Den 15 maj 1790, gick Gustaf III med 100 fartyg ur skärgårdsflottan till anfall mot lika många fartyg i den ryska skärgårdsflottan under Sjlissov som låg vid Fredrikshamn (Hamina). Detta anfall var en stor framgång och halva den ryska skärgårdsflottan förstördes.När en så betydande del av den ryska skärgårdsflottan var förstörd ville Gustaf III följa upp framgångarna och gå längre in i Finska viken. Amiral Nordenskiöld varande för vindarna i Finska viken men Gustaf fick som han ville. Nu strävade både örlogsflottan och skärgårdsflottan mot den inre delen av Finska viken för att förgöra den ryska flottstyrka (Kronstadt eskadern) som fanns där och framförallt hindra Reval-eskadern från att förenas med Kronstadt-eskadern. Vidare hade Gustaf för avsikt att slå den eskader ur den ryska skärgårdsflottan som låg i Trångsund (Uuras), inte långt från Viborg. Kungen fanns ombord på skonerten "Amphion".Nu hände det som Nordenskiöld varnat för, vinden ändrade riktning till sydväst vind. Därmed var det svårt att ta sig tillbaka. Kungen valde då att gå in i Viborgska viken för att vänta ut en bättre vind. Detta var i början av juni 1790. Man lade sig för ankar mellan Krysserort och Biskopsö (Kyperort).På grund av de sydvästliga vindarna fastnade den svenska flottan i Viborgska viken.Utfarterna ur Viborgska viken blockerades snart av ryssarna. Den ryska flottans spärr av Viborgska viken inleddes den 8 juni och utgjorde till en början inget allvarligt hot mot de svenska flottorna. Deras närvaro nära S:t Petersburg innebar tvärtom en press på Katarina II. Ombord på de ca: 400 svenska fartygen fanns totalt 3.000 kanoner och 30.000 sjömän och soldater. Skärgårdsflottan hade 14.000 man. Örlogsflottan hade 16.000 man på 21 linjeskepp, 13 fregatter och ett antal mindre skepp..Med fanns också Gustaf III och hertig Karl.En hel månad blev den svenska flottan kvar. Färskvatten och mat började ta slut.Under tiden körde ryssarna fram artilleri på stränderna vid utloppen.
Viborgska gatloppet den 3 juli 1790
Amiral Tjitjagov förfogade över en styrka på ett 50-tal linjeskepp, fregatter och mindre fartyg, 21.000 man och 2.718 kanoner som var förstärkt med Sjlissovs 20 galärer och vice amiral Kozlyaninovs 8 skärgårdsfregatter och 52 galärer. Tjitjagov ville inte riskera en strid utan valde i stället att blockera utloppet ur Viborgska viken.Amiral Tjitjagov placerade ut fem stora linjeskepp med bredsidorna mot inloppet i viken. Ytterligare fem fregatter väntade en bit ut. Under månaden inträffade ett antal mindre sjöstrider, bla vid Björkösund där den 2 juli en svensk flottstyrka som var ute och rekognoserade mötte en eskader under Nassau och lyckades där stoppa honom. Nassau hade då förlorat en fregatt och en schebeck.Den 19 juni hade Nordenskiöld fått i uppdrag att utarbeta en strategi för en utbrytning. Törning fick i uppdrag att, då utbrytningen var aktuell, företa en skenmanöver med sina kanonslupar mot de fientliga fartyg som låg vid Vasikansaari väster om Björkö. Ryssarna skulle luras att tro att svenskarna skulle bryta sig ut genom Björköleden och Björkösund. Avsikten var dock att ta sig ut i det västra alternativet förbi Krysserort.Den östra leden som gick genom det trängre Björkösund var sprärrad av fyra linjeskepp och en skottpråm under ledning av major General Pyotr Lezhnev.Den