Svenska stridsvagnar

Förteckning över svenska stridsvagnar

• Renault FT, 1 st 1922 – 1926 • Stridsvagn m/1921, 10 st 1922 – 1934 • Stridsvagn m/1921-29, 5 st 1930 – 1939 (ombyggd stridsvagn m/21) • Stridsvagn fm/1928, 1 st 1926 - 1936 • Lätt stridsvagn m/Carden-Loyd (Mk V), 1 st 1931- 1939 • Lätt stridsvagn m/Carden-Loyd (Mk VI), 1 st 1931 – 1939 • Stridsvagn m/1931, 3 st 1935- 1940 • Stridsvagn fm/1931, 1 st 1935 – 1940 • Stridsvagn m/1937, 48 st 1937 - 1953 • Stridsvagn m/1938 (L-60), 16 st 1938 – 1957 • Stridsvagn m/1939 (L-60), 20 st 1941 - 1957 • Stridsvagn m/1940L (L-60), 100 st 1941 - 1957 • Stridsvagn m/1940K (L-60), 80 st 1944 - 1960 • Stridsvagn m/1941, 116 + 104 st 1942 – 1960? • Stridsvagn m/1942, 282 st 1943 - 1955 • Stridsvagn 74, 225 st 1958 – 1984 (ombyggda Strv m/1942) • Stridsvagn 81, 240 (80 + 160) 1953 – 1966 • Stridsvagn 101, 102 och 104, 1959 - 2000 • Stridsvagn 103, 290 st, 1967 – 2001 • Stridsvagn 121 och 122

Till förteckningen över svenska stridsvagnar

Relaterade länkar

• Stridsvagnar - Startsidan • Stridsvagnar sid-2 • Stridsvagnar sid-3 • Stridsfordon - sid-1 • Pansartruppernas uniformer • Förbandsnummer vid de svenska pansarregementena • Södermanlands regemente, P 10 • Arméns uniformer, 1900-tal • Beredskapsåren 1939 - 1945 • Beredskapsbilder • Svenska stridsflygplan

Referenslitteratur

1. Svensk PansarHistorisk Förening 2. Pansar av Rickard O. Lindström 3. Arsenalen, militärt fordonsmuseum, Strängnäs 4. Wikipedia 5. Digitaltmuseum Överst på sidan

