Benämningar

By

By (fornsvenska byr, by, av boa, bo) kan beteckna en namngiven ort bestående av minst två närliggande gårdar och eventuellt flera torp på landsbygden, men var även en juridisk beteckning för en samling gårdar som är eller har varit en samfällighet för gemensamt ägande och brukande av viss mark eller skog – så kallad allmänning (bondbyar). Den sistnämnde definitionen stämde innan skiftesreformerna i början av artonhundratalet på de svenska och finska tegskiften som delades av flera gårdar. Benämningen används i första hand om jordbruksbyar.

Byggningabalken

Byggningabalk är den huvudavdelning i 1734 års lag, som berör lantbruksförhållandena. Byggningabalk var en av nio balkar i 1734 års lag, med historik från Magnus Erikssons stadslag.

Byaman

Byaman/Byman, person som äger jord i en by och är bosatt därstädes. (SAOB).

Bystämma

Bystämman var den institution som markägarna/delägarna i en by var organiserad i och stämman leddes av en byålderman (byaålderman eller byfogde) som utsågs av byamännen (markägarna i byn) för att leda byns verksamhet och byarnas regler skrevs ner i en Byordning. Stämmans ledamöter kallas byalaget (eller byarådet). Dessa hade likartad rättslig ställning vad avsåg rösträtt på bystämman (byastämman). Byalaget utsåg bl.a. byns sändebud till sockenstämman. Delägarna i byastämman är byamännen, dvs de som äger jord i byn (mer än en tomt) och alltså innehar en jordbruksfastighet. Bystämman styrde byn efter sedvanerätt, ofta kodifierad i en särskild nedskriven byordning, en av häradsrätten stadfäst stadga om gemensamma angelägenheter. Byåldermannen är vald efter duglighet eller i turordning efter ett rotationssystem. Byordningen reglerade skyldigheter och rättigheter med avseende på gemensam egendom, skötsel av boskap mm. Efter att många byar i Götaland och södra Svealand splittrats efter flera skiftesreformer på 1700-talet och 1800-talet – storskifte, enskifte och laga skifte – kom byalagen att minska i betydelse där. I Dalarna, Hälsingland, Jämtland m.fl. landskap i mellersta och norra Sverige, behölls dock de flesta byar intakta, och byalagen har där fortsatt att spela en naturlig roll.

Fyrk

Fyrk eller fyrktal var det mått som användes för att ange röststyrkan i kommuner på landet. Fyrktalet beräknades efter beskattningen, och var i det avseendet en föregångare till dagens skattekrona. Enligt 1862 års kommunallagar beräknades fyrktalet på följande sätt: För den jord som var satt i mantal motsvarade ett helt mantal hundra fyrkar, oavsett vilken skatt som jorden taxerades för.

Mantal

Ett mantal, eller hemmantal, var en kameral taxeringsenhet, ett besuttenhetsmått, som utgjorde grund för beskattning i Sverige. Mantalet beräknades som regel i åker- och ängsmark, och uppskattades i tunnor (tunnland) och kappar efter hur mycket säd man kunde odla på marken. Skogsdungar och tomter räknades bort. Hemmantalet utgjorde ett mått på gårdens skattekraft och de skatteprestationer (eller "arrenden") som hemmanet skulle prestera. Ursprungligen var måtten 1, ½ eller ¼.Hemmansklyvningar och nedskrivningar av mantalet (förmedling) ledde efter hand till förskjutningar i kvoterna (till exempelvis till ¾ eller ⅛), och efter några generationers arvskiften till väldigt svårhanterliga kvoter. I Ångermanland användes ett liknande begrepp, seland. Det gick det 24 seland på ett mantal, dvs ett seland var 1/24 mantal.

