Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-08-25

Flottans örlogsstationer

Flottans örlogsstationer

Inledning

Man räknar den svenska flottans födelsedag som den 7 juni 1522 då de tio-tal fartyg som Gustav Vasa köpt av Hansan i Lübeck löper in i Slätbaken, Östergötland. Dessa fartyg kom att bli grunden till den svenska flottan. Stockholm blev flottans viktigaste förläggningsort och dess bas låg vid slottet Tre kronor. Örlogsstationen flyttades redan på 1550-talet från slottet Tre Kronor till Blasieholmen. Flottan bestod år 1552 av 15 skepp och 20 galejor. På 1680-talet inrättades en örlogsstation i Karlskrona. Mellan åren 1700 och 1870 fanns det även en örlogsstation i Göteborg.

Stockholms örlogsstation

Som nämnts ovan flyttades örlogsstation på 1550-talet från slottet Tre Kronor till Blasieholmen. År 1634 bildades det så kallade amiralitetskollegiet (överstyrelsen för sjöförsvaret) och flottan flyttade då samtidigt från Blasieholmen till Skeppsholmen som blev Stockholms nya örlogsbas. På 1640-talet började ett nytt varv att anläggas på Skeppsholmen. Den svenska örlogsflottans huvudstation fanns mellan åren 1522 och 1680 i Stockholm, Stockholms station. Under karl XI:s krig mot Danmark (1675-1679) insåg man behovet av en örlogsstationen i södra Sverige. Karl XI ville stationera flottan längre söder ut för att snabbare kunna möte fienden som kom söderifrån. Fienden var framför allt Danmark. Ryssland hade ingen flotta vid denna tid så inget hot kom vid denna tid över havet österifrån. Ryska östersjöflottans födelse räknas till år 1703 då ryssarna anlade flottbasen Kronstadt i Finska viken. Valet föll slutligen på Trossön i den Blekingska skärgården. Beslutet togs 1679. Platsen kom att kallas "Karls-krona" efter Karl XI. Under 1680 flyttades större delen av flottan Karlskrona. När Karlskronas örlogsbas stod klar på 1680-talet var därmed Skeppsholmens glansdagar som flottans huvudkvarter för Sverige över, men annan militär verksamhet fanns kvar på Skeppsholmen. År 1715 tar man åter örlogsstationen på Skeppsholmen, Stockholm, i bruk där det då fanns en mindre eskader. På 1720-talet förlades även den då nya skärgårdsflottan till Stockholm, Stockholmseskadern. Skärgårdsflottan var då en del av örlogsflottan men 1756 avskiljs skärgårdsflottan från örlogsflottan och underställs armén med namnet Arméns flotta. År 1823 slås arméns flotta (skärgårdsflottan) åter ihop med örlogsflottan och därmed är örlogsflottan åter representerad i Stockholm. Den tidigare skärgårdsflottans flottbas i Stockholm, Stockholmseskadern, får nu namnet Stockholms station. Från 1937 är namnet Stockholms örlogsstation (ÖSS). Stockholms örlogsstation (ÖSS) med tillhörande örlogsvarv omfattade Skeppsholmen och Kastellholmen samt Galärvarvet Djurgården. En flyttning av Stockholms station från centrala Stockholm togs upp till behandling redan 1863. Den sista utredningen i ärendet avslutades först 1951 och innebar att Stockholms örlogsstation flyttades till Berga örlogsskolor vid Hårsfjärden och örlogsvarvet till Muskö. En proposition om detta inlämnades till 1953-års riksdag. Stockholms örlogsstation upphörde formellt 1955 till förmån för Hårsfjärdens örlogsstation. Den 1 juli 1969 invigdes Muskö örlogsbas officiellt.

Stockholms örlogsvarv / Galärvarvet

Stockholms örlogsvarv var flottans skeppsvarv i Stockholm ingående i Stockholms örlogsstation. Varvet hade verksamhet på Galärvarvsområdet på Djurgården, Skeppsholmens östra sida och på Beckholmen. Galärvarvet har sen1720-talet varit uppläggningsplats för skärgårdsflottans galärer. När galärflottan bildades på 1720-talet förlades den till Stockholm som Stockholms eskadern. Den 29 mars 1722 upplät Kungl: Maj:t en bit av Södra Djurgården åt flottan. Skärgårdsflottans galärer skulle förvaras uppdragna på land i speciella skjul. Bilden till höger visar Galärvarvet cirka 1850. Wikipedia. Litografi av Carl Johan Billmark. Galärerna flyttades snart till en temporär galärhamn mellan Skeppsholmen och Kastellholmen. . År 1752 beslöt man dock att flytta tillbaka galärerna till Djurgården. Området utvidgades nu österut för att rymma sammanlagt 30 galärskjul utmed strandlinjen. En kyrkogård, Galärvarvskyrkogården, anlades i anslutning till varvet 1742. Örlogsvarvet utökades på 1800-talet med nya verkstäder för reparation och underhåll av flottans fartyg. År 1872 inleddes en omfattande upprustning för att möta de nya ångfartygens behov. De hittills i stort sett intakta galärskjulen förändrades i samband med detta till bland annat verkstäder. En mastkran anskaffades 1874, och åren 1875-79 anlades en ny slip, kajer och inte minst en stor torrdocka. Flera av de gamla galärskjulen revs senare och flera förstördes i en brand 1921. Idag återstår endast två stycken. Beckholmen införvärvades 1918; där fanns redan två torrdockor byggda 1850. Ytterligare en docka byggdes Beckholmen på 1920-talet. På Skeppsholmen finns styckekranen och de flesta gamla verkstäderna kvar. Stockholms örlogsstation och varv flyttade under 1960-talet till den nya Musköbasen. Under 1960-talet inleddes en successiv avveckling av Galärvarvet och verksamheten lades slutligen ned 1969 då den sista verksamheten flyttades till Muskö.

