Avsnittet “Stora Nordiska Kriget” är uppdelad på flera sidor:
Stora Nordiska Kriget 1700 - 1721 (5f)
Del 2 av slaget i Poltava 1709 - Orsaker
Varför gick det som det gick?
Detta är ingen djupare analys om vad som hände utan i punktform några orsaker som påverkade händelseförloppet. Det var ingen enskild orsak som i sig var avgörande utan en serie av orsaker som tillsammans förorsakade katastrofen. •Krigströttheten. Manskap och officerare hade praktiskt tagit legat i fält under nio år. Efter att ha stridit framgångsrikt under lång tid kommer antagligen en viss övertro på sig själv och underskattning av fienden. Dessutom var moralen vid denna tidpunkt låg i de svenska leden. Det förekom öppet missnöje bland officerarna. Rehnsköld och Lewenhaupt tålde ej varandra vilket gjorde att kommunikationen var den minsta möjliga.•Kungen, Karl XII, var sårad och högsta befälet hade nu generalmajor Rehnsköld. Har var i och för sig erfaren men under alla bataljer efter Narva och Düna hade kungen själv lett alla operationer. Rehnsköld var kanske något osäker och "ringrostig" då han nu tvingades ta alla beslut själv.•Materialbrist. Man hade mycket lite ammunition kvar samt furage för hästarna började ta slut. En allt mer ohållbar situation.•Efter att varit i Poltavas närhet under en tid och sett ryssarna komma och slagit läger borde man ha hållit dem under större uppsikt. De nya redutterna bör inte ha kommit som en överraskning om man hållit ryssarna under noga övervakning. En noggrann rekognosering borde ha företagits före slaget. Man kan dock ha upptäckt de nya redutterna under rekognoseringar som bör ha gjorts under natten •När anfallet förberedes red kavalleriet vilse och kom sent till uppställningen. Man borde mer noggrant ha rekognoserat alla vägar för att inta slagställningen. Visserligen är natten vid midsommartid beckmörk på den ukrainska steppen, till skillnad från den ljusa svenska sommarnatten, men detta var ingen överraskning. Även infanteriet hade problem att komma på plats beroende på att gm Lewenhaupt hade underlåtit att orientera respektive förbandschef om uppmarschväg och istället sovit timmarna närmast före slaget•Lewenhaupts oförklarliga order till infanteriet att genomföra ställa på linje i strid med Gyllenkrooks ordré de battalie. Detta ställde till oreda strax innan anfallet då omformering till kolonner fick göras.•På grund av ovan nämnda krigströtthet och osämjan mellan officerarna i ledningen blev de nya direktiven för hur anfallet skulle ske, med hänsyn till de nya redutterna, mycket oklar. De olika bataljonerna var inte helt säkra på sina uppgifter. Redutterna skulle endast passeras för att därefter kunna slå till mot den ryska huvudarmén. Några förband skulle neutralisera de ryska styrkorna i redutterna så att resten av den svenska armén kunde komma förbi. Roos och några andra förband fick detta ej klart för sig. Han tog tydligen till sin livsuppgift att till siste man anfalla redutterna. På så sätt lyckades han låsa upp och förinta en tredjedel av det svenska infanteriet.•En anledning till att alla förbandschefer inte visst vilken uppgift de hade i den första delen av slaget får nog tillskrivas den oreda som uppstod då infanteriet fick omformera till linje strax före slaget.•Man var ej förberedd på en stormning och hade följaktningen ingen utrustning för stormning med sig. Man saknade faskiner, stormstegar, rep och framför allt, artilleriunderstöd vilket är mycket viktigt för en stormning. Detta var dock naturligt då det svenska anfallet enligt planerna aldrig skulle komma att inriktas mot att tillintetgöra redutterna. Avsikten var dessutom att anfallet skulle komma som en överraskning för ryssarna. •Under anfallet på den högra flygeln hade man en chans att anfalla den ryska huvudstyrkan då den var oförberedd och till och med visade tecken på att fly. Detta anfall under gynnsamma förhållanden (enligt Lewenahupt) avbröts på order av Rehnsköld.•Efter passeringen av redutterna får det svenska kavalleriet det ryska att fly. Man jagar det flyende ryska kavalleriet mot en avgrund och hade en mycket stor chans att förgöra dem. Det kan ha varit logiskt av ledningen att avbryta förföljandet i förtid då man inte villa ha det svenska kavalleriet utspritt och långt borta från de egna styrkorna. Men med facit i hand var det ett misstag. Det ryska kavalleriet kom senare att spela en avgörande roll.•Man hade innan det egentliga anfallet också en chans att anfalla innan ryssarna var beredda. Framförallt så var det ryska kavalleriet spridda för vinden och skiljt från sitt infanteri. Karl XII ivrade för anfall men Rehnsköld vägrade. Detta var antagligen också ett stort misstag då ryssarna nu fick tid på sig att förbereda sig och inta slagordning. Dessutom fick det ryska kavalleriet tid att formera sig. Rehnsköld ville i det längsta vänta in Roos och den 1/3 av infanteriet som saknades.•Inför anfallet kom återigen kavalleriet i ordning och på högerflygeln fick de ej plats utan fick ställa upp bakom infanteriet.•Anfallet startade innan alla trupper var i ordning, framförallt innan kavalleriet var ordnat.•Man saknade artilleri. Det fanns kvar vid trossen vilket visade sig vara ett stort misstag. Man ville snabbt komma till ett överraskande anfall på morgonen utan att behöva släpa på tungt artilleri. I stället fick nu ryssarna tid på sig att ställa upp det egna artilleriet framför svenskarna och sköt rakt in i de svenska leden.•Efter reträtten till Perovolotjno fick Creutz befälet över de kvarvarande svenska trupperna. Lewenhaupt bad nu om att själv få stanna kvar och ta befälet vilket han fick. Kungens order var dock att föra svenskarna till Svarta havet och att inte kapitulera. Detta var dock precis vad Lewenhaupt gjorde trots att den svenska styrkan var mycket större än den ryska styrka. Svenskarna ville försvara sig men genom manipulation och enskilt samtal med officerarna tog Lewenhaupt beslutet om att kapitulera.
