Stora Nordiska Kriget 1700 - 1721

(5e)

Del 2 av slaget i Poltava den 28

juni 1709

Inledning

Klockan var mellan sex och sju på morgonen då de olika trupperna samlades i sänkan. Kringspridda trupper samlades in. Även rytteriets skvadroner samlades där. Den vänstra kavalleriflygeln var i ordning men den högra var i oordning. Detta berodde på att den högra kavalleriflygeln deltagit i de hetaste striderna och även utfört den våldsamma jakten på det ryska kavalleriet. Inga nyheter nådde den svenska ledningen om var Roos avdelning befann sig. Fotfolket var mycket trötta och vilade/sov i de formeringar de var uppställda. Den ryska ledningen var förbryllad. Man hade ingen ögonkontakt med svenskarna och tiden gick. Man fruktade en svensk attack mot det ryska lägret och blev nervös då man ej visste var svenskarna befann sig. För att förstärka flankerna av lägret beordrades ett antal bataljoner att ställa upp utanför lägret. På norrsidan ställdes 13 bataljoner upp i två led och på den södra 10 bataljoner i två led. Det ryska kavalleriet var fortfarande spritt och höll på att samla sig norr om lägret. Två timmar gick utan att något hände. De svenska planerna gick ut på att från en position norr om moraset göra ett anfall med infanteri mot det ryska lägret. Det skulle också skära av de ryska reträttvägarna mot norr. Dessutom skulle man då skära av det ryska kavalleriet, som fortfarande fanns norr om lägret, från det ryska huvudlägret. Man drog sig därför norrut. Då Roos med en tredjedel av infanteriet fortfarande saknades sändes bud till trossen om förstärkningar. Det skulle dock ta 5 - 6 timmar för dem att komma fram varför man ej kan ha räknat med att anfalla förrän på eftermiddagen. Däremot avsåg man att slå till mot det ryska kavalleriet ganska omgående. Se Poltava på kartan.

Själva striden i Poltava, del 2

Till slut kunde dock Rehnsköld ej vänta längre. De svenska trupperna formerade sig för anfall och marscherade upp. De nåddes då av budet att ryssarna var på väg ut ur lägret och höll på att formera sig. Nu strömmade huvuddelen av den ryska styrkan ut och ställde upp framför lägret. Totalt 42 bataljoner, 24 i den första linjen och 18 i den andra. Den ryska linjen var obruten, soldaterna stod armbåge vid armbåge. Mellan bataljonerna var ett gap på ett 10-tal meter där artilleriet nu ställde upp. Artilleripjäserna var lättare regementstycken, totalt ca: 55 st 3-pundiga kanoner. På befästningsvallarna fanns dock det tyngre artilleriet, totalt 32 pjäser från 3-pund till 40-pund. Det ryska kavalleriet grupperade sig på de båda flankerna. På den högra flygeln fanns 45 skvadroner uppställda på två linjer, totalt ca: 9.000 ryttare. På vänstra flygeln var det mer problematiskt eftersom det ryska enheterna där fortfarande var spridda. Man lyckades dock samla ett antal skvadroner samt överföra ett större antal skvadroner från högerflygeln, 24 skvadroner på två led i det betydligt trängre området mot Jakovetskijskogen söder om lägret, totalt ca: 4.800 ryttare. Den ryska uppmarschen gav upphov till en del split i den svenska ledningen. Karl XII var ej nöjd med Rehnskölds rekognosceringar och ville att anfall genast skulle inledas mot den ryska högra kavalleriflygeln. Rehnsköld ville ej gå med på detta och fick som han ville. Beslutet blev i stället att den svenska huvudstyrkan skulle dra sig tillbaka till sänkan där de hade samlats tidigare på morgonen och där formera sig för strid med det ryska infanteriet. En del av den svenska vänstra kavalleriflygeln lämnades kvar som flankskydd vid moraset. Det blev nu en kapplöpning med ryssarna. Det gällde att inta position och gruppera sig för strid så fort som möjligt innan ryssarna var klar för anfall. Den som anföll först hade ett psykologiskt övertag. Ryssarna verkade komma i ordning först. Den svenska högra kavalleriflygeln hade problem att gruppera sig. De fick för lite utrymme vid sidan av fotfolket. Creutz 52 skvadroner fick ej plats till höger om fotfolket. De fick i stället ställa upp bakom fotfolket. Lewenhaupt insåg genast problemet med detta. Han och hans mannar skulle få anfalla ensamma. Svenskarna ställde upp i linje mot ryssarna, men var betydligt färre och hade större avstånd mellan bataljonerna, upp till 50 m. Trots detta var den svenska linjen endast 1.400 - 1.500 m bred medan den ryska var över 2.000 m. Dessutom stod den högra kavalleriflygeln trängd i det smala utrymmet bakom fotfolket i stället för bredvid. Det svenska fotfolket var ca: 4.000 man fördelade på 10 bataljoner (på morgonen hade man varit 18 bataljoner). Egentligen var det 12 svenska bataljoner men 2 bataljoner ur Västmanlands regemente hade inte hunnit tillbaka efter letande efter Roos manskap. Bataljonerna var dessutom långt ifrån fulltaliga efter morgonens strider, i medeltal 3 - 400 man per bataljon och var uppställda i en enda linje. Mitt emot dem, på mindre än en km:s avstånd, ryckte en rysk armé fram på ungefär 22.000 man fördelade på 22 bataljoner i två led med minimala luckor. 10 bataljoner mot 22, 4.000 mot 22.000 infanterister (1 mot 5).

