Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2019-03-19

Lag och ordning i Mellanvästern, 1800-tal

Sheriffen

Sheriff är beteckningen på den lokala polisen i USA. De lokala sherifferna på 1800-talet bar ingen uniform men hade en stjärnformad metallbricka på bröstet som igenkänningstecken. Sheriffer fanns på olika nivåer. Town sheriff: Stadssherifferna utsågs via val av befolkningen. De hade en eller flera vicesheriffer (deputies) som hjälp, antalet berodde på stadens storlek. Stadssherifferna skötte ordningen i staden, som att stoppa slagsmål, fylla och snatteri. Vid grövre brott tog de hjälp av federala sheriffer. County sheriff: Countysherifferna valdes även de via val av befolkningen. De hade vicesheriffer som hjälp. Antalet berodde på countyts storlek. Countysherifferna tog hand om ordningen i glesbygden, som att stoppa banditer som rånade diligenser och tåg, men även boskapstjuvar. Vid grövre brott tog de hjälp av federala sheriffer. Federal sheriff: Federala sheriffer (U.S. Marshals) hjälpte lokala sheriffer med grövre brottslighet som mord och organiserad brottslighet. De federala sherifferna hade också rätt att gripa brottslingar i vilken delstat som helst. En legendarisk sheriff var Wyatt Earp (1848 - 1929) som var sheriff i staden Tombstone, Arizona. Wyatt Earp blev allmänt känd i och med revolverstriden vid O.K. Corral 1881 tillsammans med två av sina bröder, Virgil och Morgan Earp, samt Doc Holliday. Bilden till höger visar Wyatt Earp runt 1887. Fri bild Wikipedia.

Medborgargarden och sk. regulatorer

På landsbygden där det kunde vara långt till närmaste domstol kunde lokalbefolkningen besluta sig för att ta lagen i egna händer. De skedde vanligen genom att bilda medborgargarden för att infånga och straffa kriminella. För grövre brott som kreatursstöld, bank- och tågrån samt mord straffades de kriminella ofta med lynchning (enligt lagen var det dock bara mord, medhjälp till mord som kunde leda till dödsstraff). Dessa medborgargarden kunde också vid mindre brott som falskspel och kvacksalveri misshandla kriminella för att skrämma dem att lämna countyt. Detta var olagligt, men få ville vittna mot dem som gjorde detta då de antingen ansåg att de kriminella fick det straff de förtjänade. Regulatorer var kriminella som fick lön av boskapsbaroner för att jaga boskapstjuvar. Korrupta baroner använde även dessa till att skrämma nybyggare att sälja sin gård eller för väpnade konflikter med andra baroner.

Prisjägare

Ett inkomstbringande men farligt val av yrke var att bli prisjägare (bounty hunter). Prisjägare var personer som letade rätt på kriminella som rättsväsendet hade efterlyst. Exempel var personer som begått rån, mord, våldtäkt, boskapsstöld, häststöld, falskspel och/eller människorov. En falskspelare kunde ha efterlysning på 20 dollar men en mördare kunde ha efterlysning på flera tusen dollar, beroende hur många han hade dödat och vem offret var. Desertörer jagades också och armén betalade 200 dollar om en desertör fångades in.

Detektivbyråer

Detektivbyråer jagade också brottslingar. De använde en farlig men effektiv metod som inte rättsväsendet kunde använda. De infiltrerade banditligorna för att få reda på deras gömställen (sherifferna fick inte använde inte denna metod, eftersom infiltratörer ibland var tvungna att begå brott, och en sheriff som begick brott sparkades). Privatdetektiverna som gjorde detta slapp straff för att de ställde upp som kronvittnen. Men det var ett farligt jobb för om ligan kom på infiltratören dödades han. Den kanske mest kända detektivbyrån är Pinkertons detektivbyrå (Pinkerton National Detective Agency). Byrån startades år 1850 av Allan Pinkerton (1819-1884) och var den första privatägda detektivfirman. Efter amerikanska inbördeskriget (1861 – 1865) anlitades Pinkertonagenter för att fånga in banditer och banditligor som rånade värdetransporter, främst av Wells Fargo och Union Pacific.

