Copyright © Hans Högman 2019-10-17
Kungliga Södermanlands
Regemente
Krig och fälttåg som
Södermanlands regemente
deltagit i (2)
Fälttåg: 1500-tal, 1600-tal, 1700-tal, 1800-tal
1800-tal
Pommerska kriget 1805 - 1807 (1810)
År 1805 gick Gustav IV Adolf med i kriget mot
Napoleon och anslöt sig till koalitionen mellan
Ryssland-Österrike-England. Gustav IV Adolf skulle
föra befälet över en här bestående av 12.000
svenskar, 15.000 ryssar och 10.000 engelsmän. Via
engelskt bidrag med pengar kunde en svensk här på
9.000 man i oktober 1805 sändas till Stralsund.
I Södermanlands regemente togs en styrka på 600
man ut. Det var inte en av bataljonerna som sändes
utan ur alla 8 kompanier tog man 75 man, totalt 600
st. Man lämnade hemorten den 11 oktober och
redan den 16 oktober skeppades styrkan från
Karlskrona och den 24:e lade man till i Stralsund. Här
tilldelades bataljonen arméns 4:e brigad under befäl
av överste von Vegesack.
I detta krig var man bättre förberedd på ett rörligt
krig i Pommern än i kriget där 1757 - 1762. Varje
brigad bestod av 3 infanteribataljoner, 6
kavalleriskvadroner och ett ridande artilleribatteri.
Varje bataljon hade dessutom 2 jägarplutoner om
vardera 50 man.
Först i december 1805 gick
Södermanlandsbataljonen och den svenska
huvudhären fram till Elbe och Lauenburg. Gustav IV
Adolf var dock rädd att Preussen skulle infalla i
Pommern i fall svenskarna lämnade området så
Gustav drog tillbaka hären till Pommern.
Södermanlandsbataljonen låg från maj 1806 i
Stralsund. I januari 1807 kom ersättningsmanskap till
bataljonen. De hade haft en minst sagt besvärlig
överresa då skonerten Flundran strandade på
överfarten. Manskapet lyckades dock rädda sig iland
på Bornholm. Utrustningen och förnödenheterna
gick dock förlorat i havet.
Den 28 januari 1807 anföll franska styrkor om
15.000 man. En kolonn fransmän anföll över Demmin
och en annan över Anklam. Sörmlandsjägarna som
ingick i bevakningsstyrkan vid Anklam tvingades
snabbt bakåt. Vid striderna i Teschenhagen
kämpade jägarna tappert mot övermakten. Här
tillfångatogs 8 jägare och 6 sårades.
Den 30 januari var Stralsund innesluten. Överste
Vegesack brigad hade till uppgift att bevaka den
södra fronten eller Frankenfront. Den 12 februari
ingick bataljonens jägare i ett utfall för att driva bort
fransmännen vid en framskjuten postering som de
intagit vid denna front. Utfallet lyckades och
posteringen fick överges av fransmännen.
Sörmlandsbataljonen gick den 15 februari över till
Rügen föra att ingripa mot franska
landstigningsförsök. Försvaret av Stralsund fördes
aktivt av svenskarna som hela tiden gjorde utfall och
störde fransmännen. Sörmlandsjägarna deltog livligt
i utfallen under februari och mars.
Den 14 mars gjordes ett utfall med 3 bataljoner, 3
skvadroner och kanoner under ledning av överste
Cardell. Målet var en fransk redutt vid Knieperfront.
Sörmlandsjägarna försökte tränga in i redutten
bakifrån men misslyckades. I striden stupade 19 av
jägarna och en tillfångatogs.
Den 1 april 1807 gjorde svenskarna ett stort utfall
från Stralsund och lyckades driva fransmännen
bakåt ut ur Pommern. Detta skedde på två kolonner.
Sörmlandsbataljonen ingick i den östra och var
inblandad i striderna vid Voigtshagen. Den 4 april
hade svenskarna tagit tillbaka både Demmin och
Anklam.
Redan den 16 april gick åter general Mortier och
fransmännen till anfall. Vid bron Finkelbrücke, 3 mil
söder om Anklam, höll en svensk styrka med
Södermanlandsbataljonen och en bataljon från
Västgötadals regemente stånd i 4 timmar.
Sörmlänningarna blev kringrända men lyckades med
ett bajonettanfall slå sig ut. Söder om Anklam höll de
tillbaka fransmännen medan övriga förband gick
tillbaka över bron där. 15 sörmlänningar blev
tillfångatagna av fransmännen. Den 18 april inleddes
ett stillestånd med Frankrike. Sörmlandsbataljonen
fick till uppgift att bevaka gränsen vid Greifswald.
