Uniformer vid den svenska

armén - 1700-tal

Inledning

Den blå-gula karolinska enhetsuniformen som infördes på 1680-talet kom att dominera större delen av 1700-talet. Förändringar och anpassningar gjordes visserligen men det dröjde ända fram till slutet av 1700-talet innan en ny uniformsmodell togs fram, m/1779.

1700 - 1720

Den karolinska uniformen som infördes i slutet av 1670-talet blev grunden för den blå-gula enhetsuniformen 1687. Den ändrades 1706 (den yngre karolinska uniformen) förblev i stort sett oförändrad efter det stora nordiska kriget, dvs. från 1721 och fram till 1765. Då enhetsuniformen togs fram redan på 1600-talet så finns beskriven på sidan om 1600-talets uniformer. Se karolinska enhetsuniformen.

Infanteriet 1720 - 1770

Med andra ord fortsatte infanteriet att bära den blå-gula enhetsuniformen. Vissa regementen bar något avvikande färger. Jönköpings regemente samt Närke-Värmlands regemente hade röd färg istället för gul och Västerbottens regemente bar vit färg istället för den gula. Under denna period används inte längre karpusen kvar som militär huvudbonad utan enbart den sk. tricornen, den trekantiga hatten. Efter kriget var resurserna knappa och utbyte av utslitna uniformer tog lång tid. Enligt bestämmelserna skulle uniformerna sys upp av svenskt kläde. Detta gällde framförallt uniformerna till manskapet och underofficerarna. Hårpungen vid infanteriet avskaffas år 1724 även om den kan förekomma i förbanden även efter detta årtal. I slutet av 1720-talet är den borta vid alla truppslag. Under denna period börjar bröstrevärerna komma på modet och i Sverige kom Livgardet tidigt (1728) att använda bröstrevärer. Det är officerarna som börjar med detta. Först vid mitten av 1700-talet har hela Livgardet bröstrevärer. Skörten på långrocken hade under lång tid varit uppvikta vid marsch och ridning. Skörten var då tillfälligt uppfäst vid rocken. Nu börjar dock skörten att bli permanent uppfästade. Officerarnas uniformer var i stort lika manskapet men av finare kvalitet. Officersuniformerna var helt blå, dvs. med blått foder och uppslag. År 1748 får även Västerbottens regemente standardfärgerna i blått och gult i och med att den gula färgen nu ersätter den vita i deras uniformer. Jönköpings regemente samt Närke-Värmlands regemente fortsätter dock med sin avvikande röda färg. År 1753 reduceras den röda färgen i Jönköpings regementes uniformer till att enbart finns på krage, uppslag och foder. Byxor och väst får nu gul färg. År 1755 ändras Dalregementets färg på väst och byxor från gul till vit. Trenden var att gå mot allt enhetligare uniformer vad avser färgerna. Den främsta orsaken till detta var ekonomiska skäl, man ville spara pengar. Enligt 1756-års förordning skulle uniformerna fortsättningsvis vara enligt följande:

Uniform m/1756

Kappa och rock skulle tillverkas av blått svenskt kläde. Kappkrage, rockkrage och uppslag skulle vara av gult kläde. Fodret skulle vara av svensk slät gul boj. Kappan skulle ha ett par stora och ett par mindre mässingsspännen för att häfta kappan baktill. Kapporna var liksom tidigare cirkelrunda och gjordes i 3 storlekar. Rocken var försedd med 19 stora tennknappar, där 10 av dessa satt framtill ned till midjan. Övriga satt på ficklocken och i sidan samt en på vänstra axeln för bantlärremmen. Västen hade ärmar och var tillverkad av gult svenskt kläde. Även byxorna var av gult kläde med en bred fyrkantig lucka framtill (gylf användes inte på uniformsbyxorna vid denna tid ). Huvudbonaden var den svarta trekantiga hatten försedd med en tennknapp för uppfästning. Halsduken var av svensk svart yllecrepon. På fötterna bars skor med ett mässingsspänne. Strumporna var vita och av ull. Till håret skulle stångpiska användas. Bilden till höger visar infanteriets uniform m/1756, Södermanlands regemente. Till höger om dockan finns en slängkappa. Dockan har håret i en stångpiska. Armémuseum. Förordningen från 1756 innebar inga egentliga nyheter utan är närmast att betrakta som ett fastläggande och ett förtydligande av rådande förhållanden av beklädnaderna. I början av 1760-talet kommer allt mer kritik på de enhetliga färgerna på de olika regementenas uniformer. Den enhetliga uniformen försvårade för ledningen att på ett effektivt sätt leda regementena. De enhetliga färgerna försvårade identifieringen av de egna förbanden under strid. Detta borde ha varit ett problem även under det stora nordiska kriget men problemet framfördes först nu. Några förändringar i detta hänseende kom dock inte till stånd. Den svenska uniformen var vid denna tidpunkt gammalmodig om man jämför de uniformer som användes av de europeiska arméerna.

