Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-10-27

Svenska frivilligkåren i Finland - 3

xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx

Svenska frivilligkåren i Finland - striderna

Den Svenska frivilligkåren (SFK) var inblandade i många strider med de ryska styrkorna vid Märkäjärvi efter att svenskarna tagit över frontavsnittet efter de finska förbanden. Nedan följer ett urval av några strider som de svenska enheterna var inblandade i:

Överstelöjtnant Magnus Dyrssen stupar 1 mars 1940

Chefen för I. stridsgruppen, överstelöjtnant Magnus Dyrssen, genomför inspektioner av frivilligkårens ställningar, befästningsarbetena mm längs frontavsnittet under dagen den 1 mars. Inspektionen stördes ideligen av ryskt flyg. Vid 15-tiden öppnade ryskt artillerield mot terrängen kring I. stridsgruppen. Överstelöjtnant Dyrssen träffades av en granatskärva och stupade. Den äldste kompanichefen i I. stridsgruppen, kapten Carl C:son Bonde, fick ta över befälet av stridsgruppen.

Jägarkompaniets strid den 2 mars 1940

Den 1 mars 1940 får II. stridsgruppens jägarkompani en order om att genomföra ett tre dagar långt uppdrag för att rekognoscera och spana bakom de ryska linjerna för att hitta en möjlig framryckningsväg för ett anfall norrifrån mot de ryska ställningarna vid Märkäjärvi. Chef för jägarkompaniet var löjtnant Anders Grafström. Jägarkompaniet bestod av 168 man från Norrlands dragoner i Umeå men enbart 93 man togs ut för uppdraget då en av plutonerna i kompaniet under föregående dygn varit ute på ett ansträngande spanings och bevakningsuppdrag. Denna pluton bedömdes inte vara i form för ännu ett konditionskrävande företag. Ammunition, radio, två 25-mannatält med tältspisar och vakuumtorkat livsmedel lastades i två pulkor som soldaterna växlade om att dra efter skidorna. Ytterligare två pulkor togs med för transport av eventuella sårade. Jägarkompaniet utgick klockan 17:00 på skidor. Temperaturen låg då på -20 grader C. Kompaniet gjorde en stor cirkelgående rörelse väster om de ryska ställningarna för att komma in bakom deras försvarslinje norrifrån. Efter nio timmars ansträngande skidåkning i den djupa lösa snön med enbart kortare viloperioder slog man läger i mörkret i skogen i närheten av ryssarnas förbindelselinjer. Bevakning sattes ut i alla riktningar och de två tälten restes för några timmars sömn med 35 - 40 man i varje tält. Varm mat tillagades. Redan 03:00 på morgonen skickades patruller ut för att fastställa läget i närområdet. Spaningspatrullerna återkom med viktig information om ryssarnas positioner, typ av förband och sysselsättning etc. Bilden till höger visar en svensk skidpatrull vid Svenska frivilligkåren i Finland under Vinterkriget. När det ljusnat såg svenskarna att de i mörkret slagit läger på en större skogsholme med öppen mark runt omkring. En av patrullerna som bestod av nio man hamnade under ett patrulluppdrag på morgonen i ett ryskt bakhåll med ett 60-tal ryssar. Patrullen var slutkörd och patrullchefen fänrik Öjstad beslöt, för att spara de trötta mannarna, att återvända i samma skidspår som de åkt ut i. Två av jägarna i patrullen protesterade mot detta och tog en annan väg tillbaka; de var översergeant Åke Edsbo och menige Jonas Johansson. De återstående sju i patrullen hamnade senare i ett bakhåll varvid chefen fänrik Torbjörn Öjstad, sergeant Bror Sixten Jansson och menige Linus Johansson stupade. Den ojämna striden pågick i över en timme. De återstående fyra svenskarna, varav två sårade, togs som krigsfångar. En bland de sårade som togs tillfånga, sergeant Per-Gustaf Carlsson, dog strax efteråt. De två i patrullen som valde en annan väg tillbaka lyckades ta sig tillbaka till jägarbasen oskadda. De tre som togs av ryssarna överlevde krigsfångenskapet i Sovjet och kunde återvända i maj till Finland, dvs efter krigsslutet av Vinterkriget; de var översergeant Nils Wikström, sergeant Torsten Jonsson och menige Uno Bengtsson. De stupade svenskarna vid bakhållet återfanns i augusti 1940 efter krigsslutet av översergeant Wikström. Runt de döda svenskarna hade ryssarna satt upp försåtsminering. Vid 13-tiden den 2 mars närmar sig en rysk skidpatrull på cirka 60 man den skogsholme där jägarkompaniet hade sin bas. Ryssarna upptäcker jägarkompaniets ingångsspår till basen, dvs norr om skogsholmen. Ryssarna går till attack mot skogsdungen och en lång strid uppstår. Ytterligare en rysk styrka på 70 man ansluter sig österifrån och den anfaller från söder. Ryssarna befanns sig nu norr, öster och söder om svenskarnas position. Jägarkompaniet hade dock en bra försvarsposition på den upphöjda skogsholmen och lyckas slå tillbaka de ryska anfallen varvid ryssarna får stora förluster. Även jägarkompaniet fick sårade soldater. Ryssarna fick förstärkningar i omgångar och deras styrka uppgick nu till 400 man. Det var svårt att ligga ned och skjuta i den djupa lösa snön, vilket ryssarna ofta gjorde, varför deras eld blev för högt riktad. De ryska anfallsförsöken sker från öster-, söder- och norrifrån och varade till cirka 14:30. Vid 15-tiden får ryssarna förstärkning med ytterligare 50 - 60 man. Jägarkompaniet försöker upprepade gånger att få kontakt med gruppstaben via radio utan att lyckas. Radion fungerade dåligt i den stränga kylan. Klockan 16:30 erhåller ryssarna en förstärkning på ytterligare 150 man och ryssarna omgrupperar sig för ett anfall väster- och söderifrån. Svenskarna grupperade sig för att möta det slutgiltiga anfallet som inleddes 18:00. Det ryska anfallets kraftsamling kom söderifrån. Genom de svenska kulspruteskyttarna och ett våldsamt motanfall ledd av löjtnant Sven Grape övergick anfallet i hård närstrid ända in i ryssarnas utgångsgruppering. Den ryska anfallsstyrkan förintades fullständigt. I striden vid skogsholmen stupade 6 svenska jägarsoldater: översergeant Evald Hjukström, översergeant Gunnar Hörnqvist, översergeant Olof Svensson-Myhr, sergeant Helge Wallman menige Jonas Johansson och menige Algot Palm. I den ryska styrkan stupade mellan 100 och 200 man i striden. Jägarkompaniet gjorde därefter en utbrytning österut i skydd av mörkret då ryssarna ansågs vara svagast där. De svårast sårade lastades på pulkorna medan de lättare sårade klarade av att åka skidor. Även erövrade ryska vapen togs med. Däremot tvingades man lämna kvar de 6 stupade jägarna samt tälten. Utbrytningen lyckades. Under striden hade sex ryssar tagits tillfånga då de spelat döda. Under jägarkompaniets skidmarsch tillbaka visade det sig att de var oförmögna att följa med varför de likviderades. Marschordningen var: förpluton, kompanistab, sårade och krigsbytespulkor samt efterpluton. Efter cirka 1 km:s skidmarsch österut tog de av norrut. Efter att förflyttat sig i nordlig riktning ett tag viker man sen av västerut och därefter åter söderut mot de egna linjerna. På så sätt rundade man de ryska styrkorna. Först efter sju timmars skidmarsch stannar man och tillagar varm dryck. Det var den första varma födan på nitton timmar i det -30-gradiga vädret. Bilden till höger visar jägarkompaniets chef, löjtnant Anders Grafström, (till vänster) i samtal med löjtnant Sven Grape (vänsterarmen i mitella). Bild: Krigsarkivet. Jägarkompaniet återkom i övrigt oskadda till de egna försvarsställningarna klockan 09:00 den 3 mars. Efterpatrullen under ledning av sergeant Tall von Post återkom till förläggningen först på eftermiddagen nästkommande dag efter att de övernattat under bar himmel. Den 20 mars, dvs efter krigsslutet, skidade jägarkompaniet till den skogsholme där striden mot ryssarna stod den 2 mars och hämtade hem sina fallna kamrater. Då kropparna stelnat i oformliga ställningar i den stränga kylan blev transporten tillbaka med kropparna i pulkor besvärlig i den snåriga terrängen. Jägarkompaniets patrulluppdrag och strid har kommit att kallas “Den Grafströmska räden”.
Ovan, karta över löjtnant Grafströms och jägarkompaniets räd 1 - 3 mars 1940 för att rekognoscera för en nordlig anfallsväg mot de ryska ställningarna med mina egna kommentarer i färg.

