Massutvandringen

Efter slutet på det Amerikanska inbördeskriget (1861 – 1865) började en ny epok i emigrationen till USA. Utvandringen från Sverige till USA får en ny karaktär. Utvandring i grupp eller enskilt upphörde och istället kom en organiserad massutvandring som ledde till att drygt 1 200 000 svenskar utvandrade fram till utvandringsepokens slut runt 1930. Familjen var kärnan i utvandringen före 1850 och höll sin position in på 1870-talet. Därefter blev ensamutvandrarna större. Från städerna var familjesammanhållningen naturligt större, konstant 30 – 40%. Det var från typiska landsbygdsdistrikt som Kronobergs län som ensamutvandringen efter hand blev allenarådande. Den äldsta utvandringen hade en speciell karaktär; hade man lämnade sin gård så var banden tillbaka avskurna. Familjen hade sin framtid i det nya landet. Senare kom en slags kompletteringsutvandring, man reste ut till redan etablerade släktingar. Vid sekelskiftet var gratisjordens tid redan förbi. Man fick börja antingen i de redan uppodlade bygderna eller i industrin. Detta gynnade ensamutvandringen men gjorde familjeutvandringen svårare.

Utvandringstoppar

Utvandringen från Sverige till USA har statistiskt sett haft 3 större toppar: 1. 1868 – 1872 2. 1880 – 1893 3. 1901 – 1914 1868 – 1872: Den första av dessa toppar uppstod i hög grad utav de nödår som inträffade i Sverige samtidigt som det var högkonjunktur i USA. Det var främst skogsbygderna som berördes från Kristianstads län i söder till Kopparbergs- och Gävleborgs län i norr. Enbart under åren 1868 – 1869 emigrerade 54 000 och fram till 1873 ytterligare 50 000. Totalt 104 000 emigranter under perioden. Då måste man ändå beakta att statistiken under 1860-talet är osäker. 1880 – 1893: Efter 1873 kom en lågkonjunktur i USA som påverkade utvandringen. I Sverige uppstod en sågverkskris år 1879 samtidigt som det var bekymmer i järnverksindustrin vilket gav upphov till en ny utvandrartopp. Nu var det främst de krisdrabbade områdena som fick en ökad utvandring. Från sågverks- och skogsbruksområden som Västernorrland tiodubblades utvandringen. Från 1880 och framåt var industrialismen så långt framskriden i Sverige att kriser i industrin slog hårt och påverkade emigrationen. Samtidigt var det svårigheter inom jordbruket pga sjunkande spannmålspriser. Under 1880-talet utvandrade 325 000 personer till Nordamerika och 52 000 till andra områden i världen. Rekordåren var 1880 – 1882 och 1887 – 1888 då det var goda tider i USA och stor efterfrågan på arbetskraft. Under 1882 respektive 1888 utvandrade vartdera 45 000 svenskar. 1901 – 1914: I början av 1900-talet kom en ny topp i den svenska utvandringen. Efter en smärre nedgång på 1890- talet tilltog utvandringen igen. År 1903 lämnade 35 000 landet. Siffrorna förblev höga till första världskrigets utbrott 1914. En femtedel av alla svenskar var nu bosatta i USA. Detta ledde till riksomfattande oro i Sverige och fick den svenska riksdagen att tillsätta en emigrationsutredning 1907. Den rekommenderade sociala och ekonomiska reformer för att minska utvandringen. I augusti 1909 inträffade dessutom den sk. Storstrejken i Sverige. Den pågående lågkonjunkturen pressade många företag och SAF (Svenska Arbetsgivareföreningen) önskade därför lönesänkningar på vissa områden. För att få igenom sitt krav lockoutades i slutet av juli 80 000 anställda inom textil-, sågverks- och pappersmasseindustrin. Detta fick LO (fackförbundet Landsorganisationen) att svara med strejk över alla områden – en storstrejk där endast sjukvård och andra viktiga funktioner undantogs. Som mest var omkring 300 000 uttagna i strejk över hela Sverige (landets befolkning var vid denna tid enbart 5 miljoner så andelen strejkande var stor). Strejkkassorna var små och facket var efter en månad tvungna att successivt dra ner på strejkens omfattning, något som ledde till massavhopp av medlemmar. Arbetsgivarna tog även chansen att göra sig av med cirka 20 000 arbetare, vilket även det bidrog till massavhoppet från LO då arbetarna var tvungna att gå ur facket för att få tillbaka jobbet under pågående konflikt. Även utvandringen från Sverige ökade som en följd av strejken. Totalt varade strejken i drygt tre månader. Efter första världskrigets slut 1918 kommer emigrationen igång igen med en topp före 1924. Från 1924 begränsas invandringen till USA på grund av en kvotlag och krav på visa. Visa skulle sökas på USA:s konsulat i immigrantens hemland. Då skulle även man svara på samma frågor som i fartygsmanifesten (se längre ned) samt göra en hälsokontroll. I slutet av 1920-talet sjunker utvandringen från Sverige till USA drastiskt för att nästan upphöra efter 1930.