År 1762 kom slutligen bestämmelser om att de olika regementenas uniformsfärger skulle differentieras. Detta gällde både det indelta och det värvade infanteriet. För varje regemente tog man fram 6 modelluniformer som skulle användas som förebild vid tillverkningen. Den nya uniformen fick modellbeteckningen m/1765.

Uniform m/1765

Rocken fick i stort samma utseende som tidigare. Skörten var dock mer utsvängda varför enbart den övre delen av rocken gick att knäppa. Övriga knappar fanns dock kvar men nu enbart som dekoration. Vidare var den nya rocken något kortare och slutade strax nedanför halva låret. Södermanlands-, Västmanlands- och Upplands regementes uniformer får gul bröstrevär och Västerbottens regemente vit. Vidare bar 7 av de värvade infanteriregementena bröstrevär. Bröstrevärerna var inte lösa revärer som nere i Europa utan påsydda. Övriga regementen behöll den nedvikta kragen. Västen var något kortare än tidigare och nu utan ärmar. Västen var försedd med blindfickor. Byxorna var av kläde och av samma typ som tidigare. Stumporna var lika som tidigare och uppfästa med knäremmar. Officerarna bar istället för strumpor svarta stibletter (damasker) försedda med 12 – 14 knappar på utsidan. Skorna hade inte längre tvär avskuren tå utan var nu runda framtill. De var dock lika för vänster och höger fot. Fortfarande användes den trekantiga hatten, dock med ett något modifierat utseende. Den är nu lägre än tidigare och brättets tre sidor var tryckta in mot kullen. På hatten fanns även en knapp på vänstra sidan av brättet. Till håret användes fortfarande stångpiska. Vidare får nu uniformerna även halskrås och spetsmanschetter. Spelet hade en sicksacklinje, chevron, på ärmar och ficklock. Officerarnas uniformer var lika underofficerarnas. Uniformsfärgerna för infanteriregementena i Sverige enligt m/1765:

Kavalleriet

Även vid kavalleriet fortsatte man att bära den karolinska uniformen. Vid kavalleriet hade Bohusläns regemente en helt avvikande färg, grön rock med gul väst, uppslag och foder. Vid Östgöta kavalleriregemente bar man röd väst, krage, uppslag och foder istället för gula. Motsvarande persedlar vid Södra skånska kavalleriregementet och Jämtlands regemente var blåa och vid Livregementet vita. På 1720-talet byter Livregementet den vita färgen mot blå. Efter ryska kriget 1741 – 1742 infördes husarförband vid kavalleriet i Sverige. Desertörer från ryska husarförband kom att utgöra kärnan i det första senska husarförbandet. De första svenska husaruniformerna kom därför att i mångt och mycket likna de ryska husarförbandens uniformer, dvs. dolma som livplagg och den traditionella husarhögmössan med flygel som huvudbonad. Den svenska husarkåren upplöstes dock redan 1744. År 1746 byts den röda färgen på Östgöta kavalleriregementes foder mot blå färg. Följande färger på uniformerna gällde vid denna tid på kavalleriförbanden uniformer.

