Svenska regementen

under indelningsverket -

Infanteriet (2)

Infanteriregementen

Dalregementet, I13

Uppsatt 1621 som Dalregementet (1621 indelt). Regementet härstammar från de fänikor som sattes upp i Dalarna 1542. Gustav II Adolf bildade ur dessa fänikor jämte fänikor från Uppland och Västmanland ett landsregemente. Detta regemente delades sen i tre: Upplands regemente, Västmanlands regemente och Dalregementet. Systemet med utskrivning av knektarna gick hårt åt allmogen och redan den 22 februari 1621 skrev allmogen i Dalarna avtal om att hålla 1.400 knektar mot befrielse från utskrivning. I 1634-års regeringsform omnämns det som sjunde regementet. Fälttåg: Vasa-kungarna: År 1593 fanns i Uppland, Västmanland och Dalarna 4 mindre fänikor. I striderna mellan Sigismund och hertig Karl sommaren 1598 deltog allmogen i Dalarna på hertig Karls sida. I slaget vid Kirkholm den 17 september 1605 deltog en fänika från Dalarna under ledning av Jakob Torstensson. I slaget förlorade dalkarlarna 263 man i döda och 163 man sårades. År 1615 bidrog Dalarna med 1.400 man i det stora regementet på 3.000 man som bildats i Dalarna, Västmanland och Uppland. År 1621 uttogs ur storregementet en fältstyrka på 1.200 fördelade på 8 kompanier. Under ledning av Åke Oxenstjerna bevistade de belägringen av Riga samma år samt deltog i de följande årens fälttåg i Livland. År 1623 blev storregementet för gott uppdelat i tre mindre regementen där behöll befälet över dalkarlarna. År 1626 överfördes regementet till Livland där de tjänstgjorde dels i fält och dels som garnison i Riga. Hösten 1629 återfördes de till Sverige för att kompletteras. Trettio-åriga kriget: Under sommaren 1631 sändes regementet till Tyskland där de i slutet av juni landsteg i Wolgast. De anslöt sig därefter till huvudhären och deltog i slaget vid Breitenfeld den 7 september 1631. I slaget tillhörde regementet den andra brigaden från höger i första träffen. I slaget vid Lützen den 6 november 1632 ingick regementet i den Svenska brigaden som stod under befäl av Kyle. Den fanns i centern i den första träffen och led stora förluster i slaget. Den Svenska brigaden var under ett skede i slaget mycket hårt utsatta. Gustav II Adolf, som fanns på högerflygeln, beslöt att ingripa med kavalleri för att lätta på trycket för infanteristerna. Detta anfall som kungen själv ledde kom att bli hans dödsritt. Hösten 1632 återvänder regementet åtskilligt försvagat till Sverige där de kompletterades. De blir därefter på hemorten fram till 1638 då den ena bataljonen skickas till Pommern där de förlas i Stettin. År 1639 blir Carl Gustav Wrangel ny regementschef. Sommaren 1642 skeppas även den hemmavarande bataljonen till Tyskland. Den 23 oktober 1642 deltog regementet i slaget vid Leipzig. I slaget stod regementet på fotfolkets högra flygel i den första träffen. Redan 1643 återvände regementet till Sverige. I februari 1644 ingick de i Gustav Horns armé som gick in i Skåne (då danskt) där de bevistade erövringen an Landskrona den 7 april. Karl X:s krig, 1655 - 1660: Sommaren 1655 skeppades regementet till Pommern. I början av 1656 ingick de i Stenbocks armé som i februari belägrade och intog Marienburg. Hösten 1656 skickades ena bataljonen till Riga för att där förstärka garnisonen. Den andra bataljonen deltog i belägringen av Köpenhamn. Karl XI:s krig, 1675 - 1679: Redan 1674 skckades ena bataljonen till Tyskland . Där ingick de i den armé som under befäl av Riksmarsken Wrangels befäl i slutet av året bröt in i Hinter-Pommern och därefter i maj 1675 i Brandenburg. Bataljonen deltog i slaget vid Fehrbellin den 18 juni 