Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-12-18
xxxx Mil xxxxx
 
xxxxxxxxxxxxx

Relaterade länkar

Beredskapsförband Norska- och danska polistrupperna i Sverige under kriget Operation Rädda Danmark Svenska frivilligkåren i Finland Svenska försvarets organisation under värnpliktsepoken Förbandsnummer Truppslagstecken Förbandstecken Svenska Arméns uniformer Svenska frivilliga försvarsorganisationer Militära uniformer för kvinnlig personal Svenska lottakårens föreningsdräkter

Källor

Svenska försvarets hemsida: http://www.forsvarsmakten.se/sv/ Tornsvalorna spanade efter fiendeplan, artikel i Populär Historia 2/2015, av Karl Olof Andersson. Beredskapsverket, AD. “Den svenska militära beredskapen 1937 - 1945”. Nationalencyklopedin Wikipedia Överst på sidan

Luftbevakning 1939 - 1945

Luftförsvaret

I enlighet med 1936-års försvarsbeslut inrättades en landsomfattande luftbevaknings- och alarmeringsorganisation, den territoriella luftbevakningen. Under beredskapstiden 1939 - 1945 vilade det svenska luftförsvaret på fyra ben; luftbevakning, luftvärn, jaktflyg och luftskydd (civilförsvaret). Vid ett flygangrepp svarade luftbevakningen för upptäckten av de fientliga planen och utlöste då en larmrapport. Luftvärnet i det alarmerade området intog skärpt beredskap och gav avvärjande eld när de angripande planen kommit inom räckhåll för luftvärnselden. Jaktflyget gick samtidigt upp för att möta de anfallande bombplanen. Samtidigt trädde luftskyddet i aktion med sirener och öppna skyddsrum. Armén skötte således huvuddelen av luftbevakningen under kriget och rapporterade dels till luftvärnet och jaktflyget för bekämpning, och dels till civilförsvaret till skydd och larm för civilbefolkningen. Flygvapnet hade dock viss egen luftbevakning. Luftvärnscentralen (lvc) ledde bekämpning av fientliga flygföretag med luftvärnseld. Jaktcentralen (jc) ledde jaktflyget. Systemet för det luftförsvar som fanns under kriget har i efterhand kommit att benämnas STRIL 40 för att skilja det från det efterföljande STRIL 50 (STRIL = STRIdsledning och Luftbevakning).

Luftbevakning

Luftbevakningsförbanden var organiserade i luftbevakningsbataljoner (lbevbat) med en bataljon per luftbevakningsområde. De luftbevakningsbataljoner som organiserades av armén bemannades initialt av landstormsorganisationen och var direkt underställd militärområdesbefälhavaren (mb). Vissa luftbevakningsförband organiserades av marinen Luftbevakningens uppgift var att upptäcka och inrapportera all flygverksamhet inom respektive luftbevakningsstations ansvarsområde, både fientligt och svenskt flyg. Sverige var indelat i ett antal luftbevakningsområden (Lbo) och inom varje luftbevakningsområde fanns en luftbevakningscentral (Lc). Alla luftbevakningsstationer (Ls) inom ett luftbevakningsområde hade telefonförbindelse med ”sin” luftbevakningscentral och rapporterade direkt till centralen om all luftverksamhet som pågick över stationsområdet. Bilden till vänster visar tre lottor vid en luftbevakningscentral (Lc) i Karlskoga som tar emot rapporter från luftbevakningsstationer under Beredskapen. Foto: Inger Frisk fotoalbum. Luftbevakningspersonalen var organiserade i så-kallade luftbevakningskompanier som i sin tur ingick i en luftbevakningsbataljon. Exempelvis, i Södertälje fanns 91. lbevkomp ingående i luftbevakningsbataljon L1. Under kriget fanns ett system med luftbevakningsstationer runt om i Sverige som skulle varna för fientligt flyg men även rapportera in svenskt flyg. Dessa stationer bemannades till stora delar av lottor, så kallade ”tornsvalor”, som i speciella luftbevakningstorn spanade efter fientlig flygverksamhet. Luftbevakningsstationerna var främst placerade vid kusterna och landgränserna, men det fanns även stationer i ett heltäckande nät inne i landet. I början av kriget när luftbevakningen snabbt skulle komma igång användes befintliga höga byggnader, såsom kyrktorn, fyrar, silos etc. eller höjder i naturen. Men efterhand bygges ett nät av särskilda luftbevakningstorn. Placeringen av varje luftbevakningsstation var hemlig. I början inkvarterades luftbevakarna i intilliggande gårdar där de fick mat och logi. Allteftersom de särskilda luftbevakningstornen byggdes upp så uppfördes även baracker med sängplatser, kokmöjligheter och toaletter intill tornen. Luftbevakningstornen var byggda i trä och var mellan 15 och 25 m höga. De var stabila konstruktioner, bredare nedtill och avsmalnande uppåt. Plattformen längst upp hade ett trägolv samt ett räcke runt om. Det skulle finnas god sikt mellan förläggningsbaracken och tornet så att luftbevakningsstationens chef kunde ha ögonkontakt med utkiken från sitt rum i baracken. Vid varje luftbevakningsstation tjänstgjorde en luftbevakningschef (lsch), en ställföreträdande chef, en kock / kokerska samt ett antal frivilliga luftbevakare (vanligen 9 st). I regel arbetade man i 3-skift med tre personer per skift; en utkik, en lyssnare som tillsammans utgjorde en luftbevakningspost samt en telefonpost som svarade för sambandet med luftbevakningscentralen. En omgång luftbevakare på en station tjänstgjorde vanligen mellan 6 - 12 veckor, varefter den avlöstes. Bilden till höger visar en luftbevakningslotta spanande från luftbevakningsstation (Ls) i Södertäljetrakten, 91. lbevkomp (luftbevakningskompani) vid luftbevakningsbataljon L1. Bild: Försvarsstabens pressdetalj (1941). Ursprungligen under 1920-talet sköttes luftbevakningen av landstormen som bestod av vapenföra män, i åldersklasserna 33 - 40 år, som inte redan tillhörde armén.