Domstolar

Fredsdomstolarna (Justice's courts) tog hand om småbrott och var lokalt belägen i städer eller byar. Tillsynsdomstolar (Probation courts) hade hand om byråkratiska ärenden som vårdnadstvister, dödsbodelning, markägartvist. Den låg i delstatshuvudstaden. Cirkulationsdomstolar (Cirkulation courts) var en domare som åkte runt i glesbygden och dömde vid grövre brott. Distriktsdomstolar (District courts) låg i delstatshuvudstaden. Här avgjordes de största rättsfallen. Federala cirkulationsdomstolar (Federal cirkulation courts) dömde i tvister och brottmål som spände över flera delstater. Högsta domstolen (Supreme court) bestämde hur konstitutionen skulle tolkas. Inga lagar i delstaterna fick bryta mot konstitutionen som är USA grundlag. Domstolens ledamöter är valda på livstid och om en vakans uppstår är det presidenten som utser vilken domare som skall få den. Dödsstraff var ovanligt eftersom bara mord, medhjälp till mord och landsförräderi gav detta straff. I början av 1800-talet var offentliga avrättningar vanliga för att avskräcka. Men med tiden flyttades avrättningarna till fängelserna. Det minskade även risken för fritagning. Avrättningarna skedde då i delstatsfängelserna, vanligen genom hängning. Den dödsdömde hade rätt att söka nåd hos guvernören.

Fängelser

Fängelserna var uppdelade i tre olika nivåer. Stadsfängelset: I stadsfängelset satt småtjuvar och bråkmakare under kortare tid, oftast några dagar. De var i princip ett häkte. Fängelset var ofta i samma byggnad som sheriffkontoret i staden. Countyfängelset: I countyfängelset (County Jail) satt fångar som hade fängelsestraff på upp till ett år. Dessa fängelser var av skiftande kvalitet, ofta gjorda av trä eller lera i stället för sten, beroende på vilket för byggnadsmaterial som fanns att tillgå. Det gjorde också att en del av dem blev lätta att rymma ifrån. Delstatsfängelset: I delstatsfängelset (State prison) satt de som gjort allvarligare brott. Dessa fängelser var gjorda av sten med höga murar och vakttorn. Fängelsebyggnaden var ofta flera våningar hög med gallerdörrar så att fångvaktarna skulle kunna se vad fången gjorde utan att gå in i cellen. Cellerna hade en till fyra sängar.

Våldet

Ett vanligt vapen var revolver, men också gevär för bland annat jakt. Det var sällan man var beväpnad hemma, utan det var då man var ute reste eller hade ärenden i stan. Det farliga var just resor mellan städer, då banditer kunde attackera resenärer och handelsmän. För civila var inte kriminella största hotet utan snarare oväder och vilda djur. Det mesta våldet skedde mellan brottslingar och lagmän (såsom poliser, uppbåd och prisjägare) men även mellan kriminella som hade inbördes uppgörelser. Kriminella rånade handelsmän och resenärer de trodde var rika. Att råna någon som var fattig var inte värt riskerna. Det var även sällsynt att banditer rånade dilligenser med vakter beväpnade med avsågade hagelbössor – risken var allt för stor. Myten om västern som ett ställe där vem som helst kunde bli rånad och mördad är starkt överdriven. En ökänd brottsling var Billy the Kid eller William H. Bonney (1859 - 1881) som han hette. Från 1878 var han indragen i strider mellan boskapsägare i New Mexico men hade även tidvis ett eget rövarband. År 1881 infångades Bonney och dömdes till döden, genom hängning, för mord på sheriffen William Brady. Bonney lyckades fly men friheten blev dock inte långvarig. Mindre än tre månader senare sköts han sheriff Pat Garrett. Bilden visar William Bonney alias Billy the Kid. Fri bild Wikipedia.

