Copyright © Hans Högman 2017-08-25
Skärgårdsflottan / Arméns flotta
Inedning
Redan under slutet av det stora nordiska kriget och
fram till freden i Nystadt 1721 stod det klart att
Sverige måste ha en flotta som kan strida kustnära
och i skärgården. När ryssarna härjade med sin nya
galärflotta längs den svenska kusten hade svenska
örlogsflottan svårt att hindra dem. Detta berodde
på många orsaker men de stora linjeskeppen var
för stora och för djupgående i trånga
skärgårdspassager.
Galärerna var överlägsna i dessa vatten. Tsar Peter
hade i sin tjänst en grekisk sjöman som tjänat i
Venedigs flotta och lärt sig bygga galärer. Då den
även roddes kunde den anfalla även vid stiltje. De
stora linjeskeppen och fregatterna var mycket
sårbara i dessa lägen.
Efter freden i Nystadt beslöt beslöt den svenska
ledningen att örlogsflottan skulle anskaffa ett antal
galärer och bilda en galärflotta. Galärflottan
stationeras på Skeppsholmen i Stockholm och
eskadern kom att kallas Stockholms eskadern.
Vid nästa krigsutbrott 1741 hade man endast 21
galärer. Återigen kunde ryssarna ta herraväldet i
skärgårdslederna.
Nu intensifierades ansträngningen med att skaffa
en galärflotta. År 1750 hade galärflottan växt till ett
60-tal galärer.
Denna nya flotta kallades galärflottan då den i
början enbart bestod av galärer. Med tiden kom
galärerna att bli omoderna och det byggdes andra
typer av fartyg mer specialiserade på krigsföring i
skärgårdsmiljö. Galärflottan kom därefter istället att
kallas Skärgårdsflottan.
Galärflottan underställs armén 1756 -
Arméns flotta
I början av skärgårdsflottan organiserad som en
enhet inom örlogsflottan.
Den 18 oktober 1756 skapades officiellt armén
flotta (skärgårdsflottan) genom ett förordnande i
Kungl Maj:t. Skärgårdsflottan skiljs nu från
örlogsflottan och organiseras nu som en enhet
inom armén.
Den nya flottans ledning undersökte förhållandena
med galärer i Medelhavet för att få erfarenheter. En
flotta på ett sextiotal fartyg byggds upp.
Då skärgårdsflottan nu lydde under armén kallades
den därför också för arméns flotta. Den bestod
1756 av två eskadrar, Stockholms eskadern och
den nyuppsatta Finska eskadern. Till högste chef
för skärgårdsflottan utsågs general Augustin
Ehrensvärd. Skärgårdsflottan kom dock att få olika
organisatoriska lösningar under tidens gång.
Redan den 8 oktober 1766 återfördes dessa
eskadrar till örlogsflottan. Den 2 januari 1770
återinfördes genom ett kungligt brev den finska
eskadern till armén och ställdes under Ehrensvärds
befäl. Stockholms eskadern förblev i örlogsflottan
under namnet galärflottan.
Gustaf III var en vän av arméns flotta och den 14
november 1776 slogs även den Finska eskadern
ihop med arméns flotta varvid den skulle kallas den
Svenska eskadern av arméns flotta respektive den
Finska för finska eskadern av arméns flotta. Den
svenska eskadern förlades till Stockholm och den
finska eskadern till Sveaborg utanför Helsingfors.
Vardera eskader stod under befäl av en sekundchef
med överstes grad. Efterträdare till Ehrensvärd som
chef för arméns flotta blev Henrik af Trolle. 1780
blev han med bibehållet ansvar för arméns flotta
även generalamiral för hela sjövapnet i Karlskrona.
Arméns flottas huvudstationer fanns således i
Stockholm och Sveaborg, men även mindre
eskaderstationer etablerades med tiden. Dessa var
bohuseskadern i Göteborg 1789, eskadern i Åbo
1793. En pommersk eskader förlades i Stralsund
som 1807 flyttades till Landskrona, dessutom några
mindre enheter i Malmö samt Kristina och Varkaus i
Finland.
Arméns flotta skulle samverka med
landstridskrafterna, skydda dess flank, underlätta
truppförflyttningar och stödja deras offensiva
operationer. Strategiska bedömningar gjordes av
armébefäl medan en sjöofficer förde befälet på
varje fartyg. Arméns flotta fick år 1760 en egen
tretungad flagga som var helt blå till skillnad från
örlogsflottans tretungade gul-blå flagga.