Håsfjärdens örlogsstation

Hårsfjärdens örlogsstation (ÖH) var en örlogsstation inom den svenska marinen som omfattade anläggningarna i Berga örlogsbas och Vitså samt på Märsgarn, Vitsgarn och Gålö. Enheter från Stockholms örlogsstation utflyttade stegvis till Hårsfjärdens örlogsstation under 1940-talet . När Muskö örlogsbas invigdes den 1 juli 1969 utfasades Hårsfjärdens örlogsstation. Marinens verksamhet i området har emellertid fortsatt efter 1969, viss verksamhet övergick i Baskompani Vitså som bestod till 1981. Verksamheten på Märsgarn kvarstod till 1981 då lokalerna övertogs av Sjövärnskåren medan verksamheten i Berga fortgår än idag (2015). Hårsfjärdens örlogsdepå 1904 - 1940 Hårsfjärdens örlogsstation 1940 – 1969

Muskö örlogsbas

Muskö örlogsbas (musköbasen) är en militäranläggning som ingår i Haninge garnison. Anläggningen ligger på ön Muskö i Haninge kommun, och stod klar 1969, efter 19 års byggtid, som strategisk bas för svenska marinen. Anläggningen är till största delen insprängd i urberget på Muskö, och är lika stor som Stockholmsstadsdelen Gamla stan. Bergsanläggningen rymmer ett flertal underjordiska dockor samt verkstäder, kontor, sjukhus, reningsverk. Utanför berget finns kanslihus, kaserner och diverse personalstödslokaler.

Tre Kronor

Tre Kronor var en borg och försvarsanläggning som utvecklades till slott och kungligt residens på Stadsholmen i Stockholm.

Blasieholmen

Blasieholmen är en halvö på Norrmalm i centrala Stockholm, väster om Nybroviken och öster om Strömmen och Gamla stan och sträcker sig söderut till Skeppsholmsbron.

Kastellholmen

Kastellholmen är en ö i Saltsjön i centrala Stockholm och är en del av stadsdelen Skeppsholmen, och har broförbindelse med Skeppsholmen via Kastellholmsbron. Det ursprungliga kastellet som på 1600-talet användes för ammunitionstillverkning och krutförråd exploderade 1845 och ersattes med det nuvarande Kastellet, ritat av arkitekten Fredrik Blom. Huset som är byggt i rött tegel hade rum för officerare och vaktmanskap i två våningar och tornet med sitt ännu högre trapptorn har förblivit ett välkänt landmärke från sjösidan för Stockholm. Batteriet vid kastellets fot utrustades med åtta stycken tolvpundiga kanoner. En krutkällare byggdes en bit därifrån.

Skeppsholmen

Skeppsholmen är en ö i Saltsjön i centrala Stockholm och är vid sidan av Kastellholmen en del av stadsdelen Skeppsholmen. Skeppsholmen har en broförbindelse med Blasieholmen kallad Skeppsholmsbron och till Kastellholmen via Kastellholmsbron. Skeppsholmen var under cirka 300 år flottans ö. Under denna tid byggdes ett flertal av de nuvarande byggnaderna, ritade av dåtidens främsta arkitekter som Nicodemus Tessin d.y., Johan Eberhard Carlberg och Carl Hårleman. De militära funktionerna fanns kvar till 1968. Därefter uppläts de gamla byggnaderna för museer, skolor och kulturinstitutioner. På slutet av 1500-talet kallades Skeppsholmen för Lustholmen. År 1634 bildades det så kallade amiralitetskollegiet då flottans ledning flyttade från nuvarande Blasieholmen till Skeppsholmen som blev Stockholms örlogsbas. Ungefär samtidigt som flottans fartygsvarv flyttade ut till ön ändrades namnet till nuvarande Skeppsholmen. Karta över Blasieholmen, Skeppsholmen och Kastellholmen, 1870.

Källreferenser

1. Svenska knektar, indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred av Lars Ericsson, 1997 2. Det gotländska båtsmanshållet 1646 - 1887, Kjell Olson, 1993 3. Försvarets civilförvaltning 1634 - 1865, utgiven 1994 av försvarets civilförvaltning 4. Från regalskepp till sjörobot av Bengt Ohrelius, 1984. 5. Om sjökriget, från Svensksund till smygteknik av Marco Smedberg 6. Skärgårdsflottan, redaktör Hans Norman, 2000 7. Wikipedia
Innehåll denna sida:

