetskollegiet (dåtidens Socialstyrelse)
bestämmelser om återkommande vaccinationer.
Idag räknas smittkoppor som en utrotad sjukdom.
Kolera
Koleran var 1800-talets "pest". Kolera är en
magsjukdom med diarré och kräkningar, orsakad av
en liten böjd bakterie, Vibrio cholerae. Den sprids
med vatten och livsmedel.
Under perioden 1834–73 drabbades Sverige av nio
epidemier. Vid den största av dessa, 1834,
insjuknade mer än 25.000 personer, av vilka drygt
hälften dog.
Kolerasymtomen är mycket frekventa
tarmtömningar med diarré men ingen eller obetydlig
feber och oftast inga kräkningar. Diarrén orsakas av
ett av bakterierna utsöndrat toxin, som påverkar
tarmens celler så att utströmningen av vätska till
tarmen ökar. Om sjukdomen inte behandlas kan den
uttorkning av kroppen som är en följd av diarrén
leda till döden. Till följd av den kraftiga uttorkningen
kunde den sjuke krympa ihop till en vrångbild av sig
själv.
Människor drabbades praktiskt taget utan
förvarning. Efter några timmar kunde de vara döda.
Normal inkubationstid är 2 - 3 dagar, men ibland
enbart ett par timmar. Den är mycket smittsam men
är känslig för uttorkning och sprids knappast alls i
luft.
Första gången Sverige drabbades av en kolera
epidemi var 1834. Detta år dog 3.500 personer i
kolera i Stockholm. På 1860-talet härjade koleran
även i Norrland. Värts grasserade koleran under
1850-talet. Före 1817 var den helt okänd i vår
världsdel.
När koleran kom 1834 var det i Göteborg. Det första
fallet var en 52-årig sjöman, Anders Rydberg, och
inträffade den 30 juli. Sedan spreds koleran norrut.
En av de svenska städer som drabbades allra värst
var Jönköping. Av stadens 3.300 invånare insjuknade
var tredje och var sjätte dog. Som vanligt var det de
fattigaste och mest nedslitna stadsdelarna som
angreps värst, i Jönköping var det Båtsmansbacken.
Den 19 augusti drabbades Stockholm av koleran. Då
insjuknade tullvaktmästaren Emanuel Malmberg i
kolera. I Stockholm var det det fattiga Katarina
församling på Söder som drabbades extra hårt.
Speciella kolerakyrkogårdar inrättades för att ta
hand om alla döda.
Ingen visste hur sjukdomen spreds. Först 1884
upptäcktes kolerabacillen av Robert Koch. Om
bacillen kommer i en vattentäkt kan kolera spridas
explosionsartat.
I större städer öppnades speciella kolerasjukhus.
Misstron mot sjukhusen var dock stor man låg hellre
hemma och väntade på döden än att låta sig intas
på sjukhus. Misstron var väl befogad då läkarna
själva inte visste vad farsoten berodde på eller hur
den skulle botas. Att kolera hade med dålig hygien
att göra gissade nog många men man trodde i första
hand att det var den dåliga luften som var boven
snarare än förorenat vatten.Apotek från början av
1900-talet, Linköping
Siste stora utbrottet var
1873, men då var det bara
Skåne som drabbades.
Bilden till höger visar
interiören från ett apotek
i Linköping i början av
1900-talet. Foto Hans
Högman, 2004.
Tuberkulos, TBC (lungsot)
Tuberkulos eller TBC var en annan besvärlig
sjukdom. Den drabbade andningsvägarna. TBC är en
infektionssjukdom och orsakas av mykobakterier.
Den upptäcktes 1882 av Robert Koch. Bakterien kan
överföras från nötkreatur till människor bl.a. genom
smittad mjölk. Den kallades också lungsot, tvinsot
eller vita pesten. Under mitten av 1800-talet dog 4
miljoner människor per år i Europa av tuberkulos.
Tuberkulos är den farsot som krävt flest dödsoffer
genom historien, pesten inräknad.
Smittan sprids vanligen med upphostningar och
drabbar främst äldre personer och personer med
dåligt näringstillstånd. Infektionen angriper främst
lungor och lungsäckar. Den kan via blodet spridas till
andra organ som kan bli översållade med små
infektionshärdar, ett livshotande tillstånd som
benämns miliartuberkulos. Då symtomen i
inledningsskedet är lindriga, kan den sjuke sprida
smitta utan att vara medveten om detta.
