Copyright © Hans Högman 2020-04-03
Torp och torpare
Det är mycket vanligt att man stöter på begrepp
som torp och torpare när man håller på med
släktforskning. Däremot är nog inte alla helt klara
med vad detta innebär. Att torpare var en person
med ett mindre lantbruk är nog de flesta medveten
om men inte mer.
Begreppet torp har genom tiderna haft
olika innebörd
På medeltiden var ett torp eller avgärdstorp en
gård som anlagts på byns mark men avskilts som
en självständig enhet.
Under 1500-talet kallades ett enstaka nybygge som
byggts på en bys allmänning och låg lite för sig, för
torp.
Skattemässigt var ett torp en jordlägenhet som var
otillräcklig att sätta i mantal men tillräcklig att
åsättas ränta. Under 1600-talet var många torp
jämförbara med mindre hemman och skattlades
som självständiga fastigheter till 1/2, 1/4 eller 1/8
mantal.
1600-talet
Från 1600-talet kom begreppet torp även att
beteckna en mindre, inte skattlagd,
jordbrukslägenhet. Den var oftast belägen på
enskild mark, och nyttjanderätten uppläts åt en
brukare (torpare) som gjorde dagsverken eller
annan tjänst åt markägaren.
Systemet med torp och torpare blev då ett sätt för
de större godsen att tillförsäkra sig arbetskraft.
Torpen byggdes på godsets mark och torparen hade
skyldighet att som betalning för arrendet varje år
utföra att antal dagsverken på godset.
Torpen blev med andra ord en avlöningsform för
arbetskraft på gods och större gårdar. Man gjorde
åtskillnad mellan jordtorpare och skogstorpare
efter torpets placering på jordbruks- eller
skogsegendom. Torpen var inte skattlagda.
Torparna hade en mellanställning mellan
arrendatorerna, som erlade arrende i pengar, och
statarna/backstugusittarna, som levde av arbeten
med betalning in natura.
Statarna var egendomslösa, jord- och djurlösa,
fattiga gifta lantarbetare. De var kontraktsanställda
på i regel ett år i taget och bodde på godsen i
speciella statarbostäder, de s k statarlängorna.
Torparna däremot hade egen bostad, kreatur med
tillhörande åkermark (som arrenderades). Arrendet
betalades, som sagt, i form av dagsverken till
markägaren. Torpen kunde ligga långt från godset.
Brukningsrätten av torpen ärvdes.
Andra typer av torp var t.ex. fiskartorp där
arrendet delvis utgjordes av fisk, kolartorp vars
brukare hade skyldighet att kola ett visst antal milor
eller leverera en viss mängd träkol och kronotorp
vars innehavare var skyldig att biträda med visst
skogsarbete.
Under indelningsverket dagar fanns även en annan
typ av torp, nämligen soldattorp, ryttartorp och
båtsmanstorp. Ryttartorpen ingick i rusthållet som
tillhandahöll ryttare till kavalleriet. Soldat- och
båtsmanstorpen ingick i det ständiga
knekthållet/båtsmanshållet vars rotebönder hade
till uppgift att rekrytera och underhålla knektar
respektive båtsmän.
Antalet torp (dagsverkstorp) var som störst på
1860-talet, omkring 100.000. Efter laga skiftet 1827
avtog dock ökningstakten. Under slutet av 1800-
talet och under början av 1900-talet ersattes i
många fall dagsverksskyldigheten med
penningarrende, och större torp blev ofta
arrendegårdar. Dagsverken som betalningsform
för brukningsrätten av torpen förbjöds år 1943 i
den nya arrendelagstiftningen. Därmed upphörde
torparinstitutionen.
En torpare var med andra ord en småbrukare
som inte ägde jorden utan arrenderade den och
betalade arrendet genom att utföra ett antal
dagsverk på markägarens gods. Torparen var en
landbo med med ärftlig besittningsrätt (åborätt).