Bohusläns dragonregemente var det enda regemente med avvikande färg på rocken. Chamois är en färg med en gul nyans. Liksom för infanteriet kom år 1756 även en ny förordning för kavalleriet. Denna förordning är till stor del densamma som för infanteriet. Både rock och kappa var till snittet lika infanteriets, men inknappningen av klädet var inte lika omfattande. Till skillnad mot infanteriets uniformer så växlade färgerna mellan kavalleriregementenas uniformer. Detta gällde dock endast färgerna på fodret. På rocken fanns 12 mässingsknappar framtill ned till midjan och en på vardera axlarna. Västen hade ärmar och var av kläde i regementets ordinarie färg. De var dessutom helt släta framtill och utan fickor. De hade enkel krage och små uppslag av blått kläde. Byxorna var av bockskinn eller renhud. Hatten var av den traditionella trekantiga hatten, helt slät och utan galon eller snöre. Hattarna var 7 tum höga på sidorna samt ”väl djupa” på kullen. Ryttarna hade även handskar med stora kragar. Liksom knektarna hade ryttarna en svart halsduk men dessutom även två vita halsdukar. Ryttarna hade två typer av strumpor, dels ett par av ull i regementets vanliga färg samt ett par stövelstrumpor av oblekt lärft. Stövlarna hade helskurna skaft, utan kragar. Ryttarna hade även ett par skor av samma typ som knektarna. De rena kavalleriförbanden, dvs. inte dragonerna, hade även ett bröstharnesk, fodrat med sämsk.

Husarerna

Under det Pommerska kriget 1757 – 1762 började man åter införa husarförband i Sverige. Behovet av ett lätt kavalleri var stort. År 1758 uppsattes Kungl. Svenska husarregementet. År 1761 delades regementet på 2 olika förband: Gula eller Wrangelska husarregementet samt Blå eller Putbuska regementet. Redan 1766 slogs de båda husarregementena samman till Kungl. Husarregementet vanligen benämnt Mönerska husarregementet efter sin chef. Hösten 1761 fick Wrangelska husarregementet en uniform av det typiska husarutseendet med dolma. Dolman var av svart kläde med små gula uppslag samt tennknappar och vita snören. Pälsen var i chamois färg och fodrad med vitt fårskinn. Benklädnaden var gula bockskinnsbyxor. Stövlarna hade sporrar. Kappan var av gult kläde. Huvudbonaden var en tolpak: en svart björnskinnsmössa med gul klädes ”Colbach” och en dödskalle av försilvrat bleck.

Artilleriet

Artilleriet bar blå rock med krage, uppslag, foder mm i samma färg.

1770-tal

Vid denna tidpunkt börjar uniformerna i Europa till viss del bli något enklare och till viss del också mer fältmässiga. Nu börjar den trekantiga hatten, tricornen, att ersättas med en modell där främre delen av brättet var uppvikt. Den tidigare främre spetsen kom därmed att peka rakt upp. Senare började man även vika upp den bakre sidan och hela hatten tillplattades. Den får nu enbart två sidor, den s.k. bicornen. Inom den svenska armén bars på 1770-talet fortfarande m/1765 med en trekantig hatt.

