Gustav IV Adolf, Kriget med

Ryssland 1808 - 1809 (9b)

Savolaksbrigadens strid vid Pulkkila den 2

maj 1808

I slutet av april 1808 sänds Sandels med sin Savolaksbrigad, den 5. brigaden, söderut mot Savolaks. Mellan den svenska hären och Kupio fanns endast en rysk gruppering vid Pulkkila. Den ryska styrkan bestod av 2 kompanier ur Mohilevska musketerarregementet samt en mindre kosackenhet, totalt 400 man, och leddes av överste Obychoff. Sandels plan var att efter en nattmarsch på 4 mil slå till mot grupperingen i gryningen den 2 maj. Anfallet skulle ske från två håll. Brigaden delades därför i 2 enheter, den ena ledd av överstelöjtnant Fahlander och huvudstyrkan av Sandels. Under eftermiddagen den 1 maj 1808 gav sig Fahlanders trupp iväg och under kvällen Sandels avdelning med Savolaks jägare och Västerbottens bataljonen. Brigaden hade proviant för två dagar och varje soldat var försedd med 36 skott. Fahlander gick längs en skogsväg som skulle ta dem söder om Pulkkila. Avsikten var att han skulle anfalla söderifrån samtidigt som Sandels anföll från norr. Fahlanders avdelning tvingades under slutet av marschen i djup blötsnö ta sig upp på Haapavesivägen. De upptäcks dock av ryssarna en timme innan det gemensamma anfallet. Fahlanders trupp tvingas nu ensamma gå till anfall genom snödrivorna. Längst till höger gick delar ur Savolaks jägare under kapten Joachim Zachris Dunker rakt österut genom skogen. Enheter ur Kajana bataljon under ledning av löjtnant Clementeoff avancerade på vägen mot ryssarnas ställning. Österbotten bataljonen under ledning av major von Essen avancerade norr om vägen. Ryssarna försökte slå sig ut men misslyckades. När Sandels avdelning anländer till platsen sätter han omedelbart in sin styrka i striderna. De avancerade med artilleriet i täten och skidlöpare och jägare på flyglarna. Ryssarna tog skydd i gårdarna i kyrkbyn där de besvarade elden. Sandels svarade med artilleribeskjutning av husen. Beskjutningen följdes av ett bajonettanfall varefter gårdarna intogs. Ryssarna var nu hårt trängda från två håll och efter 4 timmars strid ger de upp. Ryssarna förlorade 40 man i döda och 300 man i fångar varav ett 50-tal var sårade. Svenskarna hade 10 döda och 60 sårade. Vägen till Kuopio var nu öppnad. Kapten Duncker belönades av kungen med en majorsfullmakt och riddarkorset av Svärdsorden. Sandelns blev riddare med stora korset av Svärdsorden med anledning av segern. Efter striderna utnyttjade Sandels sina jägare för att ta ryska underhållstransporter söderut. Totalt lyckades man ta förnödenheter motsvarande 500 hästdragna kärror.

