Stora Nordiska Kriget 1700 -

1721 (5d)

Inledning - Poltava

Vintern 1708/09 var mycket hård, den kallaste detta århundrade. I Paris kunde man åka med häst och släde på Saine, till och med i Venedig var isen tjock på kanalerna. Kylan kom i början av december. Den svenska armén befann sig då intill staden Godjatj. Varken den svenska eller den ryska armén var klädd eller utrustad för en sådan kyla. Båda arméerna blev totalt förlamade av vädret. Många frös ihjäl, tom hästarna föll ihjälfrusna till marken. Detta drabbade den svenska liksom den ryska armén mycket hårt. Man försökte få skydd för så många som möjligt inomhus. De som blev utan skydd frös ihjäl. Fältskärarna fick arbeta för fullt med amputationer. Det finns inga exakta siffror på hur många som drabbades i den svenska armé men man beräknar att 2 - 3.000 dog eller blev krymplingar för resten livet. Först efter julhelgen lättade kylan. I februari drog sig den svenska hären österut under brännande och skövlande av byarna. Man gick så långt österut som floden Kolomak. Hela tiden med stridskontakt med ryssarna och med stora förluster, speciellt för ryssarna. I slutet av februari 1709 kom ett väderomslag med kraftiga regn och snabb snösmältning. Detta orsakade översvämningar som gjorde att alla förflyttningar blev omöjliga. Tillslut kom dock våren. Av hären återstod nu ca: 25.000 man. Karl XII fanns nu med armén bakom floden Vorskla . På andra sidan floden närmade sig stora ryska styrkor.

