Copyright © Hans Högman 2023-05-06
Svenska örlogsfartyg - 6
Svenska örlogsfartyg -
ytstridsfartyg - 5
Förteckning över svenska maskindrivna
ytstridsfartyg
•
Slagskepp
•
Pansarskepp
•
Kryssare, del-1, del-2
•
Jagare, del-1, del-2, del-3
•
Fregatt
•
Korvett
•
Motortorpedbåt
•
Torpedbåt/robotbåt
•
Patrullbåt
•
Vedettbåt
•
Bevakningsbåt
•
Minfartyg / Minröjningsfartyg /
Minsvepare
Allmänt
I beskrivningen av fartygen finns några begrepp och
termer som kan vara värda att beskriva.
•
IK-nr är det igenkänningsnummer som fartygen
normalt, i fredstid, har påmålad på fartygssidan på
vissa fartygstyper. För ubåtar är det en
namnförkortning av ubåtens namn.
•
Levererad avser den tidpunkt då fartyget formellt
levererades till Marinen från leverantören.
•
Sjösatt, av ser den tidpunkt då fartyget döpts och
löpt av stapeln.
•
Utrangerad avser normalt den tidpunkt då
fartyget slutgiltigt utgår ur Marinen organisation.
•
Deplacement, uttrycks i ton och anges med två
värden, standarddeplacement och deplacement då
fartyget är fullt rustat. Om enbart ett värde anges
avser det standarddeplacement. För ubåtar anges
deplacement i ytläge, respektive u-läge.
•
Fart anges i knop och avser den kontrakterade
farten. För ubåtar anges farten i ytläge respektive
u-läge.
•
Dimensioner, anges i meter för längd, bredd och
djupgående. Längden kan anges i två mått, dels i
konstruktionsvattenlinjen, dels i största längden
totalt sett. Om enbart en längd anges är det den
största längden som avses. Med bredd avses den
största bredden.
•
Besättningens storlek avser normalt sett
fredsbesättningsstorleken.
•
Dykdjup för ubåtar anger största tillåtna dykdjup i
fredstid.
Förkortningen "HMS" betyder Hans Majestäts Skepp /
Hennes Majestäts Skepp och används i den svenska
flottan som ett prefix före fartygets namn,
exempelvis HMS Visby. Men HMS började inte
användas av flottan förrän efter 1950. För äldre
fartyg, dvs byggda före 1950, användes ”HM” (Hans
Majestäts) följt av fartygstyp och namn, exempelvis
HM Kryssare Tre Kronor.
Svenska örlogsfartyg målades från den 23 juni 1940
med vita tvärstreck på däck och sidor för att de
tydligt skulle kunna identifieras som neutrala fartyg
och därmed undgå vådabeskjutning från de
krigförande.
Motortorpedbåtar
Motortorpedbåt är ett snabbgående ytattackfartyg
som skiljer sig från tidiga torpedbåtar genom att
skrovet är planande, dvs. till skillnad från
deplacerande fartyg. Båtarnas huvudbeväpning
bestod, som namnet anger, av torpeder. Som
komplement användes även kulsprutor eller lätta
automatkanoner.
De första svenska motortorpedbåtarna var av s.k.
Italiensk MAS-typ och levererades från Italienska
flottans varv i La Spezia strax efter första världskriget.
De fick benämningen Mtb 1 och Mtb 2. Ytterligare två
motortorpedbåtar Mtb 3 och Mtb 4 tillfördes svenska
marinen 1925. Dessa fartyg var dock byggda i
England. De italienska båtarna utrangerades tidigt,
medan Mtb 3 och Mtb 4 rustades sista gången 1933.
Motortorpedbåtarnas svagheter var i första hand den
begränsade aktionsradien och den dåliga
sjödugligheten. De var dyra att underhålla och
bensinmotorerna inte så driftsäkra. Mot slutet av
1930-talet började stormaktsmarinerna åter
intressera sig för motortorpedbåtar och båtarnas
storlek växte.
Efter andra världskrigets utbrott var det angeläget att
snabbt förstärka det svenska torpedbåtsvapnet. En
inhemsk tillverkning av motortorpedbåtar etablerades
då det nu var blev svårt att köpa från utlandet.
Uppgiften anförtroddes åt Kockums Mekaniska
Verkstads AB i Malmö.
Motortorpedbåtarnas utveckling var starkt kopplad till
dito för stora bensinmotorer. I de svenska
motortorpedbåtarna användes huvudsakligen
italienska Isotta Fraschini motorer. De var
kompressormatade och kunde ge farter på uppemot
50 knop. Motorerna var inte omkastbara eller hade
backslag, man kunde alltså inte backa med dem. I
stället hade motortorpedbåtarna ett par mindre
motorer av bilstorlek, s.k. marschmotorer som
användes vid manövrer i hamn.
Motortorpedbåtarna uppgift var att anfalla fartyg på
havet med torpeder. Men, då torpederna inte var
styrbara, var man tvungen att komma ganska nära
målet för att uppnå rimlig träffsannolikhet. Detta var
svårt i dagsljus varför motortorpedbåtarnas
användningsområde begränsades till mörker eller i
skärgård, där man kunde dyka upp överraskande.
