Copyright © Hans Högman 2025-09-08
Stormartillerivagn m/1943 (Sav m/43)
Stormartillerivagn m/1943 (Sav m/43) var en
svenskkonstruerad stormartillerivagn för indirekt
och direkt eldunderstöd åt infanteri som baserades
på chassit av stridsvagn m/1941.
Ursprungsbeteckningen var pansarartillerivagn m/43
med detta ändrades till stormartillerivagn innan
vagnen kommit i tjänst.
Armén beställde 36 stormartillerivagnar. De 18
första vagnarna var initialt beväpnade med en
undermålig 7,5 cm kanon m/1902. När de 18 andra
vagnarna var klara 1946 var dessa beväpnade med
den nya 10,5 cm L/21 m/1944 Sav haubitsen. De 18
första vagnarna ombeväpnades därefter med
denna kanon. Sav m/43 var i tjänst fram till 1973, då
de sista ersattes med Stridsvagn 74.
Bilderna visar stormartillerivagn m/1943. Bild:
Artillerimuseet, ID: ART.200020.
Fakta:
•
Besättning
4
•
Vikt
12 ton
•
Längd
5,5 m med kanon, 4,61 m chassi
•
Bredd
2,14 m
•
Höjd
2,29 m
•
Motor
Scania-Vabis typ 603/2, 160 hk
•
Hastighet
45 km/h
•
Pansar
8–50 mm
•
Prim. beväpn:
En 10,5 cm kanon m/44 sav L/21
•
Tillverkare
Scania-Vabis
•
Antal tillv.
36
•
I tjänst
1944-1973
Infanterikanonvagn 72/102/1030 (Ikv
72/102/103)
Infanterikanonvagn 72, 102 och 103 (Ikv 72, 102,
103) var en serie svenska infanterikanonvagnar
som utvecklades av AB Landsverk för armén,
påbörjad under tidigt 1950-tal och varade i tjänst till
1970-talets mitt.
Infanterikanonvagn 72 (Ikv 72)
Infanterikanonvagnar började tillföras till
infanteribrigader i södra Sverige under 1950-talet.
Landsverk fick tillsammans med Bofors i uppgift att
utveckla och producera en ny vagn,
infanterikanonvagn 72. Åren 1952–1954
levererades 36 ikv 72 till armén, 26 av version Ikv
72B.
Ikv 72 hade ett stridsrum med öppet tak i främre
delen av vagnen, medan motor och växellåda var
placerade i den bakre delen.
Drivningen skedde på de bakre hjulen, vilket är
ovanligt för svenska pansarfordon. Kanonen satt
lagrad direkt i frontpansaret. Kanonen var samma
kanon som fanns i stridsvagn m/1942, dvs 7,5 cm
stridsvagnskanon m/41. Under slutet av 1950-talet
ombeväpnades ikv 72 med en ny pjäs.
Bilden visar infanterikanonvagn 72 (Ikv 72). Bild:
Garnisonsmuseet Skaraborg, ID: GMSF.038391.
Fakta:
•
Besättning
4 man
•
Vikt
8 ton
•
Längd
Chassi: 4,95 m (med eldrör: 5,79 m)
•
Bredd
2,23 m
•
Höjd
1,67 m
•
Motor
Ford sidventils 5,5 l V-8, bensin, 145
hk
•
Hastighet
45–57 km/h
•
Prim. Beväpn:
7,5 cm stridsvagnskanon m/41
•
Tillverkare
Landsverk
•
Antal i tjänst
36
Infanterikanonvagn 102 (Ikv 102)
Åren 1956–1958 modifierades Ikv 72 till
infanterikanonvagn 102 (Ikv 102). Pansarluckor
monterades som täckte det öppna stridsrummet.
Vidare bytes kanonen till en nyutvecklad 10,5 cm
pjäs från Bofors. Eldröret var egentligen att
betrakta som en haubits och inte en kanon.
Ikv 102 byggdes i början av 1980-talet om till
Pansarvärnsrobotbandvagn 551.
