Vad var en kapare?

Vad var en kapare och vad var skillnaden

mellan kapare och pirater (sjörövare)?

En kapare gjorde sina erövringar på uppdrag av sin regering. De hade i uppdrag att angripa och plundra fartyg, örlogs- såväl som handelsfartyg från fiendenationer. Som bevis att de agerade på uppdrag försågs kaparna med en skriftlig fullmakt, ett sk. kaparbrev (fribrev). Skillnaden mellan kapare och pirater kan vara hårfin men piraten agerade för egen vinning och attackerade fartyg utan urskiljning. Pirater har funnits så länge det funnit kommersiell sjöfart. Kaparna angrep fartyg från fiendenationer på uppdrag av det egna rikets statsledning. Vilka nationers fartyg som kaparen fick attackera reglerades av kaparbrevet. Kapningen skulle ske efter givna regler, den fångna besättningen skulle behandlas på ett visst sätt och det erövrade bytet fördelas enligt instruktioner från kronan. Ofta skulle kronan ha sin del av bytet. Det hände dock att kaparen och hans besättning fick dela på hela bytet, bla för att locka fler att bli kapare. Det var viktigt att bytet fördelades på rätt sätt. Engelska kapare i Västindien fick ta sitt byte till amiralitetsdomstolen på Jamaica som fastställde hyr bytet skulle fördelas. De inspekterade även bytet och fastslog värdet. Den svenska Amiralitetsrätten i Göteborg  fungerade på motsvarande sätt för de svenska kaparna, dvs som prisdomstol. Kaparbrevet skyddade kaparen mot att bli hängd som sjörövare om de fångades utan skulle snarare betraktas som krigsfångar. Kaparen kunde använda egna fartyg eller få utnyttja örlogsfartyg. Kaparverksamheten var ett led i krigföringen och kanske främst inriktad på handelskrig. Kapare var ett billigt och effektivt sätt att förstärka den reguljära örlogsflottan. Om en kapare inte kunde uppvisa ett kaparbrev eller inte agerade enligt kaparbrevet kunde han dömas för sjöröveri och avrättas. Under kriget mellan Frankrike och England - Holland åren 1689 - 1697 lyckades franska kapare ta hela 4.00 engelska och holländska fartyg. Kapare har använts från 1500-talet och långt in på 1800-talet. Först 1856 deklarerades i Paris en överenskommelse att kaperi var ett brott mot krigslagarna. Både England och Frankrike anslöt sig men den unga och ännu svaga sjönationen USA vägrade.

Konvojer

Den svenska örlogsflottan ledde flera konvojer till Medelhavet för att skydda de svenska handelsfartygen mot kapare och pirater. År 1724 bildades ett särskilt konvojkommissariat för att organisera de svenska handelsfartygens trafik till Medelhavet. Ända fram till 1845 betalade Sverige attribut till Marocko för att skydda sig mot piratangrepp därifrån. Läs mer om den den Svenska jakten på marockanska pirater. Svenska örlogsflottan fattade en förordning om konvojverksamhet redan 1653. Första konvojresan ägde rum 1666 då det svenska örlogsfartyget "Svenska Lejonet" eskorterade handelsfartyg till Portugal. Totalt företogs ett 40-tal konvojexpeditioner under det fransk-engelsk- holländska kriget.

