År 1901 kom namnförordningen, allmänt kallad namnlagen, men var i praktiken enbart ett tillägg till förordningen om kyrkobokföring. Namnförordningen innehöll regler för antagandet av familjenamn vilket tidigare varit oreglerat förutom ett skydd av adliga namn.Namnförordningen innehöll dock ingen skyldighet att anta familjenamn. En vanlig missuppfattning är att brukandet av patronymikon förbjöds i och med namnförordningen 1901.1901-års namnförordning innebar inget förbud mot fortsatt användning av patronymikon. Däremot hade det nu socialt blivit kutym att även på landsbygden omvandla sina patronymikon till son-namn. Däremot inskränktes den fria rätten att anta släktnamn med namnförordningen. Namnförordningen innehöll, som sagt, inget förbud för patronymikon men svenskarna uppmanades att anta familjenamn, dvs att byta från patronymikon till familjenamn.Från 1920 och fram till 1963 var det obligatoriskt för makar att anta samma efternamn, dvs vilket innebar att hustrun antog makens efternamn.
Namnreglering före 1901
Fram till 1880 fanns ett visst skydd av adliga namn samt vissa regler gällande namn på sjömän i handelsflottan, sk. copvaerdie sjömän. I en förordning från 1626 stadgas att en adelsman inte fick anta en annan adelsmans namn och i en förordning från 1707 regleras att ”kända missdådare inte fick lägga sig till med adliga namn”.År 1880 tillkom en förordning om att namnbyte av en underofficerares namn krävde tillstånd från överordnad militär myndighet.År 1887 kom lagen angående handelsregister där paragraf 10 börjar ”Ej må någon i sin firma obehörigen antaga annans namn eller namn å annans fast egendom”. Denna paragraf visade sig verkningslös i frånvaron av en svensk namnlag. Detta var en viktig anledning till uppkomsten av 1901-års namnlag.
1901-års namnlag
Innan 1901 kunde man ta vilket efternamn som helst - utom adliga namn - genom att bara meddela kyrkoherden i socknen vad man ville heta.Namnförordningen antogs den 5 december 1901 och innehöll regler för antagandet av familjenamn. Egenartade efternamn är de efternamn som har ett utökat skydd i Namnförordningen. Ett efternamn anses som egenartat, om det är "ägnat att utmärka tillhörigheten till en viss släkt".Namnförordningen stadgade att man för att anta ett "egenartat" namn var tvungen att få myndigheternas tillstånd och att registrering av namnet skulle ske. Byte till "icke-egenartat" namn, t.ex. när man förvandlade patronymikon till efternamn, antog ett soldatnamn eller någon de vanligaste borgerliga namnen (t.ex. Lindblom) krävde inte tillstånd.Namnförordningen innehöll dock ingen skyldighet att anta familjenamn och innebar inget förbud mot fortsatt användning av patronymikon.En vanlig missuppfattning är att brukandet av patronymikon förbjöds i och med namnförordningen 1901.Namnförordningen kom därefter att ändras ett flertal gånger; 1919, 1920, 1921, 1922, 1931, 1946 och 1962. Namnförordningen ersattes helt och hållet den 1 januari 1964 av en ny lag 1963:521. Denna i sin tur var i kraft fram till införandet av namnlagen 1982:670.Namnfrågor rörande gifta kvinnors, frånskilda kvinnors, adoptivbarns och andras möjligheter att anta eller ändra namn reglerades inte av 1901 års namnlag utan av giftermålsbalken, 1920 års lag om barn i äktenskapet och 1917 års lagar om adoption och om barn utom äktenskapet. De namnfrågor som styrdes av andra lagar än namnlagen var ärenden för domstolarna.Ny bestämmelse i 1920-års giftermålsbalk innebar att kvinnan skulle anta mannens efternamn när de vigdes.
1963-års namnlag
I 1963-års namnlag stadgades att alla svenskar var tvungna att ha ett familjenamn. Det var först nu det blev förbjudet att bruka patronymikon. Bruket av patronymikon existerade då fortfarande i vissa delar av Sverige, särskilt i områden där bondekulturen var stark, som Skåne, Dalarna och Hälsingland. Här fanns ännu en hel del familjer som aldrig antagit familjenamn utan höll kvar vid det gamla bruket av patronymikon och gårdsnamn. PRV hade faktiskt en lista med förslag på familjenamn som man använde när man försökte övertala de familjer som ännu inte antagit familjenamn.Enligt 1963-års namnlag behövde en gift kvinna inte längre ta mannens efternamn när de gifte sig utan kunde behålla sitt eget. Det blev nu lättare att byta efternamn. Med lagen blev det dock otillåtet att skapadubbla efternamn, t ex Lundberg-Johansson.
