Copyright © Hans Högman 2017-08-25
Svenska örlogsflottan
Historia och bakgrund
Allmogen hade sedan medeltiden varit indelad i sk
skeppslag. Antalet skeppslag varierade mellan olika
landsdelar. De hemman som ingick i skeppslagen
skulle under krigstider tillhandahålla krigsskepp,
utrustning och manskap.
Varje skeppslag var i sin tur indelade i mindre
enheter, ar (åror). Aren utgjordes av ett visst antal
män och varje ar skulle utrusta en roddare för varje
åra i skeppet.
Man räknar den svenska flottans födelsedag som
den 7 juni 1522 då de tio-tal fartyg som Gustav
Vasa köpt av Hansan i Lübeck löper in i Slätbaken,
Östergötland. Vid denna tid var Stockholm dess
viktigaste förläggningsort. Flottan består år 1552 av
15 skepp och 20 galejor. Ursprungligen tillsattes en
hövitsman per skepp men antalet ökades
sedermera.
Under Gustav Vasas tid ökades sen behovet
väsentligt av erfaret sjöfolk. Han införde därför ett
system där sjövana lantmän samt borgare i
städerna uppfordrades till flottan. De erhöll samma
sold som de värvade utländska knektarna. De män
som kom att tjänstgöra på flottans skepp var dels
båtsmän och dels sk. bösseskyttar.
År 1544 värvas en fast sjömanskår som
kompletteras genom utskrivningar. All personal
införs nu i ett gemensamt register. År 1556 består
örlogsflottans personal av 600 man varav 57
skeppare, 1 skrivare, 16 styrmän, 15 hövitsbåtsmän
samt 276 hel- eller halvmän. År 1557 uppgick
antalet båtsmän på 30 skepp till 733 förutom
bösseskyttarna.
Detta system var dock otillräckligt för den växande
svenska örlogsflottan. Man började därför med
utskrivning av manskapet. Utskrivningen
grundade sig på att ett visst antal självägande
bönder i kustlandskapen och i städerna togs ut för
tjänstgöring.
Vid 1610-års riksdag beslöts att på var tionde
borgare i varje stad skulle en duglig karl anskaffas
och brukas som båtsman. År 1618 utkom en
förordning om hur utskrivningarna skulle gå till. Allt
manfolk mellan 15 och 60 år skulle indelas i rotar.
Bland skatte- och kronobönderna skulle 10 man
bilda en rote. I varje rote skulle en vapenför man
mellan 18 och 40 år utses.
Detta system för utskrivningar visade sig dock
mycket besvärligt och otillfredsställande. För varje
utskrivningstillfälle krävdes riksdagens samtycke.
Det var också svårt att i förväg veta hur många man
en utskrivning kunde ge vilket försvårade
planeringen. Utskrivningarna gav också rum för
godtycke, mutor etc och kunde därmed ge
undermåligt folk. Vidare hade rotarna ingen
skyldighet att underhålla båtsmännen när de var
hemförlovade under vintrarna varvid båtsmännen
då ofta saknade inkomstmöjligheter. Rotarna hade
inte heller någon skyldighet att tillse att
båtsmännen återvände till örlogsstationerna på
våren varvid det ofta hände att båtsmän inte ställde
in sig till tjänstgöring igen.
I samband med det yngre indelningsverket införs
även det ständiga båtsmanshållet och därmed
erhöll örlogsflottan ett bestämt antal båtsmän.
Befälsgrader och kontantlöner vid flottan
åren 1580 - 1778
Örlogsflottan
Källreferenser
1.
Svenska knektar, indelta soldater, ryttare och
båtsmän i krig och fred av Lars Ericsson, 1997
2.
Det gotländska båtsmanshållet 1646 - 1887, Kjell
Olson, 1993
3.
Försvarets civilförvaltning 1634 - 1865, utgiven
1994 av försvarets civilförvaltning
4.
Från regalskepp till sjörobot av Bengt Ohrelius,
1984.
5.
Om sjökriget, från Svensksund till smygteknik av
Marco Smedberg
6.
Skärgårdsflottan, redaktör Hans Norman, 2000
7.
Wikipedia
Underofficerare/underbefäl i respektive stat
Underbefälet indelades i tre grupper beroende på
deras tjänst. De tillhörde antingen artilleristaten,
styrmansstaten eller skepparstaten. Den första
gruppen svarade för artilleriet ombord,
styrmansstaten för navigeringen av fartygen och
skepparstaten för arbetet med segel och i rigg.
