Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2019-03-19

Resan

Det var en hel del att tänka på för emigranterna innan de kunde påbörja sin resa över Atlanten. Det var inte enbart eventuell gård och ägodelar som skulle säljas före resan. Det var även en hel del papper som skulle ordnas; tillstånd, intyg etc innan biljetten kunde köpas och resan påbörjas. Vad som krävdes i form av intyg har varierat under emigrantepoken men ett intyg som var obligatoriskt var det sk. flyttningsbetyget. Detta utfärdades av prästen i den församling där emigranten var skriven innan avresan.

Flyttningsbetyg

Flyttningsbetyg kallas även flyttningsbevis eller flyttningsattest. Ett flyttningsbetyg kunde förutom de rent kyrkliga uppgifterna även innehålla anteckningar om vaccinering, skatteskulder, vandel och kunskaper i katekesen. Flyttningsbetyg krävdes inte enbart vid emigration utan även vid flyttning mellan församlingar och skulle då uppvisas för prästen i den nya församlingen. Med 1812 års mantalsskrivningsförordning blev flyttningsbetyg obligatoriskt. Att erhålla ett flyttningsbetyg kostade ingenting, men avsaknad av betyg kunde beläggas med bötesstraff. 1894 års kyrkobokföringsförordning innehåll nya bestämmelser om flyttningsattest. Bötesstraffen togs bort, men felande kunde avkrävas vissa avgifter i samband med att attesten utfärdades. Det var den som flyttade som hade ansvaret att flyttningsbetyget inlämnades till prästen i den nya församlingen. Syftet var egentligen att intyga att den person som flyttade var berättigad att delta i nattvarden

Flyttningsbetyg vid emigration

Innan emigranten kunde utvandra var han således tvungen att införskaffa ett flyttningsbetyg på pastorsexpeditionen. Betyget utfärdades av prästen i den församling varifrån utflyttning skulle ske. Det fanns ett generellt förbud för värnpliktiga att utan tillstånd utvandra till främmande länder. Det var dock oftast inte så svårt att få ett utresetillstånd. Fram till slutet av 1800-talet var man generös med tillstånden. Mot slutet av århundradet krävdes däremot fullgjord värnpliktsutbildning innan utresetillstånd gavs. Utan sådant tillstånd kunde man inte erhålla flyttningsbetyg och inte köpa amerikabiljett genom någon emigrantagent. Polismyndigheten i utvandringshamnarna kontrollerade att bestämmelserna följdes. Vad gäller emigration så var utvandraren från och med år 1884 tvungen att uppvisa flyttningsbetyget för emigrantagenten innan emigrantkontraktet kunde undertecknas och biljetten betalas. Vid de svenska utresehamnarna kontrollerade också polisen utvandrarnas papper för att verifiera att de var ”legala” emigranter. Ofta ser man att polisen stämplat flyttningsbetyget med exempelvis ”Poliskammaren i Göteborg”. Det gick dock att utvandra utan tillstånd, dvs att smita iväg, genom att ta sig till exempelvis Norge eller Danmark och utvandra därifrån. Dessa emigranter får då ofta beteckningen ”rymd” i kyrkböckerna. Nedan syns ett flyttningsbetyg för Per Hilmer Johansson som emigrerade till USA år 1904 från Förslöv, Kristiandstads län. Hans utresehamn var Helsingborg. Per Hilmers flyttningsbetyg innehåller dock inte någon stämpel av polisen. Längre ned på denns sida visas även P. H. Johanssons emigrantkontrakt och de manifest han förekommer i.

Den svenska utvandringen till USA (4a)

Denna sida:
Flyttningsbetyg för Per Hilmer Johansson daterad 17 maj 1904 i Förslövs församling, Kristianstads län, undertecknad av kyrkoherden. Vidare finns nere till vänster en stämpel från Pastorsedpeditionen i Förslöv. I punkt 16 ser vi att han skall flytta till N. Amerika. På baksidan av flyttningsbetyget finns utrymme att anteckna minderåriga barn (inte konfirmerade under 15 år) som skulle flytta med. Eftersom Per Hilmer reste ensam är baksidan inte ifylld. Bilden visas med tillstånd av sonen Peter Johnsons, New York City.

