Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-09-05

Inledning

Går vi riktigt långt tillbaka i tiden hade varje individ enbart ett namn, ett tilltalsnamn. För att kunna skilja olika personer med samma tilltalsnamn började man senare att till namnet lägga en beskrivning av personen eller namnet på orten han levde eller kom ifrån. Exempel Olof Rödskägg, Harald Tvålfager, Johan den halte, Anders från Lida eller Lida-Anders etc. I bibeln finns många liknande exempel: Johannes Döparen, Johannes Evangelisten etc. De äldsta nordiska förnamnen var i regel tvåledade, t ex namn på gudomliga väsen, ord för vapen, krigare eller ärofulla egenskaper. Ex: Harald som är sammansatt av här och härskare; Sigrid som är sammansatt av seger och skön. Med kristendomens intåg blev bibliska namn av grekiskt och latinskt ursprung vanliga, t ex Andreas (Anders), Johannes (Johan, Jan, Hans, Jöns) och Magdalena (Malin) samt helgonnamn, t ex Laurentius (Lars), Nikolaus (Nils, Klas), Katarina (Karin) och Kristina (Stina, Kerstin). Även namn på nordiska helgon som Erik och Olov fick stor spridning. Med den medeltida tyska invandringen kom namn som Rikard, Valter, Henrik, Valborg. Efter reformationen blir en rad bibliska namn av hebreiskt ursprung vanliga: Abraham, Josef, Sara, Rebecka m.fl. I de flesta kulturer börjande man även att lägga till namnet på fadern för att särskilja två personer med samma namn. Detta för att undvika tveksamheter om vem en viss person var. Detta bruk att lägga till faderns namn till ett barns namn kallas patronymikon. Med detta menas efternamn som är konstruerat utifrån faderns förnamn, oftast med ett suffix eller ett prefix som står för "son". Det finns dock patronymikon utan tillägget av "son". Det förekommer bland annat i engelsktalande länder och efternamnet består då enbart av faderns förnamn, ex: Thomas, Edward alternativt Edwards. Det förekommer även patronymikon där faderns förnamn ersatts med hans yrke, ex: Clerkson. I vissa länder används olika suffix beroende på barnets kön. De nordiska länderna samt Ryssland är exempel på sådana länder. Exempelvis får en son till Anders patronymikonet Andersson och en dotter Andersdotter. Släktnamn som ärvdes började användas i Europa redan under slutet av medeltiden. Egentligen påbörjades detta bruk redan på 1000- talet men var i fullt bruk först på 1500-talet. Bruket att ta släktnamn började bland aristokratien samt i de större städerna. I Sverige och de övriga nordiska länderna blev detta brukligt bland hela befolkningen först under slutet av 1800-talet.

Patronymikon 

Ordet patronymikon kommer från grekiskan och används som beteckning på efternamn som anger vem som är bärarens far, t ex - sonnamn och -dotternamn. I Sverige är bruket av patronymikon djupt rotat och kom tidigt att användas. Inom de högre samhällsklasserna i Norden använde man under medeltiden (1000-talet och fram till 1521) patronymikon. Under den nya tiden (från 1521) utsträcktes detta bruk också till allmogen. Samtidigt började adeln, de lärda och stadsbefolkningen efter utländskt bruk att anta familjenamn.

Exempel på patronymikon

Om en man som hette Anders Johansson fick en son med namnet Karl och en dotter med namnet Karin så blir barnens fulla namn: Karl Andersson och Karin Andersdotter. Karl var Anders son - Andersson och Karin var Anders dotter - Andersdotter. Om Karl i sin tur fick en son med namnet Peter blir hans namn: Peter Karlsson. Den viktigaste identiteten på en person med patronymikon är förnamnet - Jag är Karl, son till Anders. Efternamn med patronymikon indikerar inte släktskap med andra bärare av samma efternamn, annat än bland bröder eller systrar. Från nya tiden, dvs. från 1521 och framåt började allmogen i Sverige att använda patronymikon. Detta anammades även av drängar och pigor och de lägre klasserna i städerna. Först på 1860-talet började dessa grupper att ta släktnamn. I namnbildningen av släktnamn kom ortnamn, ortnamnselement och naturord flitigt att användas. Vanligast var dock att man som släktnamn tog det "-son" namn man hade. Anders var ett populärt förnamn under 1800-talet, därför har vi efter övergången till släktnamn ett stort antal familjer med namnet Andersson.

Giftemål

Vid giftemål tog aldrig kvinnan mannens patronymikon som efternamn. En kvinna kunde aldrig vara någon annan mans son. Kvinnan tog inte heler mannens efternamn om båda hade släktnamn. Om mannen hade ett släktnamn och kvinnan ett patronymikon kunde hon på 1800-talet ta mannens efternamn. Förts under slutet av 1800-talet, då även allmogen började att ta släktnamn, blev det vanligt att kvinnan tog samma efternamn som mannen.

Andra länder

De skandinaviska länderna var inte de enda länderna som använde patronymikon. På Irland användes O' som beteckning för "son of" (t.ex. O'Brian). På motsvarande sätt användes Mac eller Mc i skottska namn (t.ex. MacDonald), P- på namn i Welsh  (t.ex. Powell - "son of Howel"). Ytterligare ett exempel är fitz in de normanska språken (t.ex. Fitzgerald). Island använder än i dag ett namnskick med patronymikon. I Sverige avskaffades patronymikon genom en namnlag 1901. Från detta år var alla tvungen att använda släktnamn. Den 15 vanligaste efternamnen var 2015 "-son" namn. Det allra vanligaste efter namnet är Andersson följt av Johansson och därefter Karlsson. Det vanligaste icke "-son" namnen är Lindberg, följt av Lindström, Lindkvist och Lindgren. Totalt finns ca 220 000 släktnamn i Sverige. Av de 100 vanligaste släktnamnen är hälften "son-namn". De 15 vanligaste släktnamnen enligt Statistiska Centralbyrån (SCB): Tabellen visar de 15 vanligaste efternamnen och hur vanliga namnen är i befolkningen den 31 december 2015. Olika stavningar ingår i varje namn men namnet redovisas med den vanligaste stavningen. Källa: SCB. För hela listan, se: Namnstatistik