Anfallet på ryssarna i Kuopio den 12 maj

1808

Den 6 maj fick Sandels order om att ta ryssarnas förråd i Kuopio. Sandels sänder kapten Karl Vilhelm Malm med en enhet mot staden. Man hade dock ingen vetskap om hur stark ryssarnas ställning var där. På vägen dit passade Malm på att fånga in en rysk trupp om 90 man och lyckades av dem få fram information om ryssarnas ställning i Kuopio samt att där fanns 200 man. I Malms styrka ingick 150 jägare och västerbottningar. Utanför Kuopio tillstötte 300 bönder beväpnade med liar, störar och jaktgevär. Klockan 2 på natten den 12 maj anföll Malm ryssarna ställning i Kuopio. Malm ville inte att de beväpnade bönderna skulle delta i själva stormningen och utan skickade dem söder om staden, ut på isen för att där dra på sig ryssarnas uppmärksamhet. Överraskningsmomentet lyckades och klockan 6 på morgonen stod Malm som segerherre. Hans förluster var enbart 2 döda och 1 sårad. Hela ryska styrkan om 300 man, varav hälften var sårade, togs till fånga. Från förråden kom Malm över 1.200 tunnor spannmål, 1.000 mattor mjöl och gryn, 1.000 lispund salt kött och 10.000 lispund hö. På grund av tövädret kunde förråden enbart forslas till andra sidan sundet i Toivola. Övriga delen av brigaden anslöt i Kuopio den 20 maj. Efter att Kuopio befriats sänds Savolaksbrigaden ned till Savolaks för att störa ryssarnas transporter och ta deras förråd. Den 28 maj intog Sandels en rysk ställning nära den ryska gränsen. En styrka ur brigaden om cirka 200 man under befäl av kapten Malm gick till Karelen för att där främja en bonderesning. Med enbart 2 kanoner och 450 tillstötta bönder drev han en dubbelt så stor rysk stryka tillbaka över gränsen. Malm gick till och med över gränsen i förföljandet. Ryssarna var panikslagna då de trodde att Sandels med hela Savolaksbrigaden var efter dem. Den 26 maj anländer den ryske fältmarskalken Barclay de Tolly med förstärkningar till S:t Michel. En division på 7.000 man sänds mot Kuopio under ledning av general Tutjkov. Även Sverige förstärkte sina ställningar här nere då Vasa regemente med ett batteri sex-pundiga kanoner tillstöter till Savolaksbrigaden. I mitten av juni finns ryssarna med överlägsna styrkor på Kuopio-halvön och den 20 juni intar ryssarna åter Kuopio. Sandels fanns med brigaden i försvarsställning i Toivala tvärs över sundet beredd att försvara ställningen i det längsta. Under natten några dagar senare anfaller Sandels med en flotta av lodjor de ryska ställningarna i Kuopio. Ombord finns 600 soldater och 4 kanoner. Lodjor är en större typ av roddbåt, liknande kyrkbåtarna. Sandels leder själv huvudstyrkan in mot Kuopio medan en styrka med Duncker och Malm rodde mot förbindelsen mellan Varkaus och Kuopio. Striden som huvudstyrkan deltog i pågick fram till morgonen. Duncker och Malms styrka gjorde ett lyckat anfall på en rysk transportkolonn som bestod av 200 vagnar med förnödenheter. Vagnarna med last brändes och hästarna sköts. Båda avdelningarna kunde återvända med minimala förluster. Svenskarnas raider blev så framgångsrika att Barclay de Tolly var tvungen att beställa fram kanonslupar med sjöofficerare. I juli erhöll han 6 kanonslupar med totalt 23 kanoner som sjösattes i sjön Kallavesi. Sandels fortsatte dock sina attacker på ryssarna. Så sent som i början av augusti lyckades 300 man ur brigaden ta sig bakom, ryssarna linje i riktning mot Varkaus. Den 25 augusti gjorde man en amfibieoperation mot ön Vaajasalo nära att ta general Tutjkov som fånge. I september 1808 fick ryssarna så stora förstärkningar att Sandels tvingades att dra sig tillbaka till Idensalmi där han tog ställning vid Virta bro. Ungefär samtidigt hade Klingspor och den ryske överbefälhavaren Kamenskij den 29 september i Lohteå slutit ett stilleståndsavtal. Se Karta över Finland 1809