Luftbevakningscentraler

Enligt de i 1936-års försvarsbeslut uppgjorda planerna för en utbyggnad av luftbevakningen skulle landet indelas i 18 luftbevakningsområden (lbo) och i var och ett skulle det finnas en luftbevakningscentral (lc). Under andra världskriget tillkom ett så stort antal luftbevakningsstationer att rapporterings- och orienterings-verksamheten inom vissa lbo ökade så mycket att luftbevakningsrapporterna inte kunde hanteras i lc utan kraftiga förseningar. För att råda bot på detta blev det nödvändigt att dela vissa luftbevakningsområden och anlägga nya luftbevakningscentraler. Exempelvis så delades Bodens luftbevakningsområde (lbo) i tre nya områden. Om en luftbevakningscentral skulle bli utslagen av fientligt anfall måste dess verksamhet snabbt kunna fortsätta på annat ställe. Därför inrättades reservluftbevakningscentraler (reservlc) på många orter som snabbt kunde tas i bruk. Det införskaffades även fem mobila luftbevakningscentraler i specialinredda bussar (busslc). Varje mobil luftbevakningscentral bestod av två bussar. I en av de två bussarna fanns telefonistexpeditionen placerad och i den andra fanns luftbevakningsexpeditionen. Bussarna var utrustade med telefonkablar med snabbkopplingar avsedda för anslutning av bussarna (busslc) till 19 förberedda reservtelefonstationer.

Luftbevakningsstationer

Till varje luftbevakningscentral (lc) fanns ett flertal luftbevakningsstationer (ls) anslutna. Under beredskapen byggde luftbevakningen på ett nationstäckande nät av optiska luftbevakningsstationer (ls). Eftersom luftbevakningens uppgift var att alarmera och orientera både militära och civila myndigheter grupperades luftbevakningsstationerna i så kallade luftbevakningslinjer (lslinjer) anpassad för denna alarmeringsverksamhet. Rapporteringen från luftbevakningsstationerna till dess luftbevakningscentral skedde via telefon. Luftbevakningen disponerade inledningsvis inget särskilt telefonnät för detta utan det allmänna telefonnätet användes med dess manuella växlar. För att möta kravet på snabb överföring av meddelanden framfördes dessa samtal som speciella ”luftförsvarssamtal" med förtur. Luftbevakningsstationerna i Stockholms yttre skärgård, där inget telefonnät fanns, rapporterade på radio. Luftbevakningscentralernas viktigaste uppgift var att utifrån de inkomna rapporterna från luftbevakningsstationerna avseende fientliga flygföretag, alarmera de så kallade luftskyddsorterna, som kunde bli utsatta för flyganfall. Dessa alarm kallades fjärralarmering och utlöste i varje alarmerad ort så kallad lokalalarmering. Redan sommaren 1939 påbörjades en forcerad utbyggnad av det automatiska larmnätet och i februari 1940 var de automatiska anordningarna installerade inom samtliga luftbevakningsområden. Luftbevakarna på luftbevakningsstationerna (ls) noterade sina iakttagelser med en sifferkod på en särskild blankett. Därefter ringdes den in i kodad form till en luftbevakningscentral (lc). När samtalet blivit uppkopplat, lästes den kodade rapporten upp för en telefonist i centralen (lc). Denne skrev ner luftbevakningsrapporten i samma kodad form på en motsvarande blankett i två exemplar. Blanketterna lades därefter på ett löpande band som förde in dem vidare till luftbevakningsexpeditionen där ett expeditionsbiträde stämplade rapporterna med en nummerstämpel. Det ena exemplaret av rapporten vidarebefordrades till alarmeringsofficeren (aloff) som avkodade rapporten och avgjorde om den skulle föranleda alarmering. Med en knappsats kunde alarmeringsofficeren utlösa fjärralarmeringen inom det aktuella området. Nästa steg blev att en lotta med en fettpenna ritade ut flygföretagets läge på en glasskiva som var placerad över lägeskartan. Det andra exemplaret av rapporten lämnades till en orienteringsofficer (oroff). Oroff bedömde om orientering gällande det fientliga företaget skulle ges till luftvärn, flygbaser och andra militära enheter. Försök med ls-rapportering på radio direkt till jaktflyget genomfördes i Skåne under flygvapenövningen 1942. Jaktflottiljerna F 8, F 9 och F 10 utrustades sommaren 1943 med 15 radiostationer vardera. För att skilja flygvapnets radiols från de radiols som sattes upp av armén kom dessa att kallas jaktls. Varje radiolstropp bestod av chef och tre man, samtliga värnpliktiga.

