Copyright © Hans Högman 2017-08-25
Flottans örlogsstationer
Flottans örlogsstationer
Inledning
Man räknar den svenska flottans födelsedag som
den 7 juni 1522 då de tio-tal fartyg som Gustav Vasa
köpt av Hansan i Lübeck löper in i Slätbaken,
Östergötland. Dessa fartyg kom att bli grunden till
den svenska flottan. Stockholm blev flottans
viktigaste förläggningsort och dess bas låg vid slottet
Tre kronor.
Örlogsstationen flyttades redan på 1550-talet från
slottet Tre Kronor till Blasieholmen. Flottan bestod
år 1552 av 15 skepp och 20 galejor.
På 1680-talet inrättades en örlogsstation i
Karlskrona. Mellan åren 1700 och 1870 fanns det
även en örlogsstation i Göteborg.
Stockholms örlogsstation
Som nämnts ovan flyttades örlogsstation på 1550-
talet från slottet Tre Kronor till Blasieholmen.
År 1634 bildades det så kallade amiralitetskollegiet
(överstyrelsen för sjöförsvaret) och flottan flyttade
då samtidigt från Blasieholmen till Skeppsholmen
som blev Stockholms nya örlogsbas. På 1640-talet
började ett nytt varv att anläggas på Skeppsholmen.
Den svenska örlogsflottans huvudstation fanns
mellan åren 1522 och 1680 i Stockholm, Stockholms
station.
Under karl XI:s krig mot Danmark (1675-1679) insåg
man behovet av en örlogsstationen i södra Sverige.
Karl XI ville stationera flottan längre söder ut för att
snabbare kunna möte fienden som kom söderifrån.
Fienden var framför allt Danmark. Ryssland hade
ingen flotta vid denna tid så inget hot kom vid denna
tid över havet österifrån. Ryska östersjöflottans
födelse räknas till år 1703 då ryssarna anlade
flottbasen Kronstadt i Finska viken.
Valet föll slutligen på Trossön i den Blekingska
skärgården. Beslutet togs 1679. Platsen kom att
kallas "Karls-krona" efter Karl XI. Under 1680
flyttades större delen av flottan Karlskrona.
När Karlskronas örlogsbas stod klar på 1680-talet var
därmed Skeppsholmens glansdagar som flottans
huvudkvarter för Sverige över, men annan militär
verksamhet fanns kvar på Skeppsholmen.
År 1715 tar man åter örlogsstationen på
Skeppsholmen, Stockholm, i bruk där det då fanns
en mindre eskader. På 1720-talet förlades även den
då nya skärgårdsflottan till Stockholm,
Stockholmseskadern. Skärgårdsflottan var då en
del av örlogsflottan men 1756 avskiljs
skärgårdsflottan från örlogsflottan och underställs
armén med namnet Arméns flotta.
År 1823 slås arméns flotta (skärgårdsflottan) åter
ihop med örlogsflottan och därmed är örlogsflottan
åter representerad i Stockholm. Den tidigare
skärgårdsflottans flottbas i Stockholm,
Stockholmseskadern, får nu namnet Stockholms
station. Från 1937 är namnet Stockholms
örlogsstation (ÖSS).
Stockholms örlogsstation (ÖSS) med tillhörande
örlogsvarv omfattade Skeppsholmen och
Kastellholmen samt Galärvarvet på Djurgården.
En flyttning av Stockholms station från centrala
Stockholm togs upp till behandling redan 1863. Den
sista utredningen i ärendet avslutades först 1951 och
innebar att Stockholms örlogsstation flyttades till
Berga örlogsskolor vid Hårsfjärden och örlogsvarvet
till Muskö. En proposition om detta inlämnades till
1953-års riksdag. Stockholms örlogsstation
upphörde formellt 1955 till förmån för Hårsfjärdens
örlogsstation. Den 1 juli 1969 invigdes Muskö
örlogsbas officiellt.
Stockholms örlogsvarv / Galärvarvet
Stockholms örlogsvarv var flottans skeppsvarv i
Stockholm ingående i Stockholms örlogsstation.
Varvet hade verksamhet på Galärvarvsområdet på
Djurgården, Skeppsholmens östra sida och på
Beckholmen. Galärvarvet har sen1720-talet varit
uppläggningsplats för skärgårdsflottans galärer.