1982-års namnlag
Enligt 1982-års namnlag kan gifta par välja vilket efternamn de ville ta, mannens eller kvinnans.
Myndigheter med ansvar för namnbyten
Mellan 1902 - 1919 var det till Länsstyrelsen man skickade sin ansökan om byte av familjenamn. Perioden 1919 – 1922 var det Ecklesiastikdepartementet (Utbildningsdepartementet)som skötte namnbyten. Mellan 1923 – 1946 var det istället Justitiedepartementet som hanterade namnbyten. År 1947 flyttades hanteringen av namnbyten till en nyinrättad byrå vid Statistiska Centralbyrån, kallad Namnbyrån. Patent- och Registreringsverket (PRV) övertog verksamheten rörande namnbyten 1962.
Ny namnlag 2017
Från och med den 1 juli 2017 har vi en ny lag om personnamn i Sverige (2015/16:180). Den nya lagen har moderniserat och förenklat möjligheterna att välja och byta namn. Det finns heller inga hinder för upprepade byten av förnamn eller efternamn. Det är nu tillåtet att använda dubbla efternamn. Det finns dock en begränsning att efternamnet endast kan bestå av två namn. Tidigare hade personer med ”dubbla efternamn” varit tvungen att ha det ena efternamnet i som extra förnamn. Det går inte längre att lägga till mellannamn, men man kan ha kvar det man har. Dvs, systemet med mellannamn (alltså ett efternamnsliknande namn som bärs mellan förnamnen och det egentliga efternamnet) fasas ut.Genom den nya lagen blir de vanligaste efternamnen fria för alla. Efternamn som brukas av minst 2.000 personer förlorar därmed sitt namnskydd.Efternamn kommer inte längre att ges automatiskt till nyfödda barn. Om man inte anmält annat, har nyfödda barn tidigare automatiskt fått mammans efternamn. Nu måste föräldrarna ansöka om efternamn till barnet, dvs man måste ansöka om både för- och efternamn till barnet.Skatteverket blir den enda myndigheten som hanterar namn.
Andra länder
Sverige var relativt sent ute med en namnlag. I Danmark antog man en namnlag redan 1828.
•Om namnbyten och namnlagar i Sverige, Rolf Linde.•Namnskicket i äldre tider. Bengt Avenberg•Namn i Sverige. Ingela Martenius•Wikipedia•NationalencyklopedinÖverst på sidan
År 1901 kom namnförordningen, allmänt kallad namnlagen, men var i praktiken enbart ett tillägg till förordningen om kyrkobokföring. Namnförordningen innehöll regler för antagandet av familjenamn vilket tidigare varit oreglerat förutom ett skydd av adliga namn.Namnförordningen innehöll dock ingen skyldighet att anta familjenamn. En vanlig missuppfattning är att brukandet av patronymikon förbjöds i och med namnförordningen 1901.1901-års namnförordning innebar inget förbud mot fortsatt användning av patronymikon. Däremot hade det nu socialt blivit kutym att även på landsbygden omvandla sina patronymikon till son-namn. Däremot inskränktes den fria rätten att anta släktnamn med namnförordningen. Namnförordningen innehöll, som sagt, inget förbud för patronymikon men svenskarna uppmanades att anta familjenamn, dvs att byta från patronymikon till familjenamn.Från 1920 och fram till 1963 var det obligatoriskt för makar att anta samma efternamn, dvs vilket innebar att hustrun antog makens efternamn.
Namnreglering före 1901
Fram till 1880 fanns ett visst skydd av adliga namn samt vissa regler gällande namn på sjömän i handelsflottan, sk. copvaerdie sjömän. I en förordning från 1626 stadgas att en adelsman inte fick anta en annan adelsmans namn och i en förordning från 1707 regleras att ”kända missdådare inte fick lägga sig till med adliga namn”.År 1880 tillkom en förordning om att namnbyte av en underofficerares namn krävde tillstånd från överordnad militär myndighet.År 1887 kom lagen angående handelsregister där paragraf 10 börjar ”Ej må någon i sin firma obehörigen antaga annans namn eller namn å annans fast egendom”. Denna paragraf visade sig verkningslös i frånvaron av en svensk namnlag. Detta var en viktig anledning till uppkomsten av 1901-års namnlag.
