Gamla jakt- och fångstmetoder

samt redskap - historik, Sverige

Inledning

Jakt innebär sökning, upp­spårning, förföljande, infångande och nedläggande av vilt. Ursprungligen hade jakten till syfte att införskaffa mat samt material till kläder och skor. De jaktmetoder som användes varierar mycket beroende på terräng, bytesdjur samt teknologiska faktorer. Rubrikbilden ovan visar "Wargjagt i Westergötland" av Fritz von Dardel 1847. En släde med tre män och en gris förföljs av två vargar. Bild: Wikipedia.

Allmogejakt

Allmogejakt eller husbehovsjakt avser den jakt som allmogen bedrev och som var väsentlig för familjens försörjning. Jakten var ursprungligen fullkomligt fri, i det att villebrådet, i likhet med jorden och skogen, ansågs som ingens tillhörighet ("herrelöst gods"). Detta gällde ända fram till tiderna då lagar började bli nedskrivna, såsom Västgötalagen, dvs 1200-tal. Kronan tog nu all överrätt till jakt och den fria allmogejakten begränsades och reglerades i jaktregale, i synnerhet högvilt på all mark, och denna rätt kunde endast överlåtas till enskilda genom privilegiebrev (jaktprivilegium). Jaktprivilegium ingick normalt i adelsprivilegierna och gällde kollektivt för adeln. Jaktregale: regale innebar en förfoganderätt, dvs en kungligt företrädesrätt och höghetsrättigheter och är den juridiska beteckningen på kunglig rättighet, monarkens rätt i egenskap av monark. Allmogens rätt till jakt begränsades till att nedlägga rovdjur, såsom björn, varg och räv, vilka förklarades fridlösa oberoende var de påträffades. Jakträtt i övrigt tillskrevs jordägaren så att varje fri man, såväl frälse som ofrälse, ägde rätt att bedriva jakt på sina marker, endast med de begränsningar som för vissa djurarter antingen helt och hållet eller endast under någon del av året var föreskriven som fridlysta. Bland alla de begränsningar i en markägarens jakträtt var den viktigaste att rådjuret, såsom stadgas redan i Östgötalagen (tillkom i slutet av 1200-talet), förklarades för ett kungens djur som ingen annan än konungen hade rätt att fälla. I Magnus Erikssons landslag som trädde i kraft på 1350- talet förklarades älgjakt med spjut som förbjudet för allmogen. Förbudet gällde däremot inte östra Dalsland, Värmland, södra Dalarna, Gästrikland eller Hälsingland (Storhälsingland). Däremot var bönder skyldiga att ha ett fyra famnar (ca: 7 m) långt vargnät, och jakt av björn, räv och varg var tillåtet även på annans mark. Djur som ekorre, mård och lodjur fick däremot jagas på den egna marken. Redan i denna äldre lagstiftning finns spår av att man betraktade jakträtten som ett regale. Dock stadgas i Hälsingelagen (från 1320) om bågaskatt vilken fanns kvar i Norrland till 1600-talet, men i huvudsak gällde pälsdjur, och uttryckligen berodde på att de slapp ledungsplikten i utbyte mot att själva värja sitt land. Bågaskatt, eller vinterskatt eller skinnskatt, var en ordinarie personlig skatt som under medeltiden och reformationstiden togs ut in natura i viltskinn (ekorrskinn) eller med ett halvt öre av allmogen i Norrland. Under Vasakungarna på 1500- och 1600-talen blev det en tydligare uppdelning och uppstramning av de jaktliga rättigheterna. Kungen hade ensam rätt att jaga på kronans jord och adeln fick rätt att jaga högvilt (älg, hjort och rådjur) på sin egen mark. Med utfärdandet av kungliga jaktstadgan 22 mars 1647 miste de jordägande bönderna rätten att jaga högvilt (älg, hjort och rådjur) på egen mark, förutom i Norrland och kusten. Straffen för överträdelser var kännbara. Högvilt är beteckning på visst vilt som i äldre tider endast fick jagas av konungen och senare även adeln via jaktregale. Under 1600- och 1700-talet var jakten i Sverige en dragkamp mellan privilegierade jägare - kungen och adeln - och de oprivilegierade jägarna - de jordägande bönderna. 1664 års jaktstadga infördes ytterligare begränsningar för oprivilegierade jägarna - då även jakten på fågel blev olovlig för allmogen. Under 1700-talet kom vissa förändringar och moderniseringar av jakträtten, men processen gick långsamt. År 1702 fick allmogen rätt att bära och bruka skjutvapen för "odjurs" bekämpning. År 1767 fick invånarna i norrlandslänen rätt att jaga älg med skjutvapen men den riktiga stora förändringen kom år 1789. Innan 1789 saknade svenska bönder - med vissa undantag i Norrland - rätt att jaga högdjur (älg, hjort och rådjur) på sin egen mark; detta var kungens och adelns privilegium. Kung Gustav III gav den svenska allmogen rätt att jaga allt vilt på sin egen mark (skattejord). Med 1808 års jaktstadga infördes nya och längre fredningstider av vilt och jaktstadgan bekräftade även markägarnas jakträtt vilket definitivt satte stopp för de adliga jaktprivilegierna.