När galärflottan bildades på 1720-talet förlades den
till Stockholm som Stockholms eskadern. Den 29 mars
1722 upplät Kungl: Maj:t en bit av Södra Djurgården
åt flottan. Skärgårdsflottans galärer skulle förvaras
uppdragna på land i
speciella skjul.
Bilden till höger visar
Galärvarvet cirka
1850. Wikipedia.
Litografi av Carl Johan
Billmark.
Galärerna flyttades
snart till en temporär galärhamn mellan
Skeppsholmen och Kastellholmen. . År 1752 beslöt
man dock att flytta tillbaka galärerna till Djurgården.
Området utvidgades nu österut för att rymma
sammanlagt 30 galärskjul utmed strandlinjen. En
kyrkogård, Galärvarvskyrkogården, anlades i
anslutning till varvet 1742.
Örlogsvarvet utökades på 1800-talet med nya
verkstäder för reparation och underhåll av flottans
fartyg. År 1872 inleddes en omfattande upprustning
för att möta de nya ångfartygens behov. De hittills i
stort sett intakta galärskjulen förändrades i samband
med detta till bland annat verkstäder. En mastkran
anskaffades 1874, och åren 1875-79 anlades en ny
slip, kajer och inte minst en stor torrdocka. Flera av
de gamla galärskjulen revs senare och flera
förstördes i en brand 1921. Idag återstår endast två
stycken. Beckholmen införvärvades 1918; där fanns
redan två torrdockor byggda 1850. Ytterligare en
docka byggdes Beckholmen på 1920-talet. På
Skeppsholmen finns styckekranen och de flesta
gamla verkstäderna kvar.
Stockholms örlogsstation och varv flyttade under
1960-talet till den nya Musköbasen. Under 1960-talet
inleddes en successiv avveckling av Galärvarvet och
verksamheten lades slutligen ned 1969 då den sista
verksamheten flyttades till Muskö.
Håsfjärdens örlogsstation
Hårsfjärdens örlogsstation (ÖH) var en örlogsstation
inom den svenska marinen som omfattade
anläggningarna i Berga örlogsbas och Vitså samt på
Märsgarn, Vitsgarn och Gålö. Enheter från
Stockholms örlogsstation utflyttade stegvis till
Hårsfjärdens örlogsstation under 1940-talet . När
Muskö örlogsbas invigdes den 1 juli 1969 utfasades
Hårsfjärdens örlogsstation.
Marinens verksamhet i området har emellertid
fortsatt efter 1969, viss verksamhet övergick i
Baskompani Vitså som bestod till 1981.
Verksamheten på Märsgarn kvarstod till 1981 då
lokalerna övertogs av Sjövärnskåren medan
verksamheten i Berga fortgår än idag (2015).
•
Hårsfjärdens örlogsdepå
1904 - 1940
•
Hårsfjärdens örlogsstation
1940 – 1969
Muskö örlogsbas
Muskö örlogsbas (musköbasen) är en
militäranläggning som ingår i Haninge garnison.
Anläggningen ligger på ön Muskö i Haninge
kommun, och stod klar 1969, efter 19 års byggtid,
som strategisk bas för svenska marinen.
Anläggningen är till största delen insprängd i
urberget på Muskö, och är lika stor som
Stockholmsstadsdelen Gamla stan.
Bergsanläggningen rymmer ett flertal underjordiska
dockor samt verkstäder, kontor, sjukhus,
reningsverk. Utanför berget finns kanslihus, kaserner
och diverse personalstödslokaler.
Tre Kronor
Tre Kronor var en borg och försvarsanläggning som
utvecklades till slott och kungligt residens på
Stadsholmen i Stockholm.
Blasieholmen
Blasieholmen är en halvö på Norrmalm i centrala
Stockholm, väster om Nybroviken och öster om
Strömmen och Gamla stan och sträcker sig söderut
till Skeppsholmsbron.
Kastellholmen
Kastellholmen är en ö i Saltsjön i centrala Stockholm
och är en del av stadsdelen Skeppsholmen, och har
broförbindelse med Skeppsholmen via
Kastellholmsbron.