Karl XII: Slaget vid Poltava den 28

juni 1709

Den 3 april var kungen med en trupp på 300 man och rekognoserade vid staden Poltava som låg på en platå vid Vorsklafloden västra sida. Se Poltava på kartan. Den 6 april intog man ett kloster som fanns på en höjd strax norr om staden. Samtidigt spärrades staden av från omvärlden. Kungen inrättade nu ett högkvarter i klostret. I Poltava fanns en fästning med ryska soldater. Den 1 maj inleddes en belägring av staden. Ryska enheter försökte gång på gång ta sig över floden för att undsätta de ryska trupperna i Poltava men slogs hela tiden tillbaka av svenskarna. Tillgång på mat, ammunition foder åt hästarna mm började nu ta slut. Det som fanns att uppbringa i detta område räckte ej för att föda två arméer. Tillgång på mat, ammunition foder åt hästarna mm började nu ta slut. Det som fanns att uppbringa i detta område räckte ej för att föda två arméer. Den 14 maj tog sig en rysk kavalleristyrka över floden norr om Poltava och slog läger vid byn Petrovka. Vid kungens födelsedag den 17 juni träffades kungen av en kula i vänster fot under strider vid floden. Skadan var ej komplicerad men de hygieniska förhållandena gjorde att såret inflammerades och kungen fick en häftig feber och var stundtals medvetslös. Den 21 juni lyckades den ryska huvudarmén ta sig över floden vid Petrovka. I den ryska hären fanns 40.000 man, 30.000 infanterister och 10.000 kavallerister samt artilleriet på 100 kanoner. General Rehnsköld, som nu var högste befälhavare när kungen sårats, ställde den 22 juni ställde upp den svenska armén i slagordning norr om Poltava för att möta ett troligt ryskt anfall. Ryssarna var dock inte redo för drabbning denna dag. Däremot kom Rehnsköld och Lewenhaupt denna dag att råka i ett häftigt gräl där Lewenhaupt blir offentligt skymfad. Lewenhaupt som nu var chef över infanteriet hade påbörjat en förflyttning av sina bataljoner i sidled utan att inhämtat tillstånd av fältmarskalk Rehnsköld. Enligt Lewenhaupt var utrymmet för trångt för infanteriet. Endast Lewenhaupt version av det inträffade finns bevarat för eftervärden. Oberoende av vem som hade rätt så var det olycksbådande att de båda befälhavarna öppet grälade inför trupperna. Ryssarna slog istället läger vid floden formerad på en stor fyrkant med ca: 1 km långa sidor. Ryggen var mot floden. En moras och skog låg till höger och till vänster skog. Rakt fram fanns ett stort öppet fält. Här börjar ryssarna bygga skansar. Läget var nu desperat för den svenska armén. Brist på mat och ammunition. Förstärkningar som ej kom fram. Något måste göras. Att retirera skulle vara livsfarligt med den ryssarna i ryggen. Något annat val än att segra eller dö fanns nu ej för Karl XII. Under eftermiddagen söndagen den 27 juni 1709 samlades den hösta ledningen för ett beslut. Beslutet blev att anfalla ryssarna. Enligt generalkvartermästare Gyllenkrok togs beslutet i närvaro av greve Piper, fältmarskalk Rehnsköld och överste Siegroth. Order gick ut till alla kompanier. Under natten skulle armén i skydd av mörkret ställa upp framför ryssarna och ta den med överraskning. På morgonen, vid gryningen, den 28 juni skulle anfallet börja. Fältmarskalk var general Karl Gustav Rehnsköld. Han var tidigare chef över kavalleriet och var nu högste befälhavare när Karl XII nu var sårad. Chef för infanteriet utsågs samtidigt generalmajor Adam Ludvig Lewenhaupt. Generalmajor Carl Gustav Creutz, 49 var chef för kavalleriets högra flygel och generalmajor Hugo Johan Hamilton för den vänstra flygeln. Generalkvartermästare var överste Axel Gyllenkrok. Överste Siegroth var tillsatt som "Överste av dagen". "Generalmajor av dagen" var generalmajor Stackelberg. Detta var stabsbefattningar och dessa båda var helt insatta i anfallsplanerna. Tyvärr hade båda två kvar sina normala funktioner som truppofficerare, Stackelberg som chef för en av kolonnerna och Siegroth som chef för Dalregementet. Siegroth var ansvarig för anfallet på redutterna och när han stupar så förloras en av de viktigare stabscheferna. Förutom kungen, Rehnsköld, Piper och Siegroth kände ingen till alla detaljer om strategin för det kommande slaget. Ingen av generalmajorerna och överstarna utanför staben kände till alla detaljer, dvs varken Lewenhaupt och Gyllenkrok. Kungen ville som vanligt hålla planerna hemliga så länge som möjligt. Enligt Gyllenkroks ordré de battalie skulle infanteriet ställa upp på 4 kolonner under absolut tystnad i nattens mörker. Kavalleriet skulle ställa upp ca 5 km från slagfältet och sedan marschera upp på 6 kolonner bakom infanteriet. Trossen packades och kördes några km till en plats söder om lägret som hetta Pusjkarjovka. Här ställdes även det svenska artilleriet, 26 kanoner. Som skydd för trossen avdelades 7 kavalleriregementen. Med i trossen fanns också ca: 1.700 hustrur, barn och pigor samt ca: 4.000 drängar och kuskar. Lösenordet under anfallet var som alltid: "Med Guds hjälp". Skyddsvakt åt kungen var 24 man ur livgardet samt 15 man ur livdrabanterna. Chef för denna styrka var löjtnanten vid livdrabanterna, Johan Giertta, 43. Som avledande manöver gjorde ca: 1.000 man ur valakernas lätta kavalleri ett anfall mot ryssarna vid byn Jakovtsy under natten.