Artilleristaten:
•
Flaggjunkare (från 1799)
•
Flaggkonstapel
•
Konstapel
•
Arklimästare
Styrmanstaten:
•
Flaggjunkare (från 1799)
•
Flaggstyrman
•
Överstyrman
•
Medelstyrman
•
Lärstyrman
Skepparstaten:
•
Flaggjunkare (från 1799)
•
Flaggskeppare
•
Överskeppare
•
Underskeppare
•
Högbåtsman
Kontantlönen utgick i dels årslön (som betalades ut
halvårsvis) och del i hyreslön (när de var ombord)
samt månadspenningar. Månadspenningarna
utgjorde ersättning förd den kost som inte erhölls i
natura ombord. Förutom kontantlön utgick även
klädesersättningar. Vid löningen rodde
löningsmännen från skepp till skepp. När de bordat
skeppet mönstrades besättningen och infördes i
flottans löneregister.
Om vi tittar på lönen för perioden 1697 - 1715 så
hade en amiral 4 gånger mer i lön än en kapten och 8
gånger mer än en överskeppare. Lönen för en
löjtnant var 3/4 av en kaptens men 3 gånger så stor
som en högbåtsmans.
Högsta styrande organ för flottan var
Amiralitetet. Chef för denna enhet var riksamiralen
biträdd av en underamiral. I 1634-års regeringsform
indelas rikets förvaltning in i fem kollegier bl.a.
krigskollegium och amiralitetet eller
amiralitetskollegium. En av amiralitetskollegiets
uppgifter var att hålla mönstringar av sjöfolket. År
1636 var Carl Carlsson Gyllenhielm riksamiral och
president för amiralitetskollegium. Det tjänsten
innehade han fram till 1650. Gyllenhielm var en
oäkta, men erkänd, son till Karl IX.
Under Karl XII användes inte flottan i några offensiva
insatser. År 1722 bestod flottan av 21 linjeskepp, 3
fregatter, 14 galärer och 4 pråmar. 1733 var
numerären uppe i 23 linjeskepp, 15 fregatter, 14
galärer och ett pråmskepp. Efter Gustaf III:s
stadskupp fick flottan något av en renässans då
örlogsflottan rustades upp.
Sveriges örlogsflagga
Svenska flottans örlogsflagga är en tretungad svensk
flagga. De första bestämmelserna om örlogsflaggan
utfärdades år 1663. Av dessa framgick att örlogsfartyg
och fästningar liksom svenska staten skulle föra
tretungad flagga - örlogsflagga.
Bilden till höger visar hur
Sveriges örlogsflagga ser ut.
Wikipedia.
Som exempel kan nämnas att
Svenska Ostindiska Companiet erhöll privilegiet att på
sina fartyg få föra örlogsflaggan.
Arméns flotta (skärgårdsflottan) använde dock en
helblå tretungad örlogsflagga.
Arméns flotta:
År 1756 skapades även en flotta i armén
(skärgårdsflottan) som bestod av två eskadrar galärer,
Stockholms eskadern och den Finska eskadern. De stod
under befäl av en general. Redan 1766 återfördes
dessa eskadrar till örlogsflottan för 10 år senare åter
tillhöra armén (Finska eskadern återfördes redan
1770). År 1780 uppgick örlogsflottans manskap till
11.228 man.
Örlogsfartygen
Från mitten av 1500-talet till början av 1800-talet
skilde sig örlogsfartygen inte mycket åt. Efter hand
har fartygsstorleken växt vilket inneburit att
eldkraften ökat genom att fartygen kunnat föra fler
kanoner. Kanonerna ställdes i batteridäck, vilket gav
benämningen en-, två- eller tre-däckare. Normalt
förde tre-däckarna 90 kanoner och två-däckarna
mellan 50 - 80 kanoner.
De stora örlogsfartygen, speciellt tre-däckarna, var
svårmanövrerade samt personalkrävande. Engelska
HMS Victory som var amiral Nelsons flaggskepp vid
Trafalgar 1805 byggdes under åren 1759 - 65 var en
tre-däckare med 104 kanoner på 2.100 tons
deplacement. Hon hade en besättning på 850 man.
Skrovet är 69 m långt och 16
m brett. Vid bra vind kunde
hon komma upp i en fart av
10 knop.
Till höger en bild på HMS
Victory. Foto Hans Högman.
