Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2019-03-19

En amerikaresa 1904

Sedan resan i En emigrantresa över Atlanten år 1880 har drygt 20 år förflutit. Förhållandena på båtarna till Amerika har blivit bättre men resan över Nordsjön och Atlanten kunde ändå vara äventyrlig. Sollentunabon Lars Nilssons morfar Oskar Nilsson emigrerade till USA och gjorde denna resa år 1904. Lars Nilsson skriver i inledningen: Från min hembygd Jonsberg på yttre Vikbolandet var det ingen omfattande emigration till Nordamerika. Men likväl fanns det några som lockades av det stora landet i Väster. En av dem var min morfar, Oskar Nilsson. Han stannade dock inte för gott. Fyra år efter utresan 1904 var han tillbaka. I början av 1950-talet skrev han ner sina minnen från överfarten. Resan startade med häst och vagn från hemmet i Jonsberg till Norrköping och vidare med tåg till Göteborg. Därefter följde stormiga färder över Nordsjön och Atlanten innan han var framme i Boston. Hans minnen finns publicerade i Jonsbergs tidning 1953 och återges här i avkortat skick. Information om Oskars resmål i USA.

Fartygsnamnen i artikeln

I Oskars reseberättelse omnämns fyra passagerarfartyg: Kalyposo, Eurenia, Saxania och Maurick. Ingen av dessa fartyg stavas på detta sätt av deras respektive rederier. Oskar reser på Kalypso från Göteborg till Hull i England. Detta fartyg är Wilsonlinjens fartyg Calypso. Från Liverpool reser han med Cunardlinjens fartyg Eurenia till Boston. Cunardlinjen har inte haft något fartyg med namnet Eurenia. Antagligen reste Oskar med ett fartyg i Cunardlinjens flotta med det något likartade namnet Ivernia. Mer om Fartygens och dess namn längre ned.

