Bilden ovan visar respektive sidas slagordning i slaget vid Lützen den 6 november 1632. Illustration: Hans Högman. Mellan rytterienheterna på den högra flygeln fanns även infanteriförband. I centern hade svenskarna 24 tunga artilleripjäser. Framför varje flygel fanns ytterliggare 20 kanoner och i varje landskapsregemente fanns även lättare artilleripjäser. Söder om Flossgraben fanns den svenska trossen. Längs vägen mot Leipzig fanns djupa diken på båda sidor. Dessa hade de kejserliga trupperna grävt ut ytterligare som djupa skyttegravar. Gömd i dessa skyttegravar fanns ett stort antal musketerare. Intill vägen hade de även 7 kanoner. Norr om landsvägen fanns den kejserliga hären på en ca: 1 km bred frontlinje. Det Finska rytteriet på den högra flygeln hade stora problem att komma över dessa diken som var mycket branta just här. De musketerare som stod i luckan vänster om finnarna kunde dock tillsammans med regementsartilleriet rensa dikena från fientliga musketerare. På avsnittet där småländska och östgötska ryttare skulle ta sig över var elden mycket hård. Nils Brahe lyckades dock med sina mannar rensa dikena från fientliga skyttar och nu kunde Gula- och Svenska brigaderna passera över vägen. Även den Blå brigaden tog sig över vägen. Det fientliga artilleriet som fanns här föll nu i svenskarnas händer. Den Gröna brigaden råkade ut för stark beskjutning från det kejserliga artilleriet som fanns vid de fyra väderkvarnar som fanns i staden utkant. Även de kejserliga musketerarna på svenskarnas vänstra sida besköt häftigt de framryckande svenska trupperna. Här uppstod ett ställningskrig. Hertig Bernhard som ledde den svenska vänstra flygeln kunde trots upprepade anfallsförsök med sina ryttare ej komma vidare. På den högra flygeln hade ryttarna bättre framgång. Det kejserliga infanteriet tvingades dra sig tillbaka tillsammans med Götzes järnklädda kyrassiärer (kyrass = rustning). Vid tolvtiden på dagen såg läget mycket ljus ut för den svenska sidan. Då tätnade emellertid dimman åter vilket gjorde ledningen av striden mycket svår. Rökutvecklingen från staden som stod i brand gjorde inte saken lättare. Staden hade satts i brand av Wallenstein under morgonen. Det var alltid dålig sikt på slagfälten, mycket på grund av röken från svartkrutet. Dimman och brandröken gjorde att sikten stundtals var obefintlig. I den svenska fältdagboken står det: "Man kunde knappt se varandra på fyra stegs avstånd." Samtidigt anlände fältmarskalk Gottfried Heinrich von Pappenheim från Halle med ca: 2.000 ryttare som sattes in mot den svenska högra flygeln. På denna sida var en förstärkning av de kejserliga trupperna som störst. Pappenheim var med i täten och sårades dödligt. Stålhandske med de finska ryttarna fick ta emot det våldsamma anfallet från Pappenheims ryttare. Ottavio Piccolominis elitryttare, kyrassiärerna, anföll ursinnigt de svenska brigaderna som gått över vägen. Fem gånger fick Piccolominis byta häst då de skjutits ihjäl i striderna. Han sårades lika många gånger. Piccolomini var chef för det kejserliga rytteriförbanden. De svenska ryttarna fick dra sig tillbaka över landsvägen. Kyrassiärerna kunde dock ej ta sig vidare då deras hästar, tyngda av de järnbeklädda ryttarna, ej kunde forcera dikena. Den svenska centern delades nu från den högra flygeln. Längst ut på den högra flygeln fick de svenska ryttarna i den andra träffen under ledning av generalmajor Bulasch ta emot anfallet av de kroatiska ryttarna. Allra längst ut till höger fanns Vilhelm av Weimars ryttare. De greps av panik och flydde när kroaterna anföll. Kroaterna anföll på båda sidor om Flossgraben och var nära att erövra den svenska trossen. Svenska ryttare under ledning av överstelöjtnant Konrad von Rehlingen lyckades dock hejda anfallet och driva tillbaka kroaterna. Den Gula brigaden fick utstå mycket hårda attacker. De vek ej en tum men fick ta stora förluster. Enligt en samtida berättelse: "De stupade i sina led som de stod uppställda". Ca: halva Gula brigaden strök med. Den Svenska och den Blå brigaden led ännu större förluster. På svenskarnas vänsterflygel sändes nu rytteri fram från den andra träffen för att förstärka hertig Bernhards ryttare som lidit svårt under fiendens intensiva beskjutning. Knijphausen ryckte fram med Thurns och Mitzlaffs infanterister för att förstärka den Gröna brigaden som ej kunde komma vidare. Nils Brahes tre högerkompanier i den Svenska brigaden var mycket hårt utsatta vid denna tidpunkt. Gustav Adolf, som fanns på högerflygeln, måste ha fått vetskap om detta. Kungen beslöt att ingripa med kavalleri för att lätta på trycket för infanteristerna. De som stod närmast