Våren 1940 inköptes av fyra begagnade jagare och
fyra begagnade motortorpedbåtar i ett paket från
Italien. Motortorpedbåtarna var av MAS-klass, vilka i
Sverige blev T11 - T14. Vidare lyckades Sverige köpa
motortorpedbåtar från England varav två (T3 – T4)
hann levereras i december 1939 innan
vapenembargot stoppade export av krigsmaterial.
Dessa sex båtar användes sen som prototyper för
anpassning till svenska förhållanden samt ligga till
grund för en svensk tillverkning.
De första svenskbyggda båtarna var T15 - T18 som
byggdes på Kockums 1941. Under andra världskriget
byggdes 15 motortorpedbåtar i två serier, alla byggda
efter italienska ritningar och med italienska motorer.
Till skillnad från de italienska var de svenska båtarna
byggda i stål och inte i trä. Den första serien utgjordes
av fyra båtar (T15 – T18) som gjorde 45 knop och var
utrustade med 45 cm torpeder. Den andra serien
utgjordes av 11 båtar (T21 – T31) som gjorde 50 knop
och var utrustade med 53 cm torpeder.
De svenska motortorpedbåtarna höll mycket hög
klass och hade hela tiden mycket starka fartresurser
internationellt sett.
Motortorpedbåtar har därefter varit i tjänst i Sverige
fram till 1981. Med den första Spica-serien, från slutet
av 1960-talet, kom en helt ny generation av
motortorpedbåtar. De skiljde sig så mycket från de
tidigare motortorpedbåtarna att Spica båtarna enbart
kallades torpedbåtar.
Svenska motortorpedbåtar
Benämningar
Med undantag av de allra första motortorpedbåtarna
som införskaffades under 1920-talet benämndes
fartygstypen i början för enbart torpedbåtar. När de
större torpedbåtarna i Plejad-klass kom i början av
1950-talet övergick man till att kalla de tidigare
mindre torpedbåtarna för ”motortorpedbåt mindre”
(MtbM) och Plejad-klassens båtar ör ”motortorpedbåt
större” (MtbS).
Från och med 1965, då den gasturbindrivna Spica-
klassen konstruerades, övergick man till att kalla de
mindre båtarna enbart ”motortorpedbåt” (mtb) och de
större båtarna för ”torpedbåtar” (tb).
I beskrivningen nedan av dessa båtar, dvs MtbM,
använder jag dock enbart beteckningen
“motortorpedbåtar”.
Mtb nr 1 och Mtb nr 2
Två motortorpedbåtar byggda i trä av typ MAS
inköptes från Italien efter första världskriget och
dessa levererades 1921. De sjösattes 1918.
De var 16,3 m långa och 3 m breda. Deplacementet
var 14 ton. Fart 27 knop. 6 mans besättning.
De var bestyckade med två 45 cm torpeder samt en
ksp. Maskineriet bestod av två sex-cylindriga Isotta-
Fraschini bensinmotorer på 500 hk. Två propellrar.
Motorerna var dock behäftade med en hel del
problem och båda båtarna utrangerades 1927.
Bilden visar de i Italien inköpta motortorpedbåtarna
Mtb nr 1 och Mtb nr 2 av typ MAS. Sjösatta 1918,
levererade till Sverige 1921. Längd 16,3 m, bredd 3 m.
Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo89744A.
Mtb nr 3 och Mtb nr 4
Under 1920-talet införskaffades även två
engelskbyggda motortorpedbåtar byggda i trä. De
sjösattes och levererades 1925 till svenska flottan.
De var 16,2 m långa och 3,4 m breda. Deplacementet
var 13 ton. Fart 35 knop. 6 mans besättning.
De var bestyckade med två 45 cm torpeder samt två
8 mm ksp. Maskineriet bestod av två tolv-cylindriga
Thornycroft bensinmotorer på 700 hk. Två propellrar.
Motorerna hade dock motortekniska problem, bl.a.
med bränsletillförseln. Lägsta fart med en motor
igång var 12 knop vilket skapade en hel del problem
vid tilläggningar. Båda båtarna utrangerades 1940.
T3 och T4
År 1938 beställde Sverige 4 motortorpedbåtar från
Storbritannien. Två av dessa levererades hösten 1939
innan Storbritanniens embargo mot export av
krigsmateriel slog till. Motortorpedbåtarna var av
Vosper typ och levererade till Göteborg på lastfartyg.
Båtarna var både större och snabbare än de under
1920-talet inköpta motortorpedbåtarna. De var
byggda i trä och v-bottnade.
De var 18,3 m långa och 4,7 m breda. Deplacementet
var 20 ton. Fart 35 knop (maxfart 40 knop). 8 mans
besättning. Båtarna sjösattes och levererades till
Sverige 1939 och utrangerades 1949.
Maskineriet bestod av två Isotta-Fraschini F 183
bensinmotorer på 2.200 hk. Det fanns även två Ford
V8 motorer på 170 hk för låga farter. 2 propellrar.
Bestyckningen utgjordes av två 45,7 cm TT, två 8 mm
ksp m/36 och sex sjb.
De båda båtarna var fullt rustade våren 1940 och kom
sen att tjänstgöra i kustflottan under hela andra
världskriget. Som kuriosa kan nämnas att Prins Bertil
kom att bli fartygschef på T4.
