Svenska flygflottiljen i Finland, F

19 - flyguppdragen

Inledning

Svenska frivilligflottiljen i Finland eller F 19 Finland var ett svenskt frivilligt flygförband som bildade en flygflottilj som verkade 1940 i Finland under vinterkriget. För att hjälpa Finland satte den svenska flygstaben upp ett frivilligt flygförband med en jaktflygdivision och en bombflygdivision. Chef för flottiljen blev major Hugo Beckhammar. I början av januari 1940 förbereddes flygflottiljens huvudbas i Veitsiluoto, söder om Kemi i norra Finland. Sveriges regering beslöt den 30 december att ställa stridsflygplan till frivilliga flygförbandets förfogande; fyra bombplan B 4 Hawker Hart och tolv jaktplan J 8 Gloster Gladiator. Mer information om de svenska flygplanen. Den 10 januari flögs flygplanen med besättningar från Sverige till F 19 basen i Veitsiluoto. Planen vara alla utrustade med kommunikationsradio. Två dagar senare, den 12 januari, undsatte man en hårt ansatt finsk armégrupp som höll stånd vid Joutsijärvi trots upprepade ryska anfall. Under januari månad byggdes fem framskjutna flygbaser. Svenska frivilligkåren var beteckningen på den militära kår bestående av svenska medborgare som anmält sig som frivilliga på Finlands sida i Vinterkriget 1939-1940 mellan Finland och Sovjetunionen. Mer information om F 19 och Svenska frivilligkåren i Finland under Vinterkriget 1939 - 1940.

F 19:s uppdrag

Mellan den 10 januari 1940 och fram till freden den 13 mars svarade F 19 för luftförsvaret över norra Finland (finska Lappland), ett område motsvarande en fjärdedel av Sveriges yta, men verksamheten kom att koncentreras till Sallafronten nära finska gränsen, där finnländarna var hårt trängda. Flottiljens arbetsuppgift var att bedriva spaning och anfall mot ryska flygbaser samt anfall mot ryska marktrupper och i mån av resurser förse städerna Uleåborg, Kemi och Torneå med jaktförsvar. F 19 svarade ensamt för luftförsvaret av hela norra Finland. Finlands egna flygstridskrafter kunde därmed koncentreras till fronterna i södra Finland. Då vapenstilleståndet inträdde 13 mars 1940, hade F 19 opererat i 62 dagar (varav 60 flygdagar och i snitt var åtta plan operativa varje dag (67%)). Resultatet för F 19 var tolv förstörda ryska flygplan (varav 8 i luftstrid och 4 på marken) och sex egna flygplansförluster, samt tre stupade svenska piloter. Dock var det enbart två av flygplanen som förlorades genom luftstrid.

Stridsuppdrag på F 19

Inte mindre än 35 sovjetiska bombföretag förhindrades genom F 19. Enligt finländsk militär statistik, redovisad av Greger Falk, sköt de svenska flygarna under vinterkriget ned åtta sovjetiska flygplan i luftstrid och sannolikt ytterligare ett, samt förstörde därutöver fyra sovjetiska plan på marken. Den förste och ende svenske flygaren som sköts till döds i luftstrid under finska vinterkriget var John Sjöqvist. Ytterligare ett svenskt plan (Hart B 4) med två flygare sköts ned av sovjetiskt flyg men piloten lyckades nödlanda och de två ombordvarande kunde ta sig till de egna linjerna. Nedan följer ett axplock ur F 19:s krigsdagbok med ett urval av händelserika dagar:

Relaterade länkar

• Svenska frivilligkåren - start • Svenska frivilligkåren - organisationen • Svenska frivilligkåren - stupade • Flygarna vid svenska frivilliga flygflottiljen F 19 • Flygplanen vid svenska frivilliga flygflottiljen F 19 • Svenska frivilligkårens uniform • Beredskapsåren 1939 - 1945 • Beredskapsförband • Kryptoavdelningen & FRA • Militära underrättelsetjänsten • Svenska regementen • Svenska försvarets organisation under värnpliktsepoken • Norska- och danska polistrupperna i Sverige under kriget • Allmän värnplikt • Förbandsnummer • Svenska Arméns uniformer • Svenska flygvapnets historia

