Efter att Danmanrk besegrats inriktar sig nu Karl XII på att hjälpa de svenska provinserna i Baltikum innan höststormarna kommer.I september nås Karl XII av ännu ett krigsbud. Ryska trupper har tagit sig in i Ingermanland och försökt ta Narva med överraskning. Men kommendanten i Narva, Henning Rudolf Horn, var liksom kommendanten i Riga, Erik Dahlberg, beredd. Fästningen i Narva var nu under belägring och hela Ingermanland i fara. I Narva fanns ca: 2.000 svenska soldater.Den 1 oktober 1700 seglade Karl XII med 200 fartyg från Karlshamn mot Baltikum med en styrka på ca: 8.000 man. I Estland och svenska Livland fanns redan ca: 20.000 soldater, de flesta från Finland. Överresan var mycket stormig och besvärlig. Den 6 oktober anlände Karl XII till Pernau i Livland. Trupperna sattes i land mellan Pernau i Livland och Reval (nuv. Tallinn) i Estland. Då Sachsarna gått i vinterläger i Kurland och trycket på Riga lättat beslöt Karl XII att först hjälpa Narva.
Karl XII: Slaget vid Narva den 20 november 1700
I mitten av oktober 1700 sändes de nyanlända svenska regementena och en del av den Livländska armén till Wesenberg som låg 10 mil väster om Narva. Här samlades nu den armé som skulle anfalla den ryska arméstyrka som belägrade Narva. Fler trupper med förnödenheter var på väg men tiden var för knapp för att vänta på dem.Den 13 november bröt armén upp och påbörjade marschen mot Narva på våta och leriga vägar med styrka på 11.000 soldater.Det regnade hela tiden men man lyckades ändå förflytta sig snabbt. Den 17 november träffade man på en rysk kavalleristyrka som sänts västerut för att fördröja svenskarna. Ryssarna var 5.000 man och Karl XII avancerade med en mindre styrka på bara 500 man. Men ryssarna drog sig strax tillbaka och marschen kunde återupptas. Den 19 november stod man en mil från den ryska försvarslinjen. Den ryska armén vid Narva bestod av ca: 35.000 man.Fästningen i Narva låg på gränsen mellan Estland och Ingermanland med Narvafloden på östra sidan av staden. Fästningen Ivangorod låg på andra sidan floden. Runt Narvas fästning hade ryssarna byggt en försvarslinje, cirkumvallationslinje, som sträckte sig i 6 kilometer från norr till söder om fästningen.Peter den store som varit med i Narva hela tiden blev nu nervös och lämnade över befälet av den ryska armén till den belgiske hertigen Karl Eugen de Croy. Därefter lämnar han Narva. Som skäl angav han att han skulle "driva på förstärkningar som var på väg".
Striden
Klockan sex på morgonen den 20 november kom svensk order om uppställning för anfall. Svenskarna uppskattade att ca: 60.000 ryssar fanns vid Narva. De svenska anfallsplanerna gjordes upp av general Karl Gustav Rehnsköld. Planen gick ut på att, i stället för att anfalla längs hela linjen, bryta upp de ryska linjerna på två avsnitt för att därefter rulla upp de ryska linjerna inifrån. De svenska soldaterna var blöta, trötta, matta, hungriga och hade en rysk armé framför sig som var mer än tre gånger större.Vissa trupper hade fått förbereda sig med att binda stora risknippen, sk. faskiner som skulle användas för att komma över vattengravarna, andra hade tillverkat stormningsstegar. Varje man hade fått 24 skott tilldelade. Svenskarnas högra flygel stod under Otto Vellingk med livgardet i spetsen. Den vänstra flygeln i norr stod under Rehnsköld med värmlänningarna och dalkarlarna främst. Här fanns även Närke-Värmlands regemente. Som en egen enhet längst norrut fanns överste Magnus Stenbock med sina dalkarlar samt finnar. Till dem anslöt sig Karl XII med livdrabanterna under Arvid Horn.Vid 10-tiden på förmiddagen hade svenskarna kommit fram till höjden Hermansborg som intogs. Här placerades nu artilleriet. Klockan två den 20 november sköts 2 signalraketer som tecken på att striden kunde börja. Artilleriet öppnade genast eld. I detta ögonblick ändrades vädret radikalt. Det började snöa ymnigt, en kraftig storm blåste upp och det mörknade. Svenskarna hade stormen i ryggen. Ryssarna trodde då att svenskarna drog sig tillbaka men när de var endast 30 meter från ryssarna förstod ryssarna faran. Karolinerna avfyrade sina musköter på 10 m håll, som de var övade att göra, drog sina värjor och anföll. I täten fanns också grenadjärerna. Genombrytningen skedde på två ställen, allt enligt planen. Striderna var stundtals mycket hård.