Stridsvagn 103

Stridsvagn 103 är en svensk stridsvagn tillverkad av Bofors, designad av Sven Berge. Den har blivit allmänt känd som Stridsvagn S. Strv 103 har en unik konstruktion med ett tornlöst chassi. Kanonen är fast lagrad i chassit och pekar rakt fram. Riktning av kanonen sker genom att hela fordonet manövreras. Vid 1958 års försvarsbeslut antogs alternativet Strv 103. Den utvecklades i slutet av 1950- och början på 1960- talet och levererades till svenska armén mellan 1967 och 1971. Åren 1967–1971 levererades 290 exemplar av Stridsvagn 103. Stridsvagn 103 utgjorde, tillsammans med Centurionvagnarna, huvuddelen av den svenska arméns pansartrupper fram till 1990-talet då de ersattes av Stridsvagn 121 och Stridsvagn 122. Stridsvagn 103 utgick ur försvarsorganisationen 1997. Totalt tillverkades 302 fordon inklusive försöksmodeller. Bilden visar en Stridsvagn 103C. Bild Wikipedia. Konceptet var en lättare vagn som visade mindre målyta. Det uppnåddes genom att kanonen lagrades fast i skrovet i stället för i ett torn. Riktning av kanonen skedde genom bandsidriktning och en kontrollerbar upphängning för höjning och dumpning av vagnen. Då kanonen var fast lagrad i chassiet, fick hela fordonet vridas med hjälp av bandrörelserför att rikta kanonen i sidled, och hela vagnen fick med hjälp av hydraulik höjas och sänkas för att rikta kanonen i höjdled vilket gav kanonen rätt elevationsvinkel. Den övre av de två mindre bilderna visar en stridsvagn 103C med nedåtriktad kanon, dvs framåtlutad vagn. Den nedre bilden visar en stridsvagn 103C med uppåtriktad kanon, dvs bakåtlutad vagn. Bilder: Wikipedia. Avsaknaden av torn gav vagnen en låg och flack profil, vilket gjorde den svårare att träffa och motståndskraftigare mot fientlig eld. God optik och kanonens stabila montering gjorde det också möjligt att skjuta snabbt och på långa avstånd med precision. Nackdelen var att det var omöjligt att rikta kanonen för skott under färd, förutom rakt fram i färdriktningen. Detta ansågs vara en acceptabel nackdel, eftersom samtida vagnar med rörliga torn visserligen kunde rikta sin kanon under färd men med så låg precision att även de normalt tvingades stanna inför skott. En detalj som också var unik var att en av de tre besättningsmännen satt vänd bakåt och hade egna styrmedel, för att kunna köra vagnen bort från fienden i hög hastighet utan att behöva blotta det tunnare sid- och bakpansaret. Då kanonen fanns monterad inne i chassit gjorde det svårt att uppgradera vagnen till en kanon med kraftigare kaliber när detta senare började bli aktuellt. Strv 103 hade tre mans besättning: vagnchef, skytt/förare och bakåtförare. Huvudbeväpning utgjordes av en Bofors 10,5 cm räfflad automatkanon med L/62 kaliberlängd (10,5 cm kanon Strv 103). Kanonen var utformad för att kunna skjuta samma ammunition som användes av Stridsvagn 101 och 102. Kanonen i Strv 103 var helautomatisk med en integrerad laddautomat, vilket klassar den som en automatkanon. Parallellt med huvudbeväpningen fanns tre 7,62 mm kulsprutor av typen Ksp 58 strv. På vagnchefens observationshuv fanns en av de tre Ksp 58. Utöver kanon och kulsprutor var Strv 103 även utrustad med rökkastare. Såväl vagnchef som förare kunde köra och skjuta med vagnen. Vid REMO (Renovering och modifiering) till Strv 103C utrustades vagnen även med Lyran-lyskastare. Fronten bestod av en 40 mm tjock pansarsköld. Även taket hade en tjocklek av 40 mm. Sidornas tjocklek var enbart 20 mm men var förstärkta med interna bränsletankar för extra skydd mot riktad sprängverkan. Fronten var även försedd med 30 mm höga, 40 mm djupa pansarflänsar kallade revben som ökade det frontala skyddet. Bilden visar en Stridsvagn 103C med pansarflänsarna framtill som ökade det frontala skyddet. Bild Wikipedia. Vid mobilisering så fick vagnen även tillgång till den hemliga gallerskärmen, Tillsatsutrustning 2930, som bestod av stålstänger med 30 mm i diameter som skulle monteras i framkanten av frontpansaret till skydd mot pansarspränggranater med riktad sprängverkan (RSV). Detta medförde att granaten utlöstes så tidigt att de tappade mycket av sin effekt då RSV-strålen träffade huvudpansaret. Även verkan från pilprojektiler kunde