Svenska regementen

under indelningsverket -

Infanteriet (5)

Infanteriregementen

Närke-Värmlands regemente

Uppsatt 1624 som Närke-Värmlands regemente (1686-05-11 indelt i Närke, 1688-06-25 i Värmland). År 1812 delas regementet i två, Närkes regemente (I21) och Värmlands regemente (I22). Närke-Värmlands regemente härstammar från de fänikor som sattes upp i Värmland och Dalsland under 1500-talet och som senare kom att ingå i hertig Karls hertigdöme. Gustav II Adolf bildade år 1614 ur dessa fänikor ett landsregemente om 3.600 man inom Värmland, Närke och Södermanland, hertig Karls hertigdöme. Detta regemente delades 1624 i tre: Södermanlands regemente samt Närke och Värmlands regementen. I 1634-års regeringsform omnämns Närke- Värmlands regemente som nittonde regementet. Från och med år 1622 var Alexander Lesslie chef över landsregementet. Då landsregementet 1624 delades bildades enligt de ursprungliga besluten 3 regementen om vardera 1200 man. Närke och Värmland fick vid detta tidpunkt var sitt regemente (dessa regementen slås ihop några år senare). Erik Rynning blev chef över Södermanlands regemente medan Aleander Lesslie behöll chefskapet över både Värmlands- och Närkes regementen. Under honom förde överstelöjtnant Matts Kagg befälet över Värmlands regemente. Se vidare Närke-Värmlands regementes fälttåg nedan. Regementet var roterat med 1.674 nummer med 10 kompanier (474 man i 3 kompanier i Närke och resten i 7 kompanier i Värmland). Närkekompanierna var Livkompaniet, Majorens kompani och Örebro kompani. Värmlandskompanierna var Överstelöjtnantens kompani, Kristinehamns kompani, Älvdals kompani, Karlstads kompani, Jösse härads kompani, Näs kompani (Näs härads kompani) och Nordmarks kompani. Näst efter Livgardet var regementet det starkaste regementet. Stora delar av regementet fick sättas upp på nytt både 1709 (Poltava) och 1713 (Tönningen). Uniform innan enhetsuniformen: Röd rock med blåa ärmuppslag (1675), 1676 röd rock med vita ärmuppslag. Regementet erhöll enhetsuniformen 1691. Närke-Värmlands regemente: Övningsplats: Mellan 1684 - 1817 Västra fältet i Kristinehamn och i Sunne. Kompanier före 1812, Närke-Värmlands regemente: 1. Livkompaniet 2. Överstelöjtnantens kompani 3. Majorens kompani 4. Örebro kompani 5. Kristinehamns kompani 6. Jösse härads kompani 7. Älvdals kompani 8. Näs kompani 9. Karlstads kompani 10. Nordmarks kompani Övningsplats: Från 1767 Sannahed, norra delen Segernamn, Närke-Värmlands regemente: • Fredriksodde 1657 • Tåget över Bält 1658 • Lund 1676 • Landskrona 1677 • Narva 1700 • Düna 1701 • Kliszow 1702 • Fraustadt 1706 • Malatitze 1708 • Gadebusch 1712 Grill: Eftersom Närke-Värmlands regemente delades 1812 har man inte stor hjälp av Grill eftersom Grills verk ” "Statistiskt sammandrag af svenska indelningsverket.” avser förhållandena vid mitten av 1800-talet, dvs efter delningen. För att underlätta forskandet på soldater i Närke–Värmlands regemente har jag sammanställt en förteckning för regementet liknande den som finns i Grill: Rotenummer och rotenamn före 1812 Fälttåg: År 1626 finns både Närkes och Värmlands regemente nere i Preussen med Gustav II Adolf och inkvarterades i lägret vid Dirschau. Närkes regemente deltog under Alexander Lesslies befäl i slaget vid Mewe den 21 september 1626. I början av 1627 låg en bataljon ur Värmlands regemente som garnison i Braunsberg. Den andra Värmlands bataljonen samt Närkes regemente tillhörde fältarmén och deltog i striden vid Dantzinger-Haupt natten till den 25 maj 1627. I juli finns båda regementena förenade i lägret