Beteckningar på grader och förband hämtades från
armén.
Bilden till höger visar hur
skärgårdsflottans blå
örlogsflagga såg ut. Wikipedia.
År 1786, dvs strax före Gustav III:s ryska krig,
omfattade den Svenska Eskadern i arméns flotta 31
galärer och den Finska Eskadern 16 större och 65
mindre fartyg. Därefter sker en stor utbyggnad av
skärgårdsflottan inför ryska kriget. Den store
fartygskonstruktören vid denna tid var Fredrik
Henrik af Chapman (1721 - 1808). Han adlades
1772 för sina insatser.
För att skydda galärflottan/skärgårdsflottan när den
låg vid stationerna byggdes på 1750-talet både i
Stockholm och i Karlskrona speciella galärskjul. På
Sveaborg förvarades i stället fartygen i dockor. I
Stockholm låg galärskjulen på Djurgården där
namnet Galärvarvet fortfarande lever kvar (intill
Nordiska museet).
Skärgårdsflottans manskap
Den finska eskadern fick sitt manskap från Ålands
och södra Finlands båtsmanskompanier samt norra
Roslagens två kompanier. Till
Stockholmseskadern anslogs Västernorrlands fyra
kompanier.
På skärgårdsflottans fartyg fanns både sjöbefäl
och armébefäl. Bland officerarna var sjöofficerare
fartygschefer och ansvarig för all tjänst ombord.
Arméofficerarna hade ansvar för armésoldaterna
och deras tjänstgöring som marint infanteri. Vidare
fanns ett flertal underofficerare ombord samt ett
antal volontärer och skeppsgossar förutom
båtsmännen.
Volontärerna var värvat manskap, dvs. fast
anställda. De kallades även marinjärer (marinierer)
och deras främsta uppgift var att betjäna
sjöartilleriet.
Underofficerarna indelades i tre grupper
beroende på deras tjänst. De tillhörde antingen
artilleristaten, styrmansstaten eller skepparstaten.
Den första gruppen svarade för artilleriet ombord,
styrmansstaten för navigeringen av fartygen och
skepparstaten för arbetet med segel och i rigg.
Ytterligare en yrkeskategori som fanns ombord var
timmermännen.
Skärgårdsflottan krävde mycket manskap de de
kunde både seglas och ros. Båtsmännen räckte inte
till för detta. Därför användes också en stor mängd
armésoldater som roddare. År 1790 tjänstgjorde 6
- 7.000 armésoldater ombord på skärgårdsflottan.
Under kriget 1808 - 1809 då armén behövde alla
tillgängliga soldater på landbacken kallades ett
stort antal lantvärnsförband in till skärgårdsflottan.
Under krigstid hyrdes även sjövana båtsmän in från
handelsflottan, sk. kofferdibåtsmän. Detta gällde
även styrmän och skeppare.
Skärgårdsflottan i strid
Skärgårdsflottans fartyg kunde både seglas
framföras med rodd. I strid däremot roddes
fartygen eller ankrades upp, men seglades
aldrig. De soldater som inte behövdes ombord
under striden landsattes i regel för stridsuppgifter
på land.
Fartyg kunde sällan ta upp kamp med
landbatterier. Landbatterierna hade bättre skydd
och hade bättre träffsäkerhet då de stod på fast
underlag och i regel hade gjort provskjutningar och
skjutit in sig innan slaget. I regel hade
landbatterierna högre eldhastighet, bättre
uthållighet och kunde utan risk för brand hantera
brandammunition och glödande kulor. Ett
örlogsfartyg hade både fler och grövre kanoner i en
bredsida än vad tillfälliga landbatterier hade men
detta kunde sällan uppväga landbatterierna
fördelar. Landbatteriernas pjäser var oftast 12-
pundiga kanoner eller mindre.
Till sjöss fick de mindre fartygen ofta vika undan för
de större, dvs en galär fick som regel undvika strid
med en skärgårdsfregatt och en skärgårdsfregatt
med ett linjeskepp. Med kanonsluparna och
kanonjollarna fick man dock ett vapensystem där
mindre fartyg kunde utmana större.