Huvudstriden kom att stå i svenskarnas vänstra flygel. Närkingarna blev de som inledde anfallet och fick också ta stora förluster. Ryssarna började ny fly från de framryckande svenskarna. Ryska leden var nu delade i tre delar och den ryska centern krossad. Nu överlämnade sig Hertig de Croy med sin stab till överste Stenbock. Ryssarna kapitulerade. Klockan hade nu blivit fem på eftermiddagen.Den ryska vänstra flygeln, där deras elitförband fanns, vägrade dock ge upp. Hårda strider pågick tills även de gav upp.Många ryssar drunknade när de i panik försökte fly över floden Narova. Striden var över vid 17-tiden.När de hungriga svenskarna ryckte in i det ryska lägret hittade de både mat och brännvin som de snabbt kastade sig över. Det uppstod till och med strider mellan egna förband, bl.a. mellan livgardet och dalaregementet med många döda på båda sidor.Nästa morgon fick ryssarna paradera med blottade huvuden framför kungen som satt på sin häst på en liten höjd. De ryska soldaterna var för många för att tas som krigsfångar, däremot togs de ryska officerarna, i strid mot kapitulationsvillkoren, som fångar. Krigsbytet blev enormt: 230 fanor, 180 kanoner, hela den ryska krigskassan, 24.000 gevär, ammunition, mat, foder mm.De svenska förlusterna begränsades till 700 döda och 1.200 sårade. Västmanlänningarna förlorade halva styrkan och närkingarna ca: 40%. På ryska sidan stupade ca: 10.000 man.
Svenskarnas slagordning i Narva
Man delade upp armen i tre kolonner inför anfallet:Längst till vänster:Överste Stenbock med Dalaregementets första bataljon samt finskt rytteri, livdrabanterna och livdragonerna (1 bataljon)Vänstra flygeln: Närke-Värmlands regemente, Dalaregementets andra bataljon, Viborgs- och Tavastehus infanteriregementen. Bakom infanteriet skvadroner ur Åbo läns kavalleri samt estländarna. Chef för hela flygeln: general Rehnsköld. Infanteriet stod under generalmajor Georg Johan Majdell och kavalleriet under generalmajor Johan Ribbing.Högra flygeln: Livgardet, Hälsinge- och Västmanlands regementen, Åbo och Björneborgs regementen samt Nyland tremänninge regemente. Chef: för hela flygeln: general Otto Vellingk. Infanteriet stod under generalmajor Knut Posse.Som specialuppgift tilldelades generallöjtnant Bleckert Wachtmeister uppdraget att med Åbo läns-, Nylands- och Karelska kavalleriet att hålla reda på Sjermetjevs kavalleri.Artilleriet stod under general Sjöblad. Som understöd hade de en bataljon ur Nylands tremänninge regemente.Den 22 november marscherade svenskarna in i Narva. Både Narvas försvarare Henning Rudolf Horn och Magnus Stenbock befordrades till generalmajor.Segern fick som omedelbar följd att ryssarna utrymde Ingermanland. Segern gav också eko i Europa och i Stockholm firades segern pompa och ståt.Vid årsskiftet 1700/1701 förlades den svenska armén över vintern i trakterna runt Dorpat. Kungen tog sitt huvudkvarter i det mer eller mindre förfallna slottet Lais.Källor: (1) sid 196-204, (3) sid 170-176, (5) sid 313-339, (6) sid 91 - 94
Mellan Narva 1700 och Poltava 1709
På sin 19-årsdag den 17 juni 1701 bryter Karl XII upp från vinterkvarteren vid Dorpat för att ta itu med kung Augusts sachsiska armé.Man marscherar söderut mot Kurland. Söder om Riga måste man ta sig över den 700 - 800 meter breda floden Düna. För att komma över skaffade man fram 195 olika farkoster från mindre båtar till pråmar. Söder om floden fanns en sachsisk armé på 10.000 man samt ett par tusen ryssar. För att komma över utan anfall från denna här inleddes en serie avledningsrörelser.Den 9 juli 1701 påbörjas övergången av floden Düna. Innan dess hade man tänt på fuktiga höbalar som spred rök över hela floden och som drog in över fienden.Sammanfattning av Det stora nordiska kriget.Källor: (5) sid 344-436