Bilden visar motortorpedbåten T4, sjösatt 1939 i
England, levererad till Sverige 1939. Längd 18,3 m,
bredd 4,7 m. Foto 1942. Bild: Sjöhistoriska museet, ID:
Fo88589A.
T11 - T14
Våren 1940 inköptes av fyra begagnade jagare och
fyra begagnade motortorpedbåtar i ett paket från
Italien. Motortorpedbåtarna var av MAS-klass, vilka i
Sverige blev T11 - T14.
Båtarna sjösattes i Italien 1936 och anlände till Sverige
våren 1940. De var byggda i mahogny med dubbel
diagonal bordläggning och hade två steg i botten.
De var 17,0 m långa och 4,5 m breda. Deplacementet
var 17 ton. Fart 45 knop. 6 - 8 mans besättning.
Maskineriet bestod av två 18-cylindriga Isotta-
Fraschini IF 181 bensinmotorer på 2.200 hk. Det fanns
även två 4-cylindriga Carraro motorer på totalt 100 hk
för låga farter. 2 propellrar. Bestyckningen utgjordes
av två 45,7 cm TT, en 13,2 mm ksp m/31 och sex sjb.
Båtarna utrangerades 1946 utom T12 som
utrangerades 1949.
Bilden visar motortorpedbåten T14, sjösatt 1936 i
Italien, levererad till Sverige 1939. Längd 17,0 m,
bredd 4,5 m. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo29651A.
T15 - T18
De första svenskbyggda båtarna var T15 - T18 som
byggdes på Kockums varv. De sjösattes och
levererades 1941. Under andra världskriget byggdes i
Sverige 15 motortorpedbåtar i två serier, alla byggda
efter italienska ritningar och med italienska motorer.
Till skillnad från de italienska var de svenska båtarna
byggda i stål och inte i trä och torpederna placerades i
tuber. Den första serien utgjordes av fyra båtar (T15 –
T18). Båtarna tillverkades på licens från italienska
Bagliotto-varvet.
De var 18,7 m långa och 4,6 m breda. Deplacementet
var 22,5 ton. Fart 45 knop. 8 mans besättning.
Maskineriet bestod av två kompressormatade Isotta-
Fraschini IF 183 bensinmotorer på 2.300 hk. Det fanns
även två Penta EC6 motorer på totalt 150 hk för låga
farter. 2 propellrar. Bestyckningen utgjordes av två
45,7 cm TT, två 8 mm ksp m/36 och sex sjb.
Kulsprutorna ersattes snart med en 20 mm
luftvärnspjäs placerad i ett väderskyddat torn akter
om bryggan. Åren 1949 – 1950 byttes motorerna ut
mot den modernare Isotta-Fraschini IF 184.
Samtliga båtar utrangerades 1956.
Bilden visar svensktillverkade motortorpedbåten T15,
sjösatt 1941, levererad till flottan 1941. Längd 18,7 m,
bredd 4,6 m. Foto 1941. Bild: Sjöhistoriska museet, ID:
Fo196164.
T21 - T31
De första svenskbyggda båtarna var T15 – T18 (se
ovan) samt T21 - T31 som byggdes på Kockums 1941.
Under andra världskriget byggdes 15
motortorpedbåtar i två serier, alla byggda efter
italienska ritningar och med italienska motorer. Till
skillnad från de italienska var de svenska båtarna
byggda i stål och inte i trä. Den andra serien utgjordes
av elva båtar (T21 – T31).
T21 – T26 sjösattes och levererades 1942, T27 – T31
sjösattes och levererades 1943.
De var 20,0 m långa och 5 m breda. Deplacementet
var 27 ton. Fart 49 knop (maxfart 53 knop). 9 mans
besättning.
Maskineriet bestod av två Isotta-Fraschini IF 184
bensinmotorer på 3.000 hk. Det fanns även två V8
Ford Marin motorer på totalt 170 hk för låga farter. 2
propellrar. Bestyckningen utgjordes av två 53,3 cm
TT m/41, en 20 mm akan m/40 och sex sjb. Jämfört
med T15-serien var luftvärnspjäsens torn i denna
serie placerad längre akterut.
Båtarna försågs efterhand med balanserande
dubbelroder. På T24, T26 och T30 installerades radar
1949/1950. Även en 57 mm lysraketpjäs monterades
på alla båtar i serien. Båtarna utrangerades mellan
1957 – 1959.
Bilden visar motortorpedbåten T30, sjösatt 1943,
levererad till flottan 1943. Längd 20 m, bredd 5 m.
Foto 1943. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo88651AB.
T26 är idag renoverad till originalskick och ägs av en
stiftelse och körs och vårdas av medlemmar från
Veteranflottiljen - Föreningen Mtb-veteraner.
Hemmahamn är Gålöbasen.
T32 – T41
Hösten 1950 påbörjades byggnationen av ytterligare
en lång serie av motortorpedbåtar, T32 – T41. Dessa
båtar var både större och tyngre än de tidigare
motortorpedbåtarna. Installation av radar och
maskininriktat 40 mm luftvärnspjäs bidrog naturligtvis
till den ökande vikten. Deplacementet var 40 ton. För
att behålla de tidigare motortorpedbåtarnas
fartresurser installerades tre Isotta-Fraschini IF 184C
bensinmotorer vilket gav en fart på 50 knop. För att
erhålla bättre förmåga till höga farter i dåligt väder
och mjukare gång i sjö försågs tvåstegskrovet med en
djupare v-form och konvex spantform i botten.