Svenskarnas slagordning i Poltava 1709

1:a kolonnen: Västmanlands regemente (2 bat -1100 man), Närke- Värmlands regemente (2 bat - 1200 man) samt Jönköpings regemente (1 bat - 300 man). Chef var generalmajor Axel Sparre. 2:a kolonnen: Västerbottens regemente (2 bat - 600 man), Östgöta infanteriregemente (1 bat - 380 man) och Upplands regemente (2 bat - 690 man). Chef var generalmajor Berndt Otto Stackelberg. 3:e kolonnen: Dalregementet (2 bat - 1100 man) samt livgardet till fots (2 bat - 900 man). Chef generalmajor Roos. 4:e kolonnen: Ytterligare trupper ut Livgardet till fots (2 bat) - 900 man, Kalmar regemente (1 bat - 500 man) samt Skaraborgs regemente (1 bat - 500 man). Chef var generalmajor Anders Lagercrona. Totalt 8.200 infanterister fördelade på 18 bataljoner. Kavalleriet hade problem att komma på plats. De red vilse och det tog mycket långa tid att samla ihop dem. Först vid 3-tiden var de på plats. Kavalleriet bestod av 14 regementen fördelad på109 skvadroner eller 7.800 kavallerister. Kavalleriet marscherade ut på 6 kolonner. Kavalleriregementena var: Livregementet till häst, Åbo läns kavalleriregemente, Smålands-, Nylands-, Östgöta-, Norra Skånska- och Södra Skånska kavalleriregementena samt Upplands tremänningsregemente till häst. Där fanns också 6 dragonregementen: Hielms-, Taubes-, Dückers- och Gyllenstiernas dragoner samt Livdragonerna och Skånska dragonregementet. Dragonerna var utrustade med musköter. Efter Rehnsköld utnämning till överbefälhavare blev Creutz ny chef för kavalleriet med Hamilton som sin närmaste man. Efter stabsmötet informerade fältmarskalk Rehnsköld general Lewenhaupt att anfallet på ryssarna skulle ske tidigt nästa morgon. Lewenhaupt fick även information om att infanteriet skulle inta formering på 4 kolonner. Vidare fick han order om att inte företaga någonting i dagsljus som skulle kunna förvarna ryssarna. Detta inträffade utanför kungens kammare. Strax efter att Rehnsköld lämnat Lewenhaupt för att rida till kavallerilägret för att där ge nödvändiga instruktioner kom Gyllenkrok ut från kungens tält och meddelade Lewenhaupt att kungen önskade tala med honom. Att Lewenhaupt inkallats till kungen kommer från Gyllenkroks berättelser medan Lewenhaupt skriver i sina berättelser att detta samtal med kungen inte har ägt rum. Kungen talade med säkerhet inte om detaljerna i slaget utan möjligen fick han en tillrättavisning och påmindes om att det var Rehnsköld som hade högsta befälet. Vidare ville nog Lewenhaupt genom att förneka detta samtal bygga på myten om att han hela tiden hölls utom vetskap om vad som skulle hända. Vid midnatt kvällen den 27 juni påbörjades uppmarschen. Det blev oordning i mörkret och bataljonerna kom i från varandra. Detta tog tid att korrigera. Vid 2-tiden på natten kom de första bataljonerna till ett läge 600 m framför ryssarna. Soldaterna fick nu lägga sig ned och inta absolut tystnad för att undgå upptäckt. Bägge kavalleriflyglarna red vilse vid uppmarschen och gryningen var nära när de kom på plats. När infanteriet skulle inta sina stridspositioner inträffar det märkliga att de ordnar sig på två linjer. Enligt arméledningens ordre de bataille skulle de ställa upp på fyra kolonner. Av någon anledning vidarebefordrade inte Lewenhaupt dessa instruktioner till sina förbandschefer. Han hade även underlåtit att orientera respektive förbandschef om uppmarschväg och istället sovit timmarna närmast före slaget (enligt egen utsago). När Rehnsköld upptäcker att infanteriet är formerat på linje ger han en direkt order till Lewenhaupt att inta gruppering på fyra kolonner vilket också skedde. Återigen ett uppträdande mellan Rehnsköld och Lewenhaupt. Artilleriet hade enbart med sig 4 st 3-pundiga kanoner under befäl av kapten Hans Clerckberg. Kvar vid trossen fanns 26 st grövre fältpjäser. Artilleriregementets chef var överste Rudolf von Bünow.

Nya redutter

Generalkvartermästare överste Axel Gyllenkrok red fram mot fiendeleden för att rekognosera. Det hade ljusnat något och han upptäckter nu att ryssarna byggt 4 nya redutter (mindre försvarsskansar) som placerats i vinkel mot de tidigare 6 skansar som fanns på linje, ungefär som ett "T" med benet mot svenskarna. Dessa 6 skansar låg i en öppning mellan två skogspartier. Öppningen var endast en dryg kilometer bred. Bakom dem låg det öppna fältet fram mot det ryska lägret. Totalt fanns 4.000 ryssar (8 bat) i skansarna + plus 6 kanoner. Bakom skansarna fanns det ryska kavalleriet, 9.000 ryttare uppdelade på 85 skvadroner. Här fanns ytterligare 9 kanoner. Befälet över det ryska kavalleriet hade fursten Alexander Mensjikov. Inne i lägret fanns den ryska huvudstyrkan på 25.500 man fördelat på 51 bataljoner samt 73 kanoner.