Den 20 juni fanns i bataljonen enbart 433 man i
stridsbart skick.
Den 2 juli 1807 sade Gustav IV Adolf upp
stilleståndet. Den 13 juli anfaller fransmännen och
redan den 15 juli var svenskarna åter instängda i
Stralsund. Natten till den 19-20 augusti överfördes de
svenska styrkorna till ön Rügen för att skona
Stralsund mot ett franskt anfall. Natten mellan den
24 och 25 augusti överför den franske marskalken
Brune 1200 man till Dänholmen i sundet mellan
Stralsund och ön Rügen. På holmen fanns en svensk
försvarsstyrka på 400 man. I denna sista strid i kriget
tillfångatogs 22 sörmlänningar och en stupade.
Den 7 september inleds förhandlingar om stillestånd
vilket innebar att svenskarna skulle lämna Rügen
inom en månad. De svenska förhandlingarna sköttes
av general Johan Christopher Toll.
Den 26 september skeppades sörmlänningarna på
örlogsflottan till Karlskrona. Den 12 oktober var
bataljonen hemma i Södermanland.
Se karta.
Ryska kriget 1808 - 1809
Knektarna skulle inte bli hemma på rotarna särskilt
länge. I slutet av februari 1808 bröt ett tvåfrontskrig
ut mot Ryssland och Danmark. Ryska trupper gick in
i Finland och Södermanlands regementet ingick i den
reservarmé som i mars drogs samman i Örebro.
Gustav IV Adolf ville först besegra danskarna innan
han vände sig mot ryssarna.
I april 1808 var Södermanlands regemente med
bland de styrkor som tågade till Värmland och
gränsen mot Norge. Chef för den västra armén, som
räknade 15.000 man, var Gustav Mauritz Armfelt.
Planen var att gå in i Norge från tre punkter, Armfelt
från Värmland med 5.000 man, gm Vegesack från
Bohuslän samt Bergenstråhle från Jämtland.
Södermanlands 1:a bataljonen tilldelades den 3:e
brigaden under överste Cederström som ingick i
arméns högra flygel. Södermanlands 2:a bataljonen
ingick i 4:e brigaden under överste Cronstedt som
fanns på samma flygel.
Den 15 april 1808 inföll den svenska västra armén in
i Norge från Värmland. Södermanlands regementes
1:a bataljon gick med sina jägare som förtrupp från
Östervallskog till Örjesjön i Norge där de förskansade
sig och slog tillbaka några mindre norska anfall. Den
20 april var 1:a bataljonen inblandad i strider vid
Sunds kvarnar.
Regementets 2:a bataljon och 4.e brigaden nådde
den 14 april Silbodal. Hit anlände i slutet av juni även
en vargeringsbataljon ur regementet om 589 man.
I början av juni fördes västra armén tillbaka till
Sverige. I juli och augusti låg regementet vid Ed med
bevakning av gränsen som uppgift.
Till försvar av Finland fanns där ca: 20.000 man
varav 7.000 fanns på Sveaborg. Försvaret
organiserades på tre grupper ledda av överste
August Fredrik Palmfelt, överste Carl Johan
Adlercreutz respektive överste Johan Adam Cronstedt
(syssling till kommendanten på Sveaborg). I händelse
av vinterkrig var planen för Finland att dra tillbaka
styrkorna till Österbotten. När isarna gick upp på
våren och man fick förstärkningar från Sverige skulle
man gå till offensiv. Totalt kunde Sverige mobilisera
ca: 60.000 man.
Efter att Sveaborg kapitulerat den 3 maj 1808 och
ryssarna trängt så långt norrut som Uleåborg
samlades svenska styrkor längs östkusten för att
skeppas till Finland.
Kommendanten på Sveaborg Carl Olof Cronstedt gav
upp fästningen utan egentlig strid. De ryska
styrkorna var i praktiken för få för en belägring, än
mindre skulle de klara en stormning. De saknade
även tungt artilleri. På Sveaborg fanns 7.000 man
plus hela finska eskadern av skärgårdsflottan om ca:
200 båtar, vapen, kanoner mm som nu gratis kom i
ryssarnas händer. För detta blev Cronstedt dömd till
högförräderi av generalkrigsrätten.