Jägarkompaniet vid I. stridsgruppen – fänrik Arne Jervants spaningspatrull 6 - 7 mars

Efter löjtnant Grafströms rekognoscering av en framryckningsväg för ett anfall norrifrån mot de ryska ställningarna vid Märkäjärvi beslöt man även att undersöka möjligheten för ett anfall söderifrån. En spaningspatrull ur I. stridsgruppens jägarkompani utgick den 6 mars för att rekognoscera för en möjlig framryckningsväg. Patrullen bestod av en förstärkt jägarpluton om 30 man under befäl av fänrik Arne Jervant. Skidpatrullen utgick i mörker klockan 21:00 den 6 mars och skulle vara tillbaka till klockan 24:00 den 7 mars. Temperaturen låg på -20 C. En timme innan patrullen skulle utgå meddelades att kårstabsadjutanten löjtnant Melcher Wernstedt skulle ingå. Löjtnant Wernstedt hade på eget bevåg sökt tillstånd att få följa med i studiesyfte och utan att föra befäl. På efternatten den 7 mars kom de ut på den isbelagda sjön Pyhäjärvi vars västra strand de följde norrut. I gryningen lämnade de sjöns norra strand för att ta sig in i mer täckt terräng för att undvika att bli upptäckta. De blev då anropade av en rysk vaktpost. I täten av patrullen fanns jägarna Carl-Erik Winlöf och Bror Strandkvist. Båda två gör sig beredda att öppna eld mot vaktposten men hejdas av Löjtnant Wernstedt av någon anledning. Den ryske vaktposten hann därför öppna eld först varvid Winlöf träffas illa i låret, antagligen av en explosiv kula. En strid uppstår och den ryske vaktposten skjuts till döds av översergeant Gösta Borg. Patrullen drar sig tillbaka några hundra meter för att komma utom skotthåll och en sjukvårdare försöker förbinda Winlöf men blodflödet var mycket häftigt och hans krafter avtog snabbt. Sjukvårdaren meddelade att Winlöf skulle förblöda om han inte kom under vård inom några timmar. Patrullen hade ingen pulka med sig varför det skulle bli mycket svårt att frakta honom tillbaka till de egna leden och han blev dessutom allt svagare. Man försökte dock göra en provisorisk bår av sammanbundna skidor utan att lyckas. Winlöf uppmanade de övriga i patrullen att sätta sig i säkerhet. Fänrik Jervant beordrade patrullen att dra sig tillbaka någon kilometer mot landsvägen. Jervant och Wernstedt stannade däremot kvar vid Winlöf tills en rysk styrka anlände och som öppnade eld mot dem. Jervant gav order att de måste dra sig tillbaka. Wernstedt kom dock aldrig med tillbaka och det var länge okänt vad som hände. Tyvärr hade Wernstedt, mot given order, haft med sig en lägeskarta över de svenska ställningarna som nu hamnade i ryssarnas händer. Detta överensstämmer med den rapport som fänrik Jervant avlade till gruppstaben samma kväll. Bilden till höger visar fänrik Jervant (i vitt) med några av jägarna i hans pluton. Fänrik Jervant lyckades dra sig tillbaka till den väntande jägarpatrullen. Då de befanns sig bakom ryssarna linjer och hade en betydligt större styrka mot sig bedömde han det som utsiktslöst att gå till anfall utan avbröt uppdraget och förde patrullen tillbaka till de egna leden. Det har senare visat sig att löjtnant Wernstedt på eget bevåg beslutat att stanna kvar hos Winlöf för att ta konsekvenserna av att han tidigare hindrat Winlöf från att öppna eld mot den ryske vaktposten och därvidlag orsakat att Winlöf blev skjuten. Den 19 mars, dvs några dagar efter fredsslutet, genomsöktes terrängen där patrullstriden stod av en patrull ur I. stridsgruppens jägarkompani och man återfann både Wernstedts och Winlöfs döda kroppar. Kropparna hade plundrats av ryssarna förutom underkläderna. Mycket tyder på att Wernstedts avslutade Winlöfs liv och sen sitt eget för att inte fångas levande av ryssarna. Båda två var skjutna i huvudet. Det har även kommit fram i en dagbok skriven av en av jägarna att det fanns motsättningar mellan Wernstedt och Jervant under patrulluppdraget. De diskuterade flera gånger upprört vilken väg som skulle väljas. Löjtnant Wenerstedt hade även lagt sig i befälsföringen. I dagboken finns också uppgift om att patrullen, efter de dragit sig tillbaka mot de egna leden, hört två skott.
Ovan, karta över fänrik Jervants patrull 6 - 7 mars 1940 för att rekognoscera för en sydlig anfallsväg mot de ryska ställningarna med mina egna kommentarer i färg.