västra leden var spärrad på två ställen av av ryska enheter. Den första var från en punkt öster om Krysserort till Repiegrund och bestod av fartyg ur amiral Povalisjins eskader. Den andra spärren låg längre söderut mellan Lilla Fiskarna och Pensarholmarna och bestod av fem fregatter samt ett bombfartyg. Fartygen låg i kolonn efter varandra från väster till öster. Längre söderut vid Pitkäpaasi låg tre fregatter samt två kuttrar under befäl av den engelske amiralen Roman Crown och amiral Khanykov. Crowns chefsfartyg var den svenska fregatten "Venus" som ryssarna tagit vid krigets början. Leden var dessutom svårnavigerad beroende på flera grund.Den 7 juni landsatte svenskarna en arméstyrka vid Koivisto kyrka. Deras uppdrag var att rekognoscera vägarna till Viborg och S:t Petersburg.Den 16 juni beslöt Gustaf III att anfalla den eskader ur ryska skärgårdsflottan som låg vid Trångsund, norr om ön Uuraansaari, längst in i Viborgska viken. Styrkan delades i tre delar. Centern stod under befäl av Gustaf, med Törningen som närmaste man. Den bestod av 48 fartyg och innehöll bland annat 14 galärer samt 4 fregatter ur örlogsflottan.Vänstra flygeln leddes av Hjelmstierna och den högra flygeln av Sidney Smith. Båda flyglarna bestod av kanonslupar och kanonjollar.Centern skulle gå direkt mot Trångsund medan flyglarna skulle anfalla från var sin sida.På grund av hårt väder kunde centern och Hjelmstierna varken gå till anfall den 16 eller den 17:e. Smith anföll däremot den 16 juni. Han möttes av eld från ett batteri som han slog ut. Smith hade med sig 38 kanonslupar, en infanteritrupp samt chefsjakten "Aurora". Man möter även enheter ur den ryska eskadern. Även dem lyckas han besegra. När han sen nästa dag fortsätter norrut mot Trångsund möts han av motgång. Han är tvungen att avbryta anfallet mot ryska eskadern när han inte får något stöd från centern eller vänstra flygeln som inte kunnat anfalla. Den 18 juni inställs anfallet mot Viborg och styrkan återvänder till Björkösund.
Utbrytningen den 3 juli
Den 2 juli ändrades så vinden till nordlig vilket skulle göra en utbrytning möjlig. Gustaf III som var med i flottan hela tiden samlade staben för överläggning. Under natten till den 3 juli 1790 gavs ordern om utbrytning. Klockan 2 öppnades eld mot de ryska befästningarna. Samtidigt inledde Tönning en skenmanöver med sina kanonslupar mot de ryska fartyg som låg vid Vasikansaari väster om Biskopsö.Den egentliga utbrytningen började vid halv sjutiden på morgonen. Först i tågordningen var linjeskeppet "Dristigheten" om 64 kanoner. Fartygschef var överstelöjtnant Johan af Puke. Innan utbrytningen påminde Gustaf III honom om faderns trohet mot kungahuset och vädjade nu till sonen att visa samma fasthet och offervilja. Puke svarade "Ja, Ers Majestät, nog fan går jag ut, men hur det går med de andra det får vi se".Förklaring till bilden:
Avsnittet “Gustav III:s ryska krig” är uppdelad på flera sidor:
Dristigheten går först på en nordlig kurs för att komma runt Salvorsgrunden (Kulta matala) för att sen gå mitt i farleden mellan grundet och Krysserort och fortsätter i sydvästlig riktning. Efter "Dristigheten" följer systerfartyget "Tapperheten". Därefter kom örlogsflottans skepp och fregatter.Puke styr "Dristigheten" rakt mellan de ryska linjeskeppen "Selsav" och "Sviatnoj Pjotr". Båda låg för ankar. Det ena ryska skeppet träffades av bredsidor från "Dristigheten" och formligen slets sönder. 700 hundra ryssar dödades. Puke hade beordrat besättningen under däck och undgick därmed förluster. De båda ryska skeppen träffades även av "Tapperhetens" eld med stora skador som följd.Bilden till höger föreställer svenska flottans utbrytning genom ryssarnas första spärrlinje i Viborgska viken den 3 juli 1790. Först går linjeskeppet Dristigheten under befäl av överstelöjtnant Johan af Puke. Bilden är ett fotografi av en oljemålning från 2016 målad av Kjell Johansson, Österlen, Skåne. Bilden visas med tillstånd av Kjell Johansson.Flaggskeppet "Konung Gustaf III" seglar i mitten medan fregatten "Zemire" och linjeskeppet "Enigheten" om 70 kanoner samt tre brännare bildar arriärgardets avslutning. Kungen seglade med "Seraphimerorden" men lämnade skeppet och gick i en mindre slup innan man kom fram till det smala sundet och roddes i kulregnet genom avspärrningen. Ute i viken gick han ombord på "Seraphimerorden" igen. Hertig Karl fanns ombord på "Konung Gustaf III" som tog flera träffar som bland annat lätt skadade hertigen.Det finns olika uppfattningar om vilket fartyg som gick närmast efter Dristigheten i den svenska linjen. En uppfattning är att det var linjefartyget Trapperheten och en annan är att det var fregatten Camilla.Skärgårdsflottan var anvisad att gå väster om örlogsflottan, utmed strandlinjen. De hade då flankskydd av linjeskeppen. Svårigheten för dem låg vid den andra spärren. De fem fregatter som låg vid den bildade en linje från stranden snett ut mot farleden, något norr om ön Lilla Fiskaren. Främst av fregatterna låg "Nietroch menja" med fartygschefen James Trevenen. I täten av den svenska skärgårdsflottan gick hemmeman "Styrbjörn" under överstelöjtnant Victor von Stedingks befäl. Därefter följde turuman "Norden", under befäl av kapten Olander och resten av turuma-eskadern om sex fartyg, "Sällan värre" samt övriga skärgårdsfregatter. Malmbergs, Hjelmstiernas och Törnings divisioner om 80 kanonslupar, jollar och barkasser avslutade kolonnen. Tönning hade redan vid två-tiden på natten gjort en fingerad utbrytning vid Björkösund för att lura ryssarna att utbrytningen skulle ske i denna farled. En skenmanöver som lyckades."Styrbjörn" hade under häftig eldgivning tagit sig igenom och med fulla segel gått hårt fram mot Povalisjins fartyg och bombfartyget "Pobjäditel". Flera av galärerna gick på grund vid Pensarholmarna, framför "Nietroch menja". "Ehrenpreuss" liksom "Palmstierna", "Ekeblad" och "Uppland" var tvungen att stryka flagg.Flottans utbrytning såg ut att gå mycket bra. Vid 10-tiden på förmiddagen inträffar ett antal olyckor som kom att påverka händelseutvecklingen. Sist i örlogsflottans arriärgarde gick tre brännare. Brännare var båtar lastade med tjära som i strid fördes mot fiendeskeppen och antändes. Dessa brännare var avsedda för Povalisjins fartyg. En av brännarna, "Postiljonen" släpades av "Enigheten" som gick sist i kolonnen. Fänrik Sandel som var befälhavare på "Postiljonen" hade tagit sig några för många stärkande supar och antände sitt fartyg för tidigt och det gled in mot "Enigheten" som antändes. "Enigheten" antände i sin tur fregatten "Zemire". Båda fartygen exploderade med en fruktansvärd eldkvast. Brand och krutröken täckte