Bilden visar infanterikanonvagn 102 (Ikv 102). Bild:
Armémuseum, ID: AMA.0023761.
Fakta:
•
Besättning
4 man
•
Vikt
8,8 ton
•
Längd
Chassi: 4,95 m (med eldrör: 5,79 m)
•
Bredd
2,23 m
•
Höjd
1,67 m
•
Motor
Ford sidventils 5,5 l V-8, bensin, 145
hk
•
Hastighet
45–57 km/h
•
Prim. Beväpn:
10,5 cm kanon
•
Tillverkare
Landsverk
•
Antal i tjänst
36
Infanterikanonvagn 103 (Ikv 103)
Infanterikanonvagn 103 (Ikv 103) var en något
förbättrad version av ikv 102. Den fick en
fyrcylindrig boxermotor från Svenska Flygmotor i
Trollhättan. Leverans av 81 fordon skedde 1956-
1957 och 103:an sattes i tjänst 1956 fram tills
1976. Ikv 103 byggdes i början av 1980-talet om till
Pansarvärnsrobotvagn 551 och Luftvärnsrobotvagn
701.
Bilden visar infanterikanonvagn 103 (Ikv 103) under
övning på 1960-talet. Foto: Arméns bilddetalj. Bild:
Wikipedia.
Fakta:
•
Besättning
4 man
•
Vikt
8,8 ton
•
Längd
Chassi: 4,95 m (med eldrör: 5,79 m)
•
Bredd
2,23 m
•
Höjd
1,67 m
•
Motor
SFA 5,1 l 4-cyl, bensin, 150 hk
•
Hastighet
45–57 km/h
•
Prim. Beväpn:
10,5 cm kanon
•
Tillverkare
Landsverk
•
Antal i tjänst
81
•
I tjänst
1956 - 1976
Infanterikanonvagn 91 (Ikv 91)
Infanterikanonvagn 91 (Ikv 91) var en
infanterikanonvagn, dvs ett understödsfordon för
infanteriet, som utvecklades av Hägglund och
Söner och tillverkades åren 1975 – 1978. Totalt
producerades 212 vagnar.
Vagnen byggdes för att ge infanteribrigaderna ett
mobilt pansarvärns- och understödsvapen. Ikv 91
var amfibisk.
Beväpningen var en 90 mm lågtryckskanon som
utvecklades av Bofors. Vagnen utrustades med
laseravståndsmätare och ballistikdator.
Besättningen bestod av 4 personer: vagnchef,
skytt, förare och laddare.
Ikv 91 ingick i Norrlands- och infanteribrigadernas
bandpansarvärnskompanier.
När arbetet med Stridsfordon 90 kommit igång vid
Hägglunds beslutade Försvarsmakten att Ikv-
konceptet skulle slopas.
Bilden visar infanterikanonvagn 91 (Ikv 91). Bild:
Wikipedia.
Fakta:
•
Besättning
4 man
•
Vikt
16.300 kg
•
Längd
Chassi: 6,41 m, Inkl. eldrör: 8,85 m
•
Bredd
3,00 m
•
Höjd
2,32 m
•
Motor
Volvo-Penta model TD 120 A,
turbomatad rak 6-cylindrig diesel; cylindervolym
11,97 l, 330 hk vid 2200 varv/min
•
Hastighet
65 km/h (väg), 6,5 km/h (vatten)
•
Pansar
Hemligt (skyddar mot 20 mm
pansargranater)
•
Prim. beväpn:
90 mm lågtryckskanon
•
Sek. beväpn:
2 st 7,62 mm ksp m/39
•
Antal i tjänst
212 st
•
Producerad
1975–1978
Bilden visar infanterikanonvagn 91 (Ikv 91). Bild:
Miliseum, ID: MILIF.032144.
Infanterikanonvagnar, Sverige - 1
Inledning
Infanterikanonvagn (ikv), tidigare även
stormartillerivagn (sav) eller stormkanonvagn (skv), är
en typ av stridsfordon vars grundläggande uppgift
är att utgöra en rörlig, skyddad, självgående
artilleripjäs för direkt infanteriunderstöd.