Svenskt namnskick i gångna  tider

Präster

Under Sveriges katolska epok använde prästerna enbart sina förnamn, dock tillsammans med Herr, t.ex. Herr Lars, Herr Olof, Herr Hans etc. För att kunna särskilja präster med samma förnamn började man under 1500-talet att använda en latinsk form av deras patronymikon. Exempelvis: Abraham Eriksson = Abrahamus Erici Erik Steffansson = Ericus Stephani Lars Johansson = Laurentius Johannis Anders Henriksson = Andreas Henrici Olof  Karlsson = Olaus Caroli Under 1600-talet blev det även vanligt att använda en latinsk form av prästens födelseort som efternamn. En präst bytte inte till ett "prästnamn" förrän han prästvigdes. De allra flesta hade patronymikon innan prästvigningen. Exempel på prästnamn med anknytning till prästens födelseort eller den ort han kom ifrån: Andreas Pauli Helsingus: Från Hälsingland (X) Abrahamus Angermannus: Från Ångermanland (Y) Laurentius Andreæ Gevaliensis: Från Gävle (X) Johannes Danielis Tunensis: Från Tuna församling Laurentius Christophori Hornaeus: Från Hornön (Härnösand) (Y) Ericus Andreae Wattrangius: Från Vattrangs församling(X) Olaus Hernodius: Från Härnösand (Y) En annan vanligt bruk var att lägga till "ander" i slutet av namnet. "Ander" kommer från grekiskans ord för man. Exempel: Alander, Björkander, Carlander Dalander, Elander, Gullander, Hållander, Insulander, Jullander, Kilander, Lysander, Mellander, Nylander, Svenander, Ulander, Vikander and Wallander  . Att använda latiniserade namn användes förutom av prästerna även av sk. "lärda" män”, t ex Eurenius, Linnæus, Fornelius m.fl.

Adel

I början använde även adeln patronymikon. Under den nya tiden, dvs efter 1521, började adeln efter utländskt bruk att anta familjenamn. Adelns familjenamn motsvarade i regel bilden på vapensköldarna, t ex Horn, Oxenstierna. [ordet stierna betyder inte stjärna utan kommer från tyskans stirn som betyder panna (kroppsdel)]. Adeln i Sverige uppstod när några personer och familjer fick större makt än andra. Detta i samband med egenskaper som var eftersträvansvärda av andra. I äldre tid var makt detsamma som styrka och styrka var att vinna. Att äga egendom var också makt en möjlighet att styra och utöva inflytande. Man kan räkna 1200-talet som den svenska adelns uppkomst. Stormännen runt om i landet började då att samarbeta med kungahusen och fungera som medhjälpare till dem samt höll med ryttare och häst, sk. rusttjänst.  Som motprestation fick bla stormännen skattefrihet, frälse. I Alsnö stadga år 1279 stadsfästes frälset. I Sveriges första riksdag 1435 i Arboga var frälset representerat som eget stånd. Under Gustav Vasas tid började ordet adel att användas. Det har sitt ursprung i ädel, väsentlig eller äkta. Det var bara kungen som kunde dela ut nya adelskap. I början då stormännen fick sina privilegier som frälse användes enbart patronymikon. I samband med att familjerna blev frälse erhöll de även en vapensköld med en heraldisk symbol. Från dessa symboler började sedan adeln bilda sina släktnamn. Exempelvis har den adliga släkten Uggla en uggla på sin vapensköld, släkten Svinhufvud ett svinhuvud, släkten Leijonhufvud tre lejonhuvuden, släkten Hummerhielm en hummer etc. De adliga namnen följer vissa mönster. Vanligt är namn där ordet lejon, falk och svin ingår. Vidare ord som syftar på olika kroppsdelar, t.ex. huvud, arm etc. Andra ord som är vanliga i adliga namn är stjärna, kron, sköld, hjälm, gyllen, berg m.fl. De adliga namnen kan vara korta, bestående av ett ord, t.ex. Uggla men oftast är de sammansatta, t.ex. Leionhufvud. Under 1700-talet blev det vanligt med tillägget "von" och "af" i de adliga namnen, t.ex. Carl von Linné eller Henrik af Klintberg. Ordet efter "von" eller "af" är normalt namnet på en ort, gård eller liknande. Före 1600-talet var de adliga namnen oftast kombinerad med bärarens patronymikon, t.ex. Bo Johansson (Grip). Hans patronymikon är Johansson och namnet på ätten är Grip. Gustav Vasa var under sin tid känd som Gustav Eriksson. Det adliga namnet var Vasa. Symbolen på vapenskölden är en vasakärve. Gustav började använda namnet Vasa långt senare efter att han blivit vald som kung. I slutet av 1500-talet samt under början av 1600-talet frångick adeln mer eller mindre bruket att använda patronymikon. Detta gällde även prästerna. Införandet av skråsystemet blev startskottet för speciella namn för hantverkare. Nedan följer ett antal typiska adliga namn. Oftast stavas de på gammalt vis.

Typiska adliga namn, korta,

ett ord:

Gedda   Banér   Bildt   Bonde   Mörner   Uggla   Piper   Ribbing   Taube   Wrangel

Sammansatta namn

Adelsvärd Ankarcrona Ankarsvärd Armfelt Björnstjerna Cronhielm Gripenskiöld Gyllenkrok Gyllenstierna Hammarskjöld Lagerbielke

"von" namn

von Bahr von Döbeln von Otter von Platen von Rosen

"af" namn

af Söderberg Boije af Gennäs af Geijerstam af Klinteberg af Trolle

Exempel på svenska adliga

namn med utländskt

ursprung eller influens:

Lewenhaupt   De la Gardie   Wachtmeister   Creutz   Cronstedt   Fleetwood   Hamilton   Staël von Holstein