Striden på Ristelivaara höjden 8 mars

Situationen framför frivilligkårens södra flank var inte tillfredsställande. Området behärskades av ryssarna via en bevakningsavdelning upp på berget Ristelivaaras norra topp som kallades ”Kalotten”. Från denna position hade ryssarna utmärkta observationsmöjligheter över området söder om I. stridsgruppens högra flank. Från höjden hade ryssarna även bra möjlighet att leda deras artillerield mot den låglänta terrängen vid och omkring de svenska ställningarna. För att frivilligkåren obemärkt skulle kunna företa ett anfall söderifrån mot de ryska ställningarna var man tvungen att först eliminera denna observationspunkt. De finska styrkorna hade innan svenskarna ankomst försökt inta höjden dock utan att lyckas. Frivilligkårens ledning beslutade att anfalla och slå ut bevakningsavdelningen på berget med Grafströms jägarkompani och II. Stridsgruppens 3. Skyttekompani under kapten Herbert Ling-Vannerus ledning. Efter midnatt den 8 mars sändes en spaningspatrull under befäl av löjtnant Gustav Söderblom ut för att rekognoscera var ryssarna hade sina ställningar och befästningar på berget. Patrullen utgjordes av en pluton från II. Stridsgruppens 3. skyttekompani. Plutonen var uppdelad i tre grupper som tog sig till berget Ristelivaara norrifrån. Två grupper skidade över höjden Uuravaara i ett tidigare anlagt skidspår fram till foten av Ristelivaara. Den tredje gruppen under befäl av sergeant Jonsson förflyttade sig längs ett annat skidspår mellan Märkävaara och Uuravaara för att undersöka om det förekommit rysk patrullverksamhet här under det senaste dygnet. Det fanns ett ryskt skid- och trampspår mellan Märkävaara och Ristelivaara som visade sig vara flitigt utnyttjad av ryssarna. De tre svenska grupperna sammanstrålade sen intill Ristelivaaras norra fot. Där beslöt man att två grupper skulle gå i ställning vid det ryska spåret för att säkra området och utgöra reserv medan den tredje gruppen, under ledning av sergeant Carl Anders Jonsson och sex man, skulle fortsatta uppför berget Ristelivaara med uppgift att lokalisera de förband som fanns på toppen vid den ryska observationsplatsen. Denna grupp började röra sig uppåt på berget vid 7-tiden på morgonen. Då de var halvvägs upp på berget rådde redan dagsljus. Under stigningen fick de order via rapportkarl att de skulle söka stridskontakt med ryssarna. När de närmade sig bergets topp hade de solen direkt i ögonen vilket bländade dem svårt. De fick därför sidoförflytta sig för att komma bort från solen i stigriktningen. Sista delen av framryckningen uppför berget skedde i mer öppen terräng. Klockan var då 7:30. Gruppen blev upptäckt och utsattes för häftig beskjutning från tre ryska ställningar samtidigt. Menige Per-Johan Lindh träffades svårt av en explosiv kula som trasade sönder hans högra underarm. Sergeant Carl Anders Jonsson lyckades bestryka den närmaste ryska ställningen med eld från sin kulsprutepistol vilket gav svenskarna ett andrum. Menige Johan Bergman hann då gå i ställning med sitt kulsprutegevär och ge eldunderstöd. De övriga fyra i gruppen ryckte därefter framåt för att säkra sina kamraters reträtt. Menige Jan Henrik Thegerstöm föll då för en rysk kula. Menige Oskar Inge Fors lyckades trots den kraftiga beskjutningen åla fram till honom men kunde bara konstatera att Thegerström var död. Den öppna terrängen och ryssarnas häftiga eld omöjliggjorde ett fortsatt anfall och gruppen retirerade bakåt. De kunde inte ta med sig Thegerström kropp under tillbakadragandet men den hämtades sen efter fredsslutet den 13 mars. Kapten Herbert Ling-Vannerus föreslog efter striden att en utmärkelse skulle utdelas till Sergeant Carl Anders Jonsson och menige Per- Johan Lindh för visad särskild tapperhet och rådighet under striden. Senare samma kväll informerade stridsgruppchefen överste Nordenswan cheferna för både I. stridsgruppen och II. stridsgruppen att ett större anfall mot berget Ristelivaara skulle verkställas tidigt på morgonen den 11 mars och att de skulle förbereda sina trupper för ett sådant anfall.
Kopia av löjtnant Anders Grafströms kartskiss över striden på skogsholmen den 2 mars 1940 med mina egna kommentarer i färg.
Kartskiss över striden på berget Ristelivaara där ryssarna hade en observationsplats. Finska ordet “vaara” betyder berg.

Ryska anfallet 10 mars

Den 10 mars var förberedelserna i full gång inför anfallet på den ryska observationsavdelningen ”Kalotten” uppe på berget Ristelivaara som skulle verkställas följande dag, dvs 11 mars. Man beräknade att ryssarna hade cirka 10 man på observationsstället samt att det fanns ytterligare förband med obekant styrka i närheten av berget. Den svenska anfallsstyrkan skulle inta utgångsläget klockan 04:30. Anfallet skulle inledas med artillerield mot den ryska observationsplatsen. Anfallet kom aldrig att genomföras den 11 mars då ryssarna gick till anfall mot de svenska ställningarna vid Märkäjärvi redan på eftermiddagen den 10 mars. Klockan 14:15 den 10 mars larmade kulsprutetroppen vid II. stridsgruppens 2. skyttekompani om ett förestående ryskt anfall mot skyttekompaniets högra flygel. De svenska förbanden beordrades till stridsställningarna. När en mindre rysk anfallsstyrka avancerat till cirka 100 meter från hinderlinjen öppnade kulsprutetroppen eld och anfallet avstannade helt. Vid 15-tiden hade fler ryska soldater satts in och nu intensifierade ryssarna anfallet. Även detta anfall slogs tillbaka. Ryssarna satte in artillerield mot de svenska ställningarna vid denna del av fronten. Vid 17-tiden kom ett nytt ryskt anfall understödd av artilleri och granatkastare. De svenska granatkastartropparna hade sina inskjutna eldlägen och när de öppnade eld mot de ryska anfallarna fick det mycket god verkan. Klockan 20:15 sattes en jägarpluton ur II. stridsgruppen jägarkompani in mot ryska anfallsstyrkans högra flank där den klockan 22:00 i skydd av mörkret gjorde ett eldöverfall. Femton minuter senare skickades en skidpatrull under ledning av fänrik Gunnar Källenius ut för att fastställa om ryssarna fanns kvar i terrängen framför de svenska ställningarna. Patrullen återkom vid midnatt och kunde rapportera att ryssarna dragit sig tillbaka. Under anfallet hade 46 ryssar dödats eller sårats och lämnats kvar att dö i den 40-gradiga kylan av den tillbakadragande ryska styrkan som sannolikt utgjorde ett kompani. Nästa dag fanns man spår i snön som visade att ett flertal sårade ryska soldater även hade släpats bakåt när de lämnade anfallsområdet. Klockan 04:00 på morgonen den 11 mars skickades svenska patruller med pulkor ut för att samla in kvarlämnade ryska vapen och ammunition mm, vilket var en hel del. På morgonen den 11 mars kom rapporter om rysk trupp omkring Ristelivaara från finska Sallabataljonen som fanns grupperad intill berget Pyhätunturi, dvs söder om de ryska linjerna och öster om Ristelivaara. Frivilligkåren skickade ut patruller för att undersöka saken men fann ingen onormal aktivitet i detta område men spaningen bekräftade att en avlösning av de ryska förbanden vid fronten ägt rum. Under dagen den 11 mars fick stridsgruppstaben meddelande att III. stridsgruppens 1. Skyttekompani under befäl av ryttmästare Victor Ancarcrona skulle anlända till fronten under kommande natt. I. och II. stridsgruppen hade funnits vid fronten sen den 26 februari. Den III. stridsgruppen tog lägre tid att få stridsklar, bl.a. på grund av att de två första stridsgrupperna ständigt tog mannar från III. stridsgruppen så snart de var färdigutbildade för att fylla egna luckor. Resterande förband ur III. stridsgruppen skulle anlända i omgångar under nätterna 13 – 14 mars och 14 – 15 mars. Vid lunchtid den 12 mars rapporterades från I. batteriets observationsplats på höjden Hatajavaara att 10 – 15 ryska stridsvagnar observerats i höjd med Matovaara på väg mot Märkäjärvi. Något var onekligen på gång. Den 12 mars avlöste överstelöjtnant Carl-Oscar Agell kapten Carl Bonde som chef för I. stridsgruppen. Den 12 mars anlände även 16. självständiga jägarkompaniet under befäl av kapten Gösta Wetterhall till fronten, liksom 2. pansarvärnsplutonen. Under dagen den 12 mars öste ryssarna oavbrutet artillerield över I. stridsgruppens främre linje på höjden Paikanselkä där bland annat jägarkompaniet fanns grupperat. Senare på kvällen avancerade en grupp på minst 50 ryssar mot 2. skyttekompaniets vänstra flygel och eldstrid bröt ut. Klockan 18:45 kom även rapport från II. stridsgruppens 3. skyttekompani som fanns grupperad söder om berget Hatajavaara, dvs söder om I. stridsgruppen, om en stark fientlig styrka rykte fram från Ristelivaara. 3. skyttekompaniet öppnade eld mot styrkan. I. stridsgruppens jägarkompani skickades ned till området för att söka spana och bekräfta om det var en rysk framryckning. Det var -30 C i området och månljust. Väl i området skickade jägarna ut tre patruller för att spana efter ryssarna. Jägarna kunde vid midnatt rapportera att det var lugnt i området och att det ryska förbandet återvänt. kvällen den 12 mars erhöll I. stridsgruppen order att skicka ut patruller för att ta ryska fångar och att verkställa identifiering av de ryska förbanden. II. stridsgruppen fick i uppdrag att spana i terrängen norr om Märkäjärvi by. Vidare skulle stridsgruppen försvåra för ryssarna att utöva spaning i området samt störa trafiken på vägen mot Märkäjärvi och ta fångar för förbandsidentifiering. Även 16. självständiga jägarkompaniet skickades ut på liknande uppdrag. En större rysk styrka upptäcktes av spaningspatrullerna i terrängen framför I. stridsgruppens frontavsnitt och höjd stridsberedskap intogs.