Vad som skiljde torparen mot övriga landbor var att
torparen betalade arrendet med dagsverken. Se
vidare "landbo" nedan.
Skatte-, krono- och frälsebönder
Vad var det för skillnad på Skatte-, krono- och
frälsebönder? Detta är inte helt okomplicerat och
innebörden har ändrats under århundradena.
Till och börja med så kommer namnen kommer
från den typ av jord dessa bönder brukade.
•
Skattebönder var brukare av skattejord, dvs
de ägde jorden och betalade skatt till kronan.
Redan under tidig medeltid skattelade kronan
den jord bönderna odlat upp och vilken de
betraktade som sin egendom.
Skatttebönder har även benämnts skattemän
(skatteman).
•
Kronobönder var brukare av kronojord, dvs de
arrenderade jord som ägdes av kronan (staten)
samt betalade skatt till kronan. Kronobondens
legotid var vanligen sexårig, och varje år
betalade han arrende (avrad) för
brukningsrätten till kronan. På 1680-talet fick
de flesta kronobönder ärftlig besittningsrätt till
gårdarna, en rättighet som dock kunde
upphävas av kronan. 1789 stärktes den ärftliga
besittningsrätten i något som benämndes
stadgad åborätt.
En kronobonde har även benämnts landbo
(kronolandbo).
•
Frälsebönder var brukare av frälsejord, dvs de
arrenderade jord av adeln och betalade skatt
till adeln. Arrendet betalades i regel med
dagsverken på markägarens gods.
Frälsebondens legotid var, liksom
kronobondens, vanligen sexårig, och varje år
betalade han arrende (avrad) för
brukningsrätten till en frälse jordägare.
Frälsebondens besittningsrätt var mindre trygg
än kronobondens, framför allt efter mitten av
1700-talet.
En frälsebonde har även benämnts landbo
(frälselandbo).
Före reformationen fanns även kyrkojord. Under
reformationen drog Gustav Vasa in kyrkans
tillgångar till kronan, inklusive kyrkojorden. Denna
jord blev därefter kronojord.
Under början av1700-talet (förordningar 1701,
1719, 1723) fick kronobönder rätt att köpa loss sin
jord. Dessa bönder blev därmed skattebönder och
hemmanet skattehemman. Hemman är en äldre
beteckning för en jordbruksfastighet som var
skattlagd.
Under 1800-talet minskade antalet frälsebönder
då deras arrende drogs in och jorden lades under
storgods.
Det var skatte- och kronobönderna som ingick i
det ständiga knekthållet i indelningsverket och
hade skyldighet att rekrytera och underhålla
knektar och båtsmän. Adeln och därmed
frälsebönderna var befriade från denna skyldighet.
Äganderätt
Begreppet äganderätt har varierat under
århundraden.
Skattebönderna ägde sin jord, men det var en
sanning med modifikation. De ägde rätten att bruka
jorden, en rätt som också ärvdes. Om en
skattebonde inte längre brukade jorden eller inte
betalade skatten kunde han förlora rätten till
jorden. Jorden övergick då till kronan och blev
därmed kronojord.
En skattebonde kunde inte heller som frälset
arrendera ut jorden till någon annan. Endast adeln
hade rätt att utarrendera privat jord. Denna rätt fick
inte skattebönderna förrän i början av 1800-talet.
Vid försäljning av skattejord måste hemmanet
och jorden först bjudas till den närmaste släkten.
Först om någon av dessa inte var intresserad kunde
han sälja till någon utomstående. Den nye ägaren
var sen i sin tur skyldig att bruka jorden.
I Sverige var andelen självägande skattebönder
relativt stor.
Frälsejord
Från 1562 fanns det två grader av frälsejord.
Allmän- respektive ypperlig frälsejord.
Allmän frälsejord var befriad från vissa skatter
medan ypperlig frälsejord var befriad från i stort sett
all skatt.
