Inledning

Inledning

Under perioden 1850 och fram till 1930 utvandrade cirka 1.249.800 svenskar till Nordamerika. Av dessa återvände cirka 200.000 tillbaka till Sverige. Det fanns även en tidig emigrationen som började redan på 1830-talet men den var blygsam. Den stora emigrationsvågen kom igång först efter det Amerikanska inbördeskriget, dvs efter 1865. Nu startar en organiserad massutvandring som ledde till att drygt 1 200 000 svenskar utvandrade fram till utvandringsepokens slut runt 1930. Familjen var kärnan i utvandringen före 1850 och höll sin position in på 1870-talet. Därefter blev ensamutvandrarna större. Den äldsta utvandringen hade en speciell karaktär; man lämnade sin gård och därmed var banden tillbaka till Sverige ofta avskurna. I USA fanns gratis jord att få, sk. homesteads, och familjen hade nu sin framtid i det nya landet. Senare kom en slags kompletteringsutvandring, man reste ut till redan etablerade släktingar. Vid sekelskiftet 1900 var gratisjordens tid redan förbi. Man fick börja antingen i de redan uppodlade bygderna eller i industrin. Detta gynnade ensamutvandringen men gjorde familjeutvandringen svårare. Utvandringen från Sverige till USA har statistiskt sett haft 3 större toppar: • 1868 – 1872 • 1880 – 1893 • 1901 – 1914 Under första världskriget avstannar utvandringen. Efter första världskrigets slut 1918 kommer emigrationen igång igen med en topp före 1924. Från 1924 begränsas invandringen till USA på grund av en kvot lag och krav på visa. I slutet av 1920-talet sjunker utvandringen från Sverige till USA drastiskt för att nästan upphöra efter 1930. De första kolonisatörerna från Europa slogs sig ned i nordösta Amerika och här uppstod ett flertal kolonier med samhällen och uppodlad mark. Allteftersom fler och fler invandrare kom till USA förflyttade sig odlingsgränsen allt längre västerut. denna odlingsgräns kallades the frontier på engelska.

Nationen USA bildas (Amerikas

Förenta Stater)

Kolonisationen av den nordamerikanska kontinenten skedde från öster. Ursprunget till USA var de 13 engelska kolonier, som den 4 juli 1776 förklarade sig självständiga (United States Declaration of Independence). Detta accepterade inte England och det blev strid om saken, det Amerikanska Frihetskriget 1775 - 1783. Med hjälp av Englands fiender Frankrike, Nederländerna och Spanien avgick kolonierna med segern. England tvingades erkänna USA den 3 september 1783 i Paris. USAs första president blev George Washington (1732-1799) som var president mellan 1783 och 1797. Sverige blev det första landet efter Storbritannien att erkänna USA. Detta skedde i Paris då Benjamin Franklin, representant för "de tretton Förenta Staterna i Norra Amerika", och ambassadör greve Gustaf Philip Creutz signerade det första samarbetsavtalet (The Treaty of Amity and Commerce) den 3 april 1783, fem månader före det formella fredsslutet i Versailles. För de starkt frihetsälskande enskilda kolonierna var samgåendet i en union inte en självklarhet. Fram till 1789 utarbetades emellertid former för samverkan och den unionsförfattning som i princip gäller än i dag tog form. USA var omkring 1790 en union med omkring 3 miljoner vita och cirka 750.000 afroamerikaner, som disponerade hela 2,3 miljoner km². Genom freden med England 1783 erhöll USA även Louisiana öster om Mississippi. Av detta var området i väster mycket glest befolkat. De egentliga kolonierna längs Nordamerikas östkust utgjorde den befolkningsmässiga tyngdpunkten.

The Frontier

Odlingsgränsen (the Frontier), dvs den landareal som uppodlats av nybyggarna, försköts hela tiden allt längre västerut. I och med att invandrarna kom från olika delar av världen under den tid som odlingsgränsen försköts västerut så kom olika bygder att färgas av olika invandrare. Till en början gick tillväxten västerut långsamt men senare allt snabbare. Man brukar ange att USA omkring 1850 hade nått fram till Stilla havskusten, men när det gäller odlingen så skedde detta inte förrän under senare delen av 1800-talet. Bilden till höger visar odlingsgränsens förskjutning västerut i USA under 1800- talet.