Bilden visar motortorpedbåten T35, sjösatt 1952,
levererad till flottan 1952. Längd 23 m, bredd 5,2 m.
Foto Axel Axvik 1952. Bild: Sjöhistoriska museet, ID:
Fo16631A.
10 båtar byggdes i serien:
1.
T32 sjösattes 1950 och levererades till flottan
1951. Utrangeras 1972.
2.
T33 sjösattes 1951 och levererades till flottan 1951.
Utrangeras 1972.
3.
T34 sjösattes 1951 och levererades till flottan 1951.
Utrangeras 1972.
4.
T35 sjösattes 1952 och levererades till flottan 1952.
Utrangeras 1972.
5.
T36 sjösattes 1952 och levererades till flottan 1952.
Utrangeras 1972.
6.
T37 sjösattes 1952 och levererades till flottan 1953.
Utrangeras 1972.
7.
T38 sjösattes 1951 och levererades till flottan 1951.
Utrangeras 1975.
8.
T39 sjösattes 1952 och levererades till flottan 1952.
Utrangeras 1975.
9.
T40 sjösattes 1952 och levererades till flottan 1952.
Utrangeras 1975.
10.
T41 sjösattes 1952 och levererades till flottan
1952. Utrangeras 1977/1990.
De var 23,0 m långa och 5,2 m breda. Deplacementet
var 40 ton. Fart 50 knop. 16 mans besättning.
Maskineriet bestod av tre Isotta-Fraschini IF 184C
bensinmotorer på totalt 4.500 hk. Det fanns även två
V8 Ford Marin motorer på totalt 170 hk för låga farter.
3 propellrar.
Bestyckningen utgjordes av två 53,3 cm TT m/47, en
40 mm akan m/36, två 8 mm ksp m/36 och sex sjb.
Den sista båten i serien, T41, fick på prov ett v-bottnat
skrov utan steg. Detta gjorde henne något
långsammare än de andra båtarna i serien, utom i
hög sjö. År 1977 byggdes hon om till vedettbåt med
namnet HMS Viken V04. Hon utrangerades 1990.
Bilden visar motortorpedbåten T41, sjösatt 1952,
levererad till flottan 1952. Längd 23 m, bredd 5,2 m.
Här utrustad med en 40 mm lvakan m/48. Foto 1954.
Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo88658AB.
T38 ägs nu av Marinmuseum i Karlskrona och körs och
vårdas av medlemmar från Veteranflottiljen -
Föreningen Mtb-veteraner. T38 är ett museifartyg i
Karlskrona.
T201
T201 byggdes som prototyp för ett
krigsbyggnadsprogram där man vid behov snabbt
skulle kunna bygga en enkel båt i stor serie. Skrovet
var av plywood och v-bottnat. Båten var
demissionerad för att bära 53,3 cm torpeder. Priset
för att tillverka båten var bara en tiondel av
varvspriset för en motortorpedbåt på 20 m i stål.
Hon sjösattes 1952 och levererades 1953.
Utrangeras 1964.
T201 utprovades under åren 1954 – 1955 i 4.
motortorpedsdivisionen. T201 användes sen i olika
försöksverksamheter. Då någon krigsbyggnation
aldrig behövde påbörjas finns bara ett exemplar av
båten.
Båten var 16,3 m lång och 3,8 m breda.
Deplacementet var 17 ton. Fart 44 knop. 7 mans
besättning.
Maskineriet bestod av en Isotta-Fraschini IF 184C
bensinmotor på 1.500 hk. 1 propeller.
Bestyckningen utgjordes av två 45,7 cm TT m/47, fyra
8 mm ksp m/36.
En enkel navigeringsradar fanns också installerad.
T201 överfördes 1964 till RFK (Flygvapnets
Robotförsöksstation Karlsborg) som radiostyrd
målbogserare och var i drift fortfarande 1985.
Bilden visar prototypmotortorpedbåten T201, sjösatt
1952, levererad till flottan 1953. Längd 16,3 m, bredd
3,8 m. Navigeringsradarn sitter i en fackverksmast i
aktern. Bild: KÖMS.
T42 – T56
T42-serien bestod av 15 fartyg byggda 1956 – 1957.
De tillverkades med samma steglösa skrov som T41.
Båtarna hade en något kantigare styrhytt än de
tidigare motortorpedbåtarna sam var försedda med
en kombinerad torped- och luftvärnsradar. Ett
radartorpedsikte ersatte de tidigare optiska siktena.
1.
T42 sjösattes 1956 och levererades till flottan
1956. Utrangeras 1988.
2.
T43 sjösattes 1956 och levererades till flottan 1956.
Utrangeras 1988.
3.
T44 sjösattes 1956 och levererades till flottan 1956.
Utrangeras 1990.
4.
T45 sjösattes 1957 och levererades till flottan 1957.
Utrangeras 1984.
5.
T46 sjösattes 1957 och levererades till flottan 1957.
Utrangeras 1984.
6.
T47 sjösattes 1958 och levererades till flottan 1958.
