Pansarbil m/1931

Pansarbil m/1931 (pbil m/1931) var en pansarbil i svenska armén för spaningsförband och var i bruk i armén mellan 1931 och 1958. Pansarbilen var initialt en del av kavalleribrigaderna, men kom i och med andra världskrigets doktrinella reformer att bli del av de första motorbrigaderna 1941 och snart därpå del av de svenska pansarbrigaderna 1943. Under 1920-talet utprovade svenska armén många av de lärdomar som dragits från första världskriget. Bland dessa fanns ett stort intresse av ett motoriserat kavalleriet och genom att förse det med moderna pansarbilar. Till att börja med testades olika utländska pansarbilar, men intresset för inhemska fordon var stort och Tidaholms bruk fick 1925 i uppdrag att producera 3 försöksfordon betecknade pansarbil fm/25 för de två första och fm/26 för den sista. Dessa var lastbilar från Tidaholm försedda med ovanpålagrad pansarkaross och roterande pjästorn. Försöken med pansarbilarna gav en bra erfarenhet men de var enbart provisoriska lösningar. Bilden visar pansarbil m/1931 beväpnad med 37 mm marinkanon m/98B. Bild: Wikipedia. Arbetet med att få fram en pansarbil för serieproduktion inleddes 1929 och redan sommaren 1930 fanns en prototyp framtagen vid Stockholms Tygstation (ST). Denna fick beteckningen pansarbil fm/30 och kom att användas vid försök vid Livregementets husarer i Skövde. Man hade dock vissa ändringskrav på försöksbilen och en ny prototyp beställdes från Bofors i juni 1931, vilken kunde levereras redan i augusti samma år och blev det första exemplaret av pansarbil m/31. Pansarbil m/31 bestod av ett vanligt lastbilschassi på vilket en pansarbilsöverbyggnad monterats. Lastbilschassit till de första pbil m/31 kom från Chevrolet, men senare användes även chassier från Volvo-lastbilar. Beväpningen utgjordes ursprungligen av en 6,5 mm kulspruta m/14-29 på passagerarplatsen i hytten (senare ersatt av en 8 mm kulspruta m/36) och en öppen roterbar pjäs med pansarsköld på flaket. Flakpjäsen kunde antingen vara en ytterligare kulspruta av typen m/14-29 (senare m/36), då i luftvärnsstativ, eller en 37 mm marinkanon m/98B i fast konlavett. Under början av 1942 ombeväpnades pansarbilarna med ny bestyckning i form av en ändamålsbyggd pansarbilslavett (pblav) på flaket, bestyckad med en Bofors 20 mm automatkanon m/40B och en 8 mm kulspruta m/36. Detta gav fordonen modern förmåga att bekämpa lågflygande flygplan och lättpansrade fordon. Flaket var öppet men det fanns tilläggsskydd i form av en uppsättning monterbara pansarsköldar (vanligen 4 stycken) med skottglugg som kunde fästas i valfri höjd och position på flakräcket. Pansarbilen drevs enbart på bakhjulen som hade en axel och hastigheten på landväg var 60 km/h. Men framkomligheten i terräng var minimal, endast vid torrt och mycket fast underlag kunde den tunga vagnen köra i terräng. Totalt levererades 32 pansarbil m/31 till Försvarsmakten fram till 1940 och var ursprungligen placerade vid kavalleriet (från 1941 motorbrigaderna), men mot slutet av 1943 hade alla överförts till de då nybildade pansartrupperna. De kom därefter främst att användas för utbildning men kvarstod inom Försvarsmakten fram till 1958. Varianter: 1. Pansarbil m/31 (kanonbil) – 1931 variant beväpnad med en 37 mm marinkanon m/98B i konlavett på flaket. 2. Pansarbil m/31 (kulsprutebil) – 1931 variant beväpnad med en 6,5 mm kulspruta m/14-29 (8 mm kulspruta m/36 från 1936) i luftvärnsstativ på flaket. 3. Pansarbil m/31 (1942 års utförande) – 1942 variant beväpnad med en 20 mm automatkanon m/40B och 8 mm kulspruta m/36 i luftvärnslavett på flaket. Fakta: • Besättning 5–6 st (förare, kabinskytt, vagnchef, flakpjässkytt, 1–2 st flakskyttar) • Vikt 4.200 kg • Längd 3,3 m (?) • Bredd 1,8 m • Höjd 2,75 m • Hastighet 60 km/h (framåt), 7 km/h (bakåt) • Motor 6-cylindrig rak motor (Chevrolet/Volvo), 78 hk • Pansar 5,5–6,5 mm valsat homogenpansar • Tillverkare AB Bofors (kaross), Chevrolet, Volvo (chassi) • Producerad 1931–1940 • Antal 32 Bilden visar Pansarbil m/1931 Nr 807 (P4) i 1942- utförande (20 mm automatkanon och 8 mm kulspruta i luftvärnslavett). Bild: Garnisonsmuseet Skaraborg, ID: GMSF.001157.