Invandringsvågor

till USA

Den första stora invandringsvågen kom 1847 – 1856. Då låg odlingsgränsen i Mississippidalen. I delstaterna på båda sidor om mellersta Mississippi bosatte sig huvudparten av de 3 miljoner som invandrade under denna 10-års period. Det var främst irländare och tyskar, pådrivna av den oerhörda missväxten på Irland 1845-1846 respektive den misslyckade tyska revolutionen 1848. I nästa våg mellan 1865 och 1873 ingick för första gången skandinaver i större skala. Nu var det övre Mississippidalen som höll på odlas upp. Illinois, Wisconsin, Iowa och Minnesota blev därför speciella skandinaviska bygder. Trots att den svenska utvandringen till USA var stor var den ingalunda i toppen av den europeiska utvandrarligan. Bland de största hamnar Sverige på sjunde plats följt av Norge. Inte heller var de europeiska nationerna de enda som stod för invandringen till USA. Inte minst tar asiaterna en betydande plats i de översta topparna. De nordvästliga delarna av Europa dominerar under 1800-talets senare del. Från 1900 blir den sydosteuropeiska invandringsvågen starkare än den nordvästeuropeiska. Samtidigt blir inslaget av utomeuropeiska invandrare mer markant. Nordvästeuropéerna kom över och röjde mark och arbetade med anläggningsarbeten av olika slag. Syd- och Östeuropéerna kom in i det mera ”färdiga” industri- och servicesamhället. För östasiaterna gällde det sistnämnda i allra högsta grad.

Ovan ser vi de 8 främsta europeiska invandringsländerna vad avser invandringen till USA 1821 - 1960. Med tanke på den svenska befolkningens storlek under denna period är den svenska utvandringen hög procentuellt sett men låg totalt sett. Under perioden utvandrade från Sverige 1.249.810 personer medan motsvarande siffror för Tyskland är 6.726.294. Av de dryga 1,2 miljoner som utvandrade återvände cirka 200.000 till Sverige. Diagrammet är skapat av mig, Hans Högman, men siffrorna är från Utvandrarnas hus, Växjö.

Sverige under 1800-talet

Under 1800-talet sker en stor befolkningsökning i Sverige, speciellt under 1800-talets första hälft. Den berodde på många saker men tre saker brukar framhållas ”freden, vaccinet och potäterna”. Sveriges senaste krig avslutades 1814 och sen har vi haft en lång fredsperiod. Krig medförde höga förluster och stora umbäranden för befolkningen, inte minst under det finsk-ryska kriget 1808 – 1809 då vi förlorade Finland. Den långa fredsperioden efter 1814 påverkade befolkningsutvecklingen positivt. En stor betydelse för befolkningsutvecklingen var vaccinet. Redan 1801 började vaccineringen mot smittkoppor i Sverige. Följden blev minskad dödlighet. Det fanns dock andra farsoter som var ett problem under 1800-talet, bl.a. koleran. Fem epidemier härjade i Sverige mellan 1834 och 1873. Mot koleran fanns inget vaccin. En annan orsak till minskad dödlighet var kosthållningen. Det är här potatisen kommer in i bilden. Den tillförde naturligtvis kalorier men viktigare var vitamintillskottet som skapade en motståndskraft mot många sjukdomar. Ytterligare en viktig orsak till minskad dödlighet var insikten av vad hygien betydde, inte minst i samband med förlossningar, vilket framförallt minskade den stora barndödligheten. Antalet överlevande födda som nådde vuxen ålder ökade avsevärt ett kort stycke in på 1800-talet vilket gjorde att befolkningskurvan steg kraftigt. Fotot till höger visar ett torp i Torsås socken, Småland (Kalmar län). Bilden visas med tillstånd av Morgan Emilsson. I tabellen nedan ser vi Sveriges befolkningstillväxt sedan folkräkningen början i mitten av 1700. Från 1750 till 1850 så har befolkningen i stort sett fördubblats.