Det ursprungliga kastellet som på 1600-talet
användes för ammunitionstillverkning och krutförråd
exploderade 1845 och ersattes med det nuvarande
Kastellet, ritat av arkitekten Fredrik Blom. Huset som
är byggt i rött tegel hade rum för officerare och
vaktmanskap i två våningar och tornet med sitt ännu
högre trapptorn har förblivit ett välkänt landmärke
från sjösidan för Stockholm. Batteriet vid kastellets
fot utrustades med åtta stycken tolvpundiga
kanoner. En krutkällare byggdes en bit därifrån.
Skeppsholmen
Skeppsholmen är en ö i Saltsjön i centrala Stockholm
och är vid sidan av Kastellholmen en del av
stadsdelen Skeppsholmen. Skeppsholmen har en
broförbindelse med Blasieholmen kallad
Skeppsholmsbron och till Kastellholmen via
Kastellholmsbron.
Skeppsholmen var under cirka 300 år flottans ö.
Under denna tid byggdes ett flertal av de nuvarande
byggnaderna, ritade av dåtidens främsta arkitekter
som Nicodemus Tessin d.y., Johan Eberhard Carlberg
och Carl Hårleman. De militära funktionerna fanns
kvar till 1968. Därefter uppläts de gamla
byggnaderna för museer, skolor och
kulturinstitutioner.
På slutet av 1500-talet kallades Skeppsholmen för
Lustholmen. År 1634 bildades det så kallade
amiralitetskollegiet då flottans ledning flyttade från
nuvarande Blasieholmen till Skeppsholmen som blev
Stockholms örlogsbas. Ungefär samtidigt som
flottans fartygsvarv flyttade ut till ön ändrades
namnet till nuvarande Skeppsholmen.
Karta över Blasieholmen, Skeppsholmen och
Kastellholmen, 1870.
Källreferenser
1.
Svenska knektar, indelta soldater, ryttare och
båtsmän i krig och fred av Lars Ericsson, 1997
2.
Det gotländska båtsmanshållet 1646 - 1887, Kjell
Olson, 1993
3.
Försvarets civilförvaltning 1634 - 1865, utgiven
1994 av försvarets civilförvaltning
4.
Från regalskepp till sjörobot av Bengt Ohrelius,
1984.
5.
Om sjökriget, från Svensksund till smygteknik av
Marco Smedberg
6.
Skärgårdsflottan, redaktör Hans Norman, 2000
7.
Wikipedia
Karlskrona örlogsstation
Den svenska örlogsflottans huvudstation fanns
mellan åren 1522 och 1680 i Stockholm som
Stockholms station.
Under karl XI:s krig mot Danmark (1675-1679) insåg
man behovet av en örlogsstationen i södra Sverige.
Karl XI ville ha flottan längre söder ut för att snabbare
kunna möte fienden som kom söderifrån. Fienden
var framför allt Danmark. Ryssland hade ingen flotta
vid denna tid så inget hot kom vid denna tid över
havet österifrån. Ryska östersjöflottans födelse
räknas till år 1703 då ryssarna anlade flottbasen
Kronstadt i Finska viken.
Vidare ville Karl XI få en hamn som var isfri större
delen av året.
Man undersökte Kalmar och Karlshamn först men
valet föll slutligen på Trossön i den Blekingska
skärgården. Platsen kom att kallas "Karls-krona" efter
Karl XI. Under 1680 flyttades större delen av flottan
dit. För att skydda örlogsbasen byggdes tre bastioner
runt basen och för att skydda inloppet till Karlskrona
byggdes Kungsholms fort och Drottningskärs
kastell vid Aspösund.
Det första skepp som byggdes i Karlskrona var Götha
som sjösattes 1686.
Karlskrona örlogsbas byggdes i samband med
grundandet av staden Karlskrona för att bli en ny
huvudbas för Sveriges örlogsflotta. Karlskrona med
dess örlogshamn lades på ett gynnsamt läge mellan
halvöarna Almö och Möcklö. Trossö låg utanför ön
Vämö med dess sund avskild från fastlandet
någorlunda skyddat mot fientligt anfall.
Generalkvartersmästaren Erik Dahlberghs uppgjorda
plan för anläggandet av hamnen antogs 1683 och två
år senare påbörjades arbetet under hans ledning.
Senare övertogs ledningen av Carl Magnus Stuart.