Karlskrona örlogsstation

Den svenska örlogsflottans huvudstation fanns mellan åren 1522 och 1680 i Stockholm som Stockholms station. Under karl XI:s krig mot Danmark (1675-1679) insåg man behovet av en örlogsstationen i södra Sverige. Karl XI ville ha flottan längre söder ut för att snabbare kunna möte fienden som kom söderifrån. Fienden var framför allt Danmark. Ryssland hade ingen flotta vid denna tid så inget hot kom vid denna tid över havet österifrån. Ryska östersjöflottans födelse räknas till år 1703 då ryssarna anlade flottbasen Kronstadt i Finska viken. Vidare ville Karl XI få en hamn som var isfri större delen av året. Man undersökte Kalmar och Karlshamn först men valet föll slutligen på Trossön i den Blekingska skärgården. Platsen kom att kallas "Karls-krona" efter Karl XI. Under 1680 flyttades större delen av flottan dit. För att skydda örlogsbasen byggdes tre bastioner runt basen och för att skydda inloppet till Karlskrona byggdes Kungsholms fort och Drottningskärs kastell vid Aspösund. Det första skepp som byggdes i Karlskrona var Götha som sjösattes 1686. Karlskrona örlogsbas byggdes i samband med grundandet av staden Karlskrona för att bli en ny huvudbas för Sveriges örlogsflotta. Karlskrona med dess örlogshamn lades på ett gynnsamt läge mellan halvöarna Almö och Möcklö. Trossö låg utanför ön Vämö med dess sund avskild från fastlandet någorlunda skyddat mot fientligt anfall. Generalkvartersmästaren Erik Dahlberghs uppgjorda plan för anläggandet av hamnen antogs 1683 och två år senare påbörjades arbetet under hans ledning. Senare övertogs ledningen av Carl Magnus Stuart. Bilden till höger visar högvakten vid Karlskrona örlogsbas, uppförde 1821–26. Av Boatbuilder - Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=11500065 Till örlogsbasen hörde hamn, varv och befästningar samt verkstäder, förråd, bostäder och annat som ansågs viktigt. Varvet låg till en början på Vämön men flyttades till Trossö 1684. Mot landsidan utgörs försvarsanordningarna av en mellan Vämö och fastlandet upprensad bred våt grav flankerad av ett litet starkt fäste på Koholmen och frontalt beskjuten från de bakomliggande Oskarsvärnslinjerna, huvudsakligen öppna jordverk. Försvarsanläggningarna till örlogsbasen basen utgjordes på sjösidan av en yttre linje vid de i havsbanden större inloppen och en inre dragen omkring själva varvet och kringliggande holmar. Efterhand uppfördes Kungsholms fort och Drottningskärs kastell på var sin sida av det stora södra inloppet mellan Aspö och Tjurkö. När ombyggnaden av Kungsholms fort stod klar på 1850-talet, uppfördes för det inre reddförsvaret två torn, Kurrholmen och Godnatt. Mastkranen byggdes 1803 i tegel men själva kranhuvudet är av trä med ett tak belagt med kopparplåt. Byggnaden består av sex våningar och är 42 meter hög. Vid de tyngsta lyften krävdes 96 man för att driva gångspelen. Maskinerna är än idag helt intakta. Varvsmuren är en mur som avgränsar den civila delen av staden mot varvsområdet. Örlogsbasen fick ett uppsving på 1770-talet i och med att Gustav III övertog makten i riket. År 1782 fick skeppsvarvet i Karlskrona en ny varvschef, Fredric Henric af Chapman. Hans fick i uppdrag att skapa en helt ny flotta inför Gustav III:s planerade krig mot Ryssland (1788 - 1790). Som varvschef i Karlskrona omorganiserade af Chapman tillverkningen av örlogsskeppen. Femfingerdockan byggdes åren 1758-1856 och har sitt namn efter de fem dockornas placering. Ursprunget är Augustin Ehrensvärds idé att flottans fartyg skulle förvaras i torrlagda skeppsdockor under tak. Polhemsdockan invigdes 1724 då flottans största linjeskepp Kung Karl togs in för reparation. Gamla mastkranen började byggas år 1803 och betjänade Femfingerdockan. Repslagarbanan från 1690-talet är Sveriges längsta träbyggnad. Här tillverkades alla typer av tågvirke för de seglande örlogsfartygen och produktionen pågick till början av 1960-talet. Repslagarbanan har två våningar och är 300 meter lång (1000 fot), vilket krävdes för att slå den längsta trossen. Wasaskjulet (Stora skeppsskjulet) stod klar år 1763 och gav plats för byggnation av krigsskepp om upp till 70 kanoner. Båtsmanskasernen på Stumholmen byggdes år 1847 som logement för cirka 500 indelta båtsmän. Skeppsgossekasernen Anckarstierna uppfördes på1870-talet som kasern och skollokal för skeppsgossekåren. Den var i bruk ända fram till 1939. Nedan visas en karta över Karlskrona

Göteborgs örlogsstation

Före 1658 hade Sverige enbart en smal landremsa på västkusten vid dagen Göteborg. Älvsborgs fästning (gamla Älvsborgs fästning) skyddade då hamninloppet. Fästningen var viktig eftersom detta var Sveriges enda hamn åt väster. Fästningen erövrades av Danmark 1563 under Nordiska sjuårskriget och efter freden i Stettin 1570 fick Sverige lösa tillbaka fästningen i det sk. Första Älvsborgs lösen för en stor summa pengar, 150 000 riksdaler silvermynt att betalas inom tre år. Fästningen erövrades åter av danskarna 1612 under Kalmarkriget 1611–1613 och summan för inlösandet av fästningen bestämdes i freden i Knäred 1613 och sattes till 1 miljon riksdaler silvermynt i det sk. Andra Älvsborgs lösen. Efter den sista inbetalningen i januari 1619 kom fästningen slutligt i svensk ägo. Göteborgs första bebyggelse tillkom 1604. Staden blev dock nedbränd 1611 under Kalmarkriget. Det nuvarande Göteborg började anläggas 1619 på tillskyndan av Gustav II Adolf. Gamla Älvsborg (Älvsborgs slott) var från 1300-talet och fram till 1600-talet en betydelsefull befästningsanläggning vid Göta älvs utlopp. Fästet låg på den södra sidan av älven på den plats där Klippan ligger idag. Efter kriget med Danmark (1643-1645) erhöll Sverige vid freden i Brömsebro 1645 bl.a. Halland i pant på 30 år. Efter Karl X Gustavs första danska krig (1657 - 1658) blev Halland permanent svenskt vid freden i Roskilde 1658. Vidare erhöll Sverige bl.a. Skåne, Blekinge och Bohuslän. I och med freden fick Sverige en naturlig gräns både i söder och på västkusten. Gamla Älvsborgs fästning förstärktes både 1624 och under 1630- och 1640-talen. Under krigsåren 1656-1658 rustades den fullständigt, men den 20 juli 1660 beslutade regeringen att Älvsborg skulle raseras genom sprängning. Under tiden hade dock tidsenligare befästningar anlagts på Stora Billingen och Kyrkogårdsholmen längre ut i hamninloppet. Mycket av inredningen med mera överfördes från Gamla Älvsborg till befästningen på Kyrkogårdsholmen. Denna nya befästning kom att kallas Nya Älvsborg. Fästningen började byggas 1653 och är belägen på Kyrkogårdsholmen i Älvsborgsfjorden i Göta älvs mynning, vid inloppet till Göteborgs hamn. Nya Älvsborg skall inte förväxlas med sin efterföljare Älvsborgs fästning. Efter freden i Roskilde 1658 blev behovet stort av ett starkt försvar på västkusten, både till lands och till sjöss. Marstrand som blev svensk 1658 hade en viktig hamn. Eftersom hamnen nästan aldrig fryser till, förlades en del av den svenska flottan här. För att försvara Marstrand beslutade Karl X Gustav att bygga en fästning på ön, Karlstens fästning. Under senare delen av 1600-talet hade Göteborg ingen örlogseskader, utan fartyg stationerades vid staden i orostider. Även nybyggnad och reparationer följde örlogsflottans behov. I början av år 1698 befallde den 15-årige kung Karl XII att amiralitetskollegiet skulle ge förslag på hur sjöförsvaret på västkusten skulle kunna rustas upp och förstärkas. Den 9 maj samma år inkom kollegiet med förslag om att upprätta en stark flottstyrka och en permanent örlogsstation i Göteborg, innefattande både hamn och varv. Kung Karl XII gav 1699 i uppdrag åt Leijonsparre att upprätta en ritning över ett nytt kronovarv i Göteborg.