Det svenska fotfolkets slagordning från

höger räknat

Livgardets 1:a bataljon under ledning av kapten Gustav Gadde, Livgardets grenadjärbataljon, Skaraborgs regementes enda bataljon under ledning av överste Carl Gustav Ulfsparre, Kalmar regementes enda bataljon under ledning av överste Gustav Ranck, 2:a bataljonen i Livgardet under kapten Hans Mannersvärd, 3:e bataljonen i Livgardet under major Erik Gyllenstierna, 2 bataljoner ur Upplands regemente, den första under ledning av regementschefen överste Gustav Stiernhiök och den andra under överstelöjtnant Arendt Fredrik von Post, Östgöta infanteriregementes enda bataljon under ledning av regementschefen överste Anders Appelgren. Längst till vänster stod Närke-Värmlands 2:a bataljon under ledning av Georg Johan Wrangel. Linjen var ej helt i ordning när ordern om anfall kom. Det var nu 7 - 800 m till ryssarna. Det ryska artilleriet öppnade eld. På högra flygeln hade det svenska kavalleriet under Creutz fortfarande inte kommit i ordning. Utrymmet var alltför trångt. På 500 m avstånd började artillerielden gör hål i de svenska leden. När avståndet minskat till 200 m övergick det ryska artilleriet till att skjuta kartescher. Kartescher var hylsor fyllda med vasst järnskrot och druvhagel. Det var en fullständig eldstorm som svepte över den svenska linjen som blev allt tunnare. Kalmar regemente led stora förluster. Den svenska linjen gick dock vidare utan att avfyra sina musköter. Helt enligt rutinerna väntade man så länge som möjligt med att skjuta för att få så stor effekt som möjligt. Man sköt en salva och sen anföll man med bajonetter, pikar och värjor. Det ryska ledet öppnade eld på 50 meters avstånd, 10.000 musköter som brann av. På 30 meters avstånd svarade svenskarna med att ge fyr. Kroppar föll på båda sidor. Den svenska vänsterflygeln släpade efter, och då högerflygeln anföll med bajonetter hade den vänstra ej ännu öppnat eld. När den svenska mitten och högra flygeln anföll med bajonetterna sviktade den ryska linjen, vek bakåt. Kalmar- och Skaraborgs regemente var först framme hos ryssarna. Ryssarna drog sig tillbaka inför denna mur av obevekliga soldater som trotsade eld och död och bara gick rakt fram. De ryska fotfolket fick stora förluster då de började fly. De svenska soldaterna hann upp de flyende ryska soldaterna som stacks ned. Ett antal artilleripjäser föll i svenskarnas händer som nu vändes mot ryssarna. Detta var ett kritiskt läge för ryssarna. Hur otroligt det än verkade låg nu segern nära för de 4.000 svenskarna mycket nära. Vad som nu behövdes var en massiv attack från det svenska kavalleriet. Detta på både den vänstra och högra flygeln. Kavalleriet var ej på plats och tillslut lyckades ryssarna gå till motanfall mot de glesa svenska leden. Framför allt berodde detta på att den svenska vänstra flygeln släpade efter. Den var mer eller mindre stillastående. När den svenska högerflygeln drev den ryska vänsterflygeln bakåt uppstod en hävstångs effekt. Den ryska högerflygeln vreds upp mot den svenska vänsterflygeln. Närke-Värmlands regemente och Östgöta regementet på vänsterflygeln får nu den ryska högerflygeln på sig. På denna kant hade man förlorat de flesta officerarna. Sent omsider kom den svenska högra kavalleriflygeln i ordning och gjorde ett anfall på sin kant. De ryska bataljonerna möter dem i fyrkant. Även den vänstra kavalleriflygeln gjorde sig redo för attack. När Creutz avdelning var i full strid med det ryska infanteriet blev de anfallna bakifrån av ryskt kavalleri. De tvingades då avbryta striden med infanteriet för att möta detta hot. De ryska skvadronerna drar sig dock tillbaka. Kungen fanns hela tiden med i striderna på högerkanten, liggandes på en bår som bars av hästar. Vid ett tillfälle sköts båren sönder och kungen fick nu ta sig upp på sin häst Brandklipparen. Då händer det märkliga, fotfolket på den vänstra kanten kastar sina musköter och flyr bakåt. Ryssarna rusar genast efter de flyende vänstra svenska flygeln. En svensk ryttargrupp på 50 man gör nu en hjältemodig insats och attackerar de framrusande ryssarna för att rädda de flyende svenskarna. Med dragna värjor ger de sig på de ryska bataljonerna. Inför denna oväntade och möjligen dumdristiga kavallerichock stannar ryssarna