vid Käsemarkt. När armén gick i vinterkvarter i oktober fick Kaggs bataljon återvända till Sverige medan Lesslies avdelning slogs samman till ett regemente om 8 kompanier. Våren 1629 återvände Matts Kaggs bataljon för att förstärka regementet. I slutet av 1629 blir Axel Lilje chef för det nu svaga och hopsmälta regementet med fotfolk från Närke och Värmland som skickades hem till Sverige för att kompletteras. Från denna tid är Närkes och Värmlands regementet ett enda regemente under namnet Närke-Värmlands regemente. Trettio-åriga kriget, 1630 - 1648: Sommaren 1630 ingick en bataljon ur regementet i de styrkor som skeppades med Gustav II Adolf till Tyskland och deltog i landstigningen vid Peenemünde på ön Usedom den 26 juni samt deltog i erövringen av Stettin den 10 juli 1630. Längre fram på året förenades bataljonen med en bataljon ur Upplands regemente så att båda bildade ett regemente på 8 kompanier. I maj 1631 utgjorde regementet besättning på fästningen Spandau. De avlöstes i juli av andra trupper och tågade därefter till Werben där de deltog i slaget då Tillys styrkor gjorde ett anfall den 24 juli 1631 som slogs tillbaka. Regementet deltog sen i slaget vid Breitelfeld (no om Leipzig) den 7 september 1631 där det stod i centern i första träffen och tillhörde andra brigaden från höger som stod under befäl av Åke Oxenstierna (överste vid Dalregementet). Denna brigad var den enda som bestod av enbart svenskar. Den 8 augusti 1631 deltog regementet i stormningen av slottet Marienburg vid Würstburg där regementet därefter lades i garnison. I mars 1633 fick Axel Lilje lämna ifrån sig den uppländska bataljonen. I deras ställe värvades en bataljon tyskar. Den återstående bataljonen ur regementet som nu var rejält sammansmält skickades hem våren 1633. År 1634 skeppades Närke-Värmlands regemente till Pommern där det lades i garnison. Thomas Thomasson var nu regementschef. Redan 1635 var regementet hemma igen för att 1636 åter skickas till Pommern där det i juli tilldelades Johan Banérs armé i som förstärkning. Regementet deltog i slaget vid Wittstock den 24 september 1636 där det utgjorde en egen brigad som fanns till höger i fotfolkets avdelning i andra träffen. Regementet deltog även i belägringen av Leipzig i början av 1637. Under följande år skickades förstärkning till regementet årligen från Sverige. År 1640 finne ena bataljonen i Sverige och 1642 avbyter den hemmavarande bataljonen den i Tyskland som kommer hem. Den hemmavarande bataljonen utökas genom nya utskrivningar till ett fullständigt regemente om 1200 man och finns år 1644 som garnison i Göteborg. Den i Tyskland förlagda bataljonen var sannolikt med i belägringen av Prag i 1648 och anlände till Sverige först 1649. Karl X:s krig, 1655 - 1660: Hela regementet fanns redan år 1655 i Pommern då kriget bröt ut. De var då formerade på 3 bataljoner och två av dessa ingick i fältmarskalk Wittenbergs fältarmé som i juli gick in i Polen. Den tredje bataljonen gick med Karl X och den kår som i augusti ryckte in i Polen. Hela regementet samlades senare i Warszawa. En bataljon ingick därefter i fältmarskalk Stenbocks styrkor som gick till Nowydwor och deltog i slaget vid Modlin den 22 september 1655 då det "Mazowiska" adelsuppbådet skingrades. De två andra bataljonerna följde kungen söderut och deltog i slaget vid Czarnowa den 6 september 1655 och belägringen av Krakow som erövrades den 20 oktober. Två av regementets kompanier lämnas kvar där som garnison fram till 1657. Under våren 1656 förenas hela regementet nu sammansmält till en bataljon. Denna