Det svenska örlogsfartyget Kung Karl sjösattes 1694
och var då den svenska flottans största fartyg. Kung
Karl hade ett deplacement på 2.700 tons. Fartyget var
en tre-däckare med en bestyckning på 110 kanoner
och en besättning på 850 man. Av kanonerna var 10
st 36-pundiga, 20 st 24-pundiga och 28 st 18-pundiga.
Bilden till vänster visar
Kung Karl. Foto Hans
Högman 2017.
Sjöhistoriska Museet,
Stockholm.
Seglingsegenskaperna
Seglingsegenskaperna var inte direkt imponerande
på dessa stora skepp. Den klumpiga skrovformen och
det relativt grunda skrovet, som innebar en
begränsning av barlasten, gjorde att
seglingsegenskaperna var begränsade. Ett välseglat
örlogsskepp på 1600-talet kom upp i en fart av ca: 9 -
10 knop. Om det blåste från "fel" håll fick man i regel
vänta på bättre vind då de grundgående skeppen
kryssade dåligt. Avdriften blev stor.
Fartygens bestyckning
Kanonerna var det dominerande vapensystemet vid
sjöstrider. Kanonerna var gjutna i järn, slätborrade
mynningsladdare och benämndes efter
kanonkulornas vikt som mättes i pund (1 pund =
0,454 kg). Kanonkulorna var av massivt järn. De
större fartygen förde ofta kanoner av olika kalibrar,
exempelvis både 12-, 42 och 36-punds kanoner.
Kalibern på en 24-pundig kanon var 15 cm.
Artilleridueller mellan fartygen utkämpades på allt
mellan 50 till 500 meters avstånd. Man syftade då att
med kulorna slå igenom linjeskeppens fartygssidor
och därmed åstadkomma så stor förstörelse som
möjligt. För att klara av detta behövdes ett grövre
artilleri, vanligen 18 till 24 punds kanoner. I slutet av
1700-talet användes även 36-pundiga kanoner
ombord.
För att slå igenom ett linjeskepps bordläggning måste
pjäserna vara fullgoda. Med detta menas att de
klarade av att avfyras av med full
laddning, vanligen en
krutladdning som utgjorde 1/2 -
1/3 av kulans nominella vikt. De
grövre pjäserna hade tack vara
sin tyngd kort rekyl vilket var en
fördel på fartygens trånga
batteridäck.
Bilden till höger visar
regalskeppet Vasa, 1628.
Skottvidd:
Under gynnsamma förhållanden kunde man öppna
eld på 700 m avstånd. Men för att få fullgod verkan
lönade det sig i regel inte att öppna eld förrän på 500
m avstånd. Detta avstånd var också maximalt
avstånd om man sköt dubbelt skarpt, dvs laddade
kanonerna med två kulor. Effektivast var dock elden
om man sköt på avstånd under 200 m, då kunde man
skjuta med tre kanonkulor i rören.
Man använde även sk. studsskjutning. Detta kunde ge
ett betydligt längre skjutavstånd. Man sköt då kulan i
en flack båge så at den studsade på vattenytan. En
24-pundare kunde med studsskjutning få en
skottvidd på 2 km. Kulan förlorade dock kraft för
varje studs och var därför lämpligast att använda för
bekämpning av skärgårdsfartyg som hade svagare
skrov.
En 24-pundig kula som sköts med full laddning slog
igenom en bordläggning med en tjocklek på 1,5 m på
100 m avstånd och en bordläggning på 1 m tjocklek
på 600 m avstånd under förutsättning av perfekt träff
(direkt efter studs och i rät anslags vinkel). Om
avståndet ökade till 1250 m orkade kulan enbart slå
igenom 45 cm bordläggning. Mindre pjäser förlorade
snabbt kraft på längre avstånd än 125 m. Exempelvis
så slog en 3-pundig kanon på 100 m avstånd igenom
75 cm bordläggning i ek.
Närmast ovan vattenlinjen bestod ett linjeskepp av 80
cm ek, uppe vid relingen enbart 45 cm.
Fotot till vänster
föreställer en sjöstrid
ombord på ett
örlogsfartyg,
batteridäck, sent 1700-
tal.
Marinmuseum. Foto
Hans Högman 2007.
Linjeskeppens samlade eldkraft avgjordes av antalet
grova kanoner som kunde avfyras vid en bredsida.
Normalt hade linjeskeppen mellan 25 och 40 kanoner
per sida (babord / styrbord). Fregatterna hade mellan
10 och 20 kanoner per sida. Fartygen utsattes för
stora påfrestningar när bredsidor avlossades.