snart hela farleden.När olyckan inträffade hade både "Dristigheten" och "Styrbjörn" redan tagit sig igenom och uppnått vattnen krig Vidskär. Man trodde där att explosionerna hörrörde från skeppen i Povalisjins eskader vid Rondö, antända av brännarna. Först efter flera timmar fick man klarhet om katastrofens omfattning. Kungens rådgivare, engelsmannen Sidney Smith hade räddats från "Auroras" skeppsbrott. För de fartyg som gick i mitten eller i slutet av arriärgardet blev det en vådlig färd mot Krysserort. Kungens fartyg "Amphion" klarade sig helskinnad ut.Linjeskeppet "Hedvig Elisabeth Charlotta" om 64 kanoner går på grund dock hela tiden skjutande mot de ryska fregatterna. Fartygschef på henne var en av de skickligaste befälhavarna, Hindric Johan Nauckhoff. Linje skeppet "Finland" om 56 kanoner gick på grund vid Salvorsgrunden redan innan branden. "Lovisa Ulrika" om 74 kanoner gick på grund vid Passalodagrundet, söder om Reipie. Här strandade även fregatten "Uppland" och den från ryssarna tagna fregatten "Jarrislawitz". Linjeskeppet "Ömheten" om 64 kanoner, gick på grund vid Pensarholmarna. Ombord på henna var majoren Christoffer Grubbe fartygschef. Totalt gick fyra linjeskepp och två fregatter på grund antagligen på att det blev mycket svårt att navigera i den svåra farleden på grund av all rökutveckling från de brinnande skeppenNära Krysserort ligger de stora och två sjömil långa Salvorsgrunden (Kulta matala). Längre söderut, öster om farleden ligger Repiegrund och Passalodagrund vilka tränger ihop farleden mellan Krysserort och Lilla Fiskaren. Utanför Pensar ligger ett annat rev.Trots stora förluster lyckades den svenska flottan ta sig ut genom den ryska blockadlinjen. Denna utbrytning har kommit att kallas "Det Viborgska gatloppet". Sverige förlorade fem linjeskepp, tre fregatter, ca: 38 mindre fartyg och upp till 4.000 man, en tredjedel av hela styrkan men örlogsflottan var räddad. Skärgårdsflottan klarade sig bättre, samtliga skärgårdsfregatter klarade sig. Trots förluster av fartyg och besättningar så var utbrytningen en mycket viktig seger för Sverige. Ett misslyckande hade varit en katastrof. Gustaf III värderade denna seger högre än Svensksund.Alla fartyg som passerade blockadlinjen före den olycksaliga explosionen kom ut med endast mindre skador. De ryska fartyg som fanns runt öppningen var mer eller mindre sönderskjutna av de utpasserande svenska linjeskeppen. Över hälften av alla örlogsfartyg hade vid tidpunkten för explosionen passerat linjen. Efter explosionen fylldes farleden med en tung brandrök som tillsammans med krutröken gjorde det praktiskt tagit omöjligt att navigera. Alla svenska fartyg som förlorades gick på grund i den obefintliga sikten. Inget av de svenska fartyg som förlorades vid utbrytningen sänktes av ryssarna. Det var inte i första hand ryssarnas motstånd som orsakade dessa förluster.Vid utbrytningen förlorade det gotländska båtsmanshållet 35% av sina båtsmän.Hela Europa följde med spänd förväntan vad som skedde denna månad i Viborgska viken.Efter utbrytningen sammaldes de svenska flottorna vid Vidskär, söder om Pitkäpaasi. Örlogsflottan tog sen en sydligare väg västerut medan skärgårdsflottans tog en nordligare led inne i skärgården västerut. Här var skärgårdsflottan skyddad mot de ryska linjeskeppen samt mot den höga sjön.
