Till förteckningen över svenska ytstridsfartyg

Relaterade länkar

• Örlogsfartyg - Startsidan • Svenska ytstridsfartyg sid-1 • Svenska ytstridsfartyg sid-2 • Svenska ytstridsfartyg sid-3 • Svenska ytstridsfartyg sid-4 • Svenska ytstridsfartyg sid-5 • Svenska ytstridsfartyg sid-6 • Svenska ytstridsfartyg sid-7 • Psilanderaffären 1940 • Svenska ubåtar • Svenska signalspaningsfartyg • Beteckningar på fartygens vapensystem • Svenska stridsbåtar • Svenska flottans historia • Kustartilleriets historia • Flottans uniformer • Kustartilleriets uniformer • Skärgårsflottan • Beredskapsåren 1939 - 1945 • Beredskapsbilder • Signalspaningsflygplan • Svenska stridsflygplan • Svenska stridsvagnar •

Referenslitteratur

1. Örlogsfartyg, Svenska maskindrivna fartyg under tretungad flagg. G von Hofsten, J Waernberg. 2004. 2. Försvarsmakten 3. Wikipedia 4. Digitaltmuseum Överst på sidan

Svenska örlogsfartyg -

ytstridsfartyg - 2

Förteckning över svenska maskindrivna

ytstridsfartyg

• Slagskepp • Pansarskepp • Kryssare, del-2 • Jagare, del-1, del-2, del-3 • Fregatt • Korvett • Motortorpedbåt • Torpedbåt/robotbåt • Patrullbåt • Vedettbåt • Bevakningsbåt • Minfartyg / Minröjningsfartyg / Minsvepare

Allmänt

I beskrivningen av fartygen finns några begrepp och termer som kan vara värda att beskriva. • IK-nr är det igenkänningsnummer som fartygen normalt, i fredstid, har påmålad på fartygssidan på vissa fartygstyper. För ubåtar är det en namnförkortning av ubåtens namn. • Levererad avser den tidpunkt då fartyget formellt levererades till Marinen från leverantören. • Sjösatt, av ser den tidpunkt då fartyget döpts och löpt av stapeln. • Utrangerad avser normalt den tidpunkt då fartyget slutgiltigt utgår ur Marinen organisation. • Deplacement, uttrycks i ton och anges med två värden, standarddeplacement och deplacement då fartyget är fullt rustat. Om enbart ett värde anges avser det standarddeplacement. För ubåtar anges deplacement i ytläge, respektive u-läge. • Fart anges i knop och avser den kontrakterade farten. För ubåtar anges farten i ytläge respektive u-läge. • Dimensioner, anges i meter för längd, bredd och djupgående. Längden kan anges i två mått, dels i konstruktionsvattenlinjen, dels i största längden totalt sett. Om enbart en längd anges är det den största längden som avses. Med bredd avses den största bredden. • Besättningens storlek avser normalt sett fredsbesättningsstorleken. • Dykdjup för ubåtar anger största tillåtna dykdjup i fredstid. Förkortningen "HMS" betyder Hans Majestäts Skepp / Hennes Majestäts Skepp och används i den svenska flottan som ett prefix före fartygets namn, exempelvis HMS Visby. Men HMS började inte användas av flottan förrän efter 1950. För äldre fartyg, dvs byggda före 1950, användes ”HM” (Hans Majestäts) följt av fartygstyp och namn, exempelvis HM Kryssare Tre Kronor. Svenska örlogsfartyg målades från den 23 juni 1940 med vita tvärstreck på däck och sidor för att de tydligt skulle kunna identifieras som neutrala fartyg och därmed undgå vådabeskjutning från de krigförande.

Jagare

Jagare är en typ av örlogsfartyg, utvecklad i början av 1900-talet. En jagare är snabb, förhållandevis stor och är mycket kraftigt beväpnad. Ursprungligen var jagarens uppgift att skydda slagskeppen mot torpedbåtar. Ganska snart började även jagarna utrustas med torpeder. På moderna jagare har torpederna kompletterats med eller ersatts av robotar. Under och före andra världskriget användes jagare främst till patrulltjänst, eskorttjänst och ubåtsjakt. De bestyckades därför ofta med utrustning för ubåtsbekämpning såsom sonar och sjunkbomber. Epoken med svenska jagare börjar 1902, då HMS Mode togs i tjänst, och avslutades 1985 då den sista svenska jagaren HMS Halland J18 utrangerades. Femton av jagarna byggdes under sin tjänstgöringstid om till fregatter, vissa bytte då fartygsnummer medan andra behöll sina nummer och bytte bara ut sitt prefix J mot ett F. De sista jagarna som levererades till svenska Marinen var de 4 jagarna av Östergötland-klass, J20 - J23, som levererades 1958 - 1959. De flesta av de svenska jagarna har burit ett stadsnamn eller landskapsnamn, exempelvis HMS Sundsvall J12 av Visby-klass eller HMS Södermanland J21 av Östergötland-klass.