1675. Den hemmavarande bataljonen ingick i den armé som samlades i Malmö våren 1676 inför kriget mot Danmark. Bataljonen deltog i slaget vid Fyllebroå, Halmstad den 17 augusti 1676. Deltog därefter i slaget vid Lund den 4 december 1676. Bataljonen var rätt svag i Lund, enbart 125 man. I slaget stod de i mitten av fotfolket i första träffen och led stora förluster. Bl.a. skadades överste Kruse. Följande vinter rustade allmogen i Dalarna ytterligare ett regemente, de sk. sexmän på 8 kompanier. I juni 1677 förenade sig regementet med den svenska huvudhären vid Herrevadskloster och deltog därefter i slaget vid Landskrona den 14 juli 1677. I slaget var regementet formerat på tre bataljoner (eller som man fortfarande vid denna tid sade: brigader) och stod på vänstra flygeln i första träffen. Totalt räknade man blott 570 man. Sexmänningsregementet marscherade på sommaren till Vänersborg och Uddevalla för att utgöra del av Rikskanslern M. G. De la Gardies armécorps. De deltog i slaget vid Uddevalla den 28 augusti 1677 där de utmärkte sig med stor tapperhet. Under 1678 deltog Dalregementet i blockaden av Kristianstad. Under 1679 deltog de i blockaden av Helsingborg och var nu uppe i en stryka av 900 man. Det stora nordiska kriget, 1700 - 1721: År 1700 blev den ryktbare överste Magnus Stenbock chef över Dalregementet. På våren 1700 fördes hela regementet ned till Skåne där de något efter landstigningen vid Humlebäck skeppades över till Själland. Under hösten 1700 skeppades regementet till Estland. Därefter deltog de i slaget vid Narva den 20 november 1700. I slaget var de formerade på två bataljoner och tillhörde den vänstra kolonnen, som Karl XII själv hade ledningen över. I slutet av året sändes Magnus Stenbock, nu befordrad till generalmajor, med regementet till Augdow för att inta staden. På grund av brist på belägringsartillerti och den starka kölden tvingades de återvända utan att ha lyckats med sin uppgift. Många soldater frös ihjäl vid belägringen. I början av 1701 var regementet åter i Livland där de gick i vinterkvarter. Här utbröt nu fältsjukan som ytterligare kostade regementet 270 soldater. Regementet erhöll dock kompletteringar under våren. Regementet deltog i övergången av floden Düna den 9 juli 1701. I mitten på mars 1702 fick gm. Stenbock och dalkarlarna tillsamman med gm. Mörners Östgöta ryttare order att göra ett anfall på staden Wilna där den svenskfientlige fursten Wisniowiecki fanns med en avdelning litauer. Östgöta ryttare tog dalkarlarna på hästländen och marscherade enligt en hemlig väg genom tjocka skogar och lyckades i gryningen den 19 mars 1702 överrumpla fienden i Wilna och tillfoga honom en stor förlust. Den 6 april försökte Wisniowiecki med en liknande manöver överraska svenskarna i Wilna men slogs tillbaka med tapperhet och Wisniowiecki var själv nära att bli tillfångatagen. I början av juni får Stenbock och Mörner order om att ansluta till huvudhären som nu befann sig i Warszawa. Den 9 juli 1702 deltog Dalregementet i slaget vid Kliszow där de stod i infanteriets vänstra flygel i första träffen. I oktober 1702 avdelades Dalregementet till en styrka om 2.200 man som hade till uppgift indriva bidrag till den svenska armén i ryska gränstrakterna samt att tvinga adeln i dessa trakter att vara lojal mot svenskarna. I februari 1703 var regementet tillbaka till huvudhären. Regementet deltog i belägringen av Thorn i maj 1703. År 1706 utnämndes Stenbock till generallöjtnant och sändes hem till Sverige som Generalguvernör i Skåne. Ny överste för regementet blev nu den tidigare överstelöjtnanten vid regementet, Gustaf Henrik