Gamla militära ord och begrepp

och deras betydelser

Inledning

Nedan finns en uppräkning av äldre militära ord och begrepp och deras betydelser. Många av dessa begrepp används inte längre idag medan vissa har fortsatt att brukas fram till våra dagar. Förteckningen nedan innehåller inga gamla militära tjänstegrader. Äldre militära tjänstegrader finns på: Historiska militära tjänstegrader. Ordlistan nedan innehåller heller inga termer och begrepp avseende uniformerna. De finns i stället på Svenska arméns uniformer. För truppbeteckningar se Förbandsbeteckningar .

- S -

Skeppsgossekåren & skeppsgossar

Skeppsgossar var unga män, till och med barn, som gick under utbildning för att senare bli befäl i flottan. När de var 18 år gamla var de färdigutbildade och kunde antas som kofferdibåtsmän eller volontärer. Se vidare: http://www.hhogman.se/skeppsgossekaren.htm

Sappör

En soldat som utför lättare befästningsarbeten, ofta i samband med belägringar av fästningar. De utför även demolering av fientliga konstruktioner. Sappörerna tillhörde tidigare artilleriet, sedan 1800- talet ingenjörtrupperna och dess föregångare sappörkåren/pontonjärbataljonen. Liknande benämning är pionjär, en lättare variant av ingenjör förband i infanteriet med brobyggnad, minering/minröjning som specialitet.

Schoutbynacht

En äldre officersgrad i flottan motsvararande konteramiral och som ursprungligen användes av den nederländska flottan (Schout-bij-nacht). I slutet av 1600-talet antogs i Sverige tjänstegraden schoutbynacht. År 1771 ändrade den svenska flottan namnet på graden till konteramiral.

Skaffare

En skaffare är en provianteringsofficer. Det är en befattningshavare ombord på örlogsfartyg med uppgift att förestå proviantförråd och sörja för utdelning av proviant o.d. Skaffare är även titeln på den person med uppgift att anskaffa livsmedel till ett örlogsfartyg eller till en militär trupp o. d. Skaffare har även använts om militär befattningshavare (underofficer) vid artilleriets stallstat med uppgift att förestå foderförråd och införskaffa och utlämna foder. Benämningen har även använts inom hovstaten.

Soldattorp

Enligt roteringssystemet i indelningsverket var soldaten berättigad att inneha och besitta ett torp på rotens mark, byggd efter föreskrifter med stuga och nödvändiga uthus för några kreatur. Till torpet hörde i regel en åker på ½ tunnland (ung. 2,500 m²) eller mer samt äng och mulbete så att soldaten kunde hålla 1 till 2 kor och några får. I vissa fall ingick dock enbart en kåltäppa. På vissa håll i Sverige var dock rotarna inte skyldiga enligt kontraktet att hålla soldaten med ett torp. Mer om soldattorpen: http://www.hhogman.se/soldaten-2.htm Se även http://www.hhogman.se/indelningsverket- detaljer.htm - T -

Torp syn

Torp syner, dvs inspektioner av soldattorpets vårdande och underhåll enligt kontraktet, förrättades i regel vart tredje år eller vid tillträde av ny soldat.

Transport

Ibland hände det att en soldat förflyttades till en annan rote. Detta noterades då som "transport" i generalmönsterrullan.

Tro- och huldhetsed

Innan en rekryt slutgiltigt blev soldat skulle han erlägga en ed, Tro- och Huldhetsed, där han garanterade trohet och lydnad mot konungen och svensk lag. Detta var en ed alla skulle erlägga, manskap såväl som officerare. Denna ed ersattes för krigsmän år 1887 av Krigsmans erinran. Denna gällde i oförändrat skick fram till 1966 då den ersattes med soldaterinran.

Tross

En tross var all den utrustning som ett militärt förband medförde i fält, dvs förnödenheter såsom proviant, kokutrustning, tält mm. Hästarna som drog trossens vagnar kallades klippare, en duglig, robust häst. Trossen inordnades 1877 i den då bildade trängkåren.

Trosskusk

I det militära behövdes många olika typer av anställda. Ett exempel på dessa är trosskuskarna. Även de redovisas i generalmönsterrullorna. Trosskusken var kusk vid regementets tross, dvs han transporterade regementets utrustning. I Västgöta kavalleriregementes GMR 1817 - 1821 (som vid denna tid var omorganiserad till ett infanteriregemente med namnet Västgöta regemente) fanns 6 trosskuskar per kompani. Trosskusk stavas ibland även "tråsskusk" i rullorna. Förutom trosskuskar fanns även tross drängar. - U -

Underofficer i nummer

Ibland ser man noteringen "underofficer i nummer" eller "anslagits till lönefonden" i generalmönsterrullan. Detta innebar att roten användes till att finansiera en underofficer i stället för en soldat.

