Copyright © Hans Högman 2017-10-26
De många svenska
krigen - 1700-tal
Gustav III:s ryska krig 1788 - 1790
Gustav III:s ryska krig 1788 - 1790 - Inledning
Se karta över sydöstra Finland.
Gustaf III inleder ett krig med Ryssland 1788.
Orsaken var framför allt för att vinna både inrikes-
och utrikes fördelar.
Gustav III var i behov av att stärka sin popularitet. Ett
krig skulle lösa många av hans inrikespolitiska
problem. Redan i början av 1780-talet planerade
Gustav ett krig med Danmark och det hägrade målet
var att erövra Norge. Problemet var att Danmark var
allierad med Ryssland och ett svenskt anfall skulle
innebära rysk inblandning. Gustav III företog även en
resa till den ryska kejsarinnan Katarina i S:t
Petersburg för att få henna att avstå från en
inblandning i ett eventuellt krig mellan Sverige och
Danmark. Hon lät sig dock inte bevekas, den rysk-
danska alliansen var för stark och krigsplaneringen
mot Danmark avbröts.
Gustav vände nu blickarna österut och Ryssland blev
ett nytt mål.
En målsättning med ett krig med Ryssland skulle
vara att återta de provinser som förlorades till
ryssarna efter det Stora nordiska
kriget och efter Hattarnas krig.
Bilden till höger föreställer Gustav
III.
Ytterligare en anledning till att ett
krig med ryssarna stod högt på
dagordningen var att Ryssland
blandade sig i Sveriges inre
angelägenheter.
Bilden till höger föreställer Gustav
III.
I september 1787 fick Gustav III information om att
Ryssland befann sig i krig med Turkiet. Med ryssarna
upptagna av Turkiet planeras nu ett krig mot
Ryssland. Planen var att sätta in ett anfall mot S:t
Petersburg. Anfallet skulle ske sjövägen med en
landstigning nära S:t Petersburg. Detta scenario
byggde på att den svenska flottan kunde slå ut den
ryska. Sverige har vid denna tid en stark flotta,
utbyggd sedan flera årtionden. Hjärnan bakom
krigsplanen var generalmajor Johan Christopher Toll.
Gustav den III hade dock inte tillstånd enligt
grundlagen (1772 års regeringsform) att starta ett
angreppskrig utan Ständernas godkännande och
Ständerna var inte beredda att bevilja ett sådant.
Gustav III funderar nu har han kan provocera
ryssarna till ett krig.
Förberedelse för krig
Under våren 1788 rustades flottan för fullt. Den 23
maj mobiliserades armén. Det motiverades med den
ryska rustningen i samband med det turkiska kriget.
I Finland finns vid denna tid ca: 18.000 man. Planen
var att förstärka denna styrka med ytterligare 8.000
man. Tiden var knapp för man ville slå till innan
ryssarna hann sluta fred med Turkiet.
Den 9 juni lämnar örlogsflottan Karlskrona.
Örlogsflottan stod under befäl av storamiral Hertig
Karl, Gustav III:s bror. Den 22 juli stöter man på en
mindre rysk örlogsstyrka som dock inte låter sig
provoceras av svenskarna. Hertig Karls instruktioner
var att inte öppna eld först.
Den 23 juni 1788 seglade den svenska eskadern av
skärgårdsflottan från Stockholm till Sveaborg.
Samtidigt med skärgårdsflottan seglar även Gustav
III på jakten ”Amphion” till Finland.
Natten till den 27 juni 1788 uppstår en
skottväxling mellan svenska och ryska
gränsstyrkor vid Puumala sund i Savolax
gränsområden. Sannolikt var detta svenskar utklädda
till ryssar som fingerade ett anfall mot den svenska
gränsstyrkan. Skottlossning uppstår mellan
vaktstyrkan och angriparna. Chef över gränsstyrkan
var major Göran Henrik Jägerhorn.
När Gustav III anländer till Finland den 2 juli får han
rapport om gränsöverfallet. Detta var den
anledning Gustav den III behövde för att starta
ett krig mot Ryssland.
Redan den 29 juni 1788 gick svenska trupper under
befäl av överste Hastfehr över gränsen till Ryssland
öster om S:t Michel i Savolax. Den ryska fästningen
Nyslott innesluts av svenskarna.
Istället för ett ”blixtkrig” så blev det ett utdraget krig.
Endast en mindre grupp var inblandad i planeringen
av kriget och det var illa förankrat inom krigsmakten.
Planen krävde precision i utförandet och viktiga
delar inom armén och flottan hade varit utestängda
från planeringen.