Jakträtt idag

Från 1808 är således jakträtten i Sverige kopplad till markägandet, och markägaren har därmed jakträtt på sin mark. Om markägaren inte själv jagar kan jakträtten upplåtas åt andra personer, s.k. jaktarrende. Jägaren eller jaktlaget som arrenderar jaktmarken har då samma rättigheter som den som jagar på egen mark. Ungefär hälften av Sveriges jägare jagar på egna marker, medan den andra hälften arrenderar mark av skogsbolag, staten, stift och stora markägare. Ett jaktlag kan antingen vara markägare som jagar tillsammans på egna marker eller en grupp som arrenderar en jaktmark. En viktig funktion i ett jaktlag är jaktledaren som leder och organiserar jakten samt ansvarar för säkerheten.

Jakt på rovdjur

I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet utgjorde rovdjursattackerna ett högst verkligt och stort bekymmer för bönderna i Sverige vilket framgår i statistiken över dödade tamboskap etc. Enbart år 1829 dödade rovdjur 465 hästar, 3.108 oxar och nötdjur, 504 svin samt 19.104 får och getter i sjutton av landets län. Totalt beräknades antalet dödades tamdjur detta år till cirka 35.000! Källa: Brusewitz .

Björnjakt

Den art av björnar som finns i Sverige är Europeisk brunbjörn (Ursus arctos arctos). Björn har i första hand jagats för att tillvarata dess päls och kött. Björnjakt har historiskt sett varit ett betydande intresse bland de nordiska jägarna. Innan det fanns tillgång till moderna skjutvapen ansågs det allmänt att den som lyckats nedlägga en brunbjörn utfört en verklig bragd. Bilden till höger visar en brunbjörn (Ursus arctos). Bild Wikipedia. Björn fångades vanligen med hjälp av fällor som bestod av övertäckta fångstgropar, eller utplacerade trampsaxar dit djuret lockades med hjälp av en åtel. En annan och betydligt farligare metod, var att invänta björnen med ett spjut som var spetsigt i båda ändarna. Spjutet kördes då först ned i marken och därefter hölls spjutet redo för björnens attack. År 1893 avskaffades skottpengarna på björn i Sverige, som då var 50 kronor per skjuten björn. Under åren 1865, 1867 och 1868 utbetalades skottpengar för 17, 19 respektive 18 fällda björnar i Västernorrlands län. Vid mitten av 1860-talet björnen således ganska allmän. I ett protokoll från Ytterlännäs kommunalstämma (Y-län) den 30 augusti 1863, framgår att den kommunala skottpenningen på björn då höjdes från 50 kronor till 150 kronor. Vid björnjakten använde man sig vid denna tid av så- kallade lodbössor (även kallad lobössor), som för varje skott måste laddas om från mynningen. Dessa bössor hade liten kaliber, och kulan, lodet, stöpte man själv i en s.k. kultång. Benämningen lodbössa kommer av att man med vapnen sköt lod (runda blykulor). Detta var företrädesvis ett vapen för allmogen. Bilden till höger är från en björnjakt i Dalarna, tidigt 1900-tal. Bild: Wikipedia. Idag är björnjakten starkt reglerad och får endast bedrivas på licens utfärdad av Naturvårdsverket efter samråd med berörd länsstyrelse. All jakt på björnhona med ungar är förbjuden. Björnen det första rovdjuret som fridlystes i Sverige, vilket skedde 1913. Under 1920-talet fanns björn endast kvar i begränsade områden i landet och 1930 uppgick det svenska beståndet till cirka 130 individer. De hårda restriktionerna för björnjakt upphävdes 1943. Enligt en undersökning gjord år 2008 beräknades att Sverige då hade ungefär 3.300 björnar. Brunbjörnen är Härjedalens landskapsdjur. En sax är en typ av fångstfälla bestående av två metallskänklar, som slår ihop när saxen utlöses. De är första hand avsedd för att fånga eller bekämpa rovdjur. Några varianter är rävsax och björnsax. Bilden till höger visar en björnsax. Bild: Det Gamla Ytterlännäs. Åtel är djurföda som placerats ut för att locka eller göda vilt. En äldre benämning är luder. Fångstgropar är den vanligaste typen av fornlämningar i Sveriges inland och har använts för fångst av vildren, varg och älg samt i mindre utsträckning även för räv och björn. Fångstgropar har använts från stenåldern och fram till 1800-talet. De består av grävda fallgropar med eller utan kista av sten eller trä och är cirka 3–4 meter i diameter och ca 2,5 m djupa. Jakt med fångstgrop förbjöds i lag 1864. Bilden till vänster visar en fångstgrop från Ångermanland. Bild: Wikipedia.