nedbringas avsevärt om de träffade gallret. Detta gjorde att Strv 103 under drygt 20 års tid var den frontalt bäst skyddade stridsvagnen i världen. Bilden till vänster visar en Stridsvagn 103 med skydsgaller som extra skydd mot pansarspränggranater framifrån. Bild: Garnisonsmuseet Skaraborg, ID: GMSF.012598. För C-versionen utgjorde dessutom dieselfyllda jeepdunkar kjolpansar på sidorna av vagnen ett extra skydd mot pansarspränggranater. Se bild till höger. Två motorer användes i Strv 103, en dieselmotor från Rolls Royce och en gasturbin från Boeing. Strv 103 hade även amfibisk förmåga. Den var möjlig tack vare att en medförd flytbälg restes upp runt om vagnen. Framdrivning skedde med hjälp av banden i en hastighet av 6 knop. Internationellt intresse: När Stridsvagn 103 offentliggjordes vid en pressvisning våren 1963 gav den ett stort internationellt eko världen runt. Intresset för Strv 103 var mycket stort. En tät ström av besökare från ett 10-tal länder kom till Sverige för att få mer information om den unika konstruktionen, bl.a. Frankrike, Storbritannien, Tyskland, och USA. Vid fyra tillfällen gjordes försök med vagnen i andra länder, det var i Norge, England, Tyskland och USA. Tio Strv 103 deltog hos den brittiska Rhenarmén i Tyskland under 35 dygn år 1973 för testning och de rullade 90 mil vardera. Strv 103 jämfördes här med den brittisk stridsvagnen Chieftain. Det visade sig att Strv 103 hade en avsevärt högre driftsäkerhet än stridsvagn Chieftain som inte kunde uppvisa en så hög närvaro på stridsfältet som den svenska vagnen. Två vagnar lånades ut 1975 till USA under sju månader för utprovning vid Fort Knox. Under testerna jämfördes Strv 103 med den amerikanska stridsvagnen M 60. Under 188 dygn körde de två svenska vagnarna 140 mil och avlossade totalt 575 skott. Proven i USA uppfyllde de positiva förväntningar som amerikanarna hade haft på Strv 103. Testerna visade att Strv 103 hade bättre träffresultat, men att det i snitt tog en halv sekund längre tid att komma till skott. Men visst har det funnits kritik också. Den har fått hård kritik av främst svenska äldre konservativa pansarofficerare som velat beteckna Stridsvagn 103 som ett fiasko. De ansåg att en riktig stridsvagn skulle ha ett torn vilket Strv 103 saknade. Den allvarligaste kritiken mot Strv 103 var dock att den inte kunde skjuta under gång. Visst fanns det samtida stridsvagnar som kunde skjuta under gång, men träffsannolikheten var så låg att man i regel endast sköt ett första skott under gång och därefter fortsatte bekämpningen från en stillastående vagn. Så den begränsningen var inget större problem vid denna tid. Varianter av stridsvagn 103: • Stridsvagn 103-0: År 1960, innan Stridsvagn 103 beställdes för massproduktion beställdes 10 förproduktionsvagnar kallad stridsvagn 103-0. De levererades 1963 och var till stor del lika stridsvagn 103A men saknade pansarflänsar. Dessa vagnarskulle användas för att utprova stridsvagn 103 i fält men kom formellt att se tjänst. Försöken pågick fram tills 1966. • Stridsvagn 103A: Det första utförandet, med en gasturbinmotor på 300 hk och beställdes 1964. 70 vagnar tillverkades och serieleveranser påbörjades 1967. • Stridsvagn 103B: B-versionen hade en starkare gasturbinmotor på 490 hk, monterad flytutrustning och borttagna IR- strålkastare. 220 vagnar tillverkade och levererade åren 1970-1971. Parallellt modifierades A-modellens 70 vagnar om till B-standard. Samtliga 290 Strv 103B var slutlevererade till 1971. • Stridsvagn 103C: Försvarsbesluten 1978 och 1982 innebar att anskaffning av ny stridsvagn fick anstå till 90-talet, varpå modifiering av de befintliga vagnarna blev nödvändig. Renoveringen och modifieringen av alla 290 Strv 103B innebar bland annat förbättringar på följande såsom laseravståndsmätare integrerad med skyttens sikte, ny kolvmotor från Detroit Diesel, delvis ny växellåda, möjlighet till kjolpansar bestående av dieselfyllda jeepdunkar och lyskastare. Samtliga 290 ombyggda 103B togs i bruk 1986- 1988 under beteckning Strv 103C. • Stridsvagn 103D: D-versionen var en prototyp för vidareutveckling av 103C om armén inte skulle tillföras Strv Ny. Strv 103 utgick ur krigsorganisationen år 2001.

