Inledning

När andra världskriget bröt ut den 1 september 1939 var det närmare 20 länder som förklarade sig som neutrala länder, bland dem Sverige, Norge, Danmark och Finland. Av alla neutrala länder från början av kriget var det bara 7 av dessa som klarade att upprätthålla denna neutralitet under hela kriget, däribland Sverige. Ett undantag för Sverige under kriget var Vinterkriget mellan Finland och Sovjetunionen. Efter dess utbrott deklarerade regeringen i december 1939 istället att Sverige skulle vara icke krigförande part i denna konflikt.

Norska polistrupperna i Sverige

under andra världskriget

Ockupationen av Norge

Tyskland inledde en ockupation av både Norge och Danmark den 9 april 1940 i Operation Weserübung eller Weserübung Nord som anfallet på Norge kallades. Norge motsatte sig en ockupation och lyckades hålla ut i två månader bland annat med hjälp av de allierade. Den norska armén utgjordes 1940 av sex divisioner på sammanlagt cirka 80.000 man. Utbildningsnivån var dock mycket låg; de norska värnpliktiga var bara inkallade för militär utbildning under två och en halv månad vid denna tid. Flygvapnet befann sig i en utvecklingsprocess och hade i april 1940 mindre än tjugo plan som var någorlunda moderna. Flottans fartyg var av äldre modell med enbart ett fåtal nyare jagare. Innan den norska kapitulationen den 8 juni 1940 hann den norska statsledningen fly till England där en exilregering bildades. Istället tillsatte ockupationsmakten en tyskvänlig regering i Norge under ledning av den norske nazisten och stortingsmedlemmen Vidkun Quisling; en marionettregering. Vidkun Quisling var ledare av Nasjonal Samling (NS) och var helt underställd rikskommissarie Josef Terboven. I Norge tog sig nu nazismen in i den centrala administrationen och in i samhällssystemet. I Danmark var situation för landets medborgare betydligt lättare än i andra ockuperade länder, åtminstone fram till 1943. I Norge blev situationen svår redan från början och flyktingströmmarna till Sverige kom igång tidigt och i betydligt större antal än från Danmark.

Norska polistrupperna i Sverige

Polistrupperna ( på norska: Polititroppene, eller Reservepolitiet) var en medvetet vilseledande beteckning på de norska arméförband som uppsattes i Sverige under andra världskriget, en täckmantel helt enkelt. Även utbildning av kustartillerister förekom och betecknades då som "hamnpoliser". Norge ockuperades av tyska trupper den 9 april 1940. Efter två månaders kamp kapitulerade den norska armén. Arméns militära utrustning övertogs då av tyskarna, med mindre undantag för viss utrustning som norska förband förde med sig vid internering i Sverige. Under krigets kom uppemot 50.000 – 60.000 norska flyktingar över gränsen in till Sverige. Många var män i värnpliktig ålder. Med denna flyktingskara som grund rekryterades, utbildades och utrustades många av de norska unga männen till en norsk styrka i Sverige. Den norska truppen i Sverige uppgick vid krigsslutet till cirka 13.500 man beredda till insats på divisionsnivå samt ytterligare några tusen som befann sig under utbildning. Totalt utbildades drygt 15.000 man. Denna militära utbildning genomfördes i samförstånd mellan den svenska samlingsregeringen och den norska exilregeringen i England. Som ett uttryck för Norges tacksamhet för Sveriges utbildning och utrustning av polissoldaterna överlämnade kung Olav 1983 en minnessten till kung Carl XVI Gustaf. Minnesstenen Norges tack ligger vid Folke Bernadottes väg, som går längs med Djurgårdsbrunnsviken i Stockholm.