Hantverkare

När en person började sin bana som hantverkare var det som lärling hos en mästare. Efter lärotiden skulle han avlägga sitt gesällprov. I gesällprovet skulle han tillverka någon vara inom sitt område, exempelvis en möbel. Detta bedömdes sen av olika mästare och varan måste bli godkänd för att lärlingen skulle bli upptagen som gesäll, dvs en slags examen. Upptagandet som gesäll följde en rituell  invigningsceremoni. Ett bevis att lärlingen nu var gesäll var gesällbrevet. En tidig benämning på gesäller var svenner. Gesällerna var ett sätt att tillförsäkra mästarna arbetskraft. Gesällerna var nästan alltid ogifta och bodde i mästarens hushåll. Det var vanligt att gesällerna gav sig ut på vandringar, sk gesällvandringar. Genom att arbeta hos olika mästare lärde de sig yrket på bästa möjliga sätt och kunde därmed bygga upp en egen yrkesskicklighet. Dessa vandringar kunde även ske till utlandet. På engelska heter gesäll journeyman vilket betyder en man som vandrar/reser. För att bli mästare och kunna arbeta i egen regi var gesällen först tvungen att bli mästare. För att bli mästare måste de avlägga ett mästarprov. Mästarbrevet var en hantverkares bevis på att han var en mästerhantverkare och verkligen kunde sitt yrke. Endast de av skråna godkända mästarna fick utöva yrket. Som mästare kunde han i sin tur ära upp nya gesäller. En hantverkare måste tillhöra ett skrå. Skråna var en slags branschorganisation och fackförening i ett och hade stor makt. Skrånas maktställning ökade 1621. Allt hantverk och handel utanför skråsystemet förbjöds detta år. Skråna fungerade som karteller och kunde på så sätt kontrollera priser, tillverkningsmetoder, kvalitet och råvaror. De hade även monopol på tillsättandet av nya mästare. De ansågs dock som ekonomiskt ineffektiva och ett hinder för naturlig näringsfrihet. Först 1846 avskaffades skråsystemet. Full näringsfrihet infördes 1864. Efter detta år kunde vem som helst fritt praktisera ett hantverksyrke. Skråväsendet avskaffades i Frankrike redan 1791 och övriga länder i Europa följde efter under 1800-talet. Även efter att skråämbetna avskaffades 1846 fortsatte mästarna att ta sig an lärlingar och gesäller. Det fanns naturligtvis fortfarande behov av utbildning. Gesälltiteln försvann dock 1864 när alla fick rätt att utöva hantverksyrket. Hantverksföreningarna fortsatte dock även efter 1864 att utfärda gesällbrev. Också gesällvandringarna för att arbeta hos olika mästare fortsatte men avtog runt sekelskiftet 1900. Hantverkare kunde enbart utföra sitt yrke i städerna. För att kunna göra detta måste de även ha en tillstånd från staden, dvs de måste söka om burskap. Burskapet beviljades genom att stadens magistrat utfärdade burbrev. Genom att erhålla burskap blev man också antagen som borgare i staden med de rättigheter detta medförde. En stad var en större ort med "rätt" utöva handel och hantverk. Stadsrättigheter eller stadsprivilegier kunde enbart delas ut av kungen. Normalt omgärdades en stad av en stadsmur med ett antal bevakade stadsportar. För att kunna föra handelsvaror in till en stad var man tvungen att erlägga en tullavgift. Denna tullavgift infördes 1622 och avskaffades 1810. En indelning av de svenska städerna i stapelstäder och uppstäder infördes på 1610-talet, men de förras särställning reducerades stegvis fr.o.m. 1765. En stapelstad var en stad med rätt till handel och sjöfart med utlandet och en uppstad var en stad som endast hade rätt att bedriva handel och sjöfart inom landet. Handel och hantverk accepterades inte på landsbygden, så hantverkare och handelsmän höll till i städerna. Dvs här bodde borgarna. Bönderna höll dock på med hantverk och till en viss del handel även på landsbygden, främst för husbehov. På 1680-talet fick i begränsad utsträckning några yrkeskategorier rätt att slå sig ner på landsbygden för att utförs sitt yrke. Det var framförallt skräddare, smeder och skomakare. De kallades sockenhantverkare och hade enbart tillstånd att verka inom "sin" socken. Det var sockenstämman som utsåg vilka som fick verka som sockenhantverkare i den aktuella socknen. I näringsfrihetsförordningen från 1846 fick alla typer av hantverkare rätt att slå sig ner på landsbygden och där utöva sitt yrke. Sockenhantverkarna var inte anslutna till något skrå som var fallet med hantverkarna i städerna och det fanns heller inga krav på at de skulle ha kvalifikationer i form av gesällbrev. Sockenhantverkarna kallades även gärningsmän.

Namn som hantverkare

Under nya tiden, dvs efter 1521 började stadsbefolkningen efter utländskt bruk att anta familjenamn. Bland de namn som antogs inom borgerskapet märks tyska yrkesnamn som Schneider (skräddare) och Müller eller Möller (mjölnare). Man övergav patronymikon och det blev vanligt att hantverkare antog olika efternamn som var vanliga inom hantverket. Normalt antogs dock inte dessa "yrkesnamn" förrän man avlagt och klarat gesällprovet. Fram till dess hade man med andra ord sina patronymikon. Hantverkarnas efternamn var ofta hämtade från namn på träd eller från namn som var förknippade till olika former i naturen (topografiska namnformer) och var ofta flerstaviga. Trädet lind var ett vanligt inslag i hantverkarnamnen. Exempel på hantverksnamn med träd i namnet:

Namn på Lind:

Lindberg   Lindgren   Lindström   Lindblad   Lindblom   Lind

Namn med andra träslag:

Almgren   Björk Björkegren   Björkman Boklund   Gran

Namn med andra träslag:

Ekman   Enkvist Grankvist   Appelgren Hägglund
Topografiska namn var ofta hämtade från landskapens former och ofta kombinerade två och två, ex: Bergström. Exempel:

Topografiska namn:

Berg   Bergman   Bergström   Borgström   Forsberg   Forslund   Lundmark

Topografiska namn:

Sandberg   Sjöblom   Sundkvist   Söderlund   Törnkvist   Åberg   Östlund  
Överst på sidan

Soldatnamn

Redan före det yngre indelningsverket började man tilldela soldater speciella namn. Ett system med soldatnamn infördes helt i det yngre indelningsverket. Omkring 1686 börjar de nya namnen dyka upp i rullorna. Vid anställningen blev den nye soldaten tilldelad ett soldatnamn av sin Kompanichef. Namnen utdelades ganska fritt, kanske även efter förslag från de nye soldaten. Soldatnamnet skulle vara unikt inom kompaniet. Däremot kunde samma namn förekomma på andra kompanier inom regementet. Anledningen att man började med speciella namn på soldaterna var att det var alltför många soldater inom varje kompani med samma patronymikon. När man gav en order till en speciell soldat ville man att just han skulle agera och då var det inte lämpligt att flera soldater hade samma namn. Soldatnamnen hade ofta militär anknytning som Modig, Svärd, Sabel, Kling etc. Men det kunde även vara namn som karakterisera soldaten, ex Glad, Munter, Rolig. Andra namn kunde komma från djurriket som Mård, Järv, Hjort m.fl. Andra namn kom från växter och träd som  Al, Alm, Ek etc. Dessa namn var vanligen enstaviga. Mycket vanligt var även att soldatnamnet hade anknytning till namnet på roten. Roten Sundby i Dunker, Södermanlands regemente, har haft soldaterna Sund, Sundqvist, Sundström, Sundin m. fl I flottan bestod namnen ofta av nautiska termer som Ankare, Boglina, Mast etc. Utförligare information om soldatnamn