Källreferenser
•1. Historien om Sverige, När Sverige blev stormakt. Herman Lindqvist, 1997•2. Om sjökriget, från Svensksund till smygteknik. Marco Smedberg, 1996•3. Svensksund, Gustaf III:s krig och skärgårdsflottan 1788 - 1790. Stig Jägerskiöld, 1990•4. Försvarets civilförvaltning 1634 - 1865. 1994•5. Det gotländska båtsmanshållet 1646 - 1887. Kjell Olson, 1993•6. Skärgårdsflottan. Hans Norman (red), 2000
Den 15 maj 1790, gick Gustaf III med 100 fartyg ur skärgårdsflottan till anfall mot lika många fartyg i den ryska skärgårdsflottan under Sjlissov som låg vid Fredrikshamn (Hamina). Detta anfall var en stor framgång och halva den ryska skärgårdsflottan förstördes.När en så betydande del av den ryska skärgårdsflottan var förstörd ville Gustaf III följa upp framgångarna och gå längre in i Finska viken. Amiral Nordenskiöld varande för vindarna i Finska viken men Gustaf fick som han ville. Nu strävade både örlogsflottan och skärgårdsflottan mot den inre delen av Finska viken för att förgöra den ryska flottstyrka (Kronstadt eskadern) som fanns där och framförallt hindra Reval-eskadern från att förenas med Kronstadt-eskadern. Vidare hade Gustaf för avsikt att slå den eskader ur den ryska skärgårdsflottan som låg i Trångsund (Uuras), inte långt från Viborg. Kungen fanns ombord på skonerten "Amphion".Nu hände det som Nordenskiöld varnat för, vinden ändrade riktning till sydväst vind. Därmed var det svårt att ta sig tillbaka. Kungen valde då att gå in i Viborgska viken för att vänta ut en bättre vind. Detta var i början av juni 1790. Man lade sig för ankar mellan Krysserort och Biskopsö (Kyperort).På grund av de sydvästliga vindarna fastnade den svenska flottan i Viborgska viken.Utfarterna ur Viborgska viken blockerades snart av ryssarna.Den ryska flottans spärr av Viborgska viken inleddes den 8 juni och utgjorde till en början inget allvarligt hot mot de svenska flottorna. Deras närvaro nära S:t Petersburg innebar tvärtom en press på Katarina II. Ombord på de ca: 400 svenska fartygen fanns totalt 3.000 kanoner och 30.000 sjömän och soldater. Skärgårdsflottan hade 14.000 man. Örlogsflottan hade 16.000 man på 21 linjeskepp, 13 fregatter och ett antal mindre skepp..Med fanns också Gustaf III och hertig Karl.En hel månad blev den svenska flottan kvar. Färskvatten och mat började ta slut.Under tiden körde ryssarna fram artilleri på stränderna vid utloppen.
Viborgska gatloppet den 3 juli
1790
Amiral Tjitjagov förfogade över en styrka på ett 50-tal linjeskepp, fregatter och mindre fartyg, 21.000 man och 2.718 kanoner som var förstärkt med Sjlissovs 20 galärer och vice amiral Kozlyaninovs 8 skärgårdsfregatter och 52 galärer. Tjitjagov ville inte riskera en strid utan valde i stället att blockera utloppet ur Viborgska viken.Amiral Tjitjagov placerade ut fem stora linjeskepp med bredsidorna mot inloppet i viken. Ytterligare fem fregatter väntade en bit ut. Under månaden inträffade ett antal mindre sjöstrider, bla vid Björkösund där den 2 juli en svensk flottstyrka som var ute och rekognoserade mötte en eskader under Nassau och lyckades där stoppa honom. Nassau hade då förlorat en fregatt och en schebeck.Den 19 juni hade Nordenskiöld fått i uppdrag att utarbeta en strategi för en utbrytning. Törning fick i uppdrag att, då utbrytningen var aktuell, företa en skenmanöver med sina kanonslupar mot de fientliga fartyg som låg vid Vasikansaari väster om Björkö. Ryssarna skulle luras att tro att svenskarna skulle bryta sig ut genom Björköleden och Björkösund. Avsikten