Oskar Nilssons reseseberättelse

"En vacker vårmorgon, den 18 april 1904, begynte resans första etapp — med häståkdon till Norrköping. Jag tog ett ordentligt adjö av körsvennen, min fader, och sedan löste jag biljetten till Göteborg. Det var flera emigranter som köpte biljetter. Vi var redan i Norrköping 7 stycken. Det spred sig som en löpeld att det var emigranter på centralstationen och det kom äldre och yngre kvinnor och fäste blommor på bröstet tillika med lyckobrev och lyckönskningar som brukligt var på den tiden. När vi steg på Göteborgståget blev vi hyllade på perrongen av människorna som kom från väntsalarna. Det kom emigranter ombord även vid stationer vi passerade under resan. Alla var på väg till amerikabåtarna i Liverpool. Bilden till höger visar Oskar Nilsson. Privat bild, familjen Nilsson När vi kom till Göteborg stod en rad vaktmästare från emigranthotellen och snappade åt sig var och en sina till sina hotell. De hade breda axelbrätten, där linjens namn stod med stora bokstäver. Vi samlades kring dem som bar vår linjes märke, och gick till hotellet. Där bodde vi i två dygn, fint och bra med all möjlig uppassning och utmärkt god mat. Men det gällde ju konkurrensen om resenärerna, då fyra linjer hade kontor och hotell i Göteborg. Vi var inte sysslolösa, ty vi fick stå i kö flera gånger för alla papper som måste ordnas samt för läkarbesiktning och vaccination. Under hotellvistelsen fick vi uppleva ett intermezzo, genom vilket vi fick en försmak av hur det är i stora världen. Under resan mot Göteborg kom en man, som rest vägen flera gånger, på tåget vid någon station. Han dukade i oss den ena historien efter den andra, som rann i oss som genom en tratt. Han uppträdde ledigt och säkert och hans tal var som en utantilläxa. Vi fick se hans biljett, ställd till Takoma i staten Washington vid stillahavskusten, där han var ägare till en träförädlingsindustri och tjänade grova pengar. Han var trevlig och broderlig, nästan mer än som skulle vara, varför vi snart fattade misstankar, hur dumma och lättrogna vi än var för övrigt. Vid uppställning för vaccination saknades han och när vi kom tillbaka till samlingssalen var han spårlöst försvunnen och med honom en del av våra resväskor. Men vi fick sedan höra att han denna gång inte kom undan utan blev haffad av två kriminalare. Många av emigranterna hade han tydligen tidigare plockat. Politisk utfrågning blev ett fiasko. Sådan brukades även på den tiden. Ingen ville väl heller riskera sin biljett. Men föreskrifterna måste ju följas och de utfrågande tjänstemännen hade ett leende på läpparna vid utfrågningen. Många var trötta på resan, fastän den ännu inte egentligen börjat. Där var fruar som reste till sina män, som ordnat allt där borta. De hade ett eller flera barn med sig förutom resväska och det var svårt för dem i trängseln vid olika köer. Och de bävade nog för den långa resan och för vad den kunde föra med sig. Avresan från Göteborg till Hull Så kom uppbrottets timme. Flickorna på hotellet som passat på oss fick avskeds- och minnesgåvor. Nere vid hamnen var kajen avspärrad. Och den var fylld av folk som gått ned för att se avfärden, för att vifta adjö åt släktingar och vänner, som gav sig ut på en resa som för många ej lämnade rum för något återseende. Och där låg den stora farkosten som skulle föra oss över Nordsjön, Kalypso av Hull stod det att läsa i fören. Klockan halv två öppnades en stor port i den höga fartygsväggen, en landgång rullades ut och embarkeringen började. Unga sjömän tog hand om oss efter biljett och hyttnummer. Vi gick sedan upp på däck och såg på den viftande människomassan, som bland oss 600 passagerare sökte upptäcka var och en sina anhöriga. De spejade med tårfyllda ögon efter oss in i det sista, tills vi försvann i fjärran. Det var kanske bäst att man inga anhöriga hade med sig, ty man slapp ju då det tunga avskedets press. Resan över till England började i det härligaste sol- och vårväder. Och vi fick nya vänner och bekantskaper och vi resonerade om den nya och okända värld vi var på väg till och blickade hän mot de sista kobbarna av fäderneslandet som försvann ur synfältet. Vi tänkte så bekanta oss med båtens innandöme, men det var begränsat till det område vi fått oss anvisat och därmed jämt. Vi tog fram våra matsäckar fram på kvällen. Vi tyckte bättre om den goda smörgåsmaten som våra mammor gjort sitt allra bästa för att fägna oss med för kanske sista gången än restauratrisens kabeljo och potatis utan sås, som vi fick betala för, då fria maten började först i England. Vi tog våra fina bäddar i anspråk i de skavanka hytterna. Vi hade två eller tre britsar över varandra. Vi somnade slutligen. Men på morgonen vid fyra-tiden väcktes vi av storm och oväder. Den stora båten visades sig vara för lätt. Den började kränga fruktansvärt i sjöhävningen och sjösjukan satte in för fullt. Brottsjöarna slog in över relingen. Inte förrän vid tiotiden på kvällen lugnade sig det upprörda havet. Men vi var aldrig rädda under sjöhävningen. Vi litade på mannen vid bryggan. Under den värsta perioden av sjöhävningen kunde dock ingen lämna sina hytter för risken att bli sönderslagen mot korridorväggarna eller skarphörnen och dörrkanter. Efter stormen fick vi en halv dags lugnt väder, så att vi kunde komma i ordning igen med uppstädning i hytterna osv, innan vi skulle landstiga i England. Och så började ett annat liv ombord. Hornmusiken, talare och sångare och skojmakare gjorde alla sitt bästa för att gjuta nytt liv i det levande materialet, som farit så illa av storm och sjösjuka. Konturerna av Hull började stiga upp vid horisonten och vi hade snart fast engelsk mark under fötterna. Ankomsten till Hull, England För första gången i främmande land och främmande stad. Men vi var inga främlingar, tyckte vi. Det var som om vi varit där minst hundra gånger genom landsmän som rest förut. Vi handlade små förnödenheter för resan. För första gången fick vi god englandsmat på våra biljetter på en stor restaurang. Hur alla kunde serveras är en gåta. Vi var väl ett tusen som fick mat på fyra timmar. Uppehållet i Hull var bara fem timmar. Så måste vi samlas vid stationen och sedan gick färden in över det vackra England, som redan var klätt i vårdräkt. Det var gröna kullar och dalar med en kraftigare färgton än hemma i Sverige. Lövknoppningen stod i begrepp att ta' steget fullt ut. Det verkade så inbjudande, att man stannat var som helst, om man blivit bjuden. Potatisplanteringen var i full gång, unga vårklädda kvinnor med vita huvuddukar vinkade åt emigranttåget, vilket besvarades med så många språk som fanns ombord. Vi blev förbryllade över Englands dåliga järnvägsvagnar som på den sträckan var minst tjugofem år efter sin tid. Men det var ju ett emigranttåg. Dessa resenärer behandlade man hur som helst. Svarta, trasiga kupéer med dito gardiner med små fönster. Om det fanns fjädrar under vagnarna fick vi aldrig tillfälle att se efter. Engelska staten hade kontrakt med linjen att frakta över emigranterna till Liverpool. Någon komfort var det väl aldrig tal om. Här kunde gammalt utrangerat och omodernt skräp nötas ut. Det gällde ju bara fem timmar. Men det var en fruktansvärd tågresa. Liverpool Genom många svarta tunnlar, den längsta tog tjugu minuter, gick järnvägsfärden till Liverpool, där ett särskilt ordnat emigranthem tog emot oss. Unga, glada kvinnor skötte städning och passning som om de varit systrar eller släktingar. Hemmet var en jätteanläggning, ägd av alla amerikalinjerna tillsammans. Här fanns läkare och sjuksköterskor och allt som tänkas kunde för emigranternas bästa. Ibland kunde emigranthemmet ha en beläggning av fyratusen resenärer. Bara vi till de två båtarna i hamnen var 2647 inskrivna. Bilden till höger visar Cunardlinjens oceanångare Saxonia cirka 1900. Ivernia som Oskar antagligen reste med var ett systerfartyg till Saxonia. Bild: Wikipedia. Följande dag startade vi, som var nyfikna, i regndiset en promenad ned till de stora amerikabåtarna i hamnen. Vi fick låna en vaktmästare som vägvisare. Och vi fick snart syn på för första gången de atlantbåtar som vi hört talas om hela livet som något underligt stort och märkligt. Omkring etthundrafemtio meter från kaj låg två väldiga båtar för ankar tätt efter varandra. Det var Cunardlinjens Eurenia, 19,000 ton, och Vita Stjärnlinjens Maurick på 15,000, ton, som skulle avgå dagen efter oss. Efter att ha beundrat de stora vidundren till båtar vände vi så tillbaka till emigranthotellet. En liten episod på vägen kan förtjäna att berättas. Det hade börjat regna igen, som det visst alltid gör i England, och vi var utan regnkläder, som inte slagit igenom i Sverige som något vanligt plagg. Men på återvägen från hamnen passerade vi en regnklädersaffär och vi etthundrafemtio i följe, länsade denna affär på allt den hade i regnklädersväg. Det blev stora affärer. Vi köpte slut på hela lagret. Vi tackade och gick sedan, men med ett brett grin hälsade oss affärsinnehavaren välkomna tillbaka. Avresan från Liverpool Efter en sista natts vila på emigranthotellet och sedan vi skrivit hälsningar hem till vänner och bekanta gick vi ombord på Eurenia, vi var 1600 st. och båten var fullbelagd. Embarkeringen gick till så att en rätt stor ångbåt kom och lade till vid kajen. Denna ångbåt tog två eller tre hundra åt gången. Vi var snart alla ombord. Porten i fartygssidan stängdes. Nu var vi skilda från Europa. Det blev villervalla ombord när det gällde att komma till sina hytter och en del fick leta flera dygn efter sina hytter innan de kom rätt, särskilt gamla människor hade svårt att klara sig. Avfärden från Liverpool blev minnesrik. Tre bogserbåtar förkopplades för att dra oss ut ur hamninloppet. En hornmusikkår på 18 man klämde i med engelska nationalsången och engelska emigranter stämde in. På alla båtar, från de jättestora handelsfartygen till de minsta var man uppe på däck och utbringade leven. Det var storslaget, gripande och vackert, när så den mäktiga Eurenia gled förbi med två tusen själar ombord under musikens väldiga dån av trummor och instrument. Det var ett sagolikt triumftåg som varande ca: tjugu minuter och det blev ett minne för hela livet. De båda syskonbåtarna Eurenia och Saxania var avgudade vart dom kom. Trafikutvecklingen över Atlanten tog ett jättesprång när dessa båda fartyg sattes in. Om resandeströmmen inte varit så enorm hade de andra båtarna blivit utan passagerare. Man frågade oupphörligt efter Cunardlinjens biljetter på kontoren. På båten fanns två stora barhallar med läsk- och pilsnerförsäljning, två frisersalonger, många affärer för frukt och tobak m.m. Vi hade fått rapport i Liverpool att Atlanten var i uppror och många bävade härför med Nordsjöstormen i friskt minne. Skottland höll på att försvinna ur synfältet. Höga dyningar skärmade av horisonten. En samling ungdomar, som var roade av att se den väldiga sjöhävningen, slogs av en våg ihop i en enda röra mot det höga stängslet. De blev genomvåta och en del sönderslagna, så att de måste tas in på kliniken. Då blev måttet så att säga rågat och alla beordrades att gå under däck. Vi passerade nu Nordsjöns värsta urladdning. En dansk sjöman som seglat flera år på Nordsjön och gjort fyrtio returresor över Atlanten som andre styrman och som nu reste över för sista gången för att bosätta sig hos sin dotter och måg i Amerika, sade på tal om Nordsjön, att den fått sitt världsrykte som en svår sjö på grund av de jämförelsevis mindre farkoster som trafikerar den och som har det svårt i de stora brottsjöar som piskas upp mellan landkonturerna efter samma princip som Vätterns vattensystem i Sverige. Nordsjöns korta distans räcker dock inte till för att arbeta upp en sjöhävning till sådana dimensioner som en ocean åstadkommer. Sådan sjöhävning som vi hade på vår resa hade det inte varit sedan i oktober 1901, men vi hade också ett bra fartyg att lita till, den långa, tunga Eurenia med sina 19,000 ton var ingen kortklabb som dyningarna kunde slänga hur som helst. Det kändes bara en lätt dallring genom hela skrovet, när hennes 18,500 hästkrafter tvingade henne in i tolv och femton meter höga vågor. Vi kunde gå nästan obehindrat hur vi ville på däck och i korridorer. Sjösjukan var ganska lindrig. Illa mådde i alla fall mer än hälften, varav följde dålig matlust. Vi var glada att vi inte köpt biljetter på Vita Stjärnlinjens Maurik, som låg en dagsresa bakom oss i kamp med de vredgade elementen. Maurik var på 15,000 ton, men 4,000 ton mindre är nog betydelsefullt på en stormig ocean. På Eurenia hade vi också våra fina hytter, inga britsar över varandra. Bord, stolar lika många som britsar, speglar, fina bäddar, mönstrade filtar m.m. Vi undrade verkligen om andraklassarna bodde finare än vi. De fick nog betala sina biljetter för namnet. De svåraste dygnen var överståndna och befälet tillät oss komma upp på däcken. Vi tyckte vi blev utsläppta som ur en fångbur och gladare var vi än när en fånge återfår friheten. I första ögonkastet fick vi se det alltjämt kokande havet, som vi inte sett på fyra dygn. När vi samlat oss efter den första bekantskapen med yttervärlden, blev det ett väldigt liv och surr i den stora bikupan som en 19,000- tonnare utgör. Glädjen stod högt i tak. Det blev fullt i affärer och frisersalonger. Om mindre än tre dygn skulle vi vara framme, fastän nära två dygn försenade genom stormen. Resan skulle annars tagit sju dygn och tjugu timmar enligt tidtabellen. Ankomsten till Boston, USA Vi började också förstå att vi närmade oss målet. Det blev tätare med fartyg som plöjde Atlanten i alla riktningar, en del med stjärnbaneret hissat. På morgonen den 5 maj trängde Bostons staplar genom diset. Vi ankrade på redden en bit från kajen. Vi såg underliga farkoster som de flesta av oss inte sett maken till. Det föll nästan som en andakt över människomassan som stod samlad på däcken. En längtan och en fråga blandade sig med varandra: är det verkligen Amerika, vårt längtans mål. Men vi var alla glada att vara lyckliga över och att ha undkommit lyckligen elementens raseri ute på oceanen. Under tiden Eurenia förankrades ute på redden stod den manstarka hornmusikkåren på fördäck och spelade USA:s nationalsång, så att det dånade in över hamn- och kajanläggningar. Människorna som promenerade längs hamnkajerna stannade i stora grupper, hur bråttom de än syntes ha, och åhörde musiken. Musiken ombord, som här inte ordats så mycket om, var värd allt erkännande. Under de svåra stormdygnen på Atlanten var det en uppmuntran och en styrka. När musiken klämde i vaknade vi liksom till nytt liv och nytt mod. Under de värsta stormdygnen kunde musiken bara spela i sällskapsrum och matsalar. Så var vi framme vid målet som vi hade som blickpunkt då vi lämnade Göteborg. Det var kanske inte så enkelt, som vänner berättat, att ordna sitt liv i Amerika och vinna framgång. En del hade här vunnit framgång, fått goda platser i industri och lantbruk, andra hade hamnat i fängelser eller stupat vid bardiskar. Alla hade rest ut med en ljuv förhoppning efter att ha hört lovsången om Amerika sjungas i alla tonarter hemma i Sverige. Lovsången och jublet tog ibland slut när allvaret i nya världen började. Så hade klockan blivit två på eftermiddagen och vi stod på Bostons asfaltbelagda gator. Många anhöriga hade kommit resande långa vägar för att möta Sverigeemigranterna. Ibland var det sjuttioåriga återseenden. Göteborgs sorgetårar blev här utbytta mot återseendets glädjetårar. Omfamningar och hälsningskramar avlöste varandra, fastän många inte ens kände igen varandra. Lugnast var det egentligen för den som inte hade någon som mötte vid landgången. Än en gång blickade vi ut mot hamnen, där den vackra Eurenia badade i solljuset. Det var som om vi inte velat lämna henne. Hennes systerbåt Saxania hade vi mött ute på havet. Vi fick inte vara Bostonbor länge. Vi måste säga farväl åt våra nyförvärvade vänner och hyttkamrater. Vi måste obönhörligt skiljas som agnar för vinden med olika tåg utöver den amerikanska kontinenten. Många hade en tågresa på mer än sex dygn framför sig, min inskränkte sig till knappt fyra, men var dryg ändå. Som en kuriositet kan nämnas från krigs och tidningsspalterna, att Kalypso (vår båt till England) torpederades och sjönk 16 april 1916 och Eurenia 19 augusti 1918." Skrivet av Oskar Nilsson, Salsbäck, Jonsberg, född 7 september 1880, död 8 oktober 1953. Ett stort tack till Lars Nilsson, Sollentuna Släktforskare, vars morfar nedtecknat historien, som gav mig tillåtelse att använda den på min webbsida om den svenska utvandringen.