Luftbevakningslottor

Smeknamnet tornsvalor uppstod då svenska journalister skulle skriva om de kvinnliga luftbevakarna och någon journalist kläckte idén tornsvala då dessa lottor tjänstgjorde uppe i höga torn. Det var dock inte enbart kvinnliga luftbevakare, det fanns män också och alla tjänstgjorde frivilligt. Luftbevakningsstationerna hade antingen manlig eller kvinnlig personal, någon blandning av män och kvinnor på samma station förekom inte. Däremot fick de manliga och kvinnliga luftbevakarna samma lön. Rekrytering skedde till stor del genom annonser direkt riktade mot kvinnor. Luftbevakningslottorna utrustades med uniform, försvarets uniform m/1939 inklusive kängor och päls. Kvinnliga luftbevakare fanns i många länder under kriget men vad som var något ovanligt med de svenska luftbevakningslottorna var att de var beväpnade. De var utrustade med gevär, ammunitionsbälte och 20 skarpa patroner. Först 1942 tog man fram en uniform för de kvinnliga frivilliga i armén, frivilliguniform m/42 kv. Se bild till höger. I tjänst skulle lottorna från tornen spana efter allt flyg. Även svenskt flyg skulle rapporteras in. De skulle även tjänstgöra som vaktposter på marken samt vara telefonister. Vanligtvis tjänstgjorde de två eller tre tillsammans i pass på två eller fyra timmar dygnet runt. I undantagsfall även ensamma. Vid vakttjänst hade de vanligen en vakthund med sig som skydd. Skyddshundarna kom från Försvarets Hundskola i Sollefteå och hundarna fanns i första hand vid de luftbevakningsstationer som hade kvinnlig bemanning. I slutet av 1940 tjänstgjorde 20.000 frivilliga i luftbevakningen. När luftbevakarna hörde eller såg flygplan skulle de rapporterna in detta. De skulle då bl.a. ange klockslag, riktning, antal, kurs, nationalitet, höjd, flygplanstyp, verksamhet mm i kodad form på en blankett. Till sin hjälp hade de kikare för att kunna identifiera flygplanen samt kort med siluettbilder på de flygplan som var viktiga att kunna identifiera. De hade även ett syftinstrument (pejlskiva) och en syftkarta för att ta ut bäring och flygriktning. De var även utrustade med solglasögon för att inte bli bländad av solen under spaningen. Bilden till höger visar en luftbevakningslotta (tornsvala) med sitt siktinstrument i ett luftbevakningstorn under beredskapen. Bild: Krigsarkivet. Under nätter eller dagar med dålig sikt fick de främst spana efter motorljud i luften. Med tiden blev många av luftbevakarna skickliga på att identifiera flygplanstyp, flygriktning och hastighet enbart med hjälp av motorljudet. En del luftbevakningsstationer hade också till ansvar att rapportera in väderobservationer samt skogsbränder. Luftbevakarna rapporterade in sina iakttagelser via telefon till luftbevakningscentraler där personal tog emot uppgifterna. Dessa larmade i sin tur luftvärnet, jaktflyget, marktrupp och luftskyddet (civilförsvaret) om annalkande fientligt flyg. I städer där bombflyg närmade sig svenskt luftrum gavs flyglarm, en varningssiren som kom att kallas ”Hesa Fredrik”. Det hände med olika mellan rum att andra nationers stridsflyg kom in över Sverige under kriget. Bilden till vänster visar en luftbevakningslotta spanande från luftbevakningsstation (Ls) i Södertäljetrakten, 91. lbevkomp (luftbevakningskompani) vid luftbevakningsbataljon L1. Bild: Försvarsstabens pressdetalj (1941). Luftbevakningscentraler fanns på olika håll i Sverige och dessa var hemliga. Varje central hade dessutom en reservcentral som snabbt kunde tagas i bruk om den ordinarie skulle slås ut. Det fanns även mobila luftbevakningscentraler inredda i bussar. I 1942-års försvarsbeslut bildades Luftvärnet som ett eget truppslag inom armén. Luftbevakningen blev då en självständig del av luftvärnet. Därmed övergick luftbevakningen från flygvapnet till armén. Från 1940 kunde både kvinnliga och manliga frivilliga luftbevakare avancera till både furirs och sergeants tjänstegrad, men senare under kriget även till officer med fänriks tjänstegradgrad. Kvinnliga befäl fick dock enbart bara föra befäl över kvinnliga luftbevakare, medan de manliga luftbevakarna fick före befäl över både kvinnor och män. Det fanns ungefär dubbelt så många manliga luftbevakare som kvinnliga. Detta kan bero på att kvinnorna var tvungna att först genomgå lottautbildning (SLK) för att få bli luftbevakare medan unga män, antogs utan några formella krav.