bataljon deltog i tre-dagars slaget vid Warszawa den 18 - 20 juli 1656. Bataljonen anlände först sent på kvällen av första dagen. Under andra dagens första del utgjorde bataljonen skydd för artilleriet närmast floden men efter genombrottet genom skogen kom den att hamna ytterst på den vänstra flygeln som gjorde den stora svängningen från skogsbrynet vid byn Bialolenka till byn Brudno. Tredje dagen deltog bataljonen i stormningen genom Praga skogen. År 1657 ingick regementet, som nu kompletterats, i den armé som med Karl X tågade mot Danmark och deltog i stormningen av Fredriksodde natten till den 24 oktober där de ingick i mittersta stormkolonnen. De deltog även vid övergången av Stora Bält den 30 januari 1658 och Lilla Bält den 7 februari. Regementet bevistade även stormningen av Köpenhamn den 11 februari 1659 där de ingick i den högra stormningskolonnen som stod under befäl av gm Essen. Karl XI:s krig, 1675 - 1679: Under 1675 och 1676 tjänstgjorde regementet i Värmland där regementets chef, överste Gyllenspets, ledde försvaret mot det danska Norge. Hösten 1676 fick en bataljon tåga till Småland för att förena sig med huvudhären som samlades i Ljungby. Bataljonen deltog i slaget vid Lund den 4 december 1676 där de stod i vänstra flygeln av centern i första träffen och led där mycket stors förluster. Bataljonen förstärktes under 1677 och deltog detta år i slaget vid Landskrona den 14 juli där bataljonen stod mitt i andra träffen. Strax innan detta slag hade ytterligare en bataljon ur regementet anslutit sig till hären och de fanns på vänsterflygeln i andra träffen. Den tredje bataljonen fanns kvar i Värmland och 2 kompanier ur den tjänstgjorde med gränsbevakning längs norska gränsen, bla i Eda. Under 1678 fanns endast en mindre del av regementet med i huvudhären. 2 bataljoner ingick däremot under överste Hårds befäl i den armé som samlades i Göteborg under riksamiral Stenbocks ledning. Den 22 juli 1678 undsatte de Bohus fästning och drev bort de danska styrkorna från Norge som under befäl av Gyldenlöwe belägrat fästningen. Under 1679 ingick en bataljon i Stenbocks armé och deltog i det misslyckade försöket mot Uddevalla skans. Det stora nordiska kriget, 1700 - 1721: Regementet uppbådades våren 1700 till att tjänstgöra vid den norska gränsen. Efter att Danmark kapitulerat återgår regementet till hemorten. Regementschef var generallöjtnant Reinhold Rehbinder. I slutet av augusti 1700 får överstelöjtnant Carl Gustaf Roos order att bege sig till Baltikum med de tre Närkeregementena; Livkompaniet, Majorens kompani och Örebros kompani. Strax efter fick även Kristinehamns kompani samt 54 man ur Karlstads kompani order om att ansluta sig till de tre andra kompanierna för överskeppning till Baltikum. De marscherade från Värmland till Stockholm där de sen skeppades över Östersjön. I styrkan på drygt 4 kompanier ingick 13 officerare, 20 underofficerare, 12 trumslagare och blåsare samt 26 korpraler och 674 soldater. Styrkan anlände till Stockholm i slutet på september där de sen utskeppades den 1 september. Resan tog 6 dagar för de anlände till Pernau den 6 oktober. Formerad på två bataljoner deltar de i slaget vid Narva den 20 november 1700. De båda bataljonerna stod under befäl av överstelöjtnant Carl Gustav Roos respektive kapten Gideon Fock och tillhörde högra delen av den den vänstra huvudkolonnen som leddes av gm Majdell. Bataljonerna tillhörde de förband som inledde anfallet och de kom att strida på det frontavsnitt där striden var som hetast. De fick också en hel del förluster. Efter Narva