I september marscherade Södermanlands
regemente till Gävle för att den 22 september 1808
gå ombord på fartygen till Finland. Överfarten kom
dock att dröja på grund av dåligt väder och i slutet av
november skeppades regementet till Åland. Här
inkvarterades regementet över vintern med
bevakningsuppdrag. I januari 1809 frös isen och
ryska styrkor trängde fram till Kymlinge, halvvägs
mellan Åbo och Åland.
De svenska förbanden på Åland uppgick till cirka
5.500 man. General von Döbeln sänds till Åland för
att leda försvaret. Den 14 mars 1809 nåddes von
Döbeln av budskapet att Gustav IV Adolf avsatts i en
statkupp. von Döbeln förhandlade då med ryssarna
om stillestånd och den 16 - 17 mars 1809
marscherar de svenska styrkorna tillbaka till
Sverige på isen.
Södermanlands regementes 2:a bataljon utgjorde
arriärgardet under major von Engelbrechtens
ledning. Som sista förband lämnade de sina
ställningar vid Bomarsund under eftermiddagen den
16 mars. Natten den 17-18 mars anlände
huvudstyrkan i snöstorm till Grisslehamn.
Hela vägen angreps den sörmländska bataljonen
av kosackpatruller. Vid Signhildsskär anfölls
bataljonen av 2 ryska skvadroner från var sitt håll.
Bataljonen tvingades kapitulera och tillfångatogs.
Kvar på Åland fanns också alla sjuka och sårade som
även de gick i rysk fångenskap. Totalt förlorade
Södermanlands regemente mellan 600 - 800 man i
stupade och fångna män under tillbakatåget.
Efter återkomsten tilldelades 1:a bataljonen till
Kustarmén, 1 brigaden, och deltog bland annat i
försvaret av Väddö. Då regementet efter
återkomsten var rätt sargat erhöll man
förstärkningar från Södermanland och räknade nu
700 man fördelat på två bataljoner.
Den svenska norra armén var trängd av ryssarna i
Umeå-trakten och den 8 augusti skeppades på
flottan en expeditionskår från Upplandskusten
till Umeå. Flottan bestod av 2 linjeskepp, en fregatt
samt ett större antal fartyg ur skärgårdsflottan.
Styrkan skulle landsättas norr om de ryska styrkorna
och skära av deras reträttmöjligheter. Chefen för
denna kår var Södermanlands regementschef,
generallöjtnant Gustav Wachtmeister.
Södermanlands regemente ingick i 1:a brigaden
under överste Fleetwood.
Den norra armén var i strider med ryssarna
huvudhär vid Öreälven, 4 mil söder om Umeå. Den 5
juli hade Sandels gjort ett anfall på ryssarna vid
Hörnefors som dock slutade i ett nederlag.
Den 17 augusti landstiger den 7.000 man starka
kåren vid Ratan, 4 mil norr om Umeå. Ryssarna blir
nu klämda mellan två sköldar. Vid Djäkneboda
undankastas ett ryskt regemente. Kåren fortsätter till
Sävar och går den 18:e i ställning där.
Södermanlands 1:a bataljon hade sin ställning
bakom en höjd, Krutbrånet. Bataljonens jägare fanns
i framskjutna positioner på båda sidor om
Umeåvägen.
Ryssarna vänder nu norrut och tidigt på morgonen
den 19 augusti anfaller 5000 ryssar expeditionskåren
vid Sävar. Striden blir mycket häftig.
Jägarposteringarna kastades bakåt och 1:a
bataljonen försökte hålla ställningarna vid vägen
men hotades vid flankerna. Den 2:a bataljonen rycker
fram till undsättning. Vid vägen och i skogen ned mot
Sävarån pågår striden fram och tillbaka. När
ammunitionen började ta slut drar sig bataljonerna
tillbaka. Ryssarna läge är utsatt men Wachtmeister
tror att han håller på att bli urflankerad av ryssarna
och ger order om återtåg. Striden har gått till
historien som det första slag som en underlägsen
rysk styrka besegrat en svensk.
Kåren drar sig tillbaka till Ratan. Den 20 augusti går
den ryske befälhavaren Kamenskij åter till anfall.
Denna gång kan det svenska artilleriet sättas in
direkt mot ryssarna vilket stoppar anfallet. Då
striderna pågår nära havet kan även flottans artilleri
sättas in mot ryssarna. Ryssarna tvingas dra sig
tillbaka. Den 23 augusti utrymmer ryssarna Umeå
och drar sig norrut till Piteå.
Dessa två strider var mycket blodiga och svenskarna
förlorade ca: 1000 man, ryssarna ca: 1500 man.
Södermanlands regementes förluster uppgår till 73
stupade och 72 sårade. Regementets tappra
insatser uppmärksammades och 1810 belönades
ett 50-tal Sörmlandsknektar med medaljen " för
tapperhet i fält".