Samtidigt fick man även ta emot träff från ett
fiendefartyg. Linjeskeppen var därför byggda med ett
gediget och tungt skrov. De fick därför relativt stort
djupgående, omkring 5 - 7 m.
Trots att linjeskeppen hade en enorm eldkraft var det
i stort omöjligt att skuta dem i sank. Det gick inte att
få ett anslag under vattenytan, kulorna studsade. All
träff blev därför över vattenytan, vilket inte medförde
att de sjönk. Vid grov sjö kunde dock vatten forsa in,
men hålen var lätta att täta med all kvarsittande
träsplint. Eldens verkan var därför snarare ett medel
för att bekämpa besättning, skada riggen, rodret för
att göra dem manöver odugliga. De kunde då gå på
grund eller lätt erövras av den andra sidan.
Beskjutningen kunde också medföra att skeppet tog
eld och därmed kanske satte eld på krutdurken så att
de exploderade. Det var även vanligt att fartygen
kolliderade i dimman efter krutröken.
Fregatternas skrov var inte lika kraftigt som
linjeskeppens, i stället var dessa fartyg betydligt
bättre seglare.
Förutom rundkulor fanns även kartescher som
användes mot folk på däck samt kedje- och stånglod
som användes för att göra fartygen manöverodugliga
genom att skjuta sönder deras master och rigg. Då
artillerielden endast i undantagsfall skadade fartygen
så att de sjönk avgjordes sjöstriderna ofta genom att
fiendefartygen bordades för att tas i närstrid.
För närstrid användes soldater och lättare
artilleripjäser, sk. nickhakar eller nickor. De var 2-, 3-
eller 4-pundiga små kanoner, vanligen fästa på en
gaffel eller en pivå som satt på relingen. Soldaterna
var beväpnade med musköter, huggare, änterbilor,
änterhakar och handgranater. Under andra hälften
av 1700-talet tillämpades inte längre äntring av
fiendefartyg, även om man fortsatte att öva för detta.
Runt 1845 började man använda bakladdade
kanoner på de svenska örlogsskeppen. En av de
första bakladdarna som togs i bruk var en 12-pundig
kanon.
Linjetaktiken
Under slutet av 1600-talet började man att segla på
kolonn för att kunna samordna elden från flera
fartygs bredsidor. Denna formering blev känd som
slaglinjen. Tidigare hade striderna oftast skett i
mindre ordnade former med närstrider och
bordning. Se bilden till höger.
Benämningen linjeskepp syftar på ett fartyg som
var tillräckligt kraftfull för att gå i slaglinjen under
strid. Linjeskeppen var i regel två-däckare och förde i
vanligen 24-pundiga kanoner på undre batteridäck
och 18-pundiga på övre.
Till svårigheterna att leda en strid till sjöss var
problemet med signaleringen. Detta skedde med
olika signalflaggor men beroende på fri sikt, rök etc
var det inte lätt att gå ut med ändrade order.
Dessutom hade skeppen en stor tröghet, dvs det tog
lång tid att vänd eller lägga om kurs beroende på
vindarna och farvattnen.
Det träslag som användes vid
fartygsbygge var ek. Det var hårt och
hade stor motståndskraft mot röta. För
att bygga ett två-däckat linjeskepp
under 1700-talet gick det åt cirka 2.000
ekar. Staten (kronan) gjorde därför
anspråk på all ek som växte på krono-
och skattejord samt på allmänningar.
Tilden till höger visar örlogsfartyg som
seglar på linje i ett sjöslag.
Sjöslag:
Som regel fick ett svagare bestyckat örlogsfartyg vika
undan för ett kraftigare bestyckat fartyg eller en
mindre grupp av örlogsfartyg fick vika undan för en
större grupp, annat än rent tillfälligt beroende på
förhållandena. En brigg fick vika undan för en fregatt,
en fregatt för ett linjeskepp.
Om en konfrontation var
oundviklig där ett
underlägset fartyg mötte
ett överlägset strök det
mindre fartyget i regel
flagg. Ett fiendefartyg var
dessutom en överförbar
resurs så man hade inget att vinna på att skjuta
fartyget i sank om man kunde ta det. Fartyg som
besättningen tvingade ge upp till fienden, exempelvis
pga av det skadats så att det blivit manöverodugligt
eller gått på grund, spränges därför ofta av den egna
besättningen så att det inte skulle falla i
fiendehänder.
