Svenska örlogsfartyg - ubåtar

Förteckning över svenska ubåtar

• Tidiga ubåtar • Ubåtar, mellankrigstiden • Ubåtar, andra världskriget • Ubåtar, Kalla kriget • Ubåtar efter Kalla kriget

Allmänt

I beskrivningen av fartygen finns några begrepp och termer som kan vara värda att beskriva. • IK-nr är det igenkänningsnummer som fartygen normalt, i fredstid, har påmålad på fartygssidan på vissa fartygstyper. För ubåtar är det en namnförkortning av ubåtens namn. • Levererad avser den tidpunkt då fartyget formellt levererades till Marinen från leverantören. • Sjösatt, av ser den tidpunkt då fartyget döpts och löpt av stapeln. • Utrangerad avser normalt den tidpunkt då fartyget slutgiltigt utgår ur Marinen organisation. • Deplacement, uttrycks i ton och anges med två värden, standarddeplacement och deplacement då fartyget är fullt rustat. Om enbart ett värde anges avser det standarddeplacement. För ubåtar anges deplacement i ytläge, respektive u- läge. • Fart anges i knop och avser den kontrakterade farten. För ubåtar anges farten i ytläge respektive u-läge. • Dimensioner, anges i meter för längd, bredd och djupgående. Längden kan anges i två mått, dels i konstruktionsvattenlinjen, dels i största längden totalt sett. Om enbart en längd anges är det den största längden som avses. Med bredd avses den största bredden. • Besättningens storlek avser normalt sett fredsbesättningsstorleken. • Dykdjup för ubåtar anger största tillåtna dykdjup i fredstid. Förkortningen "HMS" betyder Hans Majestäts Skepp / Hennes Majestäts Skepp och används i den svenska flottan som ett prefix före fartygets namn, exempelvis HMS Visby. Men HMS började inte användas av flottan förrän efter 1950. För äldre fartyg, dvs byggda före 1950, användes ”HM” (Hans Majestäts) följt av fartygstyp och namn, exempelvis HM Kryssare Tre Kronor. Svenska örlogsfartyg målades från den 23 juni 1940 med vita tvärstreck på däck och sidor för att de tydligt skulle kunna identifieras som neutrala fartyg och därmed undgå vådabeskjutning från de krigförande.

Till förteckningen över svenska ubåtar

Relaterade länkar

• Örlogsfartyg - Startsidan • Svenska ytstridsfartyg sid-1 • Svenska ytstridsfartyg sid-2 • Svenska ytstridsfartyg sid-3 • Svenska ytstridsfartyg sid-4 • Svenska ytstridsfartyg sid-5 • Svenska ytstridsfartyg sid-6 • Svenska ytstridsfartyg sid-7 • Svenska ubåtar • Svenska signalspaningsfartyg • Beteckningar på fartygens vapensystem • Svenska stridsbåtar • Svenska flottans historia • Kustartilleriets historia • Flottans uniformer • Kustartilleriets uniformer • Skärgårsflottan • Beredskapsåren 1939 - 1945 • Beredskapsbilder • Signalspaningsflygplan • Svenska stridsflygplan • Svenska stridsvagnar •

Referenslitteratur

1. Örlogsfartyg, Svenska maskindrivna fartyg under tretungad flagg. G von Hofsten, J Waernberg. 2004. 2. Sveriges ubåtsvapen, tidningen Militär Historia, nr 1/2018. 3. Tysk superubåt i svenska händer, artikel av Staffan Hassby i Populär Historia, 14/2 2020. 4. Försvarsmakten 5. Wikipedia 6. Digitaltmuseum Överst på sidan