Resan över Atlanten

Bättre kommunikationer

De tidiga emigranterna fick själva organisera resan till USA. Då fanns heller inga passagerarfartyg till USA som emigranterna kunde utnyttja. Istället fick de resa som barlast ombord på de järnlastade segelfartygen, dvs man bodde i lastutrymmena. Detta var inget bekvämt resesätt, boförhållandena var urusla på alla sätt och resan kunde ta upp till 3 månader, dock minst 1 1/2 månad. Dessa fraktfartyg gick från Göteborg till USA. Efterhand underlättades resandet, både inom Sverige och över Atlanten. Västra stambanan (Stockholm - Göteborg) stod klar 1862. Två år senare, 1864, togs södra stambanan i bruk som först byggdes mellan Falköping till Malmö. I anslutning till stambanorna byggdes privata järnvägar som sidolinjer. Till Göteborg, som var den stora avresehamnen, blev förbindelserna allt bättre. Även resandet över Atlanten blev allt bättre och kunde ske under bättre villkor än tidigare. Från 1860-talet och framåt fanns det mer renodlade passagerarfartyg och på 1880-talet snabbgående ångfartyg som inriktade sig helt på passagerartrafik och resan från England till USA tog betydligt kortare tid, 16 – 24 dygn. Redan innan 1860-talet fanns det segelriggade ångfartyg på rutten till USA. Någon direkt passagerartrafik till Nordamerika förekom inte från Sverige utan de svenska emigranterna fick ta sig på fartyg från Göteborg till England och sen vidare på passagerarfartygen från England till USA. Den första persontrafiken direkt från Sverige till USA inrättades först 1915 då Svenska Amerika Linjen, SAL, startade. Rederiets första fartyg var SS Stockholm. Resa via England Från 1860-talet och fram till 1915 fick de svenska emigranterna som utvandrade från Sverige först resa till England och sen vidare till USA. De reste då från Göteborg på mindre fartyg, ofta med Wilson Line, över Nordsjön vanligen till Hull eller Grimsby engelska östkusten. Denna färd tog två dygn. År 1850 fick Wilson Line kontrakt på posttrafiken från Sverige. Wilson Lines skepp var gröna och hade alla namn slutade med bokstaven O, som i Rollo, Hero, Ariosto och Romeo. Bilden till höger visar ett exempel på de rutter som användes till USA. Hans Högman 2013. I England fick de sen ta sig med tåg till någon av de stora avresehamnarna, Liverpool, Southampton eller möjligen Glasgow. Här gick de sen ombord på de stora atlantångarna med destination till New York eller Boston i USA eller Quebec och Halifax i Canada. New York var dock den främsta emigranthamnen. Exempel på rederier som fraktade emigranterna från England till USA är Inman Line, Cunard Line, White Star Line, Allan Line och Guion Line. rutten Göteborg - England svarade Wilson rederiet för de flesta transporterna. Liverpool med Pier Head var den stora emigranthamnen för de flesta som emigrerade från Europa. Bilden till vänster visar ev vy över Pier Head i Liverpools hamn där Altantångarna lade till. Vid Pier Head var piren (eller landing stage som den kallades) där folkmassorna befinner sig på bilden en flytande pir med gångbroar till vänster som leder upp till själva kajen. Bilden till höger visar Pier Head, Liverpool från sjösidan med de The Three Graces som utgörs av Royal Liver Building, Cunard Building och Port of Liverpool Building samt Anglican Cathedral i bakgrunden. Fri bild Wikipedia. USA:s första konsulat i Europa öppnades just i Liverpool år 1790.