Svenska jagare

Mode (eg. HM Jagare Mode) och systerfartyget Magne (HM Jagare Magne) var de två första jagarna i svenska flottan och de inköptes från Storbritannien. Mode sjösattes 1902 vid varvet Yarrow & Co. i London, levererades till svenska flottan 1902 och utrangerades 1928. Magne sjösattes 1905 vid varvet Thornycroft i England, levererades till svenska flottan 1905 och utrangerades 1936. Mode var 67,1 m lång och 6,25 m bred. Deplacementet var 323/453 ton. Fart 31 knop. Besättning 65 man. Magne var 66,0 m lång och 6,3 m bred. Deplacementet var 309/422 ton. Fart 31 knop. Besättning 67 man. Vid en provtur i England med Mode kom man upp i en hastighet av 32,5 knop vilket var den dittills högsta hastigheten i världen för denna fartygstyp. Fartygens bestyckning utgjordes av sex 57 mm kanoner m/89B och två 45,7 cm torpedtuber m/1902. Åren 1911/1912 tillkom två 6,5 mm ksp m/10 på respektive fartyg. Till det yttre påminner Mode och Magne om varandra. Mode hade dock ett relativt kort, skarpt förskepp med raka däckslinjer. Magne hade ett något längre förskepp med konkav däckslinje. Bilden visar jagaren Mode, sjösatt 1902, levererad 1902. Längd 67 m, bredd 6,3 m. Sveriges första jagare. Foto: Sjöhistoriska museet, ID: Fo28729A. De fyra första jagarna som byggdes i Sverige baserades på de brittiskbyggda jagarna Mode och Magne. Det var framför allt Magne som blev förebilden. De fyra jagarna var Wale, Ragnar, Sigurd och Vidar. Dessa jagare fick dock med sina 7,5 cm kanoner en kraftigare bestyckning än Mode och Magne. Wale sjösattes 1907 och levererades till flottan 1908 och utrangerades 1940. Wales IK-nr: 3. Ragnar och Sigurd sjösattes 1908 och levererades till flottan 1909 och utrangerades 1947. Ragnar hade IK- nr 5, senare 22. Sigurd hade IK-nr 6, senare 21. Vidar sjösattes 1909 och levererades till flottan 1910 och utrangerades 1947. Vidar hade IK-nr 4, senare 23. (IK-nr = Igenkänningsnummer). Fartygen var 66,1 m långa och 6,3 m breda. Deplacementet var 350/416 ton. Fart 30 knop. Besättning 69 man. Bestyckningen var två 7,5 cm m/05 kanoner och fyra 57 mm m/89B. Vidare två 45,7 cm TT m/02-04. År 1911 kompletterades bestyckningen med två x 6,5 mm kulsprutor. Under mellankrigstiden moderniserades jagarna. Bilden visar jagaren Ragnar, sjösatt 1908, levererad 1909. Längd 66,1 m, bredd 6,3 m. Här med IK-nr 22 och neutralitetsband. Foto utanför Karlskrona 1943. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo80584A. Ytterligare två jagare byggdes i Sverige vid denna tid, Hugin och Munin och var till det yttre var de mer eller mindre identiska med de fyra tidigare svenskbyggda jagarna. Hugin och Munin var de första fartygen i svenska flottan, jämte Clas Fleming, som var försedda med ångturbiner i stället för ångkolvsmaskiner. Ångturbinerna gav en högre effekt men maxfarten blev obetydligt högre, Hugin 31,2 knop och Mumin 33,5 knop. Hugin sjösattes 1910 och levererades till flottan 1911 och utrangerades 1947. Hugin hade IK-nr 7, senare 24. Munin sjösattes 1911 och levererades till flottan 1913 och utrangerades 1940. Munin hade IK-nr 8. Fartygen var 66,3 m långa och 6,5 m breda. Deplacementet var 350/420 ton. Fart 30 knop. Besättning 73 man. Bestyckningen var fyra 7,5 cm m/05-10 kanoner och två x 6,5 mm kulsprutor. Vidare två 45,7 cm TT m/02- 04. Munin fick på 1920-talet en inbyggd högre styrhytt istället för den tidigare öppna styrhytten. I slutet av 1930-talet ändrades bestyckningen något, bl.a. ersattes den aktra 7,5 cm kanonen mot två 25 mm lvakan m/32 i dubbellavettage. Bilden visar jagaren Hugin, sjösatt 1910, levererad 1911. Längd 66,3 m, bredd 6,5 m. Här med IK-nr 24 och neutralitetsband. Foto på västkusten oktober 1944. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo89092A. Wrangel-klass var en fartygsklass av jagare som utgjordes av Wrangel (HM Jagare Wrangel) och Wachtmeister (HM Jagare Wachtmeister). Fartygen levererades år 1917 från Lindholmens varv i Göteborg. Wrangel och Wachtmeister sjösattes 1917 och levererades till flottan 1918 och utrangerades 1947. Wrangel hade IK-nr 9, senare 25. Wachtmeister hade IK-nr 10, senare 26. Fartygen var byggda av nitat stål. De var något större än föregångarna i Munin-klassen, och fick även ett upphöjt fördäck. Detta gav bättre egenskaper i sjögång. Fartygen hade likt tidigare jagare ingen riktig överbyggnad i fören, utan hade enbart en skyddande vägg för om kommandobryggan. Framdrivningsmaskineriet utgjordes av ångturbiner och hade en effekt på 11.500 hk. Dessa gav en maxfart på 34 knop. Fartygen var 72 m långa och 6,9 m breda. Deplacementet var 404/498 ton. Fart 34 knop. Besättning 85 man. Bestyckningen var fyra 7,5 cm m/12 kanoner och två x 6,5 mm kulsprutor m/14. Vidare sex 45,7 cm TT m/14. Inför andra världskriget fick fartygen en ny bestyckning, bl.a. en 25 mm lvakan m/32. I mitten av 1920-talet fick jagarna, som från början hade koleldning, oljeeldning. Bilden visar HM Jagare Wrangel, sjösatt 1917, levererad 1918. Längd 72 m, bredd 6,9 m. Här med IK- nr 9. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo229282C. Ehrensköld-klass var en fartygsklass av jagare bestående av de två fartygen Ehrensköld (HM Jagare Ehrensköld) och Nordenskjöld (HM Jagare Nordenskjöld). Ehrensköld byggdes på Kockums varv i Malmö och Nordenskjöld av Götaverken i Göteborg. Fartygen levererades som jagare år 1927 men byggdes om till fregatter åren 1951–1952. Ehrensköld och Nordenskjöld sjösattes 1926 och levererades till flottan 1927 och utrangerades 1963. Ehrensköld hade IK-nr 11, senare 1, 21 och 71 . Nordenskjöld hade IK-nr 12, senare 2, 22 och 72. Fartygen var 91,4 m långa och 8,8 m breda. Deplacementet var 947/1.000 ton. Fart 35 knop. Besättning 119 man. Ehrensköld-klassen var med sina 1.000 ton större än tidigare svenska jagarklasser. De representerade en ny, större, snabbare och slagkraftigare jagartyp jämfört med tidigare jagarklasser. De var de första jagarna redan från början byggda för oljeeldning (isf. koleldning) och de första med medelsvårt artilleri. Strax för om midskepps fanns en överbyggnad med tre våningar och i aktern fanns en överbyggnad med en våning. Överst på den främre överbyggnaden fanns en öppen brygga med bl.a. navigeringsutrustning mm, och under denna fanns en inbyggd brygga. Maskineriet bestod av tre oljeeldade ångpannor. De två ångturbinerna genererade 24.000 hk och drev var sin propeller och gav fartygen en fart av 35 knop. Bilden visar HM Jagare Nordenskjöld, sjösatt 1926, levererad 1927. Längd 91,4 m, bredd 8,8 m. Här med IK-nr 2. Foto utanför Karlskrona 1944 med neutralitetsband. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo142611A. Fartygens huvudbestyckning bestod av tre 12 cm kanoner m/24. Närluftvärnsartilleriet bestod av två 40 mm lvakan m/22 som var placerade i aktern. Vidare fanns två torpedtubsställ om vardera tre torpedtuber för 53,3 cm torpeder. På akterdäck fanns två sjunkbombsfällare m/24 och två sjunkbombskastare m/24. Fartygen kunde ha med sig 20 minor vardera. År 1939 ersattes de två 40 mm lvakan m/22 av två dubbla 25 mm lvakan m/32. Vidare tillkom två 8 mm lvksp m/14-29 i enkellavettage. Runt 1950 byggdes de flesta jagarklasser om till fregatter i samband med den modernisering som de flesta jagare genomgick då. Ehrensköld-klassen byggdes om till fregatter 1951–1952. Den aktra och mellersta 12 cm kanonen samt torpedtuberna togs då bort. I stället tillfördes fartygen fyra 40 mm lvakan