Rekrytering och mönstring av de norska

flyktingarna

När de norska flyktingarna kom till Sverige sändes de till några transitläger, bl.a. Öreryd i Småland och Kjesäter i Södermanland för registrering och vidare utslussning till den svenska arbetsmarknaden. Många norrmän arbetade sen med skogsavverkning, vilket var viktigt för tryggandet bränsleförsörjningen under kriget. En av de norrmän som kom till Sverige var en läkare vid namn Carl Semb. Det fanns en önskan från den norska exilregeringen att det bland de norska flyktingarna rekryterades en grupp som skulle få militär utbildning men rekrytering av militär personal kunde inte ske öppet utan att tyskarna skulle upptäcka vad som pågick. Dessa problem löstes genom att den norska exilregeringen sköt till pengar för särskilda så-kallade ”hälsoläger”. Man kunde då vidare med motiveringen att de norska flyktingarna behövde medicinsk undersökning och vaccinering. Den norske läkaren Carl Semb spelade här en central roll. Bilden till höger visar Carl Semb. En mottagningscentral för norska flyktingar öppnades våren 1942 på Kjesäters slott utanför Vingåker i Södermanland. Här försökte man också sålla bort quislingar och tyska agenter. De svenska myndigheterna kunde därmed kalla in norska flyktingar till ”hälsoundersökningar”. Ett 40- tal läger upprättades under sommaren och hösten 1943. Dessa ”hälsoläger” var i själva verket var militära mönstringar. Varje lägerperiod omfattade flera veckor, under vilka undersökning av militär lämplighet, fysisk träning och rekrytering kunde ske. Rekryteringen var frivillig. Dessa så-kallade hälsoläger sorterade under socialdepartementet där Gustav Möller var ansvarig minister. Försvarsdepartementet hölls vid denna tidpunkt utanför verksamheten för att det inte skulle framgå att det handlade om militär verksamhet. Officiellt skulle de i Sverige utbildade norska polistrupperna användas som en ny kår av okorrumperade poliser för att uppehålla lag och ordning i Norge vid krigsslutet, när de tyska ockupanterna drivits ut. Bland annat inköptes säteriet Johannesberg vid Gottröra i närheten av Arlanda och förvandlades till kursgård för utbildning av norska polismän. Statens kriminaltekniska anstalt, SKA, hade redan före kriget utbildat en del norska poliser i kriminalteknik.

Organiserandet av lägren

Utbildningen av de så-kallade ”Polistrupperna” skedde i särskilda läger. Docent Harry Söderman (”Revolver-Harry”) vid Statens kriminaltekniska anstalt (SKA) var en viktig person vid upprättandet av lägren. Han såg också till att de försågs med den utrustning som behövdes. Som kuriosa kan nämnas att Södermans sekreterare vid denna tid var bland annat barnboksförfattaren Astrid Lindgren. Bilden till höger visar Harry Söderman (1902 - 1956). Lägerverksamheten bekostades av den norska exilregeringen via den norska legationen i Stockholm med svenska staten bidrog med militär utrustning som den kriminaltekniska anstalten fick tillåtelse att rekvirera från svenska arméförråd, bland annat ett tusental k-pistar, 750 mausergevär och 750 pistoler. Sista tiden hade de även tillgång till lätt artilleri. De utbildningsläger som polistruppernas utbildades vid varierade något över tiden. Inledningsvis omfattade vapenutbildningen enbart lätta handeldvapen, men successivt tillfördes tyngre vapen. Vidare bedrevs både sjukvårdstjänst och förbindelsetjänst. Det fanns även speciella läger på svensk mark som utbildade sabotörer som sattes in mot tyskarna i Norge under det pågående kriget. Exempel på läger i Sverige: • Vid Mälsåkers slott på Selaö utanför Strängnäs inrättades en skjutplats och befälsskola, senare även artilleriutbildning. • Kommandoträningsläger på Ählby, Ekerö, i Mälaren, väster om Stockholm. • Befäls-, signalist- och vapenteknikerutbildning vid Runsten ("Torpet") utanför Johannesberg, Gottröra i Uppland. • Utbildning av Kustartilleri- (”Hamnpolis”) och radiopersonal vid Mauritzberg på Vikbolandet (E). • Flygaspiranter utbildades i Skarpnäck, Stockholm. • Fallskärmshoppare och radiotelegrafister utbildades vid Kallax flygflottilj (F21), Luleå, Norrbotten. • Finnmarksbataljonen tränades vid Färna bruk, utanför Västerås. • Bataljon I, II och V tränades i Övertorneå. • Bataljon III tränades i Baggböle, Njurunda, söder om Sundsvall. • Bataljon IV tränades i Öreryd, Skara. Fick tyskarna reda på denna militära utbildningsverksamhet av de norska flyktingarna? Ja, med tiden fick de det, de hade agenter överallt. Heinrich Himmler protesterade till och med hos Folke Bernadotte mot verksamheten men då Tysklands krigslycka vänt 1942/43 hade inte längre någon direkt möjlighet agera på uppgifterna.