Pansarbil m/1939 och m/1940

Lynx var en serie svenska fyrhjulsdrivna pansarbilar som utvecklades av AB Landsverk strax före andra världskriget. I slutet av 1930-talet tog AB Landsverk fram, på eget initiativ, en pansarbil som de gav det internationella namnet Lynx. Danmark var intresserad och beställde 18 vagnar utifrån en dansk kravspecifikation. De första vagnarna var färdiga för tester 1938 och 3 Lynx skeppades sen över sundet till Danmark för utprovning sommaren 1939. De danska vagnarna var utrustade med en Madsen 20 mm kanon och Madsen kulsprutor. Övriga 15 vagnar skulle exporteras till Danmark när de var färdigbyggda. Men när andra världskriget bröt ut i september 1939 införde Sverige leveransstopp av krigsmaterial till utlandet. När sen Danmark ockuperades av Tyskland i april 1940 beslagtog Sverige de 15 fordon som inte levererats. Dessa utrustades nu med nya torn och 20 mm kanoner från Bofors och fick beteckningen Pansarbil m/1939 Lynx. Svenska armén var nu i stort behov av pansarbilar och beställde ytterligare 30 pansarbilar av samma typ från Landsverk. Men tillverkningskapaciteten hos Landsverk var nu starkt begränsad bland annat på grund av tillverkningen av stridsvagnar till den svenska armén. Detta ledde till att förhandlingar med Volvo inleddes om licenstillverkning av pansarbilen. I slutet av 1939 slöts ett kontrakt med Volvo om tillverkning av 30 pansarbilar av Landsverks modell Lynx. Tillverkningen av Volvos pansarbilar skedde vid Penta anläggningar i Skövde. Dessa pansarbilar var utrustade med en Volvo-motor, och fick därför beteckningen Pansarbil m/1940. Första Volvo Pbil m/40 provkördes i november 1940. Allt gick planenligt och samtliga 30 fordon levererades under de fyra första månaderna 1941. Bilden visar Pansarbil m/1939 – Lynx (Pb m/39). Bild: Svensk PansarHistorisk Förening. Samtliga 45 ”Lynx” fordon i svensk tjänst var beväpnade en Bofors 20 mm akan m/40, till skillnad från de ursprungliga danska versionerna som hade en Madsen-automatkanon. I början hade Pbil m/39 fortfarande Madsen beväpningen men de försågs efterhand med svenskt torn och Bofors kanon. Från 1941 var samtliga m/39 försedda med svensktillverkade torn med Bofors 20 mm automatkanon och parallellmonterad 8 mm kulspruta m/36. Karossen var helsvetsad och pansaret upp till 13 mm tjockt. Fordonen från Landsverk, dvs m/1939, var utrustade med en 6-cylindrig