Gästgiverier och skjutshåll

Inledning

Vid förflyttning på land förr i tiden, fanns bara två sätt att göra det på, antingen till fots eller med hjälp av häst. Går vi långt tillbaka fanns inga tavernor och övernattningsplatser. Resande var i regel tvungen att tigga nattlogi, vanligen hos någon bonde, eller i värsta fall sova utomhus. Högreståndspersoner tog oftast logi hos prästerna.

Medeltiden samt Vasa-tiden

Kungen var den ende person med rättighet att kräva förtäring och logi oavsett vem han och hans följe än uppsökte. Redan i Alsnö stadga 1280 bestämdes att kungen och hans sändebuds hade rätt att kräva mat, logi och hästar då de färdades genom landet. I Magnus Erikssons landslag från 1335 finns förslag om upprättande av tavernor vid de stora färdvägarna. Detta återupprepades i 1442 års allmänna landslag. I praktiken förverkligades nästan ingenting av detta. År 1561 utfärdade Erik XIV en stadga avseende tavernor och nu tillkom skyldigheten att hålla skjutshästar samt förråd av mat, dryck och hö som foder till hästarna. I varje härad utsågs en by att stå för gästgiveriskyldigheten. Det var inte ovanligt att flera byar delade på skyldigheten. År 1615 kom nästa stadga och nu ålades alla häradshövdingar att tillse att gästgiverier fanns efter alla landsvägar med 1 ½ mils mellanrum, alltså betydligt tätare än tidigare. Det vanliga var fortfarande att gästgiveriskyldigheten sköttes av skjutsbönderna tillsammans. Då det inte fanns andra fortskaffningsmedel till lands annat än hästdragna fordon ålades bönderna, dvs hästägarna, skyldighet att verkställa hästtransporter på land men ibland även över vattendrag, dvs färjetrafik. Det gällde i första hand transporter för kronans och krigsmaktens räkning, skjuts för kronans ämbetsmän och sk. kungsskjutsar. Men även den privata resandetrafiken skulle ombesörjas av de skjutsningsskyldiga bönderna. I och med att Sverige fick nya vägar farbara med vagnar utökades skjutsväsendet och betjäningen av de resande.

Drottning Kristinas gästgivarordning

Med drottning Kristinas gästgivarordning från år 1649 tillsattes gästgivare allmänt i landet. Med 1723 års gästgivarordning reglerade dessa förhållanden. Avståndet mellan gästgivargårdarna skulle vara högst 2 mil. Före 1649 användes landskapsmil i Sverige och de var olika långa i olika delar av landet. Nu sattes 1 mil till cirka 10,7 km och blev enhetlig i hela nationen. Skatte-, krono- och frälsebönderna befriades samtidigt från skyldigheten att ha hållhäst men fick istället erlägga en skatt, skjutspenningen. Bönderna var dock fortfarande skyldiga att mot betalning upplåta hästar åt resande ifall gästgiveriet tillfälligtvis inte klarade av att uppfylla sina skjutsskyldigheter. Rätt snart insåg man denna föreskrift var otillräcklig då att trafiken på landsvägarna snabbt ökade. Med skärpa framhölls därför i bl. a. 1651 års landshövdingeinstruktioner det nödvändiga i att tillsätta gästgivare. År 1696 infördes hållskjutsen vilken innebar att bönder i tur och ordning var skyldiga att hålla häst och fordon till gästgiveriets förfogande. Denna skyldighet inskrevs också i Byggningabalkens XXVIII kapitel i 1734 års lag.