Kalla kriget

En av de viktigaste utvecklingarna av ubåtarna under andra världskriget var snorkeln. Med snorkeln kunde ubåten ladda batterierna i uläge på periskopsdjup. Efter andra världskriget hade svenska flottan ett stort behov att inhämta kunskap om de snabba tekniska framsteg som gjorts av såväl de allierade som av tyskarna under kriget. Man kände till att Tyskland tagit fram en ny mycket avancerad ubåtsmodell, XXI. En XXI ubåt i tyska Kriegsmarine, U 3503, hade skadats av allierat flyg i Kattegatt och därefter flytt in på svenskt territorialvatten vid Vinga Sand, den 6 maj 1945. Den tyska besättningen vill reparera ubåten för att sen avgå. Detta nekades av svenska Marinen då de ville undersöka den nya ubåten. Detta ledde till att den tyska besättningen sänkte fartyget. Ubåten bärgades dock av svenska Marinen genom att luft blåstes in i båten. Marinens personal lyckades sen få i gång elmotorerna och köra in ubåten på grundare farvatten. Därefter togs den in i Götaverkens flytdocka. Marinförvaltningens specialister kunde sen studera och dokumentera konstruktionen, därefter skrotades den. Allt dokumenterades: batterierna, snorkeln, de målsökande girande torpederna, hydrauliksystemet, sonaranläggningen, radarn och radarvarnaren. Ubåtens snorkelanläggning togs om hand och monterades på prov på den svenska ubåten HMS Draken och sedan på U 9. U 3503 var 76,7 m lång med ett deplacement på 1621/1819 ton och hade en besättning på 58 man. Efter andra världskriget byggdes en ny serie av 6 svenska ubåtar av Hajen III-klass som togs i bruk i början av 1950-talet. Dessa byggdes bl.a. efter studier av den strandade tysk ubåten U 3503. Tillkomsten av snorkel minskade behovet av en luftvärnspjäs då batterierna nu kunde laddas i periskopläge. Hajen-klass ubåtarna var 65,8 m långa med ett deplacement på 720 ton. Dykdjupet var 150 m och besättningen 37 man. De kunde framföras i 16 knop, både i uläge och ytläge. Båtarna hade 4 torpedtuber för torped 53,3 cm m/54. Ubåtarna i serien var HMS Hajen, HMS Sälen, HMS Valen, HMS Bävern, HMS Illern och HMS Uttern. De sjösattes mellan 1954 och 1958 och levererades till Marinen mellan 1957 och 1960. Ubåtarna utrangerades 1980. Bilden visar ubåten HMS Hajen (Hj) av Hajen III-klass till sjöss. Sjösatt 1954, levererad 1957. Längd: 65,8 m. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo84959A. Sex ubåtar av förbättrad Hajen typ (Draken II-klass) tillverkades mellan 1960–64. Dessa ubåtar fick dock ett nytt akterskepp, till skillnad från Hajen III-typ ubåtarna, med en stor långsamtgående 5-bladig propeller för att reducera de typiska kavitationsljuden från de snabbroterande propellrarna samt korsroder. Ubåtarna var 69,3 m långa med ett deplacement på 770/1125 ton. Dykdjupet var 150 m och besättningen 36 man. Båtarna hade 4 torpedtuber för torped 53,3 cm m/54 och kunde medföra 8 reservtorpeder. Ubåtarna i serien var HMS Draken (Dra), HMS Gripen (Gri), HMS Vargen (Vgn), HMS Delfinen (Del), HMS Nordkaparen (Nor) och HMS Springaren (Spr). De sjösattes mellan 1960 och 1961 och levererades till Marinen mellan 1961 och 1962. Bilden visar ubåtarna HMS Vargen (Vgn) (till vänster) och HMS Springaren (Spr) (till höger), båda av Draken II-klass. Vargen sjösattes 1960, levererades 1961 och Springaren 1961 resp. 1962. Längd: 69,3 m. Bild: Marinmuseum, ID: B33:12. Draken II-klass ubåtarna byggdes om och moderniserades 1970 - 1971, främst avseende eldledningssystemen. Ubåtarna utrangerades under 1980-talet. Samtidigt byggdes 6 sk. nummerubåtar från andra