Copyright © Hans Högman 2023-05-06
Slagskepp
Slagskeppen var de örlogsfartyg som hade det
mest kraftfulla skeppsartilleriet och som var bäst
bepansrade av alla krigsskepp. De hade sin
glansperiod mellan 1850-talet och 1940-talet. De
stora bepansrade slagskeppen (engelska:
battleship) var avsedda för slaglinjen. De var
konstruerade för att slåss mot motsvarande
fientliga örlogsfartyg med direkt eller indirekt eld
från sitt huvudartilleri. I sina sekundära roller var de
kapabla att bombardera mål vid och nära kusten
för att understödja marktrupp. Men med
hangarfartygens inträdande under andra
världskriget kom slagskeppen att bli föråldrade, och
har inte spelat någon framträdande roll i något krig
sedan dess.
Den kejserliga japanska flottans slagskepp Satsuma,
sjösatt 1906, var det första skeppet som planerades
som och byggdes som ett slagskepp med enbart
svår bestyckning. HMS Dreadnought var ett
slagskepp i brittiska Royal Navy som
revolutionerade sjömakten då hon trädde i tjänst år
1906.
Flera berömda slagskepp användes under andra
världskriget såsom den tyska Bismarck (sjösatt
1939), brittiska Prince of Wales (sjösatt 1939) och det
japanska slagskeppet Yamato (sjösatt 1940).
Samtliga dessa tre slagskepp sänktes i strid under
kriget.
Efter det andra världskriget behöll flera nationer
slagskepp men de ansågs allmänt föråldrade och
utklassade av hangarfartyg.
Sverige har inte haft några slagskepp.
Pansarskepp
I Sverige kallades pansarskeppen fram till 1920-
talet 1:a klass pansarbåt och de kan beskrivas
som örlogsfartyg med ett deplacement mindre än
10.000 ton och som var bestyckat med svårt artilleri
och hade en storlek ungefär som en
pansarkryssare. Pansarskeppen/pansarbåtarna
hade dock en begränsad högsjökapacitet.
Pansarskepp användes främst av flottorna i mindre
länder, exempelvis de nordiska länderna,
Nederländerna, Grekland, Portugal m.fl.
Pansarskeppens används främst för att försvara
kusterna och har därför emellanåt kallats
kustslagskepp eller kustförsvarsskepp men
pansarskeppen skall inte blandas ihop med
slagskeppen. Pansarskeppen var en vidareutveckling
av monitorerna och pansarkanonbåtarna.
Pansarskeppen var i regel huvudfartygstypen i
respektive länders flottor som använde sig av
denna fartygstyp. Deras konstruktion och design
liknade ofta pre-Dreadnought-fartygen.
Huvudbestyckningen var vanligen fördelad på två
kanontorn, ett i fören och ett i aktern. Skeppens
beväpning var ofta två och senare fyra svåra pjäser
med kalibern 20-28 cm (8-11 tum) och några lättare
kanoner. Då fartygen inte var så djupgående var av
stort värde i grunda vatten såsom bland skärgård
och i fjordar. Därför var fartygstypen särskilt
populär i de nordiska flottorna och de användes
huvudsakligen som mobila kustartillerifort.
Pansarskeppen i Sverige-klassen skilde sig på flera
sätt från de tidigare svenska pansarskeppen, med
tyngre beväpning samt bättre fart och pansar. Till
skillnad från andra pansarskepp utgjorde Sverige-
klassen kärnan i en traditionell stridsgrupp på
öppet hav (kustflottan), som opererade med
kryssare, jagare, torpedbåtar och flygspaning i
enlighet med den tidens traditionella
slagskeppstaktik.
Det har framhållits att Sverige-klassens pansarskepp
var en anledning till att Tyskland inte invaderade
Sverige under andra världskriget. Sådana
spekulationer förekom i Warship Magazine Annual
1992 i artikeln "The Sverige Class Coastal Defence
Ships," av Daniel G. Harris. Detta har delvis
bekräftats i efterkrigstidens publicering av tyska
taktiska order och scenarier för anfall mot Sverige.