Hårda och långa artilleridueller förekom vanligen
enbart om båda parter var jämnstarka. Till sjöss hade
man en betydligt bättre översikt av fienden än på
land och kunde därför avgöra om det var lönt att ta
strid eller vika undan.
Örlogsfartyg under 1800-talet
Mellan år 1800 och 1830 skedde ingen större
förändring av flottans bestånd. Flottan bestod i
princip av resterna efter Gustav III:s stolta flottor.
Linjeskeppet "Karl III "stod färdigt 1819 och
linjeskeppet "Karl XIV Johan" 1824. Båda hade ett
deplacement på 2.600 ton. Flottans sista och
största linjeskepp "Stockholm" byggdes åren 1832 -
1856 och var på 2.850 ton. Både "Karl XIV Johan" och
"Stockholm" försågs med en ångmotor på 800 hk
under 1850-talet.
Korvetten "Svalan", flottans första järnfartyg stod
klar 1845. Roddflottan (Skärgårdsflottan) avfördes
som stridsmedel så sent som 1871. Kanonslupar,
kanonjollar etc. byggdes dock inte efter 1855.
Flottans första ångfartyg var "Oden" och "Gylfe"
som byggdes 1834. De var inte stridsfartyg utan
snarare bogserare och transportfartyg. Det första
ångdrivna stridsfartyget var ångkorvetten "HMS
Thor" som stod klar 1841. Maskineriet var på 220 hk
och hade ett deplacement på 1.280 ton. Samtliga
dessa tre fartyg var hjulångare. Hjulångare slog
aldrig igenom som stridsfartyg. Sidohjulen var för
sårbara och tog för stor plats utmed fartygssidorna.
Sveriges första propellerdrivna stridsfartyg, en av
de första i Europa, var skruvångkorvetten "HMS Gefle"
(Gävle). Hon byggdes på Karlskrona varv och sjösates
i december 1847 samt levererades till flottan under
1848. Korvetten Gefles deplacement var 1.278 ton och
var bestyckad med 4 bombkanoner och 4 tre-pundiga
pjäser. Gävles längd var 52,5 m och breden 9,8 m.
Hennes ångmaskin på 440 hk gav en fart på 9 knop.
Dessa tidiga ångfartyg var segelfartyg med rigg och
segel samtidigt som de kunde drivas med ångkraft.
"Gefle" hade en segelyta på 1.000 kvm och en
besättning på 169 man.
Vår första och enda ångfregatt var "HMS Vanadis"
på 2.138 ton och med en bestyckning på 16 kanoner.
Vanadis sjösattes 1862. Hennes längd var 64 m och
och bredden 12,8 m. Vanadis var fregattriggad med
tre master och 1.643 kvadratmeter segelyta.
Stormasten nådde 46
meter över
vattenytan.
Bilden till höger visar
HMS Vanadis. Fri bild
Wikipedia.
Flottans första
ångdrivna järnfartyg var hjulångslupen "HMS Kare".
Kare sjösattes den 10 april 1847 i Göteborg. Hennes
längd var 24,2 m och bredden 3,2 m och kunde
framföras med en fart av 9 knop.
Det första bepansrade fartyget var pansarskeppet
"HMS Svea" på 3.000 ton. Hon sjösattes i december
1885 var bestyckad med 2 st 25 cm kanoner i ett
bepansrat torn förut och 4 st 15 cm pansarskyddade
pjäser i aktern. Hon var även utrustad med ett par 38
mm antitorpedbåtskanoner och en 38 cm
undervattenstorpedtub. Kulsprutor och strålkastare
satt lågt placerade på fartygssidan under fördäcket.
"Svea" var även utrustad med elektricitet. Hennes
3.100 hk gav en fart på 15 knop. Sveas längd var 75,7
m och bredden 14,8 m. Fartyget av Svea-klass och
systerfartyg till HMS Thule och HMS Göta. Fartyget fick
ett relativt gott pansarskydd, motsvarande det som
var vanligt hos
utländska
motsvarigheter.
Bilden till vänster visar
HMS Svea. Fri bild
Wikipedia.
Några kända svenska krigsfartyg
Regalskeppet Vasa
Regalskeppet Vasa sjösattes 1628 och sjönk den 10
augusti samma år på sin jungfruresa. Vasas längd var
207 fot (69 m) och dess bredd 35 fot (11,7 m). Masten
var 52 m hög. Vasas djupgående var 4,8 m och
deplacementet 1.210 ton. Segelytan utgjorde 1.275
kvm. Hon hade en besättning på 145 sjömän och 300
soldater. Bestyckningen var på 64 kanoner, 48 st 24-
pundare, 8 st 3-pundare, 2 st 1-pundare samt 6
stormstycken. De 24-pundiga kanonerna fanns både
på det övre- och det undre batteridäcket.