kompletterades bataljonerna våren 1701 med 445 man hemifrån. Denna kompletteringsstyrka bestod av 328 soldater från de rotar som förlorat sina soldater men även de 117 soldater ur Karlstads kompani som inte var med på första utskeppningen. Nu fanns 5 av regementets 10 kompanier i Baltikum (816 soldater i kriget och 858 hemma). Bataljonerna deltog också i övergången av Düna den 9 juli 1701, dock utan att deltaga i striderna. Detta år blir överste Carl Gustav Roos chef över regementet. Under hösten ansluter sig ytterligare ett av regementets kompanier till fältarmén, Näs kompani. Näs kompani avmarscherade från Örebro den 5 oktober 1701. Därmed hade regementet 6 kompanier i fältarmén. Den 9 juli 1702 deltog regementet i slaget vid Clissow där de fanns i mitten av första träffen. Under 1703 deltog de i belägringen av Thorn. År 1706 ingick de i general Rehnskiölds armékår och deltog i slaget vid Fraustadt den 3 februari 1706. I detta slag inledde Närke-Värmlands regemente anfallet och lyckades åstadkomma en lucka i fiendelinjen som gjorde det möjligt för det svenska kavalleriet att bryta igen fronten. Under 1707 - 1709 följer regementet Karl XII på hans marscher och fälttåg och deltog bla i slaget vid Malatycze den 31 augusti 1708. Under 1708 erhåller regementet förstärkningar från Lewenhaupts kår. Under våren 1709 var regementet nere i drygt 600 soldater men förstärks med soldater ur splittrade finska enheter och kommer upp i en numerär på 1200 soldater. Regementet deltog den 28 juni 1709 i slaget vid Poltava. I slaget var regementet formerat på två bataljoner. Första bataljonen under befäl av överstelöjtnant Rehnbinder och den andra bataljonen under befäl av George Henrik Wrangel. Bataljonerna tillhörde under den första striden, den vänstra kolonnen som stod under befäl av gm Sparre. Den 1:a bataljonen fastnar bland de styrkor som ledda av gm Roos anfaller redutterna och tillslut måste dra sig tillbaka och till sist kapitulerar. I den andra striden stod regementets 2:a bataljon längst till vänster i infanterilinjen. Infanteriet på den vänstra flygeln fick redan i början av den andra drabbningen dra sig tillbaka och flyr sen panikartat. Resterna av regementet gick sen i rysk fångenskap vid kapitulationen i Perevoloczna den 1 juli 1709. Av regementets 1200 man återstod då enbart 416. Efter Poltava fick regementet sättas upp på nytt (förutom de 4 hemmavarande kompanierna). Därefter tjänstgjorde regementet vid norska gränsen fram till 1712 då det i september förs över till Pommern. Här deltar det i Stenbocks fälttåg och var med i det segerrika slaget vid Gadebusch den 9 december 1712. De båda bataljonerna fördes av överste Adlerfelt respektive major Starkenflycht och stod i centerns högra flygel i första träffen. Den 6 maj 1713 var regementet med bland de svenska förband (10.000 man) som kapitulerade i Tönningen. Regementet fick nu åter uppsättas och deltog i det norska fälttåget 1716 där de ingick i kungens kolonn som gick in i Norge över Holmedal i Värmland och trängde fram till Kristiania. Regementet deltog även i det norska fälttåget 1718 och tillhörde då den kolonn som under general Albedyhls befäl ryckte in i Norge från Holmedal och trängde fram till Blakier. Hattarnas krig, 1741 - 1743: I oktober 1739 överfördes via Rådmansö 988 man ur regementet till Finland där de inkvarterades i de södra delarna. En bataljon bestående av de 3 Närke regementena (Livkompaniet, Majorens kompani och Örebro kompani) samt 3 av värmlandskompanierna: Kristinehamns-, Karlstads- och Näs kompani, totalt 6 kompanier. Battaljonen