I USA/Canada har det förekommit två stora guldrusher under 1800-talet, dels i Kalifornien och dels i nordvästra Kanada.•Kalifornien 1848 – 1855•Klondike/Yukon 1896 – 1899 (nordvästra Kanada)
Kaliforniens guldrush 1848 - 1855
Den 24 januari 1848hittade James W. Marshall (1810-1885) guld i Sutters Mill, i Coloma, norra Kalifornien. Han hittade då blänkande metalldelar i vattenhjulet vid ett sågverk som Marshall byggde åt John Sutter (1803-1880) längs American River i norra Kalifornien. Undersökning visade att metalldelarna var guld.Detta blev upptakten till den stora guldrushen i Kalifornien som varade mellan 1848 och 1855. Ryktet om guldrushen spreds till en början långsamt men sen ökade tillströmningen av guldgrävare kraftigt. I slutet av 1848 hade runt 6 000 guldsökare anlänt till Kalifornien. I början av 1849 hade ryktet om guldrushen spridits runt i världen.Det har beräknats att cirka 300 000 personer tog sig till guldfälten varav 90 000 anlände under 1849. Ungefär hälften kom landvägen och hälften kom sjövägen. Av dessa var kanske 50 000 till 60 000 amerikaner, resten utlänningar. De kom med andra ord inte enbart från USA utan från hela världen inklusive Europa och Sverige. Första året var det främst boende i Kalifornien och Oregon som letade guld. Först 1849 kom den första stora vågen av guldgrävare. De kallades "forty-niners" efter årtalet 1849. Sedermera blev uttrycket en benämning på alla guldgrävare i Kalifornien. Bilden till höger visar en guldvaskare i Kalifornien, en sk. "forty-niner". Upphovsrätten till bilden har upphört.Först letade man guldklimparna på marken för att senare övergå till att leta guld i flodbäddar och vattenströmmar genom sk. guldvaskning. Många blev rika men de flesta fick återvända hem med småsummor efter att utgifterna räknats bort.Vaskning kunde dock inte användas i större skala, så guldgrävarna började så småningom använda sig av alternativa tekniker som innefattade byggnadsställningar och "rockers" eller "long-toms" för att få fram större volymer av grus.Guldrushen innebar en boom för staden San Francisco. År 1846 hade staden cirka 200 invånare medan år 1852 hela 36 000 och vägar, kyrkor, skolor och nya byar byggdes. År 1850 blev Kalifornien en delstat i USA. Vid denna tid fanns ingen tågförbindelse med östra USA, den kom först 1869. Guldletarna fick istället tag sig med prärievagnar på olika leder genom Klippigabergen för att komma till Kalifornien, bl.a. på den sk. California Trail eller åka båt runt Sydamerika vilket tog 5 till 8 månader.California Trail var en led/stig som omfattande 320 mil rakt igenom västra USA utgående från städer vid Missouri River över klippigabergen till Kalifornien. Första hälften av leden följde samma väg genom dalgångarna som Oregon Trail och Mormon Trail.Bilden till höger visar både California Trail och Oregon Trail. Bilden är en sk. fri bild.När guldrushen inleddes var Kalifornien ett i stort sett laglöst område. Den dagen då guld för första gången hittades vid Sutters Mill var Kalifornien tekniskt sett fortfarande en del av Mexiko, under amerikansk militär ockupation. År 1848 blev Kalifornien en del av USA, men det var inte formellt ett territorium. Kalifornien blev den 31:a delstaten i USA den 9 september 1850. Det fanns ingen civil lagstiftning, regering eller lagstiftande församling för hela regionen mellan dessa två år.Guldfälten låg istället på "allmän mark", det vill säga land som formellt sett ägdes av USA:s regering. Det fanns emellertid inga faktiska lagar, och heller ingen möjlighet att upprätthålla sådana om de hade införts vid tillfället. Fördelen för guldgrävarna var att guldet var "fritt att ta". På guldfälten fanns ingen privat egendom, inga licensavgifter eller skatter.Guldgrävarna upprättade egna regler och lokala genomdrivningar av dessa. Guldgrävarna tog i stort sett till sig den mexikanska gruvlagen som fanns i Kalifornien. Reglerna angav att man kunde göra anspråk på mark, men att detta var giltigt endast så länge som man aktivt arbetade på markområdet. Guldgrävarna arbetade vid sådana inmutningar endast tillräckligt länge för att undersöka dess potential. Om inmutningen bedömdes vara av lågt värde övergav de flesta guldgrävarna platsen i jakt på andra guldgruvor. I de fall där inmutningar övergavs eller inte arbetades på "claim-jumpade" andra lycksökare området. Guldgrävarnas regler kring inmutningar spreds vidare genom varje ny guldrush på hela amerikanska västkusten. USA:s kongress legaliserade slutligen denna praktik i en lag från 1866.Det hittades guld även i södra Kalifornien men inte lika rikligt som i norra Kalifornien.Bilden till höger visar guldfälten i norra Kalifornien. Wikipedia Public Domain bild.