Fältövningar med polistrupperna

Det rådde akut brist på utbildat norskt yrkesbefäl vid polistrupperna. Då polistruppernas utbildning skulle hållas hemlig för svenska militära myndigheter på grund av den politiskt känsliga verksamheten kunde hjälp inte hämtas från Försvarsmakten. Detta kom att ändras hösten 1944. Den norske befälhavaren Ole Berg begärde då hos försvarsministern Per Edvin Sköld att få hjälp av Försvarsstaben. Därifrån togs initiativ till en större fältövning, vilken bedrevs i Dalarna under tiden mellan 1 och 8 december 1944 och som omfattade 4.800 man. Övningen visade att de norska soldaterna stor entusiasm, men även att polistruppernas befäl hade stora brister inom sambandstjänst, ledning och logistik. En ny fältövning gjordes därför Hälsingland mellan den 4 och 14 april 1945 i området runt Ljusdal- Bollnäs-Edsbyn, där terrängen ansågs likna viktiga områden i Norge. Vid denna övning deltog 6.000 man, vilket därmed var den största norska manövern sedan år 1916. Övningsledare från svensk sida var Nils Swedlund och prins Gustaf Adolf från Försvarsstaben och försvarsattachén vid norska legationen Sverige Ole Berg, sedermera norsk ÖB samt Olaf Helset. Den 12 januari 1945 gick omkring 1.300 man ur de svenskutbildade polistrupperna in i Nordnorge och avlöste där den ryska Röda armén i Kirkenes, Finnmark. Kirkenes hade intagits av Röda armén den 25 oktober 1944 varvid den reträtterande tyska armén brände ned staden. Vid krigets slut överfördes resterande trupp till Norge där de användes för ordningshållning och gripande av samarbetsmän.

Polistruppernas uniform

I början av utbildningen bestod truppernas beklädnad av en enkel overall. Denna beklädnad skulle dock inte duga som fältuniform i skarpt läge. De norska trupperna tilldelades därför, efter en tid, en modifierad version av den svenska arméns fältuniform m/1939. Knapparna var utbytta och försedda med det norska lejonet, vapenrocken var figursydd och fickor/ficklock var lite annorlunda än på m/1939. På vänster ärm bars ett märke med texten "Norge" och på höger ärm en norsk flagga. Under vapenrocken bars skjorta och slips. Tre olika typer av huvudbonad användes: båtmössa, fältmössa med skärm samt pälsmössa m/1909. Hjälmen de var utrustade med var den svenska hjälmen m/1926 med ett påmålat vitt "N" på vardera sida. Till uniformen fanns även en kappa, päls och skiddräkt. Uniformen fick namnet A/1944. Bilden till höger visar en korpral vid de norska polistrupperna iförd uniform A/44. Ett "Norge-märket" sitter högst upp på vänster ärm. Uniformen är en modifierad m/39 och man kan se på ficklocken att de skiljer sig från m/39. Foto Mimmi Nilsson (1887 - 1964). Kulturparken/Smålands museum, ID: MINI1442. DigitaltMuseum. För mer information om uniformen, se Norska polistruppernas uniform A/44 .