Svenska pansarskepp
Svea-klass:
Sverige har haft ett flertal mindre pansarskepp.
Svea, (e.g. HM Pansarbåt Svea) var det första
svenska pansarskeppet och det första att byggas
av de tre fartygen i Svea-klassen, som hon bildade
tillsammans med pansarskeppen Göta och Thule.
Svea sjösattes 1885 och levererades till flottan 1886.
Längden var 75,7 m och hade 6 x
cylinderångpannor och kunde göra en fart på 15
knop. Sveas huvudbestyckning bestod av två 25,4
cm kanoner m/1889 och sekundärbestyckning av
fyra 15,2 cm kanoner. Deplacementet var 2.931 /
3.273 ton. Besättningen utgjordes av 252 man (232
från 1904). Utrangerad 1941.
Göta (HM Pansarbåt Göta) sjösattes 1889 och
levererades till flottan 1891. Thule (HM Pansarbåt
Thule) sjösattes 1893 och levererades till flottan
1893. Göta och Thule var något större än Svea.
Deras längd var 78,9 m. Bredd: 14,8 m.
Deplacementet var 3.097 ton och farten 16 knop.
Sveas liksom Göta och Thules huvudbestyckning
bestod av två 25,4 cm kanoner och
sekundärbestyckningen av fyra 15,2 cm kanoner.
Thule utrangerades redan 1923, Göta 1938 samt
Svea 1941.
Bilden visar 1. kl. pansarbåt, HM Pansarbåten Svea,
sjösatt 1885, levererad 1886. Längd: 75,7 m. Bilden
är tagen på Stockholms ström i juni 1887. Bild:
Sjöhistoriska museet, ID: Fo42305A.
Under fartygen livstid genomgick de ett flertal
moderniseringar. Sveas mest omfattande ägde rum
1903-1904, då bland annat det svåra artilleriet
ersattes av en 21 cm pjäs i enkeltorn.
Oden-klass:
Klassen bestod av tre fartyg; Oden, Thor och Niord.
Fartygens huvudbestyckning bestod av två 25,4 cm
kanoner i två enkeltorn, ett i fören och ett i aktern,
medan den sekundära bestyckningen av sex (på
Oden fyra) 12 cm kanoner i kasematter midskepps.
Oden sjösattes 1896 och levererades 1897, Thor
sjösattes 1898 och levererades 1899 samt Niord
1898 respektive 1899. Fartygen var 84,8 m långa.
Bredd 14,77 m. Deplacement: 3.500/3.715 ton
(Oden), 3.328/3.720 ton (Thor och Niord). Maskin:
2x 3-cyl trippelexpansionsmaskiner (5 530 ihk) med
en maxfart på 16 knop. Besättning: 239-254 man.
Under åren 1914-1917 togs fartygen in till
Karlskronavarvet för ombyggnad. Oden var det
först att moderniseras, följd av Thor och slutligen
Niord. Nya pannor installerades och rökupptagen
drogs samman i en enda, bredare skorsten. Vissa
ändringar gjordes också i bestyckningen.
Oden och Thor utrangerades 1937 och Niord 1944.
Bilden visar 1. kl.
pansarbåt, HM
Pansarbåten
Oden, sjösatt
1896, levererad
1897. Längd:
84,8 m. Bredd:
14,77 m. Bilden
är tagen vid
Stockholms-
utställningen
1897. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo61482A.
Dristigheten-klass:
Klassen bestod av ett enda fartyg, Dristigheten
(officiellt HM Pansarbåt Dristigheten). Dristigheten
var en vidareutveckling av Oden-klassens
pansarskepp och skilde sig främst från den klassen
genom ett kraftigare sekundärartilleri.
Huvudbestyckningen bestod ursprungligen av två
21 cm kanoner och sekundärbestyckningen av åtta
15,2 cm kanoner. Hon sjösattes 1900 och
levererades till Marinen 1901. Dristigheten byggdes
om till flygdepåfartyg 1927 varpå hela
bestyckningen byttes ut och ny utrustning tillkom.
Fartyget utrangerades 1947.