Källor

• Källreferenser Överst på sidan

Stupade flygare i den svenska

flottiljen F 19 under Vinterkriget

• Löjtnant Anders Robert Zachau, född 31 augusti 1906 i Forshälla, Uddevalla kn, död 12 januari 1940 i Märkäjärvi, Finland. Zachau var jägmästare och reservlöjtnant vid Bohusläns regemente I 17 samt hade tjänstgjort vid flygavdelningen i Fårösund F 3 som spanare. Zachau var spaningsofficer och frivillig i finska vinterkriget. Inför ett flyguppdrag den 12 januari anhöll löjtnant Zachau om att få delta och blev då flygspanare i löjtnant Per Sterners flygplan. Zachau då den Hawker Hart B 4 han var flygspanare i störtade efter en kollision i luften med fänrik Arne Jungs Hart B 4 vid ett bombanfall som F 19 gjorde mot en rysk flygbas vid Märkäjärvi den 12 januari 1940 under vinterkriget. Hans stoft hittades först i september 1942 och han begravdes den 19 mars 1943 på Uddevalla Norra kyrkogård. Gift 22 september 1934 med Carin Kutzner. Hans namn är upptaget på minnestavlan i slottskapellet på Karlberg och på tavlan i Flygvapnets Minneshall. Bilden visar löjtnant Anders Zachau. • Fänrik John Magnus Sjöqvist, född den 14 mars 1918 i Karlshamn, Blekinge. Under ett flyganfall den 23 januari 1940 mot de sovjetiska enheterna vid Märkäjärvi sårades han i luftstrid med sovjetiskt jaktflyg och hans Gladiator J 8 störtade varvid han omkom. I mitten på mars, efter krigsslutet, hittades Sjöqvists stoft som fördes till Sverige för begravning. Han gravsattes på Stockholms Norra kyrkogård den 12 juni 1940. Ett sovjetiskt dokument beskriver Sjöqvists sista strid: ”En I-15bis grupp ur 145. IAP ledd av löjtnant Konkin sköt ned ett fiendeplan klockan 1300 vid Mjatijärvi. Flygplanet – ett dubbeldäckat spaningsplan – fattade eld i luften och störtade 3 - 4 kilometer söder om Mjatijärvi, piloten stupade.” Källa: finländske flyghistorikern Carl-Fredrik Geust. Sjöqvists namn är upptaget på tavlan i Flygvapnets Minneshall. Bilden till höger visar jaktflygföraren fänrik John Sjöqvist. Bild: Flygvapenmuseum, ID: FVMF.004263. • Löjtnant Sten Åke Hildinger, född den 6 juni 1914 i Hammarö, Värmland. Han störtade den 10 mars 1940 cirka 8 km söder om Veitsiluoto under provflygning med ett flygplan och avled. Planet, gul D hade reparerats och fått motorn utbytt. Hildinger lyfter från basen klockan 14:10 och under testningen gör han en planerad lodrät störtdykning. Planet slits då sönder på 1.000 m höjd och Hildinger träffas av delar från planet och förlorar medvetandet. Planet kraschar och Hildinger omkom omedelbart vid nedslaget mot isen. Han begravdes i på Stockholms Norra kyrkogård den 19 mars 1940. Hans namn är upptaget på tavlan i Flygvapnets Minneshall. Bilden till höger visar löjtnant Åke Hildinger. Bild: Flygvapenmuseum, ID: FVMF.004274.

Luftsegrar i Finland

Officiellt finns åtta luftsegrar registrerade men det finns fler än åtta plan som sköts ned som inte är helt bekräftade. Den finländske flyghistorikern Carl- Fredrik Geust kunnat klarlägga att fänrik Per-Johan Salwén var ansvarig för tre luftsegrar. Därefter, med två luftsegrar, kom fänrik Einar Tehler. Övriga, med en luftseger vardera var fänrikarna: Ian Iacobi, Gideon Karlsson och Roland Martin. Dessa åtta är således bekräftade. Av någon anledning finns inte Steninger/Frykholms nedskjutning av en SB-2 var plan slog ned i Rovaniemi-trakten den 21 februari med bland de bekräftade nedskjutningarna.