Landstigningsförsök från Sverige 1808

I mitten av juni 1808 retirerar ryssarna söderut från sina ställningar i Gamla Karleby. Gustav IV Adolf planerar en landstigning vid Vasa och Klingspor börja att röra sig söderut. Den 24 juni drabbar Klingspor samman med en rysk avdelning på 1.300 man vid Nykarleby. Slaget vinns av svenskarna men Klingspor låter inte att förfölja ryssarna som nu kan slinka undan. I striderna stupade 132 ryssar och 3 svenskar. Under försommaren skulle den svenska offensiven kunnat leda till en återtagning av Finland om en massiv landstigning skett med trupper från Sverige. Den ryske befälhavaren Buxhövden hade stora problem och begärde gång på gång nya förstärkningar från Ryssland. Den svenska och brittiska flottan hade lyckats att stänga in den ryska flottan i Baltikum och den svenska skärgårdsflottan hade rensat Åbo skärgård. Nu försenades landstigningsoperationerna av kungens operationer mot Danmark i Norge (se Kriget med Danmark). Flera landstigningsförsök gjordes i Finland men de flesta misslyckades på grund av att kungen hela tiden satte in för små landstigningsstyrkor. Bland annat samlades i Gävle 6.000 man för att skeppas över till närheten av Åbo. De skule där förena sig med generalmajor Ernest Vegesack avdelning som skulle landsättas i Björneborg. Gävlestyrkan fick stora problem med hårt väder under överskeppningen, några kom inte ens fram. De andra mötte så hårt motstånd att de var tvungna att dra sig tillbaka till fartygen. Vegesacks avdelning landade 10 mil norr om Björneborg vid Kristinestad där de senare lyckades förena sig med den svenska huvudstyrkan. Gustav IV Adolf blev rasande över misslyckandet och skickade ytterligare landstigningsstyrkor på 2.000 man. De landsattes vid Helsinge i närheten av Åbo. Överste Boije anföll en dubbelt så stor rysk styrka men tvingades retirera. Över 800 svenskar förlorades i attacken. Nya landstigningsförsök gjordes från Gävle, nu under ledning av överste Johan Bergenstråhle, chef för Västerbottens regemente. Styrkan som var på 1.100 man landsattes söder om Vasa den 24 juni. Planen var att Bergenstråhle skulle anfalla söderifrån samtidigt som Klingspor anföll från norr. Klingspor kom dock inte iväg men Bergenstråhle lyckades själv med sin styrka inta Vasa. På kvällen den 24 juni landsteg Bergenstråhles styrka 2 mil norr om Vasa och rykte under natten fram mot staden. En avdelning gick något längre västerut för att anfalla från norr. Denna avdelning upptäcktes dock av ryssarna på morgonen den 25:e och ryssarna gick ut för att möta dem. Ryska befälhavaren general Demidoff trodde att det var den svenska huvudstyrkan som avancerade men när han insåg att det enbart var en mindre styrka återvände de hastigt tillbaka till Vasa. Samtidigt hade Bergenstråles avdelning trängt in i Vasa och en 5 timmar lång gatustrid uppstår. Svenskarna får stora förluster och halva styrkan stupar, såras eller tillfångatas. Bl.a. tas Bergenstråhle till fånga. De svenska styrkorna tvingas tillslut att dra sig tillbaka och seglade därifrån på morgonen den 26 juni. Vasa straffades hårt för att de hjälpt svenskarna och staden skövlades hårt av ryssarna. I början av juli börjar ryssarna att pressa på den svenska försvarslinjen som nu går mellan Nykarleby och Kuopio. Ryssarna har samlat stora styrkor vid Lappo och Klingspor beslutar att anfalla dessa. Den 14 juli går Adlercreutz med en styrka på 4.700 man till anfall i Lappo mot den 