Oskars resmål i USA

Resmålet i USA avslöjas inte i Oskar Nilssons reseberättelse men Oskar nämner att han hade en fyra dagars tågresa framför sig från Boston. Lars Nilsson tror att hans morfar begav sig till Minnesota för att arbeta, möjligen till en stad som heter Evansville. I USA stannar Oskar i 4 år och återvänder sen tillbaka till Sverige. Jag har hittat Oskar i Wilsonlinjens passagerarlista avseende Calypsos avgångar från Göteborg i april 1904. Oskar avreser från Göteborg till Hull fredagen den 22 april 1904. Av passagerarlistan framgår att Oskars planerade resmål i USA var Evansville, Minnesota. Se Oskar i Calypsos passagerarlista. Jag har även hittat Oskar i Ivernias passagerarlista. Ivernia avreste från Liverpool den 26 april 1904 och ankom till Boston den 5 maj, 2 dagar försenad på grund av en stormig överresa på Atlanten. Oskar har antagligen ändrat sig under resans gång vad avser hans resmål. I Ivernias passagerarlista framgår att hans resmål nu är den lilla staden Veblen i South Dakota. Veblen ligger dock inte så långt ifrån Evansville i Minnesota. Se Oskar i Ivernias passagerarlista. Oskar åker tåg från Boston, Massachusetts, på USAs östkust till Minnesota i övre mellanvästern, en resa som tar 4 dagar. Avståndet landvägen från Boston till Minneapolis i Minnesota är 225 mil, en anselig sträcka. Det motsvarar avståndet mellan Stockholm och Nice i södra Frankrike. Evansville, Minnesota Evansville är en liten stad i Douglas County, Minnesota och ligger cirka 25 mil nordväst om Minneapolis. Enligt den amerikanska folkräkningen 2010 fanns där 612 innvånare. Evansville grundades 1865 av nybyggare och 1879 var järnvägen framdragen till staden. Det finns fotografier från Evansville tagna i början av 1900-talet på http://www.lakesnwoods.com/EvansvilleGallery.htm Oberoende om Oskar reste till Evansville eller inte så visar bilderna en typisk småstad på landsorten i början av 1900-talet. Veblen, South Dakota Veblen är en liten stad i Marshall County, South Dakota och ligger i hörnet av de tre delstaterna South Dakota, North Dakota och Minnesota. Veblens befolkning var 531 enligt folkräkningen 2010. Staden grundades år 1900 och dess befolkning var 173 år 1910 och ökade sen under 1910-talet till 530.

Om Oskar Nilsson

Karl Oskar Nilsson är född den 1880-09-07 i Skallgärde, Jonsbergs församling, Östergötland och dog den 1953-10-08 i Jonsberg. Föräldrar är Johan Nilsson (f. 1851) och Inga Karolina Andersdotter (1851 - 1891). Oskar hade en yngre syster, Elin Maria Nilsson (f. 1886). Som vi läst ovan emigrerar Oskar till USA 1904 och stannar där i 4 år. Han återvänder sen till Sverige dit han anländer den 31 december 1908. Oskar gifter sig med Hilda Helena Jonsson (f. 1885) den 1910-10-22 och övertar Hildas bortgångna föräldrars bondgård Sahlsbäck i Jonsberg.

Den svenska utvandringen till USA (4g)

Denna sida:
Avsnittet “Resan” är uppdelad på flera sidor:

En emigrantresa över Atlanten år 1904

Inledning

Under perioden 1850 och fram till 1930 utvandrade cirka 1,2 miljoner svenskar till Nordamerika. Av dessa återvände cirka 200.000 tillbaka till Sverige. Resan till USA kunde vara riktigt strapatsrik. De tidiga emigranterna fick organisera resan själv och åka med de seglande lastfartygen. Dessa resor tog lång tid och var inte de mest bekväma då man blev inkvarterad i lastutrymmena. När de renodlade passagerarfartygen kom under 1860-talet blev resan bättre och med de snabbgående ångfartygen på 1880-talet gick också resan snabbare. Någon direkt passagerartrafik till Nordamerika förekom inte från Sverige förrän 1915 Svenska Amerika Linjen, SAL, startade. Från 1860-talet och fram till 1915 fick de svenska emigranterna som utvandrade från Sverige först resa till England och därifrån vidare till USA. De reste då vanligen från Göteborg på mindre fartyg, ofta med Wilson Line, över Nordsjön till Hull eller Grimsby på engelska östkusten. Denna färd tog två dygn. År 1850 fick Wilson Line kontrakt på posttrafiken från Sverige. Rederiets skepp var gröna och hade namn slutade med bokstaven O, som i Rollo, Hero, Ariosto och Romeo. Bilden till höger visar Wilsonlinjens fartyg Calypso i början av 1900-talet. Resenären i berättelsen nedan reste med Calypso från Göteborg till Hull 1904. Bild Wikipedia. Från Hull fick emigranterna ta sig med tåg till någon av de stora avresehamnarna; Liverpool, Southampton eller möjligen Glasgow. Här gick de ombord på de stora atlantångarna med destination New York eller Boston i USA alternativt Quebec eller Halifax i Kanada. New York var dock den främsta emigranthamnen. Exempel på rederier som fraktade emigranterna från England till USA är Inman Line, Cunard Line, White Star Line, Allan Line och Guion Line. Liverpool med Pier Head var den stora emigranthamnen för de flesta som emigrerade från Europa.

Emigrantagenterna

En faktor som förenklade utvandringen var de många agenter som organiserade resorna. Agenterna hjälpte till med de praktiska arrangemangen nödvändiga för överresan till USA. De fungerade med andra ord som en slags resebyrå. Vanligen samverkade agenterna med ett eller flera emigrantrederier. Rederierna hade vanligen en generalagent i Sverige. Generalagenten hade i sin tur flera underagenter runt om i landet. Underagenterna hade även de flera ombud ute i socknarna. Emigrantagenterna gjorde det enklare att emigrera till USA. Ombuden delade ut broschyrer och satte upp affischer. Till höger visas den vanligaste rutten från Göteborg via England till USA. Hans Högman 2013.