Första uppdraget, 12 januari 1940

De svenska flygplanen anlände från Sverige till flygbasen i Veitsiluoto den 10 januari. På grund av den finska förbandens svåra läge vid Salla fronten var det önskvärt med ett svenskt flyganfall så snart som möjligt. Flottiljens första uppdrag blev att bomba sovjetiska ställningar vid en flygbas intill den lilla byn Märkäjärvi mellan Rovaniemi och Salla, nära den ryska gränsen. Anfallsdatum sattes till den 12 januari 1940 och den 11 januari användes för iordningställande av flygplanen för stridsuppdraget. Flygstarten sattes till 09:00 den 12/1. Anfallet skulle ske med två grupper om 4 jaktplan och två bombplan i varje grupp och anfallet vid Märkäjärvi skulle ske från två håll med de två grupperna. Besättningarna togs ut till de åtta jaktplanen (J 8) och fyra bombplanen (B 4). Vid ordergivningen gjordes dock två ändringar av bombplanens bemanning. Löjtnant Anders Zachau, spaningsofficer från Östgöta flygflottilj F 3 i Linköping, hade anhållit om att få delta. Han fick ta Per Sterners akterskytts plats, dvs Roland Sahlberg fick utgå. Vidare skulle flottiljchefen major Hugo Beckhammar personligen leda anfallet och han tog fänrik Åke Mörnes akterskytts plats, dvs Tord-Erik Thorstensson Medalen fick utgå. Flygstyrkan bestod av: • Jaktgrupp 1 med piloterna Ian Iacobi (gul F), Carl- Olof Steninger (gul D), Martin Wennerström (gul H) och Hans-Olof Palme (gul J). • Jaktgrupp 2 med piloterna Åke Söderberg (gul K), John Sjöqvist (gul B), Arne Frykholm (gul G) och Åke Nellelbladt-Hollsten (gul C). • Bombgruppen som bestod av Åke Mörne/Hugo Beckhammar (blå R), Arne Jung/Matti Sundsten (blå X), Per Sterner/Anders Zachau (blå Y) och Gunnar Färnström/Thure Hansson (blå Z). • Kvar i Veitsiluoto till flygskydd av basen fanns Roland Martin (gul E) och Gideon Karlsson (gul I). Pilotens namn står först, därefter akterskyttens. Flygstyrkans avfärd från Veitsiluoto basen blev dock försenad i två timmar på grund av dåligt väder. På väg till fronten gick planen ned för mellanlandning på den främre krigsbasen Oskar för att fylla på bränsle. Då kom ett larm om att en grupp ryska bombplan var på väg. De fyra jaktplanen i jaktgrupp 2 som tankats först avdelades då att gå upp och möta dem under ledning av Åke Söderberg. Den nu reducerade anfallsstyrkan på de 4 jaktplanen ur jaktgrupp 1 och de 4 bombplanen flög därefter vidare mot målet vid Märkäjärvi. Då flygstyrkans avfärd blev försenad kom anfallet att sättas in först i skymningen. Först anfölls en rysk motorfordons kolonn och därefter attackerades basen i Märkäjärvi. Attacken blev trots skymmningen framgångsrik. Baracker och fordon sattes i brand, och tre ryska plan på marken förstördes. Flygfotot visar den ryska basen i Märkäjärvi efter första flyganfallet den 12 januari. Bilden är tagen av flygskytten Thure Hansson i Färnströms Hart B 4 blå Z. Foto: Flygvapenmuseum, ID: FVMF.003908. Markeringarna på fotot och förklaringarna: Hans Högman. De svenska jaktflygplanen var utrustade med bombställ för fyra 12 kg bomber under vingarna som skulle fällas över Märkäjärvi, varefter de med kulsprutorna skulle skjuta mot de olika mål som dök upp på platsen. Trots att anfallet slog ut flera sovjetiska jaktflygplan på marken hade två ryska plan lyckats komma upp i luften. Fänrik Ian Iacobi upptäckte från sin Gladiator J 8 (jaktplan) att en rysk Polikarpov I-15bis (I-152) låg bakom kollegan Carl-Olof Steningers J 8. Iacobi lyckades snabbt manövrera sig bakom den sovjetiska piloten och kunde skjuta ned honom. Detta var F 19:s första luftseger under vinterkriget. Några plan ur den svenska flygstrykan förlorades också; tre B 4 Hawker Hart bombplan gick förlorade. Det var dels två B 4 som kolliderade i luften under en undanmanöver från rysk luftvärnseld samt en B 4 som sköts ned av tre ryska Polikarpov I-15bis jaktflygplan under återfärden. Den Hawker hart B 4 som sköts ned av det sovjetiska flyget under återfärden lyckades nödlanda. Besättningen var flygföraren Gunnar Färnström och hans akterskytt Thure Hansson. De två kunde därefter på skidor (skidor och stavar fanns fastspända på utanpå flygplanskroppen) ta sig till de egna linjerna dit de anlände följande dag efter att övernattat i en koja i skogen. Två bombplan kolliderar i luften: Vid attacken i Märkäjärvi den 12 januari kolliderade två svenska bombflygplan Hawker Hart B 4 med varandra efter anfallet; en man omkom medan tre överlevde. Hart B 4 bombplanen hade två-mans besättning; flygförare och akterkytt. De två Hart planen svängde för att undkomma rysk luftvärnseld och under undanmanövern råkade det ena planet ränna in i det andra underifrån. Motorn i det övre planet slets loss och singlade ned mot marken. Det ena Hart planet hade fänrik Arne Jung som flygförare med akterkytt Matti Sundsten. I det andra planet var löjtnant Per Sterner flygförare med akterskytt löjtnant Anders Zachau. Jung hade just fällt sina tolv kilos sprängbomber mot en kolonn på en snöröjd väg då han kolliderade med Sterner. Bilderna visar, från vänster: svenska bombpiloterna Löjtnant Per Sterner och fänrik Arne Jung. Här iförda svenska flygvapnets uniform m/1930. Båda planens flygförare, fänrik Arne Jung och löjtnant Per Sterner, lyckades hoppa och kunde hitta varandra i snön på marken ett antal timmar senare. Arne Jungs akterskytt/signalist översergeant Matti Sundsten följde dock med flygplanet mot marken. Han överlevde mirakulöst nog, planet rätade upp sig i fallet och slog i två granar vilket bromsade fallet. Sundsten föll genom durken och landade oskadd. Han lyckades efter fyra dygn på skidor i 40-gradig kyla och djup snö, nattetid ta sig tillbaka till de egna linjerna. Man hade personskidor och stavar fastspända på utsidan flygplanens bakkroppar så att flygarna skulle kunna ta sig tillbaka till de egna leden vid eventuella nödlandningar liksom en ryggsäck med nödproviant mm. När han kom till de finska linjerna höll han på att bli skjuten av skidpatrull. De svenska flygarna hade lärt sig några fraser på finska, bl.a. ”Skjut inte, jag är svensk frivillig flygare” eller på finska ”Älä ammu, olen vapaaehtoinen ruotsalainen lentäjä”. Denna fras räddade Sundstens liv. Patrullen tog med sig Sundsten på skidor i 20 km till en finskt kompanistab och därifrån till ett sjukhus i Rovaniemi. Förutom förfrysningsskador hade han klarat sig bra och var snart tillbaka i tjänst igen. Däremot omkom Per Sterners akterskytt löjtnant Anders Zachau. Hans kvarlevor återfanns först 1942 och fördes då till Sverige för begravning. Tyvärr lyckades inte flygförarna Jung och Sterner att ta sig tillbaka till de egna linjerna. De tillfångatogs av sovjetiska soldater efter tre dagar utomhus i mycket sträng kyla. Båda svenskarna utsattes för hårda förhör. Sterner misshandlades med pistolkolvar, och Jung ställdes framför en vaktstyrka och hotades med arkebusering om han inte talade. Förhören var mycket tuffa med tortyr och försök till hjärntvätt utförda av NKVD under de fyra månader de hölls fångna. NKVD var Sovjetunionens kombinerade säkerhets- och underrättelsetjänst åren 1934–1946. Den 10 maj 1940 utväxlades Jung och Sterner vid den nya gränsen nordväst om Viborg. För att rädda sina liv hade de av NKVD tvingats att skriva på ett avtal för att agera som spioner för Sovjets räkning när de väl var tillbaka i Sverige. Sterner och Jung informerade dock finska och svenska militära underrättelsetjänsterna och de blev nu dubbelagenter i stället. För Sterners del innebar det att man kunde sätta fast spionen Sidorenko. Efter anfallet mot Märkäjärvi den 12 januari då tre bombplan B 4 förlorades återstod nu endast ett bombplan i flottiljen. Man tog nu beslutet att det enda återstående B 4 planet endast fick göra bombanfall nattetid, detta främst beroende på Hawker Hart (B 4) låga topphastighet vilket gjorde det ett lätt mål för sovjetiskt jaktflyg. Den 16 februari tillfördes flygflottiljen ytterligare ett bombplan B 4 från Sverige. Därmed hade nu totalt fem Hawker Hart B 4 överförts till Finland.