Slutet på eran med patronymikon

Patronymikon användes allmänt fram till 1860-talet. Vid denna tidpunkt började många ta släktnamn. Det blev allt vanligare att man bytte sitt patronymikon till ett släktnamn, även bland allmogen. I början var det ett fåtal men sen gick det allt snabbare. Man bör dock vara medveten att de flesta som tog släktnamn behöll sitt patronymikon som släktnamn. Exempelvis en person med patronymikonet Andersson tog helt enkelt namnet Andersson som sitt släktnamn. Många valde dock att ta ett nytt namn. Dessa nya namn som många nu tog på landsbygden liknade i stort de namn som hantverkarna i städerna använde, dvs. efternamn som var hämtade från namn på träd eller från namn som var förknippade till olika former i naturen (topografiska namnformer) och var ofta flerstaviga. Andra namnbildningar som var vanliga hade att göra med namnet på orten de var född i eller bodde i. I en del områden var vissa namn mer populära än i andra områden. Många inom samma område kunde med  andra ord ta samma efternamn. Mitt eget efternamn Högman kommer från byn Högland i Ljustorp (Y). Det var många i denna by som tog samma efternamn. Det faktum att många på samma ort tog samma efternamn betyder inte att de var släkt! I och med att man övergick till släktnamn började gifta kvinnor att anta samma efternamn som maken. Vid denna tidpunkt fanns inga formella regler som styrde tagandet av släktnamn. I princip var det bara att gå till prästen och meddela vad man ville ha för efternamn. Någon formell ansökan till myndigheterna krävdes inte. Syskon kunde anta släktnamn vid olika tidpunkter och det var inte ovanligt att syskon tog olika släktnamn. I min egen släkt hette farfars farfar Erik Larsson. Han hade tre söner, Lars, Jonas och Anders Olof. De föddes mellan 1842 och 1851 och var bosatt i byn Frötuna, Ljustorps socken (Y). Alla tre bröderna hade patronymikonet Ersson som efternamn under sina ungdoms år. Lars som var äldst övertog gården och antog släktnamnet Frölander efter bynamnet Frötuna. De två andra bröderna, Jonas och min farfars far Anders Olof bodde på 1870-talet i byn Högland, Ljustorp (Y). Byn ligger på en bergssluttning, därav namnet Högland. Både Anders Olof och Jonas antog släktnamnet Högman vars ursprung kommer från bynamnet Högland. Bröderna tog med andra ord olika efternamn, en namnet Frölander och de två yngre Högman. I Högland tog flera personer namnet Högman vid denna tidpunkt. Dessa personer var inte släkt med mina bröder Högman. När man släktforskar så måste man vara medveten om att en person kan ha haft olika efternamn under sin levnad. Vidare att syskon kan ha haft olika efternamn. De yrkesnamn som hantverkare, soldater och även präster och lärde män hade ärvdes normalt inte av barnen. Om en son följde faderns fotspår och utövade samma yrke kunde han ta samma namn som fadern. Annars användes i regel patronymikon för barnen. Under 1800-talet blev det dock allt vanligare att barn till dessa grupper också fick samma efternamn som fadern.

1901-års namnlag

År 1901 antogs en namnförordning (namnlagen) som kom att reglera tagandet av familjenamn. Namnförordningen innehöll dock ingen skyldighet att anta familjenamn. En vanlig missuppfattning är att brukandet av patronymikon förbjöds i och med namnförordningen 1901. Det hade dock nu socialt blivit kutym att även på landsbygden omvandla sina patronymikon till son-namn. Vad som inskränktes med namnförordningen var däremot den tidigare helt fria rätten att anta familjenamn. Nu kom tagandet av familjenamn att regleras. Först i 1963-års namnlag stadgades att alla svenskar var tvungna att använda familjenamn. Det var nu det blev förbjudet att bruka patronymikon. Mer information om Namnlagar i Sverige.

Namn på barn som fötts utom äktenskapet

Det fanns inga givna regler för efternamnet på ett utomäktenskapligt barn. Om fadern var "känd" fick i regel barnet ett patronymikon efter faderns förnamn. Om fadern hade ett släktnamn kunde även barnet ärva detta namn. Om fadern var "okänd" fick i regel barnet ett annat efternamn. Om modern hade ett familjenamn kunde barnet ärva detta. Barnet kunde även få ett efternamn uppbyggt efter moderns förnamn, sk metronymikon. Om modern hette Karin kunde barnet få namnet Karinsdotter om det var en flicka eller Karinsson om det var en pojke.

Namn på svenska emigranter i USA

Det är en vanlig missuppfattning att stavningen av immigranternas namn kunde ändras i och med att de passerade immigrationskontrollen i USA – att tjänstemännen stavade namnen ungefär som det lät på engelska. Detta stämmer inte. Immigrationstjänstemännen använde tolkar. Ellis Island hade ett mycket stort antal tolkar anställda. Vidare hade immigrationstjänstemännen fartygens passagerarlistor där namnen på immigranterna fanns nedskrivna. Tvärtom var det så att immigranterna själva ville "amerikanisera" eller på andra sätt ändra sina namn. Många valde att ta ett familjenamn istället för sina tidigare patronymikon och tog då gärna ett som fungerade på engelska. Vidare kunde patronymikon missförstås i Amerika då barnen med patronymikon inte hade samma efternamn som sina föräldrar. Barnen kunde då uppfattas som oäkta vilket var lika illa i USA som i Sverige. Vidare hade inte heller gifta par med patronymikon samma efternamn vilket kunde ge problem i Amerika. Därför var det vanligt att hustrun i tog samma efternamn som maken i samband med att man utvandrade från Sverige.

Exempel på amerikaniseringar

Manliga förnamn: Exempelvis blev Anders - Andrew, Nils - Nels, Bernt - Bent, Karl - Carl eller Charles, Gustav - Gus, Johan - John etc. Kvinnliga förnamn: Exempelvis så blev Karin – Karen, Maria – Mary, Anna – Anne, Märta – Martha, Kristina – Christine etc. Efternamn: Bland efternamnen så blev Svensson - Swanson, Bergström - Bergstrom, Bengtsson - Benson, Johansson - Johnson, Söderlund - Soderlund etc. De flesta "-son" namn stavades i regel med ett "s" i USA, dvs Andersson blev Anderson. Vissa översatte även sina efternamn till engelska, Östman blev Eastman, Högman - Highman, Stål - Steel, Ljungdahl - Youngdahl etc. Ytterligare en grupp tog helt nya efternamn i USA, t.ex. Wilson, Rodgers, Brown, Harrison etc.