Artikel om en emigrantresa 1904

Sollentuna Släktforskares medlemstidning An-tecknat hade en artikel i nummer 1-2019 som ingående beskriver en emigrants resa över Atlanten år 1904. Artikeln heter ”En amerikaresa 1904” och var insänd av Lars Nilsson. Reseberättelsen är nedtecknad 1953 av Lars morfar Oskar Nilsson som själv gjorde denna resa 1904 och berättelsen skildrar hans resa från hemmet i Östergötland till Göteborg samt seglatserna Göteborg till Hull och Liverpool till Boston. Oskar Nilssons reseberättelse från 1904 återgavs även i Jonsbergs Tidning 1953. Jonsbergs Tidning var en publikation som utgavs under åren 1949 till 1962. Tidningen, som hade underrubriken “Socken och kyrkokrönika”, handlade vad som hänt i Jonsbergs församling, Vikbolandet, Östergötland, under det gångna året. Informationen om Jonsbergs tidning finns på Östkinds hembygdsförenings hemsida, http://www.ostkind.se/ liksom Oskar Nilssons reseberättelse i Jonsbergs tidning 1953. Lars Nilssons morfars reseberättelse återges nedan med Lars tillåtelse.

Fartygen och dess namn

Wilsonlinjen (Wilson Line)

Thomas Wilson Sons & Co. var ett engelskt rederi som grundades 1840, och utvidgades successivt så att det i början av 1900-talet hade en ansenlig flotta. År 1850 fick Wilson Line kontrakt på posttrafiken från Sverige. Rederiets skepp var gröna och hade namn slutade med bokstaven O, som i Rollo, Hero, Ariosto och Romeo. År 1904 sattes den då nybyggda RMS Calypso in på Göteborgslinjen och hon samseglade med den äldre, men moderniserade, Ariosto. Ett stort nybygge, Bayardo, sattes i trafik 1911, men strandade redan i januari 1912 utanför Hull och bröts sönder. Calypso kunde ta 45 passagerare i första klass, 46 andra klass och 200 tredje klass. Mellandäck var vanligen lastutrymme men kunde tillfälligt göras om till passagerarutrymme för tredje klass passagerare vilket utökade antalet resenärer med hela 570 st. Fram till krigsutbrottet 1914 samseglade därefter Calypso främst med Aaro. Under tider med mycket passagerare trafikerades även en linje Grimsby-Göteborg. Trafiken inställdes helt vid krigsutbrottet 1914. Bilden till höger visar Wilsonlinjens fartyg Calypso då hon avgår från Göteborg. Bild Sjöhistoriska museets samlingar, Digitalmuseum. RMS Calypso byggdes av Earle's skeppsvarv och var på sin tid Nordsjöns största passagerarfartyg och det första hos Wilson Line med två skorstenar. Hon trafikerade linjen Hull-Göteborg fram till krigsutbrottet 1914, då hon rekvirerades av brittiska amiralitetet. Hon befanns vara otjänlig som krigsfartyg och sattes in på linjen London-Kristianstad/Oslo, men torpederades av den tyska ubåten U-53 och sjönk den 11 juli 1916. Calypso sjösattes 1904 och hade ett tonnage (GRT) på 2.876. Hon var 94 m lång och 13 m bred. RMS står för Royal Mail Ship. Källa Wikipedia.

Cunardlinjen (Cunard Line)

Cunard Line är ett rederi grundat 1838 under namnet British and North American Royal Mail Steam Packet Company. Man trafikerade flera linjer mellan England och olika hamnar i Nordamerika. Företaget skulle senare, under namnet Cunard Steamships Limited, bli ett av världens största rederier. Det fartyg Oskar nämner i artikeln “Eurenia” är inget fartyg som funnits i Cunardlinjen flotta. Antagligen reste han med Ivernia som är ett snarlikt namn. Oskar nämner att Eurenia var systerfartyg till Saxania (Saxonia) vilket Ivernia var. SS Ivernia var en av Cunardlinjen många oceanångare och sjösatt 1899. Hon användes på rutten Liverpool till Boston i USA. Ivernia var systerfartyg till RMS Saxonia och Carpathia. Ivernia hade ett tonnage på 14.250 vilket är betydligt mindre än det tonnage på 19.000 som Oskar nämner i artiklen för “Eurenia”. Ivernia var 180 m lång och 20 m bred. Ivernia och Saxonia hade liknade mått och tonnage. RMS Carpathia var något mindre. Bilden till höger visar SS Ivernia cirka 1900. Wikipedia. Ivernia och Saxonia kunde ta 1.964 passagerare vardera (164 i första klass, 200 i andra klass och 1.600 i tredje klass). Tredjeklasshytterna fanns med olika antal bäddar: 2, 4, 6, 8, 10 eller 12. De allra flesta resenärer ombord var 3:e klass passagerare, kapaciteten i 3:e klass var 1600 jämfört med 200 i 2:a klass. Det framgår inte i reseberättelsen ovan om Oskar reste i tredjeklass eller inte men det är nog troligt att det var så. Båda fartygen kunde framföras i en hastighet av 15 knop. Ivernia torpederades av den tyska ubåten UB-47 och sjönk den 1 januari 1917. Carpathia torpederades av den tyska ubåten UB-55 och sjönk 1918. Carpathia är känd för att hon räddade alla överlevande passagerare på White Star linjens passagerarfartyg RMS Titanic som sjönk 1912. Källa Wikipedia.

Vita Stjärnlinjen (White Star Line)

White Star Line (på svenska även kallat Vita Stjärnlinjen och på äldre svenska Hvita Stjernlinien) var ett rederi som ägde bland annat fartygen Britannic, Olympic och Titanic. Företaget startades av den brittiska affärsmannen John Pilkington och Henry Threlfall Wilson i Liverpool 1845. Många av rederiets fartyg slutade på bokstäverna “ic”, exempelvis Civic, Medic, Persic m.fl. Det var inte så många fartyg började på “M” och det White Star fartyg som omnämns i artikeln, “Maurick” har inte funnits hos rederiet. De närmaste fartygen torde vara Majestic och Magnetic. Källa Wikipedia.

Bilder på fartygen

Wilsonlinjens SS Calypso vid kaj i Göteborg i väntan på avfärd till Hull mellan 1904 och 1914, . Bild: Norway-Heritage, http://www.norwayheritage.com/
Wilsonlinjens SS Calypso mellan 1904 och 1914. Bild: Norway-Heritage, http://www.norwayheritage.com/
Wilsonlinjens SS Calypso, svenska emigranter på väg till Hull. Bild: Norway-Heritage, http://www.norwayheritage.com/
Wilsonlinjens SS Calypso, övre däck. Bild: Norway-Heritage, http://www.norwayheritage.com/
Cunardlinjens SS Ivernia, 4-bädds hytt, tredje klass. Bild: Norway-Heritage, http://www.norwayheritage.com/
Cunardlinjens SS Ivernia, emigranter på övredäck. Bild: Norway-Heritage, http://www.norwayheritage.com/
Cunardlinjens SS Ivernia, matsalen i tredje klass. Bild: Norway-Heritage, http://www.norwayheritage.com/
Cunardlinjens SS Ivernia, promenaddäck, tredje klass. Bild: Norway-Heritage, http://www.norwayheritage.com/
xxxxxxxx Hist xxxxxxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
xxxx Utvandringen xxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Läs även om en Emigrantresa 1880

Källreferenser

Källreferenser Överst på sidan
Bilderna från Norway-Heritage ovan är fria att använda på icke-kommersiella sajter mot uppgivande av källa.

Immigrantkontrollen i Boston

För den amerikanska staten var av betydelse att de nyanlända kunde försörja sig själva och hade tillräckligt med pengar för att komma igång i det nya landet. De som hade uppenbara hälsoproblem eller sjukdomar sändes tillbaka hem eller lades in på karantänssjukhus. Okvalificerade arbetare kunde vägras inträde till USA eftersom de ansågs kunna bli en börda för staten. Det var inte förstaklass-passagerarna och knappast heller andraklass-passagerarna som kontrollerades utan det var framförallt tredjeklass-passagerarna. Det var de som skulle hälsokontrolleras och var tvungna att visa att de hade tillräckligt med pengar för att klara sig den första tiden. I New York har man haft fasta anläggningar för immigrantkontrollen av tredjeklasspassagerarna sen 1855, först Castle Garden och sen Ellis Island. Till dessa anläggningar slussades alla tredjeklasspassagerare för kontroll. I Boston hade man ingen fast anläggning för immigrantkontrollen förrän 1920 då East Boston Immigration Station öppnade. Long Wharf i Bostons hamn, i slutet av State Street, fanns sedan 1845 ett tullhus. Detta tullhus användes som immigrantstation fram till 1920. I regel utfördes kontrollen av immigranterna redan på kajen och enbart de som ytterligare skulle kontrolleras eller kvarhållas på grund av olika anledningar togs in på immigrantstationen på Long Wharf. Detta gjordes att immigrantkontrollen i Boston upplevdes som enklare och tog kortare tid, något som rederierna som använde Boston som inresehamn inte var sena att påpeka i sin marknadsföring.
Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2019-03-19

En amerikaresa 1904

Sedan resan i En emigrantresa över Atlanten år 1880 har drygt 20 år förflutit. Förhållandena på båtarna till Amerika har blivit bättre men resan över Nordsjön och Atlanten kunde ändå vara äventyrlig. Sollentunabon Lars Nilssons morfar Oskar Nilsson emigrerade till USA och gjorde denna resa år 1904. Lars Nilsson skriver i inledningen: Från min hembygd Jonsberg på yttre Vikbolandet var det ingen omfattande emigration till Nordamerika. Men likväl fanns det några som lockades av det stora landet i Väster. En av dem var min morfar, Oskar Nilsson. Han stannade dock inte för gott. Fyra år efter utresan 1904 var han tillbaka. I början av 1950-talet skrev han ner sina minnen från överfarten. Resan startade med häst och vagn från hemmet i Jonsberg till Norrköping och vidare med tåg till Göteborg. Därefter följde stormiga färder över Nordsjön och Atlanten innan han var framme i Boston. Hans minnen finns publicerade i Jonsbergs tidning 1953 och återges här i avkortat skick. Information om Oskars resmål i USA.