Sista dagen med strider - förmiddagen den 13 mars - fred

Den 12 mars 1940 skrev Finland och Sovjetunionen under fredsavtalet i Moskva vilket avslutade Vinterkriget. Från och med klockan 11:00 finsk tid den 13 mars skulle eldupphör råda. Tidigt på morgonen den 13 mars kom ett meddelande till kårstaben om att ett fredsavtal skrivits på och att alla fientligheter skulle upphöra klockan 11:00. Då meddelandet inte var bekräftat meddelades enbart stridsgruppcheferna men inte de underställda förbanden. Först klockan 10:30 orienterades förbanden om det förestående eldupphöret. Vid 6-tiden på morgonen den 13 mars inleder ryssarna en våldsam eldgivning över de svenska ställningarna med automatvapen, artilleri, granatkastare samt anfall med bombplan. Eldgivningen pågick utan avbrott i 5 timmar. Den ryska eldgivningen besvarades av frivilligkårens båda artilleribatterier och infanterikompaniernas granatkastare och minst ett ryskt batteri slogs ut. Det svenska luftvärnet bekämpade de ryska luftanfallen med automatkanoner och luftvärnskulsprutor. Klockan 11:11 upphör den ryska eldgivningen som trots dess intensitet inte orsakade alltför stora skador. Den djupa snön dämpade effektivt nedslagen och krevaderna. Men under dessa sista timmar av Vinterkriget dödades 10 personer i Svenska frivilligkåren och 30 sårades. Bilden till höger visar en bombkrevad i den djupa snön vid Märkäjärvifronten den 13 mars. Bild: Krigsarkivet. Då man bland cheferna i den Svenska frivilligkåren redan på morgonen den 13 mars kände till att kriget skulle avslutas klockan 11:00 så bör även de högre officerarna på den ryska sidan av Sallafronten ha haft tillgång till samma information? Då kan man ju undra varför de inleder en massiv artillerield mot de svenska ställningarna några timmar innan krigsslutet? Ville man bli av med ammunitionen eller ville man helt enkelt åstadkomma så stor förödelse som möjligt innan freden och eldupphöret? Efter eldupphörande skulle de ryska förbanden dra sig tillbaka enligt avtalet men detta tog flera dagar, betydligt längre än vad som överenskommits. Svenska frivilligkåren beslöt därför att fortsätta med bevakning från de ställningar man hade vid fredsslutet så länge det fanns ryska förband i området. Den 23 mars verkade alla ryska förband vara borta. Den 16 mars kom meddelande från finska högkvarteret att Frivilligkåren skulle upplösas. Tidigt den 16 mars fick överstelöjtnant Agell meddelande om att ett antal ryska officerare med parlamentärflagg (vit flagga) fanns framför I. stridsgruppens ställningar. Tillsammans med två adjutanter skidar han fram till de ryska officerarna som ville överlämna en karta över de omfattande mineringarna för att undvika förluster då finländska förband tog över terrängen. Ryssarna vägrade dock att överlämna minkartan till överstelöjtnant Agell då de ansåg att han var finsk officer. Finska Sallabataljonen fanns kvar i området så man sände efter chefen för bataljonen. Bataljonschefen var sjuk men hans ställföreträdare kunde komma till platsen några timmar senare. Det var löjtnant Kiiveri. Samma dag, dvs 16 mars, hämtade de ryska förbanden hem sina döda soldater som fallit framför de svenska ställningarna vid det ryska anfallet den 10 mars.

Minnesgudstjänst över de stupade

Den 17 mars höll den Svenska frivilligkåren en minnesgudstjänst över sina stupade kamrater. I den Svenska frivilligkåren stupade 38 och cirka 50 sårades. Därutöver frostskadades mer än 130 i den arktiska kylan. Lista över de som stupade.

Frivilligkåren avtackas av fältmarskalk Mannerheim 26 mars

Klockan 11:00 söndagen den 26 mars avtackades den Svenska frivilligkåren av den finske fältmarskalken Gustaf Mannerheim vid Paikanselkä. Vid sammankomsten delade även fältmarskalken ut befordringar samt finska det Frihetskorset och andra förtjänsttecken till ett 40-tal svenskar. Vid avtackningen deltog även flygpersonal och mekaniker ur Frivilliga flygflottiljen, F 19. Då alla svenska förband inte hade möjlighet att samlas i Paikanselkä skedde avtackningar även på andra håll, bl.a. i Kemi och Joutsijärvi. Bilden till höger visar Mannerheims avtackning av den Svenska Frivilligkåren vid Paikanselkä den 26 mars 1940. Bild: SA-Kuva.