Oklarheter

Hur redutterna skulle hanteras är något ovisst. Ordergivningen var oklar. Rehnsköld och Lewenhaupt drog dessutom inte jämnt vilket kan förklara oklarheten. Rehnsköld var onekligen den högste ansvarige men han var kavallerist och inte infanterist. Han gav helt klart en order om om "rättning åt mitten" för att säkerställa samanhållningen under passeringen av redutterna. Kanske litade han på att infanteriet klarade det hela utan närmare direktiv speciellt då Kungen fanns hos infanteriet. Kanske litade han helt till fullo på Siegroth när det gällde att dirigera de bataljoner som skulle ta sig an redutterna. Siegroth kände till hela planeringen men han var samtidigt truppofficer. Då han stupade försvann dock den kontrollen. Siegroth hann aldrig delge planerna för generalmajor Roos. Bataljonerna hade olika uppfattning om de skulle storma skansarna och ta dem eller om de skulle så snabbt som möjligt ta sig vidare mot de ryska lägret. Det var också oklart med vilka som direkt skulle ta sig vidare och vilka som skulle anfalla redutterna. Även ordergivningen till kavalleriet var bristfällig. Skulle de rida upp på flankera eller vara bakom kavalleriet? Arméledningens strategi var med största sannolikhet att så snabbt som möjligt ta sig förbi reduttlinjen. Den ryska huvudstyrkan i lägret var det primära målet för anfallet. Infanteriet var inte utrustad för att storma redutter. Man hade inga stormstegar, fasksiner (risknippen för att ta sig över gravarna), rep etc. Dessutom fanns inget artilleri som understöd för stormningen. Detta var dock naturligt då det svenska anfallet enligt planerna aldrig skulle komma att inriktas mot att tillintetgöra redutterna. Avsikten var dessutom att anfallet skulle komma som en överraskning för ryssarna. Planen var, som sagt, att snabbt ta sig förbi skansarna och anfalla den ryska huvudstyrkan i lägret. Detta gick inte fram till alla befälhavare vilket skulle kosta Sverige dyrt. Strulet med omformeringen strax innan anfallet, beroende på Lewenhaupts oförklarliga order till infanteriet, gjorde säkert sitt till att förbandscheferna var osäker på vilka uppgifter de hade under första delen av slaget. Många författare anger att infanteriet hade order om att ställa upp på linje och att omformering till kolonner skedde först då man upptäckte de ny redutterna då det hade ljusnat. Formering på linje användes normalt sett enbart vid strider på öppna fält då även fienden var formerad på linje. Detta var inte fallet här. Nu skulle enbart redutterna passeras och detta skedde enklast på kolonnformering. Anledningen till att det ofta anges att order om formering på linje gavs redan på kvällen innan anfallet är att dessa författare till stor del baserar sina arbeten på generalmajor Lewenhaupts berättelser vilket endast till liten del stämmer överens med de flesta andra samtida relationerna från tiden kring slaget. Lewenhaupt hade ju också anledning att tala i egen sak i denna fråga i sina berättelser.

Del 1 av slaget i Poltava 1709

Innan anfallet påbörjades upptäckte en rysk förpost svenskarna i den allt ljusare morgonen. Ryskt alarm gick genast ut. Klockan var nu 4 på morgonen. Det ryska artilleriet öppnade genast eld mot de svenska leden. Nu måste order komma om anfall eller reträtt. Man gav order om anfall. De två första bataljonerna i den 2:a och 3:e kolonnen skulle anfalla/uppehålla redutterna så att flyglarna kunde ta sig förbi.

