Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-10-27

Svenska frivilligkåren i Finland - 2

Svenska frivilligkåren i Finland - organisationen

Deltarnas ursprung

Totalt anmälde sig 12.705 man (727 av dess var norrmän) till Svenska frivilligkåren och av dessa antogs 8.260 svenskar. Av dessa stupade 38, omkring 50 sårades genom direkta stridshandlingar och över 130 frostskadades. De svenskar som deltog kom praktiskt taget från hela Sverige även om storstadsområdena dominerade. Tabellen nedan visar antagna svenska frivilliga per län i fallande ordning:
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx
Värvade frivilliga, länsvis
Län
Antal antagna
Stockholms stad
2.449
Norrbottens län
1.258
Göteborgs och Bohus län
547
Malmöhus län
538
Militärbyrån (SJ)
351
Uppsala län
239
Östergötlands län
230
Älvsborgs län
215
Kalmar län
205
Flygvapnet
188
Övriga län
2.040
Summa:
8.260
Militärbyrån; byrå vid vissa civila ämbetsverk som exempelvis Generalpoststyrelsen och Järnvägsstyrelsen med uppgift att handha samarbetet med de militära myndigheterna. Militärbyrån inrättades den 1 september 1905 och dess uppgift var i huvudsak att handlägga militära transportärenden inom järnvägsstyrelsen, särskilt de arbeten som avsåg de förberedande åtgärderna för statsbanornas militära användning. Alla typer av militära järnvägstransporter som mobiliseringstransporter, uppmarsch- och koncentrerings-transporter samt transporter under militära operationer fanns planlagda redan i fred av både militär- som järnvägsmyndigheter. De allra flesta frivilliga i kåren var i åldersgruppen 20 - 30 år (67%). Förutom 8.260 svenskar fanns i den svenska frivilligkåren även drygt 700 norska frivilliga. Även i den norska gruppen var de flesta i åldern 20 - 30 år. De norska frivilliga tilldelades huvudsakligen till I. stridsgruppens 3. skyttekompani och II. stridsgruppens I. skyttekompani. De frivilliga som redan hade i militär tjänstegrad i Sverige erhöll motsvarande grad i finska armén. Svenska vicekorpraler och korpraler erhöll dock sergeants grad medan furirer blev översergeanter. Svenska sergeanter och fanjunkare tilldelades graden fältväbel. Chef över den svenska frivilligkåren var general Ernst Linder. Stabschef var överstelöjtnant Carl August Ehrensvärd. Kåren ingick som ett självständigt förband i den finska krigsmakten och lydde under Finlands överbefälhavare, fältmarskalk Gustaf Mannerheim. Linder hade varit frivillig i Finland under Finska inbördeskriget 1918.

Organisationen av frivilligkåren

Svenska frivilligkåren var organiserad i kårstab med kårstabskompani, signalkompani samt tre stridsgrupper (artilleriförstärkta infanteribataljoner) understödda av artilleri och pansarvärn. Varje bataljon bestod av tre skyttekompanier, ett jägarkompani, ett tungt kompani, ett artilleribatteri, en plogpluton samt underhållsförband. Även luftvärns-, ingenjörs- samt underhållsenheter ingick. Vapen och utrustning hade huvudsakligen köpts in från den svenska armén. Kårstaben med signalkompaniet bestod av 249 man. Varje stridsgrupp bestod av stabskompani, 3 skyttekompanier, 1 jägarkompani, 1 tungt kompani, 1 luftvärnsbatteri med lvakan m/36, 1 plogpluton och 1 signalpluton.

Stridsgrupperna

Chef över I. stridsgruppen var initialt överstelöjtnant Magnus Dyrssen. Dyrssen blev dock en av de första att stupa av Svenska frivilligkårens medlemmar. Vid strider i Märkäjärvi den 1 mars 1940 träffades han av en granatskärva från rysk artillerield och avled. Tillförordnad chef blev därefter kapten Carl Bonde. Han efterträddes den 12 mars av överstelöjtnant Carl-Oscar Agell. Varje stridsgrupp bestod av cirka 1.600 man.

Enheterna

Skyttekompanierna

Varje skyttekompani bestod av 248 man och var organiserad på en stab samt 3 skytteplutoner om vardera 3 skyttegrupper och en pansarvärnsgrupp. Vid varje skyttegrupp fanns 10 man varav en kulsprutegevärsskytt och en kulsprutepistolsskytt. Övriga skyttar var utrustade med mauser m/96. Pansarvärnsgruppen hade istället för automatvapnen två 13 mm pansarvärnsgevär m/38. En fjärde pluton utgjordes av den tunga plutonen och vid den fanns en kulsprutetropp med tre kulsprutor m/14, en pansarvärnstropp med två 20 mm automatkanoner samt en granatkastartropp med två 8 cm granatkastare m/29. Vid II. stridsgruppens skyttekompanier var den tunga plutonen förstärkt med ytterligare en granatkastartropp. Kompanitrossen utgjordes av koktross samt tält- och packtross. Totalt fanns vid varje skyttekompani 27 motorfordon, 20 hästar med slädar samt 10 draghundar med pulka och förare. Förklaringar: Pluton = en underavdelning till ett kompani och brukar bestå av 20–40 soldater. En pluton är i sin tur indelad i ett antal grupper. Tropp = En underavdelning till pluton eller batteri, oftast motsvarande en halv pluton eller 2-3 grupper. Beväpning, se Vapen

Jägarkompanierna

Jägarkompanierna utgjordes av en stab, tre jägarplutoner, en tung tropp samt stab- och kompanitross. Varje pluton utgjordes av fyra grupper och i varje grupp fanns en kulsprutegevärsskytt och en kulsprutepistolsskytt. Övriga jägarsoldater var utrustade med karbin m/94. I den tunga troppen fanns fyra kulsprutegevärsskyttar och tre pansarvärnsskyttar. Vid varje jägarkompani fanns 168 man, 15 hästar med slädar samt 12 draghundar.

Tunga kompanierna

De tunga kompanierna utgjordes av stab och tre tunga plutoner. I kulspruteplutonen ingick tre kulsprutetroppar där var och en bestod av tre kulsprutegrupper med var sin kulspruta m/14. Pansarvärnsplutonen bestod av fyra grupper med var sin 20 mm automatkanon. Granatkastarplutonen bestod av tre grupper med en 8 cm granatkastare m/29 i varje grupp. Totalt bestod det tunga kompaniet av 180 man med 23 motorfordon, 34 hästar med slädar samt 16 draghundar.