Avveckling och hemförlovning

På morgonen den 27 mars påbörjades avvecklingsarbetet, alla bivacker bröts och packades ned i trossarna. Inventeringar av materialen gjordes. Enligt order från finska högkvarteret skulle Svenska frivilligkårens officerares och soldaters anställningskontrakt i den finska krigsmakten upphöra senaste den 30 april. Hemförlovning av personalen skulle ske gruppvis och i den ordning som chefen för frivilligkåren fann bäst lämplig. Personalen fick behålla sina uniformer men alla krigsvapen skulle lämnas in innan hemförlovningen. För de i frivilligkåren som ville stanna kvar i tjänsten vid den finska krigsmakten fanns den möjligheten. Avvecklingen och hemförlovningen tog sin tid. Den första kontingenten med hemförlovade anlände till Sverige den 31 mars. De sista ur frivilligkåren kom till Sverige först den 26 april.
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-10-27

Svenska frivilligkåren i

Finland - 3

Svenska frivilligkåren i Finland -

striderna

Den Svenska frivilligkåren (SFK) var inblandade i många strider med de ryska styrkorna vid Märkäjärvi efter att svenskarna tagit över frontavsnittet efter de finska förbanden. Nedan följer ett urval av några strider som de svenska enheterna var inblandade i:

Överstelöjtnant Magnus Dyrssen stupar 1

mars 1940

Chefen för I. stridsgruppen, överstelöjtnant Magnus Dyrssen, genomför inspektioner av frivilligkårens ställningar, befästningsarbetena mm längs frontavsnittet under dagen den 1 mars. Inspektionen stördes ideligen av ryskt flyg. Vid 15- tiden öppnade ryskt artillerield mot terrängen kring I. stridsgruppen. Överstelöjtnant Dyrssen träffades av en granatskärva och stupade. Den äldste kompanichefen i I. stridsgruppen, kapten Carl C:son Bonde, fick ta över befälet av stridsgruppen.

Jägarkompaniets strid den 2 mars 1940

Den 1 mars 1940 får II. stridsgruppens jägarkompani en order om att genomföra ett tre dagar långt uppdrag för att rekognoscera och spana bakom de ryska linjerna för att hitta en möjlig framryckningsväg för ett anfall norrifrån mot de ryska ställningarna vid Märkäjärvi. Chef för jägarkompaniet var löjtnant Anders Grafström. Jägarkompaniet bestod av 168 man från Norrlands dragoner i Umeå men enbart 93 man togs ut för uppdraget då en av plutonerna i kompaniet under föregående dygn varit ute på ett ansträngande spanings och bevakningsuppdrag. Denna pluton bedömdes inte vara i form för ännu ett konditionskrävande företag. Ammunition, radio, två 25-mannatält med tältspisar och vakuumtorkat livsmedel lastades i två pulkor som soldaterna växlade om att dra efter skidorna. Ytterligare två pulkor togs med för transport av eventuella sårade. Jägarkompaniet utgick klockan 17:00 på skidor. Temperaturen låg då på -20 grader C. Kompaniet gjorde en stor cirkelgående rörelse väster om de ryska ställningarna för att komma in bakom deras försvarslinje norrifrån. Efter nio timmars ansträngande skidåkning i den djupa lösa snön med enbart kortare viloperioder slog man läger i mörkret i skogen i närheten av ryssarnas förbindelselinjer. Bevakning sattes ut i alla riktningar och de två tälten restes för några timmars sömn med 35 - 40 man i varje tält. Varm mat tillagades. Redan 03:00 på morgonen skickades patruller ut för att fastställa läget i närområdet. Spaningspatrullerna återkom med viktig information om ryssarnas positioner, typ av förband och sysselsättning etc. Bilden till höger visar en svensk skidpatrull vid Svenska frivilligkåren i Finland under Vinterkriget. När det ljusnat såg svenskarna att de i mörkret slagit läger på en större skogsholme med öppen mark runt omkring. En av patrullerna som bestod av nio man hamnade under ett patrulluppdrag på morgonen i ett ryskt bakhåll med ett 60-tal ryssar. Patrullen var slutkörd och patrullchefen fänrik Öjstad beslöt, för att spara de trötta mannarna, att återvända i samma skidspår som de åkt ut i. Två av jägarna i patrullen protesterade mot detta och tog en annan väg tillbaka; de var översergeant Åke Edsbo och menige Jonas Johansson. De återstående sju i patrullen hamnade senare i ett bakhåll varvid chefen fänrik Torbjörn Öjstad, sergeant Bror Sixten Jansson och menige Linus Johansson stupade. Den ojämna striden pågick i över en timme. De återstående fyra svenskarna, varav två sårade, togs som krigsfångar. En bland de sårade som togs tillfånga, sergeant Per-Gustaf Carlsson, dog strax efteråt. De två i patrullen som valde en annan väg tillbaka lyckades ta sig tillbaka till jägarbasen oskadda. De tre som togs av ryssarna överlevde krigsfångenskapet i Sovjet och kunde återvända i maj till Finland, dvs efter krigsslutet av Vinterkriget; de var översergeant Nils Wikström, sergeant Torsten Jonsson och menige Uno Bengtsson. De stupade svenskarna vid bakhållet återfanns i augusti 1940 efter krigsslutet av översergeant Wikström. Runt de döda svenskarna hade ryssarna satt upp försåtsminering. Vid 13-tiden den 2 mars närmar sig en rysk skidpatrull på cirka 60 man den skogsholme där jägarkompaniet hade sin bas. Ryssarna upptäcker jägarkompaniets ingångsspår till basen, dvs norr om skogsholmen. Ryssarna går till attack mot skogsdungen och en lång strid uppstår. Ytterligare en rysk styrka på 70 man ansluter sig österifrån och den anfaller från söder. Ryssarna befanns sig nu norr, öster och söder om svenskarnas position. Jägarkompaniet hade dock en bra försvarsposition på den upphöjda skogsholmen och lyckas slå tillbaka de ryska anfallen varvid ryssarna får stora förluster. Även jägarkompaniet fick sårade soldater. Ryssarna fick förstärkningar i omgångar och deras styrka uppgick nu till 400 man. Det var svårt att ligga ned och skjuta i den djupa lösa snön, vilket ryssarna ofta gjorde, varför deras eld blev för högt riktad. De ryska anfallsförsöken sker från öster-, söder- och norrifrån och varade till cirka 14:30. Vid 15-tiden får ryssarna förstärkning med ytterligare 50 - 60 man. Jägarkompaniet försöker upprepade gånger att få kontakt med gruppstaben via radio utan att lyckas. Radion fungerade dåligt i den stränga kylan. Klockan 16:30 erhåller ryssarna en förstärkning på ytterligare 150 man och ryssarna omgrupperar sig för ett anfall väster- och söderifrån. Svenskarna grupperade sig för att möta det slutgiltiga anfallet som inleddes 18:00. Det ryska anfallets kraftsamling kom söderifrån. Genom de svenska kulspruteskyttarna och ett våldsamt motanfall ledd av löjtnant Sven Grape övergick anfallet i hård närstrid ända in i ryssarnas utgångsgruppering. Den ryska anfallsstyrkan förintades fullständigt. I striden vid skogsholmen stupade 6 svenska jägarsoldater: översergeant Evald Hjukström, översergeant Gunnar Hörnqvist, översergeant Olof Svensson-Myhr, sergeant Helge Wallman menige Jonas Johansson och menige Algot Palm. I den ryska styrkan stupade mellan 100 och 200 man i striden. Jägarkompaniet gjorde därefter en utbrytning österut i skydd av mörkret då ryssarna ansågs vara svagast där. De svårast sårade lastades på pulkorna medan de lättare sårade klarade av att åka skidor. Även erövrade ryska vapen togs med. Däremot tvingades man lämna kvar de 6 stupade jägarna samt tälten. Utbrytningen lyckades. Under striden hade sex ryssar tagits tillfånga då de spelat döda. Under jägarkompaniets skidmarsch tillbaka visade det sig att de var oförmögna att följa med varför de likviderades. Marschordningen var: förpluton, kompanistab, sårade och krigsbytespulkor samt efterpluton. Efter cirka 1 km:s skidmarsch österut tog de av norrut. Efter att förflyttat sig i nordlig riktning ett tag viker man sen av västerut och därefter åter söderut mot de egna linjerna. På så sätt rundade man de ryska styrkorna. Först efter sju timmars skidmarsch stannar man och tillagar varm dryck. Det var den första varma födan på nitton timmar i det -30-gradiga vädret. Bilden till höger visar jägarkompaniets chef, löjtnant Anders Grafström, (till vänster) i samtal med löjtnant Sven Grape (vänsterarmen i mitella). Bild: Krigsarkivet. Jägarkompaniet återkom i övrigt oskadda till de egna försvarsställningarna klockan 09:00 den 3 mars. Efterpatrullen under ledning av sergeant Tall von Post återkom till förläggningen först på eftermiddagen nästkommande dag efter att de övernattat under bar himmel. Den 20 mars, dvs efter krigsslutet, skidade jägarkompaniet till den skogsholme där striden mot ryssarna stod den 2 mars och hämtade hem sina fallna kamrater. Då kropparna stelnat i oformliga ställningar i den stränga kylan blev transporten tillbaka med kropparna i pulkor besvärlig i den snåriga terrängen. Jägarkompaniets patrulluppdrag och strid har kommit att kallas “Den Grafströmska räden”.
Ovan, karta över löjtnant Grafströms och jägarkompaniets räd 1 - 3 mars 1940 för att rekognoscera för en nordlig anfallsväg mot de ryska ställningarna med mina egna kommentarer i färg.