xxxx Mil xxxxx
xxxxxxxxxxxxx
Innehåll denna sida:
Berömda svenska slag, 1700-tal:
Avsnittet “Stora Nordiska Kriget” är uppdelad på flera sidor:
Källreferenser, 1700-tal
• 1. Närkingar i krig och fred. Närkes militärhistoria, del I. Stiftelsen Nerekies regementen 1989• 2. Kungliga Södermanlands regemente under 350 år, 1977• 3. Kungar och krigare, tre essäer om Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII. Anders Florén, Stellan Dahlgren, Jan Lindegren, 1992• 4. Historien om Sverige, När Sverige blev stormakt. Herman Lindqvist, 1994• 5. Historien om Sverige, Storhet och fall. Herman Lindqvist, 1995• 6. Karoliner. Alf Åberg, Göte Göransson 1976• 7. I karolinernas spår. Alf Åberg, 1959• 8. Poltava. Peter Englund, 1988• 9. Karl XII:s levnad. Frans G. Bengtsson (3:e utgåvan), 1989•10. Armfeldts fälttåg mot Trondheim 1718 – 1719. Svante Hedin, 1986•11. Svenska regementenas historia. J Mankell, andra upplagan, 1866•12. Svenskt Biografiskt Lexikon, SBL (CD)•13. Svensk militärhistorisk atlas, 2000•14. Svenska äventyr, 800 - 1710, 1710 – 1780. Lars Widding m.fl. 1996•15. Svenska krig 1521 – 1814. Ulf Sundberg, 1998
Efter att Danmanrk besegrats inriktar sig nu Karl XII på att hjälpa de svenska provinserna i Baltikum innan höststormarna kommer.I september nås Karl XII av ännu ett krigsbud. Ryska trupper har tagit sig in i Ingermanland och försökt ta Narva med överraskning. Men kommendanten i Narva, Henning Rudolf Horn, var liksom kommendanten i Riga, Erik Dahlberg, beredd. Fästningen i Narva var nu under belägring och hela Ingermanland i fara. I Narva fanns ca: 2.000 svenska soldater.Den 1 oktober 1700 seglade Karl XII med 200 fartyg från Karlshamn mot Baltikum med en styrka på ca: 8.000 man. I Estland och svenska Livland fanns redan ca: 20.000 soldater, de flesta från Finland. Överresan var mycket stormig och besvärlig. Den 6 oktober anlände Karl XII till Pernau i Livland. Trupperna sattes i land mellan Pernau i Livland och Reval (nuv. Tallinn) i Estland. Då Sachsarna gått i vinterläger i Kurland och trycket på Riga lättat beslöt Karl XII att först hjälpa Narva.
Karl XII: Slaget vid Narva den 20
november 1700
I mitten av oktober 1700 sändes de nyanlända svenska regementena och en del av den Livländska armén till Wesenberg som låg 10 mil väster om Narva. Här samlades nu den armé som skulle anfalla den ryska arméstyrka som belägrade Narva. Fler trupper med förnödenheter var på väg men tiden var för knapp för att vänta på dem.Den 13 november bröt armén upp och påbörjade marschen mot Narva på våta och leriga vägar med styrka på 11.000 soldater.Det regnade hela tiden men man lyckades ändå förflytta sig snabbt. Den 17 november träffade man på en rysk kavalleristyrka som sänts västerut för att fördröja svenskarna. Ryssarna var 5.000 man och Karl XII avancerade med en mindre styrka på bara 500 man. Men ryssarna drog sig strax tillbaka och marschen kunde återupptas. Den 19 november stod man en mil från den ryska försvarslinjen. Den ryska armén vid Narva bestod av ca: 35.000 man.Fästningen i Narva låg på gränsen mellan Estland och Ingermanland med Narvafloden på östra sidan av staden. Fästningen Ivangorod låg på andra sidan floden. Runt Narvas fästning hade ryssarna byggt en försvarslinje, cirkumvallationslinje, som sträckte sig i 6 kilometer från norr till söder om fästningen.Peter den store som varit med i Narva hela tiden blev nu nervös och lämnade över befälet av den ryska armén till den belgiske hertigen Karl Eugen de Croy. Därefter lämnar han Narva. Som skäl angav han att han skulle "driva på förstärkningar som var på väg".