Fartygsnamnen i artikeln

I Oskars reseberättelse omnämns fyra passagerarfartyg: Kalyposo, Eurenia, Saxania och Maurick. Ingen av dessa fartyg stavas på detta sätt av deras respektive rederier. Oskar reser på Kalypso från Göteborg till Hull i England. Detta fartyg är Wilsonlinjens fartyg Calypso. Från Liverpool reser han med Cunardlinjens fartyg Eurenia till Boston. Cunardlinjen har inte haft något fartyg med namnet Eurenia. Antagligen reste Oskar med ett fartyg i Cunardlinjens flotta med det något likartade namnet Ivernia. Mer om Fartygens och dess namn längre ned.

Oskar Nilssons reseseberättelse

"En vacker vårmorgon, den 18 april 1904, begynte resans första etapp — med häståkdon till Norrköping. Jag tog ett ordentligt adjö av körsvennen, min fader, och sedan löste jag biljetten till Göteborg. Det var flera emigranter som köpte biljetter. Vi var redan i Norrköping 7 stycken. Det spred sig som en löpeld att det var emigranter på centralstationen och det kom äldre och yngre kvinnor och fäste blommor på bröstet tillika med lyckobrev och lyckönskningar som brukligt var på den tiden. När vi steg på Göteborgståget blev vi hyllade på perrongen av människorna som kom från väntsalarna. Det kom emigranter ombord även vid stationer vi passerade under resan. Alla var på väg till amerikabåtarna i Liverpool. Bilden till höger visar Oskar Nilsson. Privat bild, familjen Nilsson När vi kom till Göteborg stod en rad vaktmästare från emigranthotellen och snappade åt sig var och en sina till sina hotell. De hade breda axelbrätten, där linjens namn stod med stora bokstäver. Vi samlades kring dem som bar vår linjes märke, och gick till hotellet. Där bodde vi i två dygn, fint och bra med all möjlig uppassning och utmärkt god mat. Men det gällde ju konkurrensen om resenärerna, då fyra linjer hade kontor och hotell i Göteborg. Vi var inte sysslolösa, ty vi fick stå i kö flera gånger för alla papper som måste ordnas samt för läkarbesiktning och vaccination. Under hotellvistelsen fick vi uppleva ett intermezzo, genom vilket vi fick en försmak av hur det är i stora världen. Under resan mot Göteborg kom en man, som rest vägen flera gånger, på tåget vid någon station. Han dukade i oss den ena historien efter den andra, som rann i oss som genom en tratt. Han uppträdde ledigt och säkert och hans tal var som en utantilläxa. Vi fick se hans biljett, ställd till Takoma i staten Washington vid stillahavskusten, där han var ägare till en träförädlingsindustri och tjänade grova pengar. Han var trevlig och broderlig, nästan mer än som skulle vara, varför vi snart fattade misstankar, hur dumma och lättrogna vi än var för övrigt. Vid uppställning för vaccination saknades han och när vi kom tillbaka till samlingssalen var han spårlöst försvunnen och med honom en del av våra resväskor. Men vi fick sedan höra att han denna gång inte kom undan utan blev haffad av två kriminalare. Många av emigranterna hade han tydligen tidigare plockat. Politisk utfrågning blev ett fiasko. Sådan brukades även på den tiden. Ingen ville väl heller riskera sin biljett. Men föreskrifterna måste ju följas och de utfrågande tjänstemännen hade ett leende på läpparna vid utfrågningen. Många var trötta på resan, fastän den ännu inte egentligen börjat. Där var fruar som reste till sina män, som ordnat allt där borta. De hade ett eller flera barn med sig förutom resväska och det var svårt för dem i trängseln vid olika köer. Och de bävade nog för den långa resan och för vad den kunde föra med sig. Avresan från Göteborg till Hull Så kom uppbrottets timme. Flickorna på hotellet som passat på oss fick avskeds- och minnesgåvor. Nere vid hamnen var kajen avspärrad. Och den var fylld av folk som gått ned för att se avfärden, för att vifta adjö åt släktingar och vänner, som gav sig ut på en resa som för många ej lämnade rum för något återseende. Och där låg den stora farkosten som skulle föra oss över Nordsjön, Kalypso av Hull stod det att läsa i fören. Klockan halv två öppnades en stor port i den höga fartygsväggen, en landgång rullades ut och embarkeringen började. Unga sjömän tog hand om oss efter biljett och hyttnummer. Vi gick sedan upp på däck och såg på den viftande människomassan, som bland oss 600 passagerare sökte upptäcka var och en sina anhöriga. De spejade med tårfyllda ögon efter oss in i det sista, tills vi försvann i fjärran. Det var kanske bäst att man inga anhöriga hade med sig, ty man slapp ju då det tunga avskedets press. Resan över till England började i det härligaste sol- och vårväder. Och vi fick nya vänner och bekantskaper och vi resonerade om den nya och okända värld vi var på väg till och blickade hän mot de sista kobbarna av fäderneslandet som försvann ur synfältet. Vi tänkte så bekanta oss med båtens innandöme, men det var begränsat till det område vi fått oss anvisat och därmed jämt. Vi tog fram våra matsäckar fram på kvällen. Vi tyckte bättre om den goda smörgåsmaten som våra mammor gjort sitt allra bästa för att fägna oss med för kanske sista gången än restauratrisens kabeljo och potatis utan sås, som vi fick betala för, då fria maten började först i England. Vi tog våra fina bäddar i anspråk i de skavanka hytterna. Vi hade två eller tre britsar över varandra. Vi somnade slutligen. Men på morgonen vid fyra- tiden väcktes vi av storm och oväder. Den stora båten visades sig vara för lätt. Den började kränga fruktansvärt i sjöhävningen och sjösjukan satte in för fullt. Brottsjöarna slog in över relingen. Inte förrän vid tiotiden på kvällen lugnade sig det upprörda havet. Men vi var aldrig rädda under sjöhävningen. Vi litade på mannen vid bryggan. Under den värsta perioden av sjöhävningen kunde dock ingen lämna sina hytter för risken att bli sönderslagen mot korridorväggarna eller skarphörnen och dörrkanter. Efter stormen fick vi en halv dags lugnt väder, så att vi kunde komma i ordning igen med uppstädning i hytterna osv, innan vi skulle landstiga i England. Och så började ett annat liv ombord. Hornmusiken, talare och sångare och skojmakare gjorde alla sitt bästa för att gjuta nytt liv i det levande materialet, som farit så illa av storm och sjösjuka. Konturerna av Hull började stiga upp vid horisonten och vi hade snart fast engelsk mark under fötterna. Ankomsten till Hull, England För första gången i främmande land och främmande stad. Men vi var inga främlingar, tyckte vi. Det var som om vi varit där minst hundra gånger genom landsmän som rest förut. Vi handlade små förnödenheter för resan. För första gången fick vi god englandsmat på våra biljetter på en stor restaurang. Hur alla kunde serveras är en gåta. Vi var väl ett tusen som fick mat på fyra timmar. Uppehållet i Hull var bara fem timmar. Så måste vi samlas vid stationen och sedan gick färden in över det vackra England, som redan var klätt i vårdräkt. Det var gröna kullar och dalar med en kraftigare färgton än hemma i Sverige. Lövknoppningen stod i begrepp att ta' steget fullt ut. Det verkade så inbjudande, att man stannat var som helst, om man blivit bjuden. Potatisplanteringen var i full gång, unga vårklädda kvinnor med vita huvuddukar vinkade åt emigranttåget, vilket besvarades med så många språk som fanns ombord. Vi blev förbryllade över Englands dåliga järnvägsvagnar som på den sträckan var minst tjugofem år efter sin tid. Men det var ju ett emigranttåg. Dessa resenärer behandlade man hur som helst. Svarta, trasiga kupéer med dito gardiner med små fönster. Om det fanns fjädrar under vagnarna fick vi aldrig tillfälle att se efter. Engelska staten hade kontrakt med linjen att frakta över emigranterna till Liverpool. Någon komfort var det väl aldrig tal om. Här kunde gammalt utrangerat och omodernt skräp nötas ut. Det gällde ju bara fem timmar. Men det var en fruktansvärd tågresa. Liverpool Genom många svarta tunnlar, den längsta tog tjugu minuter, gick järnvägsfärden till Liverpool, där ett särskilt ordnat emigranthem tog emot oss. Unga, glada kvinnor skötte städning och passning som om de varit systrar eller släktingar. Hemmet var en jätteanläggning, ägd av alla amerikalinjerna tillsammans. Här fanns läkare och sjuksköterskor och allt som tänkas kunde för emigranternas bästa. Ibland kunde emigranthemmet ha en beläggning av fyratusen resenärer. Bara vi till de två båtarna i hamnen var 2647 inskrivna. Bilden till höger visar Cunardlinjens oceanångare Saxonia cirka 1900. Ivernia som Oskar antagligen reste med var ett systerfartyg till Saxonia. Bild: Wikipedia. Följande dag startade vi, som var nyfikna, i regndiset en promenad ned till de stora amerikabåtarna