16. självständiga jägarkompaniet

Chef över det 16. självständiga jägarkompaniet var kapten Gunnar Westerhall. Kompaniet var sammansatt på liknade sätt som skidlöparbataljonen vid Norrbottens regemente I 19 i Boden. Utbildningen och övning av kompaniet skedde i Rytikari i närheten av Kemi. Vad gäller skidåkning var kravet på jägarsoldaterna att de skulle klara 30 km skidåkning i full fältutrustning med packning på tre timmar och 15 minuter. Fältskjutning övades dagligen och kompaniet låg i tält 3 till 4 dagar i veckan. Jägarförbandet var rikligt utrustad med automatvapen, särskilt kulsprutepistoler (kpist). Ungefär en tredjedel bar automatvapen. Vidare var de utrustade med handgranater, brännflaskor och stridsvagnsminor. Efter hemkomsten från vinterkriget fick kapten Westerhall i uppgift att organisera Jägarskolan i Kiruna (senare I 22).

Pansarvärnskompaniet

Pansarvärnskompaniet bestod av två pansarvärnsplutoner med fyra respektive tre pansarvärnsgrupper utrustade med Bofors 37 mm pansarvärnskanon m/38 (pvkan). Alla kanoner var målade vita. Förutom pjäsgrupperna bestod respektive pluton av stab, följegrupp för skydd, minerings- och sprängningsarbeten samt ammunitions-, drivmedels- och koktross. Båda plutonerna förfogade över motorfordon såsom personbilar, 12 specialinredda pansarbilar, 10 lastbilar och 8 motorcyklar varav två med sidovagn beväpnade med kulsprutegevär m/17. Samtliga fordon var helt nya och vitmålade. Bilden till höger visar en vitmålad lastbil med snökedjor tillhörande 2. pansarvärnsplutonen. Bild: Krigsarkivet.

Luftvärnskompaniet

Chef för luftvärnskompaniet var löjtnant Per E:son Frumeries. Kompaniet avlossade cirka 2.500 skott under kriget mot fientligt flyg. Fyra bombplan och fyra jaktplan sköts ned plus ett tio-tal osäkra fall. Luftvärnskompaniet var utrustade med Bofors 40 mm luftvärnsautomatkanoner, lvakan m/36. 1. luftvärnsautomatkanontroppen stod under befäl av fänrik Gerhard Dryssen och fänrik Uno Engström hade befälet över 2. troppen. Svenska flygflottiljens huvudbas i Veitsiluoto söder om Kemi skyddades initialt av 3. troppen som stod under befäl av fänrik Tore Norrevang. 4. troppen leddes av fänrik Bertil Hallenberg medan 5. troppen leddes av löjtnant Gillis Röing och 6. troppen av Johan Lindnérs. Förutom dessa 6 lvakan troppar fanns även ett 7,5 cm luftvärnsbatteri under kapten Ture R:son Mark. Bilden till höger visar en Bofors 40 mm luftvärnsautomatkanon m/36 i eldställning. Kanonerna vitmålades för att undgå upptäckt i det vita landskapet. Bild: Krigsarkivet.

Artilleriet

Kårens två artilleribatterier var utrustade med fyra 7,5 cm kanoner m/02. Pjäserna var vid denna tid relativt omoderna med de var lätta, vägde bara 1.070 kg. Detta gjorde att de var enkla att transportera. Varje batteri hade en bemanning på 180 man. Varje pjäs betjänades av en pjäschef, riktare, hjälpriktare och två laddare. Räckvidden för dessa pjäser var dock kort, bara 7 km. De svenska batterierna besköt regelbundet olika mål vid och bakom den ryska frontlinjen. Målen utgjordes av de ryska batterierna, observationsvärn, befästningar, vägar och förläggningar. Någon fast spärreld mot avancerade ryska trupper behövdes dock aldrig utlösas. Bilden till höger visar 2. artilleribatteriets andra pjäs vid skottögonblicket med en 7,5 cm kanon m/02. Bild. Miliseum, ID: MILIF.003907. Observationspatruller skickades ut till högt belägna platser för att kontroller ryssarnas verksamhet. Artilleriet upprättade observationsplatser bl.a. på berget Hatajavaara som låg söder om landsvägen mellan Märkejärvi och Salla från vars topp man kunde övervaka fiendens trafik på vägen och hade här bra möjlighet att vägleda den egna artillerielden

Spaningsuppdrag

Vid fronten var det framförallt tre aktiviteter som ständigt återkom för soldaterna i frivilligkåren; vakthållning, fältarbete och patrulluppdrag. Normalt stod alltid en tredjedel av styrkan på vakt i två-timmarspass. Ett annat regelbundet återkommande uppdrag var att avpatrullera olika områden på skidor i noga upprättade rutter. Spanings-, bevaknings- och sambandspatruller var igång dag som natt. Patrullerandet var påfrestande och risken för upptäckt var stor. Det vimlade av ryska soldater i skogarna runt Märkäjärvi och patrullerna tvingades iaktta en noggrann spårdiciplin; de fick inte följa tidigare gjorda skidspår, inte ens sina egna eftersom risken för bakhåll och eldöverfall var alltför stor. Patrullerna var således hänvisade till att spåra i orörd djup snö vilket var fysiskt krävande. Bilden till höger visar en svensk skidpatrull på uppdrag vid fronten. Bild: Krigsarkivet. Patrullering skedde även i ödemarkerna norr och söder om de ryska ställningarna och det vanligtvis nattetid. Många av dessa patrulleringar var rutinmässiga medan andra hade i avsikt att oroa ryssarna. Andra vara rekognosceringar inför större operationer. Men framförallt ville man fastställa fiendens aktiviteter, kontrollera om olika skogspartier var besatta av ryssarna eller inte och om så var fallet, var de försvarsgrupperade eller under förberedelse för framryckning. Mest aktiva med detta var de olika jägarkompanierna.