stod under befäl av regementsschefen generallöjtnant von Buddenbrock, biträdd av överstelöjtnant Silfversvärd. När kriget bröt ut i augusti 1741 inkvarterades de i lägret vid Kvarnby nära Fredrikshamn där den svenska huvudarmén samlades under befäl av generallöjtnant Henrik Magnus von Buddenbrock. I augusti tränger ryssarna på vägen till Villmarstrand in i Finland. Den 23 augusti marscherar den svenska huvudhären under Buddenbrock till Martila (Davidstad) för att bistå den mindre avdelning ur armén under gm Wrangels befäl som finns här. Wrangel inväntar dock inte Buddenbrock utan tågar med sin styrka till Villmarstrand där de möter ryssarna och blir slagna. Buddenbrocks här återvänder då till Kvarnby där de blir kvar hela hösten. Fältsjukan utbryter i lägret och många avlider. Vädret är dåligt och man lider även brist på livsmedel. I december gör man dock en raid in i Ryssland och därefter går man i vinterkvarter i södra Finland. Följande år, 1742 deltar regementet i det näsliga återtåget till Helsingfors och återförs på galäreskadern till Sverige efter kapitulationen i Helsingfors den 20 augusti 1742. Bataljonen anlände till Vaxholm den 2 september 1742. Se karta. Pommerska kriget, 1757 - 1762: I september år 1757 skeppades 2 bataljoner ur regementet till Pommern där de ingår i huvudhären. Den 28 september 1758 deltog regementet i slaget vid Fehrbellin och den 30 september 1759 striden vid Löckenitz under gm von Hessensteins befäl. Under 1760 ingick ena bataljonen i den avdelning som under generallöjtnant Ehrensvärds befäl gick över gränsen vid Anklam och trängde fram till Pasewalck och där den 3 oktober slog tillbaka ett preussiskt anfall från Stettin. Se karta. Gustav III:s ryska krig, 1788 - 1790: I slutet av juni 1788 överfördes regementets 3:e bataljon på galärflottan till Finland och landsattes i början av juli vid Helsingfors. De marscherade därefter över riksgränsen och inkvarterades i september i Pyttis. Under oktober då armén gick i vinterläger tilldelades bataljonen Kustfördelningen under generallöjtnant Mejerfelts befäl. När danska trupper i september från Norge gick över gränsen in i Bohuslän tilldelades en bataljon ur de hemmavarande delen av regementet till överste G M Armfelts brigad i Värmland och annan del ur regementet till garnisonen i Göteborg. Bataljonen i Finland tillhörde under 1789 Kustfördelningen och deltog den 8 - 9 juli i striderna vid Suttula och vid Högfors den 19 juli. I mitten av augusti 1789 fick regementet marschera till Anjala för att förstärka avdelningen där under befäl av överste Pauli och deltog där i striderna de 14 augusti. Under september överförs bataljonerna i hemma Sverige till Nyländska kusten med överste Armfelts brigad för att förhindra ryska landstigningar där. 100 man ur regementet deltog i anfallet på ryska skansar på Elgön natten till den 30 september 1789. När armén gick i vinterläger 1789 förenades de 3 bataljonerna i S:t Michel. Under 1790 deltog regementet i flera strider i Savolax. I striderna vid Partakoski och Kärnakoski den 15 april 1790 deltog regementet med huvudhären. Då ryssarna den 30 april försökte återta sin förlorade ställning försvarade Närke-Värmlands 1:a och 2:a bataljon, tillsammans ca 1000 man, ensamma och med stor tapperhet passet vid Partakoski mot en tre gånger så stor styrka. Den ena bataljonen blev kringränd men lyckades med slå sig igenom med ett bajonettanfall. Den ena bataljonschefen, kapten Ribbing, stupade i slaget och den andre, kapten Rayalin sårades. Den 3:e bataljonen deltog samma dag i striderna