Utskrivningar

Innan det yngre indelningsverket infördes 1682 togs infanterisoldaterna ut genom så-kallade utskrivningar. Utskrivningen av fotfolket (infanteriet) var ej frivillig. Det skedde med tvång och byggde på roteringsprincipen som innebar att alla män mellan 15 och 40 år indelades i rotar om 10 män och att en man i roten togs ut att ständigt vara knekt. Vid förluster gjordes nya utskrivningar bland rotarna. Inför varje utskrivningsmönstring delades socknens utskrivningspliktiga män in i grupper om tio och tio kallade rotar. Innan mönstringarna genomfördes skickades meddelanden ut till sockenprästerna om de kommande utskrivningarna. Utskrivningarna gick dock hårt åt allmogen under krigstid som alltmer började klaga på de ständiga utskrivningarna till infanteriet. - V -

Vacant

Om det saknades en soldat på en rote vid generalmönstringstillfället markerades detta med "vacant" i rullan. Roten fick då den var vakant betala en vakansavgift till kronan.

Vargeringssoldater

Under Karl XII och Det stora nordiska kriget började rusthållare och rotehållare att skaffa reservkarlar, s.k. vargeringssoldater. Andra benämningar är vargeringskarl och vargeringsman. De skulle snabbt kunna gå in vid förfall av den ordinarie soldaten. Dessa var ofta söner till den ordinarie soldaten. Ett skäl till att man började använda vargeringssoldater var att rotebönderna ville slippa att själva behöva inställa sig till krigstjänst om de inte lyckades skaffa fram en ny soldat i tid. Detta kunde vara svårt i krigstider.

Volontärer, armén

Den militära termen volontär har haft lite olika betydelse genom åren. Framför allt under 1700-talet var det en beteckning på frivilliga som utbildade sig till underofficerare och officerare både vid armén och flottan. Det förekom även volontärer bland artilleripersonalen i flottan, sjöartillerister. De kallades även marinärer och deras främsta uppgift var att betjäna sjöartilleriet. Ett vanligt sätt att bli officerare var att börja som volontär. Volontärerna var frivilliga som utbildade sig till underofficerare och officerare både vid armén och vid flottan. Volontärinrättningen tillkom redan under slutet av 1500-talet. Volontärer var då en del av manskapet, men hade en bättre ställning än de övriga soldaterna. Under det yngre indelningsverket var volontärerna i regel skilda från indelningsverket och rustade sig själva mot kontantersättning och var att betraktas en grupp av blivande befäl. Åldern på volontärerna fastställdes år 1730 till 15 år. År 1736 ändras åldern så att de kunde antas när de var tillräckligt gammal för att ”regera gevär”. Volontärinrättningen bestod ända till 1952.

Volontärer, flottan

Det förekom även värvad personal bland artilleripersonalen i flottan, s.k. volontärer. De hade ansvar över artilleribetjäningen som utgjordes av båtsmännen i båtsmanshållet. Volontärerna var frivilliga som utbildade sig till underofficerare och officerare. - Å -

Årslön / Städsel / Lega

Förutom soldattorp erhöll soldaterna en engångssumma vad avser städsel och lega vid anställningen samt en mindre årlig lön. Vidare erhöll soldaten hemkall, dvs naturaprodukter från roten. Hemkallet bestod av spannmål, hö och halm, vedbrand mm, men ibland även av matvaror och julkost etc. allt efter seder och bruk på olika orter enligt överenskommelser och kontraktet mellan roten och soldaten. Legan (engångssumma vid antagandet) kunde utgå med upp till 66 Rdr i mitten av 1800-talet och inberäknade då rekrytens hela första bouppsättning. Städseln (handpenningen) uppgick vid knekthållet till från 1 Rdr upp till 8 Rdr vid samma tid. Den årliga lönen kunde vara maximalt 10 Rdr. - Ä - - Ö -

Övningsheden

Heden var regementets övningsplats. Här övades och exercerade soldaterna under sommarhalvåret.