Den svenska utvandringen till USA (7a)

Denna sida:
xxxxxxxx Hist xxxxxxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
xxxx Utvandringen xxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Avsnittet “Om USA” är uppdelad på flera sidor:

Källreferenser

Källreferenser Överst på sidan
Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2019-03-19

Lag och ordning i Mellanvästern,

1800-tal

Sheriffen

Sheriff är beteckningen på den lokala polisen i USA. De lokala sherifferna på 1800-talet bar ingen uniform men hade en stjärnformad metallbricka på bröstet som igenkänningstecken. Sheriffer fanns på olika nivåer. Town sheriff: Stadssherifferna utsågs via val av befolkningen. De hade en eller flera vicesheriffer (deputies) som hjälp, antalet berodde på stadens storlek. Stadssherifferna skötte ordningen i staden, som att stoppa slagsmål, fylla och snatteri. Vid grövre brott tog de hjälp av federala sheriffer. County sheriff: Countysherifferna valdes även de via val av befolkningen. De hade vicesheriffer som hjälp. Antalet berodde på countyts storlek. Countysherifferna tog hand om ordningen i glesbygden, som att stoppa banditer som rånade diligenser och tåg, men även boskapstjuvar. Vid grövre brott tog de hjälp av federala sheriffer. Federal sheriff: Federala sheriffer (U.S. Marshals) hjälpte lokala sheriffer med grövre brottslighet som mord och organiserad brottslighet. De federala sherifferna hade också rätt att gripa brottslingar i vilken delstat som helst. En legendarisk sheriff var Wyatt Earp (1848 - 1929) som var sheriff i staden Tombstone, Arizona. Wyatt Earp blev allmänt känd i och med revolverstriden vid O.K. Corral 1881 tillsammans med två av sina bröder, Virgil och Morgan Earp, samt Doc Holliday. Bilden till höger visar Wyatt Earp runt 1887. Fri bild Wikipedia.

Medborgargarden och sk. regulatorer

På landsbygden där det kunde vara långt till närmaste domstol kunde lokalbefolkningen besluta sig för att ta lagen i egna händer. De skedde vanligen genom att bilda medborgargarden för att infånga och straffa kriminella. För grövre brott som kreatursstöld, bank- och tågrån samt mord straffades de kriminella ofta med lynchning (enligt lagen var det dock bara mord, medhjälp till mord som kunde leda till dödsstraff). Dessa medborgargarden kunde också vid mindre brott som falskspel och kvacksalveri misshandla kriminella för att skrämma dem att lämna countyt. Detta var olagligt, men få ville vittna mot dem som gjorde detta då de antingen ansåg att de kriminella fick det straff de förtjänade. Regulatorer var kriminella som fick lön av boskapsbaroner för att jaga boskapstjuvar. Korrupta baroner använde även dessa till att skrämma nybyggare att sälja sin gård eller för väpnade konflikter med andra baroner.

Prisjägare

Ett inkomstbringande men farligt val av yrke var att bli prisjägare (bounty hunter). Prisjägare var personer som letade rätt på kriminella som rättsväsendet hade efterlyst. Exempel var personer som begått rån, mord, våldtäkt, boskapsstöld, häststöld, falskspel och/eller människorov. En falskspelare kunde ha efterlysning på 20 dollar men en mördare kunde ha efterlysning på flera tusen dollar, beroende hur många han hade dödat och vem offret var. Desertörer jagades också och armén betalade 200 dollar om en desertör fångades in.

Detektivbyråer

Detektivbyråer jagade också brottslingar. De använde en farlig men effektiv metod som inte rättsväsendet kunde använda. De infiltrerade banditligorna för att få reda på deras gömställen (sherifferna fick inte använde inte denna metod, eftersom infiltratörer ibland var tvungna att begå brott, och en sheriff som begick brott sparkades). Privatdetektiverna som gjorde detta slapp straff för att de ställde upp som kronvittnen. Men det var ett farligt jobb för om ligan kom på infiltratören dödades han. Den kanske mest kända detektivbyrån är Pinkertons detektivbyrå (Pinkerton National Detective Agency). Byrån startades år 1850 av Allan Pinkerton (1819-1884) och var den första privatägda detektivfirman. Efter amerikanska inbördeskriget (1861 – 1865) anlitades Pinkertonagenter för att fånga in banditer och banditligor som rånade värdetransporter, främst av Wells Fargo och Union Pacific.