Milstolpar/milstenar

En milstolpe eller milsten är en tidig föregångare till vägmärken. I Sverige användes milstolpar från 1649 års Gästgivarordning och fram till 1890-talet för att markera avstånd längs landsvägar och senare häradsvägar. Den äldsta kungliga förordningen om milstolpar är således från 1649 och landshövdingarna blev ansvariga för att milstolpar sattes upp. Med hjälp av milstolparna kunde en resas längd beräknas. Milstolpar sattes upp i enlighet med systemet mil: ¼, ½, ¼ och 1 mil. Mellan varje stolpe var det en fjärdedels mil (cirka 2 672 m). Det är från denna indelning som uttrycket "en fjärdingsväg" uppstått. Milstolparna tillverkades antigen i trä eller sten. Under 1700-talet blev stolpar av gjutjärn vanliga. Milstolparnas utseende varierar från län till län och från tid till tid. Utöver milangivelsen på stolparna finns vanligen även årtal, kunglig krona och landshövdingens initialer. Milstolparna placerades oftast i fundament (postament) av kallmurad sten. En gammalsvensk mil var (åren 1699 - 1889) = 6000 famnar = 18000 alnar = 36000 fot = 10.688 meter. Milen indelades i 4 fjärdingsväg om vardera 2.672 meter eller 4.500 alnar. År 1889 infördes den nuvarande millängden 1 mil = 10 kilometer (metrisk mil). Genom den nya Väglagen 1891 (som trädde i kraft 1895) upphörde föreskrifterna om milstolpars uppsättande. Bilderna visar milstolpar av trä, sten respektive gjutjärn. Stolpen av trä är en fjärdingsstolpe från Älghults socken, Småland. Milstolpen av sten är från Dalby socken, Skåne. Båda bilderna är ur: Hur klövjestigen blev landsväg. Milstolpen i gjutjärn är från Karlskrona, 1794. Foto 2005. Bild: Wikipedia.

Ortnamn och vägar

I många ortnamn kan man direkt eller indirekt få fram information om vår äldsta infrastruktur. Exempel på ortnamn som anger någon av bearbetat vadställe är Örebro, Örsundsbro, och Jordbro. Ordet ör- kommer från det fornnordiska ordet ”aur” som betyder, grus, grusbank. Ortnamn på bor anger att här fanns ett ställe där man bära eller släpa båtarna förbi forsar och grund, exempelvis Borlänge. Namn på kavel- tyder på att här har funnits en bro (oftast över en myr eller sumpmark) av runda stockar, kavelbro. I Kavelmora har det säkerligen funnits en gammal kavelbro. Betydelsen av runt trästycke finns också i ordet brödkavel. Det fanns förr ett behov att kunna referera till olika sträckor av en väg för att kunna lokalisera händelser eller tillstånd under färdvägen. Det kunde kanske röra sig om en backe som blivit omöjlig att forcera på grund av väderleksförhållanden eller en del av vägen som blivit bortspolad av regn, etc. Det kunde även röra sig om ett överfall eller att någon efterlyst setts i ett skogsparti, mm. Då behövdes namn på de olika vägsträckorna. I Ytterlännäs socken, Ångermanland, finns exempel på några sådana namn: Skarplands backen, Lägdern, Djupdalsbacken, Manslagarbackarna, Långman, Molivägaskälet, Finnsgrinna, Finnsbacken, Angstagrinna, Bursjövägaskälet, Hästhagen, Lillskola, Hans Jonsbacken, Kroken, Nybron, m.fl. Källa: Det Gamla Ytterlännäs.