Ett stort örlogsfartyg kunde i regel endast anfallas
om det var orörligt, exempelvis vid stiltje eller om
det inte gick att manövrera beroende på skador i
rigg eller roder eller stod på grund. Störst framgång
hade man vid anfall mot aktern där örlogsfartygen
var sämre skyddade och svagare bestyckade. Ett
angrepp på ett örlogsfartyg vid stiltje var dock ett
risktagande eftersom det när som helst kunde
blåsa upp. En träff av en bredsida från ett
örlogsfartyg kunde bara sluta i en katastrof. En
annan risk för skärgårdsfartygen var att ett
örlogsfartyg, linjeskepp eller fregatt, lätt kunde
ramma dem utan risk för egna skador.
Strid i skärgård påminde mer om strid på land än
om örlogsflottans sjöslag till havs. I skärgården
fanns terräng som kunde utnyttjas (både ovan och
under vattenytan). Man kunde lägga sig i bakhåll
eller ta skydd. Man kunde sätta i land soldater och
batterier på öar som kunde beskjuta en fiendeflotta
av skärgårdsfartyg från ett oväntat håll.
Armésoldaterna fungerade som marininfanteri.
Strid i skärgård passade därför bättre
arméofficerare än sjöofficerare.
Linjetaktiken som örlogsflottan använde gick inte att
använda i skärgården. Här fanns inte tillräckligt med
plats för detta. I stället används den sk.
stationstaktiken. Den byggde på att en styrka ur
skärgårdsflottan intog en fördelaktig position i
skärgården där man ankrade upp till försvar. Platsen
var vald så att man kunde ta hjälp av landbatterier
på öarna samt utnyttja marininfanteri från land, på
holmar och öar som besköt fiendefartygen. Vidare
kunde man göra försänkningar eller avspärrningar i
farlederna som minskade fienden rörelsefrihet.
Det var viktigt att vara först på plats för att kunna
välja ett avgörande läge. Fartygen skulle ankras upp
i lämpliga positioner för att bäst kunna beskjuta
den fiende som försökte ta sig igenom stationen.
Stridskrafterna på land hade en viktig roll i striden.
Stationstaktiken kompletterades senare av af
Chapman med en rörligare taktik som även
byggde på anfall av fiendens flanker och rygg med
mindre, mer lättrörliga fartyg, kanonsluparna och
kanonjollarna, för att nå ett avgörande På sätt
kunde man stänga av reträttvägarna för fienden.
En gemensam flotta 1823
Efter det ryska kriget 1790 skedde ytterligare
organisationsändringar och arméflottan blev ett
självständigt förband under befäl av en överste år
1794. Från 1793 tillkom en självständig eskader av
arméns flotta i Åbo med en överste som chef.
Den fullständiga sammanslagningen av
arméflottan och örlogsflottan skedde 1823.
Därefter upphör arméflottan att finnas till.
Chefer för skärgårdsflottan, 1756 - 1823
•
Augustin Ehrensvärd
1756 - 1766
•
Christoffer Falkengréen
1767 - 1770
•
Augustin Ehrensvärd
1770 - 1772
•
Henrik af Trolle
1772 - 1784
•
Carl August Ehrensvärd
1784 - 1790
•
Johan Gustaf Lagerbielke
1790 - 1811
•
Victor von Stedingk
1812 - 1823
Fartygstyper i skärgårdsflottan
Galärer
Galär är en mycket gammal fartygstyp. Den
kombinerade både segling och rodd. De svenska
galärerna var två-mastade. Vid eldgivning måste
de ligga stilla med seglen beslagna. Längden
varierade mellan 100 - 130 fot (30 - 39 m), 18 fot
(5,4 m) bred och 6 fot (1,8 m) djupgående. Ett vanlig
förhållande mellan längd och bredd var 7:1.
De hade endast ett
däck. Stormasten var
placerad mitt på galären
och mätte 54 fot (16 m).
Förmasten var något
kortare, 50 fot (15 m).
Bilderna till höger visar
galären Calmar.
I fören och aktern fanns
en överbyggnad. I aktern
kallades den för hytten
och var en kajuta för
befälen.
Överbyggnaden i fören
kallades för backen och i
den fanns ett utrymme där kanonerna placerades,
ett kanondäck. Taket på överbyggnaden kallades
rambatten.
Rambatten fungerade både som kommandobrygga
och stridsplattform bemannad med soldater vid
närstrid. I fören fanns en utbyggnad, en sk. speron.
Den användes vid äntring av fiendeskepp.
Manskapsutrymmet mellan backen och kajutan
saknade helt och hållet tak. Vid behov kunde de
nedtagna seglen tjäna som skydd mot väder och
vind.