m/36, en lvakan m/48 och åtta sjunkbombsfällare med 250 sjunkbomber. Bilden visar HM Jagare Ehrensköld, sjösatt 1926, levererad 1927. Längd 91,4 m, bredd 8,8 m. Här med IK-nr 1. Foto 1934. Bild: Marinmuseum, ID: IV279. Klas-klass var en fartygsklass av jagare bestående av de två fartygen Klas Horn (HM Jagare Klas Horn) och Klas Uggla (HM Jagare Klas Uggla). De var byggda på Kockums respektive Karlskrona örlogsvarv år 1932. Båda fartygen skadades svårt i katastrofen i Horsfjärden 1941, Klas Uggla blev så skadad att hon skrotades, medan Klas Horn kunde repareras och åter sättas i tjänst. Klas-klass jagarna var mycket lika Ehrensköld-jagarna. Utifrån erfarenhet av dessa fick Klas-jagarna sänkt tyngdpunkt för att bli styvare i sjön. Detta åstadkoms med ett lägre fribord och något ökad bredd. Klas Horn och Klas Uggla sjösattes 1931 och levererades till flottan 1932. Klas Horn utrangerades 1958 och Klas Uggla 1942. Klas Horn hade IK-nr 3 och Klas Uggla IK-nr 4. Fartygen var 92,4 m långa och 8,9 m breda. Deplacementet var 992/1.020 ton. Fart 36 knop. Besättning 119 man. Fartygens huvudbestyckning bestod av tre 12 cm kanoner m/24B. Närluftvärnsartilleriet bestod av två 40 mm lvakan m/22-m/30 och två 8 mm ksp m/14-m/29. Vidare fanns två torpedtubsställ om vardera tre torpedtuber för 53,3 cm torpeder samt två sjunkbombskastare m/33 och två sjunkbombsfällare m/24, 40-46 minor. Inför andra världskriget fick fartygen en ny bestyckning, bl.a. byttes de två 40 mm lvakan m/22 mot två dubbla 25 mm lvakan m/32. Bilden visar HM Jagare Klas Uggla, sjösatt 1931, levererad 1932. Längd 92,4 m, bredd 8,9 m. IK-nr 4. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo34966A. Katastrofen i Horsfjärden 1941 Horsfjärdskatastrofen är beteckningen på en kraftig explosion som inträffade under andra världskriget vid örlogsbasen på ön Märsgarn i Horsfjärden i Stockholms södra skärgård onsdagen den 17 september 1941, då tre jagare i svenska flottan förstördes och 33 personer omkom och mångfalt fler skadades. Det är inte helt klarlagt om det var sabotageverksamhet som var orsaken explosionerna. Delar av Kustflottan befann sig i Horsfjärden (stavas ibland Hårsfjärden) där pansarskeppen Sverige, Drottning Victoria och Tapperheten låg till ankars. De tre jagarna som förolyckades samt jagaren Stockholm ingick i 1. jagardivisionen och fartygen hade när de anlände till basen på Märsgarn varit ute i tre månader på eskort- och konvojuppdrag och som neutralitetsvakt. Proviantering och bunkring av olja och andra förnödenheter skedde till havs under gång medan man skyddade konvojerna. Jagarna anlände till Märsgarn för byte av besättning och översyn av fartygen på kvällen den 16 september 1941. De förtöjde bredvid varandra mot jagarbryggan, Klas Uggla innerst, Klas Horn i mitten och Göteborg ytterst. Pannorna ombord släcktes och anslöts med ångledningar från en panncentral i land och elström anslöts från en transformator intill panncentralen. En grupp om tre stridsflygplan från Roslagens flygflottilj F 2 i Hägernäs genomförde anfallsövningar mot de ankrade pansarskeppen på förmiddagen den 17 september. F 2 Hägernäs var en marinflygflottilj (saknade rullbana) och flygplanen var pontonflygplan som startade från vattnet. På F 2 var spaningsflyg, torpedflyg och transportflyg stationerade. Det torpedflygplan som fanns på F 2 vid denna tid var T 2 (Heinkel He 115) som användes för torpedbombning. Vidare fanns spaningsflygplanet S 12 (Heinkel He 114) F 2. Det var förvisso ett spaningsflygplan men det användes även som bombplan (störtbombare) och kunde föra med sig en last på två 50 kg bomber. Det var tre S 12 (nr 18, 23 och 24) som utförde anfallsövningar mot de ankrade pansarskeppen