14 januari 1940 - Luleå bombas av ryssarna

Vid F 19:s flygbas i Veitsiluoto strax söder om Kemi gick klockan 12:35 den 14 januari flyglarm om en ankommande grupp ryska bombplan österifrån. Det rådde dålig sikt på grund av snöfall och dimma. En rote svenska jaktplan stod i beredskap på basen men på grund av det dåliga vädret kunde jaktplanen inte gå upp. De ryska planen fortsätter i snöstormen västerut över Bottenviken och mot Luleå där tre bombplan flög in söder om staden för att sen anfalla norrifrån. Störda av svensk luftvärnseld hamnade dock bomberna över Kallaxön. Materiella skador uppstod men turligt nog kom inga personer till skada. De sovjetiska bombplanen kan naturligtvis ha navigerat fel i det dåliga vädret, men flygrutten pekar på att målet kan ha varit flygfältsbygget på Kallaxheden utanför Luleå. Under hemflygningen mot basen i Kandalaksområdet tvingades de sovjetiska planen att nödlanda i Finland på grund av bränslebrist. Besättningarna tillfångatogs som krigsfångar och flygplanen togs i beslag. En besättningsmedlem lyckades fly och tog sig tillbaka till Ryssland. Kartan till höger visar norra delarna av både Sverige och Finland. Luleå och Pajala i Sverige och Kemi i Finland har en röd cirkel runt ortsnamnen. Vidare är Rovaniemi, Kemijärvi och Salla understrukna. Den 17 januari bedrevs väpnad spaning från den framskjutna Oskarsbasen då planen i luften får kontakt med ryskt jaktflyg, fyra I-15bis. Två Gladiator J 8 med Per-Johan Salwén i Gul F och Roland Martin i Gul C öppnade eld. Två av I-15bis planen sköts ned. Den ena lyckades nödlanda på isen på Märkäjärvi med hela fronten trasig och den andra piloten lyckades nödlanda sitt sönderskjutna plan 14 km väster Kuolajärvi. F 19 hade nu tre luftsegrar. Natten mot den 23 januari genomfördes det första nattliga bombanfallet med Hart B 4, Blå R. Fänrik Åke Mörne var pilot med stabschefen kapten Björn Bjuggren som skytt. När de lyfte klockan 23:30 var det -40 C men uppe på 2.000 m höjd enbart -6. Målet var den sovjetiska flygbasen i Kairala. Klockan 01:00 inledde den anfallet med störtbombningar. Efter anfallet landade Blå R på Norabasen. Det var då -45 C på flygfältet.