i hamnen. Vi fick låna en vaktmästare som vägvisare. Och vi fick snart syn på för första gången de atlantbåtar som vi hört talas om hela livet som något underligt stort och märkligt. Omkring etthundrafemtio meter från kaj låg två väldiga båtar för ankar tätt efter varandra. Det var Cunardlinjens Eurenia, 19,000 ton, och Vita Stjärnlinjens Maurick på 15,000, ton, som skulle avgå dagen efter oss. Efter att ha beundrat de stora vidundren till båtar vände vi så tillbaka till emigranthotellet. En liten episod på vägen kan förtjäna att berättas. Det hade börjat regna igen, som det visst alltid gör i England, och vi var utan regnkläder, som inte slagit igenom i Sverige som något vanligt plagg. Men på återvägen från hamnen passerade vi en regnklädersaffär och vi etthundrafemtio i följe, länsade denna affär på allt den hade i regnklädersväg. Det blev stora affärer. Vi köpte slut på hela lagret. Vi tackade och gick sedan, men med ett brett grin hälsade oss affärsinnehavaren välkomna tillbaka. Avresan från Liverpool Efter en sista natts vila på emigranthotellet och sedan vi skrivit hälsningar hem till vänner och bekanta gick vi ombord på Eurenia, vi var 1600 st. och båten var fullbelagd. Embarkeringen gick till så att en rätt stor ångbåt kom och lade till vid kajen. Denna ångbåt tog två eller tre hundra åt gången. Vi var snart alla ombord. Porten i fartygssidan stängdes. Nu var vi skilda från Europa. Det blev villervalla ombord när det gällde att komma till sina hytter och en del fick leta flera dygn efter sina hytter innan de kom rätt, särskilt gamla människor hade svårt att klara sig. Avfärden från Liverpool blev minnesrik. Tre bogserbåtar förkopplades för att dra oss ut ur hamninloppet. En hornmusikkår på 18 man klämde i med engelska nationalsången och engelska emigranter stämde in. På alla båtar, från de jättestora handelsfartygen till de minsta var man uppe på däck och utbringade leven. Det var storslaget, gripande och vackert, när så den mäktiga Eurenia gled förbi med två tusen själar ombord under musikens väldiga dån av trummor och instrument. Det var ett sagolikt triumftåg som varande ca: tjugu minuter och det blev ett minne för hela livet. De båda syskonbåtarna Eurenia och Saxania var avgudade vart dom kom. Trafikutvecklingen över Atlanten tog ett jättesprång när dessa båda fartyg sattes in. Om resandeströmmen inte varit så enorm hade de andra båtarna blivit utan passagerare. Man frågade oupphörligt efter Cunardlinjens biljetter på kontoren. På båten fanns två stora barhallar med läsk- och pilsnerförsäljning, två frisersalonger, många affärer för frukt och tobak m.m. Vi hade fått rapport i Liverpool att Atlanten var i uppror och många bävade härför med Nordsjöstormen i friskt minne. Skottland höll på att försvinna ur synfältet. Höga dyningar skärmade av horisonten. En samling ungdomar, som var roade av att se den väldiga sjöhävningen, slogs av en våg ihop i en enda röra mot det höga stängslet. De blev genomvåta och en del sönderslagna, så att de måste tas in på kliniken. Då blev måttet så att säga rågat och alla beordrades att gå under däck. Vi passerade nu Nordsjöns värsta urladdning. En dansk sjöman som seglat flera år på Nordsjön och gjort fyrtio returresor över Atlanten som andre styrman och som nu reste över för sista gången för att bosätta sig hos sin dotter och måg i Amerika, sade på tal om Nordsjön, att den fått sitt världsrykte som en svår sjö på grund av de jämförelsevis mindre farkoster som trafikerar den och som har det svårt i de stora brottsjöar som piskas upp mellan landkonturerna efter samma princip som Vätterns vattensystem i Sverige. Nordsjöns korta distans räcker dock inte till för att arbeta upp en sjöhävning till sådana dimensioner som en ocean åstadkommer. Sådan sjöhävning som vi hade på vår resa hade det inte varit sedan i oktober 1901, men vi hade också ett bra fartyg att lita till, den långa, tunga Eurenia med sina 19,000 ton var ingen kortklabb som dyningarna kunde slänga hur som helst. Det kändes bara en lätt dallring genom hela skrovet, när hennes 18,500 hästkrafter tvingade henne in i tolv och femton meter höga vågor. Vi kunde gå nästan obehindrat hur vi ville på däck och i korridorer. Sjösjukan var ganska lindrig. Illa mådde i alla fall mer än hälften, varav följde dålig matlust. Vi var glada att vi inte köpt biljetter på Vita Stjärnlinjens Maurik, som låg en dagsresa bakom oss i kamp med de vredgade elementen. Maurik var på 15,000 ton, men 4,000 ton mindre är nog betydelsefullt på en stormig ocean. På Eurenia hade vi också våra fina hytter, inga britsar över varandra. Bord, stolar lika många som britsar, speglar, fina bäddar, mönstrade filtar m.m. Vi undrade verkligen om andraklassarna bodde finare än vi. De fick nog betala sina biljetter för namnet. De svåraste dygnen var överståndna och befälet tillät oss komma upp på däcken. Vi tyckte vi blev utsläppta som ur en fångbur och gladare var vi än när en fånge återfår friheten. I första ögonkastet fick vi se det alltjämt kokande havet, som vi inte sett på fyra dygn. När vi samlat oss efter den första bekantskapen med yttervärlden, blev det ett väldigt liv och surr i den stora bikupan som en 19,000- tonnare utgör. Glädjen stod högt i tak. Det blev fullt i affärer och frisersalonger. Om mindre än tre dygn skulle vi vara framme, fastän nära två dygn försenade genom stormen. Resan skulle annars tagit sju dygn och tjugu timmar enligt tidtabellen. Ankomsten till Boston, USA Vi började också förstå att vi närmade oss målet. Det blev tätare med fartyg som plöjde Atlanten i alla riktningar, en del med stjärnbaneret hissat. På morgonen den 5 maj trängde Bostons staplar genom diset. Vi ankrade på redden en bit från kajen. Vi såg underliga farkoster som de flesta av oss inte sett maken till. Det föll nästan som en andakt över människomassan som stod samlad på däcken. En längtan och en fråga blandade sig med varandra: är det verkligen Amerika, vårt längtans mål. Men vi var alla glada att vara lyckliga över och att ha undkommit lyckligen elementens raseri ute på oceanen. Under tiden Eurenia förankrades ute på redden stod den manstarka hornmusikkåren på fördäck och spelade USA:s nationalsång, så att det dånade in över hamn- och kajanläggningar. Människorna som promenerade längs hamnkajerna stannade i stora grupper, hur bråttom de än syntes ha, och åhörde musiken. Musiken ombord, som här inte ordats så mycket om, var värd allt erkännande. Under de svåra stormdygnen på Atlanten var det en uppmuntran och en styrka. När musiken klämde i vaknade vi liksom till nytt liv och nytt mod. Under de värsta stormdygnen kunde musiken bara spela i sällskapsrum och matsalar. Så var vi framme vid målet som vi hade som blickpunkt då vi lämnade Göteborg. Det var kanske inte så enkelt, som vänner berättat, att ordna sitt liv i Amerika och vinna framgång. En del hade här vunnit framgång, fått goda platser i industri och lantbruk, andra hade hamnat i fängelser eller stupat vid bardiskar. Alla hade rest ut med en ljuv förhoppning efter att ha hört lovsången om Amerika sjungas i alla tonarter hemma i Sverige. Lovsången och jublet tog ibland slut när allvaret i nya världen började. Så hade klockan blivit två på eftermiddagen och vi stod på Bostons asfaltbelagda gator. Många anhöriga hade kommit resande långa vägar för att möta Sverigeemigranterna. Ibland var det sjuttioåriga återseenden. Göteborgs sorgetårar blev här utbytta mot återseendets glädjetårar. Omfamningar och hälsningskramar avlöste varandra, fastän många inte ens kände igen varandra. Lugnast var det egentligen för den som inte hade någon som mötte vid landgången. Än en gång blickade vi ut mot hamnen, där den vackra Eurenia badade i solljuset. Det var som om vi inte velat lämna henne. Hennes systerbåt Saxania hade vi mött ute på havet. Vi fick inte vara Bostonbor länge. Vi måste säga farväl åt våra nyförvärvade vänner och hyttkamrater. Vi måste obönhörligt skiljas som agnar för vinden med olika tåg utöver den amerikanska kontinenten. Många hade en tågresa på mer än sex dygn framför sig, min inskränkte sig till knappt fyra, men var dryg ändå. Som en kuriositet kan nämnas från krigs och tidningsspalterna, att Kalypso (vår båt till England) torpederades och sjönk 16 april 1916 och Eurenia 19 augusti 1918." Skrivet av Oskar Nilsson, Salsbäck, Jonsberg, född 7 september 1880, död 8 oktober 1953. Ett stort tack till Lars Nilsson, Sollentuna Släktforskare, vars morfar nedtecknat historien, som gav mig tillåtelse att använda den på min webbsida om den svenska utvandringen.