Emigrantagenterna

En faktor som påverkade massutvandringens uppkomst var de många agenter som organiserade resorna. Agenterna hjälpte till med de praktiska arrangemangen nödvändiga för överresan till USA. De fungerade med andra ord som en slags resebyrå. Vanligen samverkade agenterna med ett eller flera emigrantrederier. Rederierna hade vanligen en generalagent i Sverige. Generalagenten hade i sin tur flera underagenter runt om i landet. Underagenterna hade även de flera ombud ute i socknarna. Genom att de olika agenturerna var organiserade på samma sätt täckes mer eller mindre hela landet av denna emigrantresebyråverksamhet. Likt dagens resebyråer fick generalagenterna deponera en summa pengar som garanti för sin verksamhet. Emigrantagenterna gjorde det helt enkelt enklare att emigrera till USA. Ombuden delade ut broschyrer och satte upp affischer. Det var av dem som spekulanterna fick sin information. Rederierna gjorde sällan själva någon riktad propaganda om resorna utan distribuerade broschyrer med resetekniska uppgifter och informationen om det egna rederiets förträfflighet som sedan spreds av agenterna och deras ombud ute i landet. Även från Amerika bedrevs en omfattande propaganda för immigration till USA. De enskilda staterna skänkte jord eller sålde den billigt med villkor som överbjöd varandra i fråga om lockelse. Även de amerikanska järnvägsbolagen lockade med billig mark. Detta var mark de inte behövde för själva järnvägen och sålde den till immigranterna. Bilden till vänster visar Svenska Amerika Linjens fartyg S/S Stockholm i New Yorks hamninlopp. SAL hade från 1915 en direktlinje från Göteborg till Nordamerika. Hans Högman 2013, egen samling. Exempel på emigrantagenter: Inman Lines generalagent i Sverige var Frederik Nelson med kontor i Göteborg. Nelson hade delat in Sverige i 18 distrikt där han hade en underagent i var och en av dem. Dessa hade i sin tur medhjälpare ute i distrikten. Bröderna Larsson & Co: Ett annat exempel är Guionlinjens generalagent Bröderna Larsson & Co som hade många underagenter runt om i Sverige. Elis Larsson hade själv utvandrat med återvänt till Sverige 1873 och hade därför personlig erfarenthet av emigration. I USA hade han träffat en annan svensk, Bo Christian Roos af Hjelmsäter, och tillsammans bildade de ett företag som bl.a. var emigrantagent åt Guion & Co i Liverpool. Larsson skötte verksamheten från Sverige och Roos från USA. År 1877 sprack dock sammarbetet med Roos. Företaget rekonstruerades 1878 och Elis Larsson bröder, Samuel och August, blev delägare i företaget. Från början var Bröderna Larsson & Co ett rent Göteborgsföretag men från 1881 verkade de i hela Sverige. De tre bröderna skötte var sitt huvudkontor i Göteborg, Stockholm och Malmö. Elis F. Larson var VD och ansvarade för Stockholmskontotet, Samuel Larsson för Göteborgskontoret och August Larsson för Malmökontoret. Redan år 1882 hade man 220 underagenter runt om i Sverige. Speciellt i Värmlands-, Kronobergs-, Kristianstads- och Älvsborgs län hade man många agenter men även i Norrland samt i Finland. För att få arbeta som agent i Sverige var man tvungen att söka tillstånd hos myndigheten i det län där man skulle värva emigranter men tillstånden var inte svåra att få utfärdade. Vanligen fick agenterna cirka 5 kronor för varje emigrant som betalade en handpenning för biljetten. Ofta utnyttjade man också personer som redan bestämt sig för att utvandra. Om de lyckades få ihop en grupp på cirka 20 personer kunde de själva få en gratisbiljett till USA. Det var också vanligt att man utnyttjade redan utvandrade svenskar som ageneter som betalde biljetter i förskott i Amerika för släkt och vänner. Även svenska emigranter som var hemma på besök utnyttjades för att övertala folk att emigrera och även de fick betalt för de personer de lyckades få ihop, ofta mer betalt än underagenterna. Dessa svenskamerikanare som här hemma kallades Yankees kunde få 10 kr per emigrant eller mer. Vidare hade de förmåner som förstaklass biljett för varje resa de gjorde med emigranter.