Sjöstriden vid Orford Ness 1704

Under det stora nordiska kriget hade den svenska örlogsflottan mindre ledig kapacitet för konvojtjänst. Två resor gjordes dock 1703 och en 1704, båda  till Holland och England. Båda åren användes örlogsfartyget "Öland" om 48 kanoner och med en besättning på 240 man. Den 28 juli 1704 krävde en engelsk flottstyrka att svenskarna skulle stryka segel (fira märsseglet) (se not 1) och salutera på den engelska flaggan vilket dock "Ölands" kapten Gustav Psilander (1669- 1738) vägrade om inte engelsmännen också saluterade den svenska flaggan. Resultatet blev en häftig sjöstrid där nio engelska fartyg efter drygt fyra timmars strid utanför Orford Ness lyckades betvinga "Öland". Öland plundrades, konvojerna beslagtogs och Psilander sattes i fängelse i England. Förlusterna på svensk sida uppgick till 16 döda och 37 sårade och på engelsk sida till cirka 20 döda och 80 skadade. Handelsfartygen i konvojen släpptes efter ett tag och Psilander själv släpptes i slutet av augusti. Då Öland var illa tilltygat och behov av reparation kunde han inte återvända hem med fartyget förrän den 5 november. Fartyget förliste dock i hårt väder vid Skagen på väg tillbaka till Sverige men Psilander klarade sig. Bilden visar sjöslaget vid Orford Ness mellan skeppet Öland, kommenderat av Gustaf von Psilander, och åtta fartyg ur den engelska flottan. Målning av Johan Tietrich Schoultz. Wikipedia. Linjeskeppet Öland är i mitten på bilden. Psilanders modiga men hopplösa kamp vid Orford Ness gillades av Karl XII men var mindre uppskattat av regeringen i Stockholm. Regeringen ville inte stöta sig med England vilket Karl XII inte drog sig för. Ett tydligt direktiv från kung Karl XII föreskrev att den svenska stormaktens fartyg inte fick stryka segel eller stryka flagg för någon. Det var belagt med dödsstraff för befälhavare att utföra denna gest, som sågs som ett uttryck för underdånighet. Datumet för slaget är den 28 juli enligt den då rådande svenska kalendern. I England anges datumet däremot till den 27 juli, i enligt den julianska kalendern som då användes där. Den engelska flottans krav att deras flagga skulle hälsas samt att de krävde att få inspektera konvojerna orsakade många problem för sjöstaterna. Det var med andra ord inte enbart kapare som hotade de svenska fartygen. År 1695 befalldes det svenska örlogsfartyget "Livland" att fira sitt märssegel trots att hon redan enligt internationellt bruk skjutit svenskt lösen. Kapten Per Olsson vägrade fira seglet och gjorde fartyget redo för strid. Efter en våldsam strid där flera av besättningen dödades och sårades gav "Livland" upp och togs av den engelska flottan till Plymouth. "Livland" frigavs senare men Per Olsson anklagades inför svensk Amiralitetsrätt för att ha givit upp sitt fartyg. Han dömdes till döden men benådades i sista stund. Året därpå dömdes löjtnant Klöfversköld på fartyget "Wachtmeister" för att han i strid, då fartygschefen Erik Ribbing dödats, låtit hala den svenska flaggan. Han dömdes till förlust av livet samt av ära och gods (Han lär dock inte ha avrättats). Det finns många exempel på liknande incidenter. Inga sjöofficerare fick, enligt sjöartiklarna, ge upp sitt fartyg så långe han hade möjlighet att försvara sig. För att komma förbi problemet med att hala flaggan för engelsmännen befallde Karl XI 1695 att alla konvojchefer skulle låta bli att föra flagg efter att de passerat Skagen. (Not 1: Kapten Butler på engelska örlogsfartyhet "Worcester" skriver i sin redogörelse för striden med Öland "expecting he would strike his topsail and pay the usual respect to her Majesty's ensigns" och "I  asked him why he did not own her Majesty's sovereignty by striking to her colours". Källa 3.)

Pirater

De klassikiska farvattnen för pirater var Karibien och vattnen längs Syd- och Nordamerika, framförallt mellan åren 1650 - 1725. Antalet pirater runt Atlantens kuster var som flest ca: 2.000 st och hade sin kulmen runt 1720. Totalt utfördes som mest 40 - 50 angrepp på fartyg per år. Det starkaste piratfästet var ön New Providence på Bahamas. Minst hälften av alla pirater var från England eller de engelska kolonierna i Nordamerika. Kriget mot piraterna utkämpades därför huvudsakligen av den engelska flottan, Royal Navy. Mellan 1716 och 1726 hängdes över 400 pirater som infångats. Några av de mer kända piraterna var "Svartskägg" Edward Teach, "Calico Jack" John Rackam, Henry Morgan samt de båda kvinnliga piraterna Anne Bonny och Mary Read. Den kanske allra mest kände och mytomspunna piraten var nog kapten William Kidd. Hans bana började som kapare 1689 då han attackerade franska handelsfartyg i Västindien för Englands räkning. År 1696 gjorde han misstaget att attackera ett engelskt handelsfartyg varvid kaparbrevets skydd upphörde att gälla. Han greps senare och fördes till London där han dömdes till döden på Old Bailey. I maj 1701 avrättades han genom hängning. Efter år 1720 avtog piratverksamheten.