vid Kärnakoski och lyckades där med ett bajonettanfall driva tillbaka ryssarnas högerflygel och återta en kanon som kommit i ryssarnas händer. I anfallet på Savitaipale den 4 juni 1790 deltog en bataljon ur regementet samt regementets jägare under överstelöjtnant Axelssons befäl. Vid stormningen av de ryska batterierna led bataljonen stora förluster. Vid ett tillfälle under slaget dödades 30 man ur bataljonen av en enda bomb. Se karta. Pommerska kriget, 1805 - 1807: I januari 1807 skeppades en bataljon ur regementet till Stralsund och strax därefter även den andra bataljonen. De tilldelades där den 4:e brigaden under överste Vegesack som hade till uppgift att bevaka den södra eller Frankenfronten. Regementets jägare deltog den 12 februari i ett utfall då en fientlig skans erövrades och försvarade även skansen då fransmännen försökte återta den. Livbataljonen deltog i det stora utfallet från Stralsund den 1 april 1807 samt i striderna vid Lüdershagen. Följande dagar ryckte bataljonen och den vänstra flygeln av den svenska armén från Anklam fram till Stettin. Här anslöt sig även den andra bataljonen. Då fransmännen gick till offensiven den 16 april fanns båda bataljonerna inklusive en del rytteri och artilleri vid Alt-Kosenow och ingick därefter i arriärgardet vid tillbakadragandet. Bataljonerna var inblandad i en flera timmar lång strid men lyckades ändå återtåga till Anklam. Regementet deltog senare i striderna vid Steinhagen den 14 juli då den svenska hären tvingades dra sig tillbaka in i Stralsund. Den 15 juli deltog regementets jägare i strider vid en fransk förpost vid Frankenfront. Regementet överfördes i september tillsammans med den övriga hären från Rügen till Sverige efter kapitulationen i Stralsund den 7 september 1807. Se karta. Ryska kriget, 1808 - 1809: År 1808 ingick regementet i 1:a brigaden som fanns på den högra flygeln av den armé som under general Armfelts befäl ställdes upp längs gränsen mot Norge. Första brigaden gick i mitten av april 1808 över gränsen in i Norge vid Eda över Mangor och trängde fram till norrmännens befästa ställningar i Lier söder om Kongsvingers fästning. Här drev man normännen bakåt efter häftiga strider den 18 april. I denna strid gjorde regementet en hedrande insats. Närkebataljonen under befäl av major Cederström lyckades kringrända de norska ställningarna vilket bidrog till segern. Brigaden drog sig sedan tillbaka till Masterud där de den 1 maj anfölls av fienden. Anfallet slogs dock tillbaka. Ett anfall mot brigadens högra flygel gjordes även den 18 maj vid Mobäck som även detta slogs tillbaka. En del av brigaden under befäl av överstelöjtnant Adlersparre gjorde ett överraskande anfall den 19 juli mot en fientlig postering vid Magnor och Emterud och tog flera fångar. Ett liknande anfall gjordes av överstelöjtnant Adlersparre vid Magnor den 22 september 1808. I början av december 1808 slöts ett stillestånd mellan Danmark och Sverige och krigsaktiviteterna i Norge avbröts. Närke-Värmlands regemente deltog i statskuppen mot Gustav IV Adolf . Regementet inklusive några andra förband var med i George Adlersparres marsch till Stockholm för att avsätta kungen. Den 8 och 9 mars 1809 bröt trupperna upp i Karlstad och den 22 mars tågade de in i Stockholm. Hela 35 mil hade tillryggalades på 14 dagar. Sommaren 1809 var regementet åter vid den norska gränsen. År 1812 delas Närke-Värmlands regemente i två, Närkes regemente och Värmlands regemente. Chef över Värmlands regemente blir Carl Cederström och Carl Johan Lejonstedt förbli chef över Närkes regemente.