Tabellen ovan visar den svenska utvandringen till USA fördelad per län mellan åren 1851 - 1925. Tabellen visar antal personer per 10-års period. Kolumnen Kod är länsbokstaven för respektive län. Tabell Hans Högman 2013. Om vi tittar i tabellen ovan så ser vi att den tioårsperiod med flest emigranter är 1881 – 1890 då drygt 324 000 svenskar utvandrade. Enbart från Värmlands län emigrerade drygt 28 000 under perioden följd av Älvsborgs län (27 866), Östergötlands län (23 731), Jönköpings län (23 136), Kalmar län (22 900), Malmöhus län (21 974) och Skaraborgs län (21 926). Lägger vi ihop Smålandslänen kommer vi upp i 63 440 personer från Småland, 49 792 från Västergötland och 40 319 från Skåne för just denna tioårsperiod. Det län som har haft allra högt utvandring enligt ovan är Värmlands län med drygt 89 000 emigranter. Uppsala län har däremot haft väldigt få emigranter, drygt 6 000. Det landskap som har haft allra flest emigranter är Småland. Lägger vi ihop de totala siffrorna för Kronobergs län, Jönköpings län och Kalmar län kommer vi upp i drygt 209 000 utvandrare.

Könsfördelningen

Till en början dominerade männen utvandringen. Mellan 1851 och 1870 var proportionen 70 kvinnor på 100 män. Detta utvecklades efterhand mot en ökad balans i könsfördelningen. Inte minst skedde detta när utvandringen från städerna ökade. Där var kvinnoöverskottet större.

Gott om arbetstillfällen i USA

Det var inte bara jordbruksarbetare som emigrerade. I USA fanns goda utkomstmöjligheter för alla slag av arbetsvilliga. USA var en nation under utveckling och behovet av arbetskraft var stort. Behovet av arbetskraft sträckte sig över alla yrkesområden. Det fanns även ett stort behov av okvalificerad arbetskraft i Mellanvästern. Det var i princip samma områden som erbjöd billig jord som också behövde denna typ av arbetare. Denna kombination var viktig för nybyggarna. Det gav dem möjlighet att, innan jorden hunnit odlas upp, skaffa sig utkomst genom tillfälliga jobb. Behovet av skogsarbetare, lantarbetare och grovarbetare var stort. Järnvägsbyggena drog till sig mängder av arbetskraft. Allt eftersom som banbyggena framskred drogs dessa arbetstillfällen allt längre västerut. En annan typ av arbeten erbjöds i de östliga staterna, där industrin höll på att byggas ut. Storstäder som Chicago drog till sig en omfattande arbetskraft. Efterhand som nybyggarperioden var över i Mellanvästern, dvs mot slutet av 1800-talet, blev det städernas arbetsmarknad som drog till sig arbetskraften, både inom industri och serviceyrken. Ofta hände det att nya immigranter till en början sysselsattes av släktingar och vänner som redan tidigare utvandrat från Sverige och hunnit etablera sig i det nya landet.

Höga löner

Det var inte arbetstillfällena i sig som lockade mest utan de höga lönerna i USA. Den markanta bristen på arbetskraft i de expanderande områdena i USA drev upp lönerna till höga höjder. En lantarbetarlön var till exempel tre gånger så hög som i Sverige. Yrkeslöner för snickare och smeder låg ännu bättre till. När man i Sverige hörde talas om dessa löner verkade det starkare än någon annan propaganda. Även industriarbetarlönerna var högre än i Sverige. I gengäld gick inte utvecklingen mot bättre arbetsvillkor lika snabbt framåt som i Sverige. Männen bland de svenska immigranterna arbetade som skräddare, skomakare, snickare och industriarbetare. Hustrurna sydde hemma och flickorna tjänstgjorde som pigor hos de etablerade amerikanarna. Kring sekelskiftet 1900 bodde åtskilliga av dessa svenskar i storstädernas förorter med egna hem och i alla avseenden en bättre social miljö. En viktig orsak till svenskarnas framgång låg i deras lugna agerande på arbetsplatserna. De ansågs vara lojala och hårt arbetande. Tyskar ansågs i regel vara socialister och irländarna bråkmakare. De svenskfödda arbetarnas lugnare attityd gjorde att de ofta eftertraktades på arbetsplatserna. Även de svenska pigorna, Swedish Maids, var eftertraktade.