Vargjakt

Den skandinaviska vargstammen med namn som varg, gråvarg, eller ulv (Canis lupus) tillhör gruppen Nordliga vargar, stora arter med stor hjärna och starka rovdjurständer, som förekommer i Europa, Nordamerika och norra Asien. På grund av sin storlek och kraftigare tanduppsättning är de ett farligare rovdjur än sina sydeuropeiska släktingar. Tittar man i Sveriges gamla landskapslagar är det tydligt att varg var vanligt i hela landet. Hjortdjur, främst älg, samt ren och rådjur är de viktigaste bytesdjuren i Skandinavien, men hare, bäver, vildsvin och grävling ingår också. Bilden till höger visar en nordlig varg. Bild: Wikipedia. Vargen har länge betraktats som ett skadedjur och redan på 1200-talet påbjöds i de svenska landskapslagarna att bönder skulle hålla redskap för och delta i vargjakt. Den som inte ställde upp och deltog i vargjakt straffades med böter. För att uppmuntra jakt infördes genom 1647 års jaktstadga skottpengar på varg. Före 1850 var vargar talrika ända ned till Skåne, där en fälldes så sent som 1875. Under andra hälften av 1800-talet minskade antalet vargar snabbt i Sverige av flera orsaker som ökat jakttryck, brist på villebråd. Under 1850-talet dödades 1.850 vargar i Sverige. Jakt med varggrop, även kallat fångstgrop, förbjöds 1864. Kring 1800-talets början var vargpopulationen fortfarande stark och vargen var vanligt förekommande i hela Sverige. Under åren 1827–1839 dödades omkring 6.790 vargar i landet. Under 1870- talet var det bara de tre nordligaste länen, som kunde uppvisa en verklig vargstam. År 1900 uppskattades den svenska vargstammen till ett hundratal djur. Vargen fridlystes i Sverige vid halvårsskiftet 1966 och då fanns högst ett 10-tal vargar kvar. Den skandinaviska vargstammen kan betraktas som en gemensam svensk-norsk population. År 2015 beräknades antalet vargar i Sverige till cirka 415. Fällor har använts för att döda eller fånga vargar. Vissa typer av fällor anordnades som fasta anläggningar som fångstgrop. En varggrop kunde vara utgöras av en fångstgrop med en påle i mitten där man kunde binda fast ett byte, till exempel en tupp. Grenar lades över gropen så att den inte var synlig. Då vargen gick till angrepp föll den ned i gropen. Bilden till vänster visar en varggrop i Södra Sandsjö socken, Småland. Bild: Wikipedia. Andra fällor, som saxar, placerades ut på lämpliga platser. Vid drevjakt på varg drev drevkarlarna vargarna i riktning mot skyttarna så att dessa skulle få ett skottillfälle. En variant av denna jaktform bestod i att ett vargnät spändes upp där vargarna kunde trassla in sig i för att senare kunna avlivas. Bilden till höger visar en vargjakt på skidor med spjut, 1854. Bild: Wikipedia "Varg i Skandinavien". Det framhävs ibland att det inte finns några registrerade fall i Sverige där någon människa dödats av vargar. Detta är inte riktigt sant. Tittar man i de gamla kyrkböckerna finns sådana fall noterade. Enligt Linnell et al. 2003 finns det 16 säkerställda fall där människor blivit dödade av varg i Sverige under de senaste 300 åren, alla före 1882. Den stora majoriteten av offren var barn under 12 år. Den 12 januari 1763 dödades den då 8-åriga pojken Nils Nilsson av en varg i Hova socken i nordöstra Västergötland. I Hovas dödsbok finns följande notering:

Relaterade länkar

• Gamla jakt- och fångstmetoder, sida 2 • Gamla jakt- och fångstmetoder, sida 3 • Det gamla bondesamhället • Begrepp från det gamla bondesamhället • Adeln • Fäbodar och fäbodliv

Källor

• Det gamla Ytterlännäs, Sten Berglund, 1974. Utgiven av Ytterlännäs Hembygdsförening. Kapitel 41 (sid 395 fs). • Jaktens historia i Sverige : vilt - människa - samhälle - kultur, Kjell Danell; Roger Bergström; Leif Mattsson; Sverker Sörlin. 2016. • Vilt i Sverige och Europa – igår, idag och imorgon, Daniel Ligné, Svenska Jägarförbundet • Is the fear of Wolves justified? A Fennoscandian perspective, 2002. John D.C. Linnell, Erling J. Solberg, Scott Brainerd, Olof Liberg, Håkan Sand, Petter Wabakken, Ilpo Kojola. • Makten över jakten, artikel i Populär Historia av Gunnar Brusewitz 2001. • Björn i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1905) • Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan / 1203-1204 • Wikipedia • Svenska kyrkböcker Överst på sidan

Nils Nilsson, död 12 januari 1763, ”oäkta barn”. Kolaretorpet vid Walaholm, föräldrar Nils Nilsson och Maria Biörsdotter. Nils var då 8 år 32 veckor 2 dagar (gammal)". Notering längst till höger: ”til döds beten af wargar”. Källa: Hova (R) dödsbok F:1 (1752-1771) Bild 390 / sid 34 (AID: v45297.b390.s34) – januari 1763. Exempel på andra fall: • Boda socken, Värmlands län: Den 17 december 1727 dödades, en 4 ½-årig pojke, Jon Svensson, som blev stympad av en varg och till största delen förtärt. • Boda socken, Värmlands län: Den 6 januari 1728 dödades en 9-årig pojke, Jon Ersson, som blivit angripen av en varg. • Steneby socken Dalslands län: Den 3 augusti 1731 dödades en 12-årig flicka, Borta Johansdotter av en varg. Källa: Linnell m.fl.

Rävjakt

Det finns två typer av räv i Sverige, rödräv (Vulpes vulpes) och fjällräv (Vulpes lagopus). Rödräven har en kroppslängd på ungefär 75 cm, och till detta kommer en 40 cm lång svans. En vuxen hane väger omkring 8 kg, honan något mindre. Färgerna varierar lite mellan gulrött och mörkt rödbrunt. Fjällräven har en kroppslängd som mäter 50–85 cm och en svans på 28–55 cm och väger 3–8 kg. Sommartid är den brungrå medan vinterpälsen är helvit. Bilden till höger visar en rödräv och den till vänster en fjällräv i vinterpäls. Bilderna: Wikipedia. Rödrävars skinn ansågs förr som värdefullt och jakt på räv var därför vanlig tidigare. Jakten på räv sker i form av gryt-, drev-, klapp-, lock- samt vakjakt. Vakjakt innebär att jägaren sitter tyst och dold i väntan på att ett vilt skall visa sig i skjutläge. I Sverige får jakt ske från 1 augusti fram till den siste februari i södra Sverige och till 15 april i norra Sverige. Varje år skjuts ungefär 70.000 rödrävar i Sverige. Förr gav försäljningen av rävpäls ett stort tillskott till kassan för allmogen. Fjällrävens päls har varit en eftertraktad vara, vilket lett till intensiv jakt på den. I Sverige fridlystes arten 1928. Förr användes vid jakt på räv en fångstmetod som kallas rävtana. De har även kallats för rävklåpa, rävtång och räfstabbe. Tanan huggs ut i en hög stubbe efter ett fällt träd så att den får tre spetsar pekande uppåt och så att det uppstår två klykor mellan spetsarna. På den mellersta spetsen sätts ett köttstycke som åtel. Avsikten var att räven skulle hoppa upp för att komma åt betet, som satt högst upp på rävtanan. Höjden över marken på betets placering var anpassad så att räven behövde använda framtassarna för att ta sig upp till toppen. Syftet var att en av rävens framtassar (eller båda) skulle fastna i skåran så att dess fot klämdes fast mer och mer. Räven blev därmed hängande i tanan fram till dess att den vittjades. Rävtanan var ett mycket grymt fångstredskap. Bilden till höger visar en rävtana med en räv som fastnat med ena tassen. Bild: Norrlands jakt och fiske, Sven Ekman 1910.