Oskars resmål i USA

Resmålet i USA avslöjas inte i Oskar Nilssons reseberättelse men Oskar nämner att han hade en fyra dagars tågresa framför sig från Boston. Lars Nilsson tror att hans morfar begav sig till Minnesota för att arbeta, möjligen till en stad som heter Evansville. I USA stannar Oskar i 4 år och återvänder sen tillbaka till Sverige. Jag har hittat Oskar i Wilsonlinjens passagerarlista avseende Calypsos avgångar från Göteborg i april 1904. Oskar avreser från Göteborg till Hull fredagen den 22 april 1904. Av passagerarlistan framgår att Oskars planerade resmål i USA var Evansville, Minnesota. Se Oskar i Calypsos passagerarlista. Jag har även hittat Oskar i Ivernias passagerarlista. Ivernia avreste från Liverpool den 26 april 1904 och ankom till Boston den 5 maj, 2 dagar försenad på grund av en stormig överresa på Atlanten. Oskar har antagligen ändrat sig under resans gång vad avser hans resmål. I Ivernias passagerarlista framgår att hans resmål nu är den lilla staden Veblen i South Dakota. Veblen ligger dock inte så långt ifrån Evansville i Minnesota. Se Oskar i Ivernias passagerarlista. Oskar åker tåg från Boston, Massachusetts, på USAs östkust till Minnesota i övre mellanvästern, en resa som tar 4 dagar. Avståndet landvägen från Boston till Minneapolis i Minnesota är 225 mil, en anselig sträcka. Det motsvarar avståndet mellan Stockholm och Nice i södra Frankrike. Evansville, Minnesota Evansville är en liten stad i Douglas County, Minnesota och ligger cirka 25 mil nordväst om Minneapolis. Enligt den amerikanska folkräkningen 2010 fanns där 612 innvånare. Evansville grundades 1865 av nybyggare och 1879 var järnvägen framdragen till staden. Det finns fotografier från Evansville tagna i början av 1900-talet på http://www.lakesnwoods.com/EvansvilleGallery.htm Oberoende om Oskar reste till Evansville eller inte så visar bilderna en typisk småstad på landsorten i början av 1900-talet. Veblen, South Dakota Veblen är en liten stad i Marshall County, South Dakota och ligger i hörnet av de tre delstaterna South Dakota, North Dakota och Minnesota. Veblens befolkning var 531 enligt folkräkningen 2010. Staden grundades år 1900 och dess befolkning var 173 år 1910 och ökade sen under 1910-talet till 530.

Om Oskar Nilsson

Karl Oskar Nilsson är född den 1880-09-07 i Skallgärde, Jonsbergs församling, Östergötland och dog den 1953-10-08 i Jonsberg. Föräldrar är Johan Nilsson (f. 1851) och Inga Karolina Andersdotter (1851 - 1891). Oskar hade en yngre syster, Elin Maria Nilsson (f. 1886). Som vi läst ovan emigrerar Oskar till USA 1904 och stannar där i 4 år. Han återvänder sen till Sverige dit han anländer den 31 december 1908. Oskar gifter sig med Hilda Helena Jonsson (f. 1885) den 1910-10-22 och övertar Hildas bortgångna föräldrars bondgård Sahlsbäck i Jonsberg.

Den svenska utvandringen

till USA (4g)

En emigrantresa över Atlanten år

1904

Inledning

Under perioden 1850 och fram till 1930 utvandrade cirka 1,2 miljoner svenskar till Nordamerika. Av dessa återvände cirka 200.000 tillbaka till Sverige. Resan till USA kunde vara riktigt strapatsrik. De tidiga emigranterna fick organisera resan själv och åka med de seglande lastfartygen. Dessa resor tog lång tid och var inte de mest bekväma då man blev inkvarterad i lastutrymmena. När de renodlade passagerarfartygen kom under 1860-talet blev resan bättre och med de snabbgående ångfartygen på 1880-talet gick också resan snabbare. Någon direkt passagerartrafik till Nordamerika förekom inte från Sverige förrän 1915 Svenska Amerika Linjen, SAL, startade. Från 1860-talet och fram till 1915 fick de svenska emigranterna som utvandrade från Sverige först resa till England och därifrån vidare till USA. De reste då vanligen från Göteborg på mindre fartyg, ofta med Wilson Line, över Nordsjön till Hull eller Grimsby på engelska östkusten. Denna färd tog två dygn. År 1850 fick Wilson Line kontrakt på posttrafiken från Sverige. Rederiets skepp var gröna och hade namn slutade med bokstaven O, som i Rollo, Hero, Ariosto och Romeo. Bilden till höger visar Wilsonlinjens fartyg Calypso i början av 1900-talet. Resenären i berättelsen nedan reste med Calypso från Göteborg till Hull 1904. Bild Wikipedia. Från Hull fick emigranterna ta sig med tåg till någon av de stora avresehamnarna; Liverpool, Southampton eller möjligen Glasgow. Här gick de ombord på de stora atlantångarna med destination New York eller Boston i USA alternativt Quebec eller Halifax i Kanada. New York var dock den främsta emigranthamnen. Exempel på rederier som fraktade emigranterna från England till USA är Inman Line, Cunard Line, White Star Line, Allan Line och Guion Line. Liverpool med Pier Head var den stora emigranthamnen för de flesta som emigrerade från Europa.

Emigrantagenterna

En faktor som förenklade utvandringen var de många agenter som organiserade resorna. Agenterna hjälpte till med de praktiska arrangemangen nödvändiga för överresan till USA. De fungerade med andra ord som en slags resebyrå. Vanligen samverkade agenterna med ett eller flera emigrantrederier. Rederierna hade vanligen en generalagent i Sverige. Generalagenten hade i sin tur flera underagenter runt om i landet. Underagenterna hade även de flera ombud ute i socknarna. Emigrantagenterna gjorde det enklare att emigrera till USA. Ombuden delade ut broschyrer och satte upp affischer. Till höger visas den vanligaste rutten från Göteborg via England till USA. Hans Högman 2013.