Näringslivet förändras

Under 1800-talet skedde även näringspolitiska förändringar. Ännu i mitten av 1800-talet bedrev 80% av befolkningen jordbruk och idkade boskapsskötsel. Cirka 90% av befolkningen levde på landsbygden. Vid emigrationsperiodens slut i början av 1930-talet var fördelningen starkt förskjuten. I jordbruket arbetade nu enbart en tredjedel av landets befolkning och en lika stor del sysselsattes inom industrin. År 1800 var cirka 10% bosatta i städer medan år 1900 22%, dvs en fördubbling. Först 1957 passerades 50%-strecket för andelen bosatta i städer.

Jordbruksreformer

Åkermarken ökar genom nyodling. Dikning och växelbruk höjer avkastningen. Samtidigt skedde stora sociala förändringar, inte minst inom jordbruket. Skiftesreformens successiva genomförande ledde till att byarna sprängdes. De tidigare oskiftade ängsmarkerna delades upp mellan de olika gårdarna. De som drabbades värst av detta var torpare och backstugesittare. De hade inte längre tillgång till de för byn gemensamma ägorna. Det innebar ökade svårigheter för en betydande grupp inom den största näringsgrenen i samhället. Situationen förvärrades ytterligare av att befolkningsökningen kombinerad med olika förändringar, skiftesreformer och annat, skapade en växande lantarbetarstam. Cirka 40% av landets befolkning tillhörde omkring 1850 ett ökande, fattigt landsbygdsproletariat, som ingenstans var välkommet. Hundra år tidigare hade siffran enbart varit 20%. Hänsyn skall då också tas till att de absoluta befolkningstalen under den tidsperioden hade fördubblats. Varje socken/kommun var skyldig att svara för sin fattigvård. Detta medförde i sin tur att ingen som inte kunde försörja sig själv var välkommen till bygden. I denna situation kom en annan förändring att i någon mån kompensera jordbrukets svårigheter och det var den framväxande industrialismen. Fotot till höger visar ett torp i Torsås socken, Småland (Kalmar län). Bilden visas med tillstånd av Morgan Emilsson.

Samhället reformeras

1800-talets mitt är de många reformernas tid. Folkskolestadgan kom 1842, lika arvsrätt för man och kvinna 1845, myndighet för ogift kvinna 1858, skråtvånget avskaffades 1846. Vi fick en tvåkammar riksdag år 1865 istället för den tidigare ståndsriksdagen. Enligt 1842-års folkskolestadga skulle det finnas minst en skola i varje socken och stadsförsamling. Denna skola skulle vara fast och ha en godkänd lärare. Anspråken var således en skola per socken och en lärare per skola. Någon klassindelning fanns inte utan alla åldersgrupper skulle gå i samma klass. Skolan skulle drivas lokalt, dvs av socknen. Bilden till vänster visar en skolsal från cirka 1850 i Linköping. Foto Hans Högman 2004, Gamla Linköping.

Industrialismens framväxt

Ångmaskinen gjorde det möjligt att anlägga fabriker där det var mest praktiskt. Tidigare var man tvungen att anlägga bruken invid forsar för att kunna utnyttja vattenkraften. Industrin flyttade nu till städerna och dit följde även arbetskraften. Först ut är sågverksindustrin. Många sågverk anläggs längs norrlandskusten. Nya samhällen växer upp och en industriarbetarklass växer fram. I Medelpad uppfördes 1849 den första ångsågen i Sverige och den efterföljdes snart av så många andra liknande anläggningar att Sundsvalldistriktet blev ett av Sveriges viktigaste industriområden med förbindelse med länder på alla håll i världen. Från ångsågen var steget inte långt till massaindustrier och pappersbruk. Bilden visar ett sågverk vid norrlandskusten, troligtvis Sundsvallsområdet.