Infanteriet / Artilleriet 1770-tal - Uniform

m/1779

Modell m/1779 infördes vid både infanteriet och artilleriet. Denna uniform skiljde sig i mångt och mycket från de karolinska munderingarna som hittills använts. Uniformen var i stort sett en kopia av den civila dräkten från 1778. Uniformsjackan var kort med långa skört och hade låg krage. Den var blåfärgad med endast markerade revärer, passpoaler i sömmarna och axelklaffarna. Axelklaffarna sköt till en del ut över ärmen. För Livgardet, Upplands regemente samt Södermanlands och Västmanlands regementen användes även gula revärer. Hälsinge regemente använde vita revärer. Till uniformen fanns även koletten som var kortare än jackan. Den användes under somrarna och vid exercis. Bilden till vänster visar en kolett m/1779 av gult kläde med blå krage och ärmuppslag. detta är en kolett för mansket, Södermanlands regemente. Armémuseum. Byxorna var som tidigare snäva och slutade vid knäna. Färgen på byxorna var gul. Senare fanns de även i en del fall i vit färg. På benen bars även charivader, ett strumpliknande plagg som gick långt upp på låren och träddes utanpå byxorna. Bilden till höger visar en charivad m/1779, Södermanlands regemente. Armémuseum. På fötterna bar man nu kängor med spetsig tå (lika för vänster och höger) istället för de tidigare skorna. Den trekantiga uppvikta hatten, tricornen, byttes mot en rund hatt. Artilleriets hatt var något högre och platt upptill. Infanteriets hatt var i början lägre med avrundad kulle. Brättet var uppvikt på vänster sida där en gul plym, s.k. sultan, fanns anbringad. Det fanns även i en del fall två mindre plymer på var sin sida av den större plymen. Kappan var fortfarande av den gamla karolinska typen utan ärmar. Till uniformen fanns även halsduk, bröstkrås, spetsmanschetter och stångpiska för håret. Officerare och underofficerare På den jacka som officerarna och underofficerarna bar var den utskjutande axelklaffen försedd med ett antal uppklippta tungor. På officerarnas uniform bars även olika knappar beroende på regemente. Artilleriets knappar var prydda med en granat. Officerarna bar även ett ljusblått skärp runt livet. Hattbandet var vid de flesta regementen av guld för officerarna. Vid övriga regementen bar officerarna hattband av silver. Underofficerarnas uniform såg i stort sett ut som soldaternas, dock av ett finare kläde. Den största skillnaden var att underofficerarna saknade manskapets vita snören kring revärerna. Underofficershattarna var prydda med galoner och fjädrar medan manskapet hade motsvarande attiraljer av kamelgarn och ull. Även officerarnas uniform saknade manskapets vita snören på revärerna. Befäl liksom underbefäl och spel använde även syrtut (en grövre rock med dubbla knapprader). Bilden till höger visar en syrtut från 1780- talet. Armémuseum. Som vanligt skedde uniformsförändringen vid de olika regementena efter hand. Vid Södermanlands regemente bytte man till m/1779 under perioden 1780 – 82. År 1783 ersattes vid de värvade förbanden kapporna med rockar. Kapporna var mindre lämpliga i fält. På 1780-talet blir skörten kortare.

Kavalleriet 1770-tal

Kavalleriet hade under 1770-talet burit samma uniformsmodell sen m/1756. De berördes inte av uniformsbestämmelserna från 1765. År 1774 kom bestämmelser att de flesta persedlar skulle förbli enligt den gamla modellen m/1756. Detta gällde kappa, rock, byxor, hatt mm. Av en ny modell skulle dock väst och byxor förfärdigas. Västen skulle tillverkas efter samma modell som föreslagits Södra Skånska regementet (en paillegul väst) och ridbyxorna av vadmal och utanpå delvis klädda med kalvskinn. Ridbyxorna skulle vara så vida att de på ett bekvämt sätt kunde knäppas över både stövlar och byxor samt om livet.

Uniform m/1777

År 1777 kom en förordning om indelta ryttares och dragoners beklädning. Enligt denna skulle hatten vara helt slät utan snöre samt försedd med uppfästningsknäpp och fälttecken av halm. År 1779 skulle dock kavalleriets hattar vara lika infanteriets, dock utan knapp och uppfästning.

Uniform m/1781

År 1781 kom nya bestämmelser för kavalleriet. Byxorna av sämskat bockskinn skulle för kavalleriryttarna gå nedanför knäleden där de spändes fast med remmar. Dragonernas byxor däremot gjordes långa så att de gick ned till fotleden. Kavalleriryttarna skulle ha stövlar med styv krage. Dragonerna skulle ha knästövlar, i båda fallen av svenskt vaxläder. Dragonerna skulle dessutom ha eschavader dragna utanpå skinnbyxorna. Endast Livregementet till häst behöll kyller och bröstharnesk. Kavalleriets hattar skulle göras i en egen modell men ändå påminna om infanteriets hattar. Kappan behöll sitt förra utseende. De uniformstyper som kom under denna tidsperiod fick sitt elddop under Gustav III:s ryska krig 1788 – 1790. Provet gav dock dåligt resultat. Den korta jackan, den runda hatten med plymer, kängorna av ungersk typ, mm visade sig inte fylla kravet på en fältmässig mundering. Dessutom rådde stor brist på de olika klädesplaggen. Uniform m/1779 blev därför föremål för en hel del ändringar eller föreslag till ändringar. Ett av förslagen var att anskaffa byxor i samma färg som jackan, dvs. blåa byxor. Istället för kängorna önskades skor med lösa skaft.