Stridsvagn 121 och 122

Mot slutet av 1980-talet och början av 1990-talet hade Försvarets Materielverk (FMV) bedrivit försök med moderna stridsvagnar. Resultaten visade att Sverige behövde en ny stridsvagn omgående. Den projekterade utvecklingen av Stridsvagn 2000 bedömdes inte längre hållbar så våren 1991 föreslog regeringen inköp från utlandet, vilket fastställdes i försvarsbeslutet 1992. Upphandlingen "Stridsvagn Ny" startade september 1991 och var den största upphandlingen av ett utländsk vapensystem som genomförts av Försvarets materielverk, FMV. Stridsvagn Ny innebar att FMV lånade in de dåtida mest moderna västländska huvudstridsvagnarna för utprovning för att se vilken vagn som var mest lämpad för det svenska försvaret. Slutrapporten med givna offerter var färdig i december 1993. Tyska Leopard 2 vann denna utprovning i konkurrens med franska Leclerc och amerikanska M1 Abrams. Bilden visar de tre stridsvagnar som utvärderades. Uppradade från vänster, tyska Leopard 2 A5, amerikanska M1A2 Abrams och franska Leclerc. Bild: Garnisonsmuseet Skaraborg, ID: GMSF.025509. Den 20 januari 1994 fattade regeringen beslut om att anskaffa 120 Leopard 2 S med option på 90 ytterligare vagnar. Upphandlingen involverade stora delar av den svenska vapenindustrin för att sköta vidareutveckling och licenstillverkning. Stridsvagn 121: Under samma tid som förhandlingarna om Leopard 2 S pågick erbjöds Sverige ett ytterst förmånligt leasing- avtal om 160 st av den äldre Leopard 2 A4 som tecknades 12 augusti 1994. Detta som en nödlösning innan nya stridsvagn Leopard 2 S var färdig att levereras. Leveransen Leopard 2 A4 påbörjades redan samma månad och dessa vagnar blev dessa de första stridsvagnarna i Sverige med 12 cm kanon och fick beteckningen Stridsvagn 121. Redan i slutet av 1994 var alla 160 stridsvagnar levererade. Genom försvarsbeslutet 2000 togs Stridsvagn 121 ur freds- och krigsorganisationen år 2002. Efter försvarsbeslutet 2004 var samtliga Stridsvagn 121 förrådsställda och sedan 2002 använder armén endast Stridsvagn 122. Bilden visar Stridsvagn 121 på P 4 i Skövde. Bild: Garnisonsmuseet Skaraborg, ID: GMSF.009862. Stridsvagn 122: Stridsvagn 122 (produktnamn Leopard 2 Improved A5 SE eller kort Leopard 2 S) är en huvudstridsvagn utvecklad av det tyska företaget Krauss-Maffei och det svenska företaget Åkers Krutbruk Protection AB på uppdrag av Försvarets Materielverk (FMV) för det svenska försvaret. Vagnen är en vidareutvecklad version av den tyska huvudstridsvagnen Leopard 2 A5 där man avsevärt förbättrat det ballistiska skyddet. Stridsvagnen Leopard 2 S har producerats både i Tyskland och i Sverige under licens för svenskt bruk. Stridsvagn 122 togs i bruk 1996 och har sedan slutleverans år 2002 är den svenska arméns primära huvudstridsvagn. Strv 122 ersatte de äldre vagnarna vagnarna strv 101, strv 102, strv 103, strv 104 och efter viss tid även strv 121. De 29 första nya Leopardstridsvagnarna sattes samman i Tyskland. Resterande 91 vagnar licensbyggdes i Sverige. Bofors hade ansvar för tornet och Hägglunds för chassi och slutlig integration. Bilden visar stridsvagn 122 (Leopard 2 S). Bild: Garnisonsmuseet Skaraborg, ID: GMSF.021545. Det första exemplaret levererades till FMV i december 