Beväpnade luftbevakare

Som nämnts ovan var de kvinnliga svenska luftbevakarna beväpnade. De var utrustade med gevär m/96 och skarp ammunition och hade rätt att skjuta om de blev angripna. Detta var ovanligt och jämför man med andra länder så tilläts inte beväpning av luftbevakningslottorna i vare sig USA:s, Storbritanniens och Finlands arméer, trots att dessa länder var krigförande. Det hände att luftbevakningslottorna emellanåt fick skjuta skarpt för att hålla ”okynniga pojkar och unga karlar” borta, som i oförstånd och olovandes försökte klättra upp i tornen till lottorna. Bilden till höger visar en luftbevakningslotta i tjänst i ett luftbevakningstorn med kikare, gevär och ammunitionsbälte under beredskapen. Bild: Krigsarkivet.

Radarbevakning av luftrummet

Under andra världskriget hade inte Sverige tillgång till radar. På 1940-talet hade utvecklingen av radarsystem kommit igång och det fanns så-kallad ”ekoradio”. Med denna kunde man sända ut radiosignal i pulsform samt ta emot eventuella ekon i mellanrummet mellan sändarpulserna, ekon som skapades av metalliska föremål (flygplan). Tiden mellan utsändning och mottagning representerade avståndet. Utvecklingen av radar hade kommit längst i England och USA, som satsade stort under andra världskriget och fick fram operativa enheter. Även svenska försvaret hade påbörjat experiment med radar, men insåg att köp från i första hand England och USA avsevärt skulle snabba på tillgången till radarutrustning. En större satsning på import av rader skedde under andra halvan av 1940-talet, bl.a. av Er2b och Er3b där ”Er” stod för ekoradio. Därefter kom kustspaningsradarn PS-23, samt Flygvapnets första ”riktiga” radarstation PJ-21, som kunde mäta både sidvinkel och höjd till målet med hjälp av höjdmätare PH-13.

Bilder

Nedan finns bland annat några bilder från ett minnesalbum från Karin Nordbergs tid som luftbevakare utanför Jokkmokk mellan januari - mars 1942. Under beredskapen anmälde hon sig till frivilligtjänstgöring och placerades i januari 1942 i 91:a luftbevakningskompaniet med placering i Tellejokk, Kåbdalis, mittemellan Arvidsjaur och Jokkmokk i Lappland (L21). Karin Elisa Maria Nordberg var född 1922-05-14 i Karlstad stadsförsamling. Gift 1946-06-23 med Per Johan Berglund.
Skisserna visar exempel på ett luftbevakningstorn med intilliggande förläggningsbarack. Den nedre skissen visar plattformen med syftinstrument, syftkarta mm. Illustrationerna kommer från ”Instruktion för luftbevakningsstation”, 1943. Bilderna visar två exempel på hur en luftbevakningsrapport från luftbevakningsstation (ls) till luftbevakningscentral (lc) kunde se ut. Den vänstra rapporten avser ett större fientligt flygföretag och den högra avser en luftlandsättning. Bild: FHT. Två luftbevakningslottor i färd med att kapa ved.Bild: Krigsarkivet. Luftbevakningslotta i arbete med pejlskiva (syftinstrument). Bild: Krigsarkivet. Luftbevakningslotta i arbete med pejlskiva (syftinstrument) och syftkarta. Bild: Flygvapenmuseum, ID: FVMF.002402. Två kvinnliga luftbevakare i ett luftbevakningstorn vintern 1942 iklädda uniform och med gevär. Från vänster Birgit Johansson och Karin Nordberg. De tillhörde 91:a ls-kompaniet i Tellejåkk, Kåbdalis under beredskapsåren (L21). Fotoalbum, Karin Nordberg. Bild: Flygvapenmuseum, ID: ID: FVMF.004427. Luftbevakare Karin Nordberg i uniform och med gevär, vintern 1942. Utomhus vid luftbevakningsförläggningen tillhörande 91:a ls-kompaniet, Tellejåkk, Kåbdalis under beredskapsåren (L21). Fotoalbum, Karin Nordberg. Bild: Flygvapenmuseum, ID: FVMF.004434. Luftbevakare Inger (efternamn okänt) och Karin Nordberg på en bergstopp under en skidtur i fjällen, 1942 vid Tellejåkk. De tillhörde 91:a ls-kompaniet i Tellejåkk, Kåbdalis under beredskapsåren. Fotoalbum, Karin Nordberg. Bild: Flygvapenmuseum, ID: FVMF.004443. Luftbevakningscentral (Lc) i Karlskoga under Beredskapensåren, bergrum. Foto: Inger Frisk fotoalbum. Exteriör av militärförläggning för 91:a ls-kompaniet för luftbevakning i Tellejåkk, Kåbdalis under beredskapen, 1942. Förläggningsbyggnaden har sitt luftbevakningstorn på taket. Där står en kvinnlig luftbevakare. Fotoalbum, Karin Nordberg, luftbevakare under beredskapen (L21). Bild: Flygvapenmuseum, ID: FVMF.004424.
Militaria Hans Högman
Copyright © Hans Högman 2020-12-18