1790-tal

Under den franska revolutionen och tiden därefter kommer ett nytt plagg, långbyxorna. Detta var ett plagg som tidigare enbart använts av sjömän och kroppsarbetare. Långbyxor infördes snart som plagg den franska revolutionsarmén. Vidare kom en rock med långa skört försedd med hög, stor krage, dubbla slag och två knapprader. Huvudbonaden utgjordes av en rund, hög filthatt. Det skulle dock dröja ett tag innan detta mode kom till Sverige. Först i slutet av 1790-talet infördes rockkragen och hatten. Däremot började långbyxor användas något tidigare. De militära uniformerna följde i stort sett samma linje. Redan 1789 fastställdes en modell av byxor, långbyxor, för vargeringen som sattes upp under kriget. Vargeringen var extrauppsatta förband. Vi får dock gå in en bit på 1800-talet innan hela det indelta infanteriet var försedd med långbyxor.

Infanteriet 1790-tal - uniform m/1792-1793

Enligt denna modell skulle längden och skärningen av jacka, väst, byxor och stibletter göras lika de plagg som fastställts för Svea Livgarde. Hela infanteriet skulle ha ”öppna” revärer med knappar och öppna knapphål. Därmed infördes de riktiga revärerna. Jackan förlängdes på så sätt att skörten nedanför den sista knappraden nu skulle vara 9 cm långa. Samma längd hade den framtill uppvikta skörtfliken, som var fäst i höjd med midjan. Jackan skulle dessutom vara tillräcklig vid så att revärerna bekvämt kunde knäppas om varandra. Stibletter och skor ersatte de tidigare charivaderna och kängorna. Även manskapet fick skärp, tidigare hade enbart befälet detta. Skärpet var av blå-gult tyg. Uniformshattarna däremot behölls från tidigare reglemente, dvs. den sen gustavianska formen av infanterihatten. Dessa hattar var runda, höga med rak kulle. Officerarna skulle som prydnad ha guld eller silvergalon i hatten. På ena sidan skulle hatten vara uppfäst med en knapp. Vidare guld eller silverträns där en ståndare eller sultan av gula fjädrar skulle fästas. För underofficerare och manskap såg hatten ut som tidigare. Denna hatt benämns i utlandet som den ”svenska hatten”. En nyhet i m/1792 var epåletterna på officersjackan. Vid denna tidpunkt börjar man att använda gradbeteckningar, gradbeteckningar mer i vår tids bemärkelse. År 1792 avskaffas nämligen ringkragen som befälstecken. Istället införs, efter fransk förebild, en ny typ av gradbeteckningar som fästes på axlarna, epåletter. Epåletterna såg olika ut för olika militära grader. År 1795 angavs att epåletterna skulle markeras med kungliga kronor för generalspersoner och med stjärnor för överstar och nedåt. Förutom Frankrike, var Sverige tidigt ute med epåletter. År 1793 kom bestämmelser om släpmunderingen. Den skulle lika livmunderingen men göras av grå eller vit vadmal och utan stoppning i sömmarna. Hatten till släpmunderingen skulle vara utan ståndare. År 1794 kom anvisningar om ett nytt plagg, uniformsfrack, som skulle bäras av alla officerare utom tjänsten samt då de besökte hovet. Fracken skulle vara mörkblå, med uppslag, krage och foder. Fodret skulle vara lika med uniformsvästarna vid respektive regemente. Detta var en föregångare till den ordinarie uniformsfracken som allmänt infördes i början av 1800-talet. År 1799 tog man fram en provhatt som en ny modell för infanteriet. Kullen skulle vara lika vid upptill som nedtill samt vara 7 tum hög. Vidare finns bestämmelse från 1799 avseende syrtuter. Enligt denna fick syrtuterna inte vara längre än 1 ½ tum nedanför vadens tjockaste del. Officerares och underofficerares syrtuter skulle inte ha nedhängande skört vid parad eller i vanlig tjänstgörning.