upp och till och med viker bakåt något. De svenska ryttarna måste dock med stora förluster dra sig tillbaka. Ett annat tappert försök görs av två skvadroner ur Nylands kavalleriregemente. I spetsen rider regementschefen själv, överste Anders Torstensson. Även de lyckas pressa tillbaka de ryska bataljonerna dock med mycket stora förluster. Samtidigt försöker svenska officerare stoppa den flyende svenska vänsterflygeln utan att lyckas. Ordern som ropades var "Stå, stå". När närkingarna och östgötarna drog sig tillbaka står Upplands regemente envist kvar. Upplänningarna blev nu blottade och ryssarna lyckades tränga in i öppningen till höger om dem. Den svenska linjen delades i två delar. Upplänningarnas två bataljoner till vänster samt Livgardets 2:a och 3:e bataljon till höger blev nu snart omringade. På högerflygeln stred fortfarande svenskarna tappert med stöd av kavalleriet. Hielms dragonregemente lyckades bryta sig in i den gröna muren av ryska soldater. Även kavalleriet på den svenska vänstra flygeln under ledning av Hamilton var inblandade i strider med det ryska kavalleriet. Östgöta kavalleriregemente och de Skånska ståndsdragoner slog upprepade gånger tillbaka ryska kavalleri attacker på vänsterkanten. Därmed lyckades de effektivt blockera det ryska kavalleriets förföljande av de svenska fotfolket på denna kant. Östgöta ryttarna praktiskt taget utplånades. Upplands regementes två bataljoner som fanns i mitten blev inringade då ryssarna gick till motanfall. De stred mycket tappert men blev nedgjorda mer eller mindre till sista man. Av 700 man återstod 14. När upplänningarna var nedgjorda fortsatte ryssarna ändå slakten. Ryssarna sprang runt och hugg i svenska kropparna med sina sablar oberoende om de levde eller ej. Ett liknade öde drabbade Skaraborgs regementes bataljon. Av 500 man klarade sig 40, de flesta skadade. Nu måste även det svenska infanteriet på högerkanten börja dra sig tillbaka. Även kavalleriet fick dra sig bakåt. Den svenska hären flyr nu in mot Budisjtjenskijskogen. När en massflykt en gång börjat är det i stort sett omöjligt att få stopp på den. Klockan har nu hunnit på elva på förmiddagen den 28 juni 1709. Både Piper och Rehnsköld tas till fångna i skogen. I Poltava stad fanns fortfarande de svenska förbanden som belägrade fästningen. Det var Södermanlands- och Kronobergs regementen. En rysk officer erbjöd de svenska förbanden kapitulation. Södermanlands regemente som förlorat sin chef överstelöjtnant Gabriel von Weidenhaijn leddes nu av kapten Christoffer Adolf Wendel, en tysk som tjänat många herrar på olika slagfält. Han såg nu ett tillfälle att byta sida och började förhandla om kapitulation. De svenska trupperna i Poltava stad hade haft få förluster vägrade kapitulera. De sköt nu sin chef till döds. Genast återupptogs striderna på båda sidor. Kvar på slagfältet vid ryska lägret ligger 6.900 stupade svenska soldater samt 2.760 var tillfångatagna, totalt 9.660 soldater. På den ryska sidan hade 1.345 stupat och 3.290 sårats. De överlevande svenskarna beger sig nu mot den svenska trossen i Pusjkarjovka. Dit är det ca: 2 timmars marsch. Allt fler förband anländer. Creutz och Gyllenkrok övertar ledningen och organiserar ett försvar. Även Lewenhaupt klarade sig hit. Nu sände man även order till belägringsstyrkorna vid Poltava fästning att de skulle dra sig tillbaka till trossen. Klockan hade nu blivit ett på eftermiddagen. Den svenska hären uppgick till ca: 19.700 man före slaget: • Belägringsstyrkan vid Poltavas fästning 850 • Artilleriet vid trossen 200 • Trossens skydd, 7 kavalleriregementen 2.000 • Infanteriet 8.200 • Kavalleriet 7.800 • Övrigt 650 Av dessa stupade 6.900 svenskar, dvs ca: 35%. Mer än var 3:e man stupade. Därtill blev ungefär 2.800 tillfångatagna plus ca: 1.500 sårade. Stupade plus tillfångatagna svenskar, totalt 9.700 man vilket ger en förlustandel på 49%. Tar vi dessutom med de sårade är andelen uppe i 57%. Förluster på 20% och mer brukar räknas som mycket stora. De svenska förlusterna i Poltava var oerhörda. Som jämförelse kan nämnas att Frankrike, som förlorade stort i Waterloo 1815, hade där förluster på 34% i fråga om stupade, fångade och sårade. Poltava måste räknas som ett av de blodigaste slagen i världshistorien.