Stormstycken var grova kanoner som fungerade som
jättelika hagelgevär med svärmar av muskötkulor.
Några samtida örlogsskepp med Wasa: Äpplet, Kronan
(gamla), Gamla svärdet, Riksnyckeln, Stockholm m. fl.
Äpplet och Kronan var av samma storlek som Vasa.
Kronan
Byggdes i Stockholm under åren 1665 - 1672. Hon
sjösattes 1668 men blev slutgiltigt färdigställ först
1672 pga penningbrist. Byggherre var Francis
Sheldon. Kronan var en tre-däckare och bestyckad
med 126 kanoner. Deplacementet var på 2.140 ton.
Längd: 53 m, bredd: 13 m, djupgående: 6,2 m.
Besättningen var på 800 man varav 300 knektar.
Kronan förliste utanför Öland då hon exploderade
under en strid med en dansk-holländsk flotta den 1
juni 1676. Man har beräknat att så gott som samtliga
ombord omkom, bland annat amiralen Lorentz
Creutz.
Konung Karl
Flaggskepp för Karl XII under det stora nordiska
kriget, sjösatt 1694. Konung Karl var flottans största
skepp och hade ett deplacement på 2.700 ton.
Fartyget var en tre-däckare med en bestyckning på
110 kanoner och en besättning på 850 man. Av
kanonerna var 10 st 36-pundiga, 20 st 24-pundiga
och 28 st 18-pundiga.
Bilden till höger visar
Kung Karl. Foto Hans
Högman 2017.
Sjöhistoriska Museet,
Stockholm.
Dristigheten
Linjeskepp, byggd i Karlskrona av byggmästare
Fredrik Henrik af Chapman, sjösatt i juli 1785. Bredd
49,6 m och 13,7 m bred. Djupgående 5,9 m.
Deplacement 1.925 ton. Två-däckare med en
bestyckning 64 kanoner: bl.a. 26 st 36-punds, 28 st
18-punds, 8 st 6-punds kanoner. Besättning: 567.
Dristigheten var på sin tid en av svenska
örlogsflottans slagkraftigaste och mest ryktbara
linjeskepp, hade lägst nummer i flottan och seglade
därmed främst i linjen vid sjöslagen.
Hon deltog med framgång i Gustav III:s ryska krig,
1789-1790, då hon seglades under överstelöjtnanten
Johan af Pukes befäl. Hon deltog bland annat i slaget
vid Ölands södra udde den 26 juli 1789, vid anfallet
på ryska flottan i sjöslaget vid Reval den 13 maj,
under striderna utanför Kronstadt 3-4 juni, men
framför allt vid Viborgska gatloppet den 3 juli 1790
då hon ledde genombrytningen av ryska flottan. 1806
genomgick hon en övergripande restauration och
gjordes om till ett 74-kanonersskepp varpå hon
deltog i Finska kriget, 1808-1809, samt i aktioner mot
Norge 1814. Sedermera användes skeppet under en
lång följd av år i fredliga övningsexpeditioner, 1856
förändrades hon till sjukskepp, ända tills hon
utrangerades 1867.
Jagaren Malmö
H.M. Jagaren Malmö sjösattes 1928 och var på 1.040
ton. Fart 30 knop. Bestyckning tre 12 cm kanoner, lv-
pjäser, torpedtuber samt minor.
Bilden till höger
visar Jagaren
Malmö. Bilden är
från ett vykort och
ovanstående
uppgifter står på
baksidan av kortet.
Kortet är från egen samling, 2013.
Kryssarna Göta Lejon och Tre kronor
Dessa två kryssare var Svenska flottans största
fartyg genom tiderna. "Tre kronor" sjösattes 1946
och "Göta Lejon" 1947. De var nära 180 m långa med
ett deplacement på 7.500 ton. Maskineriet på 90.000
hk gav en fart på dryga 30 knop.
Huvudbestyckningen utgjordes av ett helautomatiskt
15 cm artilleri från Bofors. Huvudartilleritornen hade
tre eldrör vardera. Fredsbesättningen uppgick till 455
man.
Bilden till vänster
visar kryssaren
Göta Lejon.
Wikipedia.
Bilder