Frivilligkåren i Norra Finland

Norra Finland eller Finska Lappland var sparsamt befolkat och bestod i stor utsträckning av öde vildmark med milslånga skogar och sjöar, kärr och myrar samt av ett ytterst glest vägnät. Krigsvintern 1939/40 var extremt kall med temperaturer ned till -40 grader C samt mycket snörik. Området ligger vid polcirkel viket innebär arktiska förhållanden med stränga polarvintrar. Det kalla vädret ställde till stora problem med att hålla motorerna varma både på motorfordonen och flygplanen för att de överhuvud skulle gå att starta. Den svenska frivilligkåren sattes in i Norra Finland. Här var de finska trupperna som svagast och här skulle kårens underhållsförsörjning från Sverige vara enklast att upprätthålla med korta underhållslinjer. Att sätta in kåren i finska Lappland innebar dessutom att man utgjorde ett fjärrskydd för den svenska gränsen genom att fördröja en rysk framryckning mot Torne älv samt säkerställa järnvägsförbindelsen till Sverige för frakt av militärt underhåll. Genom att frivilligkåren försvarade norra Finland kunde de flesta av de finska trupperna som fanns här frigöras för att sättas in på fronten i söder. Vidare hade Finland inget luftförsvar här uppe vilket gjorde att ryssarna ensamt hade luftherraväldet i denna region vilket kom att ändras då den svenska frivilliga flygflottiljen kom på plats i början av januari. Bilden till höger visar en karta över norra Finland med Haparanda och Torneå längst upp i Bottenviken samt söder om Torneå staden Kemi. Svenska Frivilligkårens operationsområde var norr om linjen Uleåborg - Kuusamo - Paanajärvi. Flygplanssymbolerna visar svenska flygflottiljen F 19:s baser. Upp till höger ser vi Salla fronten med bland annat Märkäjärvi där hårda strider utkämpades. Den svenska flygflottiljens framskjutna krigsbaser utgjordes huvudsakligen av upplogade sjöisar.

Stridsgrupperna tar form

I början av februari var I. stridsgruppen färdigorganiserad och en period av fältmässiga övningar under realistiska förhållanden tog vid. Bland annat genomfördes en övningsmarsch från Kemi till Rovaniemi, en sträcka på cirka 120 km. Marschen som påbörjades den 3 februari skedde på skidor i terrängen medan trossen mm transporterades med både hästdragna slädar och motorfordon på smala oplogade vägar. Under marschen genomfördes olika övningar i fördröjningsstrid, omgruppering mm. Även nattmarscher företogs. Allt genomfördes i stark kyla med temperaturer på -30 C. Den 14 februari var hela stridsgruppen samlad väster om Rovaniemi. Samma kväll påbörjades transport av stridsgruppen med tåg i tre omgångar till Kemijärvi. Vid urlastningen av tredje transportomgången utsattes stationsområdet av en ryskt flygattack som dock inte orsakade några skador. Planen besköts av svensk luftvärnseld. Under perioden 17 - 22 februari förbereddes marschen fram till fronten. Kemijärvi bombades dagligen av ryssarna. Den 22 februari anländer även II. stridsgruppen till Kemijärvi. Den 24 februari kom ordern att med I. och II. stridsgruppen marschera från Kemijärvi till fronten vid Märkäjärvi för att där avlösa de finska förbanden. I. gruppen gick på landsvägen medan II. gruppen genomförde marschen i terrängen. Under de extrema marschdagarna i meterdjup lös snö hände det att temperaturen sjönk ned till -45 C. På grund av risken för upptäckt fick ingen eld heller göras upp i tältkaminerna förrän efter mörkrets inbrott. Många soldater ådrog sig köldskador under marschen, vissa så kraftigt att de fick hemförlovas (5%).

Frivilligkåren avlöser de finska förbanden vid fronten den 26 februari 1940

Enligt den ursprungliga planen skulle den Svenska frivilligkåren avlösa de finska förbanden vid fronten i Märkäjärvi den 29 februari men på grund av det allvarliga läget på Karelska näset behövdes alla finska förband där. Order kom till kårstaben den 25 februari om att forcera avlösningen och den initierades redan samma dag. I. stridsgruppen förberedde genast sin avlösning av de finska stryrkorna och följande dag, 26 februari, genomfördes den. I. stridsgruppen avlöste de finska styrkorna direkt vid fronten väster om byn Märkäjärvi. Den 26 februari påbörjade även II. stridsgruppens förflyttning till fronten för att genomföra avlösningen. Förläggningsplatsen var vid Laijeselkä norr om landsvägen Kemijärvi - Märkäjärvi. Här skulle II. stridsgruppen utgöra reserv och bevaka området norr om vägen med förberett motanfall mot sydost. Fem bevakningsavdelningar upprättades runt om II. gruppens förläggning till skydd mot rysk marktrupp. Kartan till höger visar fronten vid Märkäjärvi, norra Finland. Ryska ställningarna till höger, Svenska frivilligkårens ställningar till vänster. I. stridsgruppen fanns vid fronten i Paikanselkä och II. stridsgruppen vid Laijeselkä norr om landsvägen. Avlösningen tog någon dag men från och med den 28 februari hade svenska frivilligkåren ansvaret för fronten vid Märkäjärvi. III. stridsgruppen hade vid denna tidpunkt ännu inte anlänt till fronten. Deras ankomst skedde med början den 11 mars. Den Svenska frivilligkåren möjliggjorde därmed att de finska förbanden kunde frigöras, fem bataljoner och två batterier (således mer än Frivilligkårens egna styrka) som nu kunde sättas in i de häftiga striderna i sydöstra Finland på Karelska Näset. Försvarslinjen vid fronten var ofullständigt utbyggd vid svenska övertagandet varför en hel del fältarbeten fick påbörjas. Tjälen och den hårdfrusna marken försvårade dessa arbeten. Vid fronten i Märkäjärvi fanns ryska 122. divisionen med tre infanteriregementen och ett artilleriregemente. Tillsammans med finländska trupper ansvarade Svenska frivilligkåren för att järnvägen mellan Sverige och Finland via Torneå och Uleåborg och därmed den för Finland livsviktiga importen av krigsmateriel från Sverige hölls öppen. De två svenska stridsgrupperna vid Märkäjärvi band tillsammans med tre finländska bataljoner mångfaldigt starkare ryska styrkor som i annat fall hade kunnat sättas in på annat håll. Det var naturligtvis även av stor betydelse att Frivilligkåren kunde frigöra fem stridsvana finländska bataljoner, vilka nu kunde sättas in på Karelska näset.