Relaterade länkar

• Norska och danska polistruppernas uniform • Beredskapsåren 1939 - 1945 • Beredskapsförband • Svenska frivilligkåren i Finland • Kryptoavdelningen & FRA • Militära underrättelsetjänsten • Svenska regementen • Svenska försvarets organisation under värnpliktsepoken • Allmän värnplikt • Förbandsnummer • Svenska Arméns uniformer • Svenska flygvapnets historia • Luftbevakning & luftbevakningslottor

Källor

• Norska polistrupper i Sverige, Förberedelser och beslutsfattande på svensk sida vid polistruppernas tillkomst 1943 av Christer Granegård 2008, Scandia, Lunds universitet. • Sverige förberedde landstigning på Själland, Lars Ericson Wolke, publicerad i Populär Historia 3/2014 • ”Per Albin Hansson och den svenska D-dagen”, Per-Anders Lundström, Pennan & Svärdet. • Fönster till den fria världen 31 aug A.indd [Sic!] • Pilot i Den Danska Brigaden i Sverige under Andra Världskriget, Aage Sandqvist, 2019. • Beredskapens sista tid, av Lars Ericson Wolke, artikel i Populär Historia 28 april 2006. • Drabbades Danmark eller Norge värst av ockupationen? Lars Ericson Wolke, artikel i Populär Historia 10 oktober 2018. • Operation Weserübung i Norge, Jakob Sørensen, artikel i Populär Historia 8 april 2019. • Det tyska hotet mot Sverige, Anders Frankson, artikel i Militär Historia den 22 april 2020. • Wikipedia Överst på sidan

Danska brigaden i Sverige under

andra världskriget

Ockupationen av Danmark

Tyskland inledde en ockupation av både Danmark och Norge den 9 april 1940 i Operation Weserübung eller Weserübung Süd som anfallet på Danmark kallades. I motsats till Norge, slogs motståndet ner på bara några timmar och redan samma dag upprättade tyskarna ett samarbete med den danska regeringen och dess myndigheter. Det danska samarbetet ledde till att nazismen aldrig nådde den danska förvaltningen. I Danmark blev situation för landets medborgare betydligt lättare än i många andra ockuperade länder, åtminstone fram till augusti 1943. Under 1943 tillspetsades läget och efter demonstrationer i flera danska städer tog tyskarna över styret den 29 augusti. En tysk rikskommissarie grep makten från den danska regering och folketinget, medan den danska armén och flottan upplöstes. Under resten av kriget var ockupationen brutal, med tortyr och avrättningar av motståndsmän. I september 1944 upplöstes den danska polisen och tvåtusen polismän sändes till tyska koncentrationsläger. Före augusti 1943 var den danska flyktingströmmen till Sverige ytterst måttlig men från hösten 1943 ökade dock flyktingströmmen betydligt till Sverige.

