En emigrantresa över Atlanten år

1880

Inledning

Under perioden 1850 och fram till 1930 utvandrade cirka 1,2 miljoner svenskar till Nordamerika. Av dessa återvände cirka 200.000 tillbaka till Sverige. Resan till USA kunde vara riktigt strapatsrik. De tidiga emigranterna fick organisera resan själv och åka med de seglande lastfartygen. Dessa resor tog lång tid och var inte de mest bekväma då man blev inkvarterad i lastutrymmena. När de renodlade passagerarfartygen kom under 1860-talet blev resan bättre och med de snabbgående ångfartygen på 1880-talet gick också resan snabbare. Någon direkt passagerartrafik till Nordamerika förekom inte från Sverige förrän 1915 då Svenska Amerika Linjen, SAL, startade. Från 1860-talet och fram till 1915 fick de svenska emigranterna som utvandrade från Sverige först resa till England och därifrån vidare till USA. De reste då vanligen från Göteborg på mindre fartyg, ofta med Wilson Line, över Nordsjön till Hull eller Grimsby på engelska östkusten. Denna färd tog två dygn. År 1850 fick Wilson Line kontrakt på posttrafiken från Sverige. Rederiets skepp var gröna och hade namn slutade med bokstaven O, som i Rollo, Hero, Ariosto och Romeo. Wilsonlinjen lät bygga två fartyg speciellt för Göteborgslinjen, Orlando (1870) och Rollo (1870). De tog 800-900 passagerare vardera. Bilden till höger visar Wilsonlinjens fartyg Orlando 1870. Resenären i berättelsen nedan reste med Orlando från Göteborg till Hull 1880. Bild Wikipedia. Förhållandena för tredje klassens passagerare var primitiva och kritiserades. En sjöofficer, som själv reste i första klass, skrev 1888 bland annat: "I främsta lastrummet voro uppspikade britsar längs fartygets sidor och på dessa hade de stackars människorna sina sofplatser, den ena bredvid den andra, män, qvinnor och barn huller om buller, och när sjösjukan började, blef där en stank och en smuts, som var obeskriflig, och kring luckan, som ledde upp till däck och skulle förse dem med luft, stod boskap tjudrad i bås." Källa: Wikipedia. Från Hull fick emigranterna ta sig med tåg till någon av de stora avresehamnarna; Liverpool, Southampton eller möjligen Glasgow. Här gick de ombord på de stora atlantångarna med destination New York eller Boston i USA alternativt Quebec eller Halifax i Kanada. New York var dock den främsta emigranthamnen. Exempel på rederier som fraktade emigranterna från England till USA är Inman Line, Cunard Line, White Star Line, Allan Line och Guion Line. Liverpool med Pier Head var den stora emigranthamnen för de flesta som emigrerade från Europa.

Emigrantagenterna

En faktor som förenklade utvandringen var de många agenter som organiserade resorna. Agenterna hjälpte till med de praktiska arrangemangen nödvändiga för överresan till USA. De fungerade med andra ord som en slags resebyrå. Vanligen samverkade agenterna med ett eller flera emigrantrederier. Rederierna hade vanligen en generalagent i Sverige. Generalagenten hade i sin tur flera underagenter runt om i landet. Underagenterna hade även de flera ombud ute i socknarna. Emigrantagenterna gjorde det enklare att emigrera till USA. Ombuden delade ut broschyrer och satte upp affischer. Bilden till höger visar en Amerikaannons, Falköpings Tidning 1882-03-24.

Artikel från 1880

Sollentuna Släktforskares medlemstidning An- tecknat hade en artikel i nummer 1-2019 som ingående beskriver en emigrants resa över Atlanten år 1880. Artikeln heter ”En färd öfver Atlanten” och är nedtecknad av Agneta Berghem. Den var ursprungligen publicerad i tidningen Härnösandsposten den 27 oktober 1880 och skildrar en resa från Göteborg via Hull och Glasgow till New York. Agneta har skrivit av berättelsen och beskuret den något. Härnösandsposten gavs ut i Härnösand med omnejd och kom ut med sitt första nummer 1842 och gavs ut fram till 1951. Agnetas nedteckning av artikeln återges nedan med hennes tillåtelse.