1901-års namnlag
Innan 1901 kunde man ta vilket efternamn som helst - utom adliga namn - genom att bara meddela kyrkoherden i socknen vad man ville heta.Namnförordningen antogs den 5 december 1901och innehöll regler för antagandet av familjenamn. Egenartade efternamn är de efternamn som har ett utökat skydd i Namnförordningen. Ett efternamn anses som egenartat, om det är "ägnat att utmärka tillhörigheten till en viss släkt".Namnförordningen stadgade att man för att anta ett "egenartat" namn var tvungen att få myndigheternas tillstånd och att registrering av namnet skulle ske. Byte till "icke-egenartat" namn, t.ex. när man förvandlade patronymikon till efternamn, antog ett soldatnamn eller någon de vanligaste borgerliga namnen (t.ex. Lindblom) krävde inte tillstånd.Namnförordningen innehöll dock ingen skyldighet att anta familjenamn och innebar inget förbud mot fortsatt användning av patronymikon.En vanlig missuppfattning är att brukandet av patronymikon förbjöds i och med namnförordningen 1901.Namnförordningen kom därefter att ändras ett flertal gånger; 1919, 1920, 1921, 1922, 1931, 1946 och 1962. Namnförordningen ersattes helt och hållet den 1 januari 1964 av en ny lag 1963:521. Denna i sin tur var i kraft fram till införandet av namnlagen 1982:670.Namnfrågor rörande gifta kvinnors, frånskilda kvinnors, adoptivbarns och andras möjligheter att anta eller ändra namn reglerades inte av 1901 års namnlag utan av giftermålsbalken, 1920 års lag om barn i äktenskapet och 1917 års lagar om adoption och om barn utom äktenskapet. De namnfrågor som styrdes av andra lagar än namnlagen var ärenden för domstolarna.Ny bestämmelse i 1920-års giftermålsbalk innebar att kvinnan skulle anta mannens efternamn när de vigdes.
1963-års namnlag
I 1963-års namnlag stadgades att alla svenskar var tvungna att ha ett familjenamn. Det var först nu det blev förbjudet att bruka patronymikon.Bruket av patronymikon existerade då fortfarande i vissa delar av Sverige, särskilt i områden där bondekulturen var stark, som Skåne, Dalarna och Hälsingland. Här fanns ännu en hel del familjer som aldrig antagit familjenamn utan höll kvar vid det gamla bruket av patronymikon och gårdsnamn. PRV hade faktiskt en lista med förslag på familjenamn som man använde när man försökte övertala de familjer som ännu inte antagit familjenamn.Enligt 1963-års namnlag behövde en gift kvinna inte längre ta mannens efternamn när de gifte sig utan kunde behålla sitt eget. Det blev nu lättare att byta efternamn. Med lagen blev det dock otillåtet att skapadubbla efternamn, t ex Lundberg-Johansson.
1982-års namnlag
Enligt 1982-års namnlag kan gifta par välja vilket efternamn de ville ta, mannens eller kvinnans.
Myndigheter med ansvar för namnbyten
Mellan 1902 - 1919 var det till Länsstyrelsen man skickade sin ansökan om byte av familjenamn. Perioden 1919 – 1922 var det Ecklesiastikdepartementet (Utbildningsdepartementet)som skötte namnbyten. Mellan 1923 – 1946 var det istället Justitiedepartementet som hanterade namnbyten. År 1947 flyttades hanteringen av namnbyten till en nyinrättad byrå vid Statistiska Centralbyrån, kallad Namnbyrån. Patent- och Registreringsverket (PRV) övertog verksamheten rörande namnbyten 1962.
Ny namnlag 2017
Från och med den 1 juli 2017 har vi en ny lag om personnamn i Sverige (2015/16:180). Den nya lagen har moderniserat och förenklat möjligheterna att välja och byta namn. Det finns heller inga hinder för upprepade byten av förnamn eller efternamn. Det är nu tillåtet att använda dubbla efternamn. Det finns dock en begränsning att efternamnet endast kan bestå av två namn. Tidigare hade personer med ”dubbla efternamn” varit tvungen att ha det ena efternamnet i som extra förnamn. Det går inte längre att lägga till mellannamn, men man kan ha kvar det man har. Dvs, systemet med mellannamn (alltså ett efternamnsliknande namn som bärs mellan förnamnen och det egentliga efternamnet) fasas ut.Genom den nya lagen blir de vanligaste efternamnen fria för alla. Efternamn som brukas av minst 2.000 personer förlorar därmed sitt namnskydd.Efternamn kommer inte längre att ges automatiskt till nyfödda barn. Om man inte anmält annat, har nyfödda barn tidigare automatiskt fått mammans efternamn. Nu måste föräldrarna ansöka om efternamn till barnet, dvs man måste ansöka om både för- och efternamn till barnet.Skatteverket blir den enda myndigheten som hanterar namn.
Andra länder
Sverige var relativt sent ute med en namnlag. I Danmark antog man en namnlag redan 1828.
•Om namnbyten och namnlagar i Sverige, Rolf Linde.•Namnskicket i äldre tider. Bengt Avenberg•Namn i Sverige. Ingela Martenius•Wikipedia•NationalencyklopedinÖverst på sidan