Utrangeras 1995 (såld).
7.
T48 sjösattes 1958 och levererades till flottan 1958.
Utrangeras 1981.
8.
T49 sjösattes 1958 och levererades till flottan 1958.
Utrangeras 1981.
9.
T50 sjösattes 1959 och levererades till flottan 1959.
Utrangeras 1981.
10.
T51 sjösattes 1959 och levererades till flottan
1959. Utrangeras 1995.
11.
T52 sjösattes 1959 och levererades till flottan
1959. Utrangeras 1981 (såld).
12.
T53 sjösattes 1956 och levererades till flottan
1956. Utrangeras 1984.
13.
T54 sjösattes 1957 och levererades till flottan
1957. Utrangeras 1984.
14.
T55 sjösattes 1957 och levererades till flottan
1957. Utrangeras 1984.
15.
T56 sjösattes 1957 och levererades till flottan
1957. Utrangeras 1984.
T42 - T52 byggdes av Kockums medan T53 - T56 av
Marinverkstäderna i Stockholm som underleverantör
till Kockums.
Båtarna var 23,0 m långa och 5,9 m breda.
Deplacementet var 43 ton. Fart 45 knop. 16 mans
besättning.
Maskineriet bestod av tre Isotta-Fraschini IF 184C
bensinmotorer på totalt 4.500 hk. Det fanns även två
V8 Ford Marin motorer på totalt 170 hk för låga farter.
3 propellrar.
T48 modifierades 1958 och fick nya motorer, tre CRM
185 med direktinsprutning av bränsle i
kompressorerna med en effekt av totalt 5.400 hk
samt hydrauliska backslag på huvudmotorerna varför
inga särskilda marschmotorer behövdes. Toppfarten
ökades till 50 knop.
Bestyckningen utgjordes av två 53,3 cm TT m/47, en
40 mm akan m/36, två 8 mm ksp m/36, en 57 mm
lysraketpjäs och sex sjb.
Båtarna ingick i fredsrustade förband fram till 1976
och utgick ur krigsorganisationen 1981. År 1975 var
egentligen sista året för marinens motortorpedbåtar.
Bilden visar motortorpedbåten T49, sjösatt 1958,
levererad till flottan 1958. Längd 23 m, bredd 5,9 m.
Foto 1958. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo28904A.
Ny framtid som vedettbåtar:
1.
T41 ombyggd till vedettbåten HMS Viken (V04) 1977.
2.
T42 ombyggd till vedettbåten HMS Skanör (V01)
1976.
3.
T43 ombyggd till vedettbåten HMS Smyge (V02)
1977.
4.
T44 ombyggd till vedettbåten HMS Arild (V03) 1977.
5.
T47 ombyggd till vedettbåten HMS Öregrund (V05)
1982-1983.
6.
T48 ombyggd till vedettbåten HMS Slite (V06) 1982-
1983.
7.
T50 ombyggd till vedettbåten HMS Marstrand (V07)
1982-1983.
8.
T51 ombyggd till vedettbåten HMS Lysekil (V08)
1982-1983.
T46 inköptes 1986 av kung Carl XVI Gustaf och lät
restaurera henne till originalskick för att bevaras som
museifartyg med hemmahamn Gålö. K-märkning
skedde 2008. Båten ingår i Veteranflottiljen sedan
1987. Fartyget donerades 2020 av kungen till
Sjöhistoriska museet.
Bilden visar motortorpedbåten T45, sjösatt 1957,
levererad till flottan 1957. Längd 23 m, bredd 5,9 m.
Foto 1957. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo79035A.
Torped- och robotbåtar
De små men snabba motortorpedbåtarnas
begränsade aktionsradie och uthållighet men även
deras väderberoende gjorde att Marinförvaltningen
redan under 1940-talet började projektera en större
torpedbåt som var kraftigare bestyckad och hade
bättre sjöegenskaper. En stor torpedbåt på 145 ton,
T101, konstruerades och utprovades 1948 – 1952.
Hon blev prototyp för Plejad-serien om 11 båtar. Det
ledde till en utveckling av allt större torpedbåtar och
senare även robotbåtar. Plejadbåtarna kallades i
början ”motortorpedbåt större (MtbS). Från 1965
användes dock beteckningen torpedbåt (Tb).
Uthålligheten förbättrades avsevärt och då
besättningen nu kunde bo och utspisas ombord på
båtarna, vilket inte var faller med de betydligt mindre
motortorpedbåtarna, var man därmed inte längre
hänvisade till fasta baser.
Torpedbåtarna var avsedda att utgöra en slagkraftig
och snabbrörlig komponent i kryssareskadrarna och
senare jagarflottiljerna. En jagarflottilj bestod vanligen
av tre jagare och sex torpedbåtar.
I slutet av 1960-talet kom en ny, större,
gasturbindriven typ av torpedbåtar, Spica-klassen
om 6 båtar. Spicabåtarna blev en kraftfull arvtagare
till Plejadbåtarna. Spica konceptet var så lyckat att de
låg till grund för en efterföljande serie om 12 fartyg,
Norrköping-klass, även benämnd Spica II.