var dock att ta sig ut i det västra alternativet förbi Krysserort.Den östra leden som gick genom det trängre Björkösund var sprärrad av fyra linjeskepp och en skottpråm under ledning av major General Pyotr Lezhnev.Den västra leden var spärrad på två ställen av av ryska enheter. Den första var från en punkt öster om Krysserort till Repiegrund och bestod av fartyg ur amiral Povalisjins eskader. Den andra spärren låg längre söderut mellan Lilla Fiskarna och Pensarholmarna och bestod av fem fregatter samt ett bombfartyg. Fartygen låg i kolonn efter varandra från väster till öster. Längre söderut vid Pitkäpaasi låg tre fregatter samt två kuttrar under befäl av den engelske amiralen Roman Crown och amiral Khanykov. Crowns chefsfartyg var den svenska fregatten "Venus" som ryssarna tagit vid krigets början. Leden var dessutom svårnavigerad beroende på flera grund.Den 7 juni landsatte svenskarna en arméstyrka vid Koivisto kyrka. Deras uppdrag var att rekognoscera vägarna till Viborg och S:t Petersburg.Den 16 juni beslöt Gustaf III att anfalla den eskader ur ryska skärgårdsflottan som låg vid Trångsund, norr om ön Uuraansaari, längst in i Viborgska viken. Styrkan delades i tre delar. Centern stod under befäl av Gustaf, med Törningen som närmaste man. Den bestod av 48 fartyg och innehöll bland annat 14 galärer samt 4 fregatter ur örlogsflottan.Vänstra flygeln leddes av Hjelmstierna och den högra flygeln av Sidney Smith. Båda flyglarna bestod av kanonslupar och kanonjollar.Centern skulle gå direkt mot Trångsund medan flyglarna skulle anfalla från var sin sida.På grund av hårt väder kunde centern och Hjelmstierna varken gå till anfall den 16 eller den 17:e. Smith anföll däremot den 16 juni. Han möttes av eld från ett batteri som han slog ut. Smith hade med sig 38 kanonslupar, en infanteritrupp samt chefsjakten "Aurora". Man möter även enheter ur den ryska eskadern. Även dem lyckas han besegra. När han sen nästa dag fortsätter norrut mot Trångsund möts han av motgång. Han är tvungen att avbryta anfallet mot ryska eskadern när han inte får något stöd från centern eller vänstra flygeln som inte kunnat anfalla. Den 18 juni inställs anfallet mot Viborg och styrkan återvänder till Björkösund.
Utbrytningen den 3 juli
Den 2 juli ändrades så vinden till nordlig vilket skulle göra en utbrytning möjlig. Gustaf III som var med i flottan hela tiden samlade staben för överläggning. Under natten till den 3 juli 1790 gavs ordern om utbrytning. Klockan 2 öppnades eld mot de ryska befästningarna. Samtidigt inledde Tönning en skenmanöver med sina kanonslupar mot de ryska fartyg som låg vid Vasikansaari väster om Biskopsö.Den egentliga utbrytningen började vid halv sjutiden på morgonen. Först i tågordningen var linjeskeppet "Dristigheten" om 64 kanoner. Fartygschef var överstelöjtnant Johan af Puke. Innan utbrytningen påminde Gustaf III honom om faderns trohet mot kungahuset och vädjade nu till sonen att visa samma fasthet och offervilja. Puke svarade "Ja, Ers Majestät, nog fan går jag ut, men hur det går med de andra det får vi se".Förklaring till bilden:
Dristigheten går först på en nordlig kurs för att komma runt Salvorsgrunden (Kulta matala) för att sen gå mitt i farleden mellan grundet och Krysserort och fortsätter i sydvästlig riktning. Efter "Dristigheten" följer systerfartyget "Tapperheten". Därefter kom örlogsflottans skepp och fregatter.Puke styr "Dristigheten" rakt mellan de ryska linjeskeppen "Selsav" och "Sviatnoj Pjotr". Båda låg för ankar. Det ena ryska skeppet träffades av bredsidor från "Dristigheten" och formligen slets sönder. 700 hundra ryssar dödades. Puke hade beordrat besättningen under däck och undgick därmed förluster. De båda ryska skeppen träffades även av "Tapperhetens" eld med stora skador som följd.Bilden till höger föreställer svenska flottans utbrytning genom ryssarnas första spärrlinje i Viborgska viken den 3 juli 1790. Först går linjeskeppet Dristigheten under befäl av överstelöjtnant Johan af Puke. Bilden är ett fotografi av en oljemålning från 2016 målad av Kjell Johansson, Österlen, Skåne. Bilden visas med tillstånd av Kjell Johansson.Flaggskeppet "Konung Gustaf III" seglar i mitten medan fregatten "Zemire" och linjeskeppet "Enigheten" om 70 kanoner samt tre brännare bildar arriärgardets avslutning. Kungen seglade med "Seraphimerorden" men lämnade skeppet och gick i en mindre slup innan man kom fram till det smala sundet och roddes i kulregnet genom avspärrningen. Ute i viken gick han ombord på "Seraphimerorden" igen. Hertig Karl fanns ombord på "Konung Gustaf III" som tog flera träffar som bland annat lätt skadade hertigen.Det finns olika uppfattningar om vilket fartyg som gick närmast efter Dristigheten i den svenska linjen. En uppfattning är att det var linjefartyget Trapperheten och en annan är att det var fregatten Camilla.Skärgårdsflottan var anvisad att gå väster om örlogsflottan, utmed strandlinjen. De hade då flankskydd av linjeskeppen. Svårigheten för dem låg vid den andra spärren. De fem fregatter som låg vid den bildade en linje från stranden snett ut mot farleden, något norr om ön Lilla Fiskaren. Främst av fregatterna låg "Nietroch menja" med fartygschefen James Trevenen. I täten av den svenska skärgårdsflottan gick hemmeman "Styrbjörn" under överstelöjtnant Victor von Stedingks befäl. Därefter följde turuman "Norden", under befäl av kapten Olander och resten av turuma-eskadern om sex fartyg, "Sällan värre" samt övriga skärgårdsfregatter. Malmbergs, Hjelmstiernas och Törnings divisioner om 80 kanonslupar, jollar och barkasser avslutade kolonnen. Tönning hade redan vid två-tiden på natten gjort en fingerad utbrytning vid Björkösund för att lura ryssarna att utbrytningen skulle ske i denna farled. En skenmanöver som lyckades."Styrbjörn" hade under häftig eldgivning tagit sig igenom och med fulla segel gått hårt fram mot Povalisjins fartyg och bombfartyget "Pobjäditel". Flera av galärerna gick på grund vid Pensarholmarna, framför "Nietroch menja". "Ehrenpreuss" liksom "Palmstierna", "Ekeblad" och "Uppland" var tvungen att stryka flagg.Flottans utbrytning såg ut att gå mycket bra. Vid 10-tiden på förmiddagen inträffar ett antal olyckor som kom att påverka händelseutvecklingen. Sist i örlogsflottans arriärgarde gick tre brännare. Brännare var båtar lastade med tjära som i strid fördes mot fiendeskeppen och antändes. Dessa brännare var avsedda för Povalisjins fartyg. En av brännarna, "Postiljonen" släpades av "Enigheten" som gick sist i kolonnen. Fänrik Sandel som var befälhavare på "Postiljonen" hade tagit sig några för många stärkande supar och antände sitt fartyg för tidigt och det gled in mot "Enigheten" som antändes. "Enigheten" antände i sin tur fregatten "Zemire". Båda fartygen exploderade med en fruktansvärd eldkvast. Brand och krutröken täckte snart hela farleden.När olyckan inträffade hade både "Dristigheten" och "Styrbjörn" redan tagit sig igenom och uppnått vattnen krig Vidskär. Man trodde där att explosionerna hörrörde från skeppen i Povalisjins eskader vid