En färd öfver Atlanten 1880

Iakttagelser och reseintryck af en svensk emigrant (ur den nya tidskriften Svenska arbetaren). Den, som väntar att här få höra omtalas en glad och angenäm öfverfart, kanhända ihågkommande ”Drömmar på Oceanen” m.m., blir oändligt bedragen. Här skildras verkligheten, och måste derföre jämmer, nöd och elände beröras. Det skall ej skada, att hemmavarande landsmän få veta, hvad de våga, då de lemna fäderneslandet i ljufva förhoppningar på bättre dagar. Åtminstone tror jag ingen med fri vilja reser på 3:dje klass, sedan han vet, huru den är beskaffad, utan hellre väntar, tills han har skaffat sig 85 kronor, då han kan resa på 2:dra. Här är man en aktad menniska – på 3:dje klass ett föraktadt djur. […]

Nu till sjelva resans beskrifvande.

En fredags middag kl. half 2 afreste 900 passagerare till Hull med ångaren ”Orlando”. Redan efter 2 timmar började de för sjösjukan mera ömtåliga att visa märkbara tecken till illamående. Fartyget rullade mer än vanligt är med större sådana, och vattnet spolade öfver däcket, der de flesta uppehöllo sig för att undgå den mörka, trånga och förpestade salongen, der 900 personer skulle bo tillsammans […] Klockan 6 utdelades s.k. té i våra medhafda bleckmått, till en hvar ett halfqvarter, utan mjölk deri (grädde var naturligtvis ej att tänka på) och så litet socker, att man kunde betvifla, huruvida der ens var något. Hvarpå detta så kallade té kokats, vet allena kocken. Till detta erhöll en hvar en torr ankarstockssmörgås, med härsket smör, från hvilket vi dock skonades genom dess ringa qvantitet. Det var allt hvad den dagen bestods. […] De, som ej medhade stora matsäckskistor, och för hvilka ej sjösjukan förtagit aptiten, fingo tillbringa natten hungrande. Ej ens första dagen bestods friskt vatten; alla drucko ur ett mått, fastbundet vid en tunna, på däck, med verkligt stinkande innehåll. På morgonen, olika tider, utdelades kaffe och smörgås, såsom förut té, med den lilla skilnaden att kaffet var tjockare och osmakligare än téet. Kl. 1 var middag, bestående af en half slef osaltad ärtvälling och segt färskt kött. Maten utdelades på däck, der en hvar fick mottaga sin beskärda del och allt måste förtäras under däck, omgifven som man var med all sorts orenlighet. En hvar satt i sin bädd och åt. Ärterna medförde den af mig förutspådda verkan att återkomma med sällskap på golfvet, från hvar och en, som smakat dem. Klockan 6 åter té. Sålunda förgick tiden till Hull […] Utan att jag förtärt annat än ankarstockssmörgåsarne, kommo vi söndagseftermiddagen till Hull. Väntande på tidvattnet från kl. half 12 förmiddagen till kl. 11 på qvällen, erhöllo vi samma mat som dagen förut. Klockan 4 skulle alla uppstiga, packa ihop sängkläderna m.m. och kl. 5 vara färdiga, men först kl. 7 fingo vi gå i land. […] Derpå afsändes de största effekterna till jernvägen och vi alla, hvar linie med sin agent, fingo drifvas framåt Hulls gator som en drift oxar. Lång väg att gå, mycket att bära, genomvåta af dagens fortfarande regn, i hvilket vi stått utan skydd, funno vi oss lyckliga att få hopträngas i ett af minsta sortens rum i ett emigranthus, sittande på våra små nattsäckar. […] Klockan 3 afreste vår linie med 3:dje klass kupé öfver England till Glasgow. […] Två och två sofvo i bäddarne, som voro tre öfver hvarandra och från tre till sex i rummet. För första gången sedan vi lemnade Göteborg kunde vi nu afkläda oss. Tre fulla overksamma dagar tillbragtes här […] Oupphörligt gäckades vi med hoppet att få afgå, ty fartyget gick i 10-15 minuter och stannade åter. Man hade intagit för mycken last, lastade derför af och på igen. Söndags morgon kommo vi till staden Laine på Irland, der åter last intogs