När de sista jagarna föll för åldersstrecken i början av
1980-talet blev det torpedbåtarna som tog över som
ytattackens kärna. Torpedbåtarna i Norrköping-
klassen robotbestyckades då med svenska
långräckviddiga RBS15 och benämndes därefter
robotbåtar (Rb). De fick då närmast en jagares
slagkraft.
Svenska torped- och robotbåtar
T101 - HMS Perseus
T101 byggdes som prototyp för en ny större
torpedbåt som var kraftigare bestyckad, hade bättre
uthållighet och med bättre sjöegenskaper än
motortorpedbåtarna. En torpedbåt på 145 ton,
benämnd T101, konstruerades och utprovades åren
1948 – 1952. Hon blev prototyp för Plejad-seriens 11
båtar. År 1953 fick T101 namnet HMS Perseus.
T101 sjösattes 1950 och levererades till flottan 1951.
Utrangerades 1967.
Hon var 48,0 m lång och 5,8 m bred. Deplacementet
var 145 ton. Fart 38 knop. 33 mans besättning.
Maskineriet bestod av tre Mercedes-Benz
dieselmotorer typ MB 511 på totalt 7.500 hk. 3
propellrar. Hon var ursprungligen avsedd att ha tre av
Götaverken 10-cyl motkolvsmotorer på vardera cirka
3.000 hk. Då leveransen av dessa dröjde valdes i
stället de begagnade Mercedesdieslarna.
Bestyckningen utgjordes av fyra 53,3 cm TT m/50,
två 40 mm akan m/36, sjb och minor.
Fartyget hade bra sjöegenskaper men tenderade att
ta mycket vatten över sig i hårt väder.
Perseus användes senare som experimentfartyg för
olika maskinprov. Bland annat provades 1961 en
gasturbin med vinkelväxel och KaMeWa-propellrar
som sedermera underlättade konstruktionsarbetet
för den kommande Spica-klassen.
Bilden visar torpedbåt T101, sjösatt 1950, levererad till
flottan 1951. Längd 48 m, bredd 5,8 m. Tilläggning
direkt mot bergssidan för landsättning av KA-patrull
vid en krigsförtöjningsplats (kfp) ost Kastö i
Stockholms skärgård, okt. 1953. Bild: Sjöhistoriska
museet, ID: Fo88664AB.
Torpedbåt typ Plejad / T102 – T112
Torpedbåtarna i Plejad-serien byggdes utifrån de
erfarenheter man fick från prototypfartyget T101 (se
ovan). Totalt byggdes 11 båtar i Plejad-klassen mellan
1954 och 1957 och de var en deplacerande fartygstyp.
Avgaserna släpps ut i sida respektive botten. De 11
fartygen i Plejad-klassen ärvde namnen från de
ångdrivna 1:a klass torpedbåtar som flottan hade
under första delen av 1900-talet. Namnen är lånade
från kända stjärnor.
Byggnationen av fartygen byggdes på Lürssen varvet i
Tyskland utifrån ritningar baserade på T101.
Bilden visar torpedbåten HMS Pollux T104, sjösatt
1954, levererad till flottan 1954. Längd 48 m, bredd
5,8 m. Foto 1956. Bild: Sjöhistoriska museet, ID:
Fo88668A.
1.
T102 Plejad sjösattes 1953 i Tyskland och
levererades till svenska flottan 1954. Utrangeras
1977.
2.
T103 Polaris sjösattes 1954 i Tyskland och
levererades till svenska flottan 1954. Utrangeras
1977.
3.
T104 Pollux sjösattes 1954 i Tyskland och
levererades till svenska flottan 1954. Utrangeras
1977.
4.
T105 Relugus sjösattes 1954 i Tyskland och
levererades till svenska flottan 1954. Utrangeras
1977.
5.
T106 Rigel sjösattes 1954 i Tyskland och
levererades till svenska flottan 1954. Utrangeras
1977.
6.
T107 Aldebaran sjösattes 1954 i Tyskland och
levererades till svenska flottan 1954. Utrangeras
1981.
7.
T108 Altair sjösattes 1956 i Tyskland och
levererades till svenska flottan 1957. Utrangeras
1977.
8.
T109 Antares sjösattes 1956 i Tyskland och
levererades till svenska flottan 1956. Utrangeras
1977.
9.
T110 Arcturus sjösattes 1956 i Tyskland och
levererades till svenska flottan 1957 Utrangeras
1981.
10.
T111 Argo sjösattes 1957 i Tyskland och
levererades till svenska flottan 1957. Utrangeras
1977.
11.
T112 Astrea sjösattes 1957 i Tyskland och
levererades till svenska flottan 1957. Utrangeras
1981.
De var 48,0 m långa och 5,8 m breda. Deplacementet
var 175 ton. Fart 37,5 knop. 33 mans besättning.
Maskineriet bestod av tre Mercedes-Benz
dieselmotorer MB 518 på totalt 7.500 hk. 3 propellrar.
Motorerna var behäftade med en hel del tekniska
problem som tog tid att åtgärda.