Svensken Johan Olof Liedberg
Johan Olof Liedberg (1822-1886) var en av de första svenska guldgrävarna i Kalifornien. Han var född 1822 i Jönköping och utvandrade våren 1843 till Wisconsin, där han blev nybyggare. År 1848 reste han västerut med ett sällskap. Målet var Oregon och färden skulle följa den sk. Oregon Trail som utgick från Counsil Bluffs, vid Missourifloden. Under den nästan fem månader långa färden ändrades resplanen och istället blev resmålet Kalifornien. I slutet av september 1848 var Liedberg framme i Kalifornien, där han omgående slog sig in på letandet efter guld. På något mer än ett år vaskade Liedberg fram 14,5 kilo guld! Med guldet i kappsäcken påbörjade Liedberg den 28 november 1849 hemresan till Sverige. Hösten 1875 emigrerade han åter till USA och nu till Chicago, dit hustrun följde efter tre år senare med de yngre barnen. I svenskstaden skrev han ned sina minnen och avled 1886.Det var till guldfälten i Kalifornien som Karl-Oskars bror Robert och drängen Arvid begav sig för att leta guld i Vilhelm Mobergs utvandrarepos.
Guldrushen i Klondike 1896 - 1899
Guldrushen i Klondike var den stora tillströmning av guldletare utmed Klondikefloden nära Dawson City, Yukonterritoriet i nordvästra Kanada (strax öster om Alaska) under slutet av 1800-talet, då guld upptäckts i området. Guldrushen kallas ibland även Guldrushen i Yukon eller Alaska-Yukon guldrushen. Ibland ser man även stavningen Klondyke för Klondike.Den 16 augusti 1896 hittade Skookum Jim Mason (1855-1916) och hans följe rika guldfyndigheter i Bonanza Creek (tidigare kallad Rabbit Creek) i Yukon. Det är inte känt vem som gjorde den ursprungliga upptäckten, men den officiella guldfinnaren var George Washington Carmack (1860-1922), då marken ägdes av honom. Redan tidigare hade dock kanadensaren Robert Henderson hittat guld i området. Henderson hade två svenska medhjälpare. Det är inte mycket känt om dem men de skall ha hetat Munson (Månsson) och Frank Swanson.Nyheterna spreds snabbt till andra guldgrävarsamhällen i Yukonflodens dalgång. Området registrerades tämligen omgående av guldletare som tidigare arbetat omkring Fortymile River och Stewart River.Bilden till vänster visar området i nordvästra Kanada där guldfyndigheterna gjordes. Wikipedia Publoc Domain bild.Nyheten nådde USA i juli 1897, då de första lyckosamma guldletarna anlände till San Francisco den 15 juli och till Seattle den 17 juli, vilket ledde till att rushen tog fart på riktigt. 1898 hade invånarantalet omkring Klondike nått 40 000, vilket riskerade att orsaka en svältsituation. De kanadensiska myndigheterna utfärdade därför en bestämmelse att guldletarna måste ta med sig proviant för ett år för att få tillträde till Yukon territoriet. Den kanadensiska ridande polisen fanns på plats för att se till att reglerna efterlevdes.Dawson City, som grundades av guldgrävarna, växte snabbt av människor som samlades för att leta guld. De stora fyndigheterna fanns dock 5 meter under den frusna marken och kunde endast nås genom att tända eldar som tinade upp marken. 1899 hade guldletarna hittat guld för omkring 50 miljoner USD, vilket endast täckte deras kostnader. Efter 1900 sjönk produktionen kraftigt. Bilden till höger visar guldletare som bär förnödenheter på ryggen över Chilkoot Pass 1898. Upphovsrätten till bilden har upphört.Det var svårt att ta sig till Klondike och enbart mellan 30 000 till 40 000 lyckades ta sig dit. Antingen fick man ta sig dit sjövägen via Alaska eller Kanada (Skagway) eller landvägen i Kanada. Vidare var förhållandena svåra i de höga bergen med permafrost, stark kyla och mycket snö. För att komma igenom den 2 m tjocka permafrosten fick man elda på marken.