Svensk Gladiator J 8 nedskjuten 23 januari

Klockan 10:00 den 23 januari startade fyra Gladiator J 8 frånbasen i Veitsiluoto för att göra ett jaktflygsvep (väpnad spaning) över Sallafronten för att försvara finska marktrupper. Den svenska 4-gruppen bestod av Ian Iacobi i Gul F, Arne Frykholm i Gul G, John Sjöqvist i Gul B och Einar Tehler i Gul L. De mellanlandar på Sveabasen i Poiso och startar igen klockan 12:05 och flyger mot fronten. Klockan 13:10 får de kontakt med en rysk flygstyrka bestående av tre I-15bis och en I-16 från sovjetiska 145 IAP. Snabbt uppstår en luftstrid på mycket låg höjd. Under luftstriden kom man in över de ryska markställningarna och de svenska planen utsattes även av beskjutning från marken. En rysk I-15bis fick snart avvika på grund av skador men senare ryska rapporter visade att alla I-15bis planen var skadade. Under den intensiva luftstriden sköts fänrik John Sjöqvists Gladiator gul B ned av det sovjetiska jaktflyget eller av luftvärn och störtade 3 - 4 km söder om Märkäjärvi bakom de ryska linjerna. Sjöqvists Gladiator exploderade i luften och störtade brinnande mot marken varvid fänrik John Sjöqvist omkom. De övriga svenska planen återvände oskadda. Efter luftstiden kunde man konstatera att de ryska planen hade bepansrade ryggsittsar och bränsletankar. I mitten på mars, efter krigsslutet, hittades Sjöqvists stoft som fördes till Sverige för begravning. Natten mellan den 23 och 24 januari skickades Hart B 4 ut på ett nytt nattligt bombanfall. Denna gång med fänrik Åke Mörne som pilot och jaktpiloten fänrik Martin Wennerström i baksitsen vilket kanske var något oväntat. De startade klockan 23:30 men de fick återvända med oförrättat ärende då det låg tät dimma och låga moln över målområdet. Den 26 januari sköt Svenska frivilligkårens luftvärnskompani ned ett ryskt bombplan SB-2 vid Norabasen. Den 30 januari flyttas den framskjutna flygbasen Nora som låg lite väl nära de ryska linjerna på sjön Hirvasjärvi 50 km sydost om Märkäjärvi. Den nya platsen för basen blev längre västerut, 5 km sydost om Kemijärvi vid Kemiälvens västra strand intill Halosenranta, nu med namnet Nora 2. Den 1 februari kom ett ryskt bombanfall mot Rovaniemi bestående av tjugosex SB och åtta DB-3 från 5. OSAP. Anfallet bestod av två anfallsvågor. En tre-grupp Gladiatorer J 8 från F 19 bestående av piloterna Per-Johan Salwén, Carl-Olof Steninger och Hans Olof Palme fanns i beredskap i luften. De hade lyft klockan 10:30 från Oskarbasen. Dessa tre jaktplan kunde inte förhindra bombningarna av Rovaniemi men de angrep de ryska bombplanen och luftstriden varade mellan 11:15 – 11:35. Per-Johan Salwén sköt ned en rysk SB (s/n 15/59 från 3. 5 OSAP) som tvingades nödlanda 78 km norr om Rovaniemi. Planet hade 200 kulhål från de 4 kulsprutorna i Salwéns Gladiator och en kapten och en major i besättningen dödades. Piloten försökte fly men sköts av finska marktrupper. Ytterligare en besättningsman tros ha hoppat fallskärm. Efter luftstriden tvingades ännu en rysk SB nödlanda cirka 75 km norr om Rovaniemi. Antagligen var det skadat av de svenska jaktplanens kulor eller av finskt luftvärn då det ryska planets bränsletankar var sönderskjutna. Den 2 februari fanns 4 Gladiator plan på plats på Oskarbasen då man väntade ytterligare ett ryskt bombanfall över Rovaniemi. Det fördes av piloterna Åke Söderberg, Martin Wennström, Gideon Karlsson och Hans-Olof Palme. Flyglarmet gick klockan 11:15 och jaktplanen gick upp. Ryska bombgruppen bestod av enbart sex SB och när de upptäckte de svenska jaktplanen vände de och släppte sin bomblast över skogen. Liknande händelser inträffade emellanåt, dvs de ryska bombplanen vände tillbaka då svenskt jaktflyg gick upp för att möta dem, bl.a. den 4 februari. Samma dag gjorde fältväbel Erik Arvid Hylén testskjutningar mot pansarplåtar som tagits från tidigare nedskjutna I-15bis (7,5 mm) och I-16 (9 mm) plan. Skjutningarna gjordes från 40 m avstånd. Skjutningar med 6,5 mm gevärspatroner och 8 mm normalammunition hade ingen verkan på I-15bis skölden. Däremot fick man genomslag med 8 mm pansarbrytande ammunition på båda planens sköldar. Testerna visade att de ryska planen var väl skyddade mot den ammunition som användes i Gladiator J 8. Detta förklarade varför eldgivning från Gladiatorplanen hade begränsad verkan på de bepansrade ryska planen. Under natten till den 5 februari skickades Hart B 4:an Blå R på ett bombuppdrag med piloten Åke Mörne och flygskytten Thord-Erik Thorstensson Medalen. På grund av låg molnbas och dålig sikt kunde inte anfallet utföras i Kuolajärvi men Mörne såg bivackeldar i närheten av Salla kyrka varför han från 1,200 m höjd släppte två 50 kg bomber samt ytterligare bomber över en bivackeld väster om Sallajoki. Där utsattes planet av häftig luftvärnseld som dock tystnade då bomberna träffade målet. Den 6 februari sköt luftvärnstroppen vid Nora 2 basen vid Posio ned ett ryskt jaktplan I-16 med luftvärnsautomatkanon, lvakan. Den 16 februari anlände ytterligare en Hawker Hart B 4 från Sverige till F 19 i Finland som komplement till den enda kvarvarande B 4:an på F 19. Den hade hämtats på F 4 i Östersund av flygföraren Gunnar Färnström och skytten Matti Sundsten. I Finland fick den nya B 4:an (nr 729) beteckningen Svart M. Den 18 februari fick de båda svenska Hart B 4 bombplanen i uppdrag att nattbomba den sovjetiska flygbasen i Kairala där ryssarna hade ett stort bensinförråd. Vädret var bra men -20 C kallt. Ryska bensinförrådet var huvudmålet och dess exakta position hade fastställts av ryska skidpatruller. I Hart Blå R fanns flygföraren Åke Mörne med skytten Roland Sahlberg och i Svart M flygföraren Gunnar Färnström med skytten Thure Hansson. Flygroten startade klockan 20:30 från Nora 2 basen. Under färden kom de båda bombplanen ifrån varandra och enbart Mörne/Sahlberg kom fram till målet. Klockan 21:30 inledde Mörne anfallet, störtbombade målet och fick in en fullträff på det ryska bensinförrådet. Även en rysk I-15bis förstördes på marken. Ett framgångsrikt anfall! Svart M med Gunnar Färnström / Thure Hansson hade navigerat fel i mörkret och nådde aldrig målet. Klockan 22:20 landade Mörne åter sitt plan på Nora 2.