Passagerarlistorna

År 1869 antogs en lag i Sverige som innebar att varje emigrant måste registreras och i och med detta uppkom passagerarlistorna. Emigrantagenterna blev därmed skyldiga att föra passagerarlistor, dvs de fyllde i, kopierade, utfärdade kontrakt och förde upp varje emigrant i speciella register. Dessa passagerarlistor skulle därefter överlämnas till Polisen. Polisen prickade sen av varje emigrant när det steg ombord på fartygen. Agenternas service till emigranterna utökades allteftersom, t.ex. mötte de upp emigranterna vid tågstationen och följde dem till agentens kontor. En viktig inkomstkälla för agenterna var växling av valuta. De sålde även checkar till de som ville undvika risken med att bära kontanter. För att emigranterna inte skulle bli bestulna under resan sålde de även penningbälten, det sk. ”Amerikanske penningbältet”.
xxxxxxxx Hist xxxxxxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
xxxx Utvandringen xxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Bilden ovan visar ett utdrag ur en passagerarlista från Göteborgs poliskammare och avser utvandrare som reste med Wilson-linjen fartyg Rollo från Göteborg till Hull på Englands östkust den 30 juli 1880. Som vi ser i kolumnen Bestämmelseort skall några av de resande utvandra till Bishop Hill i Illinois, USA. Källa: Göteborgs poliskammare (-1900) (O) EIX:16 (1880-1880) Bild 200 / Sida 37.

Göteborg - den stora utresehamnen

Sillgatan (Idag Postgatan, ett namn som den fick 1895) i Göteborg var emigrantgatan nummer ett. Här fanns alla de stora transatlantiska rederierna representerade. Vidare fanns här emigrantagenternas kontor och alla emigranthotellen. Sillgatan ligger mellan Centralstationen och Stora Tullhuset, vid Packhusplatsen, där "Amerika piren" fanns. År 1869 fanns det runt 10 agenter i Göteborg. För alla som ville göra affärer med emigranterna var det av vikt att ha sitt kontor eller affär runt Sillgatan. Före 1869 fanns dock inga direkta lagar och restriktioner hur agenterna skulle sköta sina affärer. Uppehället i Göteborg ingick inte i emigrantbiljetten. Här fick emigranterna själva betala för sitt boende. Agenterna rådde dessutom via brev emigranterna att komma i god tid till Göteborg innan avresan till Amerika. Här pratar vi då inte om timmar utan dagar. Runt Sillgatan fanns det därför personer som hyrde ut sina lägenheter och rum till emigranterna. De ville tjäna mycket pengar och många lurade emigranterna med mindre bra boende. De som hyrde ut sina rum var heller inte alltid så noga med hur många de hyste in i varje rum. Ett hus på Sillgatan 44 med 8 rum, inkvarterade 103 personer. Den nya lagen från 1869 inkluderade även hur många emigranter som det var tillåtet att inhysa per rum. De som bröt mot dessa regler fick böta 5 riksdaler. När de nya reglerna infördes 1869 gick flera agenter ihop och startade så kallade "emigranthotell". Rummen som erbjöds hade säng med lakan och filt och kostade 25 öre. Vidare ingick kaffe och torkat bröd på morgonen. Ett hotell hade även en "amerikansk- svensk språkskola". Bilden till höger visar Wilson Lines fartyg SS Romeo i Göteborgs hamn, cirka 1895. SS Romeo sjösattes 1884 och användes på rutten Hull - Göteborg fram till 1904. Fri bild Wikipedia. När emigranterna inkvarterats och gjort upp sina affärer med agenterna var det dags att handla det man eventuellt behövde i USA under den första tiden. På Sillgatan och gatorna runt omkring fanns gott om affärer som sålde artiklar som kunde vara bra att ha på resan över och även de första veckorna i Amerika. Det kunde vara kläder, skor verktyg mm. Dessa butiker påstod ofta att dessa artiklar var mycket dyrare i Amerika så det var bättre att passa på att handla i Sverige, vilket främjade butikernas handel. Det var alltid liv och rörelse på Sillgatan. Här fanns musikanter, spågummor, akrobater, trollkonstnärer mm. Många var även pubarna och caféerna. Den som inte såg upp kunde även bli av med både biljett och pengar. När en båt anlände eller avgick var hela Sillgatagatan dekorerad med fanor och flaggor. När affärerna inne i centrala Göteborg stängde, var affärer, barer och caféer fortfarande öppna i området kring Sillgatan.