Korsu - skyddade bivacker

I det område som Frivilligkåren övertog från finnarna fanns ett antal splittersäkra skyddsrum, sk. korsun. Dessa fungerade både som skydd samt som bivack. En korsu byggdes oftast in i en kulle, med en djup skyttegravsliknande gångstig fram till ingångsdörren. Själva korsun var oftast helt inbyggd i kullen. Rummet i korsun byggdes i regel av stockar och korsuns tak bestod av flera lager av korslagda stockar, och ovanpå dessa ett lager med stora stenar och jord. Taket kamoufleras omsorgsfullt för att korsun skall smälta in i den omgivande naturen. I korsun fanns vanligen en eller flera ventilationsrör, samt rör från eldstäder. Skorstensrören försågs med en sinnrik förgrening gjord av galler, så att nedsläppta handgranater studsade ut igen. Korsun fanns i flera olika storlekar. Den vanligaste storleken rymmde som mest omkring tjugo mannar. De var inredd med britsar, bord, pallar och en eldstad. Som belysningskälla användes en lampa av något slag, oftast en fotogenlampa. Bilden till höger visar ingången till en nybyggd korsu vid fronten i Märkäjärvi 1940. Svenska frivilligkåren. Bild: Krigsarkivet. Bilden till vänster visar insidan av II. stridsgruppens stabskorsu vid fronten i Märkäjärvi 1940. Bild Krigsarkivet.
I. stridsgruppen Chef: överstelöjtnant Magnus Dyrssen •	Stab •	1. skyttekompaniet •	2. skyttekompaniet •	3. skyttekompaniet •	4. jägarkompaniet •	5. tunga kompaniet •	1. batteriet •	1. plogplutonen •	1. signalplutonen Chefer efter Dyrssen: kapten Carl Bonde, överstelöjtnant Carl-Oscar Agell  II. stridsgruppen Chef: överstelöjtnant Viking Tamm •	Stab •	1. skyttekompaniet •	2. skyttekompaniet •	3. skyttekompaniet •	4. jägarkompaniet •	5. tunga kompaniet •	2. batteriet •	2. plogplutonen •	2. signalplutonen  III. stridsgruppen Chef: överstelöjtnant Martin Ekström •	Stab •	1. skyttekompaniet •	2. skyttekompaniet •	3. skyttekompaniet •	4. jägarkompaniet •	5. tunga kompaniet •	3. batteriet •	3. plogplutonen •	3. signalplutonen  Övriga förband •	1. pansarvärnsplutonen •	2. pansarvärnsplutonen •	Luftvärnskompaniet •	Ingenjörkompaniet •	16. självständiga jägarkompaniet •	Intendenturkompaniet •	Ammunitions- och tygkompaniet •	Vägkompaniet •	1. bilkompaniet •	2. bilkompaniet •	Anspannsbataljonen •	1. sjukvårdsplutonen •	2. sjukvårdsplutonen •	Hästambulans •	Depå, stabstab och depåkompani •	Etappsjukhus •	Frivilliga flygflottiljen F 19

Freden

Fredsavtalet mellan Finland och Sovjetunionen skrevs under den 12 mars 1940 och striderna skulle upphöra den 13 mars klockan 11.00 (finsk tid). Söndagen den 26 mars avtackade Finlands överbefälhavare, fältmarskalk Gustaf Mannerheim, Svenska frivilligkåren vid Paikanselkä, strax intill den tidigare frontlinjen. Vid sammankomsten delade även fältmarskalken ut befordringar samt finska det Frihetskorset och andra förtjänsttecken till ett 40-tal svenskar. Då alla svenska förband inte hade möjlighet att samlas i Paikanselkä skedde avtackningar även på andra håll, bl.a. i Kemi och Joutsijärvi.

Fältarbeten

Försvarsställningarna vid fronten i Märkäjärvi var ofullständigt utbyggda när frivilligkåren tog över. Det fanns ett antal eldställningar men de var enkla liggvärn. Det fanns därför ett omedelbart behov att förbättra och bygga ut försvarsställningarna liksom att ordna med förläggningar åt manskapet. Den djupa tjälen och den hårdfrusna marken utgjorde ett stort problem vid dessa arbeten. De befintliga värnen gjordes om till ståvärn och försågs delvis med splitterskydd. Ytterligare korsun byggdes också. I övrigt förlades manskapet i manskapstält omgivna av kraftiga snövallar som gav bra skydd så länge man låg ned i tälten. En ständigt pågående verksamhet var att dra fram ved i pulkor från avtagsvägen som sen skulle sågas och klyvas till vedträn för uppvärmning. Även maten fick hämtas en gång om dagen i pulka till förläggningsområdena. Maten kokades centralt bakom fronten och levererades i isoleringskitlar. Soldaterna kunde äta mat två gånger om dagen, det andra målet fick dock värmas upp. Maten var viktig för soldaterna i det mycket kalla vintervädret.

Omorganisation av kårstaben 5 mars

Den 5 mars 1940 omorganiserades Svenska frivilligkårens kårstab. Staben delas till en stab för operationsgruppen Svenska frivilligkåren (SFr) och en stab för stridsgruppen Svenska frivilligkåren (SFK). Stabschef för SFr blev major Richard Åkerman. Chef över stridsgruppen SFK var överste Arthur Nordenswan med överstelöjtnant Carl August Ehrensvärd som stabschef. Staben för SFr stannade kvar på hotellet i Rovaniemi medan staben för stridsgruppen hade sin uppehållsplats i en övergiven bondgård i byn Salmijärvi, Kuokkola, knappt en mil bakom fronten.