Svenskar i Klondike
Ortnamn som Swede Creek och Swede Dome vittnar om svenska guldletare vid Fortymilefloden. John Erikson:Bland de lyckosammaste svenskarna var John Erikson (1861-1944) från Långserud i Värmland. Hans förmögenhet skapades genom inmutningen av den guldrikaste fyndigheten i hela Klondike, Eldorado nr 10. Han investerade sen i företag, bl.a. tidningen Pacific Tribunal samt i gruvdrift i Nevada som gav god avkastning. I Värmland köpte han säteriet Odenstad.Carl Johan Anderson:Ett annat namn är Carl Johan Anderson, ”Lucky Swede” (1859-1939) kallad, statarson från Tingstad utanför Norrköping som utvandrade år 1887 till USA, 28 år gammal. Även Anderson drogs till Klondike, men kom för sent. Allt var redan inmutat. I staden Fortymile köpte han dock en inmutning av tre amerikaner som inte varit uthålliga nog utan gav upp efter 6 meters grävande genom tjälen. Inmutningen var Eldorado nr 29 och han betalade 800 dollar för den. Andersons nyhet i guldgrävartekniken var att låta en ångmaskin spruta ned ånga i brytningsschaktet för att tina upp tjälen. I denna gruva bärgade ”Lucky Swede” under 3 år guld för nära 1,5 miljoner dollar. Rikedomen blev dock inte så långvarig, vad ha inte förlorade genom sitt äktenskap med en av stadens nöjesflickor, Grace Drummond, tog den stora jordbävningen i San Francisco den 15 april 1906.Eric Hegg:En annan svensk som blivit ihågkommen är fotografen Eric Hegg (1867–1948). Han var född i Bollnäs, Sverige och emigrerade 1881 med föräldrar och syskon till USA. Han har med kameran i hand dokumenterat guldrushen i Klondike. Hegg hade två fotoateljéer i Bellingham, norr om Seattle. När han anlände till Dawson sommaren 1898 startade han en av stadens första fotoateljéer.
I USA/Canada har det förekommit två stora guldrusher under 1800-talet, dels i Kalifornien och dels i nordvästra Kanada.•Kalifornien 1848 – 1855•Klondike/Yukon 1896 – 1899 (nordvästra Kanada)
Kaliforniens guldrush 1848 -
1855
Den 24 januari 1848hittade James W. Marshall(1810-1885) guld i Sutters Mill, i Coloma, norra Kalifornien. Han hittade då blänkande metalldelar i vattenhjulet vid ett sågverk som Marshall byggde åt John Sutter (1803-1880) längs American River i norra Kalifornien. Undersökning visade att metalldelarna var guld.Detta blev upptakten till den stora guldrushen i Kalifornien som varade mellan 1848 och 1855. Ryktet om guldrushen spreds till en början långsamt men sen ökade tillströmningen av guldgrävare kraftigt. I slutet av 1848 hade runt 6 000 guldsökare anlänt till Kalifornien. I början av 1849 hade ryktet om guldrushen spridits runt i världen.Det har beräknats att cirka 300 000 personer tog sig till guldfälten varav 90 000 anlände under 1849. Ungefär hälften kom landvägen och hälften kom sjövägen. Av dessa var kanske 50 000 till 60 000 amerikaner, resten utlänningar. De kom med andra ord inte enbart från USA utan från hela världen inklusive Europa och Sverige. Första året var det främst boende i Kalifornien och Oregon som letade guld. Först 1849 kom den första stora vågen av guldgrävare. De kallades "forty-niners" efter årtalet 1849. Sedermera blev uttrycket en benämning på alla guldgrävare i Kalifornien. Bilden till höger visar en guldvaskare i Kalifornien, en sk. "forty-niner". Upphovsrätten till bilden har upphört.Först letade man guldklimparna på marken för att senare övergå till att leta guld i flodbäddar och vattenströmmar genom sk. guldvaskning. Många blev rika men de flesta fick återvända hem med småsummor efter att utgifterna räknats bort.Vaskning kunde dock inte användas i större skala, så guldgrävarna började så småningom använda sig av alternativa tekniker som innefattade byggnadsställningar och "rockers" eller "long-toms" för att få fram större