Danska brigaden i Sverige

Danmark ockuperades av den tyska Försvarsmakten i Operation Weserübung den 9 april 1940. Den danska armén var indelad i en själländsk och en jylländsk division om vardera cirka 7.500 man, dvs totalt cirka 15.000 man, till följd av flera år av nedskärningar av den danska armén. Tyskland erbjöd en "fredsockupation" då man inte hade angripit Danmark med offensiva avsikter. Syftet med ockupationen var främst att skydda Danmark mot en förestående brittisk ockupation. Danmark fick ett inre självstyre och en samlingsregering bildades. Danmark fick ha kvar ansvaret för den inre ordningen och varken armén eller flottan avväpnades. Men 1943 skärptes läget och tyskarna tog över styret av Danmark den 29 augusti. En tysk rikskommissarie grep makten från regering och folketing, och den danska armén och flottan upplöstes. På motsvarande sätt som de norska polistrupperna sattes det även upp en dansk styrka upp i Sverige, Danska brigaden (Den Danske Brigade eller Danforce). Uppsättningen av danska styrkor gick dock långsammare, då det inte fanns någon dansk exilregering att förhandla med. Vidare var antalet danska flyktingar betydligt färre än de norska. Upprättandet påbörjades den 1 november 1943. Liksom i fallet med utbildningen av den norska styrkan kallade man även danskarnas militära träning för polisutbildning för att inte reta tyskarna i onödan, men från hösten 1944 militariserades träningen alltmer. Vid krigets slut omfattade brigaden cirka 3.600 man formerade på 4 bataljoner, och leddes av den danske generalmajoren Kristian Knudtzon (1888 - 1972). När utbildningen påbörjades i november 1943 i Sofielund i Småland var styrkan 500 man men växte betydligt under 1944. Det var också under 1944 som styrkan fick namnet Danska Brigaden (Den Danske Brigade) och utbildningen fick nu en allt mer militär inriktning. Brigaden organiserades som den tidigare danska Försvarsmakten med en armédel, en flygstyrka och en marindel (Flottflotilj). De danska soldaterna var förlagda i Håtunaholm, Sätra brunn, Ronneby brunn, Ryd brunn, Tingsryd och Sofielund. Då uppsättning av utländska stridsförband i Sverige stod i strid med den neutralitetsförklaring som Sverige lämnat vid krigsutbrottet mellan Tyskland och västmakterna i september 1939, lades stor möda ner på att dölja verksamhetens verkliga karaktär och omfattning. Bilden visar soldater i den Danska brigaden under utbildning vid Sätra Brunn nära Sala i Västmanland 1944. Bild: Wikipedia. Danska brigaden var således en militär enhet som bestod av danska flyktingar som utbildades i Sverige mellan åren 1943 och 1945. Brigaden var tänkt att användas i Operation Rädda Danmark (RD) men då operationen inte hann verkställas innan tyskarnas kapitulation överfördes brigaden från Helsingborg till Helsingör i Danmark den 5 maj 1945, dvs efter de tyska truppernas kapitulation i Danmark. Strax efter midnatt den 5 maj 1945 gav generalmajor Knudtzon order till kommendörkapten Kjölsen, som förde befälet över de danska fartygen i Malmö, att alla fartyg skulle avgå till Helsingborg och vara framme klockan 6:00 på morgonen. Klockan 3:00 på natten flög Knudtzon från Stockholm i ett svenskt bombplan till Ljungbyhed för vidare transport till Helsingborg, där han upprättade sitt högkvarter vid 7-tiden på morgonen. Delar av den danska brigaden hade då anlänt till hamnområdet och resten var under transport in till staden. Den tyska kapitulationen trädde i kraft klockan 08:00 den 5 maj varför den danska överskeppningen startade först efter detta klockslag. Ilastningen av trupp och material påbörjades vid 8- tiden. Avgången fördröjdes dock något då ledningen ville undvika en sammanstötning med en tysk torpedbåt och några u-båtar som passerade Öresund vid Helsingör på nordvästlig kurs. Vid 10- tiden avgick slutligen den danska flottiljen och övriga danska fartyg med en första transportomgång på 2.000 man ut ur hamnen i Helsingborg. Två svenska jagare eskorterade den danska styrkan över sundet. Vid 13-tiden den 5 maj befann sig större delen av den danska brigaden på dansk jord. Överskeppningen av tyngre materiel tog förstås längre tid, men när hela operationen var genomförd på eftermiddagen den 6 maj hade sammanlagt 4.759 personer från den danska styrkan Danforce och cirka 3.500 ton krigsmateriel och fordon förts över till Själland. Vid inmarschen i Köpenhamn blev brigaden beskjuten från hustaken av danskar i tysk tjänst vilket resulterade i 3 döda och 14 sårade i den danska brigaden.