Siegroth. Under 1707 - 1709 deltog regementet i alla marscher som huvudhären gjorde under denna tid. De deltog då bl.a. i slaget vid Holowczyn den 4 juli 1708 där de följde närmast efter Livgardet vid övergången av Wabis-strömmen på vänsterflygeln. I slaget vid Malaticze den 31 augusti samma år var Dalregementet bland de första som kom till undsättning till de svenska regementen som överraskats av ryssarna och bidrog starkt, under ledning av överste Siegroth, till att fördriva de numerärt överlägsna ryska styrkorna. Vid övergången av floden Dessna den 5 november 1708 var Dalregementet det första att gå över kämpade tappert mot ryssarnas försök att driva dem tillbaka. Vid slaget vid Poltava den 28 juni 1709 tillhörde regementet den andra anfallskolonnen från höger, som stod under befäl av gm. Roos. I slaget var de bland de trupper som blev avskurna från huvudstyrkan under anfallet av redutterna. I striderna vid den tredje redutten, under Roos befäl, stupade större delen av regementet, bl.a. överste Siegroth, överstelöjtnant Drake och major Svinhufvud. De överlevande retirerade till några skansar norr om klostret vid Poltava där de senare blev tillfångatagna. Dalregementet sattes upp på nytt 1710. De tjänstgjorde vid den dansk/norska gränsen till hösten 1712 därefter överfördes de till Pommern. De deltog i slaget vid Gadebusch den 9 december 1712 där de stod på infanteriets vänstra flygel och hade att kämpa mot det danska gardet vilka envist försvarade sig. Dalregementet led stora förluster i slaget och vid flera kompanier var alla officerare döda eller sårade. Det danska gardet gav dock inte vika förrän slutet av slaget då de var nästan ensamma kvar av de danska styrkorna. Totalt förlorade regementet 390 i döda och sårade på valplatsen. Regementet var senare med bland de styrkor som blev inneslutna vid Tönningen och gick i dansk fångenskap den 6 maj 1713. Därefter fick regementet åter sättas upp på nytt. Våren 1716 ingick regementet i den här som under gm De la Gardie samlades i Värmland och som gick över gränsen till Norge vid Holmedal, Kongsvingervägen till Christiania. I slutet av mars stötte de till huvudstyrkan. Några dagar senare utkommenderades 600 man ur regementet under överstelöjtnant Fuchs befäl till Grillåsen för att där fördriva en norsk styrka som stängt vägen. Dalkarlarna stormade den fientliga ställningen och drev bort norrmännen efter en kort strid. Regementet deltog även i det norska fälttåget 1718 där de ingick i de styrkor som belägrade Fredrikshall. Hattarnas krig, 1741 - 1743: I oktober 1739 skeppades 5 kompanier ur regementet till Finland. Efter krigsutbrottet 1741 beordrades regementet i augusti till lägret i Martila där gm Wrangel hade högsta befälet. När ryska styrkor ryckte in över den svenska riksgränsen och ryckte fram mot Villmarstrand bröt den 22 augusti Wrangel upp med sin enhet och marscherade mot Villmarstrand. Han anlände dit redan på kvällen samma dag. Nästa morgon, den 23 augusti 1741, stod svenskarna uppställda strax söder om staden när ryssarna anlände dit. Dalregementet utgjorde den andra bataljonen från höger av de sex som bildade den svenska linjen. Den vänstra flygeln som bestod av finska enheter blev övermannade redan i början av slaget och flydde in i staden. Den högra flygeln däremot lämnade sina ställningar och tvärt mot order går nu Dalregementet och Södermanlands regemente till anfall och lyckas driva ryssarna bakåt. De kom nu i vägen för det egna artilleriet som då inte längre kunde skjuta. De anfölls nu av ryskt kavalleri samt av en ny rysk linje och pressas tillbaka. Den svenska linjen