Den första redutten

Den första redutten intogs snabbt av Dalregementet och Västerbottens regemente. Chef för denna styrka var generalmajor Karl Gustav Roos. De får även hjälp av Livdragonernas 4 skvadroner. Alla ryssar dödas, inga fångar tas. De två sista bataljonerna (Livgardet till fots) i Roos kolonn viker av åt höger och förenar sig med de övriga enheterna ur Livgardet i den 4:e kolonnen på order av dess chef överste Carl Magnus Posse. Dalregementet fortsätter nu mot den andra redutten. Västerbottens regemente som deltog i stormningen av den första redutten förlorar nu kontakten med Dalregementet och fortsätter mot den tredje redutten. Roos uppmärksammar ej detta utan står nu plötsligt kvar med enbart hälften av sina styrkor. Den andra redutten var bättre förstärkt men intas av Dalregementet. Den högra svenska kolonnen drog sig åt höger och fortsatte på sidan via skogspartiet förbi skansarna mot det ryska lägret. Kungen fanns på bår i den högra kolonnen. Här fanns även Lewenhaupt. De avancerar snabbt under beskjutning fram mot öppningen mot det ryska lägret. Inga andra kolonner hade vid denna tid kommit så långt. Under tiden som Dalregementet anfaller den andra redutten uppmärksammar de tre sista bataljonerna i första kolonnen att den högra kolonnen drar sig åt höger. Även de drar sig nu åt höger. Dessa tre bataljoner som består av Närke-Värmlands två bataljoner samt det reducerade Jönköpings regemente. Detta leder till att de går rakt mot den tredje redutten. Den tredje redutten var större och hade 500 man samt artilleri. Närke-Värmlands 1:a bataljon anfaller redutten men slås tillbaka med stora förluster. Även Jönköpings regemente sattes in i anfallet mot denna. Även de slås tillbaka. Närke-Värmlands två bataljoner kommer nu att splittras. Medan den 1:a bataljonen anfaller så avancerar den 2:a bataljonen förbi redutten på den högra sidan, mot de bakre skansarna. Västerbottens regemente som nu kommit fram till den tredje redutten förenar sig med de övriga styrkorna här och anfaller redutten. Hela tiden hörs ordergivningen: "Gå på, Gå på". Klockan var nu ca: 04.30. När Dalregementet är klar med den andra redutten fortsätter de framåt. Chef för Dalregementet är Siegroth och Dalregementet ansågs som ett elitregemente, ett slags inofficiellt gardesförband. Nu är allt stilla vid den tredje redutten. De svenska styrkorna är passiva, försöker återhämta sig trots stora förluster. Siegroth och Roos beslutar nu att hjälpa dessa styrkor och anfaller redutten med stora förluster som följd. Många officerare stupar. Siegroth såras själv allvarligt vid anfallet. Nya och återigen nya anfalls görs nu mot den tredje redutten. Soldaterna dör i drivor, en fullständig massaker. Av de 6 bataljonerna som nu försöker storma redutten stupar 2/3. Kvar av de 2.600 finns nu enbart 1.500 man och slutligen retirerar Roos med sitt manskap mot ett skogsparti vid Jakovetskij skogen. Varför avbröts inte detta meningslösa anfall på tredje redutten tidigare? Vid denna tidpunkt har alla andra trupper avancerat vidare. Man har ingen kontakt med dem längre och Roos vet inte heller var de är. Redutten har inte längre något taktiskt värde. Redutterna skulle neutraliseras av Roos så att övriga trupper kunde tränga förbi. Man är dessutom inte utrustade för stormning. När övriga trupper skyndat vidare borde även Roos följt efter. I stället låser han upp en tredjedel av infanteriet som dessutom mer eller mindre förintas. Roos var trots allt en erfaren officer men här kommer nog den bristande ordergivningen före bataljen in. Siegroth hade inte heller delgivit honom alla detaljer i planen. Å andra sidan var Lewenhaupt ansvarig för infanteriet och borde ha sett till att även Roos avdelning kom med. Men Lewenhaupt fanns på högra flygeln ryckte fram med den och efter att redutterna passerats drar sig åt höger, obekymrad om orden "rättning åt mitten". När den högra kolonnen kommer upp till öppningen upptäcker man det ryska kavalleriet varvid det svenska kavalleriet kallas fram. Order sändes bakåt genom repetering "Kavalleri fram, kavalleri fram i Jesu namn". Öppningen där redutterna fanns låg mellan 2 skogspartier och var drygt 1 km bred. Med allt fotfolk som avancerade uppstod nu en rejäl trängsel när det svenska skvadronerna satte sig i rörelse framåt. I täten red elitförbandet, kungens drabanter, följda av Smålands kavalleriregemente, Livregementet samt de andra regementena som fanns längre bak i kolonnerna. Högra kavalleriflygeln under Creutz hade vissa problem att ta sig fram. I den vänstra kolonnen hade Hamiltons 56 skvadroner lättare att ta sig fram. De hade bara västmanlänningarna framför sig. Kavalleriet på vänsterflygeln anfaller de bakre skansarna. Några skvadroner tar sig vidare genom skogsbrynet till vänster. De möter nu det ryska kavalleriet. Bakom dem följer västmanlänningarna efter.