6.000 man starka ryska styrkan. Svenskarna vinner slaget efter 13 timmars strid. von Döbeln och hans Björneborgare hade en viktig del i segern. Cirka 200 ryssar stupar och 170 svenskar. Detta var den första egentliga striden mellan huvudarméerna och svenskarna gick segrande ur detta möte. Segern fick en moralisk betydelse för de svenska trupperna. Fältväbel Johan Jakob Roth anmäler sig frivilligt för att med en frikår på 40 man, via gerillakrig störa ryssarnas underhåll och förbindelser. Med hjälp från lokalbefolkningen lyckas han över förväntan. Ryssarna störs allvarligt av hans verksamhet och de ger honom namnet "general Roth". Samtidigt bedriver Sandels och Savolaksbrigaden samt von Fieandts enhet liknande krigföring mot ryssarna underhållstransporter vilket ställde till stora problem för ryssarnas möjlighet till försörjning. Ryssarna tvingas att dra sig tillbaka mot Tavastehus. Under sommaren avancerar svenska enheter under ledning av von Döbeln och Adlercreutz söderut och offensiven når ner till Kristinestad och Tammerfors. Ryssarna armé hade nu i slutet av juli minskat från 34.000 till 26.000. Buxhövden erhåller tillslut förstärkningar på 20.000 man. I Finland uppgår samtidigt den svenska armén till 16.000 man och förstärkningar från Sverige är av största vikt. I början av augusti går Kamenskij till motoffensiv. Den 10 augusti vinner dock von Döbeln en drabbning vid Kauhajoki och den 17 augusti besegras en rysk styrka vid Alavo av Adlercreutz. Kamenskij tvingas tillfälligt avbryta offensiven efter dessa motgångar. Den 21 augusti återupptar ryssarna offensiven och målet är att driva svenskarna till norra Finland. Samma dag, dvs 21 augusti, lider von Fieandt ett svidande nederlag vid Karstula. Von Fieandt försvarade mitten av den svenska linjen och ryssarna får nu in en kil i linjen. Klingspor ger order om att den svenska styrkan skall återgrupperas vid Ruona. Ryssarna har nu fått ordning på den svenska skärgårdsflottan som de erhöll vid Sveaborg, den flotta som Cronstedt underlät att bränna innan kapitulationen av Sveaborg. Detta gjorde det svårare att göra svenska landsättningar. Den 1 september 1808 närmar sig ryssarna Ruona och en långdragen strid börjar. Den svenska styrkan uppgår till 5.000 man mot ryssarnas 9.000 man men försvarar sina ställningar mycket bra. Under natten måste de dock retirera norrut. Under de följande dagarna utkämpas blodigs strider med den förföljande ryska styrkan. Samtidigt går den svenska huvudstyrkan mot Vasa. Reträttvägen håller nu på att stoppas upp av ryssarna i den framträngda kilen. Men ryssarna är allt för utmattade av de hastiga marscherna. Den 9 september återupptar de sin framryckning och den 11 september fortsätter Klingspor sin reträtt mot Uleåborg. Ryska enheter har dock lyckats ta sig förbi den svenska huvudstyrkan och reträttvägen är allvarligt hotad. Den ryska styrkan finns vid Nykarleby. von Döbeln som nu var sjuk anhåller om att åter få befälet över sin Björneborgsbrigad och åtar sig att öppna vägen norrut. Han anländer till Jutas den 13 september och vid 15-tiden anfaller ryssarna. Björneborgarna hejdar anfallet och går själva, inspirerade av von Döbeln, till anfall. De bryter igenom det ryska försvaret och ryssarna tvingas fly. Reträttvägen var nu åter öppen. von Döbeln blev en legend efter slaget vid Jutas, bland annat genom Runebergs dikter. Den svenska huvudhären består nu av cirka 10.000 man. Ungefär 5.000 av dessa