världskriget om till jaktubåtar, typ Abborren i Kustubåt-klass (se ovan). Man var nu medveten om att den bästa ubåts-jägaren var en annan ubåt. Då behövdes jaktubåtar, en roll som Abborren-typ ubåtarna fick. Sex nummerubåtar av kustubåt-klass som byggdes om under åren 1962 – 1964 till just Jaktubåts-klass. De var U4 – U9 och genomgick nu ett omfattande ombyggnadsarbete, bl.a. fick de ett nytt förskepp och ett nytt akterskepp. Ubåtarna fick samma akterskepp som Draken II-serien med korsroder och tystgående stor propeller. I förstäven integrerades hydrofonen för upptäckt av fientliga ubåtar. Vid denna ombyggnad tilldelades dessa ubåtar nya namn som utgjordes av namn på olika fiskar. De namn som respektive ubåt fick var HMS Forellen (U4), HMS Abborren (U5), HMS Siken (U6), HMS Gäddan (U7), HMS Laxen (U8) och HMS Makrillen (U9). De tidigare nummerbeteckningarna står inom parentes. Bilden visar ubåten HMS Abborren (Ab) av typ Abborren i kustubåtklass (Sjösatt 1943, levererad 1944, ombyggd och moderniserad 1962). Före ombyggnaden hette hon HMS U5. Längd: 49,6 m. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo97888A. Ubåtarna utrangerades vid mitten av 1970-talet. Sjöormen-klass var en ubåtsserie om 5 ubåtar som byggdes åren 1967–1968 vid Kockums i Malmö respektive Karlskronavarvet och levererades till Marinen mellan 1968 och 1969. Ubåtarnas namn var HMS Sjöormen (Sor), HMS Sjölejonet (Sle), HMS Sjöhunden (Shu), HMS Sjöbjörnen (Sbj) och HMS Sjöhästen (Shä) av typ A11. Sjöormen-klass ubåtarna var 50,5 m långa (bredd 6,1 m) med ett deplacement på 1.130 ton (1.210 ton i u- läge). Ubåten var således kortare än tidigare båtar, men innehöll i gengäld två våningar. Farten var 15 knop i ytläge och 20 knop i u-läge. Dykdjupet var 150 m. Dessa ubåtar kan väl sägas Sveriges första riktiga ubåts serie med modern design och var både snabb och lätt att manövrera, både sidledes och på djupet samt hade hög batterikapacitet. Sjöormen-klassens utformning var influerad av den tyska ubåten U3503, av XXI klass, samt av den amerikanska försöksubåten USS Albacore. Den droppliknande skrovformen och kryssroderarrangemanget är två saker som gjorde Sjöormens manöveregenskaper vida överlägsna tidigare svenska ubåtars. Sjöormen-klassen var en av de första ubåtstyperna i världen med sk. kryssroder. Även om Draken II-klassen var längre än Sjöormen- klassen var ändå den sistnämnda med sina två våningsplan större ytmässigt sett men med en betydligt mindre besättningsstorlek på enbart 25 man, jämfört med Drakens 37 man. Flera funktioner hade automatiserats eller kunde fjärrstyras med hydrauliksystem, vilket minskade behovet av personal. Den hade mycket stor motståndskraft mot sjunkbomber och minor och den var mycket tystare än sina föregångare. Sjöormen-klassen hade 6 torpedtuber, 4 för tunga torpeder med en diameter av 53 cm, och 2 tuber för lätta torpeder med 40 cm diameter. Från torpedtuberna kunde även minor av modell F 43 skjutas ut. Till självförsvar i ytläge fanns Granatgevär m/48 och Kulspruta 58. De var även försedda med en ny passiv sonar med fyrdubblad räckvidd. I början av 1980-talet genomfördes en större modernisering, som bl.a. innebar införandet av så kallad snorkelautomatik. Vidare uppgraderades strids- och eldledningssystemet genom det digitala SESUB (ett strids- och eldledningssystem för ubåtar) och införande av den avancerade svenskbyggda torpeden typ 613. Åren 1992-1994 moderniserades två Sjöormen ubåtar, Sjölejonet på Muskö och Sjöhunden i Malmö. Samtliga Sjöormen ubåtar utrangerades (såldes) 1997. Bilden visar ubåten HMS Sjöormen (Sor) i Sjöormen- klass av typ A11. Sjösatt 1967, levererad 1968, moderniserad i början av 1980-talet. Längd: 50,5 m. Bild: Marinmuseum, ID: D 14969:69. Den övre bilden visar dykoffecerens plats på HMS Sjöormen. Bild: Marinmuseum, ID: D 14969:72. Den svenska flottan hade i slutet av 1960-talet och början av 1970 av 23 ubåtar. Ubåtsflottan utgjordes av 6 Hajen, 6 Draken, 6 Abborren och 5 Sjöormen och dessa ubåtar utgjorde en mycket slagkraftig styrka av hög betydelse för landets försvar. Nästa ubåtsserie var 3 ubåtar av Näcken-klass av A14-typ som byggdes 1977–1981 för att ersätta Abborren-klassens ubåtar och var en vidareutveckling av Sjöormen-klassen. Näckenubåtarna var utrustade med ett integrerat strids- och eldledningssystem vilket den var först i världen med och gav dem möjlighet att med ett digitalt passivt sonarsystem utvärdera målens kurs, fart och avstånd enbart med hjälp av bäringar till respektive mål. De tre ubåtarna i klassen var HMS Näcken (Näk), HMS Najad (Nad) och HMS Neptun (Nep). Näcken-klassen var den första svenska ubåten med datoriserat strids- och eldledningssystem (Näckens Informations Behandlings System, NIBS). Datorsystemet utnyttjades även för styrning, reglering av fart och djup. Det nya datorsystemet tillsammans med de åtta torpedtuberna och nya avancerade torpeder möjliggjorde att flera mål samtidigt kunde bekämpas på stora avstånd. Näcken- klassen konstruerades för att kunna bära en stor vapenlast, cirka 15 torpeder. Ubåtarna sjösattes under 1978 – 1979 och levererades till Marinen 1980 – 1981. De var 49,5 m långa (bredd 5,7 m) med ett deplacement på 1.030 ton (1.085 ton i u-läge). Farten var 12 knop (20 knop i u-läge) och dykdjupet 300m. Besättningen var endast 19 man. År 1988 erhöll ubåten HMS Näcken ett luftoberoende Stirling-maskineri (Stirling MK II) som ökade aktionstiden under vattnet från ett par dagar till flera veckor och gjorde Näcken till världens första operativa ubåt med konventionellt luftoberoende maskineri. Stirlingmotorns syre som behövs vid förbränningen medföres i ubåten i flytande form. Framdriften blev härmed oerhört tyst. För att få plats med Stirling maskinen förlängdes Näcken med en 8 m lång sektion. Deplacementet ökade därmed till 1.150 ton (1.350 i u-läge) och besättningen utökades till 22 man. Totala länden blev 57,5 m. Ubåtarna utrangerades 1998. Bilden visar ubåten HMS Näcken (Näk) i Näcken-klass av typ A14. Sjösatt 1978, levererad 1980, ombyggd 1988. Längd: 49,5 m (57,5 m från 1988). Bild: Marinmuseum, ID: B33:8. Västergötland-klass var en ubåtsklass som bestod av de 4 ubåtarna HMS Västergötland (Vgd), HMS Hälsingland (Hgd), HMS Södermanland (Söd) och HMS Östergötland (Ögd). De sjösattes mellan 1986-1988 och levererades till Marinen mellan 1987 och 1990. De var 48,5 m långa (bredd 6,1 m) med ett deplacement på 1.070 ton (1.150 ton i u-läge). Farten var 11 knop (20 knop i u-läge) och dykdjupet 300m. Besättningen var 28 man. De har 6 st 53,3 cm torpedtuber och 3 st 40 cm torpedtuber. Ubåtarna i Västergötland-klassen kunde avfyra upp till sex tunga och sex lätta trådstyrda torpeder samtidigt mot olika mål. Med Västergötland-klassen kombinerade de bästa egenskaperna från HMS Sjöormen och HMS Näcken. Bilden visar ubåt HMS Västergötland (Vgd) i Västergötland-klass. Sjösatt 1986, levererad 1987. Längd: 48,5 m. Bild: Wikipedia. År 2005 ingick Sverige ett avtal om att sälja HMS Västergötland och HMS Hälsingland till Singapore. Detta köp fullbordades 2011-2013.