Själva striden i Poltava 1709, del 1

De båda sidornas skvadroner möttes. Det fanns ej utrymme för de svenska att ställa upp på en sammanhängande linje. De kom därför att anfalla skvadronsvis, droppvis utan att understödja varandra. Detta gjorde att anfallen ej blev lika kraftiga. Två svenska anfall gjordes utan att lyckas slå igenom de ryska linjerna. Man drar sig nu tillbaka för att omgruppera. Den ryska ledningen hade hela tiden följt striden från lägret. De drar nu tillbaka sitt rytteri, oroliga att de inte skulle att klara av trycket från hela den svenska hären. Risken fanns att förlora sitt eget kavalleri. De svenska trupperna börjar avancera förbi de ryska skansarna. Den ryska ledningen blir nervös och påbörjar vissa förberedelser för att retirera, bl.a. tas artillerihästarna fram. Mensjikov, chef över det ryska kavalleriet vägrade dock lyda tsarens order. Han var segerviss efter de första attackerna. Svenskarna skickade nu fram prickskyttar som öppnade eld mot det ryska rytteriet som genast ryggade tillbaka. Det svenska kavalleriet passade nu på att göra ett direkt anfall. Det ryska kavalleriet orkade nu ej stå emot den samlade attacken från fotfolket och det svenska kavalleriet. Det ryska kavalleriet tar nu till flykten. Man flyr i vild panik. Trots att det ryska ryttarna var fler flyr de. Flyende ryttare är liksom flyende soldater mycket sårbara. Nu börjar det svenska kavalleriet en fullkomlig jakt efter de ryska ryttarna. Med i jakten är nu även den högra svenska kavalleriflygeln. Under förföljandet kom det svenska kavalleriet för nära det ryska lägret och utsätts för beskjutning. Jakten fortsätter dock. Det svenska fotfolket som nu kommit förbi skansarna hurrar segervisst. Även detta slag verkade nu gå i samma riktning som alla andra karolinska slag. Förutom Västmanlands regemente kom nu även Närke-Värmlands ena bataljon förbi skansarna. Lewenhaupt och de 6 bataljoner som nu finns på högerkanten inleder ett eget anfall mot det ryska lägret. Han får nu en kontraorder från Rehnsköld om återsamling. Rehnsköld ville invänta Roos och hans 6 bataljoner innan man gör ett anfall mot den ryska huvudstyrkan. Möjligen gick nu ännu ett tillfälle ur händerna på svenskarna. Fler och svenska förband tar sig förbi de översta skansarna. De två bataljonerna från 3:e kolonnen tvingas gå mellan två skansar och förlorar en hel del män där. Östgöta infanteri- och Upplands regemente går till anfall mot en av skansarna i den bakre linjen. Upplänningarna förlorar en hel del män under detta anfall men tar sig igenom. Klockan är nu 6 på morgonen. De svenska förbanden söker sig nu mot en sänka som låg till vänster om den öppning man kom ifrån. Det ryska kavalleriet var borta och så fort man fått tag på Roos och fått ordning på det egna kavalleriet skulle anfallet börja. Sänkan som svenskarna samlades i syntes ej från det ryska lägret. Ryssarna började nu bli oroliga. De visste ej var svenskarna befann sig. Förföljande av det ryska kavalleriet pågick i flera kilometer. De svenska kavalleriet höll på att driva huvuddelen av det ryska kavalleriet mot de branta ravinerna norr om det öppna slätten. Rehnsköld, som är rädda att förlora kontrollen över sitt eget kavalleri, beordrar dem att avbryta jakten och återvända till hären. Man var så nära att förinta det ryska kavalleriet men i sista stund avbryts jakten på order av Rehnsköld. Nu kan istället det ryska kavalleriet återhämta sig. Den svenska hären samlar sig nu i sänkan vid Budisjtjenskijskogen. Man väntar in kavalleriet samt de 6 bataljonerna som leds av Roos. Kavalleriet kommer på plats men Roos och Siegroth syns inte till. Man väntar nu i två timmar. Expeditioner sänds ut för att leta men man hittar dem ej. Bl.a. sänds västmanlänningarna samt överste Hielms dragoner tillbaka till skansarna för att leta, men hittar dem ej. Klockan är nu runt 6.30 på morgonen. Även ryssarna hade observerat att en styrka avskilts från den övriga svenska hären. De sänder ut 5 bataljoner infanteri samt 5 dragonregementen för att anfalla Roos. De hittar Roos avdelning vid 7- tiden och omringar honom. Roos ställer upp sina mannar i fyrkant för att möta anfallet. Anfallet var förödande för Roos trupper. Endast Dalregementet stod på sig. Roos och ca: 400 man lyckades ta sig vidare in i skogen. De var dock hela tiden förföljda och var tvungen att då och då samla sig för att besvara elden. De flyr söderut mot den plats infanteriet haft läger innan anfallet. Roos trupper hade på kort tid förlorat över 80% av sitt manskap. Man tar sig vidare upp mot klostret där Karl XII hade haft sitt huvudkvarter. Man tar sig sen vidare till några skansar 600 m nordost om klostret. Runt staden Poltava fanns fortfarande en belägringsstyrka kvar bestående av Södermanlands- och Kronobergs regementen fördelade på 2 bataljoner, totalt 850 man. Även dessa styrkor attackeras av ryssarna. Roos blir nu omringad av betydligt starkare trupper och har inget annat val än att kapitulera. Klockan är 9 nio när Roos kapitulerar. Del 2 av slaget i Poltava 1709.