Jägarkompaniet vid I. stridsgruppen – fänrik

Arne Jervants spaningspatrull 6 - 7 mars

Efter löjtnant Grafströms rekognoscering av en framryckningsväg för ett anfall norrifrån mot de ryska ställningarna vid Märkäjärvi beslöt man även att undersöka möjligheten för ett anfall söderifrån. En spaningspatrull ur I. stridsgruppens jägarkompani utgick den 6 mars för att rekognoscera för en möjlig framryckningsväg. Patrullen bestod av en förstärkt jägarpluton om 30 man under befäl av fänrik Arne Jervant. Skidpatrullen utgick i mörker klockan 21:00 den 6 mars och skulle vara tillbaka till klockan 24:00 den 7 mars. Temperaturen låg på -20 C. En timme innan patrullen skulle utgå meddelades att kårstabsadjutanten löjtnant Melcher Wernstedt skulle ingå. Löjtnant Wernstedt hade på eget bevåg sökt tillstånd att få följa med i studiesyfte och utan att föra befäl. På efternatten den 7 mars kom de ut på den isbelagda sjön Pyhäjärvi vars västra strand de följde norrut. I gryningen lämnade de sjöns norra strand för att ta sig in i mer täckt terräng för att undvika att bli upptäckta. De blev då anropade av en rysk vaktpost. I täten av patrullen fanns jägarna Carl-Erik Winlöf och Bror Strandkvist. Båda två gör sig beredda att öppna eld mot vaktposten men hejdas av Löjtnant Wernstedt av någon anledning. Den ryske vaktposten hann därför öppna eld först varvid Winlöf träffas illa i låret, antagligen av en explosiv kula. En strid uppstår och den ryske vaktposten skjuts till döds av översergeant Gösta Borg. Patrullen drar sig tillbaka några hundra meter för att komma utom skotthåll och en sjukvårdare försöker förbinda Winlöf men blodflödet var mycket häftigt och hans krafter avtog snabbt. Sjukvårdaren meddelade att Winlöf skulle förblöda om han inte kom under vård inom några timmar. Patrullen hade ingen pulka med sig varför det skulle bli mycket svårt att frakta honom tillbaka till de egna leden och han blev dessutom allt svagare. Man försökte dock göra en provisorisk bår av sammanbundna skidor utan att lyckas. Winlöf uppmanade de övriga i patrullen att sätta sig i säkerhet. Fänrik Jervant beordrade patrullen att dra sig tillbaka någon kilometer mot landsvägen. Jervant och Wernstedt stannade däremot kvar vid Winlöf tills en rysk styrka anlände och som öppnade eld mot dem. Jervant gav order att de måste dra sig tillbaka. Wernstedt kom dock aldrig med tillbaka och det var länge okänt vad som hände. Tyvärr hade Wernstedt, mot given order, haft med sig en lägeskarta över de svenska ställningarna som nu hamnade i ryssarnas händer. Detta överensstämmer med den rapport som fänrik Jervant avlade till gruppstaben samma kväll. Bilden till höger visar fänrik Jervant (i vitt) med några av jägarna i hans pluton. Fänrik Jervant lyckades dra sig tillbaka till den väntande jägarpatrullen. Då de befanns sig bakom ryssarna linjer och hade en betydligt större styrka mot sig bedömde han det som utsiktslöst att gå till anfall utan avbröt uppdraget och förde patrullen tillbaka till de egna leden. Det har senare visat sig att löjtnant Wernstedt på eget bevåg beslutat att stanna kvar hos Winlöf för att ta konsekvenserna av att han tidigare hindrat Winlöf från att öppna eld mot den ryske vaktposten och därvidlag orsakat att Winlöf blev skjuten. Den 19 mars, dvs några dagar efter fredsslutet, genomsöktes terrängen där patrullstriden stod av en patrull ur I. stridsgruppens jägarkompani och man återfann både Wernstedts och Winlöfs döda kroppar. Kropparna hade plundrats av ryssarna förutom underkläderna. Mycket tyder på att Wernstedts avslutade Winlöfs liv och sen sitt eget för att inte fångas levande av ryssarna. Båda två var skjutna i huvudet. Det har även kommit fram i en dagbok skriven av en av jägarna att det fanns motsättningar mellan Wernstedt och Jervant under patrulluppdraget. De diskuterade flera gånger upprört vilken väg som skulle väljas. Löjtnant Wenerstedt hade även lagt sig i befälsföringen. I dagboken finns också uppgift om att patrullen, efter de dragit sig tillbaka mot de egna leden, hört två skott.
Ovan, karta över fänrik Jervants patrull 6 - 7 mars 1940 för att rekognoscera för en sydlig anfallsväg mot de ryska ställningarna med mina egna kommentarer i färg.