Relaterade länkar

Namnskick - förnamn SCB: Namnstatistik  Namnförteckning, svenska förnamn, vad de betyder, stavning mm, Nättidningen Rötter Namnlagar i Sverige

Källor

Nationalencyklopedin Uppslagsverket Britannica Artikel av Nils William Olsson i nättidningen Rötter Norstedts Focus 98, CD-rom Överst på sidan
xxxxxxxx Hist xxxxxxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-09-05

Inledning

Går vi riktigt långt tillbaka i tiden hade varje individ enbart ett namn, ett tilltalsnamn. För att kunna skilja olika personer med samma tilltalsnamn började man senare att till namnet lägga en beskrivning av personen eller namnet på orten han levde eller kom ifrån. Exempel Olof Rödskägg, Harald Tvålfager, Johan den halte, Anders från Lida eller Lida-Anders etc. I bibeln finns många liknande exempel: Johannes Döparen, Johannes Evangelisten etc. De äldsta nordiska förnamnen var i regel tvåledade, t ex namn på gudomliga väsen, ord för vapen, krigare eller ärofulla egenskaper. Ex: Harald som är sammansatt av här och härskare; Sigrid som är sammansatt av seger och skön. Med kristendomens intåg blev bibliska namn av grekiskt och latinskt ursprung vanliga, t ex Andreas (Anders), Johannes (Johan, Jan, Hans, Jöns) och Magdalena (Malin) samt helgonnamn, t ex Laurentius (Lars), Nikolaus (Nils, Klas), Katarina (Karin) och Kristina (Stina, Kerstin). Även namn på nordiska helgon som Erik och Olov fick stor spridning. Med den medeltida tyska invandringen kom namn som Rikard, Valter, Henrik, Valborg. Efter reformationen blir en rad bibliska namn av hebreiskt ursprung vanliga: Abraham, Josef, Sara, Rebecka m.fl. I de flesta kulturer börjande man även att lägga till namnet på fadern för att särskilja två personer med samma namn. Detta för att undvika tveksamheter om vem en viss person var. Detta bruk att lägga till faderns namn till ett barns namn kallas patronymikon. Med detta menas efternamn som är konstruerat utifrån faderns förnamn, oftast med ett suffix eller ett prefix som står för "son". Det finns dock patronymikon utan tillägget av "son". Det förekommer bland annat i engelsktalande länder  och efternamnet består då enbart av faderns förnamn, ex: Thomas, Edward alternativt Edwards. Det förekommer även patronymikon där faderns förnamn ersatts med hans yrke, ex: Clerkson. I vissa länder används olika suffix beroende på barnets kön. De nordiska länderna samt Ryssland är exempel på sådana länder. Exempelvis får en son till Anders patronymikonet Andersson och en dotter Andersdotter. Släktnamn som ärvdes började användas i Europa redan under slutet av medeltiden. Egentligen påbörjades detta bruk redan på 1000-talet men var i fullt bruk först på 1500-talet. Bruket att ta släktnamn började bland aristokratien samt i de större städerna. I Sverige och de övriga nordiska länderna blev detta brukligt bland hela befolkningen först under slutet av 1800-talet.

Patronymikon 

Ordet patronymikon kommer från grekiskan och används som beteckning på efternamn som anger vem som är bärarens far, t ex -sonnamn och - dotternamn. I Sverige är bruket av patronymikon djupt rotat och kom tidigt att användas. Inom de högre samhällsklasserna i Norden använde man under medeltiden (1000-talet och fram till 1521) patronymikon. Under den nya tiden  (från 1521) utsträcktes detta bruk också till allmogen. Samtidigt började adeln, de lärda och stadsbefolkningen efter utländskt bruk att anta familjenamn.

Exempel på patronymikon

Om en man som hette Anders Johansson fick en son med namnet Karl och en dotter med namnet Karin så blir barnens fulla namn: Karl Andersson och Karin Andersdotter. Karl var Anders son - Andersson och Karin var Anders dotter - Andersdotter. Om Karl i sin tur fick en son med namnet Peter blir hans namn: Peter Karlsson. Den viktigaste identiteten på en person med patronymikon är förnamnet - Jag är Karl, son till Anders. Efternamn med patronymikon indikerar inte släktskap med andra bärare av samma efternamn, annat än bland bröder eller systrar. Från nya tiden, dvs. från 1521 och framåt började allmogen i Sverige att använda patronymikon. Detta anammades även av drängar och pigor och de lägre klasserna i städerna. Först på 1860-talet började dessa grupper att ta släktnamn. I namnbildningen av släktnamn kom ortnamn, ortnamnselement och naturord flitigt att användas. Vanligast var dock att man som släktnamn tog det "-son" namn man hade. Anders var ett populärt förnamn under 1800-talet, därför har vi efter övergången till släktnamn ett stort antal familjer med namnet Andersson.

Giftemål

Vid giftemål tog aldrig kvinnan mannens patronymikon som efternamn. En kvinna kunde aldrig vara någon annan mans son. Kvinnan tog inte heler mannens efternamn om båda hade släktnamn. Om mannen hade ett släktnamn och kvinnan ett patronymikon kunde hon på 1800-talet ta mannens efternamn. Förts under slutet av 1800-talet, då även allmogen började att ta släktnamn, blev det vanligt att kvinnan tog samma efternamn som mannen.

Andra länder

De skandinaviska länderna var inte de enda länderna som använde patronymikon. På Irland användes O' som beteckning för "son of" (t.ex. O'Brian). På motsvarande sätt användes Mac eller Mc i skottska namn (t.ex. MacDonald), P- på namn i Welsh  (t.ex. Powell - "son of Howel"). Ytterligare ett exempel är fitz in de normanska språken (t.ex. Fitzgerald). Island använder än i dag ett namnskick med patronymikon. I Sverige avskaffades patronymikon genom en namnlag 1901. Från detta år var alla tvungen att använda släktnamn. Den 15 vanligaste efternamnen var 2015 "-son" namn. Det allra vanligaste efter namnet är Andersson följt av Johansson och därefter Karlsson. Det vanligaste icke "-son" namnen är Lindberg, följt av Lindström, Lindkvist och Lindgren. Totalt finns ca 220 000 släktnamn i Sverige. Av de 100 vanligaste släktnamnen är hälften "son-namn". De 15 vanligaste släktnamnen enligt Statistiska Centralbyrån (SCB): Tabellen visar de 15 vanligaste efternamnen och hur vanliga namnen är i befolkningen den 31 december 2015. Olika stavningar ingår i varje namn men namnet redovisas med den vanligaste stavningen. Källa: SCB. För hela listan, se: Namnstatistik