Det var meningen att fartygen i Plejad-klassen skulle
utrustas med tre svenskbyggda dieselmotorer från
Götaverken på 3.000 hk men utvecklingen av dessa
drog dock ut på tiden. För att fartygen skulle få
motorer i tid beställdes därför motorer för de sex
första båtarna av Daimler Benz i Tyskland. Dessa var
av typ MB 518 som tidigare provats som mittmotor på
HMS Perseus till en effekt på 2 500 hk. De tyska MB
motorerna var lättare än de från början planerade
svenska motorerna. Detta utnyttjades bl.a. till att
förse styrplatsen på bryggan med en pansarkalott och
bestyckningen kompletterades med ytterligare två
torpedtuber. T101:s handriktade 40 mm lvakan pjäser
ersattes med tyngre maskinriktade lvakan m/48. De
försågs senare med skyddade plasthuvar.
Bestyckningen utgjordes av sex 53,3 cm TT m/50, två
40 mm akan m/48, två 10,3 cm lysraketställ m/55, en
57 mm lysraketpjäs M/55 (inte alla båtar), sjb och
minor.
Från hösten 1954 var i regel fyra till sex båtar rustade
årligen och bildade 11. Torpedbåtsdivisionen i
kustflottan.
Bilden visar torpedbåten HMS Plejad T102, sjösatt
1953, levererad till flottan 1954. Längd 48 m, bredd
5,8 m. Foto 1955. Bild: Sjöhistoriska museet, ID:
Fo97992A.
Torpedbåt typ Spica / T121 – T126
Spica-klass var en serie av sex torpedbåtar (T121 –
T126) och som byggdes utifrån erfarenheter från
Plejad-klassen och moderniserades i förhållande till
denna typ. Det skedde främst på vapen-, tele-, skydds-
och maskinområdena. Serien färdigställdes 1966 –
1967.
T121 – T123 byggdes på Götaverken i Göteborg och
T124 – T126 på Karlskronavarvet. Fartygens namn är
lånade från kända stjärnor. De ärvde namnen från de
ångdrivna torpedbåtar flottan hade under första
delen av 1900-talet.
Spica-klassens fartyg var, när de togs i bruk en
epokgörande konstruktion och kom att utgöra en
viktig faktor vid utvecklingen av ett modernt
ytattacksystem. De var utrustade med avancerad
elektronik och NBC-skydd och respektive båt
framdriven av tre gasturbiner. Serien utgjorde en
viktig del av Sveriges försvar under kalla kriget.
Bilden visar torpedbåt HMS Castor T124, sjösatt 1965,
levererad till flottan 1967. Längd 42,5 m, bredd 7,1 m.
Foto 1967. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo36524.
Konstruktionen vidareutvecklades sedermera till
torpedbåtarna av Norrköping-klass ("Spica II") och till
korvetterna av Stockholm-klass ("Spica III").
Fartyg i klassen:
1.
HMS Spica (T121), sjösatt 1966 och levererades till
flottan 1966. Utrangerad 1989.
2.
HMS Sirius (T122), sjösatt 1966 och levererades till
flottan 1966. Utrangerad 1985.
3.
HMS Capella (T123), sjösatt1966 och levererades
till flottan 1967. Utrangerad 1989.
4.
HMS Castor (T124), sjösatt 1965 och levererades
till flottan 1967. Utrangerad 1985.
5.
HMS Vega (T125), sjösatt 1966 och levererades till
flottan 1967. Utrangerad 1989.
6.
HMS Virgo (T126), sjösatt 1966 och levererades till
flottan 1968. Utrangerad 1989.
De var 42,5 m långa och 7,1 m breda. Deplacementet
var 210 ton. Fart 40 knop. 30 mans besättning.
Styranläggningen var elektrohydraulisk. Fartygen var
de första i Sverige med täckt brygga.
Maskineriet bestod av tre gasturbiner av typ Rolls-
Royce Proteus 1282, på vardera 4.500 hk (dvs totalt
13.500 hk) och som drev var sin KaMeWa -propeller.
Gasturbinerna är även kända som Bristol Siddeley
Proteus. Fartyget var försett med två roder.
Bestyckningen utgjordes av sex 53,3 cm TT m/65 och
m/66 för tp typ 613, en 57 mm lvakan m/50C
(plastkupolförsedd), senare 57 mm 7101B. Två ksp
m/58, två 10,3 cm lysraketställ m/55, en 57 mm
lysraketpjäs m/60, minor. 57 mm allmålspjäsen hade
en avancerad radareldledning, Arte 62. Kulan ovanför
bryggan utgör skyddet för radarantennerna.
Bilden visar torpedbåt HMS Spica T121, sjösatt 1966,
levererad till flottan 1966. Längd 42,5 m, bredd 7,1 m.
Foto 1966. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo36502A.
HMS Spica, T121, gjorde sin sista tjänstgöring under
en mobiliseringsövning 1987 och togs efter det över
av Marinmuseum i Karlskrona, där hon hade sin
hemmahamn fram till och med 2002. T121 ägs
numera av Stiftelsen T121 Spica - ett levande
museifartyg.
Torpedbåt typ Norrköping / T131 – T142
Norrköping-klass var en serie av tolv torpedbåtar
(T131 – T142) byggda på Karlskronavarvet mellan
1971 och 1974. Fartygen byggde på erfarenheterna av
Spica-klassen och därför blev kallad Spica II. Samtliga
fartyg i serien fick stadsnamn.
Norrköping-klassen var en framgångsrik fartygsserie
som hade hög driftsäkerhet och goda sjöegenskaper.