De svenska trupperna i Finland, inklusive sjöfolket,
uppgår under hösten 1788 till cirka 32.000 man.
Armén är organiserad i en kustavdelning under
överste Gustav Mauritz Armfelt och i en avdelning i
Savolax under överste Berndt Johan Hastfehr. De
från Sverige överförda trupperna stod under befäl av
generallöjtnant Gustav Adolf Siegroth. Under hans
befäl stod även de två eskadrarna ur
skärgårdsflottan.
Den 11 juli 1788 går Armfeldt över Kymmene älv
med sin avdelning. Hans mål var Högfors men han
tar sig ända till Summa. Samtidigt tar sig svenska
styrkor över gränsen vid Anjala och marscherar mot
Liikala och därefter till Hussala.
Gustav planerar nu den stora framstöten mot S:t
Petersburg men innan den kan verkställas måste
den svenska flottan ta herraväldet över Finska viken
genom att besegra den ryska.
Sjöslag
Den 17 juli 1788 stod slaget vid Hogland i Finska
viken med stora materiella skador på båda sidor. I
slaget dödades 300 svenskar och 600 ryssar.
Ryssarna hade fler fartyg men de svenska skeppen
hade kraftigare artilleri. Den svenska flottstyrkan
stod under befäl av Hertig Karl och bestod av 15
linjeskepp och 7 fregatter.
Då styrkorna var jämnstarka slutade slaget oavgjort.
En avgörande faktor som gjorde att svenskarna inte
kunde avgöra slaget var att det uppstod en brist på
ammunition.
Vid Öland ägde ett sjöslag rum den 26 juli 1789.
Den svenska flottstyrkan består av 21 linjeskepp och
14 fregatter. Svenskarna får ett övertag men missar
ett avgörande då konteramiralen Per Lilliehorn
vägrar att gå in i striden med sin division, en tredje
del av den svenska styrkan.
När Gustav får nyheterna från de två slagen överger
han den ursprungliga krigsplanen. Då den ryska
flottan inte blivit krossad måste alla planer på
landstigning vid S:t Petersburg skrinläggas. Istället
beslutar Gustav III att göra ett anfall mot fästningen i
Fredrikshamn. Den 1 augusti går en avdelning ur
skärgårdsflottan mot Fredrikshamn.
Samma dag bryter ut uppror ut i armén där en
avdelning soldater vägrar marscher, soldater
uppviglade av sina officerare. Gustav III får
personligen de upproriska soldaterna på andra
tankar. Anfallet mot Fredrikshamn avbryts dock.
Anjala upproret
Det jäste ett missnöje inom officerskåren. I Finland i
augusti 1788 bröt det s.k. Anjala upproret ut bland
officerarna. Mitt under det brinnande kriget
undertecknade 113 officerare en förbundsakt där de
förklarade kriget olagligt samt lade ned vapnen för
att på eget bevåg förhandla fram en fred med
Ryssland.
Upproret fick sitt namn av att den egentliga akten
sattes upp på Anjala gård vid Kymmene älv.
Händelseutvecklingen inleddes genom en skrivelse,
Liikala-noten den 9 augusti 1788. Noten var riktad till
Katarina av Ryssland och officerarna erbjöd Katarina
fred då kriget stred mot den svenska författningen.
Den 12 augusti uppsattes den egentliga Anjala-
akten. Akten, som till sitt innehåll anslöt sig till
Liikala-noten, undertecknades av 113 officerare. I
ännu ett dokument, avertissementet från den 25
augusti, restes även krav på kungens avgång och på
ständernas inkallande.
Katarinas svar på Liikala-noten blev en besvikelse för
de inblandade officerarna. Vid årsskiftet 1789
häktades flera av Ajalaförbundets ledare. Flera
av deltagarna dömdes till döden; men endast en
officer avrättades.
Samtidigt med Anjala upproret fick Gustav III
ytterligare ett bekymmer. I slutet av augusti 1788
kom Danmark med en krigsförklaring. Gustav III
fick nu lämna Finland för att ta hand om detta. Det
danska hotet avvärjdes dock genom medling av
Storbritannien och Preussen. Se vidare det s.k.
Teaterkriget.
Kriget 1789
Den 25 september drar sig de svenska styrkorna
tillbaka på svenskt område och går i vinterläger.
I maj 1789 går 2 ryska enheter om vardera 2.000
man över gränsen strax norr om sjön Saimen. Den
ryska huvudstyrkan går in med 10.000 man söder
om Saimen. Den 13 och 19 juni stoppar de svenska
styrkorna i området, ca: 5.000 man, den ryska
huvudstyrkans framryckning. Samtidigt går Gustav III
till anfall längre söderut. Den 25 juni vinner han ett
slag över ryssarna och tvingar dem att retirera.