Svenskt namnskick i

gångna  tider

Präster

Under Sveriges katolska epok använde prästerna enbart sina förnamn, dock tillsammans med Herr, t.ex. Herr Lars, Herr Olof, Herr Hans etc. För att kunna särskilja präster med samma förnamn började man under 1500-talet att använda en latinsk form av deras patronymikon. Exempelvis: Abraham Eriksson = Abrahamus Erici Erik Steffansson = Ericus Stephani Lars Johansson = Laurentius Johannis Anders Henriksson = Andreas Henrici Olof  Karlsson = Olaus Caroli Under 1600-talet blev det även vanligt att använda en latinsk form av prästens födelseort som efternamn. En präst bytte inte till ett "prästnamn" förrän han prästvigdes. De allra flesta hade patronymikon innan prästvigningen. Exempel på prästnamn med anknytning till prästens födelseort eller den ort han kom ifrån: Andreas Pauli Helsingus: Från Hälsingland (X) Abrahamus Angermannus: Från Ångermanland (Y) Laurentius Andreæ Gevaliensis: Från Gävle (X) Johannes Danielis Tunensis: Från Tuna församling Laurentius Christophori Hornaeus: Från Hornön (Härnösand) (Y) Ericus Andreae Wattrangius: Från Vattrangs församling(X) Olaus Hernodius: Från Härnösand (Y) En annan vanligt bruk var att lägga till "ander" i slutet av namnet. "Ander" kommer från grekiskans ord för man. Exempel: Alander, Björkander, Carlander Dalander, Elander, Gullander, Hållander, Insulander, Jullander, Kilander, Lysander, Mellander, Nylander, Svenander, Ulander, Vikander and Wallander  . Att använda latiniserade namn användes förutom av prästerna även av sk. "lärda" män”, t ex Eurenius, Linnæus, Fornelius m.fl.

Adel

I början använde även adeln patronymikon. Under den nya tiden, dvs efter 1521, började adeln efter utländskt bruk att anta familjenamn. Adelns familjenamn motsvarade i regel bilden på vapensköldarna, t ex Horn, Oxenstierna. [ordet stierna betyder inte stjärna utan kommer från tyskans stirn som betyder panna (kroppsdel)]. Adeln i Sverige uppstod när några personer och familjer fick större makt än andra. Detta i samband med egenskaper som var eftersträvansvärda av andra. I äldre tid var makt detsamma som styrka och styrka var att vinna. Att äga egendom var också makt en möjlighet att styra och utöva inflytande. Man kan räkna 1200-talet som den svenska adelns uppkomst. Stormännen runt om i landet började då att samarbeta med kungahusen och fungera som medhjälpare till dem samt höll med ryttare och häst, sk. rusttjänst.  Som motprestation fick bla stormännen skattefrihet, frälse. I Alsnö stadga år 1279 stadsfästes frälset. I Sveriges första riksdag 1435 i Arboga var frälset representerat som eget stånd. Under Gustav Vasas tid började ordet adel att användas. Det har sitt ursprung i ädel, väsentlig eller äkta. Det var bara kungen som kunde dela ut nya adelskap. I början då stormännen fick sina privilegier som frälse användes enbart patronymikon. I samband med att familjerna blev frälse erhöll de även en vapensköld med en heraldisk symbol. Från dessa symboler började sedan adeln bilda sina släktnamn. Exempelvis har den adliga släkten Uggla en uggla på sin vapensköld, släkten Svinhufvud ett svinhuvud, släkten Leijonhufvud tre lejonhuvuden, släkten Hummerhielm en hummer etc. De adliga namnen följer vissa mönster. Vanligt är namn där ordet lejon, falk och svin ingår. Vidare ord som syftar på olika kroppsdelar, t.ex. huvud, arm etc. Andra ord som är vanliga i adliga namn är stjärna, kron, sköld, hjälm, gyllen, berg m.fl. De adliga namnen kan vara korta, bestående av ett ord, t.ex. Uggla men oftast är de sammansatta, t.ex. Leionhufvud. Under 1700-talet blev det vanligt med tillägget "von" och "af" i de adliga namnen, t.ex. Carl von Linné eller Henrik af Klintberg. Ordet efter "von" eller "af" är normalt namnet på en ort, gård eller liknande. Före 1600-talet var de adliga namnen oftast kombinerad med bärarens patronymikon, t.ex. Bo Johansson (Grip). Hans patronymikon är Johansson och namnet på ätten är Grip. Gustav Vasa var under sin tid känd som Gustav Eriksson. Det adliga namnet var Vasa. Symbolen på vapenskölden är en vasakärve. Gustav började använda namnet Vasa långt senare efter att han blivit vald som kung. I slutet av 1500-talet samt under början av 1600- talet frångick adeln mer eller mindre bruket att använda patronymikon. Detta gällde även prästerna. Införandet av skråsystemet blev startskottet för speciella namn för hantverkare. Nedan följer ett antal typiska adliga namn. Oftast stavas de på gammalt vis.

Typiska adliga namn,

korta, ett ord:

Gedda   Banér   Bildt   Bonde   Mörner   Uggla   Piper   Ribbing   Taube   Wrangel

Sammansatta namn

Adelsvärd Ankarcrona Ankarsvärd Armfelt Björnstjerna Cronhielm Gripenskiöld Gyllenkrok Gyllenstierna Hammarskjöld Lagerbielke

"von" namn

von Bahr von Döbeln von Otter von Platen von Rosen

"af" namn

af Söderberg Boije af Gennäs af Geijerstam af Klinteberg af Trolle

Exempel på svenska

adliga namn med

utländskt ursprung

eller influens:

Lewenhaupt   De la Gardie   Wachtmeister   Creutz   Cronstedt   Fleetwood   Hamilton   Staël von Holstein