Bilden till höger visar
högvakten vid
Karlskrona örlogsbas,
uppförde 1821–26. Av
Boatbuilder - Eget
arbete, CC BY-SA 3.0,
https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=
11500065
Till örlogsbasen hörde hamn, varv och befästningar
samt verkstäder, förråd, bostäder och annat som
ansågs viktigt. Varvet låg till en början på Vämön men
flyttades till Trossö 1684.
Mot landsidan utgörs försvarsanordningarna av en
mellan Vämö och fastlandet upprensad bred våt grav
flankerad av ett litet starkt fäste på Koholmen och
frontalt beskjuten från de bakomliggande
Oskarsvärnslinjerna, huvudsakligen öppna jordverk.
Försvarsanläggningarna till örlogsbasen basen
utgjordes på sjösidan av en yttre linje vid de i
havsbanden större inloppen och en inre dragen
omkring själva varvet och kringliggande holmar.
Efterhand uppfördes Kungsholms fort och
Drottningskärs kastell på var sin sida av det stora
södra inloppet mellan Aspö och Tjurkö.
När ombyggnaden av Kungsholms fort stod klar på
1850-talet, uppfördes för det inre reddförsvaret två
torn, Kurrholmen och Godnatt.
Mastkranen byggdes 1803 i tegel men själva
kranhuvudet är av trä med ett tak belagt med
kopparplåt. Byggnaden består av sex våningar och är
42 meter hög. Vid de tyngsta lyften krävdes 96 man
för att driva gångspelen. Maskinerna är än idag helt
intakta. Varvsmuren är en mur som avgränsar den
civila delen av staden mot varvsområdet.
Örlogsbasen fick ett uppsving på 1770-talet i och
med att Gustav III övertog makten i riket. År 1782 fick
skeppsvarvet i Karlskrona en ny varvschef, Fredric
Henric af Chapman. Hans fick i uppdrag att skapa
en helt ny flotta inför Gustav III:s planerade krig mot
Ryssland (1788 - 1790). Som varvschef i Karlskrona
omorganiserade af Chapman tillverkningen av
örlogsskeppen.
Femfingerdockan byggdes åren 1758-1856 och har
sitt namn efter de fem dockornas placering.
Ursprunget är Augustin Ehrensvärds idé att flottans
fartyg skulle förvaras i torrlagda skeppsdockor under
tak. Polhemsdockan invigdes 1724 då flottans
största linjeskepp Kung Karl togs in för reparation.
Gamla mastkranen började byggas år 1803 och
betjänade Femfingerdockan.
Repslagarbanan från 1690-talet är Sveriges längsta
träbyggnad. Här tillverkades alla typer av tågvirke för
de seglande örlogsfartygen och produktionen pågick
till början av 1960-talet. Repslagarbanan har två
våningar och är 300 meter lång (1000 fot), vilket
krävdes för att slå den längsta trossen.
Wasaskjulet (Stora skeppsskjulet) stod klar år 1763
och gav plats för byggnation av krigsskepp om upp
till 70 kanoner.
Båtsmanskasernen på Stumholmen byggdes år
1847 som logement för cirka 500 indelta båtsmän.
Skeppsgossekasernen Anckarstierna uppfördes på1870-
talet som kasern och skollokal för
skeppsgossekåren. Den var i bruk ända fram till
1939.
Nedan visas en karta över Karlskrona
Göteborgs örlogsstation
Före 1658 hade Sverige enbart en smal landremsa på
västkusten vid dagen Göteborg. Älvsborgs fästning
(gamla Älvsborgs fästning) skyddade då
hamninloppet. Fästningen var viktig eftersom detta
var Sveriges enda hamn åt väster.
Fästningen erövrades av Danmark 1563 under
Nordiska sjuårskriget och efter freden i Stettin 1570
fick Sverige lösa tillbaka fästningen i det sk. Första
Älvsborgs lösen för en stor summa pengar, 150 000
riksdaler silvermynt att betalas inom tre år.
Fästningen erövrades åter av danskarna 1612 under
Kalmarkriget 1611–1613 och summan för inlösandet
av fästningen bestämdes i freden i Knäred 1613 och
sattes till 1 miljon riksdaler silvermynt i det sk. Andra
Älvsborgs lösen. Efter den sista inbetalningen i januari
1619 kom fästningen slutligt i svensk ägo.
Göteborgs första bebyggelse tillkom 1604. Staden
blev dock nedbränd 1611 under Kalmarkriget. Det
nuvarande Göteborg började anläggas 1619 på
tillskyndan av Gustav II Adolf.