Lungtuberkulosen kulminerade som dödsorsak i
Sverige kring 1875 och var då, liksom långt tidigare,
vanligast i mälarlandskapen. Tuberkulos var då,
med mer än vart tionde dödsfall, alltjämt den
vanligaste dödsorsaken i Sverige näst efter
ålderssjukdomarna. Så sent som på 1930-talet dog
årligen nära 10.000 personer i lungtuberkulos.
Bland tidiga behandlingsmetoder kan nämnas
italienaren Carlo Forlaninis pneumothoraxbehandling
("gasbehandling", "lungkollaps"), som han föreslog
redan 1882 och som kom att tillämpas långt fram i
tiden som en metod att påskynda läkning.
I slutet på 1800-talet byggdes det första sanatoriet i
Sverige, närmare bestämt 1896 i Mörsil, Jämtland.
Därefter inrättades ett stort antal sanatorier, bl.a.
Österåsen, norr om Sollefteå (Y). Sanatorierna
förlades alltid i naturskön miljö med hälsosamt
klimat, gärna i bergstrakter nära skog och sjö.
Slutligen lyckades man på 1920-talet framställa ett
vaccin mot tuberkulosbakterien, BCG-vaccinet. Man
injicerar levande men försvagade bakterier, BCG,
Bacille Calmette-Guérin. Det kallades även
calmettevaccin.
Vaccinationen ger ett visst skydd, men inte
fullständigt. I Sverige vaccinerades alla nyfödda barn
från 1940-talet till 1975. Många kommer säkert ihåg
det årligen återkommande tuberkulinprovet i skolan.
Man fick en spruta i armen som sedan förväntades
ge en rodnad som tecken på att på att eleven hade
ett fullgott skydd mot tbc. Var resultatet negativt
blev det vaccinering, calmettevaccinering.
Spanska sjukan
Spanska sjukan är benämningen på den svåra
influensaepidemi som svepte över världen 1918–19
och som bedöms ha orsakat ca 20 milj. människors
död. Orsaken var en variant av influensavirus typ A.
Epidemin fick sitt namn genom att den först
rapporterades från Spanien. Det var i slutet av maj
1918.
Under slutet av första världskriget spreds denna
svåra influensaepidemi över hela världen. På mindre
än 12 månader dog fler i Spanska sjukan än vad som
hade stupat på slagfälten under det första
värlskriget.
Symtomen var hög feber, hosta, smärta i ögonen,
öronen och korsryggen, ömhet i huvudet och
svalget, beläggning på tungan, illamående samt svag
och oregelbunden puls.
Vid månadsskiftet juni-juli 1918 kom den till Sverige.
De första fallen inträffade i Hyllinge utanför
Helsingborg.
I Sverige dog under den egentliga epidemin 1918–19
ca 35.000 personer och under 1920 ytterligare ca
3000. Här liksom i den övriga världen var
dödligheten högst bland personer mellan 20 och 40
år. Den nya influensavarianten ledde ofta till
lunginflammation med häftigt och riskfyllt förlopp.
Enbart under andra hälften av 1918 anmäldes
516.013 fall i Sverige. Antalet dödsfall bland dessa
var 27.379. Antalet invånare i Sverige vid denna tid
var 5.700.000. Under 1919 insjuknade 200.000
personer men dödstalet sjunk till 9.000.
I USA beräknas ca: 500.000 personer ha dött i
spanska sjukan.
I Sveriges nordligaste glesbygder slog spanska
sjukan särskilt hårt. I Arjeplog avled på några få
veckor i februari och mars 1920 nära 3% av
socknens invånare.
Relaterade länkar
•
Sjukvård förr
•
Namn på sjukdomar förr
•
Svensk sjukhushistoria
Referenslitteratur
•
"Svenska sjukdomsnamn i gångna tider" av
Gunnar Lagerkrantz, tredje upplagan 1988,
utgiven av Sveriges släktforskarförbund.
•
"Vår Svenska Historia" av Alf Åberg, fjärde
upplagan, 1978 (sid 319-321).
•
"Hembygdsforska! steg för steg" av Per
Clemensson och Per Andersson, 1990, (sid 123).
•
"Allt var inte bättre förr .....", Om hälsovård och
sjukvård i Medelpad efter 1700 av Gösta
Sundqvist, 1994
•
Skriften "Sundsvallsbygden" nr 15, årgång
14/97, artikel "Historiska fakta och berättad
familjehistoria i Sundsvallsområdet" sid 21 av
Barbro Andersson.
•
Skräckens tid, farsoternas historia av Berndt
Tallerud, Prisma 1999.
•
Gamla tiders sjukdomsnamn, Olof Cronberg,
2018.
•
Wikipedia
•
NE, uppslagsverk
Överst på sidan