Hantverkare

När en person började sin bana som hantverkare var det som lärling hos en mästare. Efter lärotiden skulle han avlägga sitt gesällprov. I gesällprovet skulle han tillverka någon vara inom sitt område, exempelvis en möbel. Detta bedömdes sen av olika mästare och varan måste bli godkänd för att lärlingen skulle bli upptagen som gesäll, dvs en slags examen. Upptagandet som gesäll följde en rituell  invigningsceremoni. Ett bevis att lärlingen nu var gesäll var gesällbrevet. En tidig benämning på gesäller var svenner. Gesällerna var ett sätt att tillförsäkra mästarna arbetskraft. Gesällerna var nästan alltid ogifta och bodde i mästarens hushåll. Det var vanligt att gesällerna gav sig ut på vandringar, sk gesällvandringar. Genom att arbeta hos olika mästare lärde de sig yrket på bästa möjliga sätt och kunde därmed bygga upp en egen yrkesskicklighet. Dessa vandringar kunde även ske till utlandet. På engelska heter gesäll journeyman vilket betyder en man som vandrar/reser. För att bli mästare och kunna arbeta i egen regi var gesällen först tvungen att bli mästare. För att bli mästare måste de avlägga ett mästarprov. Mästarbrevet var en hantverkares bevis på att han var en mästerhantverkare och verkligen kunde sitt yrke. Endast de av skråna godkända mästarna fick utöva yrket. Som mästare kunde han i sin tur ära upp nya gesäller. En hantverkare måste tillhöra ett skrå. Skråna var en slags branschorganisation och fackförening i ett  och hade stor makt. Skrånas maktställning ökade 1621. Allt hantverk och handel utanför skråsystemet förbjöds detta år. Skråna fungerade som karteller och kunde på så sätt kontrollera priser, tillverkningsmetoder, kvalitet och råvaror. De hade även monopol på tillsättandet av nya mästare. De ansågs dock som ekonomiskt ineffektiva och ett hinder för naturlig näringsfrihet. Först 1846 avskaffades skråsystemet. Full näringsfrihet infördes 1864. Efter detta år kunde vem som helst fritt praktisera ett hantverksyrke. Skråväsendet avskaffades i Frankrike redan 1791 och övriga länder i Europa följde efter under 1800- talet. Även efter att skråämbetna avskaffades 1846 fortsatte mästarna att ta sig an lärlingar och gesäller. Det fanns naturligtvis fortfarande behov av utbildning. Gesälltiteln försvann dock 1864 när alla fick rätt att utöva hantverksyrket. Hantverksföreningarna fortsatte dock även efter 1864 att utfärda gesällbrev. Också gesällvandringarna för att arbeta hos olika mästare fortsatte men avtog runt sekelskiftet 1900. Hantverkare kunde enbart utföra sitt yrke i städerna. För att kunna göra detta måste de även ha en tillstånd från staden, dvs de måste söka om burskap. Burskapet beviljades genom att stadens magistrat utfärdade burbrev. Genom att erhålla burskap blev man också antagen som borgare i staden med de rättigheter detta medförde. En stad var en större ort med "rätt" utöva handel och hantverk. Stadsrättigheter eller stadsprivilegier kunde enbart delas ut av kungen. Normalt omgärdades en stad av en stadsmur med ett antal bevakade stadsportar. För att kunna föra handelsvaror in till en stad var man tvungen att erlägga en tullavgift. Denna tullavgift infördes 1622 och avskaffades 1810. En indelning av de svenska städerna i stapelstäder och uppstäder infördes på 1610-talet, men de förras särställning reducerades stegvis fr.o.m. 1765. En stapelstad var en stad med rätt till handel och sjöfart med utlandet och en uppstad var en stad som endast hade rätt att bedriva handel och sjöfart inom landet. Handel och hantverk accepterades inte på landsbygden, så hantverkare och handelsmän höll till i städerna. Dvs här bodde borgarna. Bönderna höll dock på med hantverk och till en viss del handel även på landsbygden, främst för husbehov. På 1680-talet fick i begränsad utsträckning några yrkeskategorier rätt att slå sig ner på landsbygden för att utförs sitt yrke. Det var framförallt skräddare, smeder och skomakare. De kallades sockenhantverkare och hade enbart tillstånd att verka inom "sin" socken. Det var sockenstämman som utsåg vilka som fick verka som sockenhantverkare i den aktuella socknen. I näringsfrihetsförordningen från 1846 fick alla typer av hantverkare rätt att slå sig ner på landsbygden och där utöva sitt yrke. Sockenhantverkarna var inte anslutna till något skrå som var fallet med hantverkarna i städerna och det fanns heller inga krav på at de skulle ha kvalifikationer i form av gesällbrev. Sockenhantverkarna kallades även gärningsmän.

Namn som hantverkare

Under nya tiden, dvs efter 1521 började stadsbefolkningen efter utländskt bruk att anta familjenamn. Bland de namn som antogs inom borgerskapet märks tyska yrkesnamn som Schneider (skräddare) och Müller eller Möller (mjölnare). Man övergav patronymikon och det blev vanligt att hantverkare antog olika efternamn som var vanliga inom hantverket. Normalt antogs dock inte dessa "yrkesnamn" förrän man avlagt och klarat gesällprovet. Fram till dess hade man med andra ord sina patronymikon. Hantverkarnas efternamn var ofta hämtade från namn på träd eller från namn som var förknippade till olika former i naturen (topografiska namnformer) och var ofta flerstaviga. Trädet lind var ett vanligt inslag i hantverkarnamnen. Exempel på hantverksnamn med träd i namnet:

Namn på Lind:

Lindberg   Lindgren   Lindström   Lindblad   Lindblom   Lind

Namn med andra

träslag:

Almgren   Björk Björkegren   Björkman Boklund   Gran

Namn med andra

träslag:

Ekman   Enkvist Grankvist   Appelgren Hägglund
Topografiska namn var ofta hämtade från landskapens former och ofta kombinerade två och två, ex: Bergström. Exempel:

Topografiska namn:

Berg   Bergman   Bergström   Borgström   Forsberg   Forslund   Lundmark

Topografiska namn:

Sandberg   Sjöblom   Sundkvist   Söderlund   Törnkvist   Åberg   Östlund  
Överst på sidan

Soldatnamn

Redan före det yngre indelningsverket började man tilldela soldater speciella namn. Ett system med soldatnamn infördes helt i det yngre indelningsverket. Omkring 1686 börjar de nya namnen dyka upp i rullorna. Vid anställningen blev den nye soldaten tilldelad ett soldatnamn av sin Kompanichef. Namnen utdelades ganska fritt, kanske även efter förslag från de nye soldaten. Soldatnamnet skulle vara unikt inom kompaniet. Däremot kunde samma namn förekomma på andra kompanier inom regementet. Anledningen att man började med speciella namn på soldaterna var att det var alltför många soldater inom varje kompani med samma patronymikon. När man gav en order till en speciell soldat ville man att just han skulle agera och då var det inte lämpligt att flera soldater hade samma namn. Soldatnamnen hade ofta militär anknytning som Modig, Svärd, Sabel, Kling etc. Men det kunde även vara namn som karakterisera soldaten, ex Glad, Munter, Rolig. Andra namn kunde komma från djurriket som Mård, Järv, Hjort m.fl. Andra namn kom från växter och träd som  Al, Alm, Ek etc. Dessa namn var vanligen enstaviga. Mycket vanligt var även att soldatnamnet hade anknytning till namnet på roten. Roten Sundby i Dunker, Södermanlands regemente, har haft soldaterna Sund, Sundqvist, Sundström, Sundin m. fl I flottan bestod namnen ofta av nautiska termer  som Ankare, Boglina, Mast etc. Utförligare information om soldatnamn