Gästgiveri / Skjutshåll

Ett gästgiveri eller gästgivargård, var en inrättning för resande på vägarna, där mat och inkvartering skulle erbjudas, samt möjlighet till att byta häst för skjutsar. Detta var reglerat i Gästgiveristadgan. För varje gästgiveri fanns en särskild skjutsordning som reglerade hur många hästar skulle finnas där. Skjutsbönderna som ingick i gästgiveriet skulle medföra hållhästar som skulle erbjudas de resande. Men, på ställen där skjutsningen var stor fanns även reservhemman som skulle hjälpa till då både gästgivarnas och skjutsböndernas hästar tog slut. Skjutsbönderna måste infinna sig vid gästgiveriet när det var deras tur att köra och där invänta eventuella skjutsuppdrag. Vanligen skulle de skjutsningsskyldiga infinna sig klockan sex på eftermiddagen den ena dagen och stanna kvar till samma tid påföljande dag. Det inträffade att de fick vänta i ett helt dygn overksamma vid gästgivargården utan ersättning, eftersom betalning endast följde med skjutsningen. För att skjutsningsplikten inte skulle ta för mycket tid från arbetet på gården skickade bönderna ofta de som lättast kunde undvaras på gården. Det kunde vara drängar eller söner/döttrar som skickas i bondens ställe, även hustrur, och skjutsningen blev i mångt och mycket ett kvinnoarbete, men i ännu högre grad ett barnarbete. Myndigheterna försökte förbjuda skjutsning utförda av barn. ”Til at köra, måge icke små gåssar utskickas, emdan derigenom olycka tima kan”. Men förbudet var till ingen nytta och olyckor var vanliga. Vagnar kunde exempelvis välta eller tappa ett hjul när åkdonen i hög fart körde nedför backar då unga skjutspojkar eller trötta hästar kunde hålla emot. Bönderna i reserven kunde och andra sidan vara hemma och sköta sina sysslor intill dess bud kom. Då spände de för och körde fram och efter fullgjort uppdrag återvände de hem med en liten extra förtjänst på fickan. I allmänhet hade de resande egna vagnar eller slädar. Detta gällde framförallt adelsmän och högre ämbetsmän. Vagnarna var ofta tunga och klumpiga och krävde minst tre hästar i draget. Den resande hade ofta egen kusk. Det fanns dock resenärer, som inte hade råd att hålla sig med egen vagn. De fick nöja sig med de åkdon gästgivaren eller skjutsbonden kunde erbjuda. Vagnarna var ofta av enklaste slag och vållade de resande mycken förtret. Böndernas åkdon var enkla, robusta anordningar utan fjädring konstruerade för att i första hand forsla spannmål och annat gods, inte passagerare. Särskilt besvärlig synes en tvåhjulig gigg utan fjädrar ha varit. En gigg är en lätt tvåhjulig vagn som dras av en enda häst. Bilden visar resande i en tvåhjulig kärra i Småland. Teckning av Fritz von Dardel (1817- 1901). Bilden visar även en milsten och en stängd grind över vägen. Att åka i en vagn eller kärra som saknade fjädring var ingen angenäm upplevelse. Minsta ojämnhet i vägen fortplantade sig genom hjulen och vagnen vilket var en plåga för resenärerna. För att minska väntetiden vid en gästgivargård kunde den resande genom skjutspojke eller eget bud förbeställa hästar till en viss tidpunkt. Då var den gästgivare, som mottagit ett sådan förbeställning, skyldig att ha friska och utvilade hästar på plats när den resande anlände. I städerna, där mat och husrum kunde införskaffas på annat håll, ersattes gästgiverierna med skjutskontor. I vissa län på besvärliga kuperade sträckor var gästgivarskjutsarna var indelade i tre klasser med olika skjutspriser. De som färdades i första klassen fick sitta kvar i vagnen oavsett vägens beskaffenhet. Resenärer i andra klass skulle gå i uppförsbackarna, medan de som åkte i tredje klass måste skjuta på i backarna.