Relaterade länkar

Beredskapsförband Norska- och danska polistrupperna i Sverige under kriget Operation Rädda Danmark Svenska frivilligkåren i Finland Svenska försvarets organisation under värnpliktsepoken Förbandsnummer Truppslagstecken Förbandstecken Svenska Arméns uniformer Svenska frivilliga försvarsorganisationer Militära uniformer för kvinnlig personal Svenska lottakårens föreningsdräkter

Källor

Svenska försvarets hemsida: http://www.forsvarsmakten.se/sv/ Tornsvalorna spanade efter fiendeplan, artikel i Populär Historia 2/2015, av Karl Olof Andersson. Beredskapsverket, AD. “Den svenska militära beredskapen 1937 - 1945”. Nationalencyklopedin Wikipedia Överst på sidan

Luftbevakning 1939 -

1945

Luftförsvaret

I enlighet med 1936-års försvarsbeslut inrättades en landsomfattande luftbevaknings- och alarmeringsorganisation, den territoriella luftbevakningen. Under beredskapstiden 1939 - 1945 vilade det svenska luftförsvaret på fyra ben; luftbevakning, luftvärn, jaktflyg och luftskydd (civilförsvaret). Vid ett flygangrepp svarade luftbevakningen för upptäckten av de fientliga planen och utlöste då en larmrapport. Luftvärnet i det alarmerade området intog skärpt beredskap och gav avvärjande eld när de angripande planen kommit inom räckhåll för luftvärnselden. Jaktflyget gick samtidigt upp för att möta de anfallande bombplanen. Samtidigt trädde luftskyddet i aktion med sirener och öppna skyddsrum. Armén skötte således huvuddelen av luftbevakningen under kriget och rapporterade dels till luftvärnet och jaktflyget för bekämpning, och dels till civilförsvaret till skydd och larm för civilbefolkningen. Flygvapnet hade dock viss egen luftbevakning. Luftvärnscentralen (lvc) ledde bekämpning av fientliga flygföretag med luftvärnseld. Jaktcentralen (jc) ledde jaktflyget. Systemet för det luftförsvar som fanns under kriget har i efterhand kommit att benämnas STRIL 40 för att skilja det från det efterföljande STRIL 50 (STRIL = STRIdsledning och Luftbevakning).

Luftbevakning

Luftbevakningsförbanden var organiserade i luftbevakningsbataljoner (lbevbat) med en bataljon per luftbevakningsområde. De luftbevakningsbataljoner som organiserades av armén bemannades initialt av landstormsorganisationen och var direkt underställd militärområdesbefälhavaren (mb). Vissa luftbevakningsförband organiserades av marinen Luftbevakningens uppgift var att upptäcka och inrapportera all flygverksamhet inom respektive luftbevakningsstations ansvarsområde, både fientligt och svenskt flyg. Sverige var indelat i ett antal luftbevakningsområden (Lbo) och inom varje luftbevakningsområde fanns en luftbevakningscentral (Lc). Alla luftbevakningsstationer (Ls) inom ett luftbevakningsområde hade telefonförbindelse med ”sin” luftbevakningscentral och rapporterade direkt till centralen om all luftverksamhet som pågick över stationsområdet. Bilden till vänster visar tre lottor vid en luftbevakningscentral (Lc) i Karlskoga som tar emot rapporter från luftbevakningsstationer under Beredskapen. Foto: Inger Frisk fotoalbum. Luftbevakningspersonalen var organiserade i så- kallade luftbevakningskompanier som i sin tur ingick i en luftbevakningsbataljon. Exempelvis, i Södertälje fanns 91. lbevkomp ingående i luftbevakningsbataljon L1. Under kriget fanns ett system med luftbevakningsstationer runt om i Sverige som skulle varna för fientligt flyg men även rapportera in svenskt flyg. Dessa stationer bemannades till stora delar av lottor, så kallade ”tornsvalor”, som i speciella luftbevakningstorn spanade efter fientlig flygverksamhet. Luftbevakningsstationerna var främst placerade vid kusterna och landgränserna, men det fanns även stationer i ett heltäckande nät inne i landet. I början av kriget när luftbevakningen snabbt skulle komma igång användes befintliga höga byggnader, såsom kyrktorn, fyrar, silos etc. eller höjder i naturen. Men efterhand bygges ett nät av särskilda luftbevakningstorn. Placeringen av varje luftbevakningsstation var hemlig. I början inkvarterades luftbevakarna i intilliggande gårdar där de fick mat och logi. Allteftersom de särskilda luftbevakningstornen byggdes upp så uppfördes även baracker med sängplatser, kokmöjligheter och toaletter intill tornen. Luftbevakningstornen var byggda i trä och var mellan 15 och 25 m höga. De var stabila konstruktioner, bredare nedtill och avsmalnande uppåt. Plattformen längst upp hade ett trägolv samt ett räcke runt om. Det skulle finnas god sikt mellan förläggningsbaracken och tornet så att luftbevakningsstationens chef kunde ha ögonkontakt med utkiken från sitt rum i baracken. Vid varje luftbevakningsstation tjänstgjorde en luftbevakningschef (lsch), en ställföreträdande chef, en kock / kokerska samt ett antal frivilliga luftbevakare (vanligen 9 st). I regel arbetade man i 3- skift med tre personer per skift; en utkik, en lyssnare som tillsammans utgjorde en luftbevakningspost samt en telefonpost som svarade för sambandet med luftbevakningscentralen. En omgång luftbevakare på en station tjänstgjorde vanligen mellan 6 - 12 veckor, varefter den avlöstes. Bilden till höger visar en luftbevakningslotta spanande från luftbevakningsstation (Ls) i Södertäljetrakten, 91. lbevkomp (luftbevakningskompani) vid luftbevakningsbataljon L1. Bild: Försvarsstabens pressdetalj (1941). Ursprungligen under 1920-talet sköttes luftbevakningen av landstormen som bestod av vapenföra män, i åldersklasserna 33 - 40 år, som inte redan tillhörde armén.