Striden
Klockan sex på morgonen den 20 november kom svensk order om uppställning för anfall. Svenskarna uppskattade att ca: 60.000 ryssar fanns vid Narva. De svenska anfallsplanerna gjordes upp av general Karl Gustav Rehnsköld. Planen gick ut på att, i stället för att anfalla längs hela linjen, bryta upp de ryska linjerna på två avsnitt för att därefter rulla upp de ryska linjerna inifrån. De svenska soldaterna var blöta, trötta, matta, hungriga och hade en rysk armé framför sig som var mer än tre gånger större.Vissa trupper hade fått förbereda sig med att binda stora risknippen, sk. faskiner som skulle användas för att komma över vattengravarna, andra hade tillverkat stormningsstegar. Varje man hade fått 24 skott tilldelade. Svenskarnas högra flygel stod under Otto Vellingk med livgardet i spetsen. Den vänstra flygeln i norr stod under Rehnsköld med värmlänningarna och dalkarlarna främst. Här fanns även Närke-Värmlands regemente. Som en egen enhet längst norrut fanns överste Magnus Stenbock med sina dalkarlar samt finnar. Till dem anslöt sig Karl XII med livdrabanterna under Arvid Horn.Vid 10-tiden på förmiddagen hade svenskarna kommit fram till höjden Hermansborg som intogs. Här placerades nu artilleriet. Klockan två den 20 november sköts 2 signalraketer som tecken på att striden kunde börja. Artilleriet öppnade genast eld. I detta ögonblick ändrades vädret radikalt. Det började snöa ymnigt, en kraftig storm blåste upp och det mörknade. Svenskarna hade stormen i ryggen. Ryssarna trodde då att svenskarna drog sig tillbaka men när de var endast 30 meter från ryssarna förstod ryssarna faran. Karolinerna avfyrade sina musköter på 10 m håll, som de var övade att göra, drog sina värjor och anföll. I täten fanns också grenadjärerna. Genombrytningen skedde på två ställen, allt enligt planen. Striderna var stundtals mycket hård.
Berömda svenska slag,
1700-tal (5b)
Huvudstriden kom att stå i svenskarnas vänstra flygel. Närkingarna blev de som inledde anfallet och fick också ta stora förluster. Ryssarna började ny fly från de framryckande svenskarna. Ryska leden var nu delade i tre delar och den ryska centern krossad. Nu överlämnade sig Hertig de Croy med sin stab till överste Stenbock. Ryssarna kapitulerade. Klockan hade nu blivit fem på eftermiddagen.Den ryska vänstra flygeln, där deras elitförband fanns, vägrade dock ge upp. Hårda strider pågick tills även de gav upp.Många ryssar drunknade när de i panik försökte fly över floden Narova. Striden var över vid 17-tiden.När de hungriga svenskarna ryckte in i det ryska lägret hittade de både mat och brännvin som de snabbt kastade sig över. Det uppstod till och med strider mellan egna förband, bl.a. mellan livgardet och dalaregementet med många döda på båda sidor.Nästa morgon fick ryssarna paradera med blottade huvuden framför kungen som satt på sin häst på en liten höjd. De ryska soldaterna var för många för att tas som krigsfångar, däremot togs de ryska officerarna, i strid mot kapitulationsvillkoren, som fångar. Krigsbytet blev enormt: 230 fanor, 180 kanoner, hela den ryska krigskassan, 24.000 gevär, ammunition, mat, foder mm.De svenska förlusterna begränsades till 700 döda och 1.200 sårade. Västmanlänningarna förlorade halva styrkan och närkingarna ca: 40%. På ryska sidan stupade ca: 10.000 man.