Scania-Vabis motor på 142 hk medan m/1940 modellen var utrustad med en 6-cylindrig Volvo motor på 135 hk. Bådamotorerna var utrustad med en 5-växlad låda. Fordonen var 4-hjulsdrivna för bättre framkomlighet i terräng. Med det 8 ton tunga fordonet krävde trots detta fast underlag i terrängen för att den inte skulle köra fast. Vidare fanns en förare i bägge ändar av bilen vilket möjliggjorde körning smidig körning både framåt och bakåt. Fordonet hade även 4-hjulsstyrning och gick att köra lika fort åt båda hållen. Utseendemässigt var pansarbil m/1939 och m/1940 mycket lika. De hade olika motorer och endast ett fåtal detaljer utvändigt avslöjade om det var en m/39 eller m/40. Bilden visar Pansarbil m/1940 – Lynx (Pb m/40). Foto: 1943 - 1950. Bild: Arsenalen, ID: ARSF.001705. Vagnen tilldelades initialt till kavalleriförbanden i Stockholm, Helsingborg, Skövde och Umeå. Pansartrupperna bildade eget truppslag 1942 och 1943 överfördes män och fordon från kavalleriet till pansartrupperna. Därefter utbildades värnpliktiga på pansarbilarna i Helsingborg, Strängnäs, Skövde och Enköping. På 1950-talet ingick pansarbilar även i infanteriförbanden. Besättningen uppgick till sex man: en chef och en skytt/laddare i tornet samt två förare och två skyttar i chassiet. Pansarbilarna användes fram till 1958 då de utgick ur krigsorganisationen. Av de ursprungliga 15 Pbil m/39 såldes 13 till Dominikanska Republiken där de användes fram till slutet av 1990-talet. Pansarbilen blev mycket omtyckt och hade god tillförlitlighet. Som pansarbil hade den för tiden hög eldkraft, tyst gång, avancerad sambandsutrustning och kunde hålla hög hastighet. 1955 utgår både pansarbil m/39 och m/40 ur krigsorganisationen. Några få vagnar kvarstod ytterligare en tid vid högkvarterets stabskompani (I 1) och poliskommandot i Stockholm (Fo 44). 1958 utgick pansarbilarna helt ur organisationen. Fakta: • Besättning 6 man: chef, 2 förare (framåt/bakåt), 3 skyttar/laddare • Vikt 7,8 ton • Längd 5,1 m • Bredd 2,28 m • Höjd 2,2 m • Pansar upp till 13 mm • Motor m/39: 6-cyl Scania-Vabis 142 hk. m/40: 6-cyl Volvo 135 hk. • Växellåda 5-växlad • Drivning 4-hjulsdrift • Hastighet 70 – 80 km/h på landsväg • Antal, Sve m/39: 15 samt m/40: 30 • I tjänst, Sve 1939 - 1958 • Antal tillv. 48 • Producerad 1939 - 1941 Bilden visar Pansarbil m/1940 – Lynx (Pb m/40). Bild: Karlsborgs fästningsmuseum, ID: KBGF.010700.