Kapare och pirater i Norden

Under medeltiden var det vanligt med pirater runt Sveriges kuster. Från 1500-talet och framåt var det däremot vanligt med statligt understödda kapare. En av de mer kända var den danske amiralen Sören Norby. Hans kaparverksamhet utgick från det då danska Visby. Erik XIV använde kapare 1562 för att blockera den ryska handeln på Narva. Totalt kapade de svenska kaparna 41 fartyg i dessa vatten mellan 1562 och 1565. Under 1660-talet uppträdde även svenska pirater i Östersjön. De adliga ynglingarna Gustav Adolf Skytte  och Gustav Drake angrep 1661 ett holländskt fartyg mellan Bornholm och Ölands södra udde och lade beslag på lasten. De kunde dock infångas senare och dömdes till döden. I april 1663 arkebuserades Skytte på Jönköpings slott. Både Sverige och Danmark använde kapare under de återkommande krigen under 1600-talet. En höjdpunkt nådde kaparverksamheten under det stora nordiska kriget, framförallt mellan 1710 och 1720. Även under det sista kriget mot Danmark 1814 användes kapare av båda sidor. Så sent som under Krimkriget 1854 - 1856 uppträdde kapare i Östersjön, framförallt franska och engelska, för att attackera den ryska sjöfarten.

Behov av svenska kapare under

det stora nordiska kriget

Några år in på 1710-talet hade den svenska örlogsflottans linjeskepp minskat i betydande antal. Bristen på nybyggande och framförallt bristen på underhåll gjorde att flottans stridsförmåga sjönk. En del i förklaringen till detta att örlogsstaden Karlskrona med sina skeppsvarv drabbades år 1711 av en omfattande pestepidemi som skördade ca: 7.000 offer. Vid det stora nordiska krigets utbrott mönstrade den svenska örlogsflottan 39 linjeskepp och 10 fregatter. År 1720 återstod 24 linjeskepp och 9 fregatter och andra mindre skepp. Inför år 1715 års sjösäsong var problemen akuta. Nu hade även Ryssland tillgång till en flotta vilket innebar att hot mot Sverige även fanns på havet österut. Man räknar den ryska flottans födelseår till 1696. År 1715 tvingas man nu åter ta örlogsstationen på Skeppsholmen, Stockholm i bruk (Den flyttades till Karlskrona 1682). År 1700 hade även en örlogsstation inrättats i Göteborg men flottans nu begränsade resurser koncentrerades i Stockholm och Karlskrona. Göteborg var dock viktig för utrikeshandeln och behovet av egna civila kapare blir nu extra stor på västkusten. Vid sidan av Nya Älvsborg i Göteborg var Marstrand med Karlstens fästning de starkaste fästena på västkusten. Redan i början av det stora nordiska kriget opererade en polsk kapare i Östersjön. År 1701 förklarades han som laglös sjörövare av Sverige. Då Polen saknade egna hamnar ansågs att kungen av Polen inte hade rätt att utrusta kapare. Den 28 maj 1701 lyckades svenska fregatten "Postiljonen" med kapten Petter Rosenwall oskadligöra kaparen. Det var viktigt att säkra sjöfarten mellan Sverige och fältarmén på andra sidan Östersjön. Även främmande handelsfartyg visiterades av den svenska flottan för att kontrollera om de förde krigsnyttiga varor i lasten. Vidare utförde svenska örlogsflottan konvojtjänst för att skydda den egna handelsflottan. Dessa konvojexpeditioner var dock alltför få för att skydda all svensk handelssjöfart. Många svenska handelsfartyg gick förlorade till kapare. År 1709 förklarade åter Danmark Sverige krig. Vid Göteborgs örlogsstation fanns vid denna tid 10 fregatter och 26 mindre fartyg. Ytterligare 2 brigantiner sändes till Göteborgs försvar. Det var "Fama" och ""Sofia" båda på 20 kanoner. De sändes ut för att kryssa mellan Marstrand och Skagen för att varna svenska sjöfarare som kom från Nordsjön. De hade också till uppdrag att kapa danska handelsfartyg. I slutet av 1709 hade de kapat åtskilliga danska fartyg och allvarligt stört den danska förbindelsen mellan dess två huvuddelar, egentliga Danmark och Norge. För att upprätthålla denna verksamhet behövde Sverige fler fartyg och nu tas kapare i anspråk. Tyvärr led kronan brist på både material och besättningar i Göteborg.

Källreferenser

1. Lasse i Gatan, kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall. Lars Ericson, 1997 2. Historien om Sverige, Storhet och fall, sid 614+ Herman Lindqvist, 1995 3. Avsnittet om konvojtjänst, Psilander och "Ölands" strid vid Orford Ness: Bengt Nilsson, bibliotekarie vid Linköpings universitetsbibliotek. Hemsida. 1999

Relaterade länkar

• Svenska krig • Indelningsverket • Båtsmanshållet • Örlogsflottan  • Jakten på marockanska sjörövare Överst på sida