Relaterade länkar

• Indelningsverket • Detaljinformation om indelningsverket • Soldattorpen • Indelta regementen kontra värvade regementen • Exempel på noteringar i generalmönsterrullor • Historiska militära tjänstegrader • Svenska arméns uniformer • Förbandsbeteckningar • Historiska militära tjänstegrader • Militära ackordssystemet • Kapitulationstid • Kronoarbetskåren och disciplinkompaniet • Skeppsgossekåren

Referenslitteratur

• Wikipedia • SAOB • Nordisk Familjebok, 1800-tals upplagan Överst på sidan

- P -

Partigängare

Att störa fiendens försörjningslinjer var viktigt under krig. Det gällde att störa fienden och att försämra hans möjligheter till att proviantera. Partigängare kunde vara ett detachement tillhörande de reguljära trupperna som utsändes för att rekognosera eller härja inom ett fientligt område eller göra "räder" eller på annat sätt göra fienden avbräck. Men partigängare kunde även vara en irreguljär strövkår dvs. en väpnad friskara - ett "parti". Partigängare användes även som militära spejare eller spioner, som hade till uppgift att samla in information om fienden och samla rekryter för den svenska armén. Partigängarna eller frikompanierna som de också benämndes var löst sammansatta förband, ofta civila lokalt rekryterade, under svenskt befäl. Dessa frikompanier fick ett förordnande om att på eget bevåg bedriva ett gerillakrig mot fienden. De fick livnära sig på de byten de tog från fienden under sina strövtåg.

Partier

En fältarmé förr i tiden måste hela tiden vara självförsörjande av exempelvis proviant till soldaterna och furage till hästarna. Vidare behövdes utrustning såsom vapen och ammunition förnyas och inte minst måste sjuka och sårade tas om hand. En armé var tvungen att försörja sig på vad som fanns att uppbringa i det område där de befann sig. Det fanns inga speciella enheter inom armén som ansvarade för just detta. I stället avdelades ordinarie enheter ur fältarmén, främst ur kavalleriet men även från infanteriet, för att tillfälligt ombesörja dessa logistiska uppdrag. De enheter eller förband ur de stridande styrkorna som skickades ut på uppdrag att driva in förnödenheter som proviant, furage mm kallades ”partier”.

Passevolans

Passevolans var ett militärt underhållssystem som innebar att befälet mot ersättning åtog sig att helt eller delvis svara för truppens utrustning, i äldre tider även för dess rekrytering. Det tillämpades främst vid värvade trupper och avskaffades i Sverige 1872-75.

Pikenerare

Pikenerare var infanterisoldater beväpnade med långa pikar som vapen. En tredjedel var utrustade med pikar. Pikar togs bort efter karloinerkrigen.

Presens

Om en soldat var närvarande vid generalmönstringen framgår detta i rullan. Detta noterades vanligen med Präs eller Pr., Presens eller Praesens, vilket betyder att soldaten personligen närvarande vid mönstringen. - R -

Reformerad officer

Reformerad officer, förr en officer, vars befattning blivit indragen, vanligen genom upplösning av det förband han tillhörde och som fick nöja sig med en lägre lön, tills han åter kunde få fast anställning. Termen kommer från franskans Officier reformé med samma betydelse.

Regementen - indelta

Under indelningsverkets epok 1682 – 1901 var de allra flesta regementen i armén och båtsmanskompanierna i flottan uppsatta via indelningsverket och dessa regementen kallas indelta regementen och de indelta regementena fanns enbart på landsbygden i landets olika län. Det fanns dock några båtsmanskompanier som var uppsatta i vissa städer. Soldaterna kallades indelta soldater och bodde i soldattorp med ett tillhörande stycke jord som de kunde bruka för sitt uppehälle. Bönderna i trakten (rotebönderna) var ansvarig för hållandet av soldattorpen/båtsmanstorpen och de var indelade i grupper kallad soldatrotar med 2 – 4 bönder per rote. Bönderna i varje rote hade skyldighet att underhålla var sin soldat åt regementet i länet. Ryttarna i kavalleriet sattes upp på något annat sätt med rusthållare som var ansvarig för ryttare, häst och utrustning. Även ryttarna hade torp som förmån, ryttartorp. De indelta soldaterna var anställda på ”tills-vidare- anställningar” och tjänstgjorde i regel mycket lång tid, i regel fram till den ålder då de inte längre orkade med livet i fält. Soldaterna hade en mindre årlig lön, fick årligt hemkall (naturaprodukter) samt ett soldattorp för att bo i med tillhörande åker- och ängsmark att bruka. Knektarna i infanteriet och båtsmännen i flottan sattes upp via roteringssystemet med rotebönder medan soldaterna vid kavalleriet sattes upp via rusthåll med rusthållare (liksom båtsmännen i Södra Möre och Blekinge) och de fanns på landsbygden. Mer information om indelningsverket finns på http://www.hhogman.se/indelningsverket.htm samt om indelta regementen kontra värvade regementen http://www.hhogman.se/indelta-vs- varvade.htm