Den 24 augusti 1789 var den svenska
skärgårdsflottan inblandad i det första slaget vid
Svensksund (Ruotsinsalmi) som slutade med en
svensk förlust. Detta tvingade den svenska
kustarmén att dra sig tillbaka till i höjd med
Abborfors.
Kriget 1790
År 1790 avsåg man att satsa på sjökriget. Under
vintern 1789/90 förstärktes de svenska flottorna
varvid skärgårdsflottan nästan fördubblades.
Skärgårdsflottan bestod våren 1790 av 349 fartyg
med totalt 3.000 kanoner och 21.000 man. Ca: 2/3 av
besättningen kom från armén. Örlogsflottan bestod
av 21 linjeskepp, 8 fregatter och 13 mindre fartyg,
totalt 16.300 mans besättning. Hertig Karl var chef
över örlogsflottan. Hans flaggkapten var amiral O H
Nordenskiöld. Gustaf III förde själv befälet över
skärgårdsflottan med överste George de Frese som
flaggkapten.
Till land inleds kriget 1790 med svenska anfall i
Savolax och två viktiga pass intas den 15 april. På
den södra fronten vinner svenskarna en drabbning
den 29 april vid Valkeala. Ryssarna går dock till
motoffensiv och tvingar de svenska förbanden
tillbaka över Kymmene älv. Den ryska
framryckningen stoppas dock vid Keltis baracker
den 19 och 20 maj.
Den 13 maj skulle Hertig Karl med örlogsflottan
krossa den ryska eskadern om låg för ankar i Revals
hamn. Beroende på mycket hårt väder passerade de
svenska fartygen på linje utan att kunna använda
kanonerna på ett vettigt sätt i den hårda vinden. I
stället blev man beskjutna från de ryska skeppen.
Förutom att två skepp förlorade svenskarna 652
sjömän varav 520 togs tillfånga. Ryssarna hade 8
döda och 27 sårade.
Två dagar senare, den 15 maj, gick Gustaf III med
100 fartyg ur skärgårdsflottan till anfall mot lika
många fartyg i den ryska skärgårdsflottan som låg
vid Fredrikshamn (Hamina). Detta anfall var en stor
framgång och halva den ryska skärgårdsflottan
förstördes.
När en så betydande del av den ryska
skärgårdsflottan var förstörd ville Gustaf III följa upp
framgångarna med att gå längre in i Finska viken.
Amiral Nordenskiöld varande för vindarna i Finska
viken men Gustaf fick som han ville. Nu strävade
både örlogsflottan och skärgårdsflottan mot den
inre delen av Finska viken för att förgöra den ryska
flottstyrka (Kronstadt eskadern) som fanns där och
framförallt hindra Reval-eskadern från att förenas
med Kronstadt-eskadern.
Örlogsflottan som gick före skärgårdsflottan var
inblandad i två sjöstrider den 3 och 4 juni, 1790 vid
Kronstadt utan något avgörande. I stället kom de
båda ryska eskadrarna att förenas.
Nu hände det som Nordenskiöld varnat för, vinden
ändrade riktning till sydväst vind. Därmed var det
svårt att ta sig tillbaka. Kungen valde då att gå in i
Viborgska viken för att vänta ut en bättre vind.
Detta var i början av juni 1790.
På grund av de sydvästliga vindarna fastnade den
svenska flottan i Viborgska viken under en hel månad.
Utfarterna blockerades snart av ryssarna. Den
svenska närvaron så nära S:t Petersburg innebar en
press på Katarina II.
Den 7 juni landsatte svenskarna en arméstyrka vid
Koivisto kyrka. Deras uppdrag var att rekognoscera
vägarna till Viborg och S:t Petersburg.
Viborgska gatloppet 3 juli 1790
Den 2 juli ändrades så vinden till nordlig vilket skulle
göra en utbrytning möjlig. Under natten till den 3
juli 1790 gavs ordern om utbrytning. Den egentliga
utbrytningen började vid halv sjutiden på morgonen.
Först i tågordningen var linjeskeppet "Dristigheten"
om 64 kanoner. Fartygschef var överstelöjtnant
Johan af Puke.
Efter "Dristigheten" följer systerfartyget "Tapperheten".
Därefter kom örlogsflottans skepp och fregatter.
Puke styr "Dristigheten" rakt mellan de ryska
linjeskeppen "Selsav" och "Sviatnoj Pjotr". Båda låg för
ankar. Det ena ryska skeppet träffades av bredsidor
från "Dristigheten" och formligen slets sönder. 700
hundra ryssar dödades. Puke hade beordrat
besättningen under däck och undgick därmed
förluster.