Gamla Älvsborg (Älvsborgs slott) var från 1300-talet
och fram till 1600-talet en betydelsefull
befästningsanläggning vid Göta älvs utlopp. Fästet
låg på den södra sidan av älven på den plats där
Klippan ligger idag.
Efter kriget med Danmark (1643-1645) erhöll Sverige
vid freden i Brömsebro 1645 bl.a. Halland i pant på
30 år.
Efter Karl X Gustavs första danska krig (1657 - 1658)
blev Halland permanent svenskt vid freden i
Roskilde 1658. Vidare erhöll Sverige bl.a. Skåne,
Blekinge och Bohuslän. I och med freden fick Sverige
en naturlig gräns både i söder och på västkusten.
Gamla Älvsborgs fästning förstärktes både 1624 och
under 1630- och 1640-talen. Under krigsåren 1656-
1658 rustades den fullständigt, men den 20 juli 1660
beslutade regeringen att Älvsborg skulle raseras
genom sprängning. Under tiden hade dock
tidsenligare befästningar anlagts på Stora Billingen
och Kyrkogårdsholmen längre ut i hamninloppet.
Mycket av inredningen med mera överfördes från
Gamla Älvsborg till befästningen på
Kyrkogårdsholmen. Denna nya befästning kom att
kallas Nya Älvsborg. Fästningen började byggas
1653 och är belägen på Kyrkogårdsholmen i
Älvsborgsfjorden i Göta älvs mynning, vid inloppet till
Göteborgs hamn. Nya Älvsborg skall inte förväxlas
med sin efterföljare Älvsborgs fästning.
Efter freden i Roskilde 1658 blev behovet stort av ett
starkt försvar på västkusten, både till lands och till
sjöss. Marstrand som blev svensk 1658 hade en
viktig hamn. Eftersom hamnen nästan aldrig fryser
till, förlades en del av den svenska flottan här. För
att försvara Marstrand beslutade Karl X Gustav att
bygga en fästning på ön, Karlstens fästning.
Under senare delen av 1600-talet hade Göteborg
ingen örlogseskader, utan fartyg stationerades vid
staden i orostider. Även nybyggnad och reparationer
följde örlogsflottans behov. I början av år 1698
befallde den 15-årige kung Karl XII att
amiralitetskollegiet skulle ge förslag på hur
sjöförsvaret på västkusten skulle kunna rustas upp
och förstärkas. Den 9 maj samma år inkom kollegiet
med förslag om att upprätta en stark flottstyrka och
en permanent örlogsstation i Göteborg, innefattande
både hamn och varv. Kung Karl XII gav 1699 i
uppdrag åt Leijonsparre att upprätta en ritning över
ett nytt kronovarv i Göteborg.
Gamla varvet
Gamla Varvet var en örlogsbas och skeppsvarv vid
Stigberget i Majorna, Göteborg. Gamla varvet
(Amiralitetsvarvet) kan räkna sin tillkomst från den 1
december 1660. Varvet användes av flottan åren
1660–1700, då det ersattes av Nya varvet.
Nya varvet
Området, som är beläget vid mynningen av Göta älv,
togs i anspråk som planerad örlogshamn cirka år
1700, i samband med utbrottet av Stora Nordiska
kriget. Senare under 1700-talet användes området
mest som förtöjningsplats, medan varvsverksamhet
bedrevs på Gamla Varvet vid Stigberget. Under 1710-
talet drogs svenska västkusten in mer aktivt i
krigshandlingarna. Den av kung Karl XII
sanktionerade kaparverksamheten, som utgick från
Göteborg, utökades och innebar att även
kronovarven och vissa örlogsfartyg användes i
kaperiets tjänst.
I början av år 1756 var ett antal fartyg ur
örlogsflottan och skärgårdsflottan förlagda till Nya
Varvet. Samma år överfördes de större
örlogsskeppen från Göteborg till Karlskrona, och de
fem kvarvarande galärerna blev en del av den
nybildade Arméns flotta som 1762 fick namnet
Galäreskadern i Göteborg. År 1794 blev divisionen en
egen enhet under benämningen
Göteborgseskadern av arméns flotta. År1801
godkändes en upprustning av varvet som innebar
utfyllnad och anläggning av kajer, uppbyggnad av två
kanonslupskjul och kasern för manskapet. Pengar
skulle komma genom försäljning av Gamla Varvet.