Slutet på eran med

patronymikon

Patronymikon användes allmänt fram till 1860-talet. Vid denna tidpunkt började många ta släktnamn. Det blev allt vanligare att man bytte sitt patronymikon till ett släktnamn, även bland allmogen. I början var det ett fåtal men sen gick det allt snabbare. Man bör dock vara medveten att de flesta som tog släktnamn behöll sitt patronymikon som släktnamn. Exempelvis en person med patronymikonet Andersson tog helt enkelt namnet Andersson som sitt släktnamn. Många valde dock att ta ett nytt namn. Dessa nya namn som många nu tog på landsbygden liknade i stort de namn som hantverkarna i städerna använde, dvs. efternamn som var hämtade från namn på träd eller från namn som var förknippade till olika former i naturen (topografiska namnformer) och var ofta flerstaviga. Andra namnbildningar som var vanliga hade att göra med namnet på orten de var född i eller bodde i. I en del områden var vissa namn mer populära än i andra områden. Många inom samma område kunde med  andra ord ta samma efternamn. Mitt eget efternamn Högman kommer från byn Högland i Ljustorp (Y). Det var många i denna by som tog samma efternamn. Det faktum att många på samma ort tog samma efternamn betyder inte att de var släkt! I och med att man övergick till släktnamn började gifta kvinnor att anta samma efternamn som maken. Vid denna tidpunkt fanns inga formella regler som styrde tagandet av släktnamn. I princip var det bara att gå till prästen och meddela vad man ville ha för efternamn. Någon formell ansökan till myndigheterna krävdes inte. Syskon kunde anta släktnamn vid olika tidpunkter och det var inte ovanligt att syskon tog olika släktnamn. I min egen släkt hette farfars farfar Erik Larsson. Han hade tre söner, Lars, Jonas och Anders Olof. De föddes mellan 1842 och 1851 och var bosatt i byn Frötuna, Ljustorps socken (Y). Alla tre bröderna hade patronymikonet Ersson som efternamn under sina ungdoms år. Lars som var äldst övertog gården och antog släktnamnet Frölander efter bynamnet Frötuna. De två andra bröderna, Jonas och min farfars far Anders Olof bodde på 1870-talet i byn Högland, Ljustorp (Y). Byn ligger på en bergssluttning, därav namnet Högland. Både Anders Olof och Jonas antog släktnamnet Högman vars ursprung kommer från bynamnet Högland. Bröderna tog med andra ord olika efternamn, en namnet Frölander och de två yngre Högman. I Högland tog flera personer namnet Högman vid denna tidpunkt. Dessa personer var inte släkt med mina bröder Högman. När man släktforskar så måste man vara medveten om att en person kan ha haft olika efternamn under sin levnad. Vidare att syskon kan ha haft olika efternamn. De yrkesnamn som hantverkare, soldater och även präster och lärde män hade ärvdes normalt inte av barnen. Om en son följde faderns fotspår och utövade samma yrke kunde han ta samma namn som fadern. Annars användes i regel patronymikon för barnen. Under 1800-talet blev det dock allt vanligare att barn till dessa grupper också fick samma efternamn som fadern.

1901-års namnlag

År 1901 antogs en namnförordning (namnlagen) som kom att reglera tagandet av familjenamn. Namnförordningen innehöll dock ingen skyldighet att anta familjenamn. En vanlig missuppfattning är att brukandet av patronymikon förbjöds i och med namnförordningen 1901. Det hade dock nu socialt blivit kutym att även på landsbygden omvandla sina patronymikon till son-namn. Vad som inskränktes med namnförordningen var däremot den tidigare helt fria rätten att anta familjenamn. Nu kom tagandet av familjenamn att regleras. Först i 1963-års namnlag stadgades att alla svenskar var tvungna att använda familjenamn. Det var nu det blev förbjudet att bruka patronymikon. Mer information om Namnlagar i Sverige.

Namn på barn som fötts utom

äktenskapet

Det fanns inga givna regler för efternamnet på ett utomäktenskapligt barn. Om fadern var "känd" fick i regel barnet ett patronymikon efter faderns förnamn. Om fadern hade ett släktnamn kunde även barnet ärva detta namn. Om fadern var "okänd" fick i regel barnet ett annat efternamn. Om modern hade ett familjenamn kunde barnet ärva detta. Barnet kunde även få ett efternamn uppbyggt efter moderns förnamn, sk metronymikon. Om modern hette Karin kunde barnet få namnet Karinsdotter om det var en flicka eller Karinsson om det var en pojke.

Namn på svenska emigranter i

USA

Det är en vanlig missuppfattning att stavningen av immigranternas namn kunde ändras i och med att de passerade immigrationskontrollen i USA – att tjänstemännen stavade namnen ungefär som det lät på engelska. Detta stämmer inte. Immigrationstjänstemännen använde tolkar. Ellis Island hade ett mycket stort antal tolkar anställda. Vidare hade immigrationstjänstemännen fartygens passagerarlistor där namnen på immigranterna fanns nedskrivna. Tvärtom var det så att immigranterna själva ville "amerikanisera" eller på andra sätt ändra sina namn. Många valde att ta ett familjenamn istället för sina tidigare patronymikon och tog då gärna ett som fungerade på engelska. Vidare kunde patronymikon missförstås i Amerika då barnen med patronymikon inte hade samma efternamn som sina föräldrar. Barnen kunde då uppfattas som oäkta vilket var lika illa i USA som i Sverige. Vidare hade inte heller gifta par med patronymikon samma efternamn vilket kunde ge problem i Amerika. Därför var det vanligt att hustrun i tog samma efternamn som maken i samband med att man utvandrade från Sverige.

Exempel på amerikaniseringar

Manliga förnamn: Exempelvis blev Anders - Andrew, Nils - Nels, Bernt - Bent, Karl - Carl eller Charles, Gustav - Gus, Johan - John etc. Kvinnliga förnamn: Exempelvis så blev Karin – Karen, Maria – Mary, Anna – Anne, Märta – Martha, Kristina – Christine etc. Efternamn: Bland efternamnen så blev Svensson - Swanson, Bergström - Bergstrom, Bengtsson - Benson, Johansson - Johnson, Söderlund - Soderlund etc. De flesta "-son" namn stavades i regel med ett "s" i USA, dvs Andersson blev Anderson. Vissa översatte även sina efternamn till engelska, Östman blev Eastman, Högman - Highman, Stål - Steel, Ljungdahl - Youngdahl etc. Ytterligare en grupp tog helt nya efternamn i USA, t.ex. Wilson, Rodgers, Brown, Harrison etc.

Relaterade länkar

Namnskick - förnamn SCB: Namnstatistik  Namnförteckning, svenska förnamn, vad de betyder, stavning mm, Nättidningen Rötter Namnlagar i Sverige

Källor

Nationalencyklopedin Uppslagsverket Britannica Artikel av Nils William Olsson i nättidningen Rötter Norstedts Focus 98, CD-rom Överst på sidan