Stavningsreformen 1906

- Sverige

1801

Svenska språkets rättstavning började stabilisera sig med den första bibelöversättningen från 1526, men den första normen för svensk rättstavning kom 1801 med akademiledamoten Carl Gustaf af Leopolds Afhandling om svenska stafsättet. Efter att folkskolan hade blivit obligatorisk i Sverige 1842 blev det uppenbart att läs- och skrivundervisningen kunde underlättas om stavningen reformerades. Skollärarna var pådrivande för stavningsreformer under andra hälften av 1800-talet. Till exempel infördes det fornnordiska "idrott" som alternativ till det engelska/franska/tyska ordet "sport". Man ville också rensa ut tyska influenser från medeltiden, genom att slopa förled som be- och ge- i verb. Mot dessa ibland radikala krav på språkliga reformer agerade Svenska Akademien som en konservativ kraft. När första upplagan av Svenska Akademiens ordlista över svenska språket (SAOL) kom 1874, anslöt den sig helt till Leopolds stavning av 1801.

1898

Sjätte upplagan av Svenska Akademiens ordlista kom ut 1898 och medförde en viss lättnad: q byttes mot k i många ord, exempelvis qvart blev kvart. Ytterligare ett exempel är att qvinna nu stavades kvinna. Nu byttes även e mot ä i ord som människa, järn, gärna, där och älg. Vidare ersattes w med v, Swerige blev Sverige. Th blev t, exempelvis Götheborg blev Göteborg. Detta kan räknas som den första svenska stavningsreformen.

1906

En stavningsreform av det svenska språket genomfördes 1906. Reformen infördes på initiativ av ecklesiastikminister Fridtjuv Berg i den Staafska ministären efter 1905 års val. Reformen kallades stafningsukasen, och väckte stort motstånd inom många kretsar. Stavningsreformen innebar slutet för den äldre stavningsstandard som i dag kallas gammalstavning. Bland annat förenklade stavningen av "v" och "t" i svenska språket. Bakgrunden till stavningsreformen var att Sveriges Allmänna Folkskollärareförening 1903 lämnat in ett förslag till Sveriges regering, om att det "ej måtte betraktas som fel att i skolan utbyta dt som tecken för t-ljud mot t eller tt, samt f, fv och hv som tecken för v-ljud mot v”. Förslaget gick således ut på att byta dt mot t (tt), av f och fv mot v . Ett kungligt cirkulär utfärdades den 7 april 1906 om successivt införande i skolorna av t (tt) istället för dt och v istället för f, fv, hv. Beslutet drogs genom reservationer i konstitutionsutskottet inför 1907 års riksdag. Stavningsreformen är en del av övergången från yngre nysvenska till nusvenska – efter att den genomfördes har det svenska skriftspråket med ett par undantag varit i stort sett stabilt. Stavningsreformen bidrog till viss del med att fjärma det svenska skriftspråket från de övriga skandinaviska. Att stava v-ljudet med v inne och i slutet av ord var redan infört i danskt och norskt skriftspråk, men på de övriga punkterna kom svenskan att inta en särställning. Stavningsreformen infördes först i skolorna, 1906. Först 1912 följde myndigheterna efter och reformerade stavningen i offentliga skrivelser. Under 1920-talet blev den allmänt accepterad och införd i 8:e upplagan av SAOL (1923). Andra upplagan av Nordisk familjebok (38 band, 1904- 1926) använde gammalstavning vid början av sin utgivning och höll fast vid detta ända till 1926. Under 1920-talet återgick en del ä-stavningar till e. Staden Helsingborg, som 1912 ändrade sitt namn till Hälsingborg, beslutade 1971 att återgå till e- stavningen.

Förenklingar 1898

Stumt h behölls dock framför j i ord som ”hjort”, ”hjul”, ”hjälp”, ”hjälte”, ”hjärna” och ”hjärta”. Den gamla stavningen har av dekorativa skäl behållits i många egennamn. Exempelvis Gustaf Löfqvist förblev Gustaf Löfqvist för många istället för Gustav Lövkvist. På 1940- och 1950-talet kom ytterligare en förändring, denna gång avseende språkbruket. Nu försvinner pluralformerna på verb som gingo (gick), voro (var), äro (är) mm.

Källor

• Wikipedia • Artikel i DN 2/4 2014 Överst på sidan