1996 för typkontroll och fick då som den andra stridsvagnen med 12 centimeters kanon, beteckningen Stridsvagn 122. Den sista Strv 122 levererades till Försvarsmakten 2002. Strv 122 har 4-man besättning, vagnchef, förare, skytt och laddare. I grunden är Leopard 2 konventionellt utformad med främre delen av skrovet avdelat: föraren till höger, ammunitionslager till vänster och i det centrummonterade tornet finns vagnchefen på höger sida, skytten sitter lägre och framför chefen och laddaren på vänster sida. Motorpaketet är placerat i bakre delen av skrovet. Huvudbeväpningen utgörs av en slätborrad gyrostabiliserad 12 cm högtryckskanon som medger mycket hög träffsannolikhet under gång. Sekundärbeväpningen utgörs av två stycken 7,62 mm kulsprutor m/94. Varianter: • Stridsvagn 121A: Strv 121A betecknades ursprungligen enbart betecknad Strv 121 och var 160 Leopard 2 A4 från Tyskland som Sverige 1994 leasat för att omedelbart kunna stärka Sveriges pansarstyrkor i väntan på att Strv 122 slutlevererats. 142 av dessa har återlämnats till Tyskland medan 18 chassin har köpts in för övning eller ombyggnad till andra fordonstyper. • Stridsvagn 121B: Stridsvagn 121B var ett försök att uppdatera Strv 121A till en standard motsvarande Strv 122. En (1) prototyp byggdes och provades mellan november 2003 och april 2004. • Stridsvagn 122A: Strv 122A är den ursprungsversion som Sverige beställde från Tyskland, dvs 120 Leopard 2 A5, varav 29 tillverkades i Tyskland och resterande på licens i Sverige. Första leverans skedde i december 1996. De största enskilda modifieringarna på Strv 122 i jämförelse med Strv 121 är det avsevärt förbättrade ballistiska skyddet och det tillförda ledningsstödsystemet TCCS (Tank Command & Control System). Utvändigt syns skillnaderna mellan Strv122 och Strv 121 främst på tornet. • Stridsvagn 122B: Stridsvagn 122B är en REMO version av Strv 122A (REMO=renovering och modifiering). Den är bland annat försedd med ytterligare minskydd och modulärt AMAP kompositpansar vilket ger utökat skydd runt om mot explosivt formade projektiler, pansarspränggranater från raketgevär och sprängförsåt. 10 levererades år 2002. 10 Strv 122B samt 4 Strv 122A byggs om till Strv 122B INT år 2011. • Stridsvagn 122C: Stridsvagn 122A som genomgått en mindre REMO, med syfte att ersätta blybatterierna, och bygga upp ett reservdelslager för minst tre års förbrukning. Dessutom har vagnchefssiktet uppgraderats, nya intern- och radiokommunikationssystem installerats. Slutligen ska de förberedas för att kunna montera samma extraskydd som används på 122B. Leverans sker under 2016. • Stridsvagn 122D: Stridsvagn 122B som genomgått en mindre REMO på samma sätt som med Strv 122C ovan. 90 Strv 122 kom i enligt med beslut från 2016 att genomgå RENO. Utöver renovering skall vagnarna även förses med ett stridsledningssystem för bataljonsnivå (SLB) och ett nytt kommunikationssystem (KOMNOD och TGR). Detta innebär en livstidsförlängande till 2030. Denna RENO resulterar i nya beteckningar. Strv 122A döps om till Strv 122C och Strv 122B döps om till Strv 122D. I svenska Leopard 2 familjen ingår inte enbart stridsvagnen utan även Bärgningsbandvagnen (Bgbv 120), Ingenjörbandvagnen (Ingbv 120) samt Brobandvagnen (Brobv 120).