Nya kommunikationer

Ångan gav även nya kommunikationer. Järnvägar byggdes i statlig och enskild regi. År 1862 invigdes den första linjen, Västra stambanan, mellan Stockholm och Göteborg. Två år senare, 1864, öppnades Södra stambanan som gick till Malmö. Transport av gods kunde nu även göras till lands. Även sjöfarten fick en ny utveckling. Ångfartygen kunde byggas i järn och blev allt större och snabbare. Frakt- och restider krympte. Kontinenterna kom närmare varandra och möjligheten till resande ökade. Det dröjde dock till sekelskiftet 1900 innan antalet ångfartyg kom upp i samma mängd som segelfartygen, inom transportnäringen. Det var dock inte bara fördelar med den framväxande industrialismen. Visserligen togs en stor del av arbetaröverskottet på landsbygden omhand av städernas fabriker men vid sämre konjunkturer fanns ingen social trygghet. I det bästa fall sänktes lönen men vanligen blev det avsked och arbetslöshet. Till skillnad mot landsbygden fanns här ingen gröda som kunde drygas ut och fördelas så långt tuggorna räckte. Nöden i städerna var grymmare än på landsbygden. Det var naturligt att när det gavs möjlighet att flytta från dessa svårigheter, så vaknade intresset för utvandring på många håll. Att denna utvandring tog fart först efter 1860 är självklart. Då hade det sociala trycket blivit så starkt att inte bara enstaka individer eller grupper ville ge sig iväg utan en massutvandring satte in. Genom den tekniska utvecklingen var det nu också praktiskt möjligt att samla och transportera alla dessa. Bilden visar ångfartyg i Sundsvalls hamn i början av 1900-talet. Hans Högman 2013, egen samling.

Järnexport

I början av 1800-talet ökade Sveriges export till USA och blev efter hand betydande. Framförallt gällde detta svenskt järn. En anledning var att USA ännu inte fått tillgång till någon egen produktion i större omfattning samt att uppbyggnadsepoken i USA ökade efterfrågan på järn och järnvaror. Detta var lyckosamt för Sverige i och med att den tidens viktigaste exportmarknad för svenskt järn föll bort. När Storbritannien genom puddel-metoden kunde framställa sitt eget järn med hjälp av stenkolsprodukter, innebar det en katastrof för svensk järnexport. USA blev nu räddningen. År 1806 exporterade Sverige över 3.200 ton järn till USA och år 1810 var siffrorna uppe i 14.500 ton. En tredjedel av den svenska järnexporten gick till USA. Sveriges export av järn gynnades nu, inte minst därför att den främste konkurrenten England drabbades av höga tullar, som handelsavtalet med USA befriade Sverige ifrån. I mitten av 1800-talet, då emigrationen tog ordentlig fart, minskades visserligen USA:s järnimport från Sverige, men landet var fortfarande vid sidan av England Sveriges största järnkund.

Sjöfarten

En följd av att handelsförbindelserna med USA var att fartygstrafiken efter förhållandena blev ganska livlig mellan länderna. Redan tidigt kom Göteborg att dominera USA-trafiken. Man har beräknat att under 1830-talet avgick i medeltal 77 skepp om året till USA, dvs mer än ett fartyg per vecka. Före 1830 var i regel fartygen amerikanska, eftersom svenska skepp inte kunde konkurrera med de amerikanska, när de ville ha returfrakt från USA till Europa eller Sverige. Villkoren ändrades 1830 genom friare villkor i olika länder när det gällde att ta ombord laster. Fri konkurrans om frakterna uppstod. Det gavs därmed returlaster för de amerikanska skeppen redan i England. Det svenska järnet gick då istället på svenska fartyg. Därmed öppnades vägen för direkt emigration från Sverige till USA. Detta förhållande var också förutsättningen för den tidiga emigrationen av grupper och enskilda, dvs utvandringen före 1860. Detta var dock fartyg tillverkade för frakt av gods och inte människor så bekvämligheten ombord var inte stor. Bilden visar segelfartyg i Sundsvalls hamn på 1870- talet. Mellan 1820 och 1850 kom det enligt amerikanska källor 103 svenska emigrantfartyg från Stockholm till New York samt ytterligare 95 från Göteborg och 35 från Gävle. I augusti 1853 har Carlhamns Allehanda en notis om att skeppet Amalia Maria avgått från Karlshamn till New York med 196 utvandrare. Följande år gjorde 3 fartyg samma resa. Därefter omtalas inte om fler resor från Karlshamn direkt till USA men däremot om ”lokaltrafik” av utvandrare till Köpenhamn, Lübeck och Göteborg där de anslöt till den ordinarie emigranttrafiken till USA.