Gästgiveridagböcker

Med den alltmer ökande resandeströmmen blev det till slut nödvändigt med en viss kontroll av både resenärer och gästgiverier. En första åtgärd var att gästgivarna fick föra dagbok, en föregångare till våra dagars hotelliggare. Gästgiveridagböckerna började föras år 1762 efter en kunglig förordning. Den resandes namn och yrke antecknades. Inte bara namn och yrke antecknades utan även titel, vilket gästgiveri de kom ifrån och vilket gästgiveri som var nästa anhalt på resan, mm. Det var inte nödvändigt att den resande övernattade på gästgivargården för att hans namn skulle noteras utan var och en som fick hästbyte vid gården antecknades. I dagboken kunde även resande anteckna anmärkningar mot betjäningen. Gästgivaren stod inte försvarslös mot beskyllningar. Han hade möjlighet att i dagboken förklara brister i betjäningen. Detta var av vikt eftersom dagboken varje månad skulle översändas till kronofogden för åtal mot den felande. Dagböckerna översändes därefter till länsstyrelsen att förvaras i arkivet. Bilden visar interiören från en gästgivargård i Småland 1844. Lavering av Fritz von Dardel. Bild: Nordiska Museet. Det är trångt om utrymme inne i gästgiveriet och man ser att två eller möjligen tre resenärer delar säng. I samma rum som de sovande tas två nyanlända resenärer emot, en skriver in sig i gästgivardagboken medan skjutsbonden värmer händerna vid eldstaden.

Inrikespass

Inrikespass, eller vägbrev var en passliknande handling som krävdes för resor eller vistelse på allmän plats i Sverige från 1500-talet och fram till 1860. År 1603 förbjöds gästgiverier och bönder att utlämna hästar till resande som saknade pass. Den som var på resa utan pass kunde gripas för lösdriveri. Ett inrikespass var utställt för en resa i taget och till ett visst ställe. Till och med resvägen var i detalj inskriven. I ett kungligt brev år 1814 beordrades gästgivarna att i dagboken anteckna om den resande uppvisat pass eller var “känd i orten”.

Hållskjuts

År 1696 infördes hållskjutsen vilken innebar att bönder i tur och ordning var skyldiga att hålla häst och fordon till gästgiveriets förfogande. Från var och en av gästgiverierna skulle det finnas skjutsar till närmaste gästgiveri. Bönderna inom det skjutsdistrikt de tillhörde skulle på vissa förutbestämda dagar infinna sig med häst på den gästgivargård de blivit tilldelade, de skulle "ligga i håll" (i väntan) som det hette, för att göra hållskjuts. På varje mantal eller seland inom distriktet tilldelades bonden ett visst antal dagar då han skulle göra hållskjuts. Dessa hålldagar kallades "håll". För att hålla reda på vars och ens skjutsskyldighet upprättade kronobetjäningen (Länstyrelsen), med biträde av sockenombud, en hållskjutslängd, som för varje dag angav antalet beräknade hållskjutsar och vem som skulle utföra dem. Regeln var, att först av allt skulle hållskjutsen tas i anspråk av de resande. När hållskjutsen anlitats blev det därefter gästgivarens tur att skjutsa med egna hästar. När både hållskjuts och gästgivarens hästar utgått, måste man anlita "reservskjutsen". Hållskjutsen med allt vad den innebar ansågs som ett av bondehemmanens värsta plågoris. Särskilt under den bråda skördetiden förorsakade skjutsskyldigheten bönderna både besvär och ekonomisk förlust. Det kunde hända att bönderna vägrade att infinna sig vid gästgivargården därför att de gång efter annan kört fram utan att få någon beställning. Även om skjutshållen på den här tiden kallas gästgiverier handlade det i allmänhet inte om några gästgiverier i sentida mening. Mat och husrum skulle erbjudas i gästgivarböndernas stugor, någon särskild byggnad för detta fanns sällan. Länsstyrelserna försökte dock arbeta för inrättande av riktiga gästgiverier med resanderum och ordentlig servering och inte bara vad som råkade finnas på spisen hemma hos gästgivarbönderna efter landsvägarna, men oftast var kostnaden för detta alltför hög för bönderna. Husrum erbjöds vanligen i köket hos bondefamiljerna, oftast också i samma säng som folket på gården, om inte på golvet eller i något uthus. Så särskilt angenäm var inte vistelsen på en dåtida gästgivargård att man trots det låga inackorderingspriset dröjde där längre än nödvändigt. I de flesta fall gjorde man endast uppehåll för byte av hästar. Gästgivargårdarnas viktigaste uppgifter blev att svara för transporterna av de resande. Först runt 1700 började särskilda gästgiverier bli lite vanligare. Bilden till höger visar en två-hjulig kärra med plats för två personer på kuskbocken, 1880-tal. Bild: Postmuseum, ID: POST.045594.