Närkes regemente, I21

Närkes regemente bildas 1812 när Närke- Värmlands regemente delas i två. År 1893 slås regementet samman med Livregementets grenadjärkår och bildar Livregementet till fot. Närkes soldater bildade dess 2:a bataljon. År 1904 får regementet namnet Livregementets grenadjärer (I3). Regementet lades ned 1992 men namnet lever vidare som försvarsområdesförband. Regementet nedlades slutgiltigt år 2000. År 1812 hade det nybildade Närkes regemente 766 nummer (474 i Örebro län och 292 i östra Värmland). De tre gamla Närke-kompanierna (Liv-, Majorens- och Örebro kompani, alla om 158 man) delas nu i fem mindre kompanier. Gamla Livkompaniet kom att utgöra stommen i det nya Livkompaniet samt i det nya Kumla kompani. Majorens kompani delas på Edsbergs- och Askersunds kompani. Gamla Örebro kompani bildade ett nytt Örebro kompani men delade även folk till Edsbergs kompani. Av fd. Närke-Värmlands regementes rotar i östra Värmland lades de 292 rotarna i Visnum, Ölme och Väse härader inkl. några i Karlstads och Kils härader till Närkes regemente. För att särskilja Närke och Värmlands regementen drog man en gräns längs Klarälven från norr till söder. Rotarna som låg öster om Klarälven kom då att tillhöra Närkes regemente dvs. nr. 5 Alsters kompani, Nr. 7 Ölme kompani och nr. 8 Visnums kompani. De 5 kompanierna i Örebro län omfattar nu enbart 95 man förutom Edsbergs kompani som var på 94. De tre kompanierna i östra Värmland var på 98 ,97 respektive 97 man. Fälttåg: Kriget mot Napoleon, 1813 - 1814: I mitten av maj skeppas Närkes regemente via Dalarö till Stralsund där de steg iland den 14 maj. De var formerade på två bataljoner och tilldelades arméns 3:e brigad under gm Brändström och 2:a divisionen under generallöjtnant Sandels. Regementet deltog i arméns alla marscher under 1813 och bevistade slagen vid vid Grossbeeren den 23 augusti, Dennewitz den 6 augusti och Leipzig den 16 - 19 oktober. Regementet deltog dock inte aktivt i slagen utom vid stormningen av Leipzig. I dessa slag deltog dock från Sveriges sida överste Carl von Cardell och hans beridna artilleri. Regementet tågade sen till Holstein och 112 man ur regementet var med att inta ön Femern där man kom över en mängd vapen och krigsförnödenheter. Regementet följde sedan hären ned till Belgien. Under våren 1814 återfördes regementet till Sverige. Värmlands regemente deltog inte i Tyskland under 1813 - 1814. Norska fälttåget 1814: Under norska fälttåget ingick Närkes regemente i 6:e brigaden under befäl av Bergenstråle och den 3:e divisionen under Boyes som den 2 augusti inföll i Norge över Svinesund. De följande dagarna marscherade brigaden till Rakkestad för att understödja Vegesacks kolonn. Regementet följde sedan Vegesacks kolonn fram till stilleståndet i Moss den 14 augusti 1814, då de befann sig i Trögstad, 45 km sydost om Kristiania (Oslo). Se Karta. Kompanier 1812, Närkes regemente: 1. Livkompaniet 2. Askersunds kompani 3. Örebro kompani 4. Kumla kompani 5. Alsters kompani 6. Edsbergs kompani 7. Ölme kompani 8. Visnums kompani Förläggningsort: från 1912 Örebro. Övningsplats: Från 1767 Sannahed, norra delen Livregementets grenadjärer, färg: Vitt och Ljusblått. Valspråk: Artibus et armis recuperatur gloria (Vetande och vapen skänker ära). Högtidsdag: 4 december (årsdagen av slaget vid Lund 