Huvudbestyckning på infanterikanonvagnar utgörs
vanligen av en grovkalibrig kanon avsedd för
bekämpning av traditionella infanterimål, såsom
oskyddad trupp, kulsprutepositioner, stridsvärn,
artilleribatterier och andra fordon, etc. De ska
främst användas som en skyddad självgående
fältkanon som kan rycka fram med infanteri både i
och utanför strid, men även som egna enheter som
kan användas ihop med pansartrupper.
Infanterikanonvagnar förekom främst under andra
världskriget och var ofta (men inte alltid) baserade
på stridsvagnschassin där tornet bytts ut mot en
pansrad kasematt eller öppen pansarkropp där man
monterat en grövre fältkanon med begränsat
sidriktfält.
Infanterikanonvagnar, Sverige
Nedan listasde infanterikanonvagnar som använts i
den svenska Försvarsmakten under 1900-talet och
fram till våra dagar.
Förteckning av infanterikanonvagnar
•
Stormartillerivagn m/1943
•
Infanterikanonvagn 72/102/103
•
Infanterikanonvagn 91
•
Stridsfordon 90
•
Pansarvärnsrobotvagn 551
•
Luftvärnsrobotvagn 701
Pansarvärnsfordon
Pansarvärnsfordon är ett samlingsbegrepp för
stridsfordon som är utrustade och avsedda att
bekämpa fientliga pansarfordon, dvs agera
pansarvärn.
De indelas huvudsakligen i två kategorier beroende
på dess beväpning:
•
Pansarvärnskanonvagnar (Pvkv), beväpnade
med pansarvärnskanoner
•
Pansarvärnsrobotvagnar (Pvrbv), beväpnade
med pansarvärnsrobotsystem
Dessa fordon är vanligtvis bepansrade och kan vara
band- eller hjulgående.
Vissa är utrustade med kanontorn som stridsvagnar,
men skiljer sig från stridsvagnar i övriga egenskaper.
Andra pansarvärnsfordon har kasematt eller öppet
stridsrum.
Pansarvärnsfordon kan ingå i pansartrupper som
egen styrka eller som eldunderstöd för mekaniserat
infanteri.
Pansarvärnsrobotvagn
Pansarvärnsrobotvagn 551
Pansarvärnsrobotvagn 551 (Pvrbv 551) är en
svensk pansarvärnsrobotvagn baserat på chassit till
infanterikanonvagn 102 och 103. Den är bestyckad
med pansarvärnsrobotsystem 55, därav
beteckningen "Pvrbv 551".
Vagnen utvecklades i slutet av 1970-talet och togs i
bruk 1984. De var i tjänst fram till millennieskiftet
2000. Vagnen har en nästintill identisk systervagn,
luftvärnsrobotvagn 701, som i stället är beväpnad med
luftvärnsrobotsystem 70.
När infanterikanonvagn (IKV) 102 och 103 ersattes
under åren 1975–1978 med infanterikanonvagn 91
användes chassina till IKV 102 och 103 som grund till
konstruktionen av de robotfordon man ville tillföra
pansarbrigaderna.
Chassina försågs med en helt ny överbyggnad. Vidare
fick vagnarna en ny motor och växellåda av samma
typ som användes i bandvagn 206. Ombyggnationen
utfördes mellan åren 1984–1986 vid Hägglund &
Söner i Örnsköldsvik. Totalt byggdes 57 vagnar av
pansarvärnsversionen Pvrbv 551 och 48 vagnar av
luftvärnsversionen Lvrbv 701.
Dessa var i tjänst inom Försvarsmakten åren
1984–2000.
Besättningen består av 4 man: förare, skytt, laddare
och vagnchef. Längst fram i vagnen sitter föraren och
vagnchefen. I mitten av vagnen finns två stora
takluckor under vilka skytt och laddare befinner sig
vid förflyttning. När vagnen går i eldställning öppnas
luckorna och robotlavetten hissas upp ovanför
vagntaket. Både skytt och laddare saknar i det läget
pansarskydd.