1734 års gästgiveriförordning

Med 1734 års gästgiveriförordning fastslogs och förtydligades gästgiveriskyldigheten och nu tvingades de gästgiverier som ännu inte hade någon måltidslokal och övernattningsrum för de resande att bygga sådana. Gästgiverierna ålades även att ha stall och vagnslider. Med andra ord, på gästgivargården skulle det finnas nödiga hus för en vägfarande såsom sal eller gästestuga med sina kammare, stall och vagnslider. Förmådde inte bonden själv bygga, skulle häradet hjälpa till. Räckte inte lokalerna till skulle han härbärgera gästerna i granngårdarna. Gästgivaren var även skyldig att hålla “nödige sängkläder, linne, bordtyg och annat husgeråd samt ljus och wed, mat, enckelt och dubbelt brännevin, öl och swagöl, jemte korn och hafra, hö och halm för hästarne”. Priset för logi och mat reglerades genom en särskild taxa, fastställd av landshövdingen. Det stipulerades även om en skjutstavla med avståndsangivelser till angränsande gästgiverier som skulle hängas upp vid varje gästgiveri. Att byta ekipage vid i stort sett varje gästgivargård gjorde att resandet tog lång tid och var mycket omständligt. Böndernas hästar var inte sällan uttröttade efter att ha slitit på åkrarna hela dagen. Normalt hade skjutsbonden rätt att följa med ekipaget till nästa gästgivargård, för att där kunna ta med sig sin häst hem. Det hände dock att förnäma resenärer vägrade ta med bonden i sin vagn och denne fick då springa efter de två milen till nästa gästgivargård för att där kunna hämta sina hästar, något som starkt bidrog till missnöjet med skjutsningsskyldigheten. Bilden visar en gästgiveritavla eller skjutstavla från Alsike gästgiveri, Uppland. Bild: Upplandsmuseet, ID: UM10279. Text på tavlan: Alsike gästgifveri: Hvarifrån Skjutsas med det antal hästar som Dagboken utvisar. Till Upsala 1,6 Nymil, Sigtuna 1,9 Nymil: Märsta 2,1 do, Marma 1,6 do, Knifsta 0,9 do. Enligt uppgift har tavlan varit placerad på väggen till stora ingången till Alsike gästgivargård, Alsike socken, Uppland fram till 1927 då gästgiveriet drogs in.