Dristigheten var 86,87 m lång och 14,78 m bred.
Deplacement: 3.200 / 3.600 ton. Besättning: 275-
289 man.
Maskin: Framdrivningsmaskineriet utgjordes av
kolvångmaskiner och 8 ångpannor. Ångan från
pannorna levererades till två stycken trecylindriga
trippelexpansions ångmaskiner med en total effekt
på 5.400 ihk och hade en maxfart på 16,8 knop.
Den största nyheten hos dessa pannor var att de
var vattenrörspannor, till skillnad från tidigare
pansarbåtar som haft eldrörspannor ,
Bilden visar 1. kl. pansarbåt, HM Pansarbåten
Dristigheten, sjösatt 1900, levererad 1901. Längd:
86,9 m. Bredd: 14,8 m. Bild: Marinmuseum, ID: D
14989:14.
Äran-klass:
Äran-klassens 4 fartyg bestod av pansarskeppen
Äran, Wasa, Tapperheten och Manligheten. Fartygen
levererades mellan åren 1902 och 1904. Äran-
klassens konstruktion var en utveckling av
Dristigheten. Wasa utrangerades 1940, dvs i början
av andra världskriget medan de övriga tre
modifierades och användes under kriget.
Manligheten var det sista fartyget att utrangeras,
vilket skedde år 1950.
Äran, Wasa och Tapperheten sjösattes 1901 medan
Manligheten sjösattes 1903. Äran (HM Pansarbåt
Äran) och Wasa levererades till Marinen 1902,
Tapperheten 1903 och Manligheten 1904. Wasa
utrangerades 1940, Äran och tapperheten 1947 och
Manligheten 1950.
Fartygens huvudbestyckning bestod av två 21 cm
kanoner m/98B i var sitt torn belägna på för-
respektive akterdäck. Sekundärartilleriet utgjordes
av sex 15,2 cm kanoner m/98. En stor skillnad från
tidigare pansarskeppsklasser var att kanonerna var
uppställda i egna torn, istället för i kasematter.
Vidare fanns sex stycken 57 mm kanoner m/89B.
Fartygen var 87,5 m lång och 15 m bred.
Deplacement: 3.650 / 3.735 ton. Maskin:
Maskineriet bestod av två stycken 3-cylindriga
trippelexpanderande ångmaskiner som fick ånga
ifrån åtta koleldade ångpannor (5.500 ihk). Fart 16,5
knop. Besättning: 285 man.
Åren 1938 - 1941 genomgick fartygen omfattande
moderniseringar. Dessa utfördes inte på Wasa då
hon bedömdes vara alltför sliten. Fartygen saknade
från början artilleriledningssystem, som nu
installerades. På grund av flygvapnens snabba
utveckling monterades även luftvärnskanoner. De
tre fartygen som moderniserades fick dock något
olika utseende vid uppgraderingen. Äran fick bland
annat en ny brygga för luftvärnet akter om
skorstenarna. Manligheten erhöll den mest
omfattande modifieringen, och fick bland annat ett
helt nytt förskepp.
Bilden visar 1. kl. pansarbåt, HM Pansarbåten Äran,
sjösatt 1901, levererad 1902. Längd: 87,5 m. Bredd:
15 m. Kamouflagemålning och med vit
neutralitetsrand på skrovsidan. Foto 1944. Bild:
Sjöhistoriska museet, ID: Fo11368A.
Oscar II-klass:
Klassen bestod av ett enda fartyg, Oscar II (officiellt
HM Pansarbåt Oscar II). Oscar II var en
vidareutveckling av Äran-klassens pansarskepp
men hade ett utökat antal medelsvåra kanoner i
fyra dubbeltorn, två på var sida. Antalet ångpannor
var utökat till 10 fördelade på tre pannrum och
hade tre skorstenar (den enda svenska
pansarbåten med tre skorstenar). Oscar II var det
sista svenska pansarskepp att utrustas med
kolvångmaskiner. Maskineriet utvecklade
sammanlagt effekten 9.400 hk.
Huvudbestyckningen utgjordes av två 21 cm
kanoner och sekundärbestyckningen av åtta 15,2
cm kanoner.