Bilden visar pansarvärnsrobotvagn 551 (Pvrbv 551).
Foto: Jörgen Eriksson 2007. Bild: Wikipedia.
Fakta:
•
Besättning
4
•
Vikt
9.700 kg
•
Längd
4,81 m
•
Bredd
2,54 m
•
Motor
Ford modell 2658E V-6
bensinmotor, 136 hk
•
Hastighet
45 km/h
•
Prim. beväpn:
Robotsystem 55 (TOW-2)
•
Sek. Beväpn.
Kulspruta Ksp 58, 6 st
rökkastare
•
Tillverkare
Landsverk / Hägglunds
•
Tillverkning
1984–1986
•
Antal
57
•
I tjänst
1984–2000
Luftvärnsfordon
Luftvärnsfordon är stridsfordon som är utrustade
och beväpnade med vapen för luftvärn, exempelvis
luftvärnskanoner eller luftvärnsrobotar. Deras
uppgift är att vara ett mobilt skydd för markenheter
mot luftangrepp.
Luftvärnsfordon kan förflytta sig med de trupper som
ska skyddas, men det finns även självgående luftvärn
som agerar självständigt i batterier med
eldledningscentral med mera likt stationärt luftvärn.
Luftvärnsfordon bygger ofta på splitterskyddade eller
pansrade chassin som försetts med luftvärnsvapen i
öppen lavett eller i kanontorn.
Luftvärnsrobotvagn
Luftvärnsrobotvagn 701
Luftvärnsrobotvagn 701 (Lvrbv 701) är en svensk
luftvärnsrobotvagn baserat på chassit till
infanterikanonvagn 102 och 103. Den är bestyckad
med luftvärnsrobotsystem 70, därav beteckningen
"Lvrbv 701".
Vagnen utvecklades i slutet av 1970-talet och togs i
bruk 1984. De var i tjänst fram till millennieskiftet
2000. Vagnen har en nästintill identisk systervagn,
pansarvärnsrobotvagn 551, som i stället är beväpnad
med pansarvärnsrobotsystem 55.
När infanterikanonvagn (IKV) 102 och 103 ersattes
under åren 1975–1978 med infanterikanonvagn 91
användes chassina till IKV 102 och 103 som grund till
konstruktionen av de robotfordon man ville tillföra
pansarbrigaderna.
Chassina försågs med en helt ny överbyggnad. Vidare
fick vagnarna en ny motor och växellåda av samma
typ som användes i bandvagn 206.
Ombyggnationen utfördes mellan åren 1984–1986
vid Hägglund & Söner i Örnsköldsvik. Totalt byggdes
48 vagnar av luftvärnsversionen Lvrbv 701 och 57
vagnar av pansarvärnsversionen Pvrbv 551.
Dessa var i tjänst inom Försvarsmakten åren
1984–2000.
Besättningen består av 4 man: förare, skytt, laddare
och vagnchef. Längst fram i vagnen sitter föraren och
vagnchefen. I mitten av vagnen finns två stora
takluckor under vilka skytt och laddare befinner sig
vid förflyttning. När vagnen går i eldställning öppnas
luckorna och robotlavetten hissas upp ovanför
vagntaket. Både skytt och laddare saknar i det läget
pansarskydd.
Bilden visar luftvärnsrobotvagn 701. Bild:
Garnisonsmuseet Skaraborg, ID: GMSF.038387.
Fakta:
•
Besättning
4
•
Vikt
9.700 kg
•
Längd
4,81 m
•
Bredd
2,54 m
•
Motor
Ford modell 2658E V-6
bensinmotor, 136 hk
•
Hastighet
45 km/h
•
Prim. beväpn:
Robotsystem 70
•
Sek. Beväpn.
Kulspruta Ksp 58, 6 st
rökkastare
•
Tillverkare
Landsverk / Hägglunds
•
Tillverkning
1984–1986
•
Antal
48
•
I tjänst
1984–2000