Källreferenser, 1700-tal
• 1. Närkingar i krig och fred. Närkes militärhistoria, del I. Stiftelsen Nerekies regementen 1989• 2. Kungliga Södermanlands regemente under 350 år, 1977• 3. Kungar och krigare, tre essäer om Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII. Anders Florén, Stellan Dahlgren, Jan Lindegren, 1992• 4. Historien om Sverige, När Sverige blev stormakt. Herman Lindqvist, 1994• 5. Historien om Sverige, Storhet och fall. Herman Lindqvist, 1995• 6. Karoliner. Alf Åberg, Göte Göransson 1976• 7. I karolinernas spår. Alf Åberg, 1959• 8. Poltava. Peter Englund, 1988• 9. Karl XII:s levnad. Frans G. Bengtsson (3:e utgåvan), 1989•10. Armfeldts fälttåg mot Trondheim 1718 – 1719. Svante Hedin, 1986•11. Svenska regementenas historia. J Mankell, andra upplagan, 1866•12. Svenskt Biografiskt Lexikon, SBL (CD)•13. Svensk militärhistorisk atlas, 2000•14. Svenska äventyr, 800 - 1710, 1710 – 1780. Lars Widding m.fl. 1996•15. Svenska krig 1521 – 1814. Ulf Sundberg, 1998
Detta är ingen djupare analys om vad som hände utan i punktform några orsaker som påverkade händelseförloppet. Det var ingen enskild orsak som i sig var avgörande utan en serie av orsaker som tillsammans förorsakade katastrofen. •Krigströttheten. Manskap och officerare hade praktiskt tagit legat i fält under nio år. Efter att ha stridit framgångsrikt under lång tid kommer antagligen en viss övertro på sig själv och underskattning av fienden. Dessutom var moralen vid denna tidpunkt låg i de svenska leden. Det förekom öppet missnöje bland officerarna. Rehnsköld och Lewenhaupt tålde ej varandra vilket gjorde att kommunikationen var den minsta möjliga.•Kungen, Karl XII, var sårad och högsta befälet hade nu generalmajor Rehnsköld. Har var i och för sig erfaren men under alla bataljer efter Narva och Düna hade kungen själv lett alla operationer. Rehnsköld var kanske något osäker och "ringrostig" då han nu tvingades ta alla beslut själv.•Materialbrist. Man hade mycket lite ammunition kvar samt furage för hästarna började ta slut. En allt mer ohållbar situation.•Efter att varit i Poltavas närhet under en tid och sett ryssarna komma och slagit läger borde man ha hållit dem under större uppsikt. De nya redutterna bör inte ha kommit som en överraskning om man hållit ryssarna under noga övervakning. En noggrann rekognosering borde ha företagits före slaget. Man kan dock ha upptäckt de nya redutterna under rekognoseringar som bör ha gjorts under natten •När anfallet förberedes red kavalleriet vilse och kom sent till uppställningen. Man borde mer noggrant ha rekognoserat alla vägar för att inta slagställningen. Visserligen är natten vid midsommartid beckmörk på den ukrainska steppen, till skillnad från den ljusa svenska sommarnatten, men detta var ingen överraskning. Även infanteriet hade problem att komma på plats beroende på att gm Lewenhaupt hade underlåtit att orientera respektive förbandschef om uppmarschväg och istället sovit timmarna närmast före slaget•Lewenhaupts oförklarliga order till infanteriet att genomföra ställa på linje i strid med Gyllenkrooks ordré de battalie. Detta ställde till oreda strax innan anfallet då omformering till kolonner fick göras.•På grund av ovan nämnda krigströtthet och osämjan mellan officerarna i ledningen blev de nya direktiven för hur anfallet skulle ske, med hänsyn till de nya redutterna, mycket oklar. De olika bataljonerna var inte helt säkra på sina uppgifter. Redutterna skulle endast passeras för att därefter kunna slå till mot den ryska huvudarmén. Några förband skulle neutralisera de ryska styrkorna i redutterna så att resten av den svenska armén kunde komma förbi. Roos och några andra förband fick detta ej klart för sig. Han tog tydligen till sin livsuppgift att till siste man anfalla redutterna. På så sätt lyckades han låsa upp och förinta en tredjedel av det svenska infanteriet.