Striderna

Den Svenska frivilligkåren (SFK) var inblandade i många strider med de ryska styrkorna vid Märkäjärvi efter att svenskarna tagit över frontavsnittet efter de finska förbanden. För information om de strider som förekom se Svenska frivilligkårens strider vid Märkäjärvi.
Bilden ovan visar insida av en finsk korsu från 1941 under Fortsättningskriget. Bild: Wikipedia. Bilden ovan visar det svenska manskapstältet m/39 som svenska frivilligkåren använde under Vinterkriget i Finland. Tälet är omgivet av kraftiga snövallar som gav bra skydd.  Bild: Krigsarkivet. Ovan, svenska försvarets pulka m/1938. Bild: Miliseum, ID: MILI.010288.  Bilden till höger visar några soldater där en av soldaterna drar en pulka efter sig. Pulkans skaklar är fäst vid en sele på soldaten som drar pulkan.
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-10-27

Svenska frivilligkåren i

Finland - 2

Svenska frivilligkåren i Finland -

organisationen

Deltarnas ursprung

Totalt anmälde sig 12.705 man (727 av dess var norrmän) till Svenska frivilligkåren och av dessa antogs 8.260 svenskar. Av dessa stupade 38, omkring 50 sårades genom direkta stridshandlingar och över 130 frostskadades. De svenskar som deltog kom praktiskt taget från hela Sverige även om storstadsområdena dominerade. Tabellen nedan visar antagna svenska frivilliga per län i fallande ordning:
Enrollerade frivilliga länsvis
Län
Antal antagna
Stockholms stad
2.449
Norrbottens län
1.258
Göteborgs och Bohus län
547
Malmöhus län
538
Militärbyrån
351
Uppsala län
239
Östergötlands län
230
Älvsborgs län
215
Kalmar län
205
Övriga län
2.228
Summa:
8.260
Militärbyrån; byrå vid vissa civila ämbetsverk som exempelvis Generalpoststyrelsen och Järnvägsstyrelsen med uppgift att handha samarbetet med de militära myndigheterna. Militärbyrån inrättades den 1 september 1905 och dess uppgift var i huvudsak att handlägga militära transportärenden inom järnvägsstyrelsen, särskilt de arbeten som avsåg de förberedande åtgärderna för statsbanornas militära användning. Alla typer av militära järnvägstransporter som mobiliseringstransporter, uppmarsch- och koncentrerings-transporter samt transporter under militära operationer fanns planlagda redan i fred av både militär- som järnvägsmyndigheter. De allra flesta frivilliga i kåren var i åldersgruppen 20 - 30 år (67%). Förutom 8.260 svenskar fanns i den svenska frivilligkåren även drygt 700 norska frivilliga. Även i den norska gruppen var de flesta i åldern 20 - 30 år. De norska frivilliga tilldelades huvudsakligen till I. stridsgruppens 3. skyttekompani och II. stridsgruppens I. skyttekompani. De frivilliga som redan hade i militär tjänstegrad i Sverige erhöll motsvarande grad i finska armén. Svenska vicekorpraler och korpraler erhöll dock sergeants grad medan furirer blev översergeanter. Svenska sergeanter och fanjunkare tilldelades graden fältväbel. Chef över den svenska frivilligkåren var general Ernst Linder. Stabschef var överstelöjtnant Carl August Ehrensvärd. Kåren ingick som ett självständigt förband i den finska krigsmakten och lydde under Finlands överbefälhavare, fältmarskalk Gustaf Mannerheim. Linder hade varit frivillig i Finland under Finska inbördeskriget 1918.

Organisationen av frivilligkåren

Svenska frivilligkåren var organiserad i kårstab med kårstabskompani, signalkompani samt tre stridsgrupper (artilleriförstärkta infanteribataljoner) understödda av artilleri och pansarvärn. Varje bataljon bestod av tre skyttekompanier, ett jägarkompani, ett tungt kompani, ett artilleribatteri, en plogpluton samt underhållsförband. Även luftvärns-, ingenjörs- samt underhållsenheter ingick. Vapen och utrustning hade huvudsakligen köpts in från den svenska armén. Kårstaben med signalkompaniet bestod av 249 man. Varje stridsgrupp bestod av stabskompani, 3 skyttekompanier, 1 jägarkompani, 1 tungt kompani, 1 luftvärnsbatteri med lvakan m/36, 1 plogpluton och 1 signalpluton.

Stridsgrupperna

Chef över I. stridsgruppen var initialt överstelöjtnant Magnus Dyrssen. Dyrssen blev dock en av de första att stupa av Svenska frivilligkårens medlemmar. Vid strider i Märkäjärvi den 1 mars 1940 träffades han av en granatskärva från rysk artillerield och avled. Tillförordnad chef blev därefter kapten Carl Bonde. Han efterträddes den 12 mars av överstelöjtnant Carl-Oscar Agell. Varje stridsgrupp bestod av cirka 1.600 man.
I. stridsgruppen Chef: överstelöjtnant Magnus Dyrssen •	Stab •	1. skyttekompaniet •	2. skyttekompaniet •	3. skyttekompaniet •	4. jägarkompaniet •	5. tunga kompaniet •	1. batteriet •	1. plogplutonen •	1. signalplutonen Chefer efter Dyrssen: kapten Carl Bonde, överstelöjtnant Carl-Oscar Agell  II. stridsgruppen Chef: överstelöjtnant Viking Tamm •	Stab •	1. skyttekompaniet •	2. skyttekompaniet •	3. skyttekompaniet •	4. jägarkompaniet •	5. tunga kompaniet •	2. batteriet •	2. plogplutonen •	2. signalplutonen  III. stridsgruppen Chef: överstelöjtnant Martin Ekström •	Stab •	1. skyttekompaniet •	2. skyttekompaniet •	3. skyttekompaniet •	4. jägarkompaniet •	5. tunga kompaniet •	3. batteriet •	3. plogplutonen •	3. signalplutonen  Övriga förband •	1. pansarvärnsplutonen •	2. pansarvärnsplutonen •	Luftvärnskompaniet •	Ingenjörkompaniet •	16. självständiga jägarkompaniet •	Intendenturkompaniet •	Ammunitions- och tygkompaniet •	Vägkompaniet •	1. bilkompaniet •	2. bilkompaniet •	Anspannsbataljonen •	1. sjukvårdsplutonen •	2. sjukvårdsplutonen •	Hästambulans •	Depå, stabstab och depåkompani •	Etappsjukhus •	Frivilliga flygflottiljen F 19

Enheterna

Skyttekompanierna

Varje skyttekompani bestod av 248 man och var organiserad på en stab samt 3 skytteplutoner om vardera 3 skyttegrupper och en pansarvärnsgrupp. Vid varje skyttegrupp fanns 10 man varav en kulsprutegevärsskytt och en kulsprutepistolsskytt. Övriga skyttar var utrustade med mauser m/96. Pansarvärnsgruppen hade istället för automatvapnen två 13 mm pansarvärnsgevär m/38. En fjärde pluton utgjordes av den tunga plutonen och vid den fanns en kulsprutetropp med tre kulsprutor m/14, en pansarvärnstropp med två 20 mm automatkanoner samt en granatkastartropp med två 8 cm granatkastare m/29. Vid II. stridsgruppens skyttekompanier var den tunga plutonen förstärkt med ytterligare en granatkastartropp. Kompanitrossen utgjordes av koktross samt tält- och packtross. Totalt fanns vid varje skyttekompani 27 motorfordon, 20 hästar med slädar samt 10 draghundar med pulka och förare. Förklaringar: Pluton = en underavdelning till ett kompani och brukar bestå av 20–40 soldater. En pluton är i sin tur indelad i ett antal grupper. Tropp = En underavdelning till pluton eller batteri, oftast motsvarande en halv pluton eller 2-3 grupper. Beväpning, se Vapen