Galärerna var fylld av roddarbänkar och var
försedd med 20 - 22 par åror. Varje åra
bemannades av fem man. Årorna var 40 fot (12
m) långa. Detta innebar att galärerna var tvungna
att ha en mycket stor besättning, ca: 250 man.
Båtsmanshållet kunde ej tillfredställa behovet av
roddare till skärgårdsflottan utan dessa roddare var
i regel värvade ungdomar.
I övrigt fanns även arméns personal med ombord.
Totalt kunde det finnas uppemot 300 man ombord.
Befäl; 1 löjtnant, 7 underofficerare där 3 var från
Stymansstaten, 1 från Skepparstaten och 3 från
Artilleristaten (1770-tal). Därtill kom även
armébefäl.
Marschfarten vid rodd har beräknats till 1,5 - 2
knop och med både segel och rodd till 3 knop
(källa: 4).
Då de endast hade ett däck fick besättningen
tillbringa all sin tid på däck. Alla utrymmen under
däck var förrådsutrymmen eller för transport av
förband.
Beväpningen var två kanoner på endera 18 eller 24
pund. De kunde även bestyckas med en 24-
pundare och 2 st 6-pundare. I övrigt var de även
bestyckade med nickhakar, ett närstridsvapen. Med
kanoner som enbart kunde skjuta föröver hade
galärerna svårt att göra sig gällande mot fartyg med
större eldkraft.
Denna olägenhet tvingade fram en ny fartygstyp
med större eldkraft. Efter 1745 byggdes väldigt få
nya galärer.
Till varje galär hörde även en esping, en större båt
som kunde sätta segel samt en jolle.
Galären "Seraphimerorden" var en galär som var
utrustad med tre master.
Man tillverkade även ett antal mindre galärer, sk
halvgalärer. De var cirka 22 m långa och hade ett
djupgående på endast 1,4 m. De var riggade med
en mast med latinsegel. De förde 16 - 18 årpar
bemannade med 3 man per åra. Bestyckningen
utgjordes av en 6-pundig kanon i fören samt 16
nickhakar. Deras främsta uppgift var
rekognosering.
Exempel på galärer: Carlscrona (1749), Calmar,
Uppland (1748)
Schebeck
En annan fartygstyp var schebecken. Detta var
också ett Medelhavsfartyg. Den var också ett
kombinerat rodd- och segelfartyg och var en
mycket bättre seglare än galären. Skrovet var längre
och smalare och hade bättre utrymmen under
däck. Schebecken använde endast nio par åror för
rodd och kunde även bestyckas med fler
artilleripjäser.
Skärgårdsfregatter
Skärgårdsfregatterna började tillverkas runt 1760.
Man ville få fram slagkraftigare skärgårdsfartyg och
lösningen blev skärgårdsfregatterna.
Skärgårdsfregatterna var mer sjödugliga och bättre
seglare samt bar tre master. Vissa hade ett däck,
andra två. Besättningarna på dessa fartygstyper
hade betydligt bättre förhållanden vid övernattning,
de kunde övernatta underdäck och sova i
hängmattor.
Det betydligt utökade artilleriet stod mittskepps
och kunde skjuta åt båda håll.
Nackdelen med skärgårdsfregatterna var deras
djupgående samt att riggen krävde mer utbildade
sjömän. Vidare var de liksom örlogsfartygen
bredsidefartyg. Deras tyngd gjorde att
medelhastigheten vid rodd enbart var cirka en halv
knop.
De kom att tillverkas i fyra olika klasser; Udema,
Pojama, Turuma och Hemmema. Namnen på dessa
fartygsklasser är en försvenskning av de finska
landskapsnamnen för Nyland, Österbotten,
Åboland och Tavasteland.
Konstruktör var Fredrik Henrik af Chapman (1721
- 1808).
Udema klassen:
Udeman var utrustad med tre master, hade ett
däck, 14 årpar med 126 mans besättning och
bestyckad med 10 st 12-pundiga och 2 st 3-pundiga
kanoner. Längd 30 m, djupgående 1,5 m.
De 12-pundiga kanonerna stod på vridbara
pivålavetter som stod längs fartygens mittlinje.
Detta innebar att de kunde vridas och därmed även
avfyras i alla riktningar. En nackdel var att roddarna
satt på batteridäck och måste lämna sina platser
vid eldgivning. Den var tungrodd och ingen större
seglare. Enbart 3 fartyg byggdes.