Jakt på högvilt

Högvilt är en beteckning på visst vilt som i äldre tider endast fick jagas av regenten och senare även adeln via jaktregale. Till högvilt räknades förr främst älg, rådjur och hjort (dovhjort och kronhjort). Numera används benämningen högvilt i Sverige för de arter som enligt lag får fällas endast med klass 1- ammunition. Kung Gustav III gav år 1789 den svenska allmogen rätt att jaga allt vilt på sin egen mark. Med 1808 års jaktstadga bekräftade markägarnas jakträtt vilket definitivt satte stopp för de adliga jaktprivilegierna. Men, följden blev dock närmast en katastrof. På några få decennier jagades den redan svaga älgstammen så hårt att den nästan förintades. Under 1800-talet infördes därför totalt jaktförbud i flera omgångar, men ännu i slutet av seklet var älgstammen mycket svag.

Älgjakt

Älgar (Alces alces alces) är ett släkte partåiga hovdjur och de största nu levande hjortdjuren. Älgarna i Norrland är generellt större än älgarna i södra Sverige. Vikten på en älgtjur är omkring 380 till 540 kg men stora älgtjurar kan väga upp emot 600–700 kg. Stora europeiska älgpopulationer finns idag främst i Sverige, Finland, Norge, och de baltiska staterna. Sverige har världens tätaste älgstam per areal. Stammen beräknas idag uppgå till 350.000 djur. I början på 1980-talet fanns det mer än 500.000 älgar i de svenska skogarna. En anmärkningsvärd utveckling, då älgen hundra år tidigare praktiskt taget var utrotad. Man ansåg då att den svenska älgstammen var för stor, vilket medförde stora skador på skogsbruket samt ett stort antal viltolyckor, och minskade stammen medvetet genom ökad avskjutning. Älgen är Jämtlands landskapsdjur. Bilden visar en europeisk älg (tjur) i Skandinavien. Bild: Wikipedia. I amerikansk, australisk och nyzeeländsk engelska kallas älgen moose, i brittisk engelska säger man elk. I amerikansk engelska syftar elk på wapitihjorten. Vid mitten av 2000-talet skedde en uppdelning av släktet älgar (Alces) i två arter. Studier av europeisk älg och amerikansk älg visade att de uppvisar vissa genetiska skillnader. Älgjakt är en organiserad form av jakt på älg som bedrivs för att kontrollera och begränsa älgpopulationens tillväxt. På grund av älgars stora kroppsbyggnad behövs vanligen kulvapen av kraftigare typ för att begå älgjakt. Dessa vapen kallas per tradition för älgstudsare i Sverige. Det skjuts numer cirka 80.000 älgar varje år i Sverige. Älgjakten börjar i Sverige den första måndagen i september i de norra delarna, och andra måndagen i oktober i övriga delarna. Som längst får älgjakten pågå till sista februari. Älgjakten bedrivs dels för att få kött och för att hålla nere stammen som annars skulle växa sig för stor. Olika jaktmetoder används vid älgjakt; löshundsjakt, ledhundsjakt, drevjakt, vakjakt, smygjakt, m.fl. Bilden till höger visar 2 älgjägare vid en skjuten älg i Julita, Södermanland, i september 1910. Bild. Nordiska museet, ID: NMA.0040972. Förr i tiden jagades älg även med olika typer fällor. En metod var att gillra självskott, dvs skott som utlöstes av älgen själv. Anordningen var ett vässat spjut (pil) som stod i förbindelse med en spänd båge, gjord av en nedböjd smal björkstam. Spjutet (spjuten) låg vågrätt i ett antal uppsatta ringar (hankar), exempelvis av björkvidjor. Den böjda spända trädstammen var fasthållen av en sprint. Spjutet kunde utlösas vid beröring via en järnsträng/snöre spänd över en stig. När älgen kom på stigen och med kroppen tryckte mot strängen, utlöstes den spända bågen genom att sprintarna drogs ut så att trädstammarna smällde upp och skickade iväg spjutet/spjuten mot djurkroppen med stor kraft och träffade älgen i bröstet eller sidan. På stigen fram till anordningen, ledet, uppfördes två stängsel som till en början löpte parallellt med stort mellanrum, för att successivt smalna av och ledde älgen fram till fällan. Anordningen kallas älgled eller älgdrag. Jaktmetoden förbjöds i 1864-års jaktstadga samtidigt med förbud mot fångstgropar. En annan och längre kvarlevande jaktmetoden av älg var att gräva fångstgropar som älgen störtade ned i. Groparna övertäcktes med ett bräckligt, väl kamouflerat tak. Man lockade älgen fram till groparna med utlagt löv av t.ex. sälg. I vissa fall var groparna försedda med nedstuckna spetsade pålar i botten av groparna. Groparna kunde vara upp till 2½-3 m djupa av rund eller rektangulär form. De grävdes i trånga passager mellan bergpartier, i grusåsar efter myrkanter eller åar, d.v.s. där man visste, att älgen hade sin gång. Ofta grävdes flera gropar på samma plats. Då man jagade med vapen, dvs direkt jakt, skedde det som smygjakt eller med ställande hundar. De gamla primitiva bössorna hade kort räckvidd och tillät knappast jakt på rörligt vilt. Jämthund är Sveriges vanligaste älghund. Bilden till höger visar en jämthund. BIld: Wikipedia. Jakt på älgar förekom redan under forntiden. Bilder i grottor visar också älgar bredvid andra djur.