Jägarkompanierna

Jägarkompanierna utgjordes av en stab, tre jägarplutoner, en tung tropp samt stab- och kompanitross. Varje pluton utgjordes av fyra grupper och i varje grupp fanns en kulsprutegevärsskytt och en kulsprutepistolsskytt. Övriga jägarsoldater var utrustade med karbin m/94. I den tunga troppen fanns fyra kulsprutegevärsskyttar och tre pansarvärnsskyttar. Vid varje jägarkompani fanns 168 man, 15 hästar med slädar samt 12 draghundar.

Tunga kompanierna

De tunga kompanierna utgjordes av stab och tre tunga plutoner. I kulspruteplutonen ingick tre kulsprutetroppar där var och en bestod av tre kulsprutegrupper med var sin kulspruta m/14. Pansarvärnsplutonen bestod av fyra grupper med var sin 20 mm automatkanon. Granatkastarplutonen bestod av tre grupper med en 8 cm granatkastare m/29 i varje grupp. Totalt bestod det tunga kompaniet av 180 man med 23 motorfordon, 34 hästar med slädar samt 16 draghundar.

16. självständiga jägarkompaniet

Chef över det 16. självständiga jägarkompaniet var kapten Gunnar Westerhall. Kompaniet var sammansatt på liknade sätt som skidlöparbataljonen vid Norrbottens regemente I 19 i Boden. Utbildningen och övning av kompaniet skedde i Rytikari i närheten av Kemi. Vad gäller skidåkning var kravet på jägarsoldaterna att de skulle klara 30 km skidåkning i full fältutrustning med packning på tre timmar och 15 minuter. Fältskjutning övades dagligen och kompaniet låg i tält 3 till 4 dagar i veckan. Jägarförbandet var rikligt utrustad med automatvapen, särskilt kulsprutepistoler (kpist). Ungefär en tredjedel bar automatvapen. Vidare var de utrustade med handgranater, brännflaskor och stridsvagnsminor. Efter hemkomsten från vinterkriget fick kapten Westerhall i uppgift att organisera Jägarskolan i Kiruna (senare I 22).

Pansarvärnskompaniet

Pansarvärnskompaniet bestod av två pansarvärnsplutoner med fyra respektive tre pansarvärnsgrupper utrustade med Bofors 37 mm pansarvärnskanon m/38 (pvkan). Alla kanoner var målade vita. Förutom pjäsgrupperna bestod respektive pluton av stab, följegrupp för skydd, minerings- och sprängningsarbeten samt ammunitions-, drivmedels- och koktross. Båda plutonerna förfogade över motorfordon såsom personbilar, 12 specialinredda pansarbilar, 10 lastbilar och 8 motorcyklar varav två med sidovagn beväpnade med kulsprutegevär m/17. Samtliga fordon var helt nya och vitmålade. Bilden till höger visar en vitmålad lastbil med snökedjor tillhörande 2. pansarvärnsplutonen. Bild: Krigsarkivet.

Luftvärnskompaniet

Chef för luftvärnskompaniet var löjtnant Per E:son Frumeries. Kompaniet avlossade cirka 2.500 skott under kriget mot fientligt flyg. Fyra bombplan och fyra jaktplan sköts ned plus ett tio-tal osäkra fall. Luftvärnskompaniet var utrustade med Bofors 40 mm luftvärnsautomatkanoner, lvakan m/36. 1. luftvärnsautomatkanontroppen stod under befäl av fänrik Gerhard Dryssen och fänrik Uno Engström hade befälet över 2. troppen. Svenska flygflottiljens huvudbas i Veitsiluoto söder om Kemi skyddades initialt av 3. troppen som stod under befäl av fänrik Tore Norrevang. 4. troppen leddes av fänrik Bertil Hallenberg medan 5. troppen leddes av löjtnant Gillis Röing och 6. troppen av Johan Lindnérs. Förutom dessa 6 lvakan troppar fanns även ett 7,5 cm luftvärnsbatteri under kapten Ture R:son Mark. Bilden till höger visar en Bofors 40 mm luftvärnsautomatkanon m/36 i eldställning. Kanonerna vitmålades för att undgå upptäckt i det vita landskapet. Bild: Krigsarkivet.

Artilleriet

Kårens två artilleribatterier var utrustade med fyra 7,5 cm kanoner m/02. Pjäserna var vid denna tid relativt omoderna med de var lätta, vägde bara 1.070 kg. Detta gjorde att de var enkla att transportera. Varje batteri hade en bemanning på 180 man. Varje pjäs betjänades av en pjäschef, riktare, hjälpriktare och två laddare. Räckvidden för dessa pjäser var dock kort, bara 7 km. De svenska batterierna besköt regelbundet olika mål vid och bakom den ryska frontlinjen. Målen utgjordes av de ryska batterierna, observationsvärn, befästningar, vägar och förläggningar. Någon fast spärreld mot avancerade ryska trupper behövdes dock aldrig utlösas. Bilden till höger visar 2. artilleribatteriets andra pjäs vid skottögonblicket med en 7,5 cm kanon m/02. Bild. Miliseum, ID: MILIF.003907. Observationspatruller skickades ut till högt belägna platser för att kontroller ryssarnas verksamhet. Artilleriet upprättade observationsplatser bl.a. på berget Hatajavaara som låg söder om landsvägen mellan Märkejärvi och Salla från vars topp man kunde övervaka fiendens trafik på vägen och hade här bra möjlighet att vägleda den egna artillerielden