Reträtten och kapitulationen

Under eftermiddagen förbereddes trossen och manskapet för återtåg. I trossen fanns tusentals vagnar. Klockan sju på kvällen inleddes utmarschen. Det svenska infanteriet var krossat, men kavalleriet fanns kvar. Men lade man ihop alla som fanns kvar, inklusive Mazepas kosacker uppgick den svenska fältarmén till cirka 16.000 man. Avtåget fick ske ostört utan något ryskt förföljande. Marschen gick söderut. För att snabba upp marschen gjorde man sig av med många av trossens vagnar. I princip fick man loss så många hästar att infanteriet blev beridet. Man sökte nu ett lämpligt ställe att ta sig över floden Dnepr. Gyllenkrok blev ansvarig för detta. Vid Perovolotjno fann man ett stort timmerupplag som användes för att bygga pråmar och flottar. Dessa forslades till Tasjtajka där man bedömde det lämpligt att göra övergången. På eftermiddagen den 30 juni började hären att anlända till Tasjtajka. Ryssarna följde nu efter svenskarna men höll sig i regel på avstånd. Floden var dock bred och strid. Förtrupper sändes över för att säkra den andra sidan. Överfarten var ej problemfri. Det uppstod nu en atmosfär för att "rädda sig den som kan". De få flytetyg som fanns räckte inte långt och togs med våld från andra trupper. Rena slagsmål uppstod. Många som försökte ta sig över på fulla flottar drunknade. Nästan alla som försökte simma över drunknade. Det stod ganska snart klart att någon regelrätt övergång med armén ej kunde göras. Kungen övertalades att sätta sig i säkerhet på andra sidan floden. Creutz utsågs till befälhavare för de kvarvarande trupperna. Lewenhaupt, som skulle följa kungen över floden, ansåg att utnämningen av Creutz var ett misstroende mot honom och bad kungen att få stanna kvar och ta befälet över hären. Detta beviljade Karl XII. Lewenhaupt blev överbefälhavare för hela hären och Creutz för kavalleriet. Kungen med ett följe skulle bege sig mot Turkiet. Tanken var att huvudhären sen skulle följa Dneper ned till Krim och vidare mot Otjakov för att senare förenas med kungen. De återstående drabanterna (80 st), Livdragonerna samt Södermanlands regemente (ca: 200 man) skeppades över för att marschera med kungen, totalt ca: 3.000 man. Även Mazepa med kosackerna samt Zaporogerna tog sig över. Övergången med denna styrka skedde natten till den 1 juli 1709. Ordern till Lewenhaupt är ej känd men bör ha varit kristallklar: Armén skulle bryta upp och till varje pris ta sig till Svarta havet. Verkställ! Under alla omständigheter utgick kungen från att armén skulle kämpa till slutet om det skulle bli nödvändigt. På kvällen kom order om att allt som ej behövdes i trossen skulle brännas. Allt som skulle tas med delades ut till soldaterna, kulor, krigskassan, proviant etc. Resten brändes, inklusive fältkansliets papper. Vid vissa förband gjordes detta mycket motvilligt. Allt var inte arméns material, här fanns också officerarnas personliga bagage, krigsbyten mm. Den svenska hären var förlagd väster om byn Perovolotjno. Under förmiddagen får Lewenhaupt rapport om att en större rysk styrka var på väg mot dem. Creutz sätter genast iväg för att se hur många ryssarna är. Vad han ser är en armé i full slagordning, kavalleri på flyglarna och infanteri och artilleri i mitten. Totalt var de över 9.000 man anförda av furst Mensjikov. Militärt var svenskarna starkare, kavalleriet var nästan intakt. I den svenska hären fanns nu kvar ca: 12.000 soldater. Teoretiskt