Värnandet om hästarna

Det var naturligtvis billigare att få en skjuts i kärra efter en häst, än i vagn efter två hästar. Detta gjorde att de resande vanligen valde kärrorna som därför ofta blev överlastade, vilket var ett vanligt problem. Men det fanns djurskyddstankar även på den tiden. 1734 års lag innehöll stränga lastföreskrifter för att värna böndernas små hästar. Enligt bestämmelserna fick inte hästen betungas med mer last ”än han beqvämligen orkar bära”. En kärra förspänd med en häst fick inte dra mer än ett skeppund, dvs cirka 170 kilo. En vagn förspänd med två hästar kunde dra det dubbla. På ett åkdon dragen av en häst fick maximalt två personer åka, men på en vagn dragen av två hästar kunde tre personer åka, ”under hvilka tre den resandes kusk eller dräng, men icke skjutsaren, begripes”. Mängden bagage var begränsad till ”en måttelig våtsäck, eller ett litet skrin eller coffert”. För att därutöver värna hästarna infördes även begränsning av den hastighet som skjutsarna fick framföras i. En mil fick inte avverkas på kortare tid än 1 ½ timme, vilket motsvarar en hastighet av knappt 7 km/h. Nu var väl inte tillsynen av skjutsarnas hastighet den allra bästa. Om vägen var i fint skick och hästen utvilad kunde farten bli högre. Det inte ovanligt att resande hade både egen vagn och kusk. Vid dessa tillfällen var det brukligt att de resande inte ville ha skjutsbonden med på vagnen som då fick halvspringa bakom ekipaget till nästa gästgiveri för att där ta med hästen hem. Om de resande hade bråttom och med skjutsbonden bakom vagnen kunde kusken driva på hästen mer än vad som var bra för denne. Det var lätt att se på de hästar som just anlänt till ett gästgiveri om de drivits för hårt. Hästarna var då vita av lödder och sprängkörda. Det var inte helt ovanligt att man fick avliva en skjutshäst, som stupat av överansträngning. Ibland kunde det uppstå bråk och oenighet om ett ekipage hade körts för hårt och den nya skjutsbonden, vars hästar skulle användas fram till nästa gästgiveri, kunde sätta sig på tvären och vägra låna ut sina hästar. Läs vidare om ett skjutsbråk som resulterade i mord, böter och fängelse.

1800-tal

I en hållskjutslängd upprättad år 1819 i Ytterlännäs socken i södra Ångermanland beräknades antalet "håll" till 575 stycken. Då varje "håll" motsvarade 1 seland jord, fick en bonde, som hade ett hemman om 5 seland, infinna sig vid ”sitt” gästgiveri och göra 5 hållskjutsar. På 1870-talet var skjutstaxan 1,60 kr per mil. Bönderna fick då ersättning för skjutsarna med 3,60 kr per seland. Gästgivaren var således skyldig från 1734 att tillhandahålla mat till de resande. Detta och andra saker reglerades i Gästgiveriordningen. Gästgivare tillsattes av länsstyrelsen. Om flera ville ha sysslan utlystes den på entreprenad. Nya kommunikationsmedel slog så småningom ut hästskjutsarna. Under 1800-talet blev det allt vanligare att gästgiverierna åtog sig genom entreprenad att sköta all skjutsning. Bilden visar Rotebro gästgivargård i Sollentuna. Bild: Gästgiveri och skjutshåll, 1959. Rotsunda gård fick tillstånd av Drottning Kristina att bedriva krog, härbärge och skjuts "för en billig och skälig betalning". Rotsunda gård ägdes då av landshövdingen Johan Berndes. Rotebro gästgivargård låg vid bron över Edsån och intill den viktiga färdvägen mellan Stockholm och Uppsala (Uppsalavägen). Härifrån gick skjutsar till Kimsta, Märsta, Barkarby, Stockholm och Ås Husby. Rotebro gästgivargård är känd från målningen Grindslanten av August Malmström. På denna målning syns i bakgrunden den numera försvunna gästgivargården där Malmström bodde under några somrar på 1880-talet. När diligensinrättning upprättades på vissa håll i landet kunde resenärerna planera sin resa bättre och avresan skedde då på bestämda klockslag. År 1831 inrättades en diligenslinje mellan Stockholm och Linköping med plats för 8 personer och resan tog 15 timmar mellan dessa städer vilket var snabbare än tidigare. De första ångbåtslinjerna kom också att betyda mycket för mer välbeställda resenärer som därmed kom att ges möjlighet att undvika gästningen på de ofta ganska enkla gästgiverierna. Järnvägen kom att betyda än mer för ett minskat behov av gästgiverier. Med 1878 års skjutsstadga befriades slutligen bönderna från det mesta av skjutningsplikten och resande tvingades att själva skaffa hästar och husrum där de kunde köpa detsamma. Man skiljde även mellan gästgivar- och skjutsningsskyldigheten och länsstyrelsen medgav möjlighet att förvandla ett gästgiveri till enbart skjutsstation. En skjutsstation eller skjutshåll var i Sverige en inrättning för resande på vägarna där man kunde byta hästar för skjutsar men inte, som på ett gästgiveri, erhålla mat och husrum. Först 1911 försvann skjutsningsplikten helt. År 1933 avskaffades hela institutionen såsom allmän angelägenhet. Bilden visar ett gästgiveri 1838. Teckning av F. von Dardel. Bild: Örebro läns museum, ID: OLM-91-102-1760.