Källreferenser

Källreferenser Överst på sidan
Avsnittet “Resan” är uppdelad på flera sidor:
Historia Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2019-03-19

Resan

Det var en hel del att tänka på för emigranterna innan de kunde påbörja sin resa över Atlanten. Det var inte enbart eventuell gård och ägodelar som skulle säljas före resan. Det var även en hel del papper som skulle ordnas; tillstånd, intyg etc innan biljetten kunde köpas och resan påbörjas. Vad som krävdes i form av intyg har varierat under emigrantepoken men ett intyg som var obligatoriskt var det sk. flyttningsbetyget. Detta utfärdades av prästen i den församling där emigranten var skriven innan avresan.

Flyttningsbetyg

Flyttningsbetyg kallas även flyttningsbevis eller flyttningsattest. Ett flyttningsbetyg kunde förutom de rent kyrkliga uppgifterna även innehålla anteckningar om vaccinering, skatteskulder, vandel och kunskaper i katekesen. Flyttningsbetyg krävdes inte enbart vid emigration utan även vid flyttning mellan församlingar och skulle då uppvisas för prästen i den nya församlingen. Med 1812 års mantalsskrivningsförordning blev flyttningsbetyg obligatoriskt. Att erhålla ett flyttningsbetyg kostade ingenting, men avsaknad av betyg kunde beläggas med bötesstraff. 1894 års kyrkobokföringsförordning innehåll nya bestämmelser om flyttningsattest. Bötesstraffen togs bort, men felande kunde avkrävas vissa avgifter i samband med att attesten utfärdades. Det var den som flyttade som hade ansvaret att flyttningsbetyget inlämnades till prästen i den nya församlingen. Syftet var egentligen att intyga att den person som flyttade var berättigad att delta i nattvarden

Flyttningsbetyg vid emigration

Innan emigranten kunde utvandra var han således tvungen att införskaffa ett flyttningsbetyg pastorsexpeditionen. Betyget utfärdades av prästen i den församling varifrån utflyttning skulle ske. Det fanns ett generellt förbud för värnpliktiga att utan tillstånd utvandra till främmande länder. Det var dock oftast inte så svårt att få ett utresetillstånd. Fram till slutet av 1800-talet var man generös med tillstånden. Mot slutet av århundradet krävdes däremot fullgjord värnpliktsutbildning innan utresetillstånd gavs. Utan sådant tillstånd kunde man inte erhålla flyttningsbetyg och inte köpa amerikabiljett genom någon emigrantagent. Polismyndigheten i utvandringshamnarna kontrollerade att bestämmelserna följdes. Vad gäller emigration så var utvandraren från och med år 1884 tvungen att uppvisa flyttningsbetyget för emigrantagenten innan emigrantkontraktet kunde undertecknas och biljetten betalas. Vid de svenska utresehamnarna kontrollerade också polisen utvandrarnas papper för att verifiera att de var ”legala” emigranter. Ofta ser man att polisen stämplat flyttningsbetyget med exempelvis ”Poliskammaren i Göteborg”. Det gick dock att utvandra utan tillstånd, dvs att smita iväg, genom att ta sig till exempelvis Norge eller Danmark och utvandra därifrån. Dessa emigranter får då ofta beteckningen ”rymd” i kyrkböckerna. Nedan syns ett flyttningsbetyg för Per Hilmer Johansson som emigrerade till USA år 1904 från Förslöv, Kristiandstads län. Hans utresehamn var Helsingborg. Per Hilmers flyttningsbetyg innehåller dock inte någon stämpel av polisen. Längre ned på denns sida visas även P. H. Johanssons emigrantkontrakt och de manifest han förekommer i.

Den svenska utvandringen

till USA (4a)

Flyttningsbetyg för Per Hilmer Johansson daterad 17 maj 1904 i Förslövs församling, Kristianstads län, undertecknad av kyrkoherden. Vidare finns nere till vänster en stämpel från Pastorsedpeditionen i Förslöv. I punkt 16 ser vi att han skall flytta till N. Amerika. På baksidan av flyttningsbetyget finns utrymme att anteckna minderåriga barn (inte konfirmerade under 15 år) som skulle flytta med. Eftersom Per Hilmer reste ensam är baksidan inte ifylld. Bilden visas med tillstånd av sonen Peter Johnsons, New York City.