Artilleriet 1790-tal - uniform m/1794

Enligt m/1794 skulle persedlarna bestå av jacka av mörkblått kläde med skört, försedda med uppveck och stora ficklock, samt hög, dubbelvikt, blå s.k. snipkrage samt blåa revärer och blå ärmuppslag. Byxorna skulle vara mörkblå, åtsittande och av kläde. Vidare svarta halvklädesstövletter prydda med gula kamelgranssnören, samt svarta skor. Hatten var en svart filthatt där vänstra sidans brätte var förlängt och uppe vid kullen fäst med en röd och vit kokard, där även en uppstående plym av gult redgarn var fastsatt. Runt kullens nedre del fanns en kordong av mässingsbleck. Denna hatt påminde i stort om infanterihatten. Till uniformen fanns även en halsduk av svart yllerepon samt ett skärp av mörkblått och gult kläde. Kappan var av mörkblått kommisskläde och sammanhölls av ett par stora och ett par mindre mässingspännen. Den var mao av den äldre karolinska typen, dvs slängkappan. År 1794 ändrades artilleriets organisation. Från att ha varit ett stort artilleriregemente delas nu artilleriet på 4 regementen. Några år senare kom bestämmelser om att de olika artilleriregementena skall föra olika färger på uniformskragen. Svea artilleriregemente skulle föra den tidigare blå färgen. Göta artilleriregemente skulle föra gul färg, Wendes artilleriregemente vit samt Finska artilleriregementet röd färg. År 1794 fastställdes även en uniform för den år 1792 uppsatta Ridande artilleribrigaden. Dess uniform bestod av jacka, tröja, stibletter, ett par byxor av bockskinn, ett par ridbyxor av kläde och kalvskinn, hatt med kordong av mässingsbleck, kappa av mörkblått kläde, kragstövlar av kavallerimodell samt halsduk.

Kavalleriet 1790-tal - uniform m/1793

Under 1793 var kavalleriets uniform föremål för en del ändringar. I en av bestämmelserna stadgas att trekantiga hattar skall inköpas vid nästa anskaffning av huvudbonader. Det ansågs mer praktiskt att vid kavalleriet använda de trekantiga hattarna istället för de runda. Med trekantiga hattar avsågs här den höga, närmast halvmånformiga hatten som bl.a. var mode i Frankrike, den s.k. bikornen. Detta var mao inte den trekantiga karolinska hatten. Bilden till höger visar en bicorn (sedd framifrån) med agraff, pompon och hög plym. Armémuseum. De tidigare Lätta dragonerna vid Livgardet, från 1793 Konungens Livhusarregemente, antar husaruniform vid denna tidpunkt. Enligt generalmönsterrullan från 1793 bär de filtmössa med plym, plåt och kardong samt dolma och päls. Några år senare, 1797, omorganiseras de och blir åter dragoner med namnet Konungens Lätta livdragonregemente. Därmed byter de åter uniform. Enligt generalmönsterrullan från 1798 bär de filtmössa enligt ovan, jacka, väst, kolett, bockskinnsbyxor och skärp. Jackan var vit och framtill sluten med blå revär med vita snören. Charivaderna bars inte längre. År 1794 får officerare och underofficerare vid Smålands lätta kavalleriregemente tillstånd att bära den nya bikornen som huvudbonad.