volymer av grus.Guldrushen innebar en boom för staden San Francisco. År 1846 hade staden cirka 200 invånare medan år 1852 hela 36 000 och vägar, kyrkor, skolor och nya byar byggdes. År 1850 blev Kalifornien en delstat i USA. Vid denna tid fanns ingen tågförbindelse med östra USA, den kom först 1869. Guldletarna fick istället tag sig med prärievagnar på olika leder genom Klippigabergen för att komma till Kalifornien, bl.a. på den sk. California Trail eller åka båt runt Sydamerika vilket tog 5 till 8 månader.California Trail var en led/stig som omfattande 320 mil rakt igenom västra USA utgående från städer vid Missouri River över klippigabergen till Kalifornien. Första hälften av leden följde samma väg genom dalgångarna som Oregon Trail och Mormon Trail.Bilden till höger visar både California Trail och Oregon Trail. Bilden är en sk. fri bild.När guldrushen inleddes var Kalifornien ett i stort sett laglöst område. Den dagen då guld för första gången hittades vid Sutters Mill var Kalifornien tekniskt sett fortfarande en del av Mexiko, under amerikansk militär ockupation. År 1848 blev Kalifornien en del av USA, men det var inte formellt ett territorium. Kalifornien blev den 31:a delstaten i USA den 9 september 1850. Det fanns ingen civil lagstiftning, regering eller lagstiftande församling för hela regionen mellan dessa två år.Guldfälten låg istället på "allmän mark", det vill säga land som formellt sett ägdes av USA:s regering. Det fanns emellertid inga faktiska lagar, och heller ingen möjlighet att upprätthålla sådana om de hade införts vid tillfället. Fördelen för guldgrävarna var att guldet var "fritt att ta". På guldfälten fanns ingen privat egendom, inga licensavgifter eller skatter.Guldgrävarna upprättade egna regler och lokala genomdrivningar av dessa. Guldgrävarna tog i stort sett till sig den mexikanska gruvlagen som fanns i Kalifornien. Reglerna angav att man kunde göra anspråk på mark, men att detta var giltigt endast så länge som man aktivt arbetade på markområdet. Guldgrävarna arbetade vid sådana inmutningar endast tillräckligt länge för att undersöka dess potential. Om inmutningen bedömdes vara av lågt värde övergav de flesta guldgrävarna platsen i jakt på andra guldgruvor. I de fall där inmutningar övergavs eller inte arbetades på "claim-jumpade" andra lycksökare området. Guldgrävarnas regler kring inmutningar spreds vidare genom varje ny guldrush på hela amerikanska västkusten. USA:s kongress legaliserade slutligen denna praktik i en lag från 1866.Det hittades guld även i södra Kalifornien men inte lika rikligt som i norra Kalifornien.Bilden till höger visar guldfälten i norra Kalifornien. Wikipedia Public Domain bild.
Svensken Johan Olof Liedberg
Johan Olof Liedberg (1822-1886) var en av de första svenska guldgrävarna i Kalifornien. Han var född 1822 i Jönköping och utvandrade våren 1843till Wisconsin, där han blev nybyggare. År 1848 reste han västerut med ett sällskap. Målet var Oregon och färden skulle följa den sk. Oregon Trailsom utgick från Counsil Bluffs, vid Missourifloden. Under den nästan fem månader långa färden ändrades resplanen och istället blev resmålet Kalifornien. I slutet av september 1848 var Liedberg framme i Kalifornien, där han omgående slog sig in på letandet efter guld. På något mer än ett år vaskade Liedberg fram 14,5 kilo guld! Med guldet i kappsäcken påbörjade Liedberg den 28 november 1849 hemresan till Sverige. Hösten 1875 emigrerade han åter till USA och nu till Chicago, dit hustrun följde efter tre år senare med de yngre barnen. I svenskstaden skrev han ned sina minnen och avled 1886.Det var till guldfälten i Kalifornien som Karl-Oskars bror Robert och drängen Arvid begav sig för att leta guld i Vilhelm Mobergs utvandrarepos.