Skärgårdsflottan var anvisad att gå väster om
örlogsflottan, utmed strandlinjen. De hade då
flankskydd av linjeskeppen. Svårigheten för dem låg
vid den andra spärren.
Flottans utbrytning såg ut att gå mycket bra. Vid 10-
tiden på förmiddagen inträffar ett antal olyckor som
kom att påverka händelseutvecklingen. Sist i
örlogsflottans arriärgarde gick tre brännare.
Brännare var båtar lastade med tjära som i strid
fördes mot fiendeskeppen och antändes. Dessa
brännare var avsedda för Povalisjins fartyg. En av
brännarna, "Postiljonen" släpades av "Enigheten" som
gick sist i kolonnen. Fänrik Sandel som var
befälhavare på "Postiljonen" hade tagit sig några för
många stärkande supar och antände sitt fartyg för
tidigt och det gled in mot "Enigheten" som antändes.
"Enigheten" antände i sin tur fregatten "Zemire". Både
fartygen exploderade med en fruktansvärd
eldkvast. Brand och krutröken täckte snart hela
farleden.
Trots stora förluster lyckades den svenska flottan ta
sig ut genom den ryska blockadlinjen. Denna
utbrytning har kommit att kallas "Det Viborgska
gatloppet".
Sverige förlorade fem linjeskepp, tre fregatter, ca: 38
mindre fartyg och upp till 4.000 man, en tredjedel av
hela styrkan men örlogsflottan var räddad.
Skärgårdsflottan klarade sig bättre, samtliga
skärgårdsfregatter klarade sig. Trots förluster av
fartyg och besättningar så var utbrytningen en
mycket viktig seger för Sverige. Ett misslyckande
hade varit en katastrof. Gustaf III värderade denna
seger högre än Svensksund.
Alla fartyg som passerade blockadlinjen före den
olycksaliga explosionen kom ut med endast mindre
skador. De ryska fartyg som fanns runt öppningen
var mer eller mindre sönderskjutna av de
utpasserande svenska linjeskeppen. Efter
explosionen fylldes farleden med en tung brandrök
som tillsammans med krutröken gjorde det praktiskt
tagit omöjligt att navigera. Alla svenska fartyg som
förlorades gick på grund i den obefintliga sikten.
Inget av de svenska fartyg som förlorades vid
utbrytningen sänktes av ryssarna.
För detaljer över slaget, se Viborgska gatloppet.
Sjöslaget vid Svensksund 9 juli 1790
Kungen återsamlade skärgårdsflottan efter
"Viborgska gatloppet" i Svensksund (Ruotsinsalmi).
Örlogsflottan gick till Sveaborg där den kom att
bevakas av den ryska örlogsflottan. Den 5 juli var
fartygen i skärgårdsflottan på plats i Svensksund.
Den ryska galärflottan följde efter svenskarna från
Viborg. På morgonen den 9 juli var de framme vid
Svensksund och sjöslaget inleddes direkt.
Den svenska flottan låg i stridslinje i vinkel mellan
Muslaö och Kutsalö. Därmed kunde fienden
beskjutas från två håll. Svenskarna vann en
överlägsen seger vid svensksund den 9 juli 1790. De
ryska förlusterna var mycket omfattande och
uppgick till 50 - 60 fartyg, en tredjedel av flottan, och
cirka 9.500 man varav 6.000 togs tillfånga. Förlusten
var en katastrof för ryssarna. Sverige förlorade 6 -
700 man i döda och sårade samt sex galärer.
För detaljer över slaget, se Sjöslaget vid Svensksund.
Sjöslaget vid Svensksund är den största sjösegern
i Sveriges historia och det största sjöslaget i
Östersjöns historia.
Fredsfördraget
Redan före slaget förekom en brevväxling mellan de
stridande parterna angående fred. Den svenska
segern vid Svensksund förändrade radikalt det
politiska läget. De avbrutna fredsförhandlingarna
kunde återupptas och fred slöts i Värälä den 14
augusti 1790.
Inga landavträdelser görs från någondera sidan men
Rysslands inblandning i Sveriges inre angelägenheter
upphör härmed. Vidare får kriget till effekt att
respekten för de svenska vapnen återställs, något
som inte var inte var helt oväsentligt vid denna tid.
Villkoren i fredsfördraget:
•
Inga justeringar av svensk-ryska gränsen skall
göras
•
Samtliga krigsfångar skall släppas fria utan
betalning av lösen
•
Svenska staten får årligen föra ut spannmål för
50.000 rubler ur ryska hamnar utan att behöva
erlägga tull