Uniformer

Då den Danska Brigaden var uppdelad på olika vapenslag hade de även olika uniformer. Arméstyrkans uniform I början av utbildningen i Sverige hade danskarna en enkel överdragsuniform i bomull, kappa och fältmössa. Under vintern var de försedda med skidbyxor och en uniformsliknande vapenrock. Denna beklädnad var dock inte lämpad som fältuniform i skarpt läge. När brigaden överfördes till Danmark i maj 1945 användes därför andra uniformer. Denna uniform togs fram under sommaren 1944 och bestod av en kort uniformsjacka, fältbyxor, kappa och fältmössa. Uniformen var tillverkad av samma tyg som den svenska fältuniformen m/1939. Jackan påminde mycket om den brittiska battledress 1937. Officerarna använde svenskt koppel. På ena ärmen bars en armbindel som bestod av ett rött tyg med vita kanter samt texten DANMARK under dansk krona. Bilden visar en soldat i brigadens arméuniform med den korta uniformsjackan. Flottstyrkans uniform Flottans personal uppgick till 200 man och de var förlagda vid Karlskrona örlogsbas och bar dansk marinuniform. På rundmössan bars ett mössband med texten “Orlogsflåden”. Vid fältövningar på land bars dock brigadens arméuniform. I Karlskrona fanns 13 danska örlogsfartyg som den danske Marinchefen Aage Vedel i gryningen den 29 augusti 1943 hade beordrat att söka svensk hamn för att undkomma tyskarnas vedergällningsattack. Fartygen lyckades ta sig till Landskrona, Malmö och Trelleborg, varifrån de senare fördes till Karlskrona. Under försommaren 1944 rustades de upp och upprätthöll sedan en beredskap för att kunna sättas in i operationer. Flygstyrkans uniform Bland dessa danska flyktingar fanns ett dussintal piloter som i största hemlighet placerades två och två på olika svenska flygflottiljer där de så småningom utbildades på det svenska bombplanet Saab 17. Danska flygstyrkan bar svenska flyguniformer, dels flygdräkt och dels uniform m/1930. Uniformerna bars dock utan någon form av tecken, vare sig på livplagg eller mössor. Under krigets sista dagar samlades de danska piloter på Såtenäs flygflottilj (F7) i Västergötland där de bildade Brigadens Flygstyrka vars huvudsakliga syfte var att stödja Danska Brigadens återtåg till Danmark. På Såtenäs flygflottilj organiserades då en dansk flygskvadron utrustad med 8 Saab B17 störtbombare. På morgonen den 5 maj 1945 stod 8 danska piloter med 8 tekniker som signalister framför de B17 flygplan som under natten försetts med danska nationalitetsbeteckningar, redo att flyga mot Köpenhamn. Bilden till höger visar det svenska lätta bombplanet Saab B17A. Bild: Wikipedia För mer information om den danska brigadens arméuniform, se Danska Brigadens arméuniform .