Stirlingmotorn

Stirlingmotorn var ett stort steg framåt under 90-talet som innebar en stor modernisering av ubåtens framdrivning och kom att installeras i Gotland- klassen. Försök med stirlingmotorn gjordes av Kockums redan med HMS Näcken som 1988 förlängdes med 8 m och fick en stirlingmotor installerad. Kockums ingenjörer lyckades att anpassa en stirlingmotor till ubåtsmotor vilket revolutionerade framdrivningen av ubåtar med dess oberoende av luft, hög verkningsgrad nästintill ljudlösa gång. Stirlingmotorn är med andra ord mycket tystgående som kan arbeta under ett stort yttre tryck och därmed väl lämpad för ubåtsdrift. Detta möjliggjorde detta att Näcken kunde vistas under vattnet i flera veckor i stället för några dagar. Gotland-klassens tre ubåtar, vars tillverkning påbörjades år 1990, fick den anpassade stirlingmotorn installerad som drivkälla redan från början. Gotlands-klassens ubåtar levererades till Marinen 1999. Stirlingmotorn är dock tung och relativt dyr att producera men inte i jämförelse med andra luftoberoende drivkällor.

Efter Kalla kriget

HMS Södermanland och HMS Östergötland (se ovan) genomgick en stor ombyggnation åren 2002–2003 och uppgraderades till en ny klass, Södermanland- klass. De blev nu försedda med Stirlingmotorer vilket påtagligt förbättrade ubåtarnas uthållighet. Längden utökades därmed till 60,4 m och deplacementet till 1.400 ton. Ubåtarna anpassades även till att klara av internationella uppdrag med operationer i både varma och salta vatten. Ubåtar av Södermanland-klassen har större ubåtsjaktkapacitet än tidigare klasser då de är utrustade med en ny ubåtsjakttorped. Bilden visar ubåten HMS Södermanland (Söd) i Västergötland-klass. Sjösatt 1988, levererad 1989. Längd: 48,5 m. Ombyggd 2002-2003. Ny längd 60,4 m. Ny klass: Södermanland-klass. Foto 2014. Bild: Marinmuseum, ID: MM.V 10027. HMS Södermanland uppgraderades under 2010 med bland annat ett nytt ledningssystem (SESUB 960), nytt navigationssystem, nya sambandssystem. HMS Östergötland är fn. avrustad (2021). Gotland-klass (av typ A19) är en svensk ubåtsserie omfattande tre ubåtar, HMS Gotland (Gtd, HMS Halland (Hnd) och HMS Uppland (Upd) levererade 1999. De bygger i allt väsentligt på ubåt typ Västergötland, men med en hel del förbättringar. Ubåtstypen har två dieselmotorer och två Stirlingmotorer vilket ger luftoberoende och fördubblad uthållighet jämfört med tidigare ubåtstyper. Ubåtarna av Gotland-klass är bestyckade med både lätta torpeder för självförsvar mot andra ubåtar, och tunga torpeder för insatser mot ytfartyg. Gotland-serien försågs med andra ord redan från början med Stirlingmotorer. De sjösattes mellan 1995-1996 och levererades till Marinen 1999. De är 60,4 m långa (bredd 6,2 m) med ett deplacement på 1.380 ton (1.490 ton i u-läge). Farten är 15 knop (20 knop i u-läge) och dykdjupet 300 m. Besättningen är 25 man. De har 4 st 53,3 cm torpedtuber och 2 st 40 cm torpedtuber. För passiv spaning är hon utrustad med cirkulär sonar och FAS ("Flank Array Sonar"). Samtliga ubåtar i Gotlandklassen samt HMS Södermanland fick nytt ledningssystem SESUB960 åren 2010–2013. HMS Gotland gjorde ett uppmärksammat besök i USA åren 2005-2007, då hon övade tillsammans med den amerikanska flottans ubåtsjaktenheter utanför Kaliforniens kust. Motståndarna i övningarna hade svårt att lokalisera ubåten. Bilden visar ubåten HMS Gotland (Gtd) i Gotland- klass (A19). Sjösatt 1995, levererad 1999. Längd: 60,4 m. Ombyggd 2016-2018. Ny längd 62,4 m. Foto: Ystad augusti 2015. Bild: Wikipedia. Under 2010 och 2011 blev HMS Halland den första av ubåtarna i Gotland-klassen som delvis halvtidsmodifierades, med bland annat nya system för ledning (SESUB 960), navigation och samband. Under 2014 - 2015 genomgick HMS Halland en fortsatt modernisering. Mellan 2016 och juni 2018 modifierades HMS Gotland vid Karlskronavarvet med bl.a. nya Stirlingmotorer, nya stridsledningssystem, ny sonar, dykarklocka och periskopet har bytts till optronisk mast. Ubåten delades och förlängdes med ca 2 m till 62,7 m. Nytt deplacement i ytläge är 1.580 ton. I maj 2020 överlämnades HMS Gotland åter till Försvarsmakten. Mellan 2018 och 2019 modifierades även HMS Uppland. Skrovet utökades med en ny sektion för skeppsteknisk utrustning och med 2 meter till 62 meter. Vidare tillfördes ubåten nya sensorer samt ett nytt ledningssystem. I mars 2022 meddelade Försvarsmakten att samtliga ubåtar av Gotland-klass samt HMS Södermanland halvtidsmodifieras, för att behålla den operativa förmågan.

Svenska ubåtsvapnet

Svenska ubåtar började tillverkas för svenska flottan redan år 1869. Under ett och ett halvt sekel som förflutit har ett 20-tal skilda ubåtsserier konstruerats i Sverige och över 70 ubåtar av olika storlekar och typer har byggts inom landet, varav mer än hälften på Kockums i Malmö. För ökad säkerhet hos ubåtsvapnet har flottan haft en ubåtsräddningsfarkost (URF) sedan 1970-talet. Det svenska ubåtsvapnet bildades år 1904 då HMS Hajen levererades som första ubåt. Förbandet för ubåtsverksamheten blev Första ubåtsflottiljen (1. ubflj). Ubåtsflottiljen ingick i kustflottan och var underställd den fram till 1998. Thorsten Nordenfelt var en viktig och betydelsefull ubåtspionjär i Sverige. Efter en vistelse i Liverpool år 1881 inspirerades han till att börja konstruera och bygga ubåtar. Trots teknisk utveckling av ubåtens funktionalitet, var den tidiga ubåten en dykbåt. Dvs ett ytfartyg som, då man siktade en fiende, dök under ytan för att därefter avfyra en torped. Om hotet för ett motangrepp var liten kunde man även avfyra torpeder i ytläge. Anfallet kunde även utföras med kanon i ytläge. Dessutom var inte periskopen så värst utvecklade vid den tiden. Den spaning som bedrevs skedde enbart med kikare vilket begränsade siktens räckvidd och innebar korta upptäcktsavstånd. Ubåtarna drevs med förbränningsmotor i ytläge, kombinerat med batteridrift i undervattensläge. Batterikapaciteten var dock begränsad, liksom tillgången på syre ombord. I början användes bensinmotorer men senare användes driftsäkrare och brandsäkrare dieselmotorer. Under de båda världskrigen var fortfarande ubåtarna i princip dykbåtar, dock med en större operativ räckvidd och längre uthållighet i uläge. Svenska ubåtar använder sig sen 1990-talet av stirlingmotorer för att öka uthålligheten i uläge. En svensk ubåt kan därmed vara under vattnet i 30 dagar. Förkortningen "HMS" började inte användas av svenska flottan förrän efter 1950. Tidigare användes ”HM” (Hans Majestäts) följt av fartygstyp och namn. Jag har dock i denna artikel använt mig av HMS på alla ubåtar oberoende av när de var i bruk.