Nästa dag, 19 februari kom ett ryskt motanfall mot Nora 2 basen med tre I-15bis jaktplan. Svenska frivilligkårens (SFK) 4. lvakantropp öppnade luftvärnseld och sköt ned ett av de ryska jaktplanen. Totalt sköt SFK:s luftvärnsförband ned 6 ryska plan. På kvällen samma dag gjorde de båda Hart planen en ny nattlig bombräd med samma besättningar, nu mot det sovjetiska stabskvarteret väster om Kuolajärvi. Roten utgick åter från Nora 2 och anfallet genomfördes mot målet klockan 23:00 med lyckat resultat. Efter anfallet återvände båda planen till Nora 2 för tankning och laddning. Samma mål anfölls igen klockan 01:45. Under detta andra anfall var det endast sparsam beskjutning från marken. Den 20 februari klockan 08:40 kom ett flyglarm från Uleåborg. Per-Johan Salwén och Gideon Karlsson går upp med sina Gladiator J 8 från Ulrikbasen. Ett sovjetiskt bombförband från 3./16 SBAP från Uhtua. Per-Johan Salwén öppnar eld mot ett av de ryska bombplanen, en SB, på 2.500 m höjd över Vaala. Det ryska planet tappar höjd men flyger i glidflykt (plané) mot ryska linjer. En flygskytt dödades eller sårades och en besättningsman hoppade fallskärm och tillfångatogs av finsk marktrupp. Salwén anföll även ett annat SB plan som skadades och där akterskytten senare avled på sjukhus. Även Gideon Karlsson öppnade eld mot denna SB. På eftermiddagen samma dag kraschlandar Gideon Karlsson med sin Gladiator Gul E på flygbasen Ulrik sedan han kommit in i fel vindriktning vid landningen. Planet totalhavererade pga kapotering, dvs planet slog över framåt vid den för häftiga landning, medan Karlsson klarade sig. Motorn kunde räddas och monterades senare i Gladiator Gul D.