tvingas nu retirera bakåt. Då södermanlänningarna och dalkarlarna lidit betydande förluster kunde de inte omgruppera på en ny linje utan var tvungna att dra sig ut på en holme i sjön Saimen, då staden redan var intagen av ryssarna. En del lyckades undkomma med båtar men de flesta blev tillfångatagna. Regementets återstående del skeppades hösten 1741 till Fredrikshamn där den förenades med huvudstyrkan. De deltog nu under återstoden av kriget i huvudstyrkans förehavanden ända fram till kapitulationen i Helsingfors den 24 augusti 1742. Se karta. Pommerska kriget, 1757 - 1762: I början av sommaren 1758 överfördes regementet till Pommern för att delta i kriget mot Preussen. De deltog den 20 - 27 juli 1758 i den andra belägringen av Peenemündes skans och anslöt därefter till huvudstyrka och deltog i dess marscher under de närmaste åren. I juli 1761 ingick de i gm Hessensteins styrka som natten till den 5 augusti tog sig till Treptow. Fienden anföll under kvällen samma dag en svensk avdelning vid Röpenack, nordost om Treptow. Hessensteins enhet syndade till dess undsättning och lyckades driva bort preussarna. I slutet av september 1761 avdelades ena Dalbataljonen till Sprengportens fricorps och deltog med dem i intagandet av Malchin den 23 december och i dess försvar den 31 december till den 2 januari 1762 då de blev undsatta av den svenska huvudstyrkan. Se karta. Gustav III:s ryska krig, 1788 - 1790: Regementet skeppades på galärflottan i slutet av juni 1788 till Helsingfors och låg därefter i läger på Sandhamnslandet till den 25 juli då de återinskeppades på galärflottan för utgöra en del av Siegtoths avdelning som skulle innesluta Fredrikshamn från östra sidan. Den 3 augusti deltog de i landstigningen vid Brackila samt återskeppningen följande dag. Den 11 augusti landsattes regementet i närheten av Borgå. De uppbröt därifrån den 16 augusti för att utgöra en del av kustfördelningen vid Högfors vid gränsen. När fördelningen i september drogs tillbaka över gränsen vid Abborfors, förlades Dalregementet till Lovisa. I oktober då de svenska styrkorna gick i vinterkvarter återfördes regementet till kustfördelningen under generallöjtnant Meijerfelts befäl. Även under 1789 ingick regementet i kustfördelningen och deltog i striderna vid Suttula den 8 och 9 juli. Ena bataljonen deltog den 19 juli i rekognoseringen vid Saxala. Våren 1790 tilldelades Dalregementet den mellersta fördelningen under gm Hamilton som hade till uppgift att försvara Anjalavägen. Den 5 maj erhölls underrättelser att ryssarna överskridit Kymmene älv både vid Anjala och Hirvenkoski. Regementet fick tillsammans med några andra trupper order om att ta sig till Hirvenkoski och där driva bort ryssarna. Marschen påbörjades från Willikala under kvällen samma dag. Befälet hade överstelöjtnant Knorring vid Dalregementet. Regementet anlände på morgonen följande dag. Ryssarna hade då redan gått i ställning på den hitre stranden. Medan de andra trupperna gjorde en kringgående rörelse runt ryssarnas högra flygel ställde de båda Dalbataljonerna, anförda av major Fahnehjelm och kapten Hertzenhjelm, upp på linje. De gjorde ett snabbt bajonettanfall och lyckades driva bort ryssarna som fick retirera tillbaka till andra stranden. Vid Anjala lyckades däremot ryssarna rycka fram på Anjalavägen till Korhois och Knorrings vänstra flank. Den 7 maj erhöll Knorring order om att dra sig tillbaka till Willikala. Redan den 8 maj återvände han till Hirvenkoski och den 9 maj drev han där för andra gången ryssarna över älven. Knorring blev sedan kvar där med sin avdelning till den 11 juni då han ryckte fram