Hon sjösattes 1905 och levererades till Marinen
1907. Fartyget utrangerades 1950.
Oscar II var 95,6 m lång och 15,4 m bred.
Deplacement: 4.273 / 4.495 ton. Besättning: 326
man (335 som flaggskepp. Fart 17,8 knop.
Fartyget genomgick under dessa år flera
moderniseringar, varav den största genomfördes
inför andra världskriget. Huvud- och
sekundärartilleriet fick nu ökad skottvidd, och
eldledningen förbättrades genom att man
installerade ett centralsikte i en ny märs samt
genom att gamla eldledningsinstrument från
Sverige övertogs. Dessutom erhöll hon nytt
luftvärn. Vidare byttes samtliga tio ångpannor ut
mot nya, varav två utrustades för oljeeldning.
Bilden visar 1. kl. pansarbåt, HM Pansarbåten Oscar
II, sjösatt 1903, levererad 1907. Längd: 95,6 m.
Bredd: 15,4 m. Foto taget 1940. Bild:
Marinmuseum, ID: IV558.
Sverige-klass:
Sverige-klass var en klass av pansarskepp som
bestod av tre fartyg, Sverige, Drottning Victoria och
Gustaf V. Sverige, även kallad F-båten, (eg. HM
Pansarskepp Sverige) var det första som byggdes i
Sverige-klassen och sjösattes 1915 och levererades
till Marinen 1917. Hon avrustades år 1947 och
utrangerades 1953.
HMS Drottning Victoria sjösattes 1917 (levererad
1921) . Hon utrangerades 1957.
HMS Gustav V sjösattes 1918 (levererad 1922) och
var det sista fartyget i klassen. Hon utrangerades
1957.
Fartygen i Sverige-klassen var de största och tyngst
bestyckade pansarskepp som funnits i den svenska
flottan. HMS Sverige, finansierades med pengar från
en nationell insamling, medan de övriga två
finansierades med statliga medel.
Huvudbestyckningen utgjordes av två kanontorn
med dubbla 28 cm kanoner (ett i fören och ett i
aktern) och sekundärbestyckningen av åtta 15,2 cm
kanoner.
Fartygen var 119,7 m långa och 18,6 m breda.
Deplacement: 6.852 / 7.688 ton. Maskin: 2 st
Kockums Curtissturbiner (22.000 hk). Fart 22,5
knop. Besättning: 427 man (443 man som
flaggskepp).
Under mellankrigstiden genomgick fartygen ett
flertal moderniseringar, och var vid andra
världskrigets utbrott ett av de mest slagkraftiga
fartygen i flottan. År 1924–1925 genomgick fartygen
sin första större modernisering. Nästa större
modifiering kom år 1931–1933. År 1936 bestämdes
det att Sveriges luftvärnsartilleri skulle förstärkas
och att huvud- och sekundärbestyckningen skulle
moderniseras. Dessutom skulle oljeeldning
installeras.
Bilden visar 1. kl. pansarbåt, HM Pansarbåten
Sverige, sjösatt 1915, levererad 1917. Längd: 119,7
m. Bredd: 18,6 m. Foto taget på Stockholms ström.
Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo89011A.
Svenska örlogsfartyg - 2
Svenska örlogsfartyg -
ytstridsfartyg - 1
Förteckning över svenska maskindrivna
ytstridsfartyg
•
Slagskepp
•
Pansarskepp
•
Kryssare, del-1, del-2
•
Jagare, del-1, del-2, del-3
•
Fregatt
•
Korvett
•
Motortorpedbåt
•
Torpedbåt/robotbåt
•
Patrullbåt
•
Vedettbåt
•
Bevakningsbåt
•
Minfartyg / Minröjningsfartyg / Minsvepare
Allmänt
I beskrivningen av fartygen finns några begrepp och
termer som kan vara värda att beskriva.
•
IK-nr är det igenkänningsnummer som fartygen
normalt, i fredstid, har påmålad på fartygssidan på
vissa fartygstyper. För ubåtar är det en
namnförkortning av ubåtens namn.