Pajala bombas 21 februari av ryssarna

Den 21 februari var två Gladiator J 8 från Oskar basen uppe för bevakning av luftrummet över Rovaniemi med Carl-Olof Steninger respektive Arne Frykholm. Cirka 12:00 får roten kontakt med ett ryskt bombflygförband med tre SB-2 och sju DB-3 från 5 OSAP. En SB sköts ned av Carl-Olof Steninger och Arne Frykholm tillsammans (s/n 5/95). Carl-Olof Steninger lyckades även skadeskjuta en DB-3. Vita strimmor av läckande bensin syntes bakom planet. Bilden visar det nedskjutna ryska DB-3 bombplanet lastat på flaket till en lastbil. De sovjetiska flygarna (i mörka overaller på bilden) har tagits som krigsfångar efter nedskjutningen. Foto: Karl Johan Åke Sundström. Flygvapenmuseum, ID: FVMF.004098. DigitaltMuseum. Carl-Olof Steninger och Arne Frykholm sköt även ned en DB-3 (röd 11 s/n 391695 från 5 OSAP) som nödlandade relativt oskadd intill Sikakoski, 18 km nordväst om Vuotso intill Petsamovägen. De tre ryska besättningsmännen i planet försökte fly på skidor men blev tillfångatagna av finska marktrupper. Kulspruteskytten sköts när han försökte undkomma. Detta bombplan hade innan varit med i en grupp av 7 ryska bombplan som tidigare samma dag bombat Pajala i Sverige. Till en början förnekade Sovjet att bombningen överhuvudtaget ägt rum, men den 6 mars 1940 erkändes att bomberna fällts av sovjetiska plan som “flugit vilse”. Kartan till höger visar norra delarna av både Sverige och Finland. Luleå och Pajala i Sverige och Kemi i Finland har en röd cirkel runt ortsnamnen. Vidare är Rovaniemi, Kemijärvi och Salla understrukna. Den 23 februari var enbart sju Gladiatorer tjänstdugliga. Gul E hade totalhavererat och två gladiatorers motorer hade skurit. Gul E:s motor kunde senare monteras in på gul D. Den 28 februari åker jaktgruppschefen kapten Åke Söderberg hem till Stockholm på tjänstledighet. Hans hustru hade fött en son 2 dagar innen så detta var antagligen anledningen till hans tjänstledighet. Chefskapet för jaktgruppen övertas av fänrik Ian Iacobi. Söderberg återkom aldrig till F 19. Den 2 mars iordningsställdes den nya basen Ulrik 2. Den 5 mars samlades en grupp med det tunga bombplanet B 3 (Junkers Ju 86) från svenska Flygvapnet i Kiruna. Planen var från Västmanlands flygflottilj F 1 i Västerås och var avsedda för F 19 i Finland. Gruppchef var löjtnant Henrik Wrede. En av piloterna var fänrik Nils Personne. Gruppen avvaktade avresetillstånd till Finland. Den 7 mars gick Einar Tehler upp med sin Gladiator gul J från Ulrik 2 i Vaala för att möta ryskt bombflyg bestående av tre SB. Klockan 14:00 får han kontakt med dem och går till anfall. En SB skadas direkt av Tehlers eldgivning och börjar läcka bensin och strax därefter kommer svart rök. Planet glidflyger mot marken där det kraschar. Tehler anfaller därefter nästa SB och lyckas skjuta ned det som störtar mot marken. Det tredje SB planet lyckas undkomma. Även Tehlers gladiator har träffats under luftstriden och läcker bensin. Han lyckas dock flyga planet till basen Ulrik. Huvudtanken på Gladiatorplanen fanns framför sittbrunnen och då kulor perforerat tanken översköljdes Tehler av bensin under flygningen tillbaka till basen. Planet reparerades och var startklar redan nästa dag. Tehler registreras för två nedskjutna Tupolev SB denna dag. Den 9 mars påbörjades planering för en förflyttning flygbaserna till landbaserade sådana. De nuvarande baserna utgjordes av frusna sjöisar men då vädret började bli varmare riskerade isarna att smälta. Huvudbasen i Veitsiluoto söder om Kemi skulle flyttas Rovaniemis landflygfält. Baserna Nora 2 och Svea skulle flyttas till Kemijärvi flygfält, Ulrik till Uleåborgs flygfält samt Ulrik 2 till Pudasjärvi flygfält 90 km nordost om Uleåborg.