och den 12 juni förenade sig med de styrkor som från Abborfors avancerat till Broby. Den 25 och 26 juni deltog Dalregementet i striderna vid Suttula. I början av kriget, 1788, sattes det upp en frivillig kår i Dalarna på 3.000 man. År 1789 sattes även en vargeringsstyrka upp på 1.400 man Se karta. Danska kriget 1808 - 1809: Våren 1808 tilldelades Dalregementet till den mot Norge uppsatta västra arméns högerflygel. Första bataljonen under överste Gahns befäl fanns vid Midskogen i norra Värmland. Den andra bataljonen utgjorde en del av högerflygelns tredje brigad som stod under befäl av överste Cederström. Denna brigad ryckte fram till Örjesjön från Töksmark i mitten av april. Den 24 april gick även överste Gahn över gränsen för att täcka första brigadens högra flank. Överste Gahns bataljon blev dock kringrända av en mycket större dansk/norsk styrka och bataljonen om 400 man tillfångatogs. Andra brigaden blev kvar vid gränsen till i mars 1809 då de anslöt till de trupper som under Georg Adlersparre marscherade till Stockholm, som i sin tur blev startskottet för den revolution som avsatte Gustav IV Adolf. Fälttåget mot Norge 1814: Regementet deltog inte i det tyska kriget 1813 och 1814 men väl i det norska fälttåget sistnämnde år. De var då formerade på 4 bataljoner och ingick i arméns 8:e brigad under överste Hay och 4:e divisionen under gm Mörner. De samlades i Strömstad i slutet av juli och skeppades därefter på galärflottan till Norge. Första och andra bataljonerna deltog i erövringen av Krageröe den 3 augusti samt i striderna vid Kiölbergs bro den 10 augusti. Se Karta. Regementet var roterat med 1200 nummer med 8 kompanier, samtliga i Dalarna. Kompanierna från 1634: Livkompaniet, Överstelöjtnantens kompani, Majorens kompani, Orsa kompani, Rättviks kompani, Gagnef kompani, Mora kompani och Västerdals kompani. Uniform innan enhetsuniformen: Blå rock med gula ärmuppslag, vita halsdukar (1679). Regementet erhöll enhetsuniformen 1690. Förläggningsort: Från 1908, Falun. Övningsplats: Från 1796 Rommehed, öster om Borlänge. Regementets färg: gult och blått Kompanierna från 1814: 1. Livkompaniet 2. Leksands kompani 3. Gagnef kompani 4. Gustafs kompani 5. Vesterdals kompani 6. Orsa kompani 7. Mora kompani 8. Rättviks kompani Segernamn: • Lützen 1632 • Leipzig 1642 • Lund 1676 • Landskrona 1677 • Narva 1700 • Düna 1701 • Kliszow 1702 • Holovczyn 1708 • Malatitze 1708 • Gadebusch 1712

Östgöta infanteriregemente, I4

Uppsatt 1636 som Östgöta infanteriregemente (1685 indelt). 1791 slås regemente samman med det då avsuttna Östgöta kavalleriregemente och infanteridelen får namnet Livgrenadjärregementets rotehållsdivision. År 1816 delas regementet i två delar. Det gamla infanteriregemente får namnet Första Livgrenadjärregementet (I4) och det fd. kavalleriregementet får namnet Andra Livgrenadjärregementet (I5). Indraget 1927 då regementet uppgår i Livgrenadjärregementet (I4). Detta nya regemente var en sammanslagning av Första Livgrenadjärregementet (I4) och Andra Livgrenadjärregementet (I5). Regementet nedlades som eget förband 1997. Regementet härstammar från de fänikor som sattes upp i Östergötland under 1500-talet. Gustav II Adolf bildade ur dessa fänikor jämte fänikor från Jönköpings län ett landsregemente. Detta regemente delades sen i två, Östgöta infanteriregemente och Jönköpings regemente. I 1634-års regeringsform omnämns det som åttonde regementet. År 1593 fanns i Östergötland 2 fänikor, den ena på 230 man under ledning av Per Månsson och den andra på 118 man under ledning av Bengt Månsson. I striderna mellan Sigismund och Hertig Karl 1598 