och irländare kommo om bord. Ändtligen måndags morgon blef allvar af färden, och vi lemnade Irland för att direkt afgå till Newyork. Å detta fartyg bodde vi 16-18 personer i hvarje hytt, så stor som vanligen en för två personer å svenska fartyg. Med vår linie följde blott 180 svenskar, deraf mer än hälften barn. Maten var väl bättre här, men svälta fick hvar och en utan eget förråd, och bland desssa var just jag. Om morgnarne kl. 7 hoprörd potatesmos, svart och tunn af vattnet, en half slef till hvarje, ½ qvarter dylikt kaffe som å ”Orlando” och ett bröd till hvar och en. Kl. 1 serverades middag, bestående af ½ slef soppa, en seg köttbit och 2-3 potatesar pr man. Kl. 5 té, ett bröd och en knifsudd härsket smör. Detta var måltiderna för vår 14 dagars resa […] Här var maten salt och vattentill-gången ringa; ty blott om morgnarne kl. 7 och om aftnarne kl. 4 fick man hemta i sitt mått. Den, som ej vetat detta eller icke var försedd med kärl, fick törsta eller tigga af andra. Till tvättvatten begagnades saltvatten och tvagningen försiggick på däck. Hvad häraf följden blef, då vi hade 11 dygns storm, inses lätt. […] Ingen som ej sett det, vet hvad ett emigrantfartyg i regn och storm företer för en anblick. Nattron stördes af barnskrik, och det fans qvinnor, som ej lemnade hytten mellan Glasgow och Newyork, nej, icke en gång bädden, hvadan man kan göra sig en föreställning om en sådan resas alla vedervärdigheter. Den oerhörda stanken framkallade åter sjukdom, och fönstret kunde ej öppnas, ty vattnet slog in. […] Ändtligen fredags morgon, 14 dagar efter det vi gingo om bord, kastade fartyget ankar i sjön, der vi lågo flere timmar, gingo så åter en timme, kastade åter ankar för att synas af läkare, och kl. 2 kommo vi till Newyork […] Derpå undersöktes våra saker och lastades på ett litet fartyg, som förde oss och dem, kl. half 9 först, till emigranthuset Castle Garden. […] Många koffertar voro sönderslagna under resan, och särskildt min blef utan lås och remmar, hvarför locket var öppet, då jag fick den. Minst sagdt är det samvetslöst att behandla de fattiga emigranterna såsom här skett. […] Efter namns uppgifvande och sakernas ombesörjande fingo vi, kl. 9 på qvällen, tillfälle att gå och skaffa oss mat, för de flesta, åtminstone för mig, det första mål på den dagen. […] Resan varade alltså i tre veckor och en dag från Göteborg, då den kunnat ske på hardt när halfva denna tid, om beräkning och omtanke varit med. Hvad jag i synnerhet klandrar är detta onödiga utdragande på tiden, denna orenlighet, som förpestar allt, och detta ovärdiga behandlingssätt, som sätter emigranten under djuren. […] Från Glasgow till Newyork lågo vi hela tiden i alla kläder. Ett stort tack till Agneta Berghem, Sollentuna Släktforskare, som nedtecknat historien och som gav mig tillåtelse att använda den på min webbsida om den svenska utvandringen.

Castle Garden

Castle Garden på Manhattans sydspets i New York användes som immigrantstation från den 1 augusti 1855 och fram till 1892. Stationen drevs av New York State fram till den 18 april 1890 då den togs över av den amerikanska staten. Mellan åren 1855 och 1892 tog Castle Garden emot mer än 8 miljoner immigranter. Från den 1 januari 1892 och framåt användes ön Ellis Island i New Yorks hamninlopp (Upper New York Bay) som immigrantstation och den hade betydligt större kapacitet än Castle Garden.

Resans längd

I artikeln ovan berättar resenären när de kom respektive avreste från olika ställen under färden. Totalt anges resans längd från Göteborg till New York som 3 veckor och en dag, dvs 22 dagar. Jag har delat upp resan för att se länden på de olika delsträckorna:

Källreferenser

• Källreferenser Överst på sidan