Striden på Ristelivaara höjden 8 mars

Situationen framför frivilligkårens södra flank var inte tillfredsställande. Området behärskades av ryssarna via en bevakningsavdelning upp på berget Ristelivaaras norra topp som kallades ”Kalotten”. Från denna position hade ryssarna utmärkta observationsmöjligheter över området söder om I. stridsgruppens högra flank. Från höjden hade ryssarna även bra möjlighet att leda deras artillerield mot den låglänta terrängen vid och omkring de svenska ställningarna. För att frivilligkåren obemärkt skulle kunna företa ett anfall söderifrån mot de ryska ställningarna var man tvungen att först eliminera denna observationspunkt. De finska styrkorna hade innan svenskarna ankomst försökt inta höjden dock utan att lyckas. Frivilligkårens ledning beslutade att anfalla och slå ut bevakningsavdelningen på berget med Grafströms jägarkompani och II. Stridsgruppens 3. Skyttekompani under kapten Herbert Ling-Vannerus ledning. Efter midnatt den 8 mars sändes en spaningspatrull under befäl av löjtnant Gustav Söderblom ut för att rekognoscera var ryssarna hade sina ställningar och befästningar på berget. Patrullen utgjordes av en pluton från II. Stridsgruppens 3. skyttekompani. Plutonen var uppdelad i tre grupper som tog sig till berget Ristelivaara norrifrån. Två grupper skidade över höjden Uuravaara i ett tidigare anlagt skidspår fram till foten av Ristelivaara. Den tredje gruppen under befäl av sergeant Jonsson förflyttade sig längs ett annat skidspår mellan Märkävaara och Uuravaara för att undersöka om det förekommit rysk patrullverksamhet här under det senaste dygnet. Det fanns ett ryskt skid- och trampspår mellan Märkävaara och Ristelivaara som visade sig vara flitigt utnyttjad av ryssarna. De tre svenska grupperna sammanstrålade sen intill Ristelivaaras norra fot. Där beslöt man att två grupper skulle gå i ställning vid det ryska spåret för att säkra området och utgöra reserv medan den tredje gruppen, under ledning av sergeant Carl Anders Jonsson och sex man, skulle fortsatta uppför berget Ristelivaara med uppgift att lokalisera de förband som fanns på toppen vid den ryska observationsplatsen. Denna grupp började röra sig uppåt på berget vid 7-tiden på morgonen. Då de var halvvägs upp på berget rådde redan dagsljus. Under stigningen fick de order via rapportkarl att de skulle söka stridskontakt med ryssarna. När de närmade sig bergets topp hade de solen direkt i ögonen vilket bländade dem svårt. De fick därför sidoförflytta sig för att komma bort från solen i stigriktningen. Sista delen av framryckningen uppför berget skedde i mer öppen terräng. Klockan var då 7:30. Gruppen blev upptäckt och utsattes för häftig beskjutning från tre ryska ställningar samtidigt. Menige Per-Johan Lindh träffades svårt av en explosiv kula som trasade sönder hans högra underarm. Sergeant Carl Anders Jonsson lyckades bestryka den närmaste ryska ställningen med eld från sin kulsprutepistol vilket gav svenskarna ett andrum. Menige Johan Bergman hann då gå i ställning med sitt kulsprutegevär och ge eldunderstöd. De övriga fyra i gruppen ryckte därefter framåt för att säkra sina kamraters reträtt. Menige Jan Henrik Thegerstöm föll då för en rysk kula. Menige Oskar Inge Fors lyckades trots den kraftiga beskjutningen åla fram till honom men kunde bara konstatera att Thegerström var död. Den öppna terrängen och ryssarnas häftiga eld omöjliggjorde ett fortsatt anfall och gruppen retirerade bakåt. De kunde inte ta med sig Thegerström kropp under tillbakadragandet men den hämtades sen efter fredsslutet den 13 mars. Kapten Herbert Ling-Vannerus föreslog efter striden att en utmärkelse skulle utdelas till Sergeant Carl Anders Jonsson och menige Per-Johan Lindh för visad särskild tapperhet och rådighet under striden. Senare samma kväll informerade stridsgruppchefen överste Nordenswan cheferna för både I. stridsgruppen och II. stridsgruppen att ett större anfall mot berget Ristelivaara skulle verkställas tidigt på morgonen den 11 mars och att de skulle förbereda sina trupper för ett sådant anfall.
Kopia av löjtnant Anders Grafströms kartskiss över striden på skogsholmen den 2 mars 1940 med mina egna kommentarer i färg.
Kartskiss över striden på berget Ristelivaara där ryssarna hade en observationsplats. Finska ordet “vaara” betyder berg.

Ryska anfallet 10 mars

Den 10 mars var förberedelserna i full gång inför anfallet på den ryska observationsavdelningen ”Kalotten” uppe på berget Ristelivaara som skulle verkställas följande dag, dvs 11 mars. Man beräknade att ryssarna hade cirka 10 man på observationsstället samt att det fanns ytterligare förband med obekant styrka i närheten av berget. Den svenska anfallsstyrkan skulle inta utgångsläget klockan 04:30. Anfallet skulle inledas med artillerield mot den ryska observationsplatsen. Anfallet kom aldrig att genomföras den 11 mars då ryssarna gick till anfall mot de svenska ställningarna vid Märkäjärvi redan på eftermiddagen den 10 mars. Klockan 14:15 den 10 mars larmade kulsprutetroppen vid II. stridsgruppens 2. skyttekompani om ett förestående ryskt anfall mot skyttekompaniets högra flygel. De svenska förbanden beordrades till stridsställningarna. När en mindre rysk anfallsstyrka avancerat till cirka 100 meter från hinderlinjen öppnade kulsprutetroppen eld och anfallet avstannade helt. Vid 15-tiden hade fler ryska soldater satts in och nu intensifierade ryssarna anfallet. Även detta anfall slogs tillbaka. Ryssarna satte in artillerield mot de svenska ställningarna vid denna del av fronten. Vid 17-tiden kom ett nytt ryskt anfall understödd av artilleri och granatkastare. De svenska granatkastartropparna hade sina inskjutna eldlägen och när de öppnade eld mot de ryska anfallarna fick det mycket god verkan. Klockan 20:15 sattes en jägarpluton ur II. stridsgruppen jägarkompani in mot ryska anfallsstyrkans högra flank där den klockan 22:00 i skydd av mörkret gjorde ett eldöverfall. Femton minuter senare skickades en skidpatrull under ledning av fänrik Gunnar Källenius ut för att fastställa om ryssarna fanns kvar i terrängen framför de svenska ställningarna. Patrullen återkom vid midnatt och kunde rapportera att ryssarna dragit sig tillbaka. Under anfallet hade 46 ryssar dödats eller sårats och lämnats kvar att dö i den 40-gradiga kylan av den tillbakadragande ryska styrkan som sannolikt utgjorde ett kompani. Nästa dag fanns man spår i snön som visade att ett flertal sårade ryska soldater även hade släpats bakåt när de lämnade anfallsområdet. Klockan 04:00 på morgonen den 11 mars skickades svenska patruller med pulkor ut för att samla in kvarlämnade ryska vapen och ammunition mm, vilket var en hel del. På morgonen den 11 mars kom rapporter om rysk trupp omkring Ristelivaara från finska Sallabataljonen som fanns grupperad intill berget Pyhätunturi, dvs söder om de ryska linjerna och öster om Ristelivaara. Frivilligkåren skickade ut patruller för att undersöka saken men fann ingen onormal aktivitet i detta område men spaningen bekräftade att en avlösning av de ryska förbanden vid fronten ägt rum. Under dagen den 11 mars fick stridsgruppstaben meddelande att III. stridsgruppens 1. Skyttekompani under befäl av ryttmästare Victor Ancarcrona skulle anlända till fronten under kommande natt. I. och II. stridsgruppen hade funnits vid fronten sen den 26 februari. Den III. stridsgruppen tog lägre tid att få stridsklar, bl.a. på grund av att de två första stridsgrupperna ständigt tog mannar från III. stridsgruppen så snart de var färdigutbildade för att fylla egna luckor. Resterande förband ur III. stridsgruppen skulle anlända i omgångar under nätterna 13 – 14 mars och 14 – 15 mars. Vid lunchtid den 12 mars rapporterades från I. batteriets observationsplats på höjden Hatajavaara att 10 – 15 ryska stridsvagnar observerats i höjd med Matovaara på väg mot Märkäjärvi. Något var onekligen på gång. Den 12 mars avlöste överstelöjtnant Carl-Oscar Agell kapten Carl Bonde som chef för I. stridsgruppen. Den 12 mars anlände även 16. självständiga jägarkompaniet under befäl av kapten Gösta Wetterhall till fronten, liksom 2. pansarvärnsplutonen. Under dagen den 12 mars öste ryssarna oavbrutet artillerield över I. stridsgruppens främre linje på höjden Paikanselkä där bland annat jägarkompaniet fanns grupperat. Senare på kvällen avancerade en grupp på minst 50 ryssar mot 2. skyttekompaniets vänstra flygel och eldstrid bröt ut. Klockan 18:45 kom även rapport från II. stridsgruppens 3. skyttekompani som fanns grupperad söder om berget Hatajavaara, dvs söder om I. stridsgruppen, om en stark fientlig styrka rykte fram från Ristelivaara. 3. skyttekompaniet öppnade eld mot styrkan. I. stridsgruppens jägarkompani skickades ned till området för att söka spana och bekräfta om det var en rysk framryckning. Det var -30 C i området och månljust. Väl i området skickade jägarna ut tre patruller för att spana efter ryssarna. Jägarna kunde vid midnatt rapportera att det var lugnt i området och att det ryska förbandet återvänt. kvällen den 12 mars erhöll I. stridsgruppen order att skicka ut patruller för att ta ryska fångar och att verkställa identifiering av de ryska förbanden. II. stridsgruppen fick i uppdrag att spana i terrängen norr om Märkäjärvi by. Vidare skulle stridsgruppen försvåra för ryssarna att utöva spaning i området samt störa trafiken på vägen mot Märkäjärvi och ta fångar för förbandsidentifiering. Även 16. självständiga jägarkompaniet skickades ut på liknande uppdrag. En större rysk styrka upptäcktes av spaningspatrullerna i terrängen framför I. stridsgruppens frontavsnitt och höjd stridsberedskap intogs.