Regementen - värvade

Under indelningsverkets epok 1682 – 1901 var de allra flesta regementen indelta med det fanns ett antal infanteri- och kavalleriregementen som var värvade, exempelvis gardesregementena. Samtliga artilleriregementen var värvade förband. Soldaterna i dessa förband kallades värvade soldater. Indelta regementena sattes enbart upp på hemmaplan, dvs i Sverige och Finland. Värvade svenska regementen sattes också upp i Sverige/Finland men också i de svenska utländska provinserna i Baltikum och Nordtyskland. Det fanns inte särskilt många värvade arméförband i fredstid, men det fanns några permanent värvade regementen som gardesregementena och artilleriet samt ett antal värvade båtsmän i Karlskrona. De nya truppslag som dyker upp under 1800-talets andra hälft som exempelvis ingenjörkåren, trängtrupperna var även de värvade. De värvade regementena var förlagda till i de större städerna som garnisonsförband och på landets olika fästningar. De var inkvarterade hos borgarna i städerna och från 1800-talet i militära kaserner. Soldaterna i de värvade regementena kallades värvade soldater och de var anställda på korta kontrakt (s.k. kapitulationskontrakt), vanligen 3 eller 6 år. Kontrakten kunde i och för sig förlängas med i fler perioder men det var vanligt att man tjänstgjorde som värvad soldat under en kontraktsperiod och sen slutade man. Den tid de skrev på för att tjänstgöra vid ett värvat regemente kallades kapitulationstid och den tjänstgöringstiden var soldaterna skyldiga att förfölja. En hel del av de värvade förbanden bildade egna kyrkoförsamlingar. Mer information om indelta regementen kontra värvade regementen http://www.hhogman.se/indelta-vs-varvade.htm

Regementsprofoss

Vid varje regemente fanns ett befäl som ansvarade för ordning och bestraffning av soldaterna. Hans titel var regementsprofoss (regementsväbel). Till sin hjälp hade han 3 profossdrängar (gemena profosser).

Rekryt

När en soldat antogs blev han först rekryt. Rekryttiden var främst en utbildningsperiod. Rekryten blev soldat först på nästa generalmönstring vilket skedd vart tredje år. Rekryten blev då antigen godkänd som soldat (approberad) eller underkänd och fick sluta.

Rekrytering

När en indelt soldat tog avsked eller avlidit blev det en vakans på roten. Roten hade då 3 månader på sig att skaffa fram en ny kandidat till posten som soldat för roten. Vakanser på någon av socknens rotar var en typ av meddelande som annonserades som en kungörelse från predikstolen i sockenkyrkan. När tidningar blev vanliga under 1800-talet annonserades vakanser på rotarna även i lokaltidningarna. Hugade unga män fick då kontakta roten som hade en vakans och anmäla sitt intresse. Roten tog sen fram en lämplig kandidat bland de sökande som de trodde skulle bli en bra soldat för roten. Regementena anordnade regelbundet rekryteringsmöten där rotarna fick ta sin kandidat för att granskas av kompanichefen för det kompani som roten tjänade. Antogs rotens kandidat blev han rekryt och kunde flytta in på rotens soldattorp. Underkändes rotens kandidat fick de skaffa fram en ny kandidat.

Ringkrage

Kring halsen bar officerarna förr även en förgylld ringkrage med kungens namnchiffer. Detta var ett befälstecken och användes från 1600-talets början fram till 1792. De var en slags motsvarighet till dagens brickor som dagofficeren bär och återinfördes 1799.