till hands var Smålands- och Östgöra ryttare som dragit sig tillbaka över landsvägen. Smålänningarnas chef överste Fredrik Stenbock var sårad (han hade fått en muskötkula i foten) och östgötarnas chef major Lennart Nilsson Bååt hade stupat. Kungen tog nu själv befälet över dessa ryttare och ledde dem över landsvägen. Passagen där de tog sig över landsvägen var smal och de var därför tvungen att ta sig över i marschordning. Smålänningarna kom över först och kungen red därför i spetsen för dem mot fienden innan östgötarna hunnit över. De red förbi Piccolominis styrkor och mötte Götz järnklädda kyrassiärer som tidigare drivits tillbaka av svenskarna. Piccolominis vänder sig mot östgötarna som drivs tillbaka över landsvägen igen. Trycket på den Svenska brigaden lättade nu. Detta anfall som Gustav II Adolf ledde kom att bli hans dödsritt. Tidigt på morgonen hade han bytt häst och red nu på Streiff. Denna häst var mycket snabb och kungen kom därför att rida i från smålänningarna. Han träffades först av ett skott i den vänstra armbågen som krossade benpipan. Även hästen hade träffats av samma skott i manken och trilskades. För att tygla honom var kungen tvungen att använda höger hand. De få följeslagare som hunnit med kungen försökte hjälpa honom. Ryttarstriden tätnade och kungen träffades av ytterligare ett skott från en ryttarpistol som gick in i höger skulderblad och vidare in i lungan. Kungen föll av hästen. Enligt vissa källor var kungens följeslagare stallmästaren von der Schulenberg, kammarjunkaren Truchsess, pagen Leublfing och liveknekten Anders Jönsson. Livknekten som försökte skydda kungen höggs ned. Leublfing försökte få upp kungen på sin häst men sårades allvarligt. En kort stund efter de två första skotten fick Gustav Adolf det dödande skottet genom huvudet. Klockan var nu runt ett på dagen. Kungen plundrades in på bara kroppen. Streiff galopperade tillbaka till de svenska linjerna med de avfyrade pistolerna kvar i hölstren. Korset på bilden ovan visar ungefär var kungen dog. Även fotfolket fick nu dra sig tillbaka till andra sidan landsvägen. De svenska förbanden ordnade sig nu bakom landsvägen och återtog sin slagordning. När kungen inledde sin dödsritt lyckades Stålhandske med sina smålänningar stoppa ett anfall från Pappenheims ryttare. Bulach lyckades driva kroaterna på flykten och förstärkte sen högerflygelns främre linjens med styrkor från den bakre träffen. Henderssons reservstyrka fick också ersätta en del förluster i Svenska, Gula och Blå brigaderna. Chefen för centerns första träff, Nils Brahe, hade sårats allvarligt och avled senare. Kyle, chefen för Svenska brigaden samt chefen för Blå brigaden, överste Winkel, hade också sårats. Bakom första träffen rykte Boses och Knijphausens brigader och Öhms ryttare fram några hundra meter bakom första träffen. Knijphausens var även chef för hela den andra träffens center. Svenskarna anföll nu åter över vägen och lyckades inta de kejserligas norra och mellersta artilleriet. von Wallenstein höll dock fortfarande stånd vid väderkvarnsbatterierna. Wallenstein hade även skadats av en kula i den vänstra höften. När kroaterna flydde råkade också Pappenheims trupper och von Hagens kyrassiärsregementet i upplösning. Kroaterna passade på att plundra den kejserliga trossen då de flydde. Hertig Bernhard påbörjade en kringgående rörelse av Wallensteins truppställning vid väderkvarnshöjden. Samtidigt gick den Gröna brigaden till anfall mot den nu försvagade kejserliga högra flygeln. Svenskarna hade även dragit fram tungt artilleri som nu bombarderade de kejserliga trupperna på väderkvarnshöjden. Knijphausens trupper lyckades nu att inta väderkvarnshöjden. Efter ett par motanfall, nya anfall blev till slut höjden svensk. Klockan hade nu blivit runt fyra på eftermiddagen och mörkret började falla. Wallenstein beslutar nu att dra sig tillbaka trots förstärkningar på 2.700 av Pappenheims infanterister anlänt. I skydd av mörkret påbörjades återtåget mot Leipzig. Striden var nu över och de utmattade svenska trupperna slog läger på stridsplatsen. Hela natten letar över tusen soldater med facklor efter kungens kropp. Över 5.000 hade sårats och stupat i de svenska trupperna. Av sex svenska och finska musketerare hade endast en överlevt slaget. Efter kungens och Nils Brahes död övertog hertig Bernhard ledningen över slaget. Det skulle dock dröja en månad innan Stockholm nåddes av dödsbudet. På den kejserliga sidan hade både Wallenstein och hans son Bertold samt Piccolomini sårats. Pappenheim, Colloredo, furstbiskopen av Fulda med flera hade stupat. Källor: (4) sid 296-307, (9) sid 286-297, (10) sid 121- 128