Sista dagen med strider - förmiddagen den

13 mars - fred

Den 12 mars 1940 skrev Finland och Sovjetunionen under fredsavtalet i Moskva vilket avslutade Vinterkriget. Från och med klockan 11:00 finsk tid den 13 mars skulle eldupphör råda. Tidigt på morgonen den 13 mars kom ett meddelande till kårstaben om att ett fredsavtal skrivits på och att alla fientligheter skulle upphöra klockan 11:00. Då meddelandet inte var bekräftat meddelades enbart stridsgruppcheferna men inte de underställda förbanden. Först klockan 10:30 orienterades förbanden om det förestående eldupphöret. Vid 6-tiden på morgonen den 13 mars inleder ryssarna en våldsam eldgivning över de svenska ställningarna med automatvapen, artilleri, granatkastare samt anfall med bombplan. Eldgivningen pågick utan avbrott i 5 timmar. Den ryska eldgivningen besvarades av frivilligkårens båda artilleribatterier och infanterikompaniernas granatkastare och minst ett ryskt batteri slogs ut. Det svenska luftvärnet bekämpade de ryska luftanfallen med automatkanoner och luftvärnskulsprutor. Klockan 11:11 upphör den ryska eldgivningen som trots dess intensitet inte orsakade alltför stora skador. Den djupa snön dämpade effektivt nedslagen och krevaderna. Men under dessa sista timmar av Vinterkriget dödades 10 personer i Svenska frivilligkåren och 30 sårades. Bilden till höger visar en bombkrevad i den djupa snön vid Märkäjärvifronten den 13 mars. Bild: Krigsarkivet. Då man bland cheferna i den Svenska frivilligkåren redan på morgonen den 13 mars kände till att kriget skulle avslutas klockan 11:00 så bör även de högre officerarna på den ryska sidan av Sallafronten ha haft tillgång till samma information? Då kan man ju undra varför de inleder en massiv artillerield mot de svenska ställningarna några timmar innan krigsslutet? Ville man bli av med ammunitionen eller ville man helt enkelt åstadkomma så stor förödelse som möjligt innan freden och eldupphöret? Efter eldupphörande skulle de ryska förbanden dra sig tillbaka enligt avtalet men detta tog flera dagar, betydligt längre än vad som överenskommits. Svenska frivilligkåren beslöt därför att fortsätta med bevakning från de ställningar man hade vid fredsslutet så länge det fanns ryska förband i området. Den 23 mars verkade alla ryska förband vara borta. Den 16 mars kom meddelande från finska högkvarteret att Frivilligkåren skulle upplösas. Tidigt den 16 mars fick överstelöjtnant Agell meddelande om att ett antal ryska officerare med parlamentärflagg (vit flagga) fanns framför I. stridsgruppens ställningar. Tillsammans med två adjutanter skidar han fram till de ryska officerarna som ville överlämna en karta över de omfattande mineringarna för att undvika förluster då finländska förband tog över terrängen. Ryssarna vägrade dock att överlämna minkartan till överstelöjtnant Agell då de ansåg att han var finsk officer. Finska Sallabataljonen fanns kvar i området så man sände efter chefen för bataljonen. Bataljonschefen var sjuk men hans ställföreträdare kunde komma till platsen några timmar senare. Det var löjtnant Kiiveri. Samma dag, dvs 16 mars, hämtade de ryska förbanden hem sina döda soldater som fallit framför de svenska ställningarna vid det ryska anfallet den 10 mars.

Minnesgudstjänst över de stupade

Den 17 mars höll den Svenska frivilligkåren en minnesgudstjänst över sina stupade kamrater. I den Svenska frivilligkåren stupade 38 och cirka 50 sårades. Därutöver frostskadades mer än 130 i den arktiska kylan. Lista över de som stupade.

Frivilligkåren avtackas av fältmarskalk

Mannerheim 26 mars

Klockan 11:00 söndagen den 26 mars avtackades den Svenska frivilligkåren av den finske fältmarskalken Gustaf Mannerheim vid Paikanselkä. Vid sammankomsten delade även fältmarskalken ut befordringar samt finska det Frihetskorset och andra förtjänsttecken till ett 40-tal svenskar. Vid avtackningen deltog även flygpersonal och mekaniker ur Frivilliga flygflottiljen, F 19. Då alla svenska förband inte hade möjlighet att samlas i Paikanselkä skedde avtackningar även på andra håll, bl.a. i Kemi och Joutsijärvi. Bilden till höger visar Mannerheims avtackning av den Svenska Frivilligkåren vid Paikanselkä den 26 mars 1940. Bild: SA-Kuva.

Avveckling och hemförlovning

På morgonen den 27 mars påbörjades avvecklingsarbetet, alla bivacker bröts och packades ned i trossarna. Inventeringar av materialen gjordes. Enligt order från finska högkvarteret skulle Svenska frivilligkårens officerares och soldaters anställningskontrakt i den finska krigsmakten upphöra senaste den 30 april. Hemförlovning av personalen skulle ske gruppvis och i den ordning som chefen för frivilligkåren fann bäst lämplig. Personalen fick behålla sina uniformer men alla krigsvapen skulle lämnas in innan hemförlovningen. För de i frivilligkåren som ville stanna kvar i tjänsten vid den finska krigsmakten fanns den möjligheten. Avvecklingen och hemförlovningen tog sin tid. Den första kontingenten med hemförlovade anlände till Sverige den 31 mars. De sista ur frivilligkåren kom till Sverige först den 26 april.