Gästgiverier och skjutshåll - 2

Skjuts med mord, böter och

fängelse

Inledning

Ibland kunde det uppstå tvister, till och med bråk vid gästgiverierna, om det inte fanns hästar tillgängliga eller om en skjutsbonde tyckte att det körts för hårt med hästen fram till gästgiveriet. Han kunde då vägra att låna ut sin häst. En tragisk händelse vid Mehede gästgivargård i Tierps socken i norra Uppland blev på sin tid mycket uppmärksammad. Vid gästgiverigården uppstod bråk mellan två resande och deras skjutspojke och med skjutsbonden och gästgivaren, ett bråk som resulterade i misshandel, blodvite och gästgivarens död. De två resande dömdes till böter och skjutspojken till fängelse.

Bråket på Mehede gästgivargård i februari

1767

Så här berättar gästgiveridagbok och domstolsprotokoll om det inträffade: Morgonen 18 februari 1767 infann sig en ryttare vid gästgivargården och beställde hästar åt två adelsmän för färd söderut senare på dagen. Eftersom alla hållhästarna var utgångna skickades bud till bonden Lars Persson i Grimsarbo att skyndsamt infinna sig med reservhästar. Vid middagstiden kom några hälsingebönder körande fram till gästgivargården. De hade besökt distingsmarknaden i Uppsala men var nu på hemväg. Liksom förr om åren ämnade de övernatta i Mehede. De hade just efter uppmaning av den 38-årige gästgivaren Anders Andersson dragit bort sina slädar från gårdsplanen, då den förste av de väntade adelsmännen, den koppärrige kapten Wilhelm Pauli körde fram till gästgivargården. Man behövde inte ens fråga den medföljande skjutspojken om kaptenen kört fort från Älvkarleby. Det syntes alltför tydligt på de löddriga hästarna. I befallande ton skrek Pauli åt gästgivaren att omedelbart spänna för nya hästar. Den eftersände bonden med reservhästarna befann sig plötsligt i en brydsam situation. Med bestörtning hade han iakttagit den hårda behandling hästarna fått utstå. ”Detta fick inte ske med hans hästar”, tänkte han för sig själv. Innan något hästbyte ännu ägt rum, kom löjtnant Mauritz Klingspor med sitt ekipage in på gårdsplanen. Även denne krävde omedelbart hästbyte. Allt hade nu gått lyckligt om den närmast ansvarige, bonden Lars Persson, fullgjort sina skyldigheter, men han gjorde undanflykter för att slippa körningen. De unga, hetlevrade adelsmännen blev allt otåligare. De skulle ju innan kvällen söka nå Uppsala och önskade inte bli fördröjda i denna lilla by. När dessutom gästgivaren i enlighet med gästgiveristadgan tillsade dem: “Ni har kört oförswarligt. Det är emot lag och ordning att köra så strängt”, förlorade de helt besinningen. Under deras vistelse som officerare i den franska hären hade de inte mött en sådan uppstudsighet från allmogens sida. Detta fick inte tolereras. Pauli drog sin värja och skrek hotfullt åt gästgivaren: “Spänn för straxt eller jag skall hugga armar och ben af”. För att ytterligare understryka att han menade allvar, tilldelade han gästgivaren fyra slag över ryggen. Även Klingspor ingrep i striden. En våldsam batalj följde, där gästgivaren tycktes dra det kortaste strået. De hårda slagen föll allt tätare över honom. Men plötsligt vände han sig om och grep den helt överrumplade Klingspor i kragen, lyfte honom upp i luften och kastade honom med våldsam kraft mot marken. Det uppehåll i slagsmålet, som blev resultatet av denna manöver, begagnade den sårade gästgivaren till att fly undan till granngården för att skaffa vittnen. Sedan de båda adelsmännen hämtat sig från den första sammandrabbningen, tvingade de Lars Persson och drängen Eric Tinglöf, som medföljde Pauli på resan, att spänna gästgivarens egna hästar för slädarna i akt och mening att före gästgivarens återkomst hinna draga sina färde. Denna plan lyckades inte. Innan allt var klart för avfärd uppenbarade sig gästgivaren i sällskap med några bönder från byn. Pauli och Klingspor försökte hindra honom att komma in på gårdsplanen, men han slet sig loss och sprang fram till sina hästar, som han började spänna ifrån under ropet: “Det skall fan ta Er för, att spänna för mina hästar, när jag har reservhästar inne! Förbanne mig det skall ske!”. De båda adelsmännen rusade då fram och tvingade honom under hugg och slag att dra sig tillbaka från slädarna. Framför stallbyggnaden stannade han plötsligt, vände sig om och lyckades få ett stadigt grepp på sina motståndare, som han med stor kraft böjde ner mot marken. I denna kritiska situation sprang drängen Tinglöf fram och lyckades för en stund skilja de stridande åt. Slagsmålet hade nu antagit en alltmer våldsam karaktär. Framför stallbyggnaden låg en eldbrand, som gästgivaren ryckte till sig. Nu blev han den anfallande parten. Under ropet: “Ta mig fan skall det icke blifwa slag utaf” gick han till angrepp. Någon tanke på förlikning existerade inte längre. Bakom gästgivargårdens stängda fönster följde gäster och gårdens folk det hemska skådespelet. En av de skräckslagna pigorna tiggde och bad hälsingebönderna att skilja de stridande åt “att de ej skulle slå ihjäl husbonden”. De drog sig också ut på brotrappan, men där stannade de eftersom slagsmålet helt plötsligt tagit en för gästgivaren lyckosam vändning. Denne hade nämligen återigen böjt ner sina antagonister mot marken. Medan han höll dem i detta järngrepp, upptäckte han på gårdsplanen en fimmelstång, dvs. en del av ett skakel. Med den som tillhygge gick han på nytt till anfall. Därvid stötte han Klingspor för bröstet med sådan kraft att denne föll baklänges ner i en släde. Situationen syntes ytterst prekär för den unge greven. Men återigen kom drängen Tinglöf till undsättning. Även han hade försett sig med en kraftig stång, 4 alnar lång och 3 tum tjock. I nästa sekund lyfte han stången och slog den med väldig kraft i huvudet på gästgivaren så att denne föll halvt avsvimmad ner i en vattenpöl. Där blev han liggande utsatt för drängens sparkar och slag. Först vid drängens utrop: “Statt upp satan” lyckades han kravla sig upp. Blödande från otaliga sår raglade han in i gästgivargården, där han utmattad sjönk ihop på en bänk. Under tiden hade den gamle gästgivaren kommit in på gårdsplanen och där fått veta vad som inträffat. Även han blev utsatt för de båda adelsmännens raseri. Slagsmålet dem emellan upphörde inte förrän bybor, som deltagit i husförhöret nere i byn, strömmade in på gårdsplanen. Inför den övermakten fann adelsmännen det lämpligt att tillsammans med drängen Tinglöf söka skydd i ett rum inne i gästgivargården. De lyckades stänga dörren, men de uppretade byborna bröt sig in i rummet, där ett våldsamt slagsmål uppstod, varvid särskilt Pauli blev illa tilltygad. Någon fortsättning på adelsmännens resa blev det inte den dagen och inte heller den följande utan först två dagar senare anlände de enligt gästgiveridagboken till Yvre gästgivargård på väg mot Stockholm. Tillståndet för den svårt skadade gästgivaren Anders Andersson försämrades oroväckande. Ett dygn efter slagsmålet avled han. Morddramat fick sin epilog i Svea hovrätt, där drängen Tinglöf dömdes till en månads fängelse vid vatten och bröd samt en söndagsplikt. Pauli dömdes att böta 100 daler silvermynt och Klingspor 10 daler silvermynt. Tinglöf avtjänade sitt straff i Jönköpings slottshäkte; i slottskapellet i samma stad undergick han kyrkoplikt. Ovanstående berättelse är ett utdrag från en artikel skriven av Sven Sjöberg år 1959.