Artikel om en emigrantresa 1904

Sollentuna Släktforskares medlemstidning An-tecknat hade en artikel i nummer 1-2019 som ingående beskriver en emigrants resa över Atlanten år 1904. Artikeln heter ”En amerikaresa 1904” och var insänd av Lars Nilsson. Reseberättelsen är nedtecknad 1953 av Lars morfar Oskar Nilsson som själv gjorde denna resa 1904 och berättelsen skildrar hans resa från hemmet i Östergötland till Göteborg samt seglatserna Göteborg till Hull och Liverpool till Boston. Oskar Nilssons reseberättelse från 1904 återgavs även i Jonsbergs Tidning 1953. Jonsbergs Tidning var en publikation som utgavs under åren 1949 till 1962. Tidningen, som hade underrubriken “Socken och kyrkokrönika”, handlade vad som hänt i Jonsbergs församling, Vikbolandet, Östergötland, under det gångna året. Informationen om Jonsbergs tidning finns på Östkinds hembygdsförenings hemsida, http://www.ostkind.se/ liksom Oskar Nilssons reseberättelse i Jonsbergs tidning 1953. Lars Nilssons morfars reseberättelse återges nedan med Lars tillåtelse.

Fartygen och dess namn

Wilsonlinjen (Wilson Line)

Thomas Wilson Sons & Co. var ett engelskt rederi som grundades 1840, och utvidgades successivt så att det i början av 1900-talet hade en ansenlig flotta. År 1850 fick Wilson Line kontrakt på posttrafiken från Sverige. Rederiets skepp var gröna och hade namn slutade med bokstaven O, som i Rollo, Hero, Ariosto och Romeo. År 1904 sattes den då nybyggda RMS Calypso in på Göteborgslinjen och hon samseglade med den äldre, men moderniserade, Ariosto. Ett stort nybygge, Bayardo, sattes i trafik 1911, men strandade redan i januari 1912 utanför Hull och bröts sönder. Calypso kunde ta 45 passagerare i första klass, 46 andra klass och 200 tredje klass. Mellandäck var vanligen lastutrymme men kunde tillfälligt göras om till passagerarutrymme för tredje klass passagerare vilket utökade antalet resenärer med hela 570 st. Fram till krigsutbrottet 1914 samseglade därefter Calypso främst med Aaro. Under tider med mycket passagerare trafikerades även en linje Grimsby- Göteborg. Trafiken inställdes helt vid krigsutbrottet 1914. Bilden till höger visar Wilsonlinjens fartyg Calypso då hon avgår från Göteborg. Bild Sjöhistoriska museets samlingar, Digitalmuseum. RMS Calypso byggdes av Earle's skeppsvarv och var på sin tid Nordsjöns största passagerarfartyg och det första hos Wilson Line med två skorstenar. Hon trafikerade linjen Hull-Göteborg fram till krigsutbrottet 1914, då hon rekvirerades av brittiska amiralitetet. Hon befanns vara otjänlig som krigsfartyg och sattes in på linjen London- Kristianstad/Oslo, men torpederades av den tyska ubåten U-53 och sjönk den 11 juli 1916. Calypso sjösattes 1904 och hade ett tonnage (GRT) på 2.876. Hon var 94 m lång och 13 m bred. RMS står för Royal Mail Ship. Källa Wikipedia.

Cunardlinjen (Cunard Line)

Cunard Line är ett rederi grundat 1838 under namnet British and North American Royal Mail Steam Packet Company. Man trafikerade flera linjer mellan England och olika hamnar i Nordamerika. Företaget skulle senare, under namnet Cunard Steamships Limited, bli ett av världens största rederier. Det fartyg Oskar nämner i artikeln “Eurenia” är inget fartyg som funnits i Cunardlinjen flotta. Antagligen reste han med Ivernia som är ett snarlikt namn. Oskar nämner att Eurenia var systerfartyg till Saxania (Saxonia) vilket Ivernia var. SS Ivernia var en av Cunardlinjen många oceanångare och sjösatt 1899. Hon användes på rutten Liverpool till Boston i USA. Ivernia var systerfartyg till RMS Saxonia och Carpathia. Ivernia hade ett tonnage på 14.250 vilket är betydligt mindre än det tonnage på 19.000 som Oskar nämner i artiklen för “Eurenia”. Ivernia var 180 m lång och 20 m bred. Ivernia och Saxonia hade liknade mått och tonnage. RMS Carpathia var något mindre. Bilden till höger visar SS Ivernia cirka 1900. Wikipedia. Ivernia och Saxonia kunde ta 1.964 passagerare vardera (164 i första klass, 200 i andra klass och 1.600 i tredje klass). Tredjeklasshytterna fanns med olika antal bäddar: 2, 4, 6, 8, 10 eller 12. De allra flesta resenärer ombord var 3:e klass passagerare, kapaciteten i 3:e klass var 1600 jämfört med 200 i 2:a klass. Det framgår inte i reseberättelsen ovan om Oskar reste i tredjeklass eller inte men det är nog troligt att det var så. Båda fartygen kunde framföras i en hastighet av 15 knop. Ivernia torpederades av den tyska ubåten UB-47 och sjönk den 1 januari 1917. Carpathia torpederades av den tyska ubåten UB-55 och sjönk 1918. Carpathia är känd för att hon räddade alla överlevande passagerare på White Star linjens passagerarfartyg RMS Titanic som sjönk 1912. Källa Wikipedia.

Vita Stjärnlinjen (White Star Line)

White Star Line (på svenska även kallat Vita Stjärnlinjen och på äldre svenska Hvita Stjernlinien) var ett rederi som ägde bland annat fartygen Britannic, Olympic och Titanic. Företaget startades av den brittiska affärsmannen John Pilkington och Henry Threlfall Wilson i Liverpool 1845. Många av rederiets fartyg slutade på bokstäverna “ic”, exempelvis Civic, Medic, Persic m.fl. Det var inte så många fartyg började på “M” och det White Star fartyg som omnämns i artikeln, “Maurick har inte funnits hos rederiet. De närmaste fartygen torde vara Majestic och Magnetic. Källa Wikipedia.

Bilder på fartygen

Wilsonlinjens SS Calypso vid kaj i Göteborg i väntan på avfärd till Hull mellan 1904 och 1914, . Bild: Norway-Heritage, http://www.norwayheritage.com/
Wilsonlinjens SS Calypso mellan 1904 och 1914. Bild: Norway-Heritage, http://www.norwayheritage.com/
Wilsonlinjens SS Calypso, svenska emigranter på väg till Hull. Bild: Norway-Heritage, http://www.norwayheritage.com/
Wilsonlinjens SS Calypso, övre däck. Bild: Norway-Heritage, http://www.norwayheritage.com/
Cunardlinjens SS Ivernia, 4-bädds hytt, tredje klass. Bild: Norway-Heritage, http://www.norwayheritage.com/
Cunardlinjens SS Ivernia, emigranter på övredäck. Bild: Norway-Heritage, http://www.norwayheritage.com/
Cunardlinjens SS Ivernia, matsalen i tredje klass. Bild: Norway-Heritage, http://www.norwayheritage.com/
Cunardlinjens SS Ivernia, promenaddäck, tredje klass. Bild: Norway-Heritage, http://www.norwayheritage.com/
Läs även om en Emigrantresa 1880

Källreferenser

Källreferenser Överst på sidan
Bilderna från Norway-Heritage ovan är fria att använda på icke-kommersiella sajter mot uppgivande av källa.

Immigrantkontrollen i Boston

För den amerikanska staten var av betydelse att de nyanlända kunde försörja sig själva och hade tillräckligt med pengar för att komma igång i det nya landet. De som hade uppenbara hälsoproblem eller sjukdomar sändes tillbaka hem eller lades in på karantänssjukhus. Okvalificerade arbetare kunde vägras inträde till USA eftersom de ansågs kunna bli en börda för staten. Det var inte förstaklass-passagerarna och knappast heller andraklass-passagerarna som kontrollerades utan det var framförallt tredjeklass-passagerarna. Det var de som skulle hälsokontrolleras och var tvungna att visa att de hade tillräckligt med pengar för att klara sig den första tiden. I New York har man haft fasta anläggningar för immigrantkontrollen av tredjeklasspassagerarna sen 1855, först Castle Garden och sen Ellis Island. Till dessa anläggningar slussades alla tredjeklasspassagerare för kontroll. I Boston hade man ingen fast anläggning för immigrantkontrollen förrän 1920 då East Boston Immigration Station öppnade. Long Wharf i Bostons hamn, i slutet av State Street, fanns sedan 1845 ett tullhus. Detta tullhus användes som immigrantstation fram till 1920. I regel utfördes kontrollen av immigranterna redan på kajen och enbart de som ytterligare skulle kontrolleras eller kvarhållas på grund av olika anledningar togs in på immigrantstationen på Long Wharf. Detta gjordes att immigrantkontrollen i Boston upplevdes som enklare och tog kortare tid, något som rederierna som använde Boston som inresehamn inte var sena att påpeka i sin marknadsföring.