Ursprungligen fick enbart adel äga frälsejord, men
från 1723 fick även ofrälse ståndspersoner, präster
och borgare äga allmän frälsejord. Denna rättighet
utsträcktes 1789 även till bönderna. År 1809 tilläts
ofrälse personer att också äga ypperlig frälsejord.
Jorden behöll sin status av frälsejord befriad från
grundskatt även sedan den förvärvats av ofrälse
ägare.
Efter att grundskatterna avvecklats 1885-1903
förlorade begreppet frälsejord all praktisk
betydelse.
Grundskatt
Grundskatt var en benämning på de ordinarie
skatter som fram till 1903 åvilade en jordegendom.
Grundskatterna bestod av jordeboksräntan,
mantalsräntan och kronotionden. Grundskatterna
som var från medeltiden avvecklades mellan 1885
och 1903 i samband med avskaffandet av
indelningsverket. Läs mer om tiondet.
Landbo
Landbo är en icke självägande bonde, dvs. en
bonde som brukade jord utan att äga den. Jorden
som han brukade tillhörde kyrkan, frälset, kronan
eller andra bönder. Beroende på vilken typ av jord
de brukade kallades de därför för frälselandbo,
kyrkolandbo, kronolandbo eller bondelandbo.
Förhållandet mellan en landbo och jordägaren
kallades landbolega. För rätten att bruka jorden
(arrendet) erlade landbon årligen en avgift, avrad
(landgille). När en ny landbo tillträdde eller då legan
skulle förnyas var landbon dessutom tvungen att
erlägga en städja.
Landbolegan ersattes under 1800-talet, av det fria
arrendeavtalet. Landbolegan avskaffades i Sverige
1907.
Begreppet Landbo motsvarades av fästebonde i
Danmark och leiglending i Norge och på Island.
Åborätt
Åborätt var en ärftlig besittningsrätt för
kronolandbor, dvs landbor på kronojord. Denna
rättighet infördes i slutet på 1700-talet och innebar
att landborna och deras arvingar fick sitta kvar på
gårdarna så länge de fullgjorde sina skyldigheter.
Den stadgade åborätten reglerades genom
föreskrifter 1808 och 1863 och gäller alltjämt.
Denna besittningsrätt gav även upphov till uttrycket
åbo. Med åbo menades helt enkelt en person som
brukade annans jord med en ärftlig besittningsrätt .
Det finns även en mer vidsträckt betydelse av åbo
nämligen en jordägare som själv bebodde och
brukade sin jordegendom.
Backstugusittare
Backstugusittare var benämningen på personer
som bodde i mindre hus på en jordägares mark
eller en bys allmänning. Dessa hus, backstugorna,
var inte skattlagda. Backstugusittarna tillhörde de
obesuttna i bondesamhället och var en brokigt
skara och omfattade såväl relativt välbeställda
hantverkare som dagsverksarbetare samt gamla
och utfattiga personer.
I Skåne, Blekinge och i delar av Halland kallades de
gatehusmän (husen kallades gatehus), i södra
Norrland utanvidsfolk. På västkusten användes även
benämningen strandsittare.
Backstugorna låg vanligen samlade i grupper
utanför den skiftade inägojorden. De hade i regel
också ett mindre stycke jord där de kunde odla
potatis samt ha några grisar och höns. Ibland fick
backstugusittarna också tillgång till bondejord i
form av s.k. hälftenbruk.
De allra flesta hade dock inte den tillgången utan
försörjde sig med lönearbete på gårdarna,
hemslöjd etc. Tillgången på lönearbete var inte
alltid så stor och backstugusittarna var ofta
undersysselsatta och undernärda. Antalet
backstugusittare antal ökade starkt i antal mellan
1750 och 1850.
Det var inte ovanligt att backstugan bara hade tre
riktiga väggar. Den fjärde kunde var en jordvägg om
huset låg i en backe.
Överst på sidan
Undantag
De flesta känner nog till uttrycket "att sitta på
undantag" man vad betyder det?