på Horsfjärden denna ödesdigra dag (dvs övningen var inte riktade mot jagarna). Flyganfallen gjordes på låg höjd österifrån över ön Märsgarn, där de tre jagarna Klas Uggla, Klas Horn och Göteborg låg förtöjda och ut mot pansarskeppen på Horsfjärden. Den fjärde jagaren i divisionen, Stockholm, befann sig under gång på Mysingen och skulle nu på förmiddagen den 17 september förtöja utanpå Göteborg, där man höll på med utbildning i torpedteknik vid de aktra torpedtuberna. Klockan 09:58 inträffade en kraftig explosion akterut på Göteborg, omedelbart följd av en explosion på Klas Horn som låg närmast. Med största säkerhet var det de stridsladdade torpederna som exploderat. De apterade sjunkbomber som fanns i bombställen/bombkastarna ombord på HMS Göteborg och HMS Klas Horn detonerade sedan fartygen sjunkit och spränger sönder akterskeppen. Bilden visar katastrofen i Horsfjärden där svenska jagarna Klas Horn, Klas Uggla och Göteborg förolyckades den 17 september 1941 vid örlogsbasen på ön Märsgarn. Bild: Marinmuseum, ID: IV899. En häftig brand utbröt med brinnande olja som rann ut på vattnet. Detta gjorde det omöjligt att bogsera undan de skadade fartygen för att rädda Klas Uggla som låg innerst. Klockan 10:10 sjönk Göteborg, tolv minuter efter explosionen, och en kvart senare Klas Horn. De två skadade fartygen hade brutits itu och sjönk till botten. De osäkrade sjunkbomberna hade trasat sönder akterskeppen. Även Klas Uggla drabbades, hon sjönk kl. 11:15, dvs efter en dryg timme som en följd av den brinnande oljan. Elden spred sig även upp på land och stora delar av bebyggelsen på den norra delen av ön brann ner. Vid olyckan omkom 33 man. Jagarna Göteborg och Klas Horn bärgades och reparerades och var åter i tjänst hösten 1943. Även Klas Uggla bärgades men utrangerades på grund av alltför stora skador. Bilden visar monumentet på Märsgarn till minne av de omkomna vid jagarolyckan den 17 september 1941 på örlogsbasen där de tre jagarna sprängdes. Bild: Wikipedia. Den 10 juni 1943 gjorde Fältkrigsrätten i Kustflottan ett slutgiltigt uttalande om olyckan. Av alla tänkbara orsaker till explosionerna hade man enats om 9 stycken och som nu reducerats till två. Man ansåg att det var märkligt att tidpunkten för den första explosionen sammanfallit med att stridsflygplan passerat över jagarna samtidig som torpedundervisning pågick vid ett av torpedställen i aktern på HMS Göteborg. Det finns dock åtta edsvurna vittnen som säger sig ha sett ett bombliknande föremål falla från ett av flygplanen. Men krigsrätten ansåg att varken något eventuellt tappat föremål från flygplanen eller misstag under torpedundervisningen kunde ha orsakat olyckan, dvs varken ofrivillig avfyrning av torped eller tappat föremål från flygplan. Sannolikt hade ett sabotage utförts men att förövaren eller förövarna ännu inte hade kunnat spåras. Ärendet avslutades och krigsrätten avskriver målet från vidare handläggning. Allt utredningsmaterial hemligstämplades, först i 50 år som förlängdes till 75 år. Den 17 september 2016 skulle hemligstämplingen lyftas, men militära underrättelsetjänsten, MUST, förlängde då hemligstämpeln om namnen på alla uppgiftslämnare och deras uppgifter i ytterligare 20 år. Uppenbarligen finns det något man vet och absolut vill skydda långt efter att alla som varit med gått ur tiden. Det var troligen sabotage, men vilka skulle då ha vunnit på det. Spekulationerna har varit många. Engelsmännen hade nog störst anledning att vilja förhindra malmtransporterna till Tyskland och ryssarna var ute efter att sänka alla tyska fartyg man kom åt. Sabotaget kunde exempelvis ha skett genom Malcolm Munthes engelska grupp eller den rysk/kommunistiska Wollweber-organisationen.