Jakt på rådjur

Rådjur (Capreolus capreolus) är ett litet hjortdjur som förekommer i hela Europa. Benämningen på en vuxen hane är bock. Honan kallas för get eller rå, ungdjur under första året kallas kid eller killing. Rådjuret betraktas som ett värdefullt jaktvilt. Djuret jagas framförallt för köttets skull. I Sverige bedrivs jakt på rådjur på i huvudsak tre olika sätt: med drivande eller stötande hund, som vakjakt eller som smygjakt/pyrschjakt. Vakjakt och smygjakt ger större chans till bra förvaltande av rådjursstammen då det går att göra ett noggrannare urval av vilka djur man skjuter. Allmän jakttid är det från den 1 oktober till den sista januari i södra halvan av Sverige och fram till den sista december i norra halvan. Rådjuret betraktas i dag i det närmaste som ett skadedjur i tätortsnära villaträdgårdar. År 1993 sköts nästan 400.000 rådjur i Sverige. Bilden till höger visar en rådjursbock. Bild: Wikipedia. I historisk tid har det förekom rådjur över hela Götaland och södra delen av Svealand. Under sent 1700-tal, när allmogens rätt att jaga släpptes fri efter att tidigare varit begränsad till adeln, utrotades nästan rådjuret. På 1930-talet hade rådjuren hunnit bli rikligt förekommande i Skåne och förekom i enstaka exemplar ganska långt norrut. På 1940-talet började enstaka rådjur att sprida sig även till Dalarna och Norrland. Därefter steg rådjurspopulationen kraftigt. Mellan åren 1955 och 2005 beräknas antalet svenska rådjur ha ökat från 100.000 till 375.000. Toppen nåddes i början på 1990-talet, då antalet beräknas ha nått en miljon djur.

Jakt på dovhjort

Dovhjort (Dama dama) är ett hjortdjur som är mindre än kronhjorten. Dovhjorten kommer ursprungligen från medelhavsområdet, men är utbredd över centrala Europa. I Sverige återfinns den numera i vilt tillstånd vanligast i Skåne. Små fläckvisa bestånd i Götaland och ända upp till Västmanland och Uppland. Den svenska populationen är utsläppta dovhjortar från kungsgårdar. Den svenska jaktsäsongen pågår huvudsakligen mellan hösten och vintern (1 augusti till 29 februari). Under perioden den 16 augusti – 30 september tillåts endast smyg- eller vaktjakt. Bilden till höger visar en dovhjort. Bild: Wikipedia.

Jakt på kronhjort

Kronhjort (Cervus elaphus), är ett av de större hjortdjuren. Dess utbredningsområde omfattar större delen av Europa. Till Sverige kom kronhjorten redan för omkring 10.000 år sedan. Populationen minskade dock under 1800-talet. I Västergötland fanns på 1600- talet gott om kronhjort. I Sverige finns idag populationer av kronhjort i alla län utom Norrbotten och på Gotland. I Sverige krävs särskild högviltslicens inom kronhjortsskötselområden. Utanför dessa är jakten fri i Skåne under fastställd jakttid. Inom övriga Sverige är endast jakt på kalv tillåten under fastställd jakttid. Uppfödning av kronhjort i hägn är en ökande inkomstkälla. Det är landskapsdjur i Skåne. Bilden till höger visar två kronhjortar. Bild: Wikipedia.