Relaterade länkar

• Skjutsbråk med mord, böter och fängelse • Svensk väghistoria • Väghistoria, sida 2 • Fäbodar och fäbodliv • Socknen och sockenstämman • Inrikespass • Postväsendets historia • Svenska järnvägens historia • Göta kanals historia • Gamla mått och vikter • Skiftesreformerna i Sverige •

Källor

• Vägen i kulturlandskapet, vägar och trafik före bilismen, Vägverket, 2004 • Det gamla Ytterlännäs, Sten Berglund, 1974. Utgiven av Ytterlännäs hembygdsförening. Kapitel 39, sid 368 och framåt. • Hur klövjestigen blev landsväg, Gösta Berg, 1935. (Svenska kulturbilder / Första utgåvan. Andra bandet (del III & IV), sid 269 och framåt.) • Gästgiveri och skjutshåll, Ur det forna reselivets krönika, av Sven Sjöberg. Ur årsboken Uppland, 1959. • Stigen av Lars Levander, 1953 • Skjutssystemet i Sverige: Hjultrafik. Artikel av Carolina Söderholm, publicerad i Populär Historia 4/2001. • Svenska Akademins Ordbok, SAOB • Wikipedia • Lantmäteriet Överst på sidan

Fångtransporter

Ibland hände det att en fångtransport stannade till vid gästgiveriet för att byta hästar. Det var i regel fångskjutsar med fångar på väg från rannsakningshäktet till fängelset eller spöplatsen. Transportera av fångar kallades förpassning. Ofta hade fången både hand- och fotjärn på sig. Fångtransporter kunde ta många dagar, beroende på avstånd, i en skakig vagn som gjorde att fängslen skavde på huden. Att se dessa fastkedjade förbrytare var en beklämmande syn. Vid gästgivargården gjordes ett kortare uppehåll för hästbyte och utspisning. Med sina rasslande kedjor fördes fångarna in i köket där de serverades varm mjölk och bröd. Det var inte med någon större entusiasm som skjutsbönderna genomförde sådana uppdrag. De visste aldrig vad som skulle kunna hända under färden genom de milsvida skogarna. För hästarna var däremot dessa transporter av lindrig art. Fångarna medförde ingen packning och hade inte heller någon större brådska till fängelset eller spöpålen. Bilden visar en bevakad fångtransport under 1800-talet.