Resan över Atlanten

Bättre kommunikationer

De tidiga emigranterna fick själva organisera resan till USA. Då fanns heller inga passagerarfartyg till USA som emigranterna kunde utnyttja. Istället fick de resa som barlast ombord på de järnlastade segelfartygen, dvs man bodde i lastutrymmena. Detta var inget bekvämt resesätt, boförhållandena var urusla på alla sätt och resan kunde ta upp till 3 månader, dock minst 1 1/2 månad. Dessa fraktfartyg gick från Göteborg till USA. Efterhand underlättades resandet, både inom Sverige och över Atlanten. Västra stambanan (Stockholm - Göteborg) stod klar 1862. Två år senare, 1864, togs södra stambanan i bruk som först byggdes mellan Falköping till Malmö. I anslutning till stambanorna byggdes privata järnvägar som sidolinjer. Till Göteborg, som var den stora avresehamnen, blev förbindelserna allt bättre. Även resandet över Atlanten blev allt bättre och kunde ske under bättre villkor än tidigare. Från 1860- talet och framåt fanns det mer renodlade passagerarfartyg och på 1880-talet snabbgående ångfartyg som inriktade sig helt på passagerartrafik och resan från England till USA tog betydligt kortare tid, 16 – 24 dygn. Redan innan 1860-talet fanns det segelriggade ångfartyg på rutten till USA. Någon direkt passagerartrafik till Nordamerika förekom inte från Sverige utan de svenska emigranterna fick ta sig på fartyg från Göteborg till England och sen vidare på passagerarfartygen från England till USA. Den första persontrafiken direkt från Sverige till USA inrättades först 1915 då Svenska Amerika Linjen, SAL, startade. Rederiets första fartyg var SS Stockholm. Resa via England Från 1860-talet och fram till 1915 fick de svenska emigranterna som utvandrade från Sverige först resa till England och sen vidare till USA. De reste då från Göteborg på mindre fartyg, ofta med Wilson Line, över Nordsjön vanligen till Hull eller Grimsby engelska östkusten. Denna färd tog två dygn. År 1850 fick Wilson Line kontrakt på posttrafiken från Sverige. Wilson Lines skepp var gröna och hade alla namn slutade med bokstaven O, som i Rollo, Hero, Ariosto och Romeo. Bilden till höger visar ett exempel på de rutter som användes till USA. Hans Högman 2013. I England fick de sen ta sig med tåg till någon av de stora avresehamnarna, Liverpool, Southampton eller möjligen Glasgow. Här gick de sen ombord på de stora atlantångarna med destination till New York eller Boston i USA eller Quebec och Halifax i Canada. New York var dock den främsta emigranthamnen. Exempel på rederier som fraktade emigranterna från England till USA är Inman Line, Cunard Line, White Star Line, Allan Line och Guion Line. På rutten Göteborg - England svarade Wilson rederiet för de flesta transporterna. Liverpool med Pier Head var den stora emigranthamnen för de flesta som emigrerade från Europa. Bilden till vänster visar ev vy över Pier Head i Liverpools hamn där Altantångarna lade till. Vid Pier Head var piren (eller landing stage som den kallades) där folkmassorna befinner sig på bilden en flytande pir med gångbroar till vänster som leder upp till själva kajen. Bilden till höger visar Pier Head, Liverpool från sjösidan med de The Three Graces som utgörs av Royal Liver Building, Cunard Building och Port of Liverpool Building samt Anglican Cathedral i bakgrunden. Fri bild Wikipedia. USA:s första konsulat i Europa öppnades just i Liverpool år 1790.