Tidiga ubåtar

Sveriges första egentliga ubåt var HMS Hajen som konstruerades av den svenske fartygskonstruktören Carl Richson (1857 – 1925). Han hade ett förflutet inom den amerikanska örlogsvarsindustrin och hade erfarenhet bl.a. av ubåtstillverkning. Hajen, byggde på en amerikansk konstruktion av ”Holland-typ”. Hajen byggd på Galärvarvet i Stockholm och levererades till Svenska flottan 1904. Den hade ett deplacement på 107 ton, var 21,6 m lång , hade periskop och en besättning på 8 man. Ubåten hade ett enkelskrov och dess dykdjup var begränsat till 30 m. Från 1909 benämndes ubåten Undervattensbåten N:r 1. Under 1915 - 1916 sker en ombyggnad av ubåten och bl.a. förlängs den till 23,3 m. Båten utrangerades 1922 och idag finns den som museiubåt på Marinmuseum, Karlskrona. Bilden till höger visar ubåten Hajen, sjösatt 1904. Bild: Wikipedia. Hajen ansågs lyckad konstruktion och ubåtar tillhörde framtiden så år 1907 beställde Kungliga Marinförvaltningen en ny ubåt från det italienska varvet Fiat-San Giorgio. Den fick namnet HMS Hvalen och sjösattes 1909. Hvalen var mycket större än Hajen och 42,5 m lång, hade dubbelskrov, drevs fram av tre stycken 12-cylindriga bensinmotorer, hade 17 mans besättning och kunde dyka till 30 m djup. Hvalen överlämnades i Italien till Svenska flottan i juli 1909 och efter lång resa hem för egen maskin kunde hon i oktober förtöja vid Stockholms Örlogsstation på Skeppsholmen. Bilden till höger visar ubåten Hvalen, sjösatt 1909. Fotot är taget utanför Nynäshamn 1909. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo88551A. Under 1909 levererades 3 ubåtar till Marinen som byggde på erfarenheterna av HMS Hajen. De påminde i storlek om Hajen och namngavs Undervattensbåten N:r 2 - Undervattensbåten N:r 4. Längd 26,8 m. Dykdjup: 30 m. Nytt var tretankssystemen som innebar att ballastvatten kunde tas in i tre olika tankar. De betecknades 2. klass ubåtar. Under 1914 - 1915 byggdes ytterligare två ubåtar av denna klass. I stället för nummer namngavs de, HMS Laxen och HMS Gäddan. Bilden visar ubåten Undervattensbåten N:r 4, sjösatt 1909. Fotot är taget 1911. Bild: Krigsarkivet, KrA. Nästa klass av ubåtar var av Svärdfisken-klass. De var 1. Klass ubåtar med dubbelskrov. Två ubåtar byggdes, HMS Svärdfisken och HMS Tumlaren och båda levererades 1914. De var de första dubbelskrovs ubåtarna där ballasttankarna var placerade mellan ytterskrovet och tryckskrovet. Svärdfisken ubåtarna var större och rymligare än Hvalen. De var 45,5 m långa med ett deplacement på 252 ton och hade en besättning på 21 man. Båtarna tillverkades av Kockums i Malmö efter en licens från Italien. Bestyckningen var två förliga 45 cm torpedtuber (M/1904-12). Ubåtarna var de första utrustade med en däckskanon. HMS Delfinen var en 2. Klass ubåt byggd av Bergsunds och sjösatt på Finnboda slip i Stockholm 1914. Hon hade samma bestyckning som Svärdfisken-klass ubåtarna men var i grunden en annan konstruktion. Den var en svensk konstruktion med enkelskrov. Delfinen var 42,5 m lång med ett deplacement på 260 ton och hade en besättning på 21 man. Under 1917 levererades 2 ubåtar av Abborren-klass. De var HMS Abborren och HMS Braxen. De var, liksom Gäddan och Laxen, i princip kopior av nummerserien Undervattensbåten N:r 1 – Nr:4, Abborren-klassens ubåtar var dock något längre, 31 m, och var på 174 ton, med ett dykdjup på 50 m. När första världskriget bröt ut 1914 beviljades medel för att bygga nya 1. Klass ubåtar. Dessa han dock inte levereras förrän 1920, dvs. efter krigsslutet. Det var tre ubåtar och dessa byggde på den tidigare Hajen- klass ubåtarna. Det var HMS Hajen, HMS Sälen och HMS Valrossen. De kallades Hajen II-klass och var 54 m långa med ett dykdjup på 50 m. Då de var större hade de 4 stävtorpedtuber och kunde föra 8 torpeder samt en 57 mm däckskanon. Fart 15,5 knop, i u-läge 9 knop. Bilden visar ubåten HMS Hajen (Hj) av Hajen II-klass, levererad till Flottan 1920. Fotot är tagit i Göteborg 1941. Bild: Wikipedia.