Rondö, antända av brännarna. Först efter flera timmar fick man klarhet om katastrofens omfattning. Kungens rådgivare, engelsmannen Sidney Smith hade räddats från "Auroras" skeppsbrott. För de fartyg som gick i mitten eller i slutet av arriärgardet blev det en vådlig färd mot Krysserort. Kungens fartyg "Amphion" klarade sig helskinnad ut.Linjeskeppet "Hedvig Elisabeth Charlotta" om 64 kanoner går på grund dock hela tiden skjutande mot de ryska fregatterna. Fartygschef på henne var en av de skickligaste befälhavarna, Hindric Johan Nauckhoff. Linje skeppet "Finland" om 56 kanoner gick på grund vid Salvorsgrunden redan innan branden. "Lovisa Ulrika" om 74 kanoner gick på grund vid Passalodagrundet, söder om Reipie. Här strandade även fregatten "Uppland" och den från ryssarna tagna fregatten "Jarrislawitz". Linjeskeppet "Ömheten" om 64 kanoner, gick på grund vid Pensarholmarna. Ombord på henna var majoren Christoffer Grubbe fartygschef. Totalt gick fyra linjeskepp och två fregatter på grund antagligen på att det blev mycket svårt att navigera i den svåra farleden på grund av all rökutveckling från de brinnande skeppenNära Krysserort ligger de stora och två sjömil långa Salvorsgrunden (Kulta matala). Längre söderut, öster om farleden ligger Repiegrund och Passalodagrund vilka tränger ihop farleden mellan Krysserort och Lilla Fiskaren. Utanför Pensar ligger ett annat rev.Trots stora förluster lyckades den svenska flottan ta sig ut genom den ryska blockadlinjen. Denna utbrytning har kommit att kallas "Det Viborgska gatloppet". Sverige förlorade fem linjeskepp, tre fregatter, ca: 38 mindre fartyg och upp till 4.000 man, en tredjedel av hela styrkan men örlogsflottan var räddad. Skärgårdsflottan klarade sig bättre, samtliga skärgårdsfregatter klarade sig. Trots förluster av fartyg och besättningar så var utbrytningen en mycket viktig seger för Sverige. Ett misslyckande hade varit en katastrof. Gustaf III värderade denna seger högre än Svensksund.Alla fartyg som passerade blockadlinjen före den olycksaliga explosionen kom ut med endast mindre skador. De ryska fartyg som fanns runt öppningen var mer eller mindre sönderskjutna av de utpasserande svenska linjeskeppen. Över hälften av alla örlogsfartyg hade vid tidpunkten för explosionen passerat linjen. Efter explosionen fylldes farleden med en tung brandrök som tillsammans med krutröken gjorde det praktiskt tagit omöjligt att navigera. Alla svenska fartyg som förlorades gick på grund i den obefintliga sikten. Inget av de svenska fartyg som förlorades vid utbrytningen sänktes av ryssarna. Det var inte i första hand ryssarnas motstånd som orsakade dessa förluster.Vid utbrytningen förlorade det gotländska båtsmanshållet 35% av sina båtsmän.Hela Europa följde med spänd förväntan vad som skedde denna månad i Viborgska viken.Efter utbrytningen sammaldes de svenska flottorna vid Vidskär, söder om Pitkäpaasi. Örlogsflottan tog sen en sydligare väg västerut medan skärgårdsflottans tog en nordligare led inne i skärgården västerut. Här var skärgårdsflottan skyddad mot de ryska linjeskeppen samt mot den höga sjön.
Källreferenser
•1. Historien om Sverige, När Sverige blev stormakt. Herman Lindqvist, 1997•2. Om sjökriget, från Svensksund till smygteknik. Marco Smedberg, 1996•3. Svensksund, Gustaf III:s krig och skärgårdsflottan 1788 - 1790. Stig Jägerskiöld, 1990•4. Försvarets civilförvaltning 1634 - 1865. 1994•5. Det gotländska båtsmanshållet 1646 - 1887. Kjell Olson, 1993•6. Skärgårdsflottan. Hans Norman (red), 2000