•En anledning till att alla förbandschefer inte visst vilken uppgift de hade i den första delen av slaget får nog tillskrivas den oreda som uppstod då infanteriet fick omformera till linje strax före slaget.•Man var ej förberedd på en stormning och hade följaktningen ingen utrustning för stormning med sig. Man saknade faskiner, stormstegar, rep och framför allt, artilleriunderstöd vilket är mycket viktigt för en stormning. Detta var dock naturligt då det svenska anfallet enligt planerna aldrig skulle komma att inriktas mot att tillintetgöra redutterna. Avsikten var dessutom att anfallet skulle komma som en överraskning för ryssarna. •Under anfallet på den högra flygeln hade man en chans att anfalla den ryska huvudstyrkan då den var oförberedd och till och med visade tecken på att fly. Detta anfall under gynnsamma förhållanden (enligt Lewenahupt) avbröts på order av Rehnsköld.•Efter passeringen av redutterna får det svenska kavalleriet det ryska att fly. Man jagar det flyende ryska kavalleriet mot en avgrund och hade en mycket stor chans att förgöra dem. Det kan ha varit logiskt av ledningen att avbryta förföljandet i förtid då man inte villa ha det svenska kavalleriet utspritt och långt borta från de egna styrkorna. Men med facit i hand var det ett misstag. Det ryska kavalleriet kom senare att spela en avgörande roll.•Man hade innan det egentliga anfallet också en chans att anfalla innan ryssarna var beredda. Framförallt så var det ryska kavalleriet spridda för vinden och skiljt från sitt infanteri. Karl XII ivrade för anfall men Rehnsköld vägrade. Detta var antagligen också ett stort misstag då ryssarna nu fick tid på sig att förbereda sig och inta slagordning. Dessutom fick det ryska kavalleriet tid att formera sig. Rehnsköld ville i det längsta vänta in Roos och den 1/3 av infanteriet som saknades.•Inför anfallet kom återigen kavalleriet i ordning och på högerflygeln fick de ej plats utan fick ställa upp bakom infanteriet.•Anfallet startade innan alla trupper var i ordning, framförallt innan kavalleriet var ordnat.•Man saknade artilleri. Det fanns kvar vid trossen vilket visade sig vara ett stort misstag. Man ville snabbt komma till ett överraskande anfall på morgonen utan att behöva släpa på tungt artilleri. I stället fick nu ryssarna tid på sig att ställa upp det egna artilleriet framför svenskarna och sköt rakt in i de svenska leden.•Efter reträtten till Perovolotjno fick Creutz befälet över de kvarvarande svenska trupperna. Lewenhaupt bad nu om att själv få stanna kvar och ta befälet vilket han fick. Kungens order var dock att föra svenskarna till Svarta havet och att inte kapitulera. Detta var dock precis vad Lewenhaupt gjorde trots att den svenska styrkan var mycket större än den ryska styrka. Svenskarna ville försvara sig men genom manipulation och enskilt samtal med officerarna tog Lewenhaupt beslutet om att kapitulera.
Källreferenser, 1700-tal
• 1. Närkingar i krig och fred. Närkes militärhistoria, del I. Stiftelsen Nerekies regementen 1989• 2. Kungliga Södermanlands regemente under 350 år, 1977• 3. Kungar och krigare, tre essäer om Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII. Anders Florén, Stellan Dahlgren, Jan Lindegren, 1992• 4. Historien om Sverige, När Sverige blev stormakt. Herman Lindqvist, 1994• 5. Historien om Sverige, Storhet och fall. Herman Lindqvist, 1995• 6. Karoliner. Alf Åberg, Göte Göransson 1976• 7. I karolinernas spår. Alf Åberg, 1959• 8. Poltava. Peter Englund, 1988• 9. Karl XII:s levnad. Frans G. Bengtsson (3:e utgåvan), 1989•10. Armfeldts fälttåg mot Trondheim 1718 – 1719. Svante Hedin, 1986•11. Svenska regementenas historia. J Mankell, andra upplagan, 1866•12. Svenskt Biografiskt Lexikon, SBL (CD)•13. Svensk militärhistorisk atlas, 2000•14. Svenska äventyr, 800 - 1710, 1710 – 1780. Lars Widding m.fl. 1996•15. Svenska krig 1521 – 1814. Ulf Sundberg, 1998