Luftbevakningscentraler

Enligt de i 1936-års försvarsbeslut uppgjorda planerna för en utbyggnad av luftbevakningen skulle landet indelas i 18 luftbevakningsområden (lbo) och i var och ett skulle det finnas en luftbevakningscentral (lc). Under andra världskriget tillkom ett så stort antal luftbevakningsstationer att rapporterings- och orienterings-verksamheten inom vissa lbo ökade så mycket att luftbevakningsrapporterna inte kunde hanteras i lc utan kraftiga förseningar. För att råda bot på detta blev det nödvändigt att dela vissa luftbevakningsområden och anlägga nya luftbevakningscentraler. Exempelvis så delades Bodens luftbevakningsområde (lbo) i tre nya områden. Om en luftbevakningscentral skulle bli utslagen av fientligt anfall måste dess verksamhet snabbt kunna fortsätta på annat ställe. Därför inrättades reservluftbevakningscentraler (reservlc) på många orter som snabbt kunde tas i bruk. Det införskaffades även fem mobila luftbevakningscentraler i specialinredda bussar (busslc). Varje mobil luftbevakningscentral bestod av två bussar. I en av de två bussarna fanns telefonistexpeditionen placerad och i den andra fanns luftbevakningsexpeditionen. Bussarna var utrustade med telefonkablar med snabbkopplingar avsedda för anslutning av bussarna (busslc) till 19 förberedda reservtelefonstationer.

Luftbevakningsstationer

Till varje luftbevakningscentral (lc) fanns ett flertal luftbevakningsstationer (ls) anslutna. Under beredskapen byggde luftbevakningen på ett nationstäckande nät av optiska luftbevakningsstationer (ls). Eftersom luftbevakningens uppgift var att alarmera och orientera både militära och civila myndigheter grupperades luftbevakningsstationerna i så kallade luftbevakningslinjer (lslinjer) anpassad för denna alarmeringsverksamhet. Rapporteringen från luftbevakningsstationerna till dess luftbevakningscentral skedde via telefon. Luftbevakningen disponerade inledningsvis inget särskilt telefonnät för detta utan det allmänna telefonnätet användes med dess manuella växlar. För att möta kravet på snabb överföring av meddelanden framfördes dessa samtal som speciella luftförsvarssamtal" med förtur. Luftbevakningsstationerna i Stockholms yttre skärgård, där inget telefonnät fanns, rapporterade på radio. Luftbevakningscentralernas viktigaste uppgift var att utifrån de inkomna rapporterna från luftbevakningsstationerna avseende fientliga flygföretag, alarmera de så kallade luftskyddsorterna, som kunde bli utsatta för flyganfall. Dessa alarm kallades fjärralarmering och utlöste i varje alarmerad ort så kallad lokalalarmering. Redan sommaren 1939 påbörjades en forcerad utbyggnad av det automatiska larmnätet och i februari 1940 var de automatiska anordningarna installerade inom samtliga luftbevakningsområden. Luftbevakarna på luftbevakningsstationerna (ls) noterade sina iakttagelser med en sifferkod på en särskild blankett. Därefter ringdes den in i kodad form till en luftbevakningscentral (lc). När samtalet blivit uppkopplat, lästes den kodade rapporten upp för en telefonist i centralen (lc). Denne skrev ner luftbevakningsrapporten i samma kodad form på en motsvarande blankett i två exemplar. Blanketterna lades därefter på ett löpande band som förde in dem vidare till luftbevakningsexpeditionen där ett expeditionsbiträde stämplade rapporterna med en nummerstämpel. Det ena exemplaret av rapporten vidarebefordrades till alarmeringsofficeren (aloff) som avkodade rapporten och avgjorde om den skulle föranleda alarmering. Med en knappsats kunde alarmeringsofficeren utlösa fjärralarmeringen inom det aktuella området. Nästa steg blev att en lotta med en fettpenna ritade ut flygföretagets läge på en glasskiva som var placerad över lägeskartan. Det andra exemplaret av rapporten lämnades till en orienteringsofficer (oroff). Oroff bedömde om orientering gällande det fientliga företaget skulle ges till luftvärn, flygbaser och andra militära enheter. Försök med ls-rapportering på radio direkt till jaktflyget genomfördes i Skåne under flygvapenövningen 1942. Jaktflottiljerna F 8, F 9 och F 10 utrustades sommaren 1943 med 15 radiostationer vardera. För att skilja flygvapnets radiols från de radiols som sattes upp av armén kom dessa att kallas jaktls. Varje radiolstropp bestod av chef och tre man, samtliga värnpliktiga.