I mitten av 1980-talet bestyckades fartygen med
Robot 15 och benämndes därefter robotbåt. De fick
då beteckningarna R131 – R142.
Under åren 1996 - 2000 fick sex av fartygen ett nytt
stridsledningssystem. Övriga sex avrustades och lades i
malpåse. De fartyg som modifierades fick efter
ombyggnaden en ny klassbeteckning efter det först
ombyggda fartyget i serien, HMS Ystad, och
benämndes därefter för Ystad-klass.
Den 1 september 2005 halades befälstecknet för sista
gången på de sista två robotbåtarna i svenska Flottan.
HMS Norrköping och HMS Ystad avvecklades då efter
35 år i tjänst.
Bilden visar torpedbåt HMS Halmstad T140, sjösatt
1975, levererad till flottan 1976. Längd 43,6 m, bredd
7,1 m. Foto mars 1976. Bild: Marinmuseum, ID:
V66418.
Fartygen i klassen:
1.
HMS Norrköping T131 (R131), sjösatt 1972 och
levererad till flottan 1973. Utrangerad 2005.
2.
HMS Nynäshamn T132 (R132), sjösatt 1973 och
levererad till flottan 1973. Utrangerad 2003.
3.
HMS Norrtälje T133 (R133), sjösatt 1973 och
levererad till flottan 1974. Utrangerad 1998.
4.
HMS Varberg T134 (R134), sjösatt 1974 och
levererad till flottan 1974. Utrangerad 1998.
5.
HMS Västerås T135 (R135), sjösatt 1974 och
levererad till flottan 1974. Utrangerad 1998.
6.
HMS Västervik T136 (R136), sjösatt 1974 och
levererad till flottan 1975. Utrangerad 1998.
7.
HMS Umeå T137 (R136), sjösatt 1975 och levererad
till flottan 1975. Utrangerad 1998.
8.
HMS Piteå T138 (R138), sjösatt 1975 och levererad
till flottan 1975. Utrangerad 2003.
9.
HMS Luleå T139 (R139), sjösatt 1975 och levererad
till flottan 1975. Utrangerad 2003.
10.
HMS Halmstad T140 (R140), sjösatt 1975 och
levererad till flottan 1976. Utrangerad 2003.
11.
HMS Strömstad T141 (R141), sjösatt 1976 och
levererad till flottan 1976. Utrangerad 1998.
12.
HMS Ystad T142 (R142), sjösatt 1976 och
levererad till flottan 1976. Utrangerad 2005.
Fartygen var 43,6 m långa och 7,1 m breda.
Deplacementet var 230 ton. Fart 40 knop. 30 mans
besättning.
Maskineriet bestod av tre gasturbiner av typ Rolls-
Royce Proteus 1282, på totalt 12.750 hk och som drev
var sin KaMeWa -propeller. Gasturbinerna är även
kända som Bristol Siddeley Proteus. Fartyget var
försett med två roder. Gasturbinerna kunde köras
oberoende av varandra. Vanligtvis använde man två
men vid anfall kördes alla tre. Det variabla antalet
turbiner, beroende på fart och typ av övning, gav
förbättrad driftsekonomi.
Bestyckningen utgjordes av sex 53,3 cm TT m/70 för
tp typ 613, en 57 mm allmkan 7101. Två ksp m/58, två
57 mm lysraketställ, 30 minor.
Klassen hade även en ny torped- och
artillerieldledning (Arte 722) med radar av
hoppfrekvenstyp samt ett nytt stridsledningssystem.
Under 1981 – 1985 moderniserades fartygen och
förbereddes för robotinstallationen. De försågs med
ny spaningsradar och datorstött stridsledningssystem
och passiv spaningsradar utrustning. I början av 1985
påbörjades serieleveransen av svensktillverkade
robotsystemet RBS15. e var försedda med
radarmålsökare och med en avancerad ballistik en
räckvidd på mer än 100 km.
Varje fartyg kunde bära 8 robotar. Norrköpings-
klassen blev därefter benämnda robotbåtar.
Runt år 1998 utrangeras sex av Norrköping-klassens
tolv fartyg. De övriga fartygen, Norrköping,
Nynäshamn, Piteå, Luleå, Halmstad och Ystad,
livstidsförlängdes med början 1997 med bl.a. en
uppgradering och ombyggnad av
stridsledningscentralen (SLC). Dessa sex
livstidsförlängda fartyg i Norrköpings-klassen blev nu
omdöpta till robotbåt av Ystad-klass.
Bilden visar robotbåt HMS Ystad R142 (tidigare T142),
sjösatt 1975, levererad till flottan 1976. Längd 43,6 m,
bredd 7,1 m. Foto Jonn Leffmann, i Ystad juni 2017.
HMS Ystad nu som veteranbåt. Bild: Wikipedia.
Utav de utrangerade robotbåtarna överfördes HMS
Västervik till Marinmuseum i Karlskrona.
Vid U 137:s grundstötning utanför Karlskrona oktober
1981 genomfördes förhör ombord på HMS Västervik
med sovjetiska officerare och diplomater.
HMS Ystad ägs idag av Sjöhistoriska museet men drivs
och sköts av Föreningen Svenska Robotbåtar och har
hemmabas på Gålöbasen.