Diligenstrafik

Den förste att starta diligenstrafik i Sverige var Jakob Wallrave år 1722. Han ordnade posttrafik med diligenser som också tog passagerare. Trafiken började mellan Stockholm och Uppsala men utsträcktes efter ett tag till Gävle. Wallrave ville utnyttja postböndernas hästar men förslaget avslogs av bondeståndet i Rikets Ständer 1723. Wallrave var därför tvungen att upphöra med verksamheten redan hösten 1723. Det dröjde nu drygt 100 år innan en ny privat postdiligenstrafik återupptogs. Denna gång var det åter sträckan Stockholm - Uppsala som trafiken började på. Denna trafik pågick ända till 1866. Även på sträckan Stockholm - Linköping inrättades 1831 postdiligenstrafik. Trafiken utsträckes snart till Jönköping. Snart täcktes större delen av landet in av diligenstrafik. Bilden visar en postdiligens från cirka 1860 med heltäckt kupé och plats för fyra passagerare inne i kupén. Två passagerarplatser på bakkofferten. Bild: Postmuseum, ID: POST.047121. Även postverket själva startade diligenstrafik 1831. Denna startade på linjen Stockholm - Ystad. Man körde en avgång per vecka i båda riktningarna. Hästarna fick anskaffas per entreprenad och fick användas i högst tre mil innan de byttes. Hela sträckan var på 56 mil. Resan startade i Stockholm kl 6 på lördag kväll och var framme i Ystad på torsdag eftermiddag. Man övernattade i Nyköping, Linköping, Jönköping, Växjö och Kristianstad. Det var dock inte alltid man var framme på torsdag eftermiddag i synnerhet då det regnade mycket och väglaget var uruselt. Då kunde resan ta en vecka eller mer. Konkuransen på passagerarsidan var stor från de privata diligenslinjerna som hade betydligt bekvämare vagnar. 1834 upphörde därför passagerartrafiken på postverkets linje. Först 1850 återupptog postverket passagerarbefordran. Bilden visar en enklare postdiligens mellan Jönköping och Halmstad. Bild: Hallands Konstmuseum, ID: T011326. Sin största blomstring hade diligenstrafiken mellan 1861 och 1875. Detta var bland annat för att ersätta den från 1860 successivt indragna postbondeinstutionen. Antalet postbondehemman uppgick 1859 till 746 st. År 1866 hade de minskat till 314 st och år 1870 var de helt borta. Beslutet att postbönderna skulle avvecklas och ersättas med diligenstrafik togs på 1860-års riksdag.

Järnvägen

Diligensens storhetstid sammanföll med järnvägens utbyggnad. Järnvägen övertog nu allt mer postdistrubitionen. År 1888 drogs den sista diligenstrafiken in. Med tåg kunde man nu resa mellan Stockholm och Göteborg på 12 timmar mot en vecka med hästdiligens. Den första svenska järnvägslinjen invigdes 1856. Den största expansionen hade järnvägen under 1870-talet då de flesta orter i mellan och syd Sverige bands samman med järnvägen. Därefter byggdes de norrländska linjerna ut. Staten byggde de bredspåriga stambanorna och privata företag de smalspåriga linjerna. Stambanorna skulle binda samman de olika landsdelarna och de privata linjerna inom en landsdel. Denna uppdelning fanns kvar till 1930-talet. Postverket började nu att använda järnvägen som transportmedel. Efter ett par år började man även att sortera posten ombord på tågen i särskilda postvagnar. De första postvagnarna började att användas 1861. I norrland där järnvägen inte var lika utbyggd kom man att använda speciella postbussar. Postbusslinjerna ökade i antal. De band samman järnvägslinjerna på den norrländska landsbygden. Gästgiveridagböckerna ger klara besked i nedgången av resandet med hästskjutsar efter att järnvägen byggts ut. Efter Uppsala-Gävle järnvägs tillkomst 1874 sjönk antalet resenärer vid Mehede gästgivargård från 150 i januari till 34 i april och antalet hästar, som utgick under samma tid, från 254 till 42. Ännu tydligare är nedgången år 1880: antalet resenärer uppgick då under januari till endast två, och tio år senare finns i gästgiveridagboken för samma månad inte en enda resande antecknad. Mehedeby är en ort i norra Uppland i Tierps socken. Ännu i början av 1900-talet fanns det många gästgivargårdar i trakter, som saknade järnvägsförbindelse. Men alltefter som bilarnas antal ökade, drabbades även dessa gästgiverier av den moderna tidens krav på snabbare förbindelser och lades ner en efter en.

Bilder - Gästgiveri & Skjutshåll