Befäl; 1 kapten, 1 löjtnant och 1 fänrik, 11
underofficerare där 2 var från Stymansstaten, 3
från Skepparstaten och 6 från Artilleristaten (1770-
tal).
Exempel på fartyg: Torborg (1772) och Ingeborg
(1776).
Pojama klassen:
Pojaman var mindre än udeman, 79 fot (23,8 m)
lång och 18,3 fot (5,5 m) bred. Djupgåendet var 1,8
m. Pojaman var utrustad med två master. De hade
ett däck, 14 årpar med två man per åra och
bestyckad med 2 st 12-pundiga kanoner och 16 st
3-pundiga samt 10 st nickhakar. Besättningen
uppgick till 105 man. Fördelen med pojaman var att
den var grundgående och lättrörlig (lättrodd). Fyra
fartyg byggdes.
Befäl; 1 kapten, 1 löjtnant och 1 fänrik, 8
underofficerare där 1 var från Stymansstaten, 2
från Skepparstaten och 5 från Artilleristaten (1770-
tal).
Exempel på fartyg: Fröja (1764), Disa (1764) och
Brynhilda (1776).
Turuman klassen:
Turuman var utrustad med tre master, hade två
däck, 16 årpar med två man per åra dvs 64 roddare.
Turuman roddes från övre däck. De var bestyckad
med 24 st 12-pundiga och 10 st 3-pundiga kanonen
samt 16 st 3-pundiga nickhakar. Artilleriet låg i rad
på det undre däcket. Bredden räckte ej till för att de
skulle kunna stå mitt för varandra utan stod med
varannan åt respektive
håll. Turuman var en
erkänt god seglare. De
hade dock en mycket stor
besättning, 266 man och
med det tunga artilleriet
blev djupgåendet stort,
10,3 fot (3,1 m). Längden
var 118 fot (35,6 m) och bredden 29,6 fot (8,9 m).
Till höger en turuma.
Befäl; 1 kapten, 1 löjtnant och 2 fänrikar, 11
underofficerare där 2 var från Stymansstaten, 3
från Skepparstaten och 6 från Artilleristaten (1770-
tal).
Exempel på fartyg: Norden (1762) och Lodbrok
(1771). Totalt byggdes 4 fartyg av denna typ.
Bilden till höger visar en skärgårdsfregatt i Turuman
klass.
Hemmema klassen:
Hemmeman var utrustad med tre master, hade två
däck, 14 årpar med två man per åra dvs 56 roddare.
Roddportarna var placerade mellan kanonerna på
kanondäcket. De var bestyckad med 18 st 12-
pundiga och 4 st 3-pundiga kanoner samt 16 st 3-
pundiga nickhakar. Artilleriet låg på batteridäck De
var 109 fot (32,7 m) och 33 fot breda (10 m).
Djupgåendet var 9 fot (2,7 m). Hemmeman hade
ingen överbyggnad i fören. De hade dock en stor
besättning, 220 man.
Befäl; 1 kapten, 1 löjtnant och 1 fänrik, 10
underofficerare där 2 var från Stymansstaten, 3
från Skepparstaten och 5 från Artilleristaten (1770-
tal).
År 1790 sjösattes en andra omgång av hemmeman.
Dessa skiljde sig i hög grad från den första
generationens hemmema bl.a. genom att de var
både större och kraftigare bestyckade. Dessa var
145 fot (43,4 m) långa, 35,6 fot (10,7 m) breda och
hade ett djupgående på 10 fot (3 m). De var
utrustade med hela 20 årpar. Bestyckningen
utgjordes av 24 st 36-pundiga och 2 st 12-pundiga
kanoner.
Exempel på fartyg: Oden (1764), Styrbjörn, Starkoster
och Hjalmar (alla 1789/90).
Skärgårdsflottan
Andra fartygstyper
Fredrik af Chapman tog även fram ett antal mindre
fartyg som inte var så djupgående men ändå
kraftigt bestyckade, kanonslupen och
kanonjollen. Under krigen 1788 - 1790 samt 1808 -
1809 byggdes ett stort antal kanonslupar och
kanonjollar. Dessa fartygstyper kom att bilda modell
för många länders flottor.
En kanonslupsbataljon bestod runt 1800 av 1
chefsfartyg, 1 spaningsfartyg, 1 skärgårdsfregatt, 12
kanonslupar uppdelade på 3 divisioner om vardera 4
slupar, 2 mörsarbarkasser samt ett antal trängfartyg
för proviant, ammunition, matlagning, vatten,
sjukvård etc.