•
Levererad avser den tidpunkt då fartyget formellt
levererades till Marinen från leverantören.
•
Sjösatt, av ser den tidpunkt då fartyget döpts och
löpt av stapeln.
•
Utrangerad avser normalt den tidpunkt då
fartyget slutgiltigt utgår ur Marinen organisation.
•
Deplacement, uttrycks i ton och anges med två
värden, standarddeplacement och deplacement då
fartyget är fullt rustat. Om enbart ett värde anges
avser det standarddeplacement. För ubåtar anges
deplacement i ytläge, respektive u-läge.
•
Fart anges i knop och avser den kontrakterade
farten. För ubåtar anges farten i ytläge respektive
u-läge.
•
Dimensioner, anges i meter för längd, bredd och
djupgående. Längden kan anges i två mått, dels i
konstruktionsvattenlinjen, dels i största längden
totalt sett. Om enbart en längd anges är det den
största längden som avses. Med bredd avses den
största bredden.
•
Besättningens storlek avser normalt sett
fredsbesättningsstorleken.
•
Dykdjup för ubåtar anger största tillåtna dykdjup i
fredstid.
•
ihk = indikerade hästkrafter (dvs, den ur ett
indikatordiagram beräknade effekten på en
maskin)
Förkortningen "HMS" betyder Hans Majestäts Skepp /
Hennes Majestäts Skepp och används i den svenska
flottan som ett prefix före fartygets namn,
exempelvis HMS Visby. Men HMS började inte
användas av flottan förrän efter 1950. För äldre
fartyg, dvs byggda före 1950, användes ”HM” (Hans
Majestäts) följt av fartygstyp och namn, exempelvis
HM Kryssare Tre Kronor.
Svenska örlogsfartyg målades från den 23 juni 1940
med vita tvärstreck på däck och sidor för att de
tydligt skulle kunna identifieras som neutrala fartyg
och därmed undgå vådabeskjutning från de
krigförande.
Kryssare
Kryssare är ett stort örlogsfartyg som kan användas i
strid mot flera objekt samtidigt. Kryssaren ligger i
storleksklass mellan slagskepp och jagare. Till
kryssarens huvuduppgifter hörde att utföra spanings-
och bevakningstjänst till sjöss, förstöra fiendens
sjöhandel, blockera eller i övrigt oroa hans kust samt
skydda egen sjöhandel och kust. I modern krigföring
har kryssaren nästan helt försvunnit och dess
uppgifter har tagits över av jagare. Den sista svenska
kryssaren var HMS Göta Lejon som utrangerades 1970.
Beteckningen ”Kryssare” är inte en benämning på en
enhetlig fartygstyp. Det finns ett antal olika typer av
örlogsfartyg som gått under benämningen ”kryssare”.
Några olika typer av kryssare:
•
Torpedkryssare,
Torpedkryssaren tillkom som egen typ i slutet av
1800-talet. De var försedda med artilleri och
torpeder för bekämpning av de då nya
torpedbåtarna. Torpedkryssarna var försedda med
ett tunt pansardäck.
•
Pansarkryssare,
Kryssare som i allmänhet hade pansarskyddade
utrymmen för artilleri, langning och stridstorn samt
både sidopansar och pansardäck.
•
Pansardäckskryssare,
Fartygen av denna typ hade, förutom skydd för
kanoner och ammunitionslagring, endast ett
pansardäck.
•
Slagkryssare,
Slagkryssarna var storleksmässigt jämbördiga med
slagskeppen, men i denna fartygstyp prioriterades
farten på bekostnad av eldkraft och skydd.
Slagkryssarna var byggda för att bekämpa fiendens
pansarkryssare och för spaning framför den egna
huvudflottan.
•
Lätt kryssare,
De örlogsfartyg som klassades som lätta kryssare
hade vanligtvis ett deplacement på mellan 2,000
och 10,000 ton. Artilleriet utgjordes vanligtvis av 6-
tumspjäser (152 mm), torpeder och luftvärn samt
ibland även eget spaningsflyg.