Ryskt bombplan TB-3 nedskjutet 10 mars

Den 10 mars 1940 flög våg efter våg av sovjetiska bombflygplan mot utvalda mål i norra Finland. Denna dag låg fänrik Gideon Karlsson i beredskap över Rovaniemi med sin Gladiator J 8 och cirkulerade på 2.000 m höjd. Han upptäckter då sex ryska TB-3 bombplan på västlig kurs. Då bombplanen får syn på Karlssons Gladiator vänder de om och flyger tillbaka. Karlsson går till anfall mot den sista TB-3:an och lyckas skjuta ned den. TB-3 planet (s/n 22198) kraschlandade 5 km öster om Kemijärvi på sjön Murtosel runt klockan 14:30. Efter nödlandningen anlände strax finska trupper men den ryska besättningen försvarade sig. I striden som uppstod dödades fem besättningsmedlemmar och tre flygskyttar tillfångatogs. Alla fyra motorerna på TB- 3:an var sönderskjutna av Karlssons Gladiator. TB-3 eller Tupolev ANT-6/TB-3 var ett ryskt fyrmotorigt tungt strategisk bombplan tillverkad på 1930-talet och användes av Sovjet fram till 1943. Den hade en fyra-mans besätting och en maxhastighet av 196 km/h. Det var ett mycket stort bombplan med en vingbredd på 41 m och en längd av 24 m. Dess höjd var 8,5 m. Bilden visar det av Gideon Karlsson nedskjutna ryska tunga bombplanet, en TB-3, över Rovaniemi. Bild: Flygvapenmuseum, ID: FVMF.004034. Den 10 mars 1940 förlorades en sista Gladiator J 8A under vinterkriget som kraschade strax söder om Veitsiluoto basen under en rutinmässig kontrollflygning av flygplan gul D efter motor- och flygplanöversyn. Flygingenjören och löjtnanten Åke Hildinger omkom i kraschen. Gladiator gul D (nr 274) hade under en tid varit under reparation på huvudbasen i Veitsiluoto då motorn skurit den 7 februari. Bland annat hade den nu fått motorn från den totalhavererade gul E och efter avslutat arbete skulle den provflygas. Den flygutbildade flottiljingenjören löjtnant Åke Hildinger skulle testa det reparerade planet. Hildinger lyfter från basen klockan14:10 och under testningen gör han en planerad lodrät störtdykning. Planet slits då sönder på 1.000 m höjd och Hildinger träffas av delar från planet och förlorar medvetandet. Planet kraschar och Hildinger omkom omedelbart vid nedslaget mot isen. Den 13 mars klockan 11:00 blir det eldupphör i striderna och fred inträder. Svenska frivilliga flygflottiljen F 19 hade då varit tjänst sen den 10 januari och utfört flyguppdrag i 60 dagar. F 19 hade då avverkat 600 flygtimmar på 560 flygningar. Järvi: Många av de finskaortnamnen på sidorna om finska Vinterkriget slutar på “järvi”. Ordet “järvi” betyder “sjö” på svenska.

Kommentarer: Hart planen hade en tvåmans-besättning, flygförare och flygskytt/signalist. I tabellen ovan står flygförarnas namn först. Totalt var resultatet tolv förstörda ryska flygplan och sex egna flygplansförluster varav två i strid (en J8 och en B 4), samt tre stupade svenska piloter. Den nedskjutna Hart B 4 var Färnström/Hanssons Blå Z som lyckades nödlandada. Besättningsmännen klarade sig oskadda men planet totalförstördes. De två Hart B 4 som kolliderade 15 km nordost om Märkäjärvi var Sterner/Zachaus Blå Y och Jung/Sundstens Blå X. Nio J 8 (utav 12) och två B 4 (utav 5) återvände till Sverige i slutet av mars 1940 och placerades på svenska flottiljer. Flottiljchefen major Hugo Beckhammar skriver i en rapport den 24 februari 1940 att han rekommenderar tilldelning av utmärkelsetecken till två av piloterna; bombpiloten fänrik Åke Mörne och jaktpiloten fänrik Per-Olof Salwén. I rapporten nämns fänrik Salwéns tre nedskjutningar den 17 januari (I-15bis), 1 februari (SB-2) och 20 februari (SB-2) och Beckhammar sammanfattar omdömet med att Salwén har vid flera tillfällen har visat framåtanda, initiativ, gott omdöme och stor skjutskicklighet. Om fänrik Åke Mörne sammanfattar Beckhammar att Mörne under sina uppdrag visat prov på kallblodighet, gott omdöme samt stor träffsäkerhet, varför de av honom utförda bombanfallen bedömts haft mycket god verkan. Jaktgruppchefen kapten Åke Söderberg kallade Per- Johan Salwén för ”Pojken med teleskopögonen” för att han allt upptäckte fienden först. Finlands fältmarskalk Gustaf Mannerheim höll ett tacktal till den svenska frivilliga flygflottiljen och delade ut utmärkelser den 26 mars 1940. Följande svenska flygare erhöll finska utmärkelser: • Flottiljchefen major Hugo Beckhammar erhöll finska Frihetskorset av 3. Klass. • Stabschefen kapten Björn Bjuggren erhöll Frihetskorset av 4. Klass • Flottiljadjutant löjtnant Greger Falk erhöll Frihetskorset av 4. Klass • Bombpilot fänrik Åke Mörner erhöll Frihetskorset av 4. Klass • Flygskytt översergeant Matti Sundsten erhöll Frihetsmedaljen av 1. Klass • Flygskytt sergeant Thure Hansson erhöll Frihetsmedaljen av 1. klass • Jaktpilot fänrik Per-Johan Salwén erhöll vid ett senare tillfälle Frihetskorset av 4. Klass

Flygarna vid Svenska Frivilliga

Flygflottiljen F 19

Ett tjugotal flygförare och flygskyttar tjänstgjorde vid den svenska flottiljen F 19 i Finland under Vinterkriget. Mer information om dessa finns på Flygarna vid F 19.