Terrängbil m/1942 KP

Terrängbil m/42 KP (tgb m/42 KP eller KP-bil) var bepansrade varianter av terrängbil m/42 (KP = Karosseri Pansar) avsedda som pansarskyttefordon. De togs farm under andra världskriget och uppgraderades kontinuerligt tills den sista slutligen togs ur tjänst 2004. KP-bilen kunde även användas för sjuktransport av sårade soldater på bår, vilket bland annat utnyttjades av FN-bataljonen i Kongo. Eftersom det under andra världskriget inte fanns inga möjligheter att införskaffa pansarfordon via köp utomlands fick svenska AB Landsverk uppdraget att designa ett fordon baserat på kronans vanliga lastbilar. Pansarkarosserna levererades från Landsverk, Bröderna Hedlund och KMV till Volvo (100 exemplar) för montering på chassi Volvo TLV 141 och till Scania-Vabis (300 exemplar) för montering på chassi Scania-Vabis F10. De första KP-bilarna levererades till Göta livgarde (P 1) mot slutet av 1944. KP-bilarna från Scanias betecknades SKP (Scania Karosseri Pansar) och de från Volvo VKP (Volvo Karosseri Pansar). Bilden visar Terrängbil m/42 KP, sk. "KP-bil". Bild: Miliseum, ID: MILIF.025694. KP-bilarna fick tämligen omgående smeknamnet "likkistan" bland soldaterna på grund av bilarnas utpräglade form. Föraren samt fordonschefen var placerade i hytten, medan flaket hade bänkar för 16 soldater som satt med ryggen mot varandra. Transportutrymmet hade pansarskydd bakåt och på sidorna men saknade tak för att soldaterna skulle kunna skjuta från flaket. 1956 utrustades bilarna med beväpning i form av luftvärnskulspruta m/36. År 1960 skickades elva SKP till FN-bataljonen i Kongo, där de deltog i striderna i och kring Elisabethville där den fick sitt elddop under FN- flagg. SKP-bilarna användes även av FN-styrkan i Cypern fram till maj 1978. Bilden visar terrängbil m/1942 SKP i FN- utförande i Skövde för FN-insats i Kongo. Bild: Garnisonsmuseet Skaraborg, ID: GMSF.001541. År 1970 utgick VKP som överskott medan SKP som prövats i FN-tjänst behölls. I början av 1980-talet gjordes en sista uppgradering där SKP bilarna byggdes om och försågs med pansartak, förbättrat splitterskydd, kortare bakparti med en dörr för avsittning och ilastning. Antalet som kunde transporteras minskades till sju. Bilarnas beväpning byttes till 2 Ksp 58 och kompletterades med rökkastare. Varianter • SKP m/42 • VKP m/42 Fakta, Scania SKP m/42 • Besättning 3 • Passagerare 16 (7 för m/42D SKPF) • Vikt 8.500 kg • Längd 6,90 m • Bredd 2,30 m • Höjd 2,90 m • Motor Scania 402/1, 4-cylindrig bensin, 115 hk • Hastighet 70 km/h (väg), 35 km/h (terräng) • Pansar 8-20 mm • Prim. beväpn: 8 mm kulspruta m/36 i dubbellavettage, ersatta i början av 1980-talet med två 7.62 mm Ksp 58 • Sek. beväpn: 6 rökkastare • Antal tillv. 300 • I tjänst 1944 - 2004 Fakta, Volvo VKP m/42 • Besättning 3 • Passagerare 16 • Vikt 8.500 kg • Längd 6,85 m • Bredd 2,33 m • Höjd 2,80 m • Motor Volvo FET, 6-cylindrig bensin, 105 hk • Hastighet 70 km/h (väg) • Pansar 8-20 mm • Prim. beväpn: 8 mm Ksp m/36 i dubbellavettage • Antal tillv. 200 • I tjänst 1944 - 1970

Relaterade länkar

• Svenska stridsflygplan • Svenska helikoptrar • Svenska stridsvagnar • Svenska motordrivna örlogsfartyg • Vapen i svenska försvaret • Beredskapsåren 1939 - 1945 • Pansarskyttefordon, Sverige • Pansarskyttefordon, sid 2

Referenslitteratur

• Försvarsmakten • Wikipedia • Digitaltmuseum Överst på sidan

Inledning

Pansarskyttefordon (pskf) är beväpnade pansarfordon på hjul eller band avsedda att invändigt bära infanterisoldater (då kallat pansarskytte) till, under och från strid, samt att i samarbete med pansarskyttet aktivt kunna delta i strid. Pansarskyttet ska kunna strida både inifrån fordonet genom öppningar (uppsutten strid) och utanför fordonet i dess närområde (avsutten strid). Pansarskyttefordon ska inte förväxlas med liknande trupptransportfordon, såsom splitterskyddade trupptransportfordon, vilka enbart transporterar trupper till strid utan att själv aktivt delta i striden. I Sverige började pansarskyttefordon utvecklas under mitten av 1930-talet för att täcka behovet av skyddad transport för pansarinfanteri i strid. Pansartrupperna bildades som ett självständigt truppslag i Sverige år 1942. Detta ledde fram till skapandet av terrängbil tgb m/42 KP (KP = Karosseri Pansar), Sveriges första riktiga pansarskyttefordon. Inget fordon i svensk tjänst har benämnts pansarskyttefordon utan är i Sverige enbart ett samlingsbegrepp. Svenska pansarskyttefordon benämns normalt pansarbandvagn eller pansarterrängbil beroende på ifall de är bandgående eller hjulgående. Dessa namn används även för fordon inom kategorin splitterskyddat trupptransportfordon.