Jakt på småvilt

Fällor

Exempel på småvilt som jagades; hare, mård, hermelin, vessla, ekorre, utter, bäver, grävling, m.fl. Även för hare har man brukat fångstanordningar. Utom saxar har snaror och giller brukats. Giller är beteckningen på ett redskap för fångande eller dödande av vilda djur vilket är så beskaffat att vid rubbning av en viss (ofta med lockbete försedd) del som håller gillrets verksamma del (en stock, en lucka, en snara, ett nät, ett par metallbyglar o. d.) i en viss, för fångst (eller dödande) avpassad ställning, denna senare del frigöres och avgillring inträffar (varvid meningen är att djuret skall fångas eller dödas). Källa: SAOB. Stockfälla är en typ av jaktfälla med ett giller. Den kan vara en dödande fälla (slagfälla) eller en fälla för levande fångst. En stockfälla har ett giller med bete för att locka till sig bytesdjuret, vilket utlöser antingen en dörr som faller ned och låser in bytesdjuret eller en stock som faller ned och dödar det. En typ av stockfälla som kallas brann var vanlig vid fångst av småvilt och den bestod av en smal stock lagd tvärs över en stig. Ovanpå denna lades en annan stock, vars ena ände höjdes upp med 8 gillerstickor, låsta med en gillerpinne. Den andra änden av den övre stocken, som således vilade på underlaget, var belastad med stockar lagda över densamma, på vilka någon sten ökade tyngden. På spetsen av gillerpinnen fästes ett bete som exempelvis färska löv eller bär (beroende på vilket byte man skulle ta) och efter stigen ströddes även där löv eller bär ut på ömse sidor om fållan. När bytesdjuret kom gående längs stigen och plockade upp betet och råkade röra vid pinnen, gillrades fällan av, och djuret kom i kläm mellan gillerstockarna. Sådana giller har använts för fångst av fågel och annan småvilt. Fotot till högervisar en brann, dvs en stockfälla. Bild: Det gamla Ytterlännäs. En jaktsnara är ett redskap som länge har använts för småviltjakt för att snärja och fånga exempelvis fågel, räv, harar och kaniner. Bilden till höger visar en snara för fångst av hare och kanin. Bild: Runeberg, Liten uppslagsbok, Finland. Jakt med fällor, inklusive snaror, var in på 1800-talet den vanligaste jaktmetoden. Numera är denna jaktmetod mest använd för jakt på pälsdjur som mård, mink och räv.

Harjakt

Harar (Lepus) är ett släkte i familjen harar och kaniner (Leporidae). Fälthare (Lepus europaeus) är en art av hare som tillhör familjen Harar och kaniner (Leporidae) och som förekommer naturligt i Europa, västra Asien och norra Afrika. Fältharen har en längd på runt 50–70 centimeter exklusive svansen, som är 10 centimeter lång. Dess öron är längre än skogsharens. I Sverige varierar antalet skjutna fältharar från år till år. Siffran ligger mellan 35 000 och 125 000 (under 1950-talet) individer. Bilden till höger visar en fälthare. Bild: Wikipedia. Skogshare (Lepus timidus) är en hare som förekommer över stora delar av Palearktis, främst i tajgaområden. Den är brungrå på sommaren och vit på vintern med svarta spetsar på öronen. Den är ett populärt jaktvilt. Skogsharen har en kroppslängd på 46-65 centimeter, med en svanslängd på 4,3–8 cm och en vikt på 2–4 kg. Den skiljs från fältharen genom kortare öron och kort svans, som till största delen är vit och ovan gråaktig. Skogsharen förekommer främst i arktiskt och subarktiskt klimat. Skogsharen är ett omtyckt vilt. Den jagas huvudsakligen med drivande hund och då företrädesvis stövare. Vid jakt på hare används hagelgevär. Eftersom jakt på skogshare härigenom kan utgöra en än större utmaning än vad som jakt på fältharar kan göra så föredrar de flesta jägare skogsharar framför fältharar. Bilden till vänster visar en skogshare. Bild: Wikipedia. Hare jagas nästan uteslutande med drivande hundar. Stövare är speciellt framavlade för jakt på hare och räv varför dessa vanligen föredras av jägare vilka har ett stort intresse för harjakt, men det finns även andra jakthundar som kan vara utmärkta harhundar. Haren är känd för att lura sina förföljare med diverse krumbukter som att springa längs vägar eller tillbaks i sina egna spår varefter ett flera meter långt skutt tas åt sidan, ett så kallat avhopp. En annan jaktform är klappjakt. Då går ett antal jägare på led med ett tiotal meter mellan varandra. Jägarna ropar och klappar så att hararna ska sluta trycka och istället springa upp och ge skottchans för "klapparna" eller någon av passkyttarna. Den jaktformen är förekommer på slättmark. Bilden till höger visar en Hamiltonstövare. Image: Wikipedia. Tidigare förekom det även att man fångade hare med fälla. En sådan kunde exempelvis bestå av en snara som gjordes av en tunn ståltråd som applicerades vid ett känt område där det fanns harar. Denna jaktmetod är idag förbjuden i många länder.