Operation Rädda Danmark

Operation rädda Danmark (RD) var en planerad svensk militäroperation under slutet av andra världskriget för att befria Danmark. Planen gick ut på att svenska styrkor (tillsammans med den svenskutbildade Danska Brigaden) skulle landstiga i det av Tyskland ockuperade Danmark under första halvan av 1945. De tyska styrkorna i Danmark kapitulerade den 5 maj 1945 innan planen hann sättas i verket. Redan tidigt under den tyska ockupationen av Danmark etablerade den svensk försvarsstaben ett underrättelsesamarbete med officerare ur den danska generalstaben. I augusti 1943 tvingades de danska kontakterna gå under jorden på grunda av tyskarna allt hårdare tag i Danmark. Kontakterna återupptogs senare och under våren 1945 hade den svenska Försvarsmakten en mycket god insikt och kunskap om de tyska truppernas positioner på Själland, framförallt i Köpenhamn och Helsingör. Detta underrättelsesamarbete med danskarna var av största viktigt när den svenska försvarsstaben hösten 1942 inledde planläggningen för en svensk landstigning på Själland, Operation Rädda Danmark (RD). Operationens syfte var att pacificera den tyska ockupationsstyrkan i Danmark i ett kritiskt skede när kriget närmade sig sitt slut. Liknande planer utarbetades avseende Norge och norra Finland. Efter de tyska nederlagen i både Nordafrika och Ryssland vintern 1942 - 1943 började svenska försvarsstaben räkna med ett tyskt nederlag och därmed även ett sammanbrott i Danmark. Redan under sommaren 1944 företogs landstigningsövningar på Skånes västkust och våren 1945 hölls en mer omfattande övning i Stockholmsområdet. Den 4 maj 1945 meddelade försvarsstabschefen generalmajor C A Ehrensvärd att planläggningen av en landstigning i Danmark var helt klar. Operationen omfattande en landsättning på Själland samt på Bornholm med betydande svenska arméförband med stöd av stora flott- och flygstridskrafter. I den svenska styrkan ingick även de 13 danska örlogsfartyg som fanns i Karlskrona. Målet var att slå ned allt väpnat tyskt motstånd på Själland och att säkerställa den allmänna ordningen. För att klara detta skulle avsevärda svenska styrkor användas. Den numerära övervikten var av största vikt. Vidare skulle den svenska flottan säkra sjöherraväldet och flygvapnet luftherraväldet. I maj 1945 fanns cirka 28.000 tyska soldater i tjänst på Själland. Förberedelser för att förstörandet av hamnar var vidtagna. På Köpenhamns redd låg ett stort antal tyska örlogsfartyg; bl.a. kryssarna Printz Eugen och Nürnberg, 4 jagare, m.fl. Den svenska landstigningen skulle genomföras av 3. armékåren, bestående av två fördelningar samt 7. motoriserade brigaden och 8. pansarbrigaden. I övrigt fanns talrika självständiga enheter samt Danska Brigadens närmare 4.000 man. Totalt rörde det sig om cirka 60.000 man med cirka 6.000 motorfordon. Ytterligare militär personal tillkom med örlogsfartygens besättningar och flygvapnets personal. Bilden till höger visar svenskt jaktflyg (svenskutvecklat 1942), 3 st J22. För att klara själva landstigningen började betydande svenska flottenheter dras ihop under april 1945. Längs skånska västkusten placerades kustartilleriets tunga batterier (15 cm, 21 cm) för att där kunna avge understödjande eld. Större delen av det svenska flygvapnet baseras i södra Sverige för att stödja invasionen. Den svenska militära insatsen var så betydande att det inte skulle gå att samtidigt gå in i Norge. Bilden visar 2 svenska jagare, HMS Sundsvall (J12) och HMS Malmö (J7). J12 med en längd på 98 m sjösattes 1942 och J7 med en längd på 95 m sjösattes 1938. Bild: Wikipedia. Planen var att om order gavs runt den 5 maj skulle invasionen kunna äga rum kring den 18 maj och då inledas med ett kuppartat inlett anfall mot Helsingörs hamn. När denna intagits och säkrats skulle invasionsstyrkans huvuddel landsättas, i första omgången 6.000 man. Men kriget i Europa vände i maj 1945 och den tyska ockupationsmakten i Danmark kapitulerade den 5 maj klockan 8:00. Detta gjorde att Operation RD aldrig hann realiseras. Istället överfördes den Danska Brigaden från Sverige till Danmark den 5 maj och där säkrade övergången till det fria Danmark. Några dagar tidigare, på förmiddagen den 3 maj 1945 sammanträdde det tyska rikets ledare, storamiral Karl Dönitz, med den tyska politiska och militära ledningen i Danmark och Norge i Flensburg. Frågan var huruvida vapnen skulle läggas ned i Danmark och Norge eller inte. Mötet kom in på Sveriges inställning till en tysk slutkamp i Norge och Danmark. Werner Best åberopade ett uttalande av statsminister Per Albin Hansson om att Sverige mer eller mindre automatiskt skulle ingripa militärt om tyskarna gjorde motstånd i Danmark och Norge. Sverige skulle inte acceptera "ein mutwilliger Kampf" (en strid på okynne) i Danmark utan att självt ingripa i ett sådant läge. Storamiralen Dönitz frågade vad som menas med "ein mutwilliger Kampf". Riksbefullmäktigade Dr. Best svarade: "Varje strid, ty varje strid är utsiktslös". När Per Albin gjorde sin markering gentemot Dönitz gjorde han det medveten om att Sverige kunde sätta makt bakom orden. Källa: ”Per Albin Hansson och den svenska D-dagen”, Per-Anders Lundström, Pennan & Svärdet. Bilden till höger visar Per Albin Hansson (1885 - 1946), svensk statsminister åren 1932 - 1946. Bild: Wikipedia.