Mellankrigstiden

Efter kriget byggdes 3 ubåtar med dubbelskrov på licens från AG Weser i Tyskland. Dessa ubåtar fick beteckningen Bävern-klass och bestod av HMS Bävern, HMS Illern och HMS Uttern. De levererades under 1921. De var något större än Hajen II-klass ubåtarna, 57 m, men hade samma bestyckning. Dykdjupet var 60 m. Bilden visar ubåten HMS Uttern (U) av Bävern-klass, levererad till Flottan 1921. Bild: Marinmuseum, ID: D 14983:6. HMS Valen var Sveriges första minläggande ubåt. Den byggde på Bävern-klassens konstruktion men var drygt en meter bredare. Valen sjösattes och levererades till marinen 1925. Längd 57,1 m. Hon hade 10 minbrunnar med plats för totalt 20 minor. I övrigt hade den samma bestyckning som Bävern- klassen. Draken-klass ubåtarna var tre till antalet. De bygges mellan 1926 och 1930. Draken-klassen var en vidareutveckling av Bävern-klassen. Draken-klassen var dock betydligt större och starkare bestyckade än Bävern-klassen. Draken-klassens ubåtar var 66,2 m långa med ett deplacement på 667/850 ton. Dykdjupet var 60 m. De var utrustade med 4 torpedtuber för 53 cm torpeder m/26 och hade en 10,5 cm däckskanon m/25 samt en 25 mm kulspruta m/22. Den mest kända ubåten i denna klass är nog HMS Ulven (officiellt HM Ubåt Ulven) som gick på en mina och sjönk vid Stora Pölsan utanför Marstrand den 15 april 1943, dvs under andra världskriget. Hela besättningen på 33 man förolyckades. HMS Ulven ingick tillsammans med Draken-klass ubåtarna HMS Gripen och HMS Draken i Göteborgseskadern. Bilden visar HMS Ulven (Uv) av Draken-klass till havs i början av 1930-talet, sjösatt 1930 och levererad till Flottan 1931. Notera nätsågen längst förut. Bild: Marinmuseum, ID: D 11085:1:24. Delfinen II-klass ubåtarna var även de tre till antalet. Ubåtarna byggdes på Kockums Mekaniska Verkstads AB i Malmö. Ubåtarna levererades under 1936-1937. Delfinen II-klassens ubåtar var 63,1 m långa med ett deplacement på 540/720 ton. Dykdjupet var 90 m. Ubåtarna klassas som minubåtar då de kunde användas för att lägga ut minor. Ubåtarna var försedda med utstigningsslussar där besättningen, vid nödläge, genom fri uppstigning själva kunde ta sig upp till ytan. HMS Springaren (Sp), officiellt HM Ubåt Springaren, sjösattes 1935 och levererades 1937. Den var den första ubåten i svensk tjänst som döptes till Springaren. I Delfinen II-klass ingick även ubåtarna HMS Delfinen och HMS Nordkaparen. Bilden visar ubåten HMS Springaren (Sp) av Delfinen II-klass till havs i 1940. Bild: Sjöhistoriska museet, ID:Fo89077AB.