finns vid Oravais under befäl av Adlercreutz. För att säkra reträtten norrut för armén får Adlercreutz order om att med sin styrka uppehålla de framryckande ryssarna. Den ryska avdelningen omfattade cirka 7.000 man. Den 14 september inleds slaget vid Oravais. Svenskarna har en mycket bra försvarsställning på höjderna vid kyrkan med öppna ängar framför linjerna. Framför ängarna i ett skogsområde fanns svenska förtrupper. En mindre rysk styrka under Kulnev närmar sig vid 5-tiden på morgonen men stoppas av den svenska förtruppen. Efter 4 timmar anländer den ryska huvudstyrkan formerade på 3 kolonner. Kulnev driver tillbaka den svenska förtruppen mot huvudställningarna. Svenskarna lyckades dock med en motattack bryta upp Kulnevs styrka som flyr. När Kamenskij kommer till platsen möts de av Kulnevs flyende mannar som nu tvingas in i leden igen. Efter nya hårda strider drivs åter den svenska förtruppen tillbaka mot huvudställningarna. Adlercreutz fattar ett olycksaligt beslut att lämna den utmärkta försvarsställningen och försöka bryta igenom den ryska centern. Attacken lyckas men de svenska enheterna rycker fram för långt. Kamenskij lyckas sätta in ytterligare trupper mot det svenska utfallet och striden blir mycket tät. Svenskarna får stora förluster. Slaget upphör fört när mörkret faller. Svenskarna retirerar då i skydd av mörkret mot Nykarleby. Ryssarna var helt utmattade och orkade inte förfölja. Detta var ett av krigets blodigaste slag. På den svenska sidan stupade cirka 1.200 man och på den ryska sidan nästan lika många. Bland de sårade fanns fänrik Carl Otto Mörner vid Upplands regemente. Han kom senare att spela en viktig roll när Jean Baptiste Bernadotte övertalades att bli svensk tronföljare. Slaget vid Oravais kom att bli början till slutet för den svenska armén i Finland. Insatserna för att stoppa den ryska framryckningen hade misslyckats. Tillståndet i den svenska armén var eländigt. Man hade brist på nästa allting. Gustav IV Adolf skyllde alla motgångar och speciellt de misslyckade landstigningsförsöken på att regementena misskött sig och uppträtt vanhedrande. Både svenska och finska gardesregementen samt Livgardet degraderades till vanliga regementen. De förlorade sina fanor och utmärkelsetecken. De svenska gardesregementen till och med upplöstes och fördelades på två förband som inte längre fick kalla sig med de gamla regementsnamnen utan fick namn efter sina regementschefer, överste Fleetwood och överste Palén. Regementen återfick dock sin heder och namn efter att kungen avsatts. Den svenska armén tågade nu norrut. Även i den ryska armén var tillståndet bedrövligt. Därför gick ryssarna med på ett vapenstillestånd som slöts i Lohteå den 29 september 1808. Den ryske överbefälhavaren Kamenskij ställde som krav att den svenska armén skulle dra sig norrut till ställningar 35 km norr om Gamla Karleby samt att Sandels och Savolaksbrigaden skulle dra sig tillbaka från sina ställningar i Savolaks. Vapenvilan hade 8 dagars uppsägningstid. Efter detta beger sig Klingspor, den svenska överbefälhavaren i Finland, till Sverige och överlämnar befälet till Klercker. När den ryska tsaren Alexander får meddelandet från Buxhövden om stilleståndsavtalet blir han rasande. Redan den 19 oktober ger han order om att erövringen av Finland skall återupptas. Buxhövden som är medveten om de ryska styrkornas besvärliga situation förhalar beslutet om uppsägning fram till den 21 oktober.