Svenskarnas slagordning i Narva
Man delade upp armen i tre kolonner inför anfallet:Längst till vänster:Överste Stenbock med Dalaregementets första bataljon samt finskt rytteri, livdrabanterna och livdragonerna (1 bataljon)Vänstra flygeln: Närke-Värmlands regemente, Dalaregementets andra bataljon, Viborgs- och Tavastehus infanteriregementen. Bakom infanteriet skvadroner ur Åbo läns kavalleri samt estländarna. Chef för hela flygeln: general Rehnsköld. Infanteriet stod under generalmajor Georg Johan Majdell och kavalleriet under generalmajor Johan Ribbing.Högra flygeln: Livgardet, Hälsinge- och Västmanlands regementen, Åbo och Björneborgs regementen samt Nyland tremänninge regemente. Chef: för hela flygeln: general Otto Vellingk. Infanteriet stod under generalmajor Knut Posse.Som specialuppgift tilldelades generallöjtnant Bleckert Wachtmeister uppdraget att med Åbo läns-, Nylands- och Karelska kavalleriet att hålla reda på Sjermetjevs kavalleri.Artilleriet stod under general Sjöblad. Som understöd hade de en bataljon ur Nylands tremänninge regemente.Den 22 november marscherade svenskarna in i Narva. Både Narvas försvarare Henning Rudolf Horn och Magnus Stenbock befordrades till generalmajor.Segern fick som omedelbar följd att ryssarna utrymde Ingermanland. Segern gav också eko i Europa och i Stockholm firades segern pompa och ståt.Vid årsskiftet 1700/1701 förlades den svenska armén över vintern i trakterna runt Dorpat. Kungen tog sitt huvudkvarter i det mer eller mindre förfallna slottet Lais.Källor: (1) sid 196-204, (3) sid 170-176, (5) sid 313-339, (6) sid 91 - 94
Mellan Narva 1700 och Poltava
1709
På sin 19-årsdag den 17 juni 1701 bryter Karl XII upp från vinterkvarteren vid Dorpat för att ta itu med kung Augusts sachsiska armé.Man marscherar söderut mot Kurland. Söder om Riga måste man ta sig över den 700 - 800 meter breda floden Düna. För att komma över skaffade man fram 195 olika farkoster från mindre båtar till pråmar. Söder om floden fanns en sachsisk armé på 10.000 man samt ett par tusen ryssar. För att komma över utan anfall från denna här inleddes en serie avledningsrörelser.Den 9 juli 1701 påbörjas övergången av floden Düna. Innan dess hade man tänt på fuktiga höbalar som spred rök över hela floden och som drog in över fienden.Sammanfattning av Det stora nordiska kriget.Källor: (5) sid 344-436
Källreferenser, 1700-tal
• 1. Närkingar i krig och fred. Närkes militärhistoria, del I. Stiftelsen Nerekies regementen 1989• 2. Kungliga Södermanlands regemente under 350 år, 1977• 3. Kungar och krigare, tre essäer om Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII. Anders Florén, Stellan Dahlgren, Jan Lindegren, 1992• 4. Historien om Sverige, När Sverige blev stormakt. Herman Lindqvist, 1994• 5. Historien om Sverige, Storhet och fall. Herman Lindqvist, 1995• 6. Karoliner. Alf Åberg, Göte Göransson 1976• 7. I karolinernas spår. Alf Åberg, 1959• 8. Poltava. Peter Englund, 1988• 9. Karl XII:s levnad. Frans G. Bengtsson (3:e utgåvan), 1989•10. Armfeldts fälttåg mot Trondheim 1718 – 1719. Svante Hedin, 1986•11. Svenska regementenas historia. J Mankell, andra upplagan, 1866•12. Svenskt Biografiskt Lexikon, SBL (CD)•13. Svensk militärhistorisk atlas, 2000•14. Svenska äventyr, 800 - 1710, 1710 – 1780. Lars Widding m.fl. 1996•15. Svenska krig 1521 – 1814. Ulf Sundberg, 1998