•
Luftvärnskryssare,
Luftvärnskryssarna var en variant av lätt kryssare
och beväpningen utgjordes ofta av medelsvårt
artilleri (som kunde eleveras mera än vanligt),
torpeder och luftvärn och hade vanligen i uppgift
att skydda flottgrupperingar mot hot ifrån luften.
•
Tung kryssare,
Tunga kryssare var bepansrade och hade vanligtvis
ett deplacement på mellan 10.000 och 30.000 ton
och bestyckningen utgjordes vanligtvis av artilleri
upp till 8 tum (203 mm), samt torpeder. Ofta var de
tunga kryssarna även utrustade eget
spaningsflygplan och katapult.
•
Flygplanskryssare,
Ett örlogsfartyg där många egenskaper hos både
hangarfartygen och de tunga kryssarna var
kombinerade. Vanligtvis var flygplanskryssaren
utrustad med relativt tungt artilleri, minor, samt ett
antal flygplan med flottörer. Den svenska HM
Flygplanskryssare Gotland är ett exempel på en
flygplanskryssare.
•
Hjälpkryssare,
Hjälpkryssare var under andra världskriget ofta
civila fartyg som tagits i flottans tjänst och
bestyckats. De användes för minutläggning och
som konvojfartyg och var vanligtvis snabbgående
handelsfartyg eller färjor. Bestyckningen utgjordes
vanligen av luftvärn och medelsvårt artilleri (i regel
äldre artilleripjäser) men saknade ofta effektiv
eldledning.
•
Robotkryssare,
Robotkryssaren är en modern version av den
klassiska kryssaren som ersatt sitt grova artilleri
och luftvärnskanoner med olika typer av
kryssnings-, sjömåls- samt luftvärnsrobotar. De är
idag den enda typ av kryssare som fortfarande
finns i tjänst.
Svenska kryssare
De första fartygen i den svenska flottan som kom att
benämnas kryssare var de 5 mindre fartygen av
Örnen-klass, sjösatta under de senare åren av 1800-
talet. De fick benämningen torpedkryssare.
Torpedkryssare:
Örnen (eg. HM Torpedkryssare Örnen) var den första
av totalt 5 torpedkryssare i svenska flottan. Klassen
kallades Örnen-klass, som bestod av fartygen Örnen,
Claes Horn, Jacob Bagge, Psilander och Clas Uggla.
Örnen-klassens fartyg var 67,6 m långa och 8,2 m
breda. Deplacementet var 800 ton. Fart 19 knop.
Besättning 104 man.
Örnen sjösattes 1896 och levererades till flottan 1897
(utrangerad 1947). Clas Horn sjösattes 1898 och
levererades till flottan 1898 (utrangerad 1923). Jacob
Bagge sjösattes 1898 och levererades till flottan 1898
(utrangerad 1947). Psilander sjösattes 1899 och
levererades till flottan 1900 (utrangerad 1937). Clas
Uggla sjösattes 1899 och levererades till flottan 1900
(sjönk 1917 efter att ha strandat på Storgrundet intill
Ulvön söder om Örnsköldsvik).
Huvudbestyckningen utgjordes av två 12 cm kanoner
m/94, den sekundära bestyckningen av fyra 57 mm
kanoner m/89B. Vidare, en 38 cm
undervattenstorpedtub m/93.
Bilden visar HM Torpedkryssaren Örnen, sjösatt 1896,
levererad 1897. Längd: 67,6 m. Bredd: 8,2 m. Bild:
Marinmuseum, ID: IV1527.
Pansarkryssare:
Fylgia (eg. HM Pansarkryssare Fylgia) var det enda
fartyget i Fylgia-klassen. Hon sjösattes vid Finnboda
varv 1905 och levererades till flottan 1907. Fartyget
utrangerades 1953.
Fylgia var 115,1 m lång och 14,8 m bred.
Deplacementet var 4.310/4.980 ton. Fart 21,5 knop.
Besättning 322 man. Förutom uppgifter som
pansarkryssare och hade hon dessutom som uppgift
att genomföra utbildningsexpeditioner med
officersaspiranter.