Rote

Rote är ett mångskiftande ord som använts med några olika betydelser, både militärt och civilt. Begreppet betyder egentligen ”utbruten del, distrikt, skara eller avdelning”. Under det äldre indelningsverket, dvs före 1682, togs soldaterna ut genom ett system som kallades utskrivningar. Socknens vapenföra män delades in i grupper om 10 och 10 och dessa grupper kallades rote. Sockenprästen upprättade utskrivningslängder som utskrivningsnämnderna sen använde vid uttagningarna. En person i varje sådan rote togs ut som soldat. Under det yngre indelningsverket (1682 – 1901) delades Sverige bönder (skatte- och kronobönder) in i grupper som också kallades rote eller soldatrote. Varje soldatrote bestod av 2 – 4 bondgårdar och varje rote var skyldig att förse och underhålla en soldat per rote åt landskapets infanteriregemente eller båtsmän åt flottan. Soldaterna och båtsmännen skulle som förmån ha ett soldattorp med tillhörande odlingsbar jord att bo i när de var anställda som soldater/båtsmän. En av gårdarna i soldatroten, vanligtvis den största, var direkt ansvarig för rotens soldat. Denna gård kallades stamrote och dess innehavare kallades rotemästare. Övriga gårdar i roten kallade hjälprotar. Det var på stamrotens mark som soldattorpet var uppfört och som kompensation för detta fick hjälprotarna i roten årligen betala en avgift, kallad planpenningar, till stamrotens ägare. Generellt kallades bönderna som var skyldiga att delta i soldatrotesystemet för rotebönder. Rote har även använts för en mindre truppavdelning. Ett indelt infanteriregemente hade vanligen 1,200 soldater organiserade på 8 kompanier om 150 soldater i varje kompani. Kompanierna var i sin tur indelade i 6 korpralskap med 25 man (24 soldater under befäl av en korpral). Varje korpralskap indelades i 4 rotar á 6 man. Dess ledare kallades rotemästare. En rote var således i detta sammanhang en soldatgrupp om 6 man. Begreppet rote har även använts civilt. Städerna var förr indelade i distrikt (liknande dagen stadsdelar) som kallades rotar. Städernas rotar betecknades ibland med nummer, ibland namn och hade betydelse för brandväsende, ordningsförhållanden och folkräkning. Även i socknarna på landsbygden användes begreppet rote, exempelvis husförhörsrote, fattigrote, skolrote, brandstodsrote, skjutningsrote m.fl. Socknens rotar skulle vara jämstora och bärkraftiga, så att de olika bördorna kunde fördelas rättvist. Fattigvården var vid mitten av 1800-talet ofta organiserad så att de fattiga och gamla fick sitt underhåll genom att gå rotegång. En eller flera byar kunde bilda en fattigrote, och varje gård inom denna fick hysa de till roten anvisade fattighjonen ett bestämt antal dagar, olika allt efter gårdens storlek. En person som underhölls av en fattigrote kallades rotehjon. I socknar med flera fasta byskolor var skolrote upptagningsområdet för en skola.

Rotering

Roteringen under det yngre indelningsverket innebar att ett antal bondgårdar motsvarande ca: 2 mantal fick gå ihop som grupp (rote) och utrusta en knekt eller båtsman inklusive utrustning, lön och torp. Rotebönderna fick då frihet mot utskrivning. Det var krono- och skattebönderna som hade denna skyldighet att ställa upp som rotebönder. Det var infanterisoldaterna samt majoriteten av båtsmännen som sattes upp via rotering. En av gårdarna i roten var huvudansvarig för rotens soldat. Denna gård var vanligtvis den största gården i roten och kallades stamrote och innehavaren för rotemästare. Övriga gårdar i roten kallades hjälprotar. I regel var det på stamrotens mark som soldattorpet uppfördes. Hjälprotarna i roten betalade en viss årlig avgift, planpenningar, till det hemman på vars ägor soldattorpet låg (stamroten) för den upplåtna marken. Varje rote var skyldig att ställa upp med en soldat åt infanteriregementet i landskapet.

Rusthållet

Ryttarna i kavalleriet sattes upp på ett annorlunda sätt än knektarna i infanteriet. I kavalleriet användes rusthållare som mot skattelindring höll en ryttare med häst och ett ryttartorp. Att vara rusthållare var frivilligt till skillnad från skyldigheten att ställa upp som rotebonde i det ständiga knekthållet. Kontraktet mellan kronan och rusthållaren var ett enskilt kontrakt med respektive rusthållare. Respektive rusthållare var befriad från grundskatt och rotering. Ett rusthåll var i regel ett större skatte- eller kronohemman. Rusthållaren "betalde skatt" i form av att hålla en ryttare med häst och utrustning. Om rusthållaren inte skötte sin åtaganden brast han med andra ord i fråga om skattens betalning. Var han kronobonde kunde han då fråntas arrendet. Men även skattebönder kunde mista sin gård i dylik situation. Rusthållaren kunde också erhålla bidrag från andra hemmans skatt, s.k. augment.