Både kanonslupar och kanonjollar kunde, om
tillfället var gynnsamt, ta upp en artilleriduell med
betydligt större fartyg, till och med örlogsfartyg som
vågat sig in i skärgården. Kanonbåtarna var
bestyckade med en grov kanon som stod nära
vattenytan vilket gav goda möjligheter till att skjuta
en bestrykande bana och effektiva studsskott. Vidare
var kanonbåtarna små, låga mål som var svåra att
träffa. Eftersom de sköt i skrovriktningen så visade
de enbart upp den "smala" sidan. Å andra sidan
innebar en fullträff att de sattes ur stridbart skick. I
slaget vid Svensksund den 9 juli 1790 deltog bl.a. 154
svenska kanonslupar och kanonjollar i den 9 - 12
timmar långa artilleriduellen. Av dessa sänktes
endast 4. Ryssarna hade cirka 80 jämförbara
kanonbåtar i striden. Trots det stora ryska
nederlaget sänktes enbart 5 av dras kanonbåtar.
Efter att Danmark-Norge så gott som förlorat hela
sin örlogsflotta vid de engelska anfallen 1801
respektive 1807 mot Köpenhamn byggde de upp en
roende flotta som ersättning. Bland annat så byggde
man ett stort antal kanonslupar och kanonjoller
efter svensk modell.
Kanonslupar
Kanonslupen kunde både seglas och ros. Den hade
två nedfällbara master. Slupen var bemannad med
10 par åror med två man per åra. Slupen var
lättmanövrerad och endast tre fot djupgående.
Besättningen uppgick till 63 man och vid rodd kunde
de komma upp i en hastighet av 2,5 knop.
Längden var 52 fot (15,6 m) och bredden 13 fot (3,9
m). Deplacement 46 ton. Något skydd mot väder och
vind för besättningen på 64 man fanns inte. Den var
också mindre lämpad att framfärdas i grov sjö. De
kunde enbart avge eld i stävriktningen.
Kanonslupsförbanden användes både till anfall och för
försvar samt för både spaning och skyddsuppgifter. De
kunde även anordna landbatterier då vissa slupar
medförde speciella lavetter för detta ändamål.
Kanonsluparna sammanhölls i egna förband i stället
för att plottras ut bland de större fartygen. Vid strid
med stationstaktiken fick de en roll som kan liknas
vid kavalleriets roll vid strider på land.
Några slupar var utrustade med en 18-pundig kanon
medan andra hade 12-pundiga kanoner. Senare kom
de att utrustas med två kanoner, en i fören och en i
aktern. Dessa var då 24-pundiga kanoner.
Kanonerna stod på släplavetter. Under förflyttning
stod kanonerna säkrade i botten. Vid strid släpades
de upp i skjutläge.
Första slupen tillverkades 1776 och de kom att ha en
framträdande roll i ryska kriget 1788 - 90. Våren
1790 fanns 127 slupar.
I början av 1800-talet byggdes även däckade
kanonslupar. Dessa kanonslupar var större än de
tidigare och kunde då de var däckade även
användas på öppet vatten. Dessa däckade
kanonslupar har även kallats kanonskonerter.
Befäl; 1 löjtnant eller fänrik, 1 underofficer från
Artilleristaten (1770-tal).
Kanonjolle
Kanonjollar införlivades i den finska eskadern 1786.
Dessa kanonjollar uppskattades mycket i det finska
kriget och snabbt byggdes 80 st. I princip kan de
beskrivas som en flytande lavett kring en tung
kanon. Hela jollen tog upp rekylen vid skjutning. För
att klara detta var skrovet förlängt akterut med en
"stjärt" som sträckte sig 3,25 m akter om
akterspegeln. Den förde en nedfällbar mast.
Jollen var mycket grundgående, endast 2 1/2 fot (75
cm) och förde en liten besättning, 24 man. Längden
varierade mellan 37 fot (11 m) och 51 fot (15,3 m).
Jollen hade 5 - 10 par åror men kunde även seglas.
Bestyckningen var stark, i aktern fanns en 18- eller
24 pundig kanon. De kunde enbart avge eld i
stävriktningen. Våren 1790 fanns ca: 90 jollar.
Befäl; 1 underofficer från Artilleristaten (1789).