skulle man ha en stor chans att försvara sig och slå sig därifrån. Däremot var moralen på upplösning. Trots detta lyckas Creutz och Lewenhaupt ställa upp de svenska soldaterna på slagordning. Lewenhaupt sänder iväg von Siltmann, en tysk militärattaché, att förhandla med ryssarna. Siltmann väljer då att gå över till ryssarna och ett sändebud skickas till svenskarna med svaret: Kapitulation eller batalj. Lewenhaupt sänder nu generalmajor Creutz och överste Hans von Dücker att förhandla med ryssarna. Furst Mensjikov förklarar att kapitulation skulle innebära att alla officerare och manskap skulle få behålla allt de ägde, inklusive sitt bagage. von Dücker skickas tillbaka med detta meddelande, Creutz fick stanna kvar till vidare. Lewenhaupt hade nu ett fruktansvärt beslut att fatta, strida och tappert försvara sig som den karolinska soldathedern fodrade eller ge upp och försöka undvika ett nytt blodbad. Han ville dock ej ta detta beslut själv utan samlade alla högre chefer för att rådgöra. Antagligen villa han höra att de ville kapitulera. Det ville de inte. De gjorde Lewenhaupt något mycket ovanligt, något som en svensk härförare aldrig tidigare gjort, han beordrade officerarna att fråga soldaterna om de ville ge upp eller slåss. Återigen kom svaret, Vi vill slåss. Att hamna i ryskt fångenskap var inget man önskade. Åsikterna var ej entydiga men majoriteten ville slåss. Framför allt var det kavalleriet som ville slåss. Lewenhaupt tog nu de högre officerarna åt sidan, en och en. Nu började inställningen till att slåss vackla, på tu man hand med de högre officerarna fick Lewenhaupt höra vad han ville höra. Kapitulationsvillkoren om att få behålla allt och återvända till Sverige efter att fred slutits lockade många av officerarna. Klockan elva på förmiddagen den 1 juli 1709 fick Mensjikov beskedet om kapitulation. Hela den karolinska hären gav sig. I turordning fick nu regemente efter regemente marschera upp och lägga ned vapnen och fanor. Totalt ingick i den kapitulerade svenska hären 983 officerare, 12.575 underofficerare och meniga samt 1.407 icke stridande personal som regementspräster fältskärer, skrivare, trumslagare mm. I hären fanns dessutom 3.402 civila hantlangare, drängar och arbetare samt 1.657 kvinnor och barn, hustrur, söner och döttrar till karolinerna. Dessutom måste man räkna i de 2.800 som togs till fånga på slagfältet. Totalt gick 23.000 svenskar i fångenskap. De kosacker som ingick i den svenska hären behandlades mycket hårt. De förnedrades och avrättades. Ganska snart gick det upp för svenskarna att ryssarna inte hade för avsikt att hålla de ingångna kapitulationsvillkoren. Man tog allt från svenskarna, bagaget men ofta även uniformerna. De ryska soldaterna betedde sig som barbarer, de tog allt som de fick tag på. I Poltava fick nu krigsfångarna vara med och begrava de döda, därefter marschera till fots till Moskva. Karl XII, som oreserverat fördömde kapitulationen, förklarade att Lewenhaupt för alltid diskvalificerat sig som befälhavare, ty han hade ”handlat mot order och soldatmaner på nesligit vis och förorsakat obotlig förlust, som aldrig kunnat bliva större om han hade vågat det yttersta”. Karl XII förlät aldrig Lewenhaupt för att han gav upp den karolinska armén. Några orsaker till varför det gick som det gick i Poltava. Källor, Poltava: (5) sid 436-495, (7) sid: hela boken, (8) sid: hela boken, (9) från sid 146. Del 1 av slaget i Poltava 1709.