Gamla varvet

Gamla Varvet var en örlogsbas och skeppsvarv vid Stigberget i Majorna, Göteborg. Gamla varvet (Amiralitetsvarvet) kan räkna sin tillkomst från den 1 december 1660. Varvet användes av flottan åren 1660–1700, då det ersattes av Nya varvet.

Nya varvet

Området, som är beläget vid mynningen av Göta älv, togs i anspråk som planerad örlogshamn cirka år 1700, i samband med utbrottet av Stora Nordiska kriget. Senare under 1700-talet användes området mest som förtöjningsplats, medan varvsverksamhet bedrevs på Gamla Varvet vid Stigberget. Under 1710-talet drogs svenska västkusten in mer aktivt i krigshandlingarna. Den av kung Karl XII sanktionerade kaparverksamheten, som utgick från Göteborg, utökades och innebar att även kronovarven och vissa örlogsfartyg användes i kaperiets tjänst. I början av år 1756 var ett antal fartyg ur örlogsflottan och skärgårdsflottan förlagda till Nya Varvet. Samma år överfördes de större örlogsskeppen från Göteborg till Karlskrona, och de fem kvarvarande galärerna blev en del av den nybildade Arméns flotta som 1762 fick namnet Galäreskadern i Göteborg. År 1794 blev divisionen en egen enhet under benämningen Göteborgseskadern av arméns flotta. År1801 godkändes en upprustning av varvet som innebar utfyllnad och anläggning av kajer, uppbyggnad av två kanonslupskjul och kasern för manskapet. Pengar skulle komma genom försäljning av Gamla Varvet. I samband med Napoleonkrigen i början av 1800-talet förstärktes försvaret av området, och nya byggnader uppfördes. Den långa kasernlängan, som också utgör skydd mot landsidan, som stod färdig 1825. Arméns flotta (skärgårdsflottan) slogs ihop med örlogsflottan år 1823, och flottstyrkan vid Nya Varvet fick då benämningen Göteborgs eskader av Kongl. Maj:ts flotta. Därefter skedde en långsam nedtrappning av verksamheten. Nya Varvet omvandlades den 10 oktober 1854 till en depå under Stockholms örlogsstation. Slutligen överläts området till Fångvårdsstyrelsen 1870 som fängelse. Sedan Göteborgs station först blivit förändrad till depå och 1870 helt och hållet indragen, blev flottan delad på de två stationerna i Stockholm och i Karlskrona. Den nya försvarsanläggningen Älvsborgs fästning vid Göteborgs hamninlopp började byggas 1899, och Älvsborgs kustartilleridetachement sattes upp som en del av det nya Kustartilleriet år 1902. För att få logement till soldaterna i den nya anläggningen så återtogs en del av Nya Varvet från Fångvårdsstyrelsen. Efter Unionsupplösningen med Norge 1905 fick området återigen ökad betydelse. År 1907 återtog Kustartilleriet hela Nya Varvets område, och Fångvårdsstyrelsen flyttade till Härlandafängelset. Under de båda världskrigen skedde ytterligare utökning av den militära verksamheten. Under hela första världskriget fanns en avdelning av flottan vid Nya Varvet. Den 1 oktober 1917 bildades Göteborgs örlogsdepå på Nya Varvet, underställd Stockholms örlogsstation. Depåns fartyg bestod i slutet av 1930-talet av en jagardepå, en minsvepardepå och en ubåtsdepå. År 1943 utökades Göteborgs örlogsdepå till en örlogsstation, och samtidigt inrättades ett örlogsvarv på Nya Varvet. Genom riksdagens beslut enligt proposition 1983/84:112 avvecklades Nya Varvet som marin stödjebas. Den svenska örlogsflaggan halades för sista gången på Nya Varvets salutstation den 28 januari 1986. Karta över Nya varvet 1815.

Övriga örlogsstationer/baser

Sveaborg

Sveaborg (Suomenlinna, eller tidigare Viapori) är en sjöfästning utanför Helsingfors. Sveaborg började byggas 1748 när Finland var en del av Sverige. Finska eskadern av armén flotta som skapades 1756 var förlagd till Sveaborg. Arméns flottas huvudstationer fanns således i Stockholm och Sveaborg, men även mindre eskaderstationer etablerades med tiden. Dessa var bohuseskadern i Göteborg 1789, eskadern i Åbo 1793. En pommersk eskader förlades i Stralsund som 1807 flyttades till Landskrona, dessutom några mindre enheter i Malmö samt Kristina och Varkaus i Finland.

Marina operationsbaser

Blekingebasen (BleB) i Karlskrona i Blekinge Fårösundsbasen (FårB) i Fårösund på Gotland Grebbestadsbasen (GreB) i Grebbestad i Bohuslän Gräddöbasen (GröB) på Gräddö utanför Norrtälje i Roslagen Gullmarenbasen (GullB) i Skredsvik norr om Uddevalla i Bohuslän Hemsöbasen (HemB) på Hemsö utanför Härnösand i Ångermanland Järnaviksbasen (JvB), ersattes 1959 av Blekingebasen Marstrandsbasen (MarB) i Marstrand i Bohuslän Orrfjärdsbasen (OrrB) i Gryts skärgård norr om Västervik i Östergötland Saxarfjärdsbasen (SaxB) på Rindö utanför Vaxholm i Roslagen Stockholmsbasen (StoB) med Stockholms örlogsvarv (ÖVS) på Skeppsholmen i Stockholm Södertörnsbasen (SörB) delad på Ingarö och Horsfjärden utanför Berga örlogsbas
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2017-08-25

Flottans örlogsstationer

Flottans örlogsstationer

Inledning

Man räknar den svenska flottans födelsedag som den 7 juni 1522 då de tio-tal fartyg som Gustav Vasa köpt av Hansan i Lübeck löper in i Slätbaken, Östergötland. Dessa fartyg kom att bli grunden till den svenska flottan. Stockholm blev flottans viktigaste förläggningsort och dess bas låg vid slottet Tre kronor. Örlogsstationen flyttades redan på 1550-talet från slottet Tre Kronor till Blasieholmen. Flottan bestod år 1552 av 15 skepp och 20 galejor. På 1680-talet inrättades en örlogsstation i Karlskrona. Mellan åren 1700 och 1870 fanns det även en örlogsstation i Göteborg.