Uniform m/1795

År 1795 kommer en ny förordning gällande kavalleriets uniformering, inkluderande dragonerna. Den nya uniformsjackan får samma utseende som den som bars inom artilleriet. Dragonernas jacka saknade dock revärer. Byxorna skulle som tidigare vara av sämskat bockskinn. För ryttarna skulle de inte vara längre än att de räckte väl nedanför knäleden, där de bands med remmar. För dragonerna däremot gick byxorna ned till fotleden. Vidare bar ryttarna vid kavalleriet stövlar med styva kragar medan dragonerna bar knästövlar. Som huvudbonad bars den tidigare nämnda trekantiga hatten som var helt slät, utan snöre men med en knapp vid uppfästningen. Trots benämningen ”trekantig hatt” så är det bikornen som avses. Två halsdukar användes, en vit och en svart. Ryttarna hade klädesskärp med tofsar medan dragonerna bar knutskärp. Kyller och bröstharnesk bars vid denna tidpunkt enbart av Livregementsbrigadens kyrassiärer. Mycket i uniformen av m/1795 var dock lika den från 1777 och 1781. Kvar var skinnbyxorna, ridstövlarna och de vida, skinnskodda ridbyxorna av grå vadmal, vilka kunde knäppas utanpå både stövlar, byxor och väst. Liksom många gånger förr stannade även denna uniformsbestämmelse avseende m/1795 i stort på papperet. Den anbefallda uniformen för kavalleriet infördes i stort sett bara vid Livregementsbrigadens kyrassiärer och Södra Skånska kavalleriregementet. Södra skåningarna antog dock inte den trekantiga hatten. Istället antog de år 1798 samma runda hatt som användes vid artilleriet. Den trekantiga hatten antogs vid Livregementsbrigadens kyrassiärer 1795, Västgöta kavalleriregemente 1796 och Norra Skånska kavalleriregementet 1798. Livregementsbrigadens kyrassiärer antog 1795 även en kask med vapenprydd framplåt samt från hjässan till nacken gående kam med tagelliggare. Redan 1778 hade dock kask införts vid några förband i Finland. Västgöta kavalleriregementes uniform följde i stort bestämmelserna: jacka med hög blå krage och gula revär. Denna jacka var dock mer öppen än annars, varför den endast till en del kunde knäppas. Till uniformen hörde även en vit väst. Smålands lätta kavalleriregemente fick år 1799 en uniformsmodell med enradig jacka helt utan skört, med krage och ärmuppslag i gult samt revärliknande bröstinfattningar i samma färg. Vidare gula sämskskinnsbyxor som gick långt ned på benen, knästövlar med urtag upptill, knutskärp i gult och grönt och kraghandskar. Huvudbonaden var en hög rund hatt med knapp, träns, pompon och vit ståndare samt ett snett placerat band i gulaktig färg. Livregementsbrigadens husarkår fick år 1796 en uniform med mörkblå dolma med krage, ärmuppslag och beläggningssnören i vitt och långa byxor med vita snören. Fotbeklädnaden utgjordes av korta stövlar i den traditionella gula husarfärgen med tofsar. Huvudbonaden var en högmössa av filt med övre delen gul, nedre svart och med uppstående blågul plym. Vidare ingick pälsjacka. Mörnerska husarregementet fick samma uniform men med mörkblå krage med vit kant, gula beläggningssnören och svarta stövlar.

Vargeringen

Under Det stora nordiska kriget började rusthållare och rotehållare att skaffa reservkarlar, sk vargeringssoldater. De skulle snabbt kunna gå in vid förfall av den ordinarie soldaten. Under Gustav III:s ryska krig 1788-1790 togs vargeringen ut och för dess manskap beslutades det om en särskild uniform. Den bestod av byxor, kort tröja, skinnpäls och jacka. Avsikten var att tröjan skulle bäras sommartid istället för kolett. Jackan skulle sluta 4 tum ovanför knäleden.

Sammanfattning 1790-tal

Sammanfattningsvis kan sägas att uniformsbestämmelserna under 1790-talet är ytterst förvirrande och motsägande. De nya uniformerna hann inte införskaffas innan nya bestämmelser kom. Speciellt kavalleriets många olika bestämmelser måste ha orsakat stor oreda. Infanteriets modell m/1792-93 kan närmast betraktas som ett provisorium där den gustavianska karaktären fortfarande fanns kvar.

Relaterade länkar

• Förbandsnr • Förbandstkn / truppslagstkn • Referenslitteratur Överst på sidan