1676) Kompanier efter 1893: 1. Livkompaniet 2. Södermanlands kompani 3. Kungsörs kompani 4. Örebro kompani 5. Östra Närkes kompani 6. Askersunds kompani 7. Västra Närkes kompani 8. Kristinehamns kompani Segernamn, Livregementes Grenadjärer: • Lützen 1632 • Oldendorf 1633 • Wittstock 1636 • Leipzig 1642 • Warszawa 1656 • Fredriksodde 1657 • Tåget över Bält 1658 • Lund 1676 • Landskrona 1677 • Narva 1700 • Düna 1701 • Kliszow 1702 • Fraustadt 1706 • Holovczyn 1708 • Malatitze 1708 • Helsingborg 1710 • Gadebusch 1712 • Svensksund 1790

Värmlands regemente, I22/I2

Värmlands regemente bildas 1812 när Närke-Värmlands regemente delas i två. 1939 Cykelinfanteri (I2). Efter delningen roterade Värmlands regementet 908 nummer med 8 kompanier, samtliga i Värmland (väster om Klarälven). För att särskilja Närke och Värmlands regementen drog man en gräns längs Klarälven från norr till söder. Rotarna som låg väster om Klarälven kom då att tillhöra Värmlands regemente. Vid riksdagen 1892/93, beslöts att varje infanteriregemente skulle ha en styrka om 1000 man inkl. volontärer och spel. Vad avser Värmlands regementes så innebar denna förändring, att 149 man från Livregementet till fot (f.d. Närkes regemente) överfördes till regementet. De 149 rotarna hade utgjort större delen av Alsters kompani. Från 1893 tillhör sålunda Alsters kompani Värmlands regemente. Även Väst-Göta Dals regementes 5 rotar i Värmland överförs vid denna tidpunkt till Värmlands regemente. Det fd. Kils kompani upphörde nu och fördelades på de andra kompanierna. Förläggningsort: från 1913 Karlstad. Övningsplats: Från 1812 Varpnäs mo (väster om Karlstad), från 1834 Trossnäs fält. Regementets färg: Gult och svart. Kompanier efter 1812: • Livkompaniet • Kils kompani • Jösse kompani • Älvdals kompani • Grums kompani (tidigare Näs komp.) • Nordmarks kompani • Näs kompani • Gillbergs kompani Fälttåg: Kriget mot Napoleon, 1813 - 1814: Värmlands regemente deltog inte i Tyskland under 1813 - 1814. Kriget mot Napoleon, 1813 - 1814: Värmlands regemente var formerade på 4 bataljoner, där 3 bataljoner ingick i den 9:e brigaden under överste Klingspor och 1 bataljon i den 10:e brigaden under överste Gahn af Colqhoun. Båda dessa brigader ingick i armén 5:e fördelning under gm Rosenblad. Den 9:e brigaden gick den 30 juli in i Norge över Bärby och Prestbakke och anlände den 1 augusti till Fredrikshall där de deltog i belägringen av Fredriksstens fästning. Delar av regementet följde några dagar senare Vegesacks avdelning norrut och deltog i striderna vid Rakkestad den 6 augusti och vid Langenäs och Askim den 9 augusti. I Langenäs slog en bataljon ur regementet under befäl av major Lagerlöv med tapperhet tillbaka ett norskt utfall från brohuvudet vid Langenäs. Den 10:e brigaden ryckte den 1 augusti in i Norge över Morast och deltog den 2 augusti i striden vid Lier söder om Kongsvinger och därefter i återtåget till gränsen och striden vid Midskog den 5 augusti. I denna strid stod bataljonen upplöst i kedja till vänster om kyrkan och bron över Wrangälven och led där betydande förluster. Se karta.

Relaterade länkar

• Indelningsverket • Svenska krig • Länkar, regementshistoria, soldater etc • Förbandsnummervid de svenska förbanden • Referenslitteratur Överst på sidan Infanteriregementen, sida: -1- -2- -3- -4- -5- -6- -7-