Emigrantagenterna

En faktor som påverkade massutvandringens uppkomst var de många agenter som organiserade resorna. Agenterna hjälpte till med de praktiska arrangemangen nödvändiga för överresan till USA. De fungerade med andra ord som en slags resebyrå. Vanligen samverkade agenterna med ett eller flera emigrantrederier. Rederierna hade vanligen en generalagent i Sverige. Generalagenten hade i sin tur flera underagenter runt om i landet. Underagenterna hade även de flera ombud ute i socknarna. Genom att de olika agenturerna var organiserade på samma sätt täckes mer eller mindre hela landet av denna emigrantresebyråverksamhet. Likt dagens resebyråer fick generalagenterna deponera en summa pengar som garanti för sin verksamhet. Emigrantagenterna gjorde det helt enkelt enklare att emigrera till USA. Ombuden delade ut broschyrer och satte upp affischer. Det var av dem som spekulanterna fick sin information. Rederierna gjorde sällan själva någon riktad propaganda om resorna utan distribuerade broschyrer med resetekniska uppgifter och informationen om det egna rederiets förträfflighet som sedan spreds av agenterna och deras ombud ute i landet. Även från Amerika bedrevs en omfattande propaganda för immigration till USA. De enskilda staterna skänkte jord eller sålde den billigt med villkor som överbjöd varandra i fråga om lockelse. Även de amerikanska järnvägsbolagen lockade med billig mark. Detta var mark de inte behövde för själva järnvägen och sålde den till immigranterna. Bilden till vänster visar Svenska Amerika Linjens fartyg S/S Stockholm i New Yorks hamninlopp. SAL hade från 1915 en direktlinje från Göteborg till Nordamerika. Hans Högman 2013, egen samling. Exempel på emigrantagenter: Inman Lines generalagent i Sverige var Frederik Nelson med kontor i Göteborg. Nelson hade delat in Sverige i 18 distrikt där han hade en underagent i var och en av dem. Dessa hade i sin tur medhjälpare ute i distrikten. Bröderna Larsson & Co: Ett annat exempel är Guionlinjens generalagent Bröderna Larsson & Co som hade många underagenter runt om i Sverige. Elis Larsson hade själv utvandrat med återvänt till Sverige 1873 och hade därför personlig erfarenthet av emigration. I USA hade han träffat en annan svensk, Bo Christian Roos af Hjelmsäter, och tillsammans bildade de ett företag som bl.a. var emigrantagent åt Guion & Co i Liverpool. Larsson skötte verksamheten från Sverige och Roos från USA. År 1877 sprack dock sammarbetet med Roos. Företaget rekonstruerades 1878 och Elis Larsson bröder, Samuel och August, blev delägare i företaget. Från början var Bröderna Larsson & Co ett rent Göteborgsföretag men från 1881 verkade de i hela Sverige. De tre bröderna skötte var sitt huvudkontor i Göteborg, Stockholm och Malmö. Elis F. Larson var VD och ansvarade för Stockholmskontotet, Samuel Larsson för Göteborgskontoret och August Larsson för Malmökontoret. Redan år 1882 hade man 220 underagenter runt om i Sverige. Speciellt i Värmlands- , Kronobergs-, Kristianstads- och Älvsborgs län hade man många agenter men även i Norrland samt i Finland. För att få arbeta som agent i Sverige var man tvungen att söka tillstånd hos myndigheten i det län där man skulle värva emigranter men tillstånden var inte svåra att få utfärdade. Vanligen fick agenterna cirka 5 kronor för varje emigrant som betalade en handpenning för biljetten. Ofta utnyttjade man också personer som redan bestämt sig för att utvandra. Om de lyckades få ihop en grupp på cirka 20 personer kunde de själva få en gratisbiljett till USA. Det var också vanligt att man utnyttjade redan utvandrade svenskar som ageneter som betalde biljetter i förskott i Amerika för släkt och vänner. Även svenska emigranter som var hemma på besök utnyttjades för att övertala folk att emigrera och även de fick betalt för de personer de lyckades få ihop, ofta mer betalt än underagenterna. Dessa svenskamerikanare som här hemma kallades Yankees kunde få 10 kr per emigrant eller mer. Vidare hade de förmåner som förstaklass biljett för varje resa de gjorde med emigranter.