Adelspersonerna

Kapten Vilhelm Mauritz Pauli Vilhelm Mauritz Pauli, född 1730-12-05, död 1800-08- 11 i Stockholm. I fransk militär tjänst 1760 - 1763. Kapten vid Jämtlands dragonregemente 1766-06-30. Löjtnant Mauritz Klingspor Wilhelm Mauritz Klingspor, född den 1744-12-07 på Fluxerum i Karlstorps socken, Småland, död den 1814- 05-15 i Stockholm. Greve (1767 friherre). Avsked ur fransk tjänst 1763. År 1767 kapten vid Jämtlands dragonregemente. Båda officerarna hade tjänstgjort i franska armén samtidigt och båda var år 1767 officerare vid Jämtlands dragonregemente.

Övrigt

Bonden Lars Persson i Grimsarbo i Tierps socken var född 1728. Båda gästgiverierna som nämns i texten, Meheby och Yvre ligger i Tierps socken, Uppland. Distingsmarknaden som hälsingebönderna besökt hålls idag första måndagen och tisdagen i februari på Vaksala torg i Uppsala. På 1700- och 1800-talen hade marknaden sin storhetstid tack vare penninghushållningen.

Relaterade länkar

• Gästgiverier och skjutshåll • Svensk väghistoria • Fäbodar och fäbodliv • Socknen och sockenstämman • Inrikespass • Postväsendets historia • Svenska järnvägens historia • Göta kanals historia • Gamla mått och vikter • Skiftesreformerna i Sverige •

Källor

• Vägen i kulturlandskapet, vägar och trafik före bilismen, Vägverket, 2004 • Det gamla Ytterlännäs, Sten Berglund, 1974. Utgiven av Ytterlännäs hembygdsförening. Kapitel 39, sid 368 och framåt. • Hur klövjestigen blev landsväg, Gösta Berg, 1935. (Svenska kulturbilder / Första utgåvan. Andra bandet (del III & IV), sid 269 och framåt.) • Gästgiveri och skjutshåll, Ur det forna reselivets krönika, av Sven Sjöberg. Ur årsboken Uppland, 1959. • Stigen av Lars Levander, 1953 • Skjutssystemet i Sverige: Hjultrafik. Artikel av Carolina Söderholm, publicerad i Populär Historia 4/2001. • Svenska Akademins Ordbok, SAOB • Wikipedia • Lantmäteriet Överst på sidan