Folkrörelserna

De sociala och ekonomiska förändringarna är bakgrunden till folkrörelserna; arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen. Målen är 8-timmars arbetsdag, statskyrkans avskaffande och alkoholförbud. Kravet på allmän rösträtt växer. Rösträtt grundas på inkomst eller förmögenhet och endast 20% av myndiga män får rösta. År 1909 införs allmän rösträtt för män men inte förrän 1921 får kvinnor rösta för första gången.

Den tidiga emigrationen

Emigrationen till USA har gått i vågor och den ändrade efterhand också karaktär. Den tidiga emigrationen började redan på 1830-talet. Då var det främst företagsamma personer, oftast från bättre sociala skikt, som sökte sig till USA, antigen ensamma eller tillsammans med likasinnade. De hade utbildning och ekonomi som låg över det normala. De lagar som förbjöd utvandring utan myndigheternas tillstånd höll vid denna tid tillbaka de stora grupperna, som levde under sämre förhållanden. En representant för den tidiga utvandringen är uppsalastudenten Gustaf Unonius (1810 - 1902). En mindre grupp bestående av Unonius, hans hustru och en piga samt ytterligare ett par studenter utvandrade 1841 till USA. De avseglade från Gävle i maj 1841 ombord på en brigg lastad med järn med destination New York. Deras avsikt var att fortsätta till någon plats i områdena runt Michigansjön eller övre Mississippidalen. Först reste man mot Illinois men ändrade sig under vägen och stannade i Pike Lake, Waukesha County, Wisconsin, fem mil väster om Milwaukee. Detta var i det närmaste en vildmark jämfört med de betydligt mer kolonisanerade områdena i Illinois som man fått rådet att välja. Området fick namnet Nya Uppsala. Under de närmaste åren kom fler utvandrare av samma kategori som Unonius till Pike Lake. De var okunniga i jordbruk och klarade påfrestningarna dåligt och kolonin upplöstes efter hand. Unonius återvände till Sverige 1858. Hemma i Sverige skrev han mellan 1861 och 1862 en minnesskrift i två delar om sina 17 år av upplevelser i Nordamerika. Redan under vistelsen i USA skrev han flera reseberättelser om USA som publicerades i Aftonbladet. Det karaktäristiska med dem var att de var en ren skönmålning av Amerika. Många nya utvandrare lockades falskeligen av dessa artiklar. Åter i Sverige blev Unonius tullförvaltare i Grisslehamn. Ytterligare en representant för de tidiga utvandrarna var Peter Cassel (1790 – 1857) från Kisa, Östergötland. Cassels utvandring hade många orsaker. Han tillhörde den liberala oppositionen, var nykterhetskämpe och frikyrkoanhängare. Han var dock inte i konflikt med myndigheterna utan lockades snarat av löftena om större frihet i USA som reseskildringarna målade upp. År 1845 utvandrade han tillsammans med 17 andra Kisa-bor med Wisconsin som mål. Istället för Wisconsin valde de tillsammans med ytterligare en svensk familj att slå sig ned vid Skunk River cirka 7 mil nordväst om Burlington, Iowa där de i Jefferson County anlade kolonin New Sweden. Till skillnad från Unonios var Cassel en praktisk man som i Sverige varit bonde, kvarnmästare samt byggmästare. Även Cassel skrev resebrev som publicerades i Sverige och genom dessa resebrev kom många fler svenska nybyggare till kolonin. År 1858 fanns där 500 svenskar bestående av hundratalet familjer. Cassel själv avled i kolonin 1857. I princip var det Cassel som startade den nya grupputvandringen från Sverige.