Undantag kan ses som en pensionsliknande
förmån för det äldre paret på en bondgård. Det var
vanligt att när bonden blev gammal överlät han
gården i förtid på exempelvis sonen, dvs sonen
övertog gården medan föräldrarna fortfarande
levde.
Undantag reglerades av fastighetsrätten. Undantag
innebar bl.a. fri bostad, viss mängd ved, utsäde etc
per år som en bonden kunde förbehålla sig och sin
hustru. Oftast byggdes en mindre stuga på ägorna
som det äldre paret fick bo i, undantagsstuga.
Undantag var med andra ord benämningen på en
fri bostad som en bonde förr kunde behålla
tillsammans med sin fru när han överlät sin
fastighet, till exempelvis in en arvtagare.
Att sitta på undantag innebar med andra ord att
säljaren av en jordbruksfastighet hade rätt att för
sin återstående livstid behålla brukanderätt till en
mindre bostad/stuga eller ett mindre jordområde
som undantas från köparens rätt att fullt ut
förfoga över den överlåtna fastigheten.
Förmånstagaren behåller sin rätt även om
fastigheten skulle säljas vidare.
Detta reglerades i ett kontrakt,
undantagskontrakt. Andra namn på kontraktet
var födorådskontrakt och fördelskontrakt. I
kontraktet framgick vad de nya ägarna till gården
skulle ge det gamla paret varje år: ved, säd, hö osv.
Detta kallades födoråd och födorådstagare.
Detta var mycket vanligt vid överlåtelse av en
jordbruksfastighet från en generation till nästa.
Undantag eller avkomsträtt kunde således även
förhandlas fram om bonden sålde gården.
Avkomsträtt innebar rätt till förmåner från en
fastighet. Det kunde gälla rätt till viss avkastning
eller ränta. Den vanligaste formen var att säljaren
av gården förbehöll sig rätt till fri bostad, ved, mjölk
m.m.
En person som levde på undantag kallades vanligen
för undantagsman, fördelsman eller
födorådstagare. En undantagsman / fördelsman
var således en pensionerad bonde som hade säkrat
sin försörjning på gården där han bodde genom ett
slags "pensionsavtal".
Inhysehjon
Inhyseshjon var en beteckning som användes på
den del av jordbruksbefolkningen som inte ägde
jord och som betecknades som en underklass inom
allmogen. En inhyseshjon var inneboende på
gården och var normalt inte närmare släkt med
familjen eller i övrigt tillhörde tjänstefolket. Socialt
sett hade de lägre anseende än backstugusittarna.
Ca 20 % av allmogen utgjordes 1855 av
inhyseshjon.
Fattighjon / Fattighus
Fattighuset/fattigstugan var en byggnad där fattiga
och orkeslösa personer inhystes. I 1686 års
kyrkolag rekommenderades församlingarna att
inrätta fattigstugor och i 1734 års lag ålades
församlingarna att inrätta dem, men detta åtlyddes
inte på alla håll.
De som var inhysta på fattighusen kallades
fattighjon.
Från 1860-talet fanns också fattiggårdar, där
mindre bemedlade men arbetsföra
jordbruksarbetare bodde. Fattighusen ersattes från
1918 av ålderdomshemmen.
Statare
Statare var helårsanställda, i regel gifta
jordbruksarbetare på större jordbruk. Ordet statare
anger att lönen utgick i form av naturalön, s.k. stat.
Vanligtvis var bara män anställda som statare, men
kvinnliga statare, som bara fick halv stat, förekom
Statarna var och förblev en storgods företeelse,
även om en och annan större bondgård kunde ha
statare.
Statarna var egendomslösa, jord- och djurlösa,
fattiga gifta lantarbetare och anställdes familjevis,
dvs hustrun förväntades också att arbeta.
Se vidare Statarsystemet.
Begrepp från det gamla
bondesamhället