ställde sig Östgöta fotfolk på den senares sida. Från 1604 hade Hertig Johan som furste över Östergötland befälet över allt krigsfolk i landskapet och behöll det till sin död 1618. I slaget vid Kirkholm den 17 september 1605 deltog de båda Östgöta fänikorna. Den ena fänikan under Per Månsson förlorade 121 man utav 260 i slaget och den andra under Tyris Pedersson förlorade 140 utav 217 man. Båda fänikorna deltog under 1610 - 1611 i kriget mot Danmark. År 1618 ingick Östgöta fotfolket tillsammans med fotfolket från Jönköpings län i ett landsregementet om 2.176 man. Detta landsregementet delades i två landskapsregementen varav ett i Östergötland. Chef för Östgöta regementet var Johan Banér. Sommaren 1626 deltog regementet i Preussen. År 1629 var hela regementet tillbaka i Sverige. Trettio-åriga kriget: I juni 1631 överförs regementet till Tyskland och ingår till en början i general Totts armé. I augusti ingår regementet i huvudhären där de deltog i slaget vid Leipzig den 7 september 1631. Östgöta fotfolk räknade inför slaget 900 man och ingick i tredje brigaden från höger bland de 4 som utgjorde första träffen. Regementet deltog i erövringen av Donauwerths den 28 mars 1632 samt i övergången av Lech den 5 april 1632. I det sistnämnda slaget tillhörde regementet första träffens högra flygelbrigad och var med bland de svenska trupper som utsattes av mycket häftig eld från det bajerska fotfolkets upprepade anfall. Den svenska styrkan hade till uppgift att försvara den lilla ö där bryggan byggdes. Vid stormningen av höjderna vid Alte Feste den 24 augusti 1632 fanns östgötarna i den andra brigaden från vänstra flygeln i första träffen. Denna brigad led stora förluster i striden. I slaget vid Lützen den 6 november 1632 ingick regementet i första träffens högra flygelbrigad. Denna flygel brigad led mycket stora förluster. Före slaget räknade regementet 848 man och förlorade i sårade och döda 411 man. Kvarstoden av regementet förlades sen i garnison i Greiswalde formerad på 2 kompanier. Nyutskrivningar gjordes i Sverige varav 600 man skickades till Tyskland våren 1634. Under 1635 skickades de 2 nyss nämnda kompanierna hem till Sverige. Under 1637 skickades ytterligare 300 rekryter till Tyskland. År 1639 var östgötarna förlagda som garnison i Stralsund. Samma år kompletterades regementet med 188 nya rekryter hemifrån. Under 1643 fanns 2 av kompanierna som garnison i Leipzig. I Sverige fanns nu 6 kompanier om 1004 man och i Tyskland 927 man. Med anledning av utbrottet av det danska kriget förstärktes den svenska avdelningen av regementet till 8 kompanier. De tilldelades fältmarskalk Gustav Horns armé som i februari 1644 bröt in i Skåne. De deltog i huvudhärens alla tåg i Skåne, bl.a. intagandet av Landskrona. Våren 1647 sändes 4 kompanier till Tyskland som där förenades med de där 4 kvarvarande kompanierna. I Tyskland ingick de i Wrangels avdelning och dess fälttåg i västra och södra Tyskland under 1648. Under 1649 sändes hela regementet tillbaka till Sverige. Karl X:s krig, 1655 - 1660: Våren 1655 sändes ena bataljonen till Pommern där de tilldelades Wittenbergs armé som i juli gick in i västra Polen. Den andra bataljonen skickades i mitten av sommaren med Karl X armé till Polen och i mitten av augusti förenades de båda bataljonerna. Efter intagandet av Warszawa den 30 augusti tilldelades regementet till riksfälttygmästaren Stenbocks avdelning. Östgötarna deltog i striden vid Moldin den 22 september 1655. I december utgjorde regementet en del av garnisonen i Elbing. Här blir regementet kvar till freden i Olivia i maj 1660. Medan regementet låg i Polen