Operation Rädda Norge

Operation rädda Norge var en planerad svensk militäroperation under senare hälften av andra världskriget. Det kom dock aldrig att realiseras. Under år 1941 framhölls från svenskt militärt håll att ett tyskt anfall mot Sverige bäst skulle mötas med ett motanfall in i Norge. Från hösten 1942 blev Tyskland tvungen att dra tillbaka en del förband från Norge för att sätta in dem på annat håll. För att i gynnsamma fall, till exempel i samband med en eventuell allierad landstigning i Norge kunna sätta in den svenska armén i Norge uppgjordes en ny planläggning. Denna föredrogs för försvarsminister Per Edvin Sköld den 30 november 1942 och avsågs gälla från den 1 januari 1943. Bilden till höger visar Per Edvin Sköld (1891 - 1972), svensk försvarsminister 1938 - 1945. Bild: Wikipedia. Planen förutsatte insats av huvuddelen av den svenska armén, varvid kraftsamling skulle ske från Värmland och Dalsland i riktning mot Oslo. Sekundära anfall planerades även mot Trondheim och Mo i Rana. I operationen planerades även att de norska Polistrupperna skulle ingå, trupper som från början av 1943 utbildades i Sverige.

Sverige under beredskapen 1939 -

1945

Vid krigsutbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 införde Sverige en förstärkt beredskap kallad Neutralitetsvakten som sen bestod under hela kriget. Neutralitetsvaktens storlek varierade kraftigt undre kriget, beroende på hur starkt hotet från främmande makt upplevdes. Redan i november 1939 gjorde Sverige ytterligare en partiell mobilisering, nu i samband med att Finland angreps av Sovjet, Vinterkriget. En arméfördelning (armédivision) på cirka 100.000 man mobiliserades för att i Norrbotten skydda den svenska gränsen mot Finland och den 5 december beslutades att Marinen skulle minera Ålands hav för att hålla sovjetiska ubåtar borta från Bottenhavet. När Danmark och Norge invaderades av den tyska krigsmakten den 9 april 1940 var merparten av de svenska väpnade styrkorna förlagda vid den finska gränsen i Norrbotten. Den 11 april 1940 inleddes därför allmän mobilisering i Sverige och antalet man under vapen höjdes på några veckor till 320.000. Många extra regementen sattes också upp, de sk. dubbleringsregementena. I mars 1941 höjdes beredskapen ytterligare i och med Marskrisen då det uppstod en stark spänning mellan Sverige och Tyskland på grund av att tyskarna börjat nonchalera transiteringsöverenskommelsen. Sverige mobiliserade öppet betydande förband för att visa Tyskland att man inte tänkte ge efter. Krisen avklingade snart, men de nya inkallelserna gav möjligheter att genomföra omfattande vinterövningar. Den svenska militära underrättelsetjänsten lyckades i början av kriget knäcka de tyska krypteringskoderna och kunde därmed avläsa de tyska diplomatiska telegrammen. I februari 1942 inträffade Februarikrisen, då tyskarna påbörjade en uppbyggning av en slagstyrka i Norge för en eventuell invasion av Sverige. Detta kände man till i Sverige, då underrättelsetjänsten kunde avlyssna den tyska teletrafiken och som svar på detta mobiliserades totalt 300.000 man i en jättelik militärövning i Jämtland. Förbanden som nu mobiliserades var av en helt annan klass än de som kallats in under den första beredskapshöjningen 1939. De var välutbildade och med bra utbildning och mobiliseringarna gick snabbt och effekt. Totalt sett inkallades mer än en miljon svenska värnpliktiga för beredskapstjänstgöring åren 1939 – 1945. Bilden visar svenska officerare i uniform m/1939. Arsenalen, Bildarkivet. Se vidare Beredskapsåren 1939 - 1945