Huvudartilleriet bestod av åtta 15,2 cm kanoner m/03
i fyra dubbeltorn. Av dessa fanns i fören, ett i aktern,
och ett på vardera sida midskepps. Sekundärartilleriet
utgjordes av fjorton 57 mm kanoner m/89B som var
placerade i fem kasematter på varje sida av skrovet
och i två torn på vardera förliga och aktra bryggan.
Dessutom fanns två 37 mm kanoner m/98B, och i
förskeppet ett torpedrum med två 45,7 cm
undervattenstorpeder m/04.
Bilden visar HM Pansarkryssaren Fylgia, sjösatt 1905,
levererad 1907. Längd: 115,1 m. Bredd: 14,8 m. Foto:
cirka 1930. Bild: Marinmuseum, ID: IV121.
Vid andra världskrigets utbrott moderniserades
Fylgia och var i tjänst även under kriget. Alla 57 mm
pjäser togs bort och ersattes av en blandad
luftvärnsbestyckning som bestod av fyra 57 mm
kanoner m/98B-38B, två dubbla gyrostabiliserade 40
mm automatkanoner m/36, en dubbel 25 mm
automatkanon m/32 samt en 20 mm automatkanon.
Huvudartilleriet moderniserades och fick ny
ammunition. Vidare installerades centralriktning av
artilleriet samt modern eldledning. De två
undervattenstorpedtuberna ersattes med två
svängbara 53 cm tuber som stod på var sin sida på
däck.
Bilden visar HM Pansarkryssaren Fylgia, efter
renoveringen. Sjösatt 1905, levererad 1907. Längd:
115,1 m. Bredd: 14,8 m. Neutralitetsmålning. Foto:
1941, efter ombyggnaden. Bild: Marinmuseum, ID:
IV656.
Minkryssare:
Clas Fleming (eg. HM Minkryssare Clas Flemming) var
en minkryssare som byggdes vid Bergsunds
Mekaniska Verkstad, sjösatt 1912 och levererades till
flottan 1914. Hon utrangerades 1959.
Clas Fleming var Sveriges första fartyg avsett för
minutläggning och även ett av de första fartygen i
flottan att ha utrustats med turbinmaskineri. Hon var
det enda fartyget i Clas Flemming-klassen.
Hon var 80,0 m lång och 10,4 m bred. Deplacementet
var 1.640/1.850 ton. Fart 20 knop. Besättning 160
man.
I fören stod ett stridstorn, varifrån eldledningen och
navigationen leddes, som skyddades av 75 mm tjockt
pansar. Som minkryssare var minorna Clas Flemings
huvudsakliga vapen. Cirka 190 stycken kunde tas
ombord, varav 130 förvarades på däck och resten
nere i fartyget. Dessutom fanns fyra 12 cm kanoner
m/11, två i fören och två i aktern, samt fyra 6,5 mm
kulsprutor m/10.
Under första värld visade det sig att minportarna i
aktern låg alldeles för nära vattenytan, vilket
medförde att vatten kunde slå in. Efter kriget byggdes
därför akterskeppet om åren 1918–1919 så att
minportarna placering höjdes och minbanorna
täcktes av ett däck. Detta medförde även en ändring
av 12 cm kanonernas placering. En kanon behölls i
fören och en i aktern, medan de övriga två placerades
på varsin sida strax akter om midskepps. Luftvärnet
förbättrades 1926 då man ersatte 6,5 mm
kulsprutorna med tre stycken 25 mm
automatkanoner m/22.
Mellan november 1939 och augusti 1940
moderniserades fartyget, då bl.a. förlängdes med 6 m
för att få plats med det nya maskineriet, 4
sexcylindriga tvåtakts dieselmotorer. Även artilleriet
moderniserades och luftvärnet förstärktes med tre 40
mm automatkanoner m/36. Den aktra masten togs
bort och den förliga kortades och modifierades och
skorstenarna byttes ut mot bakåtlutande, vilket
ändrade fartygets silhuett betydligt.
Bilden visar HM Minkryssaren Clas Flemming, sjösatt
1912, levererad 1914. Längd: 80,0 m. Bredd: 10,4 m.