Ålder och civilstånd

De som emigrerade var framförallt yngre personer. Den största åldergruppen var 20 – 25-åringarna. Därefter kom den närmast äldre åldergruppen, 25 – 30-åringarna. 1. 20 – 25-åringar 2. 25 – 30-åringar 3. 15 – 20-åringar Det var med andra ord en påfallande låg medelålder på utvandrarna. Vad gäller civilstånd har det skiftat. Under massutvandringens tid var det framförallt gifta par med barn som emigrerade. De uppgick då till 61% av alla som emigrerade. Efter hand avtog familjernas antal. I början av 1900- talet utgjorde de enbart 28%. Med andra ord så ökade antalet ogifta emigranter. Bland dessa steg antalet kvinnor kraftigast. Bakom detta låg behovet av pigor och tjänsteflickor i USA.

Social fördelning

I den svenska jordbruksbefolkningen var de icke- jordägande grupperna i majoritet bland utvandrarna. Man beräknar att cirka 80% av utvandrarna från jordbruket utgjordes av icke- jordägare. De fördelade sig på hela skalan av jordbruksarbetare; söner till självägande bönder, drängar, pigor, torpare, backstugesittare, inhyseshjoner, statare och daglönare. De icke-jordägande som emigrerade före 1800-talets slut, då det fortfarande fanns gratisjord att tillgå, sk. Homestead-jord, attraherades säkerligen av möjligheten att få gratis jord i USA.

Tillfälliga arbeten

Det var vanligt av nybyggarna tog tillfälliga jobb. Det krävdes pengar för att sätta jorden i stånd även om man fått den gratis. Man måste därför ta tillfälliga jobb för att få in pengar. Dessa arbetstillfällen kunde exempelvis vara vid järnvägen som behövde arbetare till de många järnvägsbyggena där svenskarna snabbt fick rykte om sig att vara de bästa rallarna. Någon ansvarig för järnvägsbyggande lär ha sagt ”Ge mig snus, whiskey och svenskar och jag skall bygga en järnväg till helvetet”. En annan möjlighet till arbete erbjöd skogsarbetena i de skogrika områdena. Svenskarna var vana vid skogsarbete. Stora skogsarealer kalhöggs under 1800-talet i Minnesota, Wisconsin och Michigan. Den rush som arbetet bedrevs med gav goda inkomster. Samtidigt skapade denna avverkning en besvärande jorderosion som fortfarande gör sig gällande i dessa områden. Ett par tre vintrar kunde männen på detta sätt lämna nybyggena i kvinnornas händer för att sommartid återkomma och driva upp odlingen.

Kredit

För de som köpte järnvägsjord, dvs jord som ägdes av järnvägsbolagen, fanns vanligen villkor att man slapp göra avbetalning under de första två åren. Det gavs också möjlighet att använda den tiden för arbete på banan

Källreferenser

• Källreferenser Överst på sidan

Utvandringen var påfallande konjunkturkänslig. Underrättelser hem om förhållandena i USA var tydligen snabba och signalerna om förhållandena där uppfattades genast. Det har naturligtvis att göra med den stora andelen svenskar som fanns i USA. Antalet brev hem har givetvis stått i proposition till detta.

Andra länder

Det var inte enbart till USA som de svenska emigranterna reste till men med drygt 1 200 000 svenska USA-immigranter det land de flesta reste till.

Regional fördelning av

utvandringen från Sverige

Under utvandringens epok har de stora grupperna utvandrare kommit från olika bygder i Sverige. Under 1870-talet är det Hallands, Jönköpings, Kronobergs, Östergötlands och Kristianstads län som är de främsta utvandringsområdena. Tendensen står sig under 1880 och 1890-talen. Värmlands län ligger i topp följd av smålandslänen. Östergötlands och Älvsborgs län kommer också högt. De mest utpräglade landskapen är Öland och Dalsland. Norrland var ett område som under 1800-talets tidigare del tagit hand om befolkningsöverskottet från övriga Sverige. Norrlands befolkning ökade med över 100% under 1800-talets första hälft. Denna trend bröts efter 1850 och samtidigt ökade emigrationen från Jämtland och Norrbotten. Sveriges lägsta emigrationstal hade Stockholm och landskapen runt Mälaren, dvs Stockholms-, Uppsala-, Västmanlands-, och Södermanlands län. De stora städerna där fungerade som upptagningsfält för den arbetskraft som även i dessa trakter friställdes från jordbruket. Ofta var de som emigrerade från städerna sådana som tidigare invandrat dit. Hellre än att flytta tillbaka till landsbygden tycks de ha valt att emigrera om de hade det svårt att slå sig fram i staden.