Stockholms örlogsstation

Som nämnts ovan flyttades örlogsstation på 1550- talet från slottet Tre Kronor till Blasieholmen. År 1634 bildades det så kallade amiralitetskollegiet (överstyrelsen för sjöförsvaret) och flottan flyttade då samtidigt från Blasieholmen till Skeppsholmen som blev Stockholms nya örlogsbas. På 1640-talet började ett nytt varv att anläggas på Skeppsholmen. Den svenska örlogsflottans huvudstation fanns mellan åren 1522 och 1680 i Stockholm, Stockholms station. Under karl XI:s krig mot Danmark (1675-1679) insåg man behovet av en örlogsstationen i södra Sverige. Karl XI ville stationera flottan längre söder ut för att snabbare kunna möte fienden som kom söderifrån. Fienden var framför allt Danmark. Ryssland hade ingen flotta vid denna tid så inget hot kom vid denna tid över havet österifrån. Ryska östersjöflottans födelse räknas till år 1703 då ryssarna anlade flottbasen Kronstadt i Finska viken. Valet föll slutligen på Trossön i den Blekingska skärgården. Beslutet togs 1679. Platsen kom att kallas "Karls-krona" efter Karl XI. Under 1680 flyttades större delen av flottan Karlskrona. När Karlskronas örlogsbas stod klar på 1680-talet var därmed Skeppsholmens glansdagar som flottans huvudkvarter för Sverige över, men annan militär verksamhet fanns kvar på Skeppsholmen. År 1715 tar man åter örlogsstationen på Skeppsholmen, Stockholm, i bruk där det då fanns en mindre eskader. På 1720-talet förlades även den då nya skärgårdsflottan till Stockholm, Stockholmseskadern. Skärgårdsflottan var då en del av örlogsflottan men 1756 avskiljs skärgårdsflottan från örlogsflottan och underställs armén med namnet Arméns flotta. År 1823 slås arméns flotta (skärgårdsflottan) åter ihop med örlogsflottan och därmed är örlogsflottan åter representerad i Stockholm. Den tidigare skärgårdsflottans flottbas i Stockholm, Stockholmseskadern, får nu namnet Stockholms station. Från 1937 är namnet Stockholms örlogsstation (ÖSS). Stockholms örlogsstation (ÖSS) med tillhörande örlogsvarv omfattade Skeppsholmen och Kastellholmen samt Galärvarvet på Djurgården. En flyttning av Stockholms station från centrala Stockholm togs upp till behandling redan 1863. Den sista utredningen i ärendet avslutades först 1951 och innebar att Stockholms örlogsstation flyttades till Berga örlogsskolor vid Hårsfjärden och örlogsvarvet till Muskö. En proposition om detta inlämnades till 1953-års riksdag. Stockholms örlogsstation upphörde formellt 1955 till förmån för Hårsfjärdens örlogsstation. Den 1 juli 1969 invigdes Muskö örlogsbas officiellt.

Stockholms örlogsvarv / Galärvarvet

Stockholms örlogsvarv var flottans skeppsvarv i Stockholm ingående i Stockholms örlogsstation. Varvet hade verksamhet på Galärvarvsområdet på Djurgården, Skeppsholmens östra sida och på Beckholmen. Galärvarvet har sen1720-talet varit uppläggningsplats för skärgårdsflottans galärer. När galärflottan bildades på 1720-talet förlades den till Stockholm som Stockholms eskadern. Den 29 mars 1722 upplät Kungl: Maj:t en bit av Södra Djurgården åt flottan. Skärgårdsflottans galärer skulle förvaras uppdragna på land i speciella skjul. Bilden till höger visar Galärvarvet cirka 1850. Wikipedia. Litografi av Carl Johan Billmark. Galärerna flyttades snart till en temporär galärhamn mellan Skeppsholmen och Kastellholmen. . År 1752 beslöt man dock att flytta tillbaka galärerna till Djurgården. Området utvidgades nu österut för att rymma sammanlagt 30 galärskjul utmed strandlinjen. En kyrkogård, Galärvarvskyrkogården, anlades i anslutning till varvet 1742. Örlogsvarvet utökades på 1800-talet med nya verkstäder för reparation och underhåll av flottans fartyg. År 1872 inleddes en omfattande upprustning för att möta de nya ångfartygens behov. De hittills i stort sett intakta galärskjulen förändrades i samband med detta till bland annat verkstäder. En mastkran anskaffades 1874, och åren 1875-79 anlades en ny slip, kajer och inte minst en stor torrdocka. Flera av de gamla galärskjulen revs senare och flera förstördes i en brand 1921. Idag återstår endast två stycken. Beckholmen införvärvades 1918; där fanns redan två torrdockor byggda 1850. Ytterligare en docka byggdes Beckholmen på 1920-talet. På Skeppsholmen finns styckekranen och de flesta gamla verkstäderna kvar. Stockholms örlogsstation och varv flyttade under 1960-talet till den nya Musköbasen. Under 1960-talet inleddes en successiv avveckling av Galärvarvet och verksamheten lades slutligen ned 1969 då den sista verksamheten flyttades till Muskö.