I samband med Napoleonkrigen i början av 1800-
talet förstärktes försvaret av området, och nya
byggnader uppfördes. Den långa kasernlängan, som
också utgör skydd mot landsidan, som stod färdig
1825. Arméns flotta (skärgårdsflottan) slogs ihop med
örlogsflottan år 1823, och flottstyrkan vid Nya Varvet
fick då benämningen Göteborgs eskader av Kongl.
Maj:ts flotta.
Därefter skedde en långsam nedtrappning av
verksamheten. Nya Varvet omvandlades den 10
oktober 1854 till en depå under Stockholms
örlogsstation. Slutligen överläts området till
Fångvårdsstyrelsen 1870 som fängelse. Sedan
Göteborgs station först blivit förändrad till depå och
1870 helt och hållet indragen, blev flottan delad på
de två stationerna i Stockholm och i Karlskrona.
Den nya försvarsanläggningen Älvsborgs fästning vid
Göteborgs hamninlopp började byggas 1899, och
Älvsborgs kustartilleridetachement sattes upp som
en del av det nya Kustartilleriet år 1902. För att få
logement till soldaterna i den nya anläggningen så
återtogs en del av Nya Varvet från
Fångvårdsstyrelsen.
Efter Unionsupplösningen med Norge 1905 fick
området återigen ökad betydelse. År 1907 återtog
Kustartilleriet hela Nya Varvets område, och
Fångvårdsstyrelsen flyttade till Härlandafängelset.
Under de båda världskrigen skedde ytterligare
utökning av den militära verksamheten. Under hela
första världskriget fanns en avdelning av flottan vid
Nya Varvet. Den 1 oktober 1917 bildades Göteborgs
örlogsdepå på Nya Varvet, underställd Stockholms
örlogsstation. Depåns fartyg bestod i slutet av 1930-
talet av en jagardepå, en minsvepardepå och en
ubåtsdepå. År 1943 utökades Göteborgs örlogsdepå
till en örlogsstation, och samtidigt inrättades ett
örlogsvarv på Nya Varvet.
Genom riksdagens beslut enligt proposition
1983/84:112 avvecklades Nya Varvet som marin
stödjebas. Den svenska örlogsflaggan halades för
sista gången på Nya Varvets salutstation den 28
januari 1986.
Karta över Nya varvet 1815.
Övriga örlogsstationer/baser
Sveaborg
Sveaborg (Suomenlinna, eller tidigare Viapori) är en
sjöfästning utanför Helsingfors. Sveaborg började
byggas 1748 när Finland var en del av Sverige. Finska
eskadern av armén flotta som skapades 1756 var
förlagd till Sveaborg.
Arméns flottas huvudstationer fanns således i
Stockholm och Sveaborg, men även mindre
eskaderstationer etablerades med tiden. Dessa var
bohuseskadern i Göteborg 1789, eskadern i Åbo
1793. En pommersk eskader förlades i Stralsund
som 1807 flyttades till Landskrona, dessutom några
mindre enheter i Malmö samt Kristina och Varkaus
i Finland.
Marina operationsbaser
•
Blekingebasen (BleB) i Karlskrona i Blekinge
•
Fårösundsbasen (FårB) i Fårösund på Gotland
•
Grebbestadsbasen (GreB) i Grebbestad i
Bohuslän
•
Gräddöbasen (GröB) på Gräddö utanför Norrtälje
i Roslagen
•
Gullmarenbasen (GullB) i Skredsvik norr om
Uddevalla i Bohuslän
•
Hemsöbasen (HemB) på Hemsö utanför
Härnösand i Ångermanland
•
Järnaviksbasen (JvB), ersattes 1959 av
Blekingebasen
•
Marstrandsbasen (MarB) i Marstrand i Bohuslän
•
Orrfjärdsbasen (OrrB) i Gryts skärgård norr om
Västervik i Östergötland
•
Saxarfjärdsbasen (SaxB) på Rindö utanför
Vaxholm i Roslagen
•
Stockholmsbasen (StoB) med Stockholms
örlogsvarv (ÖVS) på Skeppsholmen i Stockholm
•
Södertörnsbasen (SörB) delad på Ingarö och
Horsfjärden utanför Berga örlogsbas