utskrevs 800 man östgötar som bildade ett reser regemente fördelade på 6 kompanier. En del av dessa kompanier fanns med i den armé som under Erik Stenbocks befäl samlades i Halmstad sommaren 1657 inför det danska kriget. År 1661 räknade regementet 1417 man fördelade på 15 kompanier varav 2 låg i på Kalmar slott, 4 i Malmö och 2 i Stralsund. Resterande 7 fanns hemma i Östergötland. Karl XI:s krig, 1675 - 1679: Under detta kriget fanns regementet på västkusten och deltog inte i de skånska fälttågen. I början av 1677 fanns ena bataljonen som garnison i Göteborg medan den andra fanns i Bohus fästning. Den sistnämnda bataljonen deltog i det framgångsrika försvaret av Bohus fästning vid den danska belägringen mellan den 3 juni och 21 juli 1678. Det stora nordiska kriget, 1700 - 1721: Med anledning av Danmarks och dess bundsförvanters hotande hållning hösten 1699 sändes åtskilliga svenska regementen till Pommern för att förstärka trupperna där. Östgöta regemente var med bland dessa regementen. Våren 1700 ingick regementet i den styrka som avtågade till Wismar. Härifrån marscherade de i maj till trakten av Hamburg för att förenas med den armé som fanns där under general Nils Gyllenstjernas befäl. Den förenade armén tågade därefter norrut till Pinneberg där de stannade. Den danska hären i Rendsburg marscherade till Elmhorst för att möta den svenska styrkan. De båda härarna bevakade sen varandra utan att något regelrätt slag inträffade. Efter Karl XII:s anfall på Själland tvingades Danmark till fred i Traventhal den 18 augusti 1700. De svenska styrkan i Pinneberg med omgivningar (där östgötarna fanns) återvände då till Pommern. År 1702 erhöll Gyllenstjerna order om att samla en armé i Pommern och därefter rycka in i Polen för att där förena sig med den svenska huvudhären. I juni 1702 samlades 11.000 man i Stettin under Gyllenstjernas befäl. Bland de regementen som samlades i Stettin fanns även Östgöta infanteriregemente. Under juli och augusti tågade denna här genom västra Polen till Krakau där de den 20 augusti, några veckor efter slaget vid Klissow, förenades sig med Karl XII. Östgöta regemente följde sen huvudhären under 1702 och 1703. I maj 1704 utgick de till Rehnskölds avdelning som då fanns i Radom. I juli ingår de åter i huvudhären. I mitten på mars 1705 ingick regementet i den styrka som under generallöjtnant Strömbergs befäl avdelades att tåga till Krakau för att skydda kung Stainslais anhängare i sydvästra Polen. Denna styrka blev kvar i Krakau till november 1705 då de återförenades med huvudhären i Warszawa. Regementet deltog därefter i den snabba marschen till Grodno under första halvan av januari 1706. Regementet deltog den 2 maj i intagandet av fästningen Sabris. Fram till våren 1707 fanns regementet i Sachsen. Därefter ingår de i huvudhären till Poltava 1709. I slaget vid Holowczyn den 4 juli 1708 kämpade regementet tappert. De var bland de sista i infanteriet som kom över Wabisströmmen och fick ensamma slå tillbaka ett ryskt kavallerianfall som ryssarna verkställde i flanken och ryggen av det övriga infanteriet. Vid stormningen av Wiprek den 7 januari 1709 förlorade regementet såväl sin överste Sperling som överstelöjtnanten Liljegren. Östgötarna led stora förluster vid stormningen. I det första slaget vid Poltava den 28 juni 1709 ingick östgötarna, formerad på 2 bataljoner, i den andra kolonnen från vänster. I det andra slaget stod de i den vänstra infanteriflanken. Regementet var därefter med vid kapitulation i Pusjkarjovka några dagar senare. Regementet fick sättas upp på nytt efter Poltava. Regementet: Regementet var roterat