Guldrushen i Klondike 1896 -
1899
Guldrushen i Klondike var den stora tillströmning av guldletare utmed Klondikefloden nära Dawson City, Yukonterritoriet i nordvästra Kanada (strax öster om Alaska) under slutet av 1800-talet, då guld upptäckts i området. Guldrushen kallas ibland även Guldrushen i Yukon eller Alaska-Yukon guldrushen. Ibland ser man även stavningen Klondyke för Klondike.Den 16 augusti 1896 hittade Skookum Jim Mason (1855-1916) och hans följe rika guldfyndigheter i Bonanza Creek (tidigare kallad Rabbit Creek) i Yukon. Det är inte känt vem som gjorde den ursprungliga upptäckten, men den officiella guldfinnaren var George Washington Carmack (1860-1922), då marken ägdes av honom. Redan tidigare hade dock kanadensaren Robert Henderson hittat guld i området. Henderson hade två svenska medhjälpare. Det är inte mycket känt om dem men de skall ha hetat Munson (Månsson) och Frank Swanson.Nyheterna spreds snabbt till andra guldgrävarsamhällen i Yukonflodens dalgång. Området registrerades tämligen omgående av guldletare som tidigare arbetat omkring Fortymile River och Stewart River.Bilden till vänster visar området i nordvästra Kanada där guldfyndigheterna gjordes. Wikipedia Publoc Domain bild.Nyheten nådde USA i juli 1897, då de första lyckosamma guldletarna anlände till San Francisco den 15 juli och till Seattle den 17 juli, vilket ledde till att rushen tog fart på riktigt. 1898 hade invånarantalet omkring Klondike nått 40 000, vilket riskerade att orsaka en svältsituation. De kanadensiska myndigheterna utfärdade därför en bestämmelse att guldletarna måste ta med sig proviant för ett år för att få tillträde till Yukon territoriet. Den kanadensiska ridande polisen fanns på plats för att se till att reglerna efterlevdes.Dawson City, som grundades av guldgrävarna, växte snabbt av människor som samlades för att leta guld. De stora fyndigheterna fanns dock 5 meter under den frusna marken och kunde endast nås genom att tända eldar som tinade upp marken. 1899 hade guldletarna hittat guld för omkring 50 miljoner USD, vilket endast täckte deras kostnader. Efter 1900 sjönk produktionen kraftigt. Bilden till höger visar guldletare som bär förnödenheter på ryggen över Chilkoot Pass 1898. Upphovsrätten till bilden har upphört.Det var svårt att ta sig till Klondike och enbart mellan 30 000 till 40 000 lyckades ta sig dit. Antingen fick man ta sig dit sjövägen via Alaska eller Kanada (Skagway) eller landvägen i Kanada. Vidare var förhållandena svåra i de höga bergen med permafrost, stark kyla och mycket snö. För att komma igenom den 2 m tjocka permafrosten fick man elda på marken.
Svenskar i Klondike
Ortnamn som Swede Creek och Swede Dome vittnar om svenska guldletare vid Fortymilefloden. John Erikson:Bland de lyckosammaste svenskarna var John Erikson (1861-1944) från Långserud i Värmland. Hans förmögenhet skapades genom inmutningen av den guldrikaste fyndigheten i hela Klondike, Eldorado nr 10. Han investerade sen i företag, bl.a. tidningen Pacific Tribunal samt i gruvdrift i Nevada som gav god avkastning. I Värmland köpte han säteriet Odenstad.Carl Johan Anderson:Ett annat namn är Carl Johan Anderson, ”Lucky Swede” (1859-1939) kallad, statarson från Tingstad utanför Norrköping som utvandrade år 1887 till USA, 28 år gammal. Även Anderson drogs till Klondike, men kom för sent. Allt var redan inmutat. I staden Fortymile köpte han dock en inmutning av tre amerikaner som inte varit uthålliga nog utan gav upp efter 6 meters grävande genom tjälen. Inmutningen var Eldorado nr 29 och han betalade 800 dollar för den. Andersons nyhet i guldgrävartekniken var att låta en ångmaskin spruta ned ånga i brytningsschaktet för att tina upp tjälen. I denna gruva bärgade ”Lucky Swede” under 3 år guld för nära 1,5 miljoner dollar. Rikedomen blev dock inte så långvarig, vad ha inte förlorade genom sitt äktenskap med en av stadens nöjesflickor, Grace Drummond, tog den stora jordbävningen i San Francisco den 15 april 1906.Eric Hegg:En annan svensk som blivit ihågkommen är fotografen Eric Hegg (1867–1948). Han var född i Bollnäs, Sverige och emigrerade 1881 med föräldrar och syskon till USA. Han har med kameran i hand dokumenterat guldrushen i Klondike. Hegg hade två fotoateljéer i Bellingham, norr om Seattle. När han anlände till Dawson sommaren 1898 startade han en av stadens första fotoateljéer.