Väghållningsstenar

Väghållningsstenar är markeringar av varierande utformning som förr stod uppställda utmed allmänna vägar och visade den vägsträcka som den väghållningspliktige markägaren var skyldig att hålla i farbart skick. Redan i de medeltida landskapslagarna stadgades att de jordägande bönderna var ansvariga för väghållningen i form av s.k. naturaväghållning. För att det skulle bli en rättvis fördelning av väghållningsskyldigheterna upprättade Lantmäteriet 1628 särskilda vägdelningslängder. I dessa längder förtecknades och indelades vägarna i olika delar kallad väglotter. Väglotterna skulle underhållas av de jordägande bönderna i förhållande till deras jordinnehav, mantalet. Väglotterna var numrerade i längderna och vidare var det antecknat vilken bonde som var väghållare på vilken lott. Vägsyn gjordes årligen av vägarna. De bönder som inte hade gjort ett fullgott arbete med vägunderhållningen fick då protokollförda anmärkningar. En bondes väglotter kunde finnas på flera ställen i socknen och för att veta var de olika väglotterna var belägna satte bönderna upp s.k. väghållningsstenar vid sina respektive väglotter. Dessa stenar utformades efter bondens eget tycke och smak. Vanligt var att de var av trä, men ibland även av sten. På dessa stolpar och stenar inristade de väglottens nummer och ibland även gårdens eller bondens namn eller initialer (bomärken) och gårdens mantal samt en pil som markerade åt vilket håll underhållet sträckte sig. År 1891 fick Sverige sin första väglag som trädde i kraft 1895, där stadgades för första gången om väghållningsstenar. Enligt lagen blev nu de nyinrättade väghållningsdistrikten ansvariga för väghållningen. I 30 § heter det angående väghållningsstenar: "Vid ändpunkterna af hvarje till underhåll indeladt vägstycke skola väghållaren anbringa tydliga märken, angifvande den fastighet, som har vägstyckets underhåll sig ålagdt." Bilderna visar 2 väghållningsstenar. Den övre är en väghållningssten från Norrlanda socken, Gotland. Bild: Wikipedia. Den undre är en väghållningssten från Dalsland. Bild Vägverkets museum.

Vägvisning

Någon form av vägmärken har funnits i minst ett par tusen år. Föregångarna till dagens vägmärken var olika former av märkningar längs olika vägar för framförallt de som tog sig fram med häst. Träd kunde till exempel märkas för att folk skulle hitta lättare och ibland sattes stenar upp för att markera var vägen gick. Vissa runstenar har också använts för vägvisning. Efter en tid tillkom milstolpar längs vägarna. I flera statliga förordningar från och med 1649 har det föreskrivits om uppsättande av milstolpar eller milstenar vid de allmänna vägarna till hjälp för de resande. Landshövdingarna skulle svara för att de också sattes upp. Den äldsta fasta markeringen för vägvisning är troligen bläckning på trädstammar längs stigen. Att på detta sätt markera vägen genom att bläcka de omkringstående träden är en känd metod. Man högg med yxan en spåna ur granar eller tallar. Runstenarna hade, förutom sina egentliga syften, i många fall till uppgift att på särskilt viktiga ställen markera var vägen gick. Bilden till höger visar en skogsstig som är utmärkt med “bläckade” trädstammar. Bild: Wikipedia. I och med milstolparna fick Sverige en början till systematisk vägvisning. Milstolparna i sig var inte vägvisare men de ingick i ett kommunikationssystem i vilket gästgiveriet, skjutsinrättningen och vägen var förenade. Vägvisningen utvecklades sedan ur detta system. Vägvisningen formades med Drottning Kristinas gästgivareordning från 1649 och anses börja med denna förordning. I 1734 års lag och den samtidigt nyutgivna gästgivareordningen stadgades det om vägvisning: "Löper wägen til någon Stad, Sockn, Bruk, Siöhamn eller annan kundbar ort, tå skola märcken sättias, som wisa til hwad ort then wägen ligger. Så skal ock wid hwar Giästgifware Gård för Porten en tafla uphängas, med förteckning huru långt det är til nästa Giästgifware Gård, och huru mycket för en Häst den wägen i lego gifwas bör". Men, varken i lagen eller i gästgivareordningen angavs hur märkena skulle se ut. Detta resulterade i att socknarna och häraderna som satte upp vägvisarna också bestämde hur de skulle se ut. I och med 1891 års väglag upphörde milstolpssystemet att gälla. Lagen stadgade nu om vägvisning: "Där vägar stöta samman, skola vägvisare anbringas; kostnaden därför, så ock för deras underhåll, bestrides ur vägkassan". Under 1910-talet blev bilarna allt vanligare och behovet av vägvisning längs vägarna blev allt större. Samtidigt var de vägvisningar som då existerade inte av enhetlig standard och de upplevdes som ålderdomliga eftersom de bestod av milstolpar och ett antal enklare skyltar vid gästgiverier. År 1916 tog Kungliga Automobilklubben fram en typ av skyltar som bestod av en triangel och under triangeln fanns det en text som förklarade märkets budskap. Bilden till höger visar en gammal vägvisningsskylt i Lökeberg, Foss socken, Bohuslän. Foto: Åke Fredsjö, 1959. Bild: Bohusläns museum, ID: UMFA54631:1133. Några år tidigare hade det vid en internationell konferens 1909 i Paris beslutats om en enhetlig typ av vägmärken som bestod av runda blå tavlor med vit text. Med tiden blev den europeiska standarden en sorts kombination av den standard som fastställts i Paris och KAK:s standard. De trekantiga märkena från KAK utvecklades till varningsmärken medan de märken som togs fram i Paris blev förbudsmärken. Denna standard spreds ut över hela Europa. I början var nästan samtliga anvisningsmärken och lokaliseringsmärken gula med svart text och svarta tecken. Bilden till höger visar ett vägvisningsmärke från 1930-talet. Bild Wikipedia. Från 1958 infördes en ny färgskala som gick ut på att vägmärkena skulle ha en vit reflekterade text med en bakgrund som skulle vara mörkt blå. Från och med 1978 beslutade Vägverket om att övergå till en ny färgskala på skyltningen. Landsvägar skulle från och med nu få mellanblå skyltar medan motorvägar skulle få gröna.