Foto efter renoveringen 1939 -1940 då bl.a. den aktra
masten togs bort. Bild: Marinmuseum, ID:
DO14939:207.
Flygplanskryssare:
Gotland (eg. HM Kryssare Gotland) var en
flygplanskryssare i den svenska flottan. Hon
byggdes och sjösättes på Lindholmens varv i
Göteborg 1933 och levererades till flottan 1934.
Gotland var den enda flygplanskryssaren i svenska
flottan.
Som flygplanskryssare hade hon ett flygdäck på vilket
man kunde medföra 8 flygplan. Vid start sköts
planen iväg med hjälp av en tryckluftsdriven
katapult. Katapulten utgjorde i utfällt läge en 22
meter lång startbana, på vilken flygplanen sköts iväg
med hjälp av tryckluft med en hastighet av 100 km/h.
Efter spaningsuppdrag landade de pontonförsedda
Hawker planen på havet intill fartyget och lyftes
ombord på Gotland med hjälp av en lyftkran i aktern.
Den typ av flygplan som kunde medföras var
spaningsplanet Hawker Osprey (S 9), ett biplan där
vingarna var hopfällbara. Även om Gotland kunde
medför 8 plan var det bara 6 plan som införskaffas.
Hawker Osprey planen hade två mans besättning och
bemannades av flygare från Flygvapnet.
Bilden visar HM Flygplanskryssaren Gotland, sjösatt
1933, levererad 1934. Längd: 134,8 m. Bredd: 15,4 m.
Foto 1943 innan ombyggnaden till luftvärnskryssare.
Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo1120A.
Vid andra världskrigets utbrott var fartyget ett av
modernaste i den svenska örlogsflottan. Gotland
upptäckte de tyska fartygen Bismarck och Prinz Eugen i
Kattegatt 1941 på väg till Norge, vilket senare
vidarebefordras till den brittiska marinen vilket ledde
fram till de sjöstrider som avslutades med Bismarcks
sänkning.
Vintern 1943/1944 hade flygets snabba utveckling
gjort Gotlands biflygplan blivit omoderna. Därför
slopades flygplansutrustningen och Gotland byggdes
om till en kraftig luftvärnskryssare.
Bilden visar HM Flygplanskryssaren Gotland, sjösatt
1933, levererad 1934. Längd: 134,8 m. Bredd: 15,4 m.
Foto efter ombyggnaden till luftvärnskryssare 1943-
1944. Bild: Marinmuseum, ID: B132:10.
Hon var 130,0 / 134,8 m lång och 15,4 m bred.
Deplacementet var 4.600/4.775 ton. Fart 27,5 knop.
Besättning 417 man.
Hon drevs av 4 oljeeldade ångpannor som levererade
ånga till två ångturbiner som drev var sin propeller.
Maskineriet producerade 33 000 hk. Elektricitet
genererades i 4 generatorer. Två av dessa drevs av
dieselmotorer, och två av ångturbiner.
Huvudartilleriet bestod av sex 15,2 cm kanoner m/30.
Fyra av dessa satt i var sitt dubbeltorn, ett på fördäck
och ett på akter om skorstenarna. De resterande två
satt i var sin kasematt på vardera sidan om
överbyggnaden. Fjärrluftvärnet bestod av fyra 75 mm
luftvärnskanoner i ett dubbel- och två enkellavettage.
Närluftvärnet bestod av fyra 25 mm automatkanoner
m/32. Torpedbestyckningen bestod av sex torpeder i
två vridbara trippeltubställ, ett på vardera sidan om
det aktra däckshuset. Även minor kunde medföras.
Åren 1943-1944 togs all flygplansutrustningen bort
och ersattes med luftvärnskanoner. På flygdäcket
installerades sex 40 mm automatkanoner i tre
maskinriktade gyrostabiliserade dubbellavettage.
Akter om dessa monterades ytterligare en 40 mm
automatkanon. Efter denna ombyggnad användes
Gotland som en kraftigt bestyckad luftvärnskryssare
under resten av andra världskriget.
Hon utrangerades 1960.