Slaget vid Virta Bro den 27 oktober 1808

Innan stilleståndsavtalet sas upp hade överste Johan August Sandels dragit sig tillbaka till Idensalmi och byggde där upp en försvarsställning vid Virta bro. Till sitt förfogande hade han 1.200 soldater ur Savolaksbrigaden. Framför bron fanns endast en förpost. Virta bro var 120 meter lång. Bakom bron hade Sandels lagt en halvbataljon ur Savolaks jägare. Huvudstyrkan låg länge bak på den västra stranden, beredd att slå till när ryssarna gått över strömmen. Det svenska artilleriet kunde beskjuta ryssarna när de passerat bron. Kajana bataljon och Vasa regemente väntade bakom det egna artilleriet för ett motanfall. Ännu längre norrut fanns ytterligare 2 bataljoner ur Västerbottens- och Österbottens regemente. Vid 12-tiden den 27 oktober 1808 går ryssarna till anfall med 6.000 man och minst 17 kanoner. Vid 16- tiden hade 6 ryska bataljoner kommit över bron och rykte fram i en mycket trång gruppering mot kanonerna på Linna. Sandels väntade kallblodigt på rätt tillfälle för att beordra ett motanfall. Ryssarna som kom i oordning mötte plötsligt hela den svenska infanteristyrkan som anföll med fällda bajonetter och gevärssalvor. Först stormade Vasa regemente och Savolaks jägare. I denna grupp fanns kända officerare som Fahlander, Duncker och Malm. I striden stupade den tappre löjtnant Zidén vid Vasa regemente. Trots att den ryska styrkan var mångdubbelt större försvarade sig den svenska styrkan med oerhörd tapperhet. I svår trängsel försökte nu ryssarna ta sig tillbaka över bron. Ryssarna stupade i högar. Många drunknade också i strömmen. Först när mörkret inföll avslutades striden. Minst 800 ryssar stupade i slagen, bland dem tsarens vän, furst Dolgoruki. Sandels hade också stora förluster. Både Vasa regemente och Västerbottens livbataljon förlorade minst 20% av sin numerär. Sandels var därefter tvungen att utrymma försvarsställningen och gå norrut mot Uleåborg. I Uleåborg utnämndes Sandels sen till generalmajor för sina insatser. Det är detta slag som gått till historien via Runebergs dikt om Sven Dufva. Förlagan till diktens Sven Dufva var knekten Zacharias Bång vid Vasa regemente. Han fick en tapperhetsmedalj för sin insats vid Virta bro, men han dog inte i slaget som diktens figur. I november fick brigaden förstärkning med en bataljon ur Livgrenadjärregementet (Östergötland) under befäl av kapten Gyllenskiöld. Med nattliga marscher genom väglös terräng planerade Sandels att slå ut ryssarnas förbindelser. Eventuellt tänkte man återta Virta bro och slå ut ryssarna högkvarter norr om bron. Den 10 november 1808 närmar sig Duncker de ryska förläggningarna. De upptäcks av en rysk förpost som öppnar eld. Trots detta går Malm till anfall med fällda bajonetter. Det uppstår förvirring i ryska leden och en ryska bataljon lägger ned vapnen. En av svenskarnas avdelningar tar sig ända fram till Virta bro. Efter 3 timmars strid måste dock Duncker dra sig tillbaka. Båda sidor förlorade cirka 200 man. Detta blev Savolaksbrigadens sista strid på finsk jord. Strax därefter utrymdes Finland.

Finland utryms

Den 1 november fortsätter ryssarna sin framryckning. Svenskarna retirerar norrut under vidriga förhållanden. Men då även ryssarna saknar förnödenheter tar Kamenskij tacksamt emot ett nytt förslag om stillestånd. Förhandlingar inleds i byn Olkijoki och Kamenskij kräver att den svenska armén i Finland kapitulerar. Adlercreutz svarar dock att man hellre slåss till sista man. Kamenskij inser allvaret i orden och går med på vapenvila om den svenska amén utrymmer Finland och drar sig bakom Kemi älv. Stilleståndet undertecknas i Olkijoki den 19 november. Den 13 december lämnar de sista svenska trupperna Finland och armén går i vinterkvarter vid Kemi och Torneå älvar. Även ryssarna intar nu vinterkvarter.

Gustav IV Adolf avsätts

Den 13 mars 1809 avsätts Gustav IV Adolf från tronen genom en statskupp. Formellt, i väntan på ny tronföljare, tar hertig Karl makten som Karl XIII.

Offensiven fortsätter, ryska trupper i norra

Sverige

Samma dag som Gustav Adolf greps, den 13 mars, inledde ryssarna en ny offensiv mot Sverige. Detta var på direkt order från tsaren. Den ryska militära ledningen i Finland var dock ovilliga till detta då de ansåg att deras resurser var otillräckliga samt att risken för att bli avskurna var för stor. Tsaren var dock obeveklig. Ryska trupper gick in i Västerbotten via kvarken där de gick på isarna från Vasa mot Umeå samt längst i norr via Torneå. Vidare marscherade ryska trupper på isen från Åbo mot Åland som var i svenskas händer.