med 1200 nummer med 8 kompanier, samtliga i Östergötlands län. Kompanier: Livkompaniet, Överstelöjtnantens kompani, Majorens kompani, Ydre kompani, Östanstångs kompani, Kinds kompani, Västanstångs kompani och Vadstena kompani,. Grenadjärer var ursprungligen soldater med uppgift att under striden kasta handgranater. Grenadjären skulle först avfyra sin musköt och sen hänga det på ryggen, därefter ta fram handgranaten, tända den och slänga iväg den. Därefter åter fram med musköten och anfall med bajonetten. De var de första att utrustas med bajonetter (början av 1700- talet). De var även utrustade med ett slags granatgevär. När skottvidden ökades på skjutvapnen minskade betydelsen av grenadjärer. I stället togs de bästa grenadjärerna ut som en elittrupp. Under 1700-talet skulle en grenadjär var minst 180 cm lång och se ståtlig ut. Grenadjärerna hade speciella huvudbonader. Se bild till höger. Under slutet av 1700-talet upphörde skillnaden mellan grenadjärer och övriga förband och blev under 1800- talet likställda med övrigt infanteri. Uniform innan enhetsuniformen: Röd rock med svarta ärmuppslag (1678). Regementet erhöll enhetsuniformen 1692. Förläggningsort: Från 1922, Linköping. Övningsplats: Från 1600-talet Malmen. Regementets färg: Vitt Kompanier: 1. Livkompaniet 2. Stångebro kompani 3. Kinds kompani 4. Östanstångs kompani 5. Ombergs kompani 6. Vreta Klosters kompani 7. Motala kompani 8. Ydre kompani Segernamn: • Lützen 1632 • Leipzig 1642 • Helsingborg 1710 • Gadebusch 1712 • Walkiala 1790

Hälsinge regemente, I14

Formellt uppsatt 1630 som Joakim Brahes regemente. Från 1634 Hälsinge regemente (1682-09-09 indelt). Indraget 1992 men namnet lever kvar som försvarsområdesförband. Regementet härstammar från de fänikor som sattes upp i Gästrikland och Hälsingland under 1550-talet. År 1552 fanns en Norrlandsfänika och från 1563 en Hälsingefänika. Gustav II Adolf bildade ur dessa fänikor år 1615 ett landsregemente om 3.000 man (Norrlands storregemente). Detta regemente delades 1623 i två, Hälsinge- och Västerbottens regemente. Hälsingland fick södra Norrland som upptagningsområde, medan Västerbotten fick norra. Kompanierna i Medelpad och Ångermanland kom då att tillhöra Västerbottens regemente. Regementet var det andra regementet att bli indelt efter Dalregementet. I 1634-års regeringsform omnämns det som tionde regementet. Regementets första chef var Lennart Torstensson. Se även Hälsinge regementes fälttåg. Regementet var roterat med 1200 nummer med 8 kompanier, samtliga i Gävleborgs län (300 i Gästrikland och 900 i Hälsingland). Kompanier: Livkompaniet, Överstelöjtnantens kompani, Majorens kompani, Alsta kompani, Delsbo kompani, Ovansjö kompani, Arbrå kompani och Jervsö kompani. Uniform innan enhetsuniformen: Grå rock med gröna ärmuppslag (1675) och röd rock med gröna ärmuppslag (1679). Regementet erhöll enhetsuniformen 1694. Förläggningsort: Från 1909, Gävle. Övningsplats: Mellan 1630 - 1689 Florhed och från 1689 Mohed, väster om Söderhamn. Regementets färg: Svart och vitt Kompanier: 1. Livkompaniet 2. Forssa kompani 3. Järvsö kompani 4. Delsbo kompani 5. Färnebo kompani 6. Arbrå kompani 7. Alfta kompani 8. Ovansjö kompani Segernamn: • Novgorod 1611 • Warszawa 1656 • Fredriksodde 1657 • Tåget över Bält 1658 • Lund 1676 • Landskrona 1677 • Narva 1700 • Düna 1701 • Jakobstadt 1704 • Gemäuerthof 1705 • Gadebusch 1712

Relaterade länkar

• Indelningsverket • Svenska krig • Länkar, regementshistoria, soldater etc • Förbandsnummervid de svenska förbanden • Referenslitteratur Överst på sidan Infanteriregementen, sida: -1- -2- -3- -4- -5- -6- -7-