Den 22 augusti skeppas kåren tillbaka till Uppland
och efter freden med Ryssland i Fredrikshamn den
17 september 1809 återvänder regementet hemåt.
De anländer den 5 oktober till Strängnäs. Därifrån
marscherar respektive kompani till sina hemorter. I
december fanns ännu 341 man kvar i rysk
fångenskap.
Överst på sidan
Kriget mot Napoleon, 1813 - 1814
Redan 1812 drogs en armé samman i Skåne i avsikt
att invadera Danmark. Ändamålet var att tvinga
Danmark att avstå Norge till Sverige.
Södermanlands regemente räknade 1.815 man
inklusive förstärkningsmanskapet, fördelade på 3
bataljoner och marscherade till Stockholm den 4
augusti 1812 för krigsövningar. I slutet av oktober
skeppades regementet till Blekinge.
Anfallet mot Danmark uppsköts dock och
regementet transporterades hem.
År 1812 infördes ett nytt system för anskaffande av
nya soldater i krigstid som komplement till de
ordinarie soldaterna. Det var den extra roteringen
samt det s k förstärkningsmanskapet. Från 1813 även
beväringen.
Under vinter upprustades armén och omfattande
krigsförberedelser pågick.
De 3 sörmländska bataljonerna samlades åter den
24 april 1813 i Södertälje och i början av maj
skeppas regementet från Dalarö på örlogsflottan till
Pommern för att slåss mot Napoleon. Den 14 maj
anländer regementet till Stralsund. Regementet
tilldelas arméns 1:a division under gm Posse och 2:a
brigaden under regementschefen överste
Reuterskiöld och var formerat på 3 bataljoner. I
regementet ingick 1.002 ordinarie knektar, 249 man
från den extra roteringen samt 404 man
förstärkningsmanskap, totalt 1.655 man.
I slutstriderna mot Napoleon skulle kronprins Karl
Johan leda den nordtyska hären, den s k Nordarmén.
Nordarmén uppgick till 155.000 man, bestående
främst av svenska, preussiska och ryska trupper.
Södermanlands regemente deltog i marscherna i
nordtyskland och bevistade slagen vid Grossbeeren
den 23 augusti, Dennewizt den 6 september och
Leipzig den 18 oktober dock utan att aktivt sättas in i
striderna. Jägarna deltog dock i stormningen av
Leipzig. Det svenska beridna artilleriet deltog i alla
dessa slag. Efter att fästningen Friedrichsorts intagits
den 19 december förlades bataljonen under major
Ljungberger där i garnison under några dagar. Under
julhelgen avlöstes de av en annan bataljon.
Kriget mot Danmark 1813 - 1814
Den andra bataljonen ingick i de svenska styrkor som
under ledning av generallöjtnant Sköldebrand tågar
norrut mot Danmark. Karl Johan leder personligen
hela kåren där även ryska trupper ingår. Den 6
november 1813 står kåren i Hannover och den 1
december i Boitzenburg. Därefter marscherar Karl
Johan mot Lübeck som intas utan strid den 5
december. Den 7 december anfaller Sköldebrant
med 900 man kavalleri ur Mörners husarer,
förstärkta med styrkor ur Skånska husarerna samt
Schillerska husarerna och karabinjärerna, en många
gånger större dansk styrka vid Bornhöft, 3 mil söder
om Kiel.
Striden brukar betraktas som svensk seger och
danskarna tvingas retirera. Sverige förlorade 76 man
och 128 hästar. Danskarna förlorade 200 man och
lika många togs tillfånga.
Den 10 december går den svenska armén in i Kiel.
Danmark försöker nu rädda situationen med
diplomatiska medel och den 15 december beviljar Karl
Johan danskarnas begäran om ett stillestånd.
Stilleståndet undertecknas i Rendsburg och gäller i 14
dagar men omfattar inte fästningarna Fredriksort och
Glückstadt. Den 19 december kapitulerar Fredriksort
och förutom Glückstadt är nu hela Holstein i
svenskarnas händer. Den 5 januari 1814 kapitulerar
även danskarnas sista fäste i Holstein, Glückstadt.
Den 6 januari 1814 bryter nu Karl Johans armé upp
från Kiel och tränger in i Schleswig som översvämmas
av svenskt kavalleri och ryska kosacker. När
trupperna når Kolding kapitulerar Danmark och den
15 januari 1814 undertecknas i Kiel fredsavtalet
mellan Sverige/England och Danmark.