Andra världskriget

Under andra hälften av 1930-talet var Kockums ubåtsproduktion omfattande, bl.a. Delfinen II-klassen som skulle användas för mineringsuppdrag. Ubåtar av Sjölejonet-klass är en serie om 9 svenska ubåtar som byggdes under åren 1936–1941 och var renodlade attackubåtar och hade därför fler torpedtuber och kraftfullare motorer för ökad räckvidd jämfört med Delfinen II-klassen. Men, fram till slutet av andra världskriget var de svenska ubåtarna att betrakta som dykbåtar. År 1943 levererades 3 ubåtar Neptun-klass. Åren 1941 – 1944 bygges 9 ubåtar av Kustubåt-klass. Dessa båtar hade inga dopnamn utan enbart en nummerserie, U1 – U9. Sjölejonet-klass var en serie om 9 svenska ubåtar som byggdes under åren 1936–1941. I klassen ingick ubåtarna HMS Sjölejonet, HMS Sjöbjörnen, HMS Sjöhunden, HMS Svärdfisken, HMS Tumlaren, HMS Dykaren, HMS Sjöhästen, HMS Sjöormen och HMS Sjöborren. Dessa ubåtar var en vidareutveckling av Delfinen II- klass ubåtarna. De fick dock en kraftigare torpedbestyckning och modernare luftvärnskanoner. Båtarna togs fram under mycket kort tid och sjösattes mellan 1936 och 1941 och levererades till Marinen mellan 1938 och 1942. Ubåtarna hade en längd på 64,2 m med ett deplacement på 580/720 ton. Besättningen var 32 man och dykdjupet 100 m. De två 40 mm luftvärnskanonerna m/32 var nedsänkbara i lufttäta brunnar. Vidare fanns två ksp. Sjölejonet ubåtarna var renodlade attackubåtar och hade därför fler torpedtuber och kraftfullare motorer för ökad räckvidd jämfört med Delfinen II-klassen. Den Svenska Marinen fick nu moderna och potenta ubåtar. Vid ombyggnad av ubåtarna i slutet av 1940-talet försågs de med snorkel och ett nytt torn. Ubåtarna utrangerades i slutet av 1950-talet - början av 1960-talet. Bilden visar ubåten HMS Sjölejonet (Sl) av Sjölejonet- klass. Sjösatt 1936, levererad 1938, längd 64 m. Bild: Marinmuseum, ID: D 11085:1:14. Under andra världskriget byggdes en serie om 9 mindre ubåtar som var en helt svensk konstruktion, dvs de sk. “nummerubåtarna”. Längden var 49,6 m och deplacementet 367 ton med en besättning på 26 man. Dykdjupet var 100 m. De levererades till Marinen mellan 1942 och 1944 och med tanke på storleken och dess tilltänkta uppgifter kallades de kustubåtar. Med dessa ubåtar övergick man nu från det beprövade sättet med nitning av skroven till att i stället använda helsvetsade tryckskrov. Beteckningen för dessa ubåtar var U1, U2, U3, U4, U5, U6, U7, U8 och U9. De hade 4 torpedtuber samt en 40 mm lvakan m/40. U3 moderniserades vid Kockums varv i Malmö mellan 1952 och 1953 och försågs med snorkel och en mängd andra förbättringar. Ubåtarna U4-U9 byggdes under 1962-1964 om till ubåtar typ Abborren II varvid hela akterskeppet ersattes med ett nytt innehållande en elmotor för framdrift och ett torpedmagasin för ubåtsjakttorpeder i ballasttank tre. I samband med ombyggnationen fick dessa ubåtar nya namn som utgjordes av namn på olika fiskar. U3 finns idag som museifartyg på Teknikens och Sjöfartens hus i Malmö. Bilden visar ubåten HMS U3 av Kustubåt-klass cirka 1945. Sjösatt 1942, levererad 1943, längd 49,6 m. Bild: Wikipedia. Som ersättare till den nu 15 år gamla minläggande ubåten HMS Valen och som komplement till de 3 minubåtarna av Delfinen-klass byggdes 3 minutläggande ubåtar av Neptun-klass under krigsåren. De var HMS Neptun, HMS Najad och HMS Näcken och samtliga dessa byggdes under 1942 och levererades till Marinen under 1943. Dessa ubåtar byggde i stort på Delfinen-typen. Neptun ubåtarna hade dock 5 torpedtuber och hade med sig 20 torpeder. Längden på ubåtarna var 62,6 m med ett deplacement på 540/720 ton. Dykdjupet var 100 m och besättningen utgjordes av 29 man. Neptun- ubåtarna byggdes om 1951 och fick då nytt torn samt snorkel. Ubåtarna utrangerades 1966. Bilden visar minubåten HMS Neptun (Np) av Neptun- klass till sjöss vintertid i skärgårdsmiljö. Sjösatt 1942, levererad 1943, längd 62,6 m. Bild: Sjöhistoriska museet, ID: Fo88698AB. För att minska förlusterna och skydda sjöfarten från ubåtsattacker under kriget började britterna med fartygskonvojer där krigsfartyg skyddade handelsfartygen. Den snabba tekniska utvecklingen av radar, sonar (hydrofoner), sonarbojar och signalspaning gav en starkt förbättrad förmåga för att jaga ubåtar. Dessa nya sensorer började man nu att installeras på alla krigsfartyg och flygplan. Ubåtarna var vid denna tid tvungen att gå upp i ytläge för att ladda batterierna vilket vanligen då skedde nattetid. Utvecklingen av snorkeln gjorde senare att ubåtarna därefter kunde ladda batterierna i uläge på periskopsdjup och därmed minska risken för upptäckt.