Copyright © Hans Högman 2017-08-25
Inledning
Örlogsflottan
Allmogen hade sedan medeltiden varit indelad i sk
skeppslag. Antalet skeppslag varierade mellan olika
landsdelar. De hemman som ingick i skeppslagen
skulle under krigstider tillhandahålla krigsskepp,
utrustning och manskap.
Varje skeppslag var i sin tur indelade i mindre
enheter, ar (åror). Aren utgjordes av ett visst antal
män och varje ar skulle utrusta en roddare för varje
åra i skeppet.
Man räknar den svenska flottans födelsedag som
den 7 juni 1522 då de tio-tal fartyg som Gustav
Vasa köpt av Hansan i Lübeck löper in i Slätbaken,
Östergötland. Dessa fartyg kom att bli grunden till
den svenska flottan. Vid denna tid var Stockholm
dess viktigaste förläggningsort. Flottan består år
1552 av 15 skepp och 20 galejor.
Under Gustav Vasas tid ökas behovet väsentligt av
erfaret sjöfolk. Han införde därför ett system där
sjövana lantmän samt borgare i städerna
uppfordrades till flottan. De erhöll samma sold som
de värvade utländska knektarna. De män som kom
att tjänstgöra på flottans skepp var dels båtsmän
och dels sk. bösseskyttar. Detta system var dock
otillräckligt för den växande svenska örlogsflottan.
Man började därför med utskrivning av
manskapet. Utskrivningen grundade sig på att ett
visst antal självägande bönder i kustlandskapen
och i städerna togs ut för tjänstgöring.
I samband med det yngre indelningsverket införs
även det ständiga båtsmanshållet och därmed
erhöll örlogsflottan ett bestämt antal båtsmän.
Från mitten av 1500-talet till början av 1800-talet
skilde sig örlogsfartygen inte mycket åt. Efter hand
har fartygsstorleken växt vilket inneburit att
eldkraften ökat genom att fartygen kunnat föra fler
kanoner. Kanonerna ställdes i batteridäck, vilket
gav benämningen en-, två- eller tre-däckare.
Normalt förde tre-däckarna 90 kanoner och två-
däckarna mellan 50 - 80 kanoner.
De stora örlogsfartygen, speciellt tre-däckarna, var
svårmanövrerade samt personalkrävande.
Seglingsegenskaperna var inte direkt imponerande
på dessa stora skepp. Ett välseglat örlogsskepp på
1600-talet kom upp i en fart av ca: 9 - 10 knop. Om
det blåste från "fel" håll fick man i regel vänta på
bättre vind då de grundgående skeppen kryssade
dåligt. Avdriften blev stor.
Kanonerna var det dominerande vapensystemet
vid sjöstrider. Kanonerna var gjutna i järn,
slätborrade mynningsladdare och benämndes efter
kanonkulornas vikt som mättes i pund (1 pund =
0,454 kg). Kanonkulorna var av massivt järn.
Under slutet av 1600-talet började man att segla på
kolonn för att kunna samordna elden från flera
fartygs bredsidor. Denna formering blev känd som
slaglinjen och taktiken kallades linjetaktiken..
Tidigare hade striderna oftast skett i mindre
ordnade former med närstrider och bordning.
För mer information, se Örlogsflottan.
Skärgårdsflottan / Arméns flotta
Redan under slutet av det stora nordiska kriget och
fram till freden i Nystadt 1721 stod det klart att
Sverige måste ha en flotta som kan strida
kustnära och i skärgården. När ryssarna härjade
med sin nya galärflotta längs den svenska kusten
hade svenska örlogsflottan svårt att hindra dem.
Detta berodde på många orsaker men de stora
linjeskeppen var för stora och för djupgående i
trånga skärgårdspassager.
Galärerna var överlägsna i dessa vatten. Då de
även roddes kunde den anfalla även vid stiltje. De
stora linjeskeppen och fregatterna var mycket
sårbara i dessa lägen.
Efter freden i Nystadt 1721 beslöt beslöt den
svenska ledningen att örlogsflottan skulle anskaffa
ett antal galärer. De stationeras på Skeppsholmen i
Stockholm och eskadern kom att kallas Stockholms
eskadern.
Vid nästa krigsutbrott 1741 hade man dock enbart
21 galärer i galärflottan. Nu intensifierades
ansträngningen med att skaffa en galärflotta. År
1750 hade galärflottan växt till ett 60-tal galärer.
Den 18 oktober 1756 skapades en officiell
arméflotta, skärgårdsflottan, genom ett
förordnande i Kungl Maj:t. Galärerna skiljs nu från
örlogsflottan och överförs till armén.
Då skärgårdsflottan lydde under armén kallades
den därför också arméns flotta. Den bestod 1756
av två eskadrar galärer, Stockholms eskadern och
den nyuppsatta Finska eskadern.
Inför Gustaf III:s ryska krig 1788 hade man byggt
upp en stor skärgårdsflotta.
Skärgårdsflottan skulle samverka med
landstridskrafterna, skydda dess flank, underlätta
truppförflyttningar och stödja deras offensiva
operationer.
Skärgårdsflottan fick år 1760 en egen tretungad
flagga som var helt blå till skillnad från
örlogsflottans tretungade gul-blå flagga.
Beteckningar på grader och förband hämtades från
armén. På skärgårdsflottans fartyg fanns både
sjöbefäl och armébefäl.
Den finska eskadern fick sitt manskap från Ålands
och södra Finlands båtsmanskompanier samt norra
Roslagens två kompanier. Till Stockholmseskadern
anslogs Västernorrlands fyra kompanier.
Skärgårdsflottans fartyg kunde både seglas
framföras med rodd. I strid däremot roddes
fartygen eller ankrades upp, men seglades aldrig.
I strid används vanligen den sk. stationstaktiken.
Den byggde på att en styrka ur skärgårdsflottan
intog en fördelaktig position i skärgården där man
ankrade upp till försvar. Fartygen skulle ankras upp
i lämpliga positioner för att bäst kunna beskjuta
den fiende som försökte ta sig igenom stationen.
Stridskrafterna på land hade en viktig roll i striden.
Stationstaktiken kompletterades senare av af
Chapman med en rörligare taktik som även byggde
på anfall av fiendens flanker och rygg med mindre,
mer lättrörliga fartyg, kanonsluparna och
kanonjollarna, för att nå ett avgörande.
För mer information, se Skärgårdsflottan.
Örlogsflottan och
skärgårdsflottan
Källreferenser
1.
Det gotländska båtsmanshållet 1646 - 1887, Kjell
Olson, 1993
2.
Försvarets civilförvaltning 1634 - 1865, utgiven
1994 av försvarets civilförvaltning
3.
Svensksund, Gustaf III:s krig och
skärgårdsflottan 1788 - 1790 av Stig Jägerskiöld,
1990.
4.
Skärgårdsflottan, redaktör Hans Norman, 2000
5.
Svenska knektar, indelta soldater, ryttare och
båtsmän i krig och fred av Lars Ericsson, 1997
6.
Från regalskepp till sjörobot av Bengt Ohrelius,
1984.
7.
Om sjökriget, från Svensksund till smygteknik av
Marco Smedberg
8.
Wikipedia