Luftbevakningslottor

Smeknamnet tornsvalor uppstod då svenska journalister skulle skriva om de kvinnliga luftbevakarna och någon journalist kläckte idén tornsvala då dessa lottor tjänstgjorde uppe i höga torn. Det var dock inte enbart kvinnliga luftbevakare, det fanns män också och alla tjänstgjorde frivilligt. Luftbevakningsstationerna hade antingen manlig eller kvinnlig personal, någon blandning av män och kvinnor på samma station förekom inte. Däremot fick de manliga och kvinnliga luftbevakarna samma lön. Rekrytering skedde till stor del genom annonser direkt riktade mot kvinnor. Luftbevakningslottorna utrustades med uniform, försvarets uniform m/1939 inklusive kängor och päls. Kvinnliga luftbevakare fanns i många länder under kriget men vad som var något ovanligt med de svenska luftbevakningslottorna var att de var beväpnade. De var utrustade med gevär, ammunitionsbälte och 20 skarpa patroner. Först 1942 tog man fram en uniform för de kvinnliga frivilliga i armén, frivilliguniform m/42 kv. Se bild till höger. I tjänst skulle lottorna från tornen spana efter allt flyg. Även svenskt flyg skulle rapporteras in. De skulle även tjänstgöra som vaktposter på marken samt vara telefonister. Vanligtvis tjänstgjorde de två eller tre tillsammans i pass på två eller fyra timmar dygnet runt. I undantagsfall även ensamma. Vid vakttjänst hade de vanligen en vakthund med sig som skydd. Skyddshundarna kom från Försvarets Hundskola i Sollefteå och hundarna fanns i första hand vid de luftbevakningsstationer som hade kvinnlig bemanning. I slutet av 1940 tjänstgjorde 20.000 frivilliga i luftbevakningen. När luftbevakarna hörde eller såg flygplan skulle de rapporterna in detta. De skulle då bl.a. ange klockslag, riktning, antal, kurs, nationalitet, höjd, flygplanstyp, verksamhet mm i kodad form på en blankett. Till sin hjälp hade de kikare för att kunna identifiera flygplanen samt kort med siluettbilder på de flygplan som var viktiga att kunna identifiera. De hade även ett syftinstrument (pejlskiva) och en syftkarta för att ta ut bäring och flygriktning. De var även utrustade med solglasögon för att inte bli bländad av solen under spaningen. Bilden till höger visar en luftbevakningslotta (tornsvala) med sitt siktinstrument i ett luftbevakningstorn under beredskapen. Bild: Krigsarkivet. Under nätter eller dagar med dålig sikt fick de främst spana efter motorljud i luften. Med tiden blev många av luftbevakarna skickliga på att identifiera flygplanstyp, flygriktning och hastighet enbart med hjälp av motorljudet. En del luftbevakningsstationer hade också till ansvar att rapportera in väderobservationer samt skogsbränder. Luftbevakarna rapporterade in sina iakttagelser via telefon till luftbevakningscentraler där personal tog emot uppgifterna. Dessa larmade i sin tur luftvärnet, jaktflyget, marktrupp och luftskyddet (civilförsvaret) om annalkande fientligt flyg. I städer där bombflyg närmade sig svenskt luftrum gavs flyglarm, en varningssiren som kom att kallas ”Hesa Fredrik”. Det hände med olika mellan rum att andra nationers stridsflyg kom in över Sverige under kriget. Bilden till vänster visar en luftbevakningslotta spanande från luftbevakningsstation (Ls) i Södertäljetrakten, 91. lbevkomp (luftbevakningskompani) vid luftbevakningsbataljon L1. Bild: Försvarsstabens pressdetalj (1941). Luftbevakningscentraler fanns på olika håll i Sverige och dessa var hemliga. Varje central hade dessutom en reservcentral som snabbt kunde tagas i bruk om den ordinarie skulle slås ut. Det fanns även mobila luftbevakningscentraler inredda i bussar. I 1942-års försvarsbeslut bildades Luftvärnet som ett eget truppslag inom armén. Luftbevakningen blev då en självständig del av luftvärnet. Därmed övergick luftbevakningen från flygvapnet till armén. Från 1940 kunde både kvinnliga och manliga frivilliga luftbevakare avancera till både furirs och sergeants tjänstegrad, men senare under kriget även till officer med fänriks tjänstegradgrad. Kvinnliga befäl fick dock enbart bara föra befäl över kvinnliga luftbevakare, medan de manliga luftbevakarna fick före befäl över både kvinnor och män. Det fanns ungefär dubbelt så många manliga luftbevakare som kvinnliga. Detta kan bero på att kvinnorna var tvungna att först genomgå lottautbildning (SLK) för att få bli luftbevakare medan unga män, antogs utan några formella krav.