I fredsavtalet avsäger sig Danmark hela Norge
som nu tillfaller Sverige. Som kompensation
avträder Sverige Pommern och ön Rügen till
Danmark. Danmark kommer dock aldrig att få dessa
områden då de tillfaller Preussen enligt Wien-
kongressen 1814. Norge hade tillhört Danmark sen
Kalmarunionen.
Redan den 20 januari tågar den svenska armén
söderut från Kiel för att ansluta sig till kriget mot
Napoleon. Armén marscherar via Köln och Aachen i
västra Tyskland till Liège i Belgien. Med i marschen är
även Södermanlands regemente. Den 9 april 1814
finns regementet i Bryssel. Napoleon avsätts den 2
april och nordarmén upplöses. Den 30 maj 1814
undertecknas fredsavtalet med Frankrike.
Överst på sidan
Norska fälttåget 1814
Den 25 april 1814 lämnade regementet Bryssel och
anländer via Rostock till Göteborg den 8 juli.
Kronprins Karl Johan har för avsikt att säkerställa
förvärvet av Norge genom att marschera in i Norge.
En armé om 45.000 man dras ihop och flottan rustas.
Den norska armén kunde ställa 30.000 man på fötter
men de var illa utrustade, dåligt utbildade och
saknade erfaren militär ledning.
Den svenska armén samlas vid den norska gränsen
och delades upp i tre kårer. Den första under ledning
av gm Carl Henrik Posse, den andra under
generallöjtnant Johan August Sandels och den tredje
under generallöjtnant Gustaf Boije af Gennäs. Vidare
fanns en reservarmé under ledning av fältmarskalk
Hans Henrik von Essen. Flottan stod under ledning av
amiral Johan af Puke.
Den 26 juli inleder Sverige kriget då den svenska
flottan anfaller en avdelning av den norska
skärgårdsflottan vid Hvalöarna söder om
Fredriksstad. Skärgårdsflottan luckas fly undan men
svenskarna med Mörners husarer intar öarna nästa
dag. Den 30 juli infaller en armékår i Norge under
ledning av general Hans Henrik von Essen vid
Prestbakke och tågar mot Frederikshald och
Frederikstens fästning.
Den 2 augusti går arméns 1:a division under gm
Lagerbring, där Södermanlands regemente ingår i
2:a brigaden, in i Norge vid Svinesund mot Glommen.
Den 3:e intas Kragerön. Ön är strategiskt viktig då
den utgör nyckeln till hamnstaden Frederiksstad och
därmed fästningen där. Den 4 augusti kapitulerar
fästningen. På ett fåtal dagar har Norges försvar av
dess södra landsdel rasat samman.
Den svenska armén tränger längre in i landet. Den 5
augusti vinner dock norrmännen strider vid Midskog.
Mellan den 6 och 8 augusti avancerar de svenska
styrkorna upp mot Glommen. Karl Johan beslutar sig
om att gå över Glommen för att sätta den norska
armén under stor press. Generalmajor Mörner får
uppdrag att gå över Glommen vid Kjölbergsbro.
Tidigt den 14 augusti börjar de svenska trupperna
att reparera den förstörda bron. De beskjuts hela
tiden av norska trupper. Mörner ger då order till
överste Skjöldebrand att med
Livgrenadjärsregementets jägare ta sig över
Glommen med båtar och driva bort de norska
trupperna. Detta går helt enligt planerna. I anfallet
stupar 3 svenskar och 15 sårade, 30 norrmän tas till
fånga. Skjöldebrand såras själv av en kula i benet vid
anfallet.
Den 14 augusti 1814 undertecknas stilleståndet i
Moss och därefter avslutas alla krigsaktiviteter. Den 4
november ingås en union mellan Sverige och Norge
efter förhandlingar i Oslo och den svenske kungen,
Karl XIII, väljs även till kung av Norge av stortinget.
Sveriges förste riksståthållare i Norge blev
fältmarskalk Hans Henric von Essen.
Södermanlands regementet tillhörde de förband som
beordrades kvar i Norge efter stilleståndet. De var
förlagda i Frederiksstad och vid övergångarna av
Glommen.
Förts när norska stortinget valt Karl XIII som kung
kunde regementet påbörja marschen hemåt. I
regementet fanns då 1.235 man. Marschen gick över
Ed, Åmål, Karlstad. Den 30 november upplöstes
regementet i Vretsta och respektive kompani tågade
till sina kompanibodar för inlämning av materielen.
Se karta.
Regementets fälttåg - sida 1
Överst på sidan