Kryssare (2)

Kryssare är ett stort örlogsfartyg som kan användas i strid mot flera objekt samtidigt. Kryssaren ligger i storleksklass mellan slagskepp och jagare. Till kryssarens huvuduppgifter hörde att utföra spanings- och bevakningstjänst till sjöss, förstöra fiendens sjöhandel, blockera eller i övrigt oroa hans kust samt skydda egen sjöhandel och kust. I modern krigföring har kryssaren nästan helt försvunnit och dess uppgifter har tagits över av jagare. Den sista svenska kryssaren var HMS Göta Lejon som utrangerades 1970. Beteckningen ”Kryssare” är inte en benämning på en enhetlig fartygstyp. Det finns ett antal olika typer av örlogsfartyg som gått under benämningen ”kryssare”. Start: Kryssare

Svenska kryssare

Lätt kryssare: De örlogsfartyg som klassades som lätta kryssare hade vanligtvis ett deplacement på mellan 2,000 och 10,000 ton. Artilleriet utgjordes vanligtvis av 6- tumspjäser (152 mm), torpeder och luftvärn samt ibland även eget spaningsflyg. HMS Tre Kronor (eg. HM Kryssare Tre Kronor) och HMS Göta Lejon (eg. HM Kryssare Göta Lejon) var namnen på två kryssare i Tre Kronor-klassen i svenska flottan. Tre Kronor sjösattes 1944 vid Götaverken i Göteborg och levererades till flottan 1947. Hon utrangerades 1964. Göta Lejon sjösattes 1945 vid Eriksberg och levererades till flottan 1947. Hon utrangerades 1970 och såldes 1971 till Chile. Där döptes om till Almirante Latorre och tjänstgjorde fram till 1984. Bilden visar HM Kryssare Tre Kronor, sjösatt 1944, levererad 1947. Längd: 180,2 m. Bredd: 16,7 m. Bild: Marinmuseum, ID: MM04879. De båda kryssarna var genom tiderna flottans längsta och största fartyg och de enda med trippeltorn. Tre Kronor och Göta Lejon var 174,0 / 180,2 m långa, 16,7 m breda. Deplacementet var 7.650 / 9.238 ton. Fart 33 knop. Besättning 783 man (krigsbesättning). Bilden visar HM Kryssare Göta Lejon på Stockholms ström 1952, sjösatt 1945, levererad 1947. Längd: 180,2 m. Bredd: 16,7 m. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo133A. Maskineriet bestod av 4 vattenrörspannor, vilka levererade ånga till 2 ångturbiner. Framdrivningsmaskineriet genererade en effekt av 90,000 hk, vilket fick fartygen att överskrida den kontrakterade farten 33 knop. Dessutom fanns ångdrivna elgeneratorer samt 2 dieselmotordrivna generatorer. Huvudbestyckningen utgjordes av sju 15,2 cm kanoner m/42 placerade i ett torn på fördäck och två torn på akterdäck. Kanonerna riktades från ett centralsikte antingen optiskt eller med hjälp av artilleriradar och skjutningen beräknades i tre artillericentraler. För luftvärn var fartygen utrustade med tjugo 40 mm luftvärnsautomatkanoner (lvakan) m/36 i sex gyrostabiliserade vattenkylda dubbellavettage samt fyra handriktade luftkylda dubbellavettage. Utöver dessa fanns även nio 20 mm luftvärnsautomatkanoner m/40 monterade i enkellavettage. På akterdäcket stod två tredubbla tuber för 53 cm torpeder vilka riktades från två sikten. Dessutom fanns på akterdäcket rälsar för minfällning samt sjunkbombskastare för ubåtsbekämpning. År 1948 installerades en modern stridsledning samt radaranläggning. Bilden visar HM Kryssare Tre Kronor i Sundsvalls yttre hamn 1957, sjösatt 1944, levererad 1947. Längd: 180,2 m. Bredd: 16,7 m. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo106818A. Båda fartygen fick sina bryggor ombyggda efter några år, Göta Lejon under åren 1949 - 1950 och Tre Kronor under åren 1951 - 1953. De tre bilderna ovan av Tre Kronor och Göta Lejon visar fartygen med de nya kommandobryggor de fick efter ombyggnationen. Bilden visar HM Kryssare Tre Kronor med den ursprungliga bryggan före ombyggnaden 1951-1953. Foto: Sjöhistoriska museet, ID: Fo128A. Efter ombyggnationerna bestod fartygens lätta artilleri av tjugo 40 mm lvakan m/36 i dubbellavettage (varav sex gyrostabiliserade) och sex 40 mm m/48. Radar, stridslednings- och eldledingsanläggningarna förnyades successivt. Åren 1957 - 1958 moderniserades åter Göta Lejons luftvärn och de sex gyrostabiliserade lvakan m/36 ersattes med fyra 57 mm lvakan m/50B. Alla övriga 40 mm lvakan m/36 ersattes av elva enkla m/48. Hösten 1958, dvs redan efter enbart 11 år i tjänst lades Tre Kronor i materielberedskap och blev aldrig mer rustad. Göta Lejon gjorde en sista krigsövning 1964. Samma år lades hon sen i materielberedskap, utrangerades 1970 och såldes till Chile 1971. Hjälpkryssare: Hjälpkryssare var under andra världskriget civila fartyg som kallats in i flottans tjänst och bestyckats. Dessa var vanligen snabbgående fraktfartyg eller färjor och bestyckningen utgjordes i regel alltid av äldre artilleripjäser. Syftet med dessa fartyg var att snabbt få nödvändiga örlogsfartyg i tjänst för att täcke de behov som fanns. Hjälpkryssare användes framför allt till minutläggning och som konvojfartyg. Drottning Victoria var en svensk tågfärja som tillhörde Statens Järnvägar (SJ) som inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget 1939. Det fanns ett akut behov av att lägga ut minor och då minkryssaren Clas Fleming låg på varv för att moderniseras var det angeläget att snabbt få fram en ersättare. Drottning Victoria kallades in den 5 september 1939 och byggdes om till minutläggare på Finnboda Varv fram till den 14 september. Hon beväpnades med bland annat tre 120 mm kanoner m/94 och 450 minor m/14. Under sitt temporära namn H M Hjälpkryssare Nr 3 (Hjkr 3 Drottning Victoria) hade hon huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Hjälpkryssaren Waria (Hjkr 4 Waria) samt systerfartyget Warun (Hjkr 5 Warun) var svenska lastfartyg tillhörande Sveabolaget som under andra världskriget inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen. De ombyggdes på Finnboda varv och blev klara den 5 april 1940. Waria ingick tillsammans med systerfartygen Warun och Wiros (Hjkr 14 Wiros) i Stockholmseskadern och användes främst för eskorttjänst mellan Gotland och fastlandet. De återlämnades till Sveabolaget 1945 och återgick till att trafikera östersjöhamnar. Bilden visar hjälpkryssaren Warun (Hjkr 5) 1943. Längd 67,3 m, bredd 10,9 m. Rederi: Stockholms Rederi AB Svea, byggår: 1935. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo80031A. Fidra (Hjkr 10 Fidra) inkallades som ersättare för den uttagna Worno, som befann sig i fjärran vatten. Fidra ombyggdes på Götaverken och var klar den 2 april 1940. Hon ersatte hjälpkryssaren Drottning Victoria som minutläggare i kustflottan och fick bland annat komplettera mineringen vid Understen. Senare samverkade hon med minfartyget Älvsnabben. Hon återlämnades till Sveabolaget 1945. Exempel på hjälpkryssare under kriget: • Hjkr 3 (Drottning Victoria) • Hjkr 4 (Waria) • Hjkr 5 (Warun) • Hjkr 10 (Fidra) • Hjkr 14 (Wiros)