Domstolar

Fredsdomstolarna (Justice's courts) tog hand om småbrott och var lokalt belägen i städer eller byar. Tillsynsdomstolar (Probation courts) hade hand om byråkratiska ärenden som vårdnadstvister, dödsbodelning, markägartvist. Den låg i delstatshuvudstaden. Cirkulationsdomstolar (Cirkulation courts) var en domare som åkte runt i glesbygden och dömde vid grövre brott. Distriktsdomstolar (District courts) låg i delstatshuvudstaden. Här avgjordes de största rättsfallen. Federala cirkulationsdomstolar (Federal cirkulation courts) dömde i tvister och brottmål som spände över flera delstater. Högsta domstolen (Supreme court) bestämde hur konstitutionen skulle tolkas. Inga lagar i delstaterna fick bryta mot konstitutionen som är USA grundlag. Domstolens ledamöter är valda på livstid och om en vakans uppstår är det presidenten som utser vilken domare som skall få den. Dödsstraff var ovanligt eftersom bara mord, medhjälp till mord och landsförräderi gav detta straff. I början av 1800-talet var offentliga avrättningar vanliga för att avskräcka. Men med tiden flyttades avrättningarna till fängelserna. Det minskade även risken för fritagning. Avrättningarna skedde då i delstatsfängelserna, vanligen genom hängning. Den dödsdömde hade rätt att söka nåd hos guvernören.

Fängelser

Fängelserna var uppdelade i tre olika nivåer. Stadsfängelset: I stadsfängelset satt småtjuvar och bråkmakare under kortare tid, oftast några dagar. De var i princip ett häkte. Fängelset var ofta i samma byggnad som sheriffkontoret i staden. Countyfängelset: I countyfängelset (County Jail) satt fångar som hade fängelsestraff på upp till ett år. Dessa fängelser var av skiftande kvalitet, ofta gjorda av trä eller lera i stället för sten, beroende på vilket för byggnadsmaterial som fanns att tillgå. Det gjorde också att en del av dem blev lätta att rymma ifrån. Delstatsfängelset: I delstatsfängelset (State prison) satt de som gjort allvarligare brott. Dessa fängelser var gjorda av sten med höga murar och vakttorn. Fängelsebyggnaden var ofta flera våningar hög med gallerdörrar så att fångvaktarna skulle kunna se vad fången gjorde utan att gå in i cellen. Cellerna hade en till fyra sängar.

Våldet

Ett vanligt vapen var revolver, men också gevär för bland annat jakt. Det var sällan man var beväpnad hemma, utan det var då man var ute reste eller hade ärenden i stan. Det farliga var just resor mellan städer, då banditer kunde attackera resenärer och handelsmän. För civila var inte kriminella största hotet utan snarare oväder och vilda djur. Det mesta våldet skedde mellan brottslingar och lagmän (såsom poliser, uppbåd och prisjägare) men även mellan kriminella som hade inbördes uppgörelser. Kriminella rånade handelsmän och resenärer de trodde var rika. Att råna någon som var fattig var inte värt riskerna. Det var även sällsynt att banditer rånade dilligenser med vakter beväpnade med avsågade hagelbössor – risken var allt för stor. Myten om västern som ett ställe där vem som helst kunde bli rånad och mördad är starkt överdriven. En ökänd brottsling var Billy the Kid eller William H. Bonney (1859 - 1881) som han hette. Från 1878 var han indragen i strider mellan boskapsägare i New Mexico men hade även tidvis ett eget rövarband. År 1881 infångades Bonney och dömdes till döden, genom hängning, för mord på sheriffen William Brady. Bonney lyckades fly men friheten blev dock inte långvarig. Mindre än tre månader senare sköts han sheriff Pat Garrett. Bilden visar William Bonney alias Billy the Kid. Fri bild Wikipedia.

Den svenska utvandringen

till USA (7a)

Källreferenser

Källreferenser Överst på sidan