Åland

På Åland var von Döbeln ny befälhavare. Han var nu befordrad till general. von Döbeln får nu general Kulnevs kosackstyrka mot sig. Han insåg att skulle vara omöjligt att i längden försvara Åland med den styrka på 5.000 man han hade till förfogande. I trakterna av Åbo väntade ytterligare 17.000 ryska soldater redo att sätta in en attack mot Stockholmsområdet. Den 14 mars 1809 nåddes von Döbeln av budskapet att Gustav IV Adolf avsatts i en statkupp. Han lyckades med förhandlingar om stillestånd förhala ryssarnas frammarsch så att den svenska enheten skulle kunna dra sig tillbaka till fastlandet. Den 16 - 17 mars 1809 marscherade de svenska styrkorna tillbaka till Sverige på isen. Södermanlands regementets 2:a bataljon utgjorde arriärgardet under major von Engelbrechtens ledning. Som sista förband lämnade de sina ställningar vid Bomarsund under eftermiddagen den 16 mars. Natten den 17-18 mars anlände huvudstyrkan i snöstorm till Grisslehamn. Hela vägen angreps den sörmländska bataljonen av kosackpatruller. Vid Signhildsskär anfölls bataljonen av 2 ryska skvadroner från var sitt håll. Bataljonen tvingades kapitulera och tillfångatogs. Kvar på Åland fanns också alla sjuka och sårade som även de gick i rysk fångenskap. Totalt förlorade Södermanlands regemente mellan 600 - 800 man i stupade och fångna män under tillbakatåget. Den 19 mars fanns en rysk förtrupp med Kulnev i spetsen utanför Grisslehamn. von Döbeln lyckades dock lura Kulnev med fredsförhandlingar och ställde som krav att inga förhandlingar kunde komma i fråga med ryssar på svenska jord. Kulnev återvände därför följande dag. von Döbeln lovade dock att inte återbesätta Åland och den 25 lämnar ryssarna ögruppen och återgår till Finland. von Knorring, den ryske överbefälhavaren, var nöjd med detta då han inte ville utsätta sin armé för den risk det skulle innebära att tåga in i centrala Sverige.

Umeå

Över 3.000 ryssar marscherade över Kvarken i mycket sträng kyla och hård vind under ledning av fransmannen Barclay de Tolly. De 10 milen avverkades på 4 dagar och var en enorm prestation i det hårda vädret. Längs hela vägen stupade ryska soldater och hästar av utmattning. Isen var inte direkt plan som ett dansgolv utan full av isblock som bildade höga torn. Väl framme i Umeå, den 22 mars, lär de Tolly ha yttrat att han knappast behövde några vägvisare på tillbakavägen, det var bara att följa den stora mängden ryska lik. I Umeå fanns general Johan Adam Cronstedt med ca: 2.000 man främst ur olika finska förband. De förväntade inte en rysk attack i det hårda vädret och togs helt på sängen. Cronstedt organiserade inte ens en motattack mot de totalt utpumpade ryssarna. Det hade inte varit någon större prestation att slå ryssarna i deras tillstånd. I stället trodde han att ryssarna kom i 10.000-tals och gjorde inget för att ta reda på fakta. Utan att rådgöra med någon kapitulerar Cronstedt utan strid till den förvånade de Tolly som befann i en betydligt sämre och mer utsatt position. de Tolly lyckade då få igenom som villkor för att Cronstedt skulle få fritt avtåga söderut att Umeås stora arméförråd lämnades intakta åt ryssarna. Cronstedt, syssling till förrädaren på Sveaborg, accepterade och fick enbart ta med sig proviant för 4 dagar för sin styrka. Då Cronstedt skulle marschera ut ur Umeå brast tålamodet hos de svenska och finska mannarna. Soldaterna plundrade förråden, drack upp allt brännvin de kom åt och förstörde allt de inte kunde ta med sig. Cronstedt vänder sig då till ryssarna för att få hjälp att återställa ordningen och få tillbaka soldaterna i de svenska leden. Ryssarna hjälpte gärna till med detta. När ryssarna väl tagit över stan kunde de äta sig mätta och värma sig inomhus. I Umeå kom de över 900 tunnor mjöl, 600 kannor brännvin, 2.820 gevär plus stora mängder av ammunition. Vidare 29.00 strumpor och 5.300 par stövlar. Allt "bortskänkt" av Cronstedt. Ryssarna fraktade genast över krigsbytet till Vasa.