Spaningsuppdrag

Vid fronten var det framförallt tre aktiviteter som ständigt återkom för soldaterna i frivilligkåren; vakthållning, fältarbete och patrulluppdrag. Normalt stod alltid en tredjedel av styrkan på vakt i två-timmarspass. Ett annat regelbundet återkommande uppdrag var att avpatrullera olika områden på skidor i noga upprättade rutter. Spanings-, bevaknings- och sambandspatruller var igång dag som natt. Patrullerandet var påfrestande och risken för upptäckt var stor. Det vimlade av ryska soldater i skogarna runt Märkäjärvi och patrullerna tvingades iaktta en noggrann spårdiciplin; de fick inte följa tidigare gjorda skidspår, inte ens sina egna eftersom risken för bakhåll och eldöverfall var alltför stor. Patrullerna var således hänvisade till att spåra i orörd djup snö vilket var fysiskt krävande. Bilden till höger visar en svensk skidpatrull på uppdrag vid fronten. Bild: Krigsarkivet. Patrullering skedde även i ödemarkerna norr och söder om de ryska ställningarna och det vanligtvis nattetid. Många av dessa patrulleringar var rutinmässiga medan andra hade i avsikt att oroa ryssarna. Andra vara rekognosceringar inför större operationer. Men framförallt ville man fastställa fiendens aktiviteter, kontrollera om olika skogspartier var besatta av ryssarna eller inte och om så var fallet, var de försvarsgrupperade eller under förberedelse för framryckning. Mest aktiva med detta var de olika jägarkompanierna.

Frivilligkåren i Norra Finland

Norra Finland eller Finska Lappland var sparsamt befolkat och bestod i stor utsträckning av öde vildmark med milslånga skogar och sjöar, kärr och myrar samt av ett ytterst glest vägnät. Krigsvintern 1939/40 var extremt kall med temperaturer ned till -40 grader C samt mycket snörik. Området ligger vid polcirkel viket innebär arktiska förhållanden med stränga polarvintrar. Det kalla vädret ställde till stora problem med att hålla motorerna varma både på motorfordonen och flygplanen för att de överhuvud skulle gå att starta. Den svenska frivilligkåren sattes in i Norra Finland. Här var de finska trupperna som svagast och här skulle kårens underhållsförsörjning från Sverige vara enklast att upprätthålla med korta underhållslinjer. Att sätta in kåren i finska Lappland innebar dessutom att man utgjorde ett fjärrskydd för den svenska gränsen genom att fördröja en rysk framryckning mot Torne älv samt säkerställa järnvägsförbindelsen till Sverige för frakt av militärt underhåll. Genom att frivilligkåren försvarade norra Finland kunde de flesta av de finska trupperna som fanns här frigöras för att sättas in på fronten i söder. Vidare hade Finland inget luftförsvar här uppe vilket gjorde att ryssarna ensamt hade luftherraväldet i denna region vilket kom att ändras då den svenska frivilliga flygflottiljen kom på plats i början av januari. Bilden till höger visar en karta över norra Finland med Haparanda och Torneå längst upp i Bottenviken samt söder om Torneå staden Kemi. Svenska Frivilligkårens operationsområde var norr om linjen Uleåborg - Kuusamo - Paanajärvi. Flygplanssymbolerna visar svenska flygflottiljen F 19:s baser. Upp till höger ser vi Salla fronten med bland annat Märkäjärvi där hårda strider utkämpades. Den svenska flygflottiljens framskjutna krigsbaser utgjordes huvudsakligen av upplogade sjöisar.

Stridsgrupperna tar form

I början av februari var I. stridsgruppen färdigorganiserad och en period av fältmässiga övningar under realistiska förhållanden tog vid. Bland annat genomfördes en övningsmarsch från Kemi till Rovaniemi, en sträcka på cirka 120 km. Marschen som påbörjades den 3 februari skedde på skidor i terrängen medan trossen mm transporterades med både hästdragna slädar och motorfordon på smala oplogade vägar. Under marschen genomfördes olika övningar i fördröjningsstrid, omgruppering mm. Även nattmarscher företogs. Allt genomfördes i stark kyla med temperaturer på -30 C. Den 14 februari var hela stridsgruppen samlad väster om Rovaniemi. Samma kväll påbörjades transport av stridsgruppen med tåg i tre omgångar till Kemijärvi. Vid urlastningen av tredje transportomgången utsattes stationsområdet av en ryskt flygattack som dock inte orsakade några skador. Planen besköts av svensk luftvärnseld. Under perioden 17 - 22 februari förbereddes marschen fram till fronten. Kemijärvi bombades dagligen av ryssarna. Den 22 februari anländer även II. stridsgruppen till Kemijärvi. Den 24 februari kom ordern att med I. och II. stridsgruppen marschera från Kemijärvi till fronten vid Märkäjärvi för att där avlösa de finska förbanden. I. gruppen gick på landsvägen medan II. gruppen genomförde marschen i terrängen. Under de extrema marschdagarna i meterdjup lös snö hände det att temperaturen sjönk ned till -45 C. På grund av risken för upptäckt fick ingen eld heller göras upp i tältkaminerna förrän efter mörkrets inbrott. Många soldater ådrog sig köldskador under marschen, vissa så kraftigt att de fick hemförlovas (5%).