Passagerarlistorna

År 1869 antogs en lag i Sverige som innebar att varje emigrant måste registreras och i och med detta uppkom passagerarlistorna. Emigrantagenterna blev därmed skyldiga att föra passagerarlistor, dvs de fyllde i, kopierade, utfärdade kontrakt och förde upp varje emigrant i speciella register. Dessa passagerarlistor skulle därefter överlämnas till Polisen. Polisen prickade sen av varje emigrant när det steg ombord på fartygen. Agenternas service till emigranterna utökades allteftersom, t.ex. mötte de upp emigranterna vid tågstationen och följde dem till agentens kontor. En viktig inkomstkälla för agenterna var växling av valuta. De sålde även checkar till de som ville undvika risken med att bära kontanter. För att emigranterna inte skulle bli bestulna under resan sålde de även penningbälten, det sk. ”Amerikanske penningbältet”.
Bilden ovan visar ett utdrag ur en passagerarlista från Göteborgs poliskammare och avser utvandrare som reste med Wilson-linjen fartyg Rollo från Göteborg till Hull på Englands östkust den 30 juli 1880. Som vi ser i kolumnen Bestämmelseort skall några av de resande utvandra till Bishop Hill i Illinois, USA. Källa: Göteborgs poliskammare (-1900) (O) EIX:16 (1880- 1880) Bild 200 / Sida 37.

Göteborg - den stora utresehamnen

Sillgatan (Idag Postgatan, ett namn som den fick 1895) i Göteborg var emigrantgatan nummer ett. Här fanns alla de stora transatlantiska rederierna representerade. Vidare fanns här emigrantagenternas kontor och alla emigranthotellen. Sillgatan ligger mellan Centralstationen och Stora Tullhuset, vid Packhusplatsen, där "Amerika piren" fanns. År 1869 fanns det runt 10 agenter i Göteborg. För alla som ville göra affärer med emigranterna var det av vikt att ha sitt kontor eller affär runt Sillgatan. Före 1869 fanns dock inga direkta lagar och restriktioner hur agenterna skulle sköta sina affärer. Uppehället i Göteborg ingick inte i emigrantbiljetten. Här fick emigranterna själva betala för sitt boende. Agenterna rådde dessutom via brev emigranterna att komma i god tid till Göteborg innan avresan till Amerika. Här pratar vi då inte om timmar utan dagar. Runt Sillgatan fanns det därför personer som hyrde ut sina lägenheter och rum till emigranterna. De ville tjäna mycket pengar och många lurade emigranterna med mindre bra boende. De som hyrde ut sina rum var heller inte alltid så noga med hur många de hyste in i varje rum. Ett hus på Sillgatan 44 med 8 rum, inkvarterade 103 personer. Den nya lagen från 1869 inkluderade även hur många emigranter som det var tillåtet att inhysa per rum. De som bröt mot dessa regler fick böta 5 riksdaler. När de nya reglerna infördes 1869 gick flera agenter ihop och startade så kallade "emigranthotell". Rummen som erbjöds hade säng med lakan och filt och kostade 25 öre. Vidare ingick kaffe och torkat bröd på morgonen. Ett hotell hade även en "amerikansk-svensk språkskola". Bilden till höger visar Wilson Lines fartyg SS Romeo i Göteborgs hamn, cirka 1895. SS Romeo sjösattes 1884 och användes på rutten Hull - Göteborg fram till 1904. Fri bild Wikipedia. När emigranterna inkvarterats och gjort upp sina affärer med agenterna var det dags att handla det man eventuellt behövde i USA under den första tiden. På Sillgatan och gatorna runt omkring fanns gott om affärer som sålde artiklar som kunde vara bra att ha på resan över och även de första veckorna i Amerika. Det kunde vara kläder, skor verktyg mm. Dessa butiker påstod ofta att dessa artiklar var mycket dyrare i Amerika så det var bättre att passa på att handla i Sverige, vilket främjade butikernas handel. Det var alltid liv och rörelse på Sillgatan. Här fanns musikanter, spågummor, akrobater, trollkonstnärer mm. Många var även pubarna och caféerna. Den som inte såg upp kunde även bli av med både biljett och pengar. När en båt anlände eller avgick var hela Sillgatagatan dekorerad med fanor och flaggor. När affärerna inne i centrala Göteborg stängde, var affärer, barer och caféer fortfarande öppna i området kring Sillgatan.

Källreferenser

Källreferenser Överst på sidan