Ersk-Jansarna och Bishop Hill

En betydligt större grupp som utvandrade var predikanten Erik Jansson (1808 – 1850) och hans anhängare, Ersk-Jansarna. Erik Jansson var född i Biskopskulla i närheten av Enköping och var från början en kringresande vetemjölsförsäljare. Redan 1844 bildades ett särskilt separatistiskt samfund, som kallades Erik-Jansare eller Ersk-Jansare. Jansson bosatte sig senare samma år i Forsa, Hälsingland med sin familj. Han erkände endast bibeln som religiös auktoritet och utgav sig för att vara en gudasänd profet. Han förbjöd sina anhängare att besöka den allmänna gudstjänsten, och arrangerade den 11 juni 1844 ett bokbål i Alfta socken, Hälsingland, där han lät bränna religiösa skrifter som han ogillade. Bland hans anhängare fanns två bröder, Olof och Jonas Olsson. Bröderna sändes 1845 till USA för att för att förbereda en emigration och utse en lämplig plats att slå sig ned på. Platsen de valde var Henry County, Illinois, 23 mil sydväst om Chicago. Jansson häktades flera gånger men lyckades alltid att slingra sig och frisläpptes. Hösten 1845 häktades han på nytt och följden blev att Jansson åter skulle föras till länshäktet i Gävle. Fångtransporten överfölls emellertid på vägen av Ersk-Jansare, som befriade sin profet. Erik Jansson begav sig till Norge och via Danmark, Hamburg och Liverpool kom han med familjen år 1846 till New York där de sedan fortsatte till den valda platsen i Henry County där ett stycke jord köptes. Platsen namngavs Bishop Hill vilket är en direkt översättning av Erik Janssons födelseort Biskopskulla. Erik Janssons motiv för emigrationen var med andra ord bara ett: att undgå straff och förföljelser för sin benhårda, egenartade frireligiösa uppfattning. Anhängarna till Jansson sålde nu sina gårdar och genom den gemensamma reskassan fick även obemedlade sin chans. Innan slutet på 1846 hade cirka 300 utvandrare anslutit sig till Jansson i Bishop Hill. Våren 1847 kom ytterligare 400 utvandrare. De flesta utvandrande Ersk-Jansare kom från Hälsingland, men en stor grupp kom från Nora i Norduppland. Andra kom från Gästrikland, Dalarna och en mindre del från Erik Janssons hemtrakter i sydvästra Uppland. Missväxt drabbade Mellansverige åren 1844 och 1845. Detta bidrog till att många tog steget att följa rörelsen till Amerika. Elva skepp av olika storlekar avgick från Gävle, Söderhamn och Stockholm med kolonister. Alla kom inte fram. Skeppet Betty Catharina förliste den 8 augusti 1846 med 65 man ombord. Allt ägande i kolonin var kollektivt. Den första tiden blev mycket svår. Svält och sjukdomar drabbade kolonin hårt, men efter några år hade man kommit så långt i uppbyggnaden att saker började stabilisera sig. Under åren fram till 1854 kom cirka 1500 invandrare till Bishop Hill. I kolonin härskade Jansson oinskränkt över sina anhängare. Men missnöje yppade sig snart, eftersom de utlovade fördelarna uteblev, och ekonomin sköttes dåligt. Efter en dispyt med en avhoppad medlem mördades Erik Jansson den 13 maj 1850 av John Root. Styret av kolonin togs efter Janssons död över av en grupp bestående av 7 medlemmar av sekten och kolonin var ganska välmående fram till 1857 då kolonin förlorade pengar i aktiespekulationer, bl.a. järnvägsaktier och den gemensamma marken delades därefter på enskilda gårdar. År 1858 ägde kolonin 3600 hektar jord. Cirka 4 000 svenska immigranter deltog i det amerikanska inbördeskriget (1861 - 1865), de alla flesta på Nordsidan. Svenskarna i Bishop Hill deltog med ett eget kompani under ledning av förre sergeanten vid Dalregementet Erik Forsse, som avancerade till major i kriget.

Hans Mattson

Ytterligare en grupputvandring av betydelse leddes av Hans Mattsson (1832 - 1892/93). Mattson var från Önnestad utanför Kristianstad i Skåne. Endast 19 år gammal emigrerade han med en kamrat till USA 1851. Hans planer var att arbeta sig upp i USA. Så småningom kom även hans föräldrar och syskon över. Mattssons insats var inte att han for ut med en stor grupp an invandrare. I stället samlade han dem i USA. I Moline, Rock Island County, Illinois tog han år 1853 ledningen över en grupp svenskar och begav sig mot Minnesota. Två mil väster om Red Wing, Goodhue County, Minnesota, vid utloppet av en biflod till Mississippifloden, fann man en lämplig plats. Minnesota fick därmed sin första svenska nybyggare. Inom två år fanns på platsen över 100 svenskar. Församlingen Vasa bildades (Vasa Township), ett namn man bytte till istället för den ursprungliga beteckningen Mattson’s Settlement. Brev hem och artiklar i nyhetstidningar lockade fler att emigrera till platsen. Själv drog Mattsson vidare västerut 1856 men kolonin fortsatte att utvecklas. Mattsson var militärt utbildad i Sverige (Wendes Artilleri) och när amerikanska inbördeskriget (1861 - 1865) bröt ut skapade han kompani av ett antal frivilliga, mestadels skandinaver. Mattsson utsågs till kapten i detta kompani. År 1863 blev han överste och tjänstgjorde i kriget tills dess slut. Mellan 1867 och 1869 var Mattson sekreterare i Minnesotas immigrationsnämnd och två gånger tjänstgjorde han som statssekreterare i Minnesota. Under denna tidiga emigration var det vanligast att kompletta familjer utvandrade, dvs man, hustru och barn och ofta även deras drängar och pigor.