Frivilligkåren avlöser de finska förbanden

vid fronten den 26 februari 1940

Enligt den ursprungliga planen skulle den Svenska frivilligkåren avlösa de finska förbanden vid fronten i Märkäjärvi den 29 februari men på grund av det allvarliga läget på Karelska näset behövdes alla finska förband där. Order kom till kårstaben den 25 februari om att forcera avlösningen och den initierades redan samma dag. I. stridsgruppen förberedde genast sin avlösning av de finska stryrkorna och följande dag, 26 februari, genomfördes den. I. stridsgruppen avlöste de finska styrkorna direkt vid fronten väster om byn Märkäjärvi. Den 26 februari påbörjade även II. stridsgruppens förflyttning till fronten för att genomföra avlösningen. Förläggningsplatsen var vid Laijeselkä norr om landsvägen Kemijärvi - Märkäjärvi. Här skulle II. stridsgruppen utgöra reserv och bevaka området norr om vägen med förberett motanfall mot sydost. Fem bevakningsavdelningar upprättades runt om II. gruppens förläggning till skydd mot rysk marktrupp. Kartan till höger visar fronten vid Märkäjärvi, norra Finland. Ryska ställningarna till höger, Svenska frivilligkårens ställningar till vänster. I. stridsgruppen fanns vid fronten i Paikanselkä och II. stridsgruppen vid Laijeselkä norr om landsvägen. Avlösningen tog någon dag men från och med den 28 februari hade svenska frivilligkåren ansvaret för fronten vid Märkäjärvi. III. stridsgruppen hade vid denna tidpunkt ännu inte anlänt till fronten. Deras ankomst skedde med början den 11 mars. Den Svenska frivilligkåren möjliggjorde därmed att de finska förbanden kunde frigöras, fem bataljoner och två batterier (således mer än Frivilligkårens egna styrka) som nu kunde sättas in i de häftiga striderna i sydöstra Finland på Karelska Näset. Försvarslinjen vid fronten var ofullständigt utbyggd vid svenska övertagandet varför en hel del fältarbeten fick påbörjas. Tjälen och den hårdfrusna marken försvårade dessa arbeten. Vid fronten i Märkäjärvi fanns ryska 122. divisionen med tre infanteriregementen och ett artilleriregemente. Tillsammans med finländska trupper ansvarade Svenska frivilligkåren för att järnvägen mellan Sverige och Finland via Torneå och Uleåborg och därmed den för Finland livsviktiga importen av krigsmateriel från Sverige hölls öppen. De två svenska stridsgrupperna vid Märkäjärvi band tillsammans med tre finländska bataljoner mångfaldigt starkare ryska styrkor som i annat fall hade kunnat sättas in på annat håll. Det var naturligtvis även av stor betydelse att Frivilligkåren kunde frigöra fem stridsvana finländska bataljoner, vilka nu kunde sättas in på Karelska näset.

Korsu - skyddade bivacker

I det område som Frivilligkåren övertog från finnarna fanns ett antal splittersäkra skyddsrum, sk. korsun. Dessa fungerade både som skydd samt som bivack. En korsu byggdes oftast in i en kulle, med en djup skyttegravsliknande gångstig fram till ingångsdörren. Själva korsun var oftast helt inbyggd i kullen. Rummet i korsun byggdes i regel av stockar och korsuns tak bestod av flera lager av korslagda stockar, och ovanpå dessa ett lager med stora stenar och jord. Taket kamoufleras omsorgsfullt för att korsun skall smälta in i den omgivande naturen. I korsun fanns vanligen en eller flera ventilationsrör, samt rör från eldstäder. Skorstensrören försågs med en sinnrik förgrening gjord av galler, så att nedsläppta handgranater studsade ut igen. Korsun fanns i flera olika storlekar. Den vanligaste storleken rymmde som mest omkring tjugo mannar. De var inredd med britsar, bord, pallar och en eldstad. Som belysningskälla användes en lampa av något slag, oftast en fotogenlampa. Bilden till höger visar ingången till en nybyggd korsu vid fronten i Märkäjärvi 1940. Svenska frivilligkåren. Bild: Krigsarkivet. Bilden till vänster visar insidan av II. stridsgruppens stabskorsu vid fronten i Märkäjärvi 1940. Bild Krigsarkivet.

Freden

Fredsavtalet mellan Finland och Sovjetunionen skrevs under den 12 mars 1940 och striderna skulle upphöra den 13 mars klockan 11.00 (finsk tid). Söndagen den 26 mars avtackade Finlands överbefälhavare, fältmarskalk Gustaf Mannerheim, Svenska frivilligkåren vid Paikanselkä, strax intill den tidigare frontlinjen. Vid sammankomsten delade även fältmarskalken ut befordringar samt finska det Frihetskorset och andra förtjänsttecken till ett 40-tal svenskar. Då alla svenska förband inte hade möjlighet att samlas i Paikanselkä skedde avtackningar även på andra håll, bl.a. i Kemi och Joutsijärvi.

Fältarbeten

Försvarsställningarna vid fronten i Märkäjärvi var ofullständigt utbyggda när frivilligkåren tog över. Det fanns ett antal eldställningar men de var enkla liggvärn. Det fanns därför ett omedelbart behov att förbättra och bygga ut försvarsställningarna liksom att ordna med förläggningar åt manskapet. Den djupa tjälen och den hårdfrusna marken utgjorde ett stort problem vid dessa arbeten. De befintliga värnen gjordes om till ståvärn och försågs delvis med splitterskydd. Ytterligare korsun byggdes också. I övrigt förlades manskapet i manskapstält omgivna av kraftiga snövallar som gav bra skydd så länge man låg ned i tälten. En ständigt pågående verksamhet var att dra fram ved i pulkor från avtagsvägen som sen skulle sågas och klyvas till vedträn för uppvärmning. Även maten fick hämtas en gång om dagen i pulka till förläggningsområdena. Maten kokades centralt bakom fronten och levererades i isoleringskitlar. Soldaterna kunde äta mat två gånger om dagen, det andra målet fick dock värmas upp. Maten var viktig för soldaterna i det mycket kalla vintervädret.

Omorganisation av kårstaben 5 mars

Den 5 mars 1940 omorganiserades Svenska frivilligkårens kårstab. Staben delas till en stab för operationsgruppen Svenska frivilligkåren (SFr) och en stab för stridsgruppen Svenska frivilligkåren (SFK). Stabschef för SFr blev major Richard Åkerman. Chef över stridsgruppen SFK var överste Arthur Nordenswan med överstelöjtnant Carl August Ehrensvärd som stabschef. Staben för SFr stannade kvar på hotellet i Rovaniemi medan staben för stridsgruppen hade sin uppehållsplats i en övergiven bondgård i byn Salmijärvi, Kuokkola, knappt en mil bakom fronten.

Striderna

Den Svenska frivilligkåren (SFK) var inblandade i många strider med de ryska styrkorna vid Märkäjärvi efter att svenskarna tagit över frontavsnittet efter de finska förbanden. För information om de strider som förekom se Svenska frivilligkårens strider vid Märkäjärvi.
Bilden ovan visar insida av en finsk korsu från 1941 under Fortsättningskriget. Bild: Wikipedia. Bilden ovan visar det svenska manskapstältet m/39 som svenska frivilligkåren använde under Vinterkriget i Finland. Tälet är omgivet av kraftiga snövallar som gav bra skydd.  Bild: Krigsarkivet. Ovan, svenska försvarets pulka m/1938. Bild: Miliseum, ID: MILI.010288.  Bilden till höger visar några soldater där en av soldaterna drar en pulka efter sig. Pulkans skaklar är fäst vid en sele på soldaten som drar pulkan.