Håsfjärdens örlogsstation

Hårsfjärdens örlogsstation (ÖH) var en örlogsstation inom den svenska marinen som omfattade anläggningarna i Berga örlogsbas och Vitså samt på Märsgarn, Vitsgarn och Gålö. Enheter från Stockholms örlogsstation utflyttade stegvis till Hårsfjärdens örlogsstation under 1940-talet . När Muskö örlogsbas invigdes den 1 juli 1969 utfasades Hårsfjärdens örlogsstation. Marinens verksamhet i området har emellertid fortsatt efter 1969, viss verksamhet övergick i Baskompani Vitså som bestod till 1981. Verksamheten på Märsgarn kvarstod till 1981 då lokalerna övertogs av Sjövärnskåren medan verksamheten i Berga fortgår än idag (2015). Hårsfjärdens örlogsdepå 1904 - 1940 Hårsfjärdens örlogsstation 1940 – 1969

Muskö örlogsbas

Muskö örlogsbas (musköbasen) är en militäranläggning som ingår i Haninge garnison. Anläggningen ligger på ön Muskö i Haninge kommun, och stod klar 1969, efter 19 års byggtid, som strategisk bas för svenska marinen. Anläggningen är till största delen insprängd i urberget på Muskö, och är lika stor som Stockholmsstadsdelen Gamla stan. Bergsanläggningen rymmer ett flertal underjordiska dockor samt verkstäder, kontor, sjukhus, reningsverk. Utanför berget finns kanslihus, kaserner och diverse personalstödslokaler.

Tre Kronor

Tre Kronor var en borg och försvarsanläggning som utvecklades till slott och kungligt residens på Stadsholmen i Stockholm.

Blasieholmen

Blasieholmen är en halvö på Norrmalm i centrala Stockholm, väster om Nybroviken och öster om Strömmen och Gamla stan och sträcker sig söderut till Skeppsholmsbron.

Kastellholmen

Kastellholmen är en ö i Saltsjön i centrala Stockholm och är en del av stadsdelen Skeppsholmen, och har broförbindelse med Skeppsholmen via Kastellholmsbron. Det ursprungliga kastellet som på 1600-talet användes för ammunitionstillverkning och krutförråd exploderade 1845 och ersattes med det nuvarande Kastellet, ritat av arkitekten Fredrik Blom. Huset som är byggt i rött tegel hade rum för officerare och vaktmanskap i två våningar och tornet med sitt ännu högre trapptorn har förblivit ett välkänt landmärke från sjösidan för Stockholm. Batteriet vid kastellets fot utrustades med åtta stycken tolvpundiga kanoner. En krutkällare byggdes en bit därifrån.

Skeppsholmen

Skeppsholmen är en ö i Saltsjön i centrala Stockholm och är vid sidan av Kastellholmen en del av stadsdelen Skeppsholmen. Skeppsholmen har en broförbindelse med Blasieholmen kallad Skeppsholmsbron och till Kastellholmen via Kastellholmsbron. Skeppsholmen var under cirka 300 år flottans ö. Under denna tid byggdes ett flertal av de nuvarande byggnaderna, ritade av dåtidens främsta arkitekter som Nicodemus Tessin d.y., Johan Eberhard Carlberg och Carl Hårleman. De militära funktionerna fanns kvar till 1968. Därefter uppläts de gamla byggnaderna för museer, skolor och kulturinstitutioner. På slutet av 1500-talet kallades Skeppsholmen för Lustholmen. År 1634 bildades det så kallade amiralitetskollegiet då flottans ledning flyttade från nuvarande Blasieholmen till Skeppsholmen som blev Stockholms örlogsbas. Ungefär samtidigt som flottans fartygsvarv flyttade ut till ön ändrades namnet till nuvarande Skeppsholmen. Karta över Blasieholmen, Skeppsholmen och Kastellholmen, 1870.

Källreferenser

1. Svenska knektar, indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred av Lars Ericsson, 1997 2. Det gotländska båtsmanshållet 1646 - 1887, Kjell Olson, 1993 3. Försvarets civilförvaltning 1634 - 1865, utgiven 1994 av försvarets civilförvaltning 4. Från regalskepp till sjörobot av Bengt Ohrelius, 1984. 5. Om sjökriget, från Svensksund till smygteknik av Marco Smedberg 6. Skärgårdsflottan, redaktör Hans Norman, 2000 7. Wikipedia