Beväpnade luftbevakare

Som nämnts ovan var de kvinnliga svenska luftbevakarna beväpnade. De var utrustade med gevär m/96 och skarp ammunition och hade rätt att skjuta om de blev angripna. Detta var ovanligt och jämför man med andra länder så tilläts inte beväpning av luftbevakningslottorna i vare sig USA:s, Storbritanniens och Finlands arméer, trots att dessa länder var krigförande. Det hände att luftbevakningslottorna emellanåt fick skjuta skarpt för att hålla ”okynniga pojkar och unga karlar” borta, som i oförstånd och olovandes försökte klättra upp i tornen till lottorna. Bilden till höger visar en luftbevakningslotta i tjänst i ett luftbevakningstorn med kikare, gevär och ammunitionsbälte under beredskapen. Bild: Krigsarkivet.

Radarbevakning av luftrummet

Under andra världskriget hade inte Sverige tillgång till radar. På 1940-talet hade utvecklingen av radarsystem kommit igång och det fanns så-kallad ”ekoradio”. Med denna kunde man sända ut radiosignal i pulsform samt ta emot eventuella ekon i mellanrummet mellan sändarpulserna, ekon som skapades av metalliska föremål (flygplan). Tiden mellan utsändning och mottagning representerade avståndet. Utvecklingen av radar hade kommit längst i England och USA, som satsade stort under andra världskriget och fick fram operativa enheter. Även svenska försvaret hade påbörjat experiment med radar, men insåg att köp från i första hand England och USA avsevärt skulle snabba på tillgången till radarutrustning. En större satsning på import av rader skedde under andra halvan av 1940- talet, bl.a. av Er2b och Er3b där ”Er” stod för ekoradio. Därefter kom kustspaningsradarn PS-23, samt Flygvapnets första ”riktiga” radarstation PJ-21, som kunde mäta både sidvinkel och höjd till målet med hjälp av höjdmätare PH-13.

Bilder

Nedan finns bland annat några bilder från ett minnesalbum från Karin Nordbergs tid som luftbevakare utanför Jokkmokk mellan januari - mars 1942. Under beredskapen anmälde hon sig till frivilligtjänstgöring och placerades i januari 1942 i 91:a luftbevakningskompaniet med placering i Tellejokk, Kåbdalis, mittemellan Arvidsjaur och Jokkmokk i Lappland (L21). Karin Elisa Maria Nordberg var född 1922-05-14 i Karlstad stadsförsamling. Gift 1946-06-23 med Per Johan Berglund.
Skisserna visar exempel på ett luftbevakningstorn med intilliggande förläggningsbarack. Den nedre skissen visar plattformen med syftinstrument, syftkarta mm. Illustrationerna kommer från ”Instruktion för luftbevakningsstation”, 1943. Bilderna visar två exempel på hur en luftbevakningsrapport från luftbevakningsstation (ls) till luftbevakningscentral (lc) kunde se ut. Den vänstra rapporten avser ett större fientligt flygföretag och den högra avser en luftlandsättning. Bild: FHT. Luftbevakningslotta i arbete med pejlskiva (syftinstrument) och syftkarta. Bild: Flygvapenmuseum, ID: FVMF.002402. Luftbevakningslotta i arbete med pejlskiva (syftinstrument). Bild: Krigsarkivet. Två kvinnliga luftbevakare i ett luftbevakningstorn vintern 1942 iklädda uniform och med gevär. Från vänster Birgit Johansson och Karin Nordberg. De tillhörde 91:a ls-kompaniet i Tellejåkk, Kåbdalis under beredskapsåren (L21). Fotoalbum, Karin Nordberg. Bild: Flygvapenmuseum, ID: ID: FVMF.004427. Luftbevakare Karin Nordberg i uniform och med gevär, vintern 1942. Utomhus vid luftbevakningsförläggningen tillhörande 91:a ls-kompaniet, Tellejåkk, Kåbdalis under beredskapsåren (L21). Fotoalbum, Karin Nordberg. Bild: Flygvapenmuseum, ID: FVMF.004434. Luftbevakare Inger (efternamn okänt) och Karin Nordberg på en bergstopp under en skidtur i fjällen, 1942 vid Tellejåkk. De tillhörde 91:a ls-kompaniet i Tellejåkk, Kåbdalis under beredskapsåren. Fotoalbum, Karin Nordberg. Bild: Flygvapenmuseum, ID: FVMF.004443. Två luftbevakningslottor i färd med att kapa ved.Bild: Krigsarkivet. Luftbevakningscentral (Lc) i Karlskoga under Beredskapensåren, bergrum. Foto: Inger Frisk fotoalbum. Exteriör av militärförläggning för 91:a ls-kompaniet för luftbevakning i Tellejåkk, Kåbdalis under beredskapen, 1942. Förläggningsbyggnaden har sitt luftbevakningstorn på taket. Där står en kvinnlig luftbevakare. Fotoalbum, Karin Nordberg, luftbevakare under beredskapen (L21). Bild: Flygvapenmuseum, ID: FVMF.004424.