Ny typ av emigration

Även om fler följde Mattsson exempel att dra vidare västerut, så kom nya emigranter som tog över vad de andra lämnat. Detta har varit typiskt för en viss typ av emigration: duktiga pionjärer röjde ständigt ny mark under vandringen väster ut. Andra fyllde luckorna som de lämnade efter sig genom att ta över den redan röjda marken. Dessa tidiga utvandringar i grupp eller enskilt – medan utvandringen ännu var ett äventyr som krävde stor egen insats vid planering och resa – följdes omkring 1865 av en annan sorts utvandring. Denna krävde någon form av organisationer, som kunde ta hand om enskilda eller grupper, som saknade egen förmåga att verkställa sitt utvandringsbeslut. Den utvandringsvågen blev mycket mer omfattande. Dess förutsättning var dessutom det pionjärarbete, som hade lagts ner av sådana utvandrare enligt ovan. En annan förutsättning för dessa nya grupper av emigranter var att kostnaderna på olika sätt kunde hållas nere på en rimlig nivå.

Relaterade länkar

• Kolonin Nya Sverige i Nordamerika • Mina emigranter till USA • Johanssons - en svensk emigrantfamilj från Skåne • Nyheter på sidan om den svenska utvandringen till USA

Källreferenser

• Känn ditt land, Nr 8 Utvandringen, Ralph Scander, STF • Ånga och Dynamit, Historien om Sverige, Herman Lindqvist, 1999 • Emigrantforskning, Sveriges Släktforskarförbunds Handböcker 1, T Rosvall, A- L Hultman, 2012 • Utvandrare till USA, Några förslag på hur du kan hitta dem, Elisabeth Thorsell, 2012 • ”Swedes and the Dakota conflict in 1862 – creating a Swedish-American collective memory”, uppsats vid institutionen för kulturvetenskap, Historia, Linnéuniversitetet 2011 av Gabriel Ludolv. • Wikipedia • Nationalencyklopedin, NE • Ellis Island • United States Census Bureau • Peter Broberg’s Biography, överlevande från West Lake massakern 1862, då 7 år gammal. • The Story of the Massacre, Anna Stina Brobergs minnen från West Lake massakern 1862, då 16 år gammal. Gift Peterson. • "Glimpses from the Activities of a Swedish Emigrant Agent" av Olof Thörn. University of Illinois. • General Land Office, Bureau of Land Management's (BLM) • New York Public Library, NYPL • Library of Congress • National Park Service • Tack General! Den sagolika historien om hur en oäkta skånepåg blev en äkta brigadgeneral i det amerikanska inbördeskriget. Om Brigadier General Carlos J. Stolbrand. Av Tomas Risbecker, 2011. • En färd öfver Atlanten, artikel publicerad i Sollentuna Släktforskares medlemstidning An- tecknat nr 1-2019 om en emigrantresa 1880. Artikeln var ursprungligen publicerad i Härnösandsposten den 27 oktober 1880 och här nedtecknad av Agneta Berghem. • En Amerikaresa år 1904, artikel publicerad i Sollentuna Släktforskares medlemstidning An- tecknat nr 1-2019 om en emigrantresa 1904. Artikeln är publicerad av Lars Nilsson vars morfar Oskar Nilsson emigrerade 1904 och som nedtecknade reseberättelsen 1953. Överst på sidan