Pansarskyttefordon, Sverige

Nedan listas pansarfordon som använts i den svenska Försvarsmakten under 1900-talet och fram till våra dagar.

Förteckning av pansarfordon

• Pansarbil fm/1925 och fm/1926 • Pansarbil fm/1929 • Pansarbil m/1931 • Pansarbil m/1939 och m/1940 • Terrängbil m/1942 KP • Pansarterrängbil 203 • Pansarterrängbil 300 • Pansarterrängbil 360 • Pansarbandvagn 301 • Pansarbandvagn 302 • Pansarbandvagn 401 • Pansarbandvagn 501

Pansarterrängbilar

Pansarbil fm/1925 och fm/1926

Under 1920-talets första hälft var Försvarsmakten intresserad få erfarenhet av pansarbilar samt att börja prova ut en svensk pansarbilstaktik. I april 1924 fanns ritning för den första pansarbilen klar och tillverkningen startade omedelbart. De byggdes vid Tidaholms bruk i Västergötland och var i grunden vanliga lastbilar från brukets tillverkning som försetts med en pansarkaross. Tidaholms hade påbörjat en mindre serietillverkning av lastbilar redan 1906 och 1920 var produktionen uppe i cirka 150 lastvagnar per år. Tidaholms bruk var dock främst känd som tillverkare av specialfordon, såsom brandbilar och bussar. Två pansarbilar byggdes under 1925 och de stod klara under hösten samma år. Dessa pansarbilar var försöksmodeller och fick beteckningen Pansarbil fm/1925 (fm = försöksmodell). Båda bilarna var beväpnade med en 6,5 mm kulspruta m/00 Hotchkiss monterad i ett runt torn. Meningen var att karosserna skulle ha tillverkats i pansarplåt från AB Bofors men de hade problem att leverera pansarplåt så beklädnaden på fm/25 kom att byggas i vanligt 5 millimeters handelsjärn. Karossöverbyggnaden bestod av raka stora plåtar som nitats samman. Pansarbilarna hade dubbelkommando med en förare framåt och en förare bakåt. De två pansarbilarna kallades Pansarbil nr 1 (reg nr 602) och Pansarbil nr 2 (reg nr 603). Bilarna liknar i stort varandra men pansarbil 1 hade sex smala flänsar framför kylaren medan pansarbil 2 hade enbart tre flänsar. Bilden visar Pansarbil fm/1925 (nr 2 med reg. nr 603) från Tidaholms bruk. Bild: Wikipedia. Båda pansarbilarna kom att placeras vid K 3 i Skövde för utprovning under ledning av ryttmästare Wilhelm Odelberg. På försök försågs Pansarbil nr 1 baktill med ett bandaggregat för att öka framkomligheten vintertid. Det var Postverkets banddrivningstillsats som man använde. För att ge plats för bandaggregatet var man tvungen att såga upp plåten ett stycke på sidan av karossen baktill. Försöket med banddrift var dock inte lyckat varför hjulen återmonterades på bakaxeln. En tredje pansarbil levererades 1926 med ett något annorlunda utförande och byggdes efter en specifikation baserad på de erfarenheter man fått från försöken med de bilar som levererats året innan, dvs fm/25. Pansarbilen från 1926 fick beteckningen pansarbil fm/1926. På fm/26 var pansarplåtarnas hörn var mer avfasade och bilen var mer strömlinjeformad. I stället för Hotchkisskulsprutor var fm/26 beväpnad med en kulspruta m/22 i tornet. Bilen fm/26 kallades pansarbil nr 3 (reg nr 604). Pansarbil no. 1, den första av de från 1925 skrotades 1935, de båda andra kom att användas fram till andra världskriget. Bilden visar pansarbilmodellerna fm/25 och fm/26 på K 3 i Skövde. Från vänster: Pansarbil nr3 (fm/26), Pb nr2 (fm/25) och Pb nr1 (fm/25). Bild: Garnisonsmuseet Skaraborg, ID: GMSF.038599. Fakta: • Besättning 4 (vagnchef, framåtförare, bakåtförare, en eller två skyttar) • Vikt 4 – 5 ton • Längd m: 5,4 m • Bredd m: 1,68 m • Höjd m: 2,53 m • Motor 36-45 hk 4-cyl Tidaholm bensin • Pansar 5 mm handelsjärn • Hastighet 45-60 km/h på landsväg • Beväpning 6,5 mm kulspruta m/1900 Hotchkiss alt. 6,5 mm luftkyld flygplanskulspruta m/ 22 av Colt- typ. Tidvis även 37 mm kanon Puteaux. • Levererad 2 st 1925, 1 år 1926 • Tillverkare Tidaholms Bruks AB (chassi) • Påbyggnad Kungliga Arméförvaltningens Artilleridepartement, Konstruktionsavdelning. Montering vid Stockholms Tygstation.