Karlskrona örlogsstation

Den svenska örlogsflottans huvudstation fanns mellan åren 1522 och 1680 i Stockholm som Stockholms station. Under karl XI:s krig mot Danmark (1675-1679) insåg man behovet av en örlogsstationen i södra Sverige. Karl XI ville ha flottan längre söder ut för att snabbare kunna möte fienden som kom söderifrån. Fienden var framför allt Danmark. Ryssland hade ingen flotta vid denna tid så inget hot kom vid denna tid över havet österifrån. Ryska östersjöflottans födelse räknas till år 1703 då ryssarna anlade flottbasen Kronstadt i Finska viken. Vidare ville Karl XI få en hamn som var isfri större delen av året. Man undersökte Kalmar och Karlshamn först men valet föll slutligen på Trossön i den Blekingska skärgården. Platsen kom att kallas "Karls-krona" efter Karl XI. Under 1680 flyttades större delen av flottan dit. För att skydda örlogsbasen byggdes tre bastioner runt basen och för att skydda inloppet till Karlskrona byggdes Kungsholms fort och Drottningskärs kastell vid Aspösund. Det första skepp som byggdes i Karlskrona var Götha som sjösattes 1686. Karlskrona örlogsbas byggdes i samband med grundandet av staden Karlskrona för att bli en ny huvudbas för Sveriges örlogsflotta. Karlskrona med dess örlogshamn lades på ett gynnsamt läge mellan halvöarna Almö och Möcklö. Trossö låg utanför ön Vämö med dess sund avskild från fastlandet någorlunda skyddat mot fientligt anfall. Generalkvartersmästaren Erik Dahlberghs uppgjorda plan för anläggandet av hamnen antogs 1683 och två år senare påbörjades arbetet under hans ledning. Senare övertogs ledningen av Carl Magnus Stuart. Bilden till höger visar högvakten vid Karlskrona örlogsbas, uppförde 1821–26. Av Boatbuilder - Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid= 11500065 Till örlogsbasen hörde hamn, varv och befästningar samt verkstäder, förråd, bostäder och annat som ansågs viktigt. Varvet låg till en början på Vämön men flyttades till Trossö 1684. Mot landsidan utgörs försvarsanordningarna av en mellan Vämö och fastlandet upprensad bred våt grav flankerad av ett litet starkt fäste på Koholmen och frontalt beskjuten från de bakomliggande Oskarsvärnslinjerna, huvudsakligen öppna jordverk. Försvarsanläggningarna till örlogsbasen basen utgjordes på sjösidan av en yttre linje vid de i havsbanden större inloppen och en inre dragen omkring själva varvet och kringliggande holmar. Efterhand uppfördes Kungsholms fort och Drottningskärs kastell på var sin sida av det stora södra inloppet mellan Aspö och Tjurkö. När ombyggnaden av Kungsholms fort stod klar på 1850-talet, uppfördes för det inre reddförsvaret två torn, Kurrholmen och Godnatt. Mastkranen byggdes 1803 i tegel men själva kranhuvudet är av trä med ett tak belagt med kopparplåt. Byggnaden består av sex våningar och är 42 meter hög. Vid de tyngsta lyften krävdes 96 man för att driva gångspelen. Maskinerna är än idag helt intakta. Varvsmuren är en mur som avgränsar den civila delen av staden mot varvsområdet. Örlogsbasen fick ett uppsving på 1770-talet i och med att Gustav III övertog makten i riket. År 1782 fick skeppsvarvet i Karlskrona en ny varvschef, Fredric Henric af Chapman. Hans fick i uppdrag att skapa en helt ny flotta inför Gustav III:s planerade krig mot Ryssland (1788 - 1790). Som varvschef i Karlskrona omorganiserade af Chapman tillverkningen av örlogsskeppen. Femfingerdockan byggdes åren 1758-1856 och har sitt namn efter de fem dockornas placering. Ursprunget är Augustin Ehrensvärds idé att flottans fartyg skulle förvaras i torrlagda skeppsdockor under tak. Polhemsdockan invigdes 1724 då flottans största linjeskepp Kung Karl togs in för reparation. Gamla mastkranen började byggas år 1803 och betjänade Femfingerdockan. Repslagarbanan från 1690-talet är Sveriges längsta träbyggnad. Här tillverkades alla typer av tågvirke för de seglande örlogsfartygen och produktionen pågick till början av 1960-talet. Repslagarbanan har två våningar och är 300 meter lång (1000 fot), vilket krävdes för att slå den längsta trossen. Wasaskjulet (Stora skeppsskjulet) stod klar år 1763 och gav plats för byggnation av krigsskepp om upp till 70 kanoner. Båtsmanskasernen på Stumholmen byggdes år 1847 som logement för cirka 500 indelta båtsmän. Skeppsgossekasernen Anckarstierna uppfördes på1870- talet som kasern och skollokal för skeppsgossekåren. Den var i bruk ända fram till 1939. Nedan visas en karta över Karlskrona

Göteborgs örlogsstation

Före 1658 hade Sverige enbart en smal landremsa på västkusten vid dagen Göteborg. Älvsborgs fästning (gamla Älvsborgs fästning) skyddade då hamninloppet. Fästningen var viktig eftersom detta var Sveriges enda hamn åt väster. Fästningen erövrades av Danmark 1563 under Nordiska sjuårskriget och efter freden i Stettin 1570 fick Sverige lösa tillbaka fästningen i det sk. Första Älvsborgs lösen för en stor summa pengar, 150 000 riksdaler silvermynt att betalas inom tre år. Fästningen erövrades åter av danskarna 1612 under Kalmarkriget 1611–1613 och summan för inlösandet av fästningen bestämdes i freden i Knäred 1613 och sattes till 1 miljon riksdaler silvermynt i det sk. Andra Älvsborgs lösen. Efter den sista inbetalningen i januari 1619 kom fästningen slutligt i svensk ägo. Göteborgs första bebyggelse tillkom 1604. Staden blev dock nedbränd 1611 under Kalmarkriget. Det nuvarande Göteborg började anläggas 1619 tillskyndan av Gustav II Adolf. Gamla Älvsborg (Älvsborgs slott) var från 1300-talet och fram till 1600-talet en betydelsefull befästningsanläggning vid Göta älvs utlopp. Fästet låg på den södra sidan av älven på den plats där Klippan ligger idag. Efter kriget med Danmark (1643-1645) erhöll Sverige vid freden i Brömsebro 1645 bl.a. Halland i pant på 30 år. Efter Karl X Gustavs första danska krig (1657 - 1658) blev Halland permanent svenskt vid freden i Roskilde 1658. Vidare erhöll Sverige bl.a. Skåne, Blekinge och Bohuslän. I och med freden fick Sverige en naturlig gräns både i söder och på västkusten. Gamla Älvsborgs fästning förstärktes både 1624 och under 1630- och 1640-talen. Under krigsåren 1656- 1658 rustades den fullständigt, men den 20 juli 1660 beslutade regeringen att Älvsborg skulle raseras genom sprängning. Under tiden hade dock tidsenligare befästningar anlagts på Stora Billingen och Kyrkogårdsholmen längre ut i hamninloppet. Mycket av inredningen med mera överfördes från Gamla Älvsborg till befästningen på Kyrkogårdsholmen. Denna nya befästning kom att kallas Nya Älvsborg. Fästningen började byggas 1653 och är belägen på Kyrkogårdsholmen i Älvsborgsfjorden i Göta älvs mynning, vid inloppet till Göteborgs hamn. Nya Älvsborg skall inte förväxlas med sin efterföljare Älvsborgs fästning. Efter freden i Roskilde 1658 blev behovet stort av ett starkt försvar på västkusten, både till lands och till sjöss. Marstrand som blev svensk 1658 hade en viktig hamn. Eftersom hamnen nästan aldrig fryser till, förlades en del av den svenska flottan här. För att försvara Marstrand beslutade Karl X Gustav att bygga en fästning på ön, Karlstens fästning. Under senare delen av 1600-talet hade Göteborg ingen örlogseskader, utan fartyg stationerades vid staden i orostider. Även nybyggnad och reparationer följde örlogsflottans behov. I början av år 1698 befallde den 15-årige kung Karl XII att amiralitetskollegiet skulle ge förslag på hur sjöförsvaret på västkusten skulle kunna rustas upp och förstärkas. Den 9 maj samma år inkom kollegiet med förslag om att upprätta en stark flottstyrka och en permanent örlogsstation i Göteborg, innefattande både hamn och varv. Kung Karl XII gav 1699 i uppdrag åt Leijonsparre att upprätta en ritning över ett nytt kronovarv i Göteborg.