Mörsarbarkasser
Mörsarbarkasserna var bestyckad med en 40-
pundig mörsare och 4 nickhakar.
Mörsarbarkasserna användes främst för att beskjuta
mål på land eller fartyg som låg i skydd av öar.
Barkassen var 10 m lång och roddes med 7 par åror.
Mörsarbarkasserna var en
efterföljare till de tidigare
bombkitsarna.
Bilden till höger visar en modell
av en mörsarbarkass, 1776.
Foto Hans Högman, 2017.
Sjöhistoriska Museet, Stockholm.
Kanonbarkass
Kanonbarkassen var ett skonerttacklat fartyg med
en längd av 42 fot (12,6 m). Djupgåendet var 1,2 m.
Den kunde således både seglas eller ros med 8 par
åror. Den var bestyckad med en 12-pundig kanon
och 16 nickhakar. Nickhake var en lättare kanon.
Bilden visar en modell av en kanonbarkass, 1770-tal.
Foto Hans Högman, 2017. Sjöhistoriska Museet,
Stockholm.
Skottpråm
Skottpråmen var ett bredsidefartyg. De bar tre
master focken som var 18,5 m, stormasten 20,5 m
samt mesanen som var 17 m. Dessa fartyg hade
ingen galjon, dvs. ingen utbyggnad framför
förstäven. Till skottpråmarna hörde även en
skeppsbåt och en slup. De hade 7 st årpar placerade
mellan varje kanonport. Kanonportarna låg 1,35 cm
ovan vattenlinjen och ovan dem fanns ett antal
mindre skottgluggar avsedda för muskötskyttarna.
Ett vanligt mått var; längd var 38 m och bredd 9,9 m.
Djupgåendet var 2,7 m. Den kunde således både
seglas eller ros med 8 par åror. Den var bestyckad
med 24 st 12-pundiga kanoner samt 16 st 4-pundiga
kanoner. Det fanns även två kanoner vid kajutan
som vid behov kunde skjuta långskepps om fienden
äntrade fartyget. Kajutan fanns vid mesanmasten.
Skottpråmarna var utrustade med både skeppsbåt
och slup.
Normal besättning var 250 man. Skottpråmen
Hector hade 1751 en besättning på 100 båtsmän och
300 soldater.
Befäl; 1 kapten, 2 löjtnanter, 8 underofficerare där 3
var från Stymansstaten, 2 från Skepparstaten och 3
från Artilleristaten (1770-tal). Därtill kom även
armébefäl.
Pråmarna var både tunga och långsamma.
Exempel på skottpråmar: Kämpen (1744), Hector.
Skiss över skärgårdsflottans olika
fartygstyper
Nedan visas några av skärgårdsflottans fartygstyper.
Bilden visar Lodbrok, en skärgårdsfregatt i Turuman
klass.
Foto Hans Högman, 2017. Sjöhistoriska Museet,
Stockholm.
Bilden visar Styrbjörn, en skärgårdsfregatt i
Hemmema klass.
Foto Hans Högman, 2007. Marinmuseum,
Karlskrona.
Mörsarbarkass
Förklaringar
Mörsare
Mörsare är en äldre typ av kortpipig artilleripjäs. Den
sköt projektilerna i starkt krökta banor och
utgångsvinklarna var större än 45°.
Nickhakar / nickor
Nickhakar eller nickor var små kanoner som användes
för eldunderstöd vid närstrid. De var vanligen kanoner
på 2-, 3- eller 4 pund och fästes i en gaffel eller pivå
(svängtapp) på eller vid relingen. De kunde även
användas i märsar och på mindre båtar som slupar
och barkasser.
xx-punds kanon
Kanonerna benämndes efter kanonkulornas vikt som
mättes i pund (1 pund = 0,454 kg). Kanonkulorna var
av massivt järn. De större fartygen förde ofta kanoner
av olika kalibrar, exempelvis både 12-, 18- och 24-
punds kanoner. Kalibern på en 24-pundig kanon var
15 cm.
Källreferenser
1.
Det gotländska båtsmanshållet 1646 - 1887, Kjell
Olson, 1993
2.
Försvarets civilförvaltning 1634 - 1865, utgiven
1994 av försvarets civilförvaltning
3.
Svensksund, Gustaf III:s krig och
skärgårdsflottan 1788 - 1790 av Stig Jägerskiöld,
1990.
4.
Skärgårdsflottan, redaktör Hans Norman, 2000