Torneå

Längst i norr gick en annan fransman, Anselm de Giboy, i spetsen för 7.000 ryska soldater in i det egentliga Sverige vid Kemi älv. Högsta befälet här hade dock Suchtelen. Här vid Torneå försvarades gränsen av generalmajor Hans Henrik Gripenberg med tre brigader, cirka 5.000 man. Dagen innan ryssarna gick till offensiv hade han fått vetskap om att Gustav IV Adolf avsatts. Han drog nu den något märkliga slutsatsen att det nu skulle bli fred och beslutar på eget våg, utan att först inhämta tillstånd, att överlägga med ryssarna om ett vapenstillestånd i väntan på den kommande freden. de Giboy svarade att han inte kunde besluta om detta själv utan hans order var att kriga. Gripenberg bestämde sig då för att utrymma Torneå och drar sig tillbaka mot Kalix och lämnade därmed vägen öppen för ryssarna. Väl i Kalix nås han av meddelandet att de Tolly stod i Umeå. I stället för att strida bestämmer han nu, återigen utan att inhämtat tillstånd, att inleda fredsförhandlingar med ryssarna. Han går med på de Giboys villkor om att villkorslöst lägga ned vapnen och att överlämna alla förråd till ryssarna. Konventionen som inte är något annat än en kapitulation undertecknades den 25 mars i Kalix, ironiskt samma dag som ryssarna får order om att utrymma Umeå. Alla svenska soldater av finsk börd fick återvända till Finland. Enligt villkoren av kapitulation skulle även Västerbottens regemente överlämnas åt ryssarna. Detta verkställdes endast av den norra bataljonen under major Schildts befäl. Den södra vägrade uppfylla villkoret. Efter freden fick de tillfångatagna västerbottningarna komma hem. När uppgifterna om kapitulationen nåde Stockholm blev det stor uppståndelse. Hela norra Sverige hade lämnats försvarslöst. Gripenberg och hans närmaste män kallades omedelbart ned till Stockholm för att ställas inför krigsrätt för förräderi. Hans Henrik Gripenberg var avlägset släkt med en annan förrädare, nämligen Carl Magnus Gripenberg, kommendanten på Svartholm som gav bort fästningen till ryssarna. Strax efteråt fick de ryska styrkorna order om att dra sig tillbaka till Finland då fredsförhandlingar med Sverige skulle börja. Den 27 mars 1809 marscherar de Tollys avdelning tillbaka till Vasa igen över Kvarken. Kvar på sjukhusen i Umeå låg hundratals sårade och sjuka ryska soldater. Om Cronstedt och framför allt Gripenberg kunnat hålla nerverna i styr hade Sverige fortfarande haft ett intakt försvar i norra Sverige inför nästa ryska offensiv. • Del 1 om kriget med Ryssland 1808 -1809 • Del 2 om kriget med Ryssland 1808 -1809 • Del 3 om kriget med Ryssland 1808 -1809 • Persongalleri

Relaterade länkar

• Svenska krig • Karta, Svenska Pommern • Karta, Finland 1809 • Indelningsverket • Svenska regementen • Uniformer vid den svenska armén • Båtsmanshållet • Skärgårdsflottan • Artilleriet • Ackordssystemet • Passevolanssystemet Överst på sidan

Källreferenser

• 1. Från Brunkeberg till Nordanvind. Bertil Nelsson, 1993 • 2. Historien om Sverige, När riket spränges och Bernadotte blev kung. Herman Lindqvist, 1998 • 3. Svenska regementenas historia. J Mankell, andra upplagan, 1866 • 4. Svenskt Biografiskt Lexikon, SBL • 5. Svenska krig 1521 – 1814. Ulf Sundberg, 1998 • 6. Svensk militärhistorisk atlas, 2000 • 7. Skärgårdsflottan. Redaktör Hans Norman , 2000