Gamla varvet

Gamla Varvet var en örlogsbas och skeppsvarv vid Stigberget i Majorna, Göteborg. Gamla varvet (Amiralitetsvarvet) kan räkna sin tillkomst från den 1 december 1660. Varvet användes av flottan åren 1660–1700, då det ersattes av Nya varvet.

Nya varvet

Området, som är beläget vid mynningen av Göta älv, togs i anspråk som planerad örlogshamn cirka år 1700, i samband med utbrottet av Stora Nordiska kriget. Senare under 1700-talet användes området mest som förtöjningsplats, medan varvsverksamhet bedrevs på Gamla Varvet vid Stigberget. Under 1710- talet drogs svenska västkusten in mer aktivt i krigshandlingarna. Den av kung Karl XII sanktionerade kaparverksamheten, som utgick från Göteborg, utökades och innebar att även kronovarven och vissa örlogsfartyg användes i kaperiets tjänst. I början av år 1756 var ett antal fartyg ur örlogsflottan och skärgårdsflottan förlagda till Nya Varvet. Samma år överfördes de större örlogsskeppen från Göteborg till Karlskrona, och de fem kvarvarande galärerna blev en del av den nybildade Arméns flotta som 1762 fick namnet Galäreskadern i Göteborg. År 1794 blev divisionen en egen enhet under benämningen Göteborgseskadern av arméns flotta. År1801 godkändes en upprustning av varvet som innebar utfyllnad och anläggning av kajer, uppbyggnad av två kanonslupskjul och kasern för manskapet. Pengar skulle komma genom försäljning av Gamla Varvet. I samband med Napoleonkrigen i början av 1800- talet förstärktes försvaret av området, och nya byggnader uppfördes. Den långa kasernlängan, som också utgör skydd mot landsidan, som stod färdig 1825. Arméns flotta (skärgårdsflottan) slogs ihop med örlogsflottan år 1823, och flottstyrkan vid Nya Varvet fick då benämningen Göteborgs eskader av Kongl. Maj:ts flotta. Därefter skedde en långsam nedtrappning av verksamheten. Nya Varvet omvandlades den 10 oktober 1854 till en depå under Stockholms örlogsstation. Slutligen överläts området till Fångvårdsstyrelsen 1870 som fängelse. Sedan Göteborgs station först blivit förändrad till depå och 1870 helt och hållet indragen, blev flottan delad på de två stationerna i Stockholm och i Karlskrona. Den nya försvarsanläggningen Älvsborgs fästning vid Göteborgs hamninlopp började byggas 1899, och Älvsborgs kustartilleridetachement sattes upp som en del av det nya Kustartilleriet år 1902. För att få logement till soldaterna i den nya anläggningen så återtogs en del av Nya Varvet från Fångvårdsstyrelsen. Efter Unionsupplösningen med Norge 1905 fick området återigen ökad betydelse. År 1907 återtog Kustartilleriet hela Nya Varvets område, och Fångvårdsstyrelsen flyttade till Härlandafängelset. Under de båda världskrigen skedde ytterligare utökning av den militära verksamheten. Under hela första världskriget fanns en avdelning av flottan vid Nya Varvet. Den 1 oktober 1917 bildades Göteborgs örlogsdepå på Nya Varvet, underställd Stockholms örlogsstation. Depåns fartyg bestod i slutet av 1930- talet av en jagardepå, en minsvepardepå och en ubåtsdepå. År 1943 utökades Göteborgs örlogsdepå till en örlogsstation, och samtidigt inrättades ett örlogsvarv på Nya Varvet. Genom riksdagens beslut enligt proposition 1983/84:112 avvecklades Nya Varvet som marin stödjebas. Den svenska örlogsflaggan halades för sista gången på Nya Varvets salutstation den 28 januari 1986. Karta över Nya varvet 1815.

Övriga örlogsstationer/baser

Sveaborg

Sveaborg (Suomenlinna, eller tidigare Viapori) är en sjöfästning utanför Helsingfors. Sveaborg började byggas 1748 när Finland var en del av Sverige. Finska eskadern av armén flotta som skapades 1756 var förlagd till Sveaborg. Arméns flottas huvudstationer fanns således i Stockholm och Sveaborg, men även mindre eskaderstationer etablerades med tiden. Dessa var bohuseskadern i Göteborg 1789, eskadern i Åbo 1793. En pommersk eskader förlades i Stralsund som 1807 flyttades till Landskrona, dessutom några mindre enheter i Malmö samt Kristina och Varkaus i Finland.

Marina operationsbaser

Blekingebasen (BleB) i Karlskrona i Blekinge Fårösundsbasen (FårB) i Fårösund på Gotland Grebbestadsbasen (GreB) i Grebbestad i Bohuslän Gräddöbasen (GröB) på Gräddö utanför Norrtälje i Roslagen Gullmarenbasen (GullB) i Skredsvik norr om Uddevalla i Bohuslän Hemsöbasen (HemB) på Hemsö utanför Härnösand i Ångermanland Järnaviksbasen (JvB), ersattes 1959 av Blekingebasen Marstrandsbasen (MarB) i Marstrand i Bohuslän Orrfjärdsbasen (OrrB) i Gryts skärgård norr om Västervik i Östergötland Saxarfjärdsbasen (SaxB) på Rindö utanför Vaxholm i Roslagen Stockholmsbasen (StoB) med Stockholms örlogsvarv (ÖVS) på Skeppsholmen i Stockholm Södertörnsbasen (SörB) delad på Ingarö och Horsfjärden utanför Berga örlogsbas