Källreferenser, 1700-tal

• 1. Närkingar i krig och fred. Närkes militärhistoria, del I. Stiftelsen Nerekies regementen 1989 • 2. Kungliga Södermanlands regemente under 350 år, 1977 • 3. Kungar och krigare, tre essäer om Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII. Anders Florén, Stellan Dahlgren, Jan Lindegren, 1992 • 4. Historien om Sverige, När Sverige blev stormakt. Herman Lindqvist, 1994 • 5. Historien om Sverige, Storhet och fall. Herman Lindqvist, 1995 • 6. Karoliner. Alf Åberg, Göte Göransson 1976 • 7. I karolinernas spår. Alf Åberg, 1959 • 8. Poltava. Peter Englund, 1988 • 9. Karl XII:s levnad. Frans G. Bengtsson (3:e utgåvan), 1989 • 10. Armfeldts fälttåg mot Trondheim 1718 – 1719. Svante Hedin, 1986 • 11. Svenska regementenas historia. J Mankell, andra upplagan, 1866 • 12. Svenskt Biografiskt Lexikon, SBL (CD) • 13. Svensk militärhistorisk atlas, 2000 • 14. Svenska äventyr, 800 - 1710, 1710 – 1780. Lars Widding m.fl. 1996 • 15. Svenska krig 1521 – 1814. Ulf Sundberg, 1998

Relaterade länkar

• Svenska krig • Sammanfattning av Det Stora Nordiska Kriget • Sveriges gränser inför Det Stora Nordiska Kriget • Indelningsverket • Svenska regementen • Uniformer vid den svenska armén • Båtsmanshållet • Skärgårdsflottan • Artilleriet • Ackordssystemet • Passevolanssystemet • Referenslitteratur Överst på sidan