Pansarbil fm/1929

Pansarbil fm/1929 (Pb fm/29) var ytterligare en pansarbil som var framtagen som försöksmodell. Den användes i det svenska försvaret mellan 1931 och 1945. Pansarbilarna från Tidaholm, dvs fm/25 och fm/26, saknade terrängframkomlighet. Ett viktigt krav på denna pansarbil var att den skulle ha viss förmåga till terrängframkomlighet. Anslag för utökade försök med pansarbilar beviljades i 27 juni 1927. Man försökte först köpa en lämplig pansarbil från olika utländska tillverkare, men kunde inte finna någon som mötte de svenska kraven och beslutade därför att utveckla en svensk pansarbil i stället. Artilleridepartementets konstruktionsavdelning vid Kungliga arméförvaltningen fick i uppdrag att rita ett pansarbilschassi och i juli 1930 var ritningen klar. Uppdraget att tillverka chassit gick till AB Landsverk och i slutet av juni 1931 var det klart. Sommaren 1931 sammanmonterades chassi och överbyggnad vid Tygstationen i Stockholm och pansarbilen färdigställdes därefter vid Oskarshamns varv i februari 1932. Pansarbilen fick beteckningen Pansarbil fm/1929 (regnr 10). Den bepansrade överbyggnaden bestod av nitade plåtar i tjocklek 4 och 6 mm från AB Bofors. Till skillnad från fm/25 och fm/26 var även hjulen var skyddade av pansarplåt. Landsverk gav pansarbilen beteckningen L-170 men kom att få smeknamnet "Paddan" på grund av sitt utseende. Konstruktionen var avancerad och fordonet hade fyrhjulsdrift samt styrning på alla fyra hjulen. Den var försedd med två förarplatser, en i vardera änden och kunde ställas om till att köras åt båda håll. Pansarbilen hade ett extra hjulpar placerat högre än de övriga mellan fram- och bakaxeln, främst avsett att hjälpa till vid terrängkörning och hindra att pansarbilen blev hängande på karossen. Bilden visar Pansarbil fm/1929 (nr IV) från Landsverk. Bild: Garnisonsmuseet Skaraborg, ID: GMSF.001155. Beväpningen av pansarbilen utgjordes av en 37 mm kanon m/1898 i fronten samt två kulsprutor m/14-29, en i tornet och en i bakpansaret riktad bakåt. Fordonet placerades vid Livgardet till häst, K 1. Endast ett exemplar tillverkades. Pansarbil fm/29 visade sig redan under produktionen att den avancerade konstruktionen skulle bli för dyr för att Sverige skulle ha råd att producera fler exemplar. Från 1940 användes den som körskolebil vid K 1 för förare till pansarbil m/39 och pansarbil m/40. Fakta: • Besättning 4–5 man • Vikt 7,5 ton • Längd 5,43 m • Bredd 2,33 m • Höjd 2,46 m • Markfrigång 0,3 m • Motor 6-cyl Scania-Vabis, 85 hk • Hastighet 60 km/h (båda riktningarna) • Pansar 4 och 6 mm • Prim. beväpn: 37 mm kanon m/1898 • Sek. beväpn: två 6,5 mm kulspruta m/14-29 • I tjänst 1931 – 1945 • Producerad 1931 - 1932 • Tillverkare AB Landsverk / AB Bofors Bilden visar Pansarbil fm/1929 (nr IV) från Landsverk. Foto: 1935 på A6 övningsfält. Bild: Miliseum, ID: MILIF.008772.