Källreferenser, 1700-tal

• 1. Närkingar i krig och fred. Närkes militärhistoria, del I. Stiftelsen Nerekies regementen 1989 • 2. Kungliga Södermanlands regemente under 350 år, 1977 • 3. Kungar och krigare, tre essäer om Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII. Anders Florén, Stellan Dahlgren, Jan Lindegren, 1992 • 4. Historien om Sverige, När Sverige blev stormakt. Herman Lindqvist, 1994 • 5. Historien om Sverige, Storhet och fall. Herman Lindqvist, 1995 • 6. Karoliner. Alf Åberg, Göte Göransson 1976 • 7. I karolinernas spår. Alf Åberg, 1959 • 8. Poltava. Peter Englund, 1988 • 9. Karl XII:s levnad. Frans G. Bengtsson (3:e utgåvan), 1989 • 10. Armfeldts fälttåg mot Trondheim 1718 – 1719. Svante Hedin, 1986 • 11. Svenska regementenas historia. J Mankell, andra upplagan, 1866 • 12. Svenskt Biografiskt Lexikon, SBL (CD) • 13. Svensk militärhistorisk atlas, 2000 • 14. Svenska äventyr, 800 - 1710, 1710 – 1780. Lars Widding m.fl. 1996 • 15. Svenska krig 1521 – 1814. Ulf Sundberg, 1998

Relaterade länkar

• Svenska krig • Sammanfattning av Det Stora Nordiska Kriget • Sveriges gränser inför Det Stora Nordiska Kriget • Indelningsverket • Svenska regementen • Uniformer vid den svenska armén • Båtsmanshållet • Skärgårdsflottan • Artilleriet • Ackordssystemet • Passevolanssystemet • Referenslitteratur Överst på sidan