Jakt på övrigt småvilt

Grävling jagas ofta med ställande hundar, till exempel tysk jaktterrier eller älghundar, samt genom grytjakt eller vaktjakt sena kvällar vid havreåkrar eller utanför gryt. Om utter kan berättas, att de i äldre tider rökts ut ur sina tillhåll i ihåliga träd och sedan skjutits. Ekorren har jagats inte bara för skinnets skull utan även för köttets. Fortfarande i början av 1900-talet kom kött av ekorre till användning. Det har även förekommit att man har bedrivit grytjakt på kanin, och då har tamiller använts. Mården har jagats under mycket lång tid för skinnets skull, och av håren görs penselborst. Jakt sker med fällor och vid snö kan den även spåras till sin daglega. Daglega är en plats där skymnings- eller nattaktiva djur ligger i skydd under dagen. Det är inget permanent bo som rede, gryt eller ide utan bara en skyddad plats under till exempel en buske, eller kanske i ett träd eller snår. I Sverige förekommer mården i skogar över hela landet förutom på Gotland. Det finns uppskattningsvis knappt 100 000 mårdar i Sverige (år 2009). Mård (Martes martes) är ett skogslevande mellanstort rovdjur i familjen mårddjur som förekommer i större delen av Europa och delar av västra Asien. Bilden till höger visar en mård. Bild: Wikipedia. Hermelin (Mustela erminea) är ett litet mårddjur. Dess päls (framför allt vinterpälsen) värderades länge högt inom pälshandeln, och den användes bland annat för att kanta mantlar. Vinterpälsen kallas ofta bara hermelin, och användes i Europa som en symbol för regale (jaktregale). I Sverige finns hermelinen över hela landet utom på Gotland, där den tidigare fanns men nu troligen är utdöd. Bilden till höger visar en hermelin i sommarpäls. Bild: Wikipedia. Vessla (Mustela nivalis) är en art i familjen mårddjur. Vesslan skiljer sig från hermelinen genom att den är mindre, att den saknar den svarta hårpenseln på svansspetsen samt genom kraniets form. I Sverige förekommer den över hela landet förutom på Gotland. Den är mindre talrik än hermelinen. Ekorre (Sciurus vulgaris), även känd som röd ekorre eller europeisk ekorre, är en trädlevande gnagare med yvig svans. Röd ekorre förekommer i hela Europa och norra Asien. I Sverige är ekorren vanlig i skogsområden i hela landet, med undantag endast för fjällbjörkskogen, där den förekommer sällsynt. De är dock synliga i de mest urbana miljöer. Ekorrar har fint skinn som tidigare var värdefullt varför jakt på arten tidigare var vanlig. Bilden till vänster visar en röd ekorre. Bild: Wikipedia. Bävrar (Castoridae) är en familj med vattenlevande däggdjur i ordningen gnagare. Familjen omfattar idag endast släktet Castor med de två arterna europeisk bäver och amerikansk bäver. Amerikansk och europeisk bäver är utseendemässigt liknande men det finns vissa skillnader mellan dessa båda arter. Bävrar kan nå en längd upp till 75 cm (europeisk bäver) respektive 100 cm (amerikansk bäver) utan svans och en vikt på cirka 20 till 30 kilogram. Pälsen är brun och mycket tät. I Sverige dödades de sista bävrarna 1871 men sedan bävrar från Norge utplanterades 1922 har den svenska bäverstammen återhämtat sig snabbt. Bävrar lever alltid i närheten av vattendrag eller sjöar. Där bygger de sina dammar och hyddor av grenar, kvistar och slam. Förr var bäver "fattigmansmat", men idag är den mindre vanlig som människoföda. Dock går den att tillaga på en mängd vis och köttet smakar enligt vissa mycket bra. Jakt på europeisk bäver är i de flesta europeiska stater som ingår i EU förbjuden. Undantag är Estland, Finland, Lettland, Litauen, Polen och Sverige. Där krävs administrativa åtgärder som regler för fångst av arten. Bilden till höger visar en amerikansk bäver. Bild: Wikipedia.

Jakt på fågel

Fåglar har varit föremål för fångst eller jakt för köttets skull. En vanlig metod var en typ av stockfälla, som kallats brann. Se beskrivning ovan. Mer information om jakt på fågel.