Väg- och reskartor

Landsvägskarta är en karta som är huvudsakligen anpassad för landsvägstrafik, där landsvägar är särskilt tydligt markerade. Många tryckta landsvägskartor inkluderar ofta översiktskartor och ett flertal mer detaljerade. Man började att ta fram speciella väg- och reskartor i Sverige under 1600-talet i samband med lantmäteriet fastare organisation och ett ökat resande. År 1628 inrättades Lantmäterikontoret och i 1643 års lantmäteriinstruktion finns specifika bestämmelser om uppmätning av vägar. Gripenhielms generalkarta är Sveriges första generalkarta över "Svea och Göta rike samt storfurstendömet Finland" som upprättades av kartografen Carl Gripenhielm åren 1687–1688. I början av 1700-talet tog man fram en rad vägkartor över de olika landsdelarna. Vanliga resenärer hade dock ingen tillgång till dessa, då det rådde sträng sekretess kring kartorna, bl.a. av militära skäl. Men när resandet ökade under 1700-talet ökade även behovet av tryckta reskartor. År 1730 fick lantmäteriet i uppdrag att inventera och kartlägga de farbara landsvägarna i alla Sveriges län med angivande av gästgivargårdar och poststationer. Kartorna ritades länsvis. Det färdiga resultatet, Chartebok öfwer Landswägarna uti Swea och Göta Rike, överlämnades till kung Fredrik I år 1742. Under 1800-talet gav man ut ett flertal vägkartor eller reskartor och från 1860-talet ritades i regel även ångbåtslinjer och järnvägar på kartorna. Kartan nedan visar landsvägarna i Kopparbergs län 1742, ur Chartebok öfwer Landswägarna uti Swea och Göta Rike. Foto: Lantmäteriet, Gävle. i

Relaterade länkar

• Gästgiverier och skjutshåll • Fäbodar och fäbodliv • Socknen och sockenstämman • Inrikespass • Postväsendets historia • Svenska järnvägens historia • Göta kanals historia • Gamla mått och vikter • Skiftesreformerna i Sverige •

Källor

• Vägen i kulturlandskapet, vägar och trafik före bilismen, Vägverket, 2004 • Det gamla Ytterlännäs, Sten Berglund, 1974. Utgiven av Ytterlännäs hembygdsförening. Kapitel 39, sid 368 och framåt. • Hur klövjestigen blev landsväg, Gösta Berg, 1935. (Svenska kulturbilder / Första utgåvan. Andra bandet (del III & IV), sid 269 och framåt.) • Gästgiveri och skjutshåll, Ur det forna reselivets krönika, av Sven Sjöberg. Ur årsboken Uppland, 1959. • Stigen av